Själv har jag följt kärnkraftshaveriet i Japan via min arbetsgivare SR:s direktrapportering, även Svd direktrapportade. Kvällstidningarna var som vanligt också snabba, men har också fått kritik för att vinkla väl hårt och överdramatisera situationen.
Nästan alla stora nyhetssajter körde både en och två och tre chattar med olika experter på strålsäkerhet och kärnkraft.
Många svenskar upptäckte nog också japanska public servicebolaget NHK:s livesändningar från katastrofen. Själv försökte jag följa rapporteringen på Twitter via hashtaggen #jpquake, men det blev i alla fall för mig ohanterligt med tempot i uppdateringarna.
Intresset för katastrofen ledde stundtals till överbelastning på IAEA:S sajt, så atomenergiorganet tvingas gå ut och hänvisa till sin facebookssida för aktuell information.

Många av mina bekanta upprördes av bristande faktakoll på svenska nyhetssajter, och lyfte fram mer sakliga faktasajter, som MIT:s Nuclear Information Hub, den här illustrationen av strålningsmängder och inte minst den här rörliga grafiken över de drygt 650 skalven i regionen de senaste veckorna.
Strålningsriskerna gjorde också att flera svenska medier redan i tisdags började skicka hem sina medarbetare. En del är dock kvar, SR Ekot utrikeschef förklarar själv på Ekots nya redaktionsblogg skälen till detta. Missa inte heller Nils Horners blogginlägg om villkoren för reportrar på plats eller den här fantastiska historien om hur Apples personal i Tokyo hjälpte till under jordbävningen.

Hemskickandet fick internetprofilen Joakim Jardenberg att twittra att nu är väl debatten om journalistrollens förnyelsebehov död, och därmed drog debatten i gång igen, denna gång i gruppen Journalistbubblan på Facebook.

Ungefär när förvirringen kring läget Fukoshimakraftverket var som störst bytte svenska medier fokus från Japan till Libyen. FN:s säkerhetsråd enades om en resolution om flygförbud över landet, och några dagar senare gick Nato till anfall.
En av rösterna som rapporterade direkt inifrån Libyen var Mohammed Nabbous som drev webb-tv-kanalen Libya al-Hurra, Det fria Libyen. I veckan fick vi veta att han dödats. DN skriver här, utan att länka, The Guardian länkar till källor. Annars tycker jag överlag att svenska medier blivit mycket bättre på att länka till utländska källor under de här stora internationella nyhetshändelserna.
Ett bra ställe att få överblick i allt som händer är Wikipedia.

Personligen tycker jag det är lite märkligt att nyhetsskiftet skedde så snabbt. Det är nästan så att vi inte tros orka med mer än en stor internationell katastrof i taget. Eller så kan det bero på den stora osäkerheten i rapporteringen i Japan, osäkerheten i sig bidrar säkert till att folk tappar intresset snabbare. Ett underbetyg för journalistiken, eller ett tecken på hur svårt det är att få fram sanningen i ett sådant krisläge som en kärnkraftskatastrof är? Jag tror aldrig kvoten experter som uttalar sig per säkerställd faktauppgift om vad som hänt varit så stor. Men om medierna kunnat göra eller borde ha gjort på något annat sätt vågar jag inte ha någon uppfattning om.
Mycket av den svenska japanrapporteringen handlade om svenskar på plats och hur de skulle kunna ta sig därifrån. Att det bor 36 miljoner människor i stor-Tokyo som uppenbarligen inte evakueras verkade inte spela så stor roll.
Carl Bildt lyckas i sammanhanget än en gång uttrycka sig lite oförsiktigt på Twitter och tvingas förklara sig.

Jag avslutar Japanrapporteringen med den här videon tagen av en privatpersion mitt under pågående skalv.

Ola Erikssons bilder från den numera öde staden Pripyat vid Tjernobyl är väl värda en titt, för att få lite perspektiv.

Hemma i Sverige, i Nyköping, fortsatte bråket mellan politikerna i landstinget och tidningen Södermanlands Nyheter, som har avslöjat flera oegentligheter kring arvoden till politikerna.
PR-konsulten Paul Ronge kallades in för att hjälpa politikerna i mediestormen, vilket bara spädde på kritiken. Men precis som i #KKgate häromveckan eller Reinfeldt när han ansåg sig felciterad av DN så fick politikerna i alla fall på webben sin möjlighet att ge sin version av historien. Fredrik Strömberg kommenterar här.

Svenska Dagbladet lanserade en ny design av sajten tätare kopplad till papperstidningen. En förstasidan uppdelad i tydliga sektioner, och en formgivning och menyval som mer påminner om papperstidningen var huvudspåren. Snygg och vågad tyckte många. Så även jag, även om jag tycker det finns en risk att man tappar en del av det webbspecifika när man närmar sig pappret online. Redaktionschefen svarar direkt på kritiken i mitt inlägg.

En annan central ide med nya Svd.se var en låst toppbanner, något som länge varit DI.se:s kännetecken och även en av sajtens stora intäktslokomotiv. Även GP.se prövade i veckan att låsa toppbannern, men kritiken blev för hård och experimentet avbröts.

SJ fick i torsdags pris för sin kommunikation i bland annat sociala medier, vilket onekligen klingar lite falskt, när tågen trots allt fortsätter strula. Redan i fredags kompenserades utnämningen med det inte fullt lika fina priset “Årets struts”.

Under avdelningen betalinnehåll och digitala plattformar har kanadensiska La Presse beslutat att dra ned på pappersupplagan och ge bort Ipads till prenumeranterna för att påskynda övergången till helt digital distribution.
Ipad 2 sålde slut redan första helgen. En forskningsrapport från KTH konstaterar att det finns en betalningsvilja för innehåll i paddan, men rapporten var å andra sidan sponsrad av Tidningsutgivarna, vilket kanske gör att man bör ta resultatet med en nypa salt.
Roman Pixell fortsätter sin ambitiösa genomgång av läsplattan med en artikel om hur man kan tjäna mer pengar på annonser i Ipaden.
För över ett år sedan aviserade New York Times att man tänkte börja ta betalt på nätet. Nu är man klar med betalmodellen. 20 artiklar i månaden får man läsa gratis, plus artiklar man hittar via länkar på nätet och Google, sedan kostar det, och då rätt bra med pengar, 15 dollar för fyra veckor, 20 dollar till om man vill komma åt sajten från sin Ipad. Minst 1200 kronor om året alltså.
Jag har tjatat så mycket om betalmodeller förut så jag låter min exkollega Fredrik Strömberg tipsa om den bästa analysen av strategin. Ja, det är dyrt, ja det är vågat.

Strömberg kan för övrigt lägga en ny titel till sitt visitkort, Head of Concept, nu när Bonnier har bolagiserat sin plattform för magasin i Ipad, Magplus.

Ett annat Bonnierbolag, Björn Jeffereys Toca Boca, har lanserat sina första barnspel för Ipad. Tyvärr glömde de tänka på att vi inte längre lever på 50-talet när de gjorde de minst sagt könsstereotypa presentationsfilmerna för spelen: flickorna håller te-bjudning och pojkarna flyger helikopter.
Såväl läsning som annonsintäkter online överstiger nu dito i print, i amerikanska medier.

En liten debatt kring årets bild har blossat upp sedan en bild på Paul Hansen och de andra fotograferna fotograferande ett barnlik har publicerats.

Finska spelplågan Angry Birds tar in riskkapital och spår de traditionella konsolspelens död.

Techcrunch Jon Evans konstaterar att “the walled garden” har vunnit, inte ens Android klarar sig utan virus. Plattformsutvecklare måste göra som Apple och ha lite koll på vad man gör med plattformen.
Nättidningen Nyheter24 går med vinst för första gången, enligt egen uppgift. Sämre går det för affärssajten Realtid som tvingas till rekonstruktion; flertalet journalister förlorar jobben.
Fredrik Wass skriver att varesig Resumes eller Sveriges Radios leaks-projekt egentligen har något med Wikileaks att göra utan mer är att likna vid pr-jippon.
MTG lanserar pratradio med Richard Aschberg som dragplåster.
Schibsted hotar flytta från Sverige om inte förbudet  - som kabel-tv-kanalern enkelt kringgår – mot spelannonser tas bort.

Google anklagar kinesiska staten för att hacka sig in på Gmail.
EU tänker granska Facebooks och andra sociala nätverks villkor när det gäller behandling av personliga data. Samtidigt tvingar EU medlemsstaterna att införa datalagringsdirektivet. Dubbelmoral, kan tyckas.

Den svenska internetekonomin är för första gången sammansställd i en rapport och visar sig vara större än både byggsektorn och jordbruket. Bakom rapporten står Google.

Rabatt- och erbjudandenätverket Groupon ser ut att få en allvarlig konkurrent i Facebook Deals.

Staffan Heimersson tycker av någon anledning att han måste argumentera emot sociala medier-vågen.

I USA har det varit stor webbkonferens, South Buy Southwest i Austin. Internetworld rapporterar om några trender därifrån.
I Sverige arrangerades ännu en “unconference” om internet, alltså en mer anspråkslös konferens med fokus på spontana möten mellan deltagarna, spontana ämnen och improviserad agenda. Denna gång i Göteborg under det göteborgshumorklingande namnet Webcoast. Victoria rapporterar.
Emanuel Karlsten, en av bloggarna här på SSBD, slutar som sociala medierredaktör på Expressen för att frilansa.
Paul Frigyes går till nytt angrepp mot sin forna chef, Journalistens chefredaktör Helena Giertta. Helena svarar och nu är i alla fall jag trött på bråket.
En annan SSBD-skribent, Johan Ronnestam, skriver mycket läsvärt om varför Sverige behöver en ny kunskapsrevolution.

Vi avslutar med lite mer kunskap: En bild från när Barack Obama besökte Californien nyligen och åt middag med toppcheferna på flera av de tyngsta teknikbolagen. Är det inte Steve Jobs där vid Obamas vänstra sida?

/Mikael Zackrisson

Same!? Same?? But?? Different?!?

Veckans stora händelse är naturligtvis upproren i Egypten. Redan från början hamnade informationsspridningen via nätet i fokus, myndigheterna stängde av först Twitter och sedan  Facebook för egyptierna, eftersom uppmaningarna till demonstrationer spreds mycket via de kanalerna. I torsdags stängdes så till slut internet av helt, vilket enligt experter är den värsta nedsläckningen av webben någonsin. Lyckligtvis finns det kreativa hjälpsamma människor som ser till att det går att nå ut ändå. Den decentraliserace internetrörelsen Telecomix har satt upp chatrum och en wiki för att hjälpa till med kommunikationen. Det har också satts upp hjälpkanaler med modempoolsnummer som egyptier kan ringa för att få uppkoppling. En av de deltagande är svensken Christoffer Kullenberg, men flertalet föredrar att vara anonyma. Hackernätverket Anonymous har också uppmanat till attacker mot egyptiska offentiliga webbsajter. Computerworld skriver också om hur egypterna kan kringgå internetstoppet.

Det senaste är att även Al Jazeera stoppas från att rapportera från Egypten, men det förbudet verkar i skrivande stund ännu inte har blivit omsatt i praktiken. Det verkar som att den engelskspråkiga versionen av kanalen fortfarande är live, men inte den arabiska. Jeff Jarvis uppmanar amerikanska kabeltv-bolag att göra en insats och börja distribuera Al Jazeera.
Annars verkar Al Jazeeras livesändningar ha blivit mångas sätt att följa utvecklingen live, de finns även som en app för Iphone (även om jag själv aldrig fick den att fungera). Al Jazeera har också släppt en hel del av sina bilder och filmer infrån Egypten under creative commons-licens för att få fler att sprida materialet.
En hel del filmer finns också att se på Youtube, och mer lär det bli, jag tycker jag se folk som fotograferar med mobilerna på varenda foto från Kairo.

Men trots myndigheternas omfattande begränsningar av kommunikationen så tycks det inte ha påverkat motståndet nämnvärt, utan protesterna fortsätter. Det kan tvärtom vara så att förbudet visar sig vara kontraproduktivt för staten.
För den som har svårt att hänga med i utvecklingen sammanfattas de stora dragen på Wikipedia.
Utrikesminister Carl Bildt har kritiserat den egyptiska regeringen och beklagat nedstängningen av internet, men det tog fram till i onsdags innan hans första tweet om Egypten kom.
Politiskt finns nu en oro för att upproren i Egypten ska spridas till andra delar av arabvärlden. I Kina har myndigheterna koll på situationen och har nu blockerat vissa sökningar efter “egypt” för att inte inspirera kineserna för mycket.
Nieman Journalism Lab skriver om reportern Nick Kristof som rapporterar från Egypten, direkt på Facebook.

Veckan inleddes annars med en intensiv debatt om en ny lag som förbjuder fotografering på privata platser. Många, inklusive undertecknad, tolkade lagen som ett förbud mot påträngande paparazzis, men syftet är att stoppa svartsjuka ex-partners från att till exempel montera in kameror och filma sina före detta partners i intima situationer.
Företrädare för medier gick dock till hårt angrepp mot lagen som man menar försvårar för fotografer att bevaka och granska makthavare. Ett hot mot det öppna samhället, menar Journalistförbundets Agneta Lindblom Hultén. Thomas Mattsson skriver också på sin blogg.
Bland försvararna märktes juristen Mårten Schultz som menar att rätten till integritet väger tyngre än rätten att fotografera folk i intima situationer. Joakim Jardenberg är upprörd över att debatten handlar om just journalisters rätt att granska andra, det är gäller ju alla, menar han. Fredrik Strömberg kommenterar också.
Personligen tycker jag syftet med lagen verkar vettigt, men ingenting i den verkar förhindra att den faktiskt skulle kunna användas även för att stoppa journalister som vill granska makthavare genom att fotografera dem i privata sammanhang. Begrepp som “hänsynslöst” och “förvarlig intrång” är trots allt frågor om tolkningar som vi inte vet hur de kommer se ut när de hamnar i rätten.

Debatten om näthat och nätkärlek fortsätter. Joakim Jardenberg skrev i Expressen om att nätet är en del av lösningen på problemet, snarare än problemet i sig. Ebba von Sydow skrev om kvinnan som jagat henne i de digitala kanalerna under lång tid. Själv blev jag nog mest gripen av Björk Mirjamsdotters beskrivning av hur webben blev hennes tillflyktsord och hjälp när hon som 11-åring blev mobbad. Expressens egen intervju med mannen som skriver hatiskt på webben faller rätt platt, anser jag. Inga följdfrågor och ingen analys om varför han gör som han gör.
Svd:s Tobias Brandel intervjuar några sociala medieexpert på Twitter och skriver om hur mycket mothugg man som journalist får från nätälskarna när man kritiserar internet. Sam Sundberg skriver också i Svd. Niclas Strandh skriver om skillnaden mellan hat och kritik och ger lite fördjupning. Fredrik Wass liknar internet med ett läkemedel.
Joakim Jardenberg bidrar också med några konkreta råd till mediesajterna om hur de kan hantera sina kommentarfält.
Debatten kulminerade i en studiedebatt i TV4:s Kvällsöppet, med bland andra Sofia Mirjamsdotter, Malin Wollin och Emanuel Karlsten i studion. Sofia sammanfattar.

Den i mitt tycke mest intressanta debatten i veckan verkar ha förts på JMK i Stockholm, där frilansskribenten och föreläsaren Anders Mildner presenterade sin essä om en ny journalistroll. Deltog gjorde även Malin Crona, publikredaktör Ekot, Helena Giertta, chefredaktör Journalisten, Sigurd Allern, professor vid JMK och Fredrik Strömberg, creative director på Bonnier Tidskrifter Digitala Medier. Tyvärr finns Mildners essä inte att läsa på nätet, annat än om man köper den som e-bok. Inte heller fungerade Bambusersändningen från debatten, så vi som inte var där får hålla till godo med tweets och blogginlägg.
Fredrik Strömberg konstaterade att det fortfarande tycks finnas en milsvid skillnad mellan den nya medieverklighet som många ser ute på redaktionerna och det som undervisas på JMK.

“För det första handlar det om en, inte kuriös utan genomgripande, förändring av sändar-mottagarperspektivet. Man kan raljera sig blå om att det mesta i kommentarsfält på tabloidsajter är idiotiskt dravel och att människor på Facebook och Twitter snackar om tårtor och god pasta. Det är inte frågan här – utan frågan är tudelad: Hur mycket mer har ”vi” blivit som ”dem” – genom att skicka ut material direkt när det händer och låta verifikation och kontroll (dygder, mina vänner!) ta över allt mer av utrymmet? Och det andra är: Hur mycket mer har ”de” blivit som ”vi” – genom att erbjuda djupa insikter, välarbetat innehåll och alterntiva sätt att faktiskt skapa sig en verifierad bild? Det är nästan bedrägligt – att som Journalistens chefredaktör Helena Giertta hela tiden behäfta en så djup revolution inom tillgängliggörande av information med vad som händer i Aftonbladets kommentarsfält, där ingen på riktigt bjuder in till dialog eller deltagande. Det är som att avfärda Röda Korsets insamlingar med att man är irriterad över att ens barn tjatar om att få lördagsgodis.”

Helena Giertta avfärdar Mildners åsikter med att internet egentligen bara är ett nytt medium, som går lite fortare och gör det enklare för oss journalister att ha kontakt med våra läsare. Mildner menar att han blivit feltolkad (korrigerat: ej felciterad som jag skrev först). Brit Stakston, pr-konsult, skriver om att fastna i en identitet. Joakim Jardenberg kommenterar, Malin Crona kommenterar här och debattledaren Torbjörn von Krogh kommenterar själv och försöker sätta fokus på begreppet “massmedier”.
Själv tycker jag mest synd om de unga journaliststuderande som får en i mitt tycke väldigt  gammal världsbild under sin utbildning vilket inte gynnar de på något sätt när de kommer ut i yrkeslivet, oavsett om de blir grävreportrar på SVT, nyhetsjägare på kvällstidningarna eller nöjesskribenter i mer underhållande medier. Jag citerar Anders Mildner från hans essä:

“Att konsekven vägra intressera sig för det kulturskifte som pågår mitt framför ens ögon är möjligen en lätt flyktväg för den som längtar tillbaka till svunna tider, men ger naturligtvis inga som helst svar på hur man ska komma till rätta med de problem som framtiden för med sig.” [sid 69]

Fler inlägg om debatten: Pierre Andersson:  Vem är journalist?
Kristoffer Björkman: Journalistrollen i upplösning när journalistiken blomstrar
Bisonblog: Något är ruttet i journalisternas rike

Debatten den nya lagen som kräver förhandsgranskning av nya tjänster från public service fortsätter. Mats Svegfors, vd på Sveriges Radio, skriver att det inte finns något EU-direktiv som public service måste följa. TV4:s Gunnar Gidefeldt svarar att SR:s inställning är “oroväckande”.

Dagens Samhälle stänger ned webben i väntan på en ny satsning som ska “stärka affären”. “Vi är inte i webbpubliceringsbranschen” kommenterar chefredaktören Mats Edman.
Dagens Nyheter går med vinst och förbättrar resultatet kraftigt, mycket tack vare uppsägningar.
Fler och fler tittar på tv i mobilen visar ny studie. Sydsvenskan har jobbat med att öka annonsförsäljningen för sin webb-tv-satsning.
Bonniers nya magasin Style By med modebloggaren Elin Kling och journalisten Jonna Berg vid rodret har haft premiär på webben.

Annonsförsäljningen i svenska dagstidningar ökade kraftigt under 2010. Men trots det planerar mångra tidningshus neddragningar, tre av fyra dagspressföretag gör det, enligt en undersökning gjord av TU.
E-bokens segertåg fortsätter, nu säljer Amazon fler e-böcker än pocketböcker.
DN:s Ipad-app har laddats ned 26 000 gånger, berättar app-chefen Nils Öhman, hur frekventa och trogna läsarna är i övrigt berättar han dock inte. Mim Online går igenom säljsiffrorna för en del kända amerikanska tidningsappar.

SVT:s Uppdrag Granskning har grävt i Ikea och avslöjar att möbeljätten placerar pengar i skatteparadis. Granskningen har dock fått kritik, bland annat för att avslöjandena egentligen inte innehåller så mycket nytt.Joakim Jardenberg skriver. Ikea gick också självt ut med en kommentar, öppnade en chatt för frågor.
Ett bolag som inte var riktigt lika aktiva efter att ha fått kritik var Lindex, vars bristande jämställdhetsarbete gällande barnkläder kritiserades i ett blogginlägg. TV4 lyfte upp blogginlägget.

Sveriges Radio öppnar krypterad sajt för whistleblowers, Radioleaks.

Branschkonferensen Dagsvara har ägt rum. Caroline Thorén rapporterar från ett seminarium om bland annat erfarenheter från Storbritannien.

Annika Hamrud tycker svenska journalister myser med SD-ledaren Jimmy Åkesson.

I USA har innehållsmassproducenten Demand Media börsintroducerats och stigit så att bolaget är värt mer än New York Times. Demand Medias idé är att matematiskt analysera och räkna ut vad folk söker efter, och sedan producera stora mängder texter till låga arvoden för att möta det behovet, och i slutändan tjäna pengar på Googleannonser. Modellen har dock fått hård kritik.

New York Times jobbar vidare på sin planerade betalvägg. Mer om den i The Atlantic.

BBC Online planerar att friställa 360 personer i sin neddragning av webben, mycket beroende på den förhandsgranskning som andra medier gör av deras satsningar som nu införs i Sverige.

Linked In, karriärnätverket som kallats för Facebook för jobbet, ska börsintroduceras och ta in upp till 175 miljoner dollar i kapital för att expandera.

Lite personnytt: Martina Bonnier tar över Damernas Värld.
Lars Adaktusson, från TV8, och Johan Hallsenius, chefredaktör för Computer Sweden, blir pr-konsulter på Kreab. Daniel Bacelj ska leda Herencos digitala satsning.
Norra Skåne och Laholms Tidning får varsin chefredaktör och ansvarig utgivare, för att få behålla presstödet.
Margit Silberstein, politisk reporter och kommentator på Aktuellt, har börjat twittra aktivt.

Som avslutning, denna tidsbild från Mediesverige (inte helt färsk, men ändå), via The Victor Report:

Same!? Same?? But?? Different?!?

Jag var där och deltog i det som Jan Helin i sin blogg kallar för mediasveriges roligaste. Jag är benägen att hålla med, fantastiskt roligt var det. Men inte bara det. Bloggalan är som en symbol för den symbios som finns mellan gammelmedia och bloggvärlden, den är en bekräftelse för inte bara de fantastiska bloggar som vann pris, utan för alla bloggare. En bekräftelse på att bloggen är något att räkna med, och inte enbart pladder och trams.

Att Farmor Gun vann priset i kategorin Politik och Samhälle säger en del om Piratpartiets inflytande i bloggvärlden. Hon är liksom förra årets vinnare Opassande aktiv piratpartist. Jag hoppas och tror också att hennes vinst kan inspirera fler äldre att kasta sig ut på nätet.

Aftonbladets specialpris gick till Carl Bildt. Jag är inte helt nöjd med det valet, och det är inte HAX heller. Här kan ni se en intervju som Jan Helin gjort med Bildt inför prisutdelningen. För på en punkt håller jag med Carl Bildt – det hade varit synnerligen trevligt om han varit på plats för att ta emot utmärkelsen.
Här finns ett sammandrag från prisutdelningen och såklart togs mängder av mingelbilder.

Andra som skriver om galan är Johanna Ögren på nya bloggen på dn.se – webbloggen, Älskade Dumburk som var nominerad i kategorin Kultur och samhälle men fick se sig besegrad av 365saker.se, Simon Sundén, Opassande, Ulrika Good, Badlands Hyena och Gustav.

Och så några lästips rakt av:
Två tillfällen då jag bara måste ha en iPad – Mikael Zackrisson om varför en iPad faktiskt kan vara bra att ha.
Rekord, rekord, rekord! – om nya besöksrekord på Aftonbladet.se.
Rekord på hd.se – också Sören Karlsson skriver om besöksrekorden, som jag tror säger mer om folks ökade internetanvändande än om sajterna i sig. Även om det såklart är bidragande att allt fler satsar på webben.
Dala-Demokraten satsar inte på webben.
Anja Gatu saknar machogänget – ny sportchef på Sydsvenskan.
Gör om gör rätt – Paula Hammerskog fortsätter blogga om älskade DN.
Axel Andén kommenterar SVTs nya grepp att låta sina kommentatorer twittra partiledardebatten.
SVT, Melodifestivalen och Twitter – Jardenberg om det rätt så misslyckade försöket att integrera Twitter i gårdagens melodifestivalsändning.
Twitter på Text-TV inte så fail – Hans G Andersson förklarar och ger ett annat perspektiv på texttevetwittrandet.
Filtrera bort melodifestivaltweets från Tweetie – John Ankarström om hur du gör för att slippa #mel2010 i ditt twitterflöde.
Expressens nya schlagerapp – alla försöker rida på schlagervågen.
Igenkänning – eller hur Twitter gör mig mindre ensam.
Du kan också granska – SvD uppmanar sina läsare att göra som journalisterna. Somliga kanske skulle säga att det är som att såga av den gren man sitter på, jag säger Heja!
Ett liv i mediebranschen – Läs Isobel Hadley-Kamptz
Nya tider – öppna böcker. Jan Helin om nya Aftonbladet i siffror.
Ladda ner min nya roman! Daniel Åberg erbjuder sin roman för Kindle, iPhone eller “läsplattor”. Han blir glad om du betalar 40 spänn, men det är inget tvång.
Frankly, my dear, du och jag är inte överens – Fredrik Strömberg ur hjärtat.
DN satsar på e-papper – Medievärlden om nya satsningen.

Dagens Nyheter har annars stått i fokus denna vecka av helt andra skäl än nysatsningar. Beskedet att över 100 personer varslas slog ner som en bomb. Och inte låter det betryggande att det “inte är säkert” att det blir uppsägningar. Däremot sägs att turordningsreglerna ska kringgås. Naturligtvis hårt för äldre medarbetare, men antagligen det bästa för tidningen.
Olle Lidbom har räknat.
Prankmonkey är mindre försiktig i sin kommentar till varslen.

Här måste jag sätta punkt för den här veckan, men jag rekommenderar er varmt att läsa Jardenberg kommenterar – varje morgon, och Doktor Spinns Smurftips.

PS. Det går nu att rösta på SSBD i YABA – yet another blog award – där vi är nominerade i kategorin Media. För övrigt så är hela 22 procent, eller 14 av 63 nominerade bloggar skrivna av någon SSBD-skribent, så vill ni inte rösta på SSBD lovar jag att ni hittar någon annan som väl förtjänar pris. :)

Same!? Same?? But?? Different?!?

Idag har Rapportinslaget om FRA och Carl Bildt klandrats av Granskningsnämnden.

En av reportrarna som var ansvarig för FRA-filmen och inslaget, Mikael Pettersson, har gästbloggat på SSBD tidigare, om just transparensprojektet på SVT. Också då visade SVT prov på att gå mot mer transparens.

Så igår berättade vi att projektet Öppen Redaktion stänger till sommaren. Det ska först utvärderas och sedan ska transparens utövas i någon annan ännu inte bestämd form:

Man vill ju inte tro att det har något med FRA och diskussionen mellan Olofsson och KG Bergström att göra. Ännu mindre vill man tro att det har att göra med detta:

Inslaget har plockats bort från Öppen Redaktions sida, men går att hitta om man söker på SVTPlay. Det kommer också överst om man Googlar på Rapport+källa. Vilket gör det hela mycket märkligt och något pinsamt för SVT. De har alltså i en ambition att vara transparenta lagt ut ett inslag om att de avslöjat en källa, som de sedan försöker mörka. Detta samtidigt som de fälls i granskningsnämnden för en historia där de hade tjänat på att vara mer transparenta från början och samtidigt som de beslutar att Öppen Redaktion ska stängas ner.

SVT – vad är det som händer? Hur tänker ni? Gör om, gör rätt!

Läs även andra bloggares åsikter om Public Service, SVT, SVTPlay, Rapport, Öppen Redaktion, Transparens

Same!? Same?? But?? Different?!?

Först ut idag är Mikael Petersson, reporter på Rapport och en av reportrarna bakom dokumentären om FRA – Tre bokstäver som skakade Sverige, som vi har skrivit om här och lite kort här.

Mellan det vidöppna och det dumstängda – om journalistiken och transparensen

Jag har blivit ombedd att gästblogga om public service, journalistik och transparens.
Bakgrunden till förfrågan var Rapports beryktade bråk med Carl Bildt (skildrat av bland andra Medierna i P1 ), som startade med en dokumentär som jag var en av upphovsmännen till.
Bildtbråket inträffade ungefär samtidigt med den tuffa uppgörelsen mellan SVT:s Debatt och Peter Sunde från Pirate Bay; två mediebråk där frågor om bloggosfär och gammelmedia, transparens och redaktionsurval aktualiserades.

De var förstås inte de första striderna vi sett mellan media och medverkande. En bit bakåt i tiden hittar vi Geijeraffären där Olof Palme pressade DN att backa i det stora för fel i det lilla; på andra sidan Atlanten hittar vi historien om hur amerikanska försvarsdepartementet la ut en utskrift av en intervju Bob Woodward gjort med dåvarande försvarsministern Donald Rumsfeld – fast med avgörande meningar bortklippta.
Dessa två exempel innehåller inga bloggar. Man skulle nog kunna hävda att inget är nytt under solen, att medias makt aldrig varit allomfattande, att åtminstone makthavare i alla tider har kunnat gå till motangrepp mot medierna.

Men så enkelt är det nu inte. Något har hänt. Något händer.
Bloggexplosionens viktigaste roll är nog den publiceringsdemokratiska. Bloggosfären innehåller en vildvuxen skara skribenter; högt och lågt, politiker sida vid sida med modeintresserade tonåringar, brottslingar och brottsoffer… Det enda som egentligen förenar är viljan att uttrycka sig med bloggen som instrument.
Så fort jag sätter mig vid en uppkopplad dator kan jag börja blogga. Publiceringsformen är omedelbart inom räckhåll; tröskeln från att konsumera nät till att publicera sig blir drastiskt sänkt. Iakttagelse blir deltagande.
Andra former av sociala medier fyller på.
Och gott så. Skvaller och elände till trots (jag har själv gjort uppmärksammade inslag om varför det ska vara så omöjligt för en bloggare att kontrollera en uppgift innan den läggs ut på nätet) så har jag svårt att vid dagens slut tycka annat än att det är jättebra att antalet röster blir fler i det offentliga rummet.
Och därmed gillar jag faktiskt också – att risken ökar att etablerade reportrar får mothugg.

Men den ännu viktigare följdfrågan blir förstås: ska allt detta påverka oss som reportrar och redaktioner, och i så fall hur?
Svaret är egentligen enkelt.
Det torde inte råda nån tvekan om att de traditionella nyhetsmedierna under de närmaste åren kommer att närma sig ett transparent publicistiskt ideal.
Den svårare frågan blir: exakt hur kommer detta att gå till?
I sämsta fall blir det en omställning under galgen, där reportrar tvingas backa in i framtiden genom att på punkt efter punkt “ge efter” för kraven på öppenhet.
I bästa fall kan vi själva hitta ett klokt och försvarbart förhållningssätt någonstans mellan det vidöppna och det dumstängda.
I bästa fall: en medveten vandring mot en allt större öppenhet kring de egna arbetsprocesserna, kring det egna råmaterialet och kring den egna dokumentationen.

Aktuellts projekt Öppen redaktion har varit ett viktigt steg för SVT. Ovanligt i så måtto att satsningen i grunden motiverats med öppenhetsargumentet, inte med innehållsargument. Man öppnar inte dörren till redaktionsmötet för att man tror att det som sägs där nödvändigtvis är av stort allmänintresse, utan för att man vill ge tittaren möjlighet att ta del av de resonemang som leder fram till våra publicistiska beslut.
Öppen redaktion ger ingen total access. Formen, med de snabbproducerade webb-reportagen, utgör i sig en tydlig begränsning. Det faktum att projektet inte har någon egen ansvarig utgivare (det lyder under Aktuellts) är en annan.
Men icke desto mindre. Ett steg. Och det kommer att tas fler steg.
Det handlar till exempel om publicering av oklippta intervjuer. I dag motiveras oklippta intervjuer sällan med öppenhetsargument. De läggs inte ut för att tittaren ska få en chans att bedöma vårt urval, de publiceras för att vi tror att den längre versionen ger ett innehållsmässigt mervärde. Det kommer att förändras.

Det handlar också om länkarna på nyhetssidorna. I dag länkas det snålt, sällan till originaldokument, så gott som aldrig till konkurrenter och aldrig någonsin i löpande text. Vi har långt till bloggosfärens länkideal. Det kommer också att förändras.
Det handlar därtill om redaktionsbloggar, om kommentarsmöjligheter, om diskussionsforum…ett helt gäng nya verktyg.
De etablerade redaktionerna och reportrarna kommer att behöva ta stora kliv in i det nya länklandskapet.
Samtidigt finns det tydliga gränser för öppenheten.
Den mest självklara handlar om källskyddet. En nyhetsredaktion kan inte släppa ut allt råmaterial eftersom det förekommer att bakgrundssamtal eller tipsande råkat fastna där, material som inte kan publiceras med mindre än att vi bryter mot grundlagen.

En annan gräns handlar om etiken. En nyhetsredaktion kan inte direktsända alla redaktionsmöten eftersom man då och då till exempel namnger personer som ska vara anonyma i sändningarna.

En tredje gräns handlar om public service-bolagens avtal med staten. En PS-nyhetsredaktion kan inte släppa alla intervjuer oklippta eftersom intervjupersoner ibland gör angrepp på tydligt utpekade motparter. Vilka i så fall måste ges rätt till bemötande.

En fjärde gräns handlar om nyhetsjakten. En nyhetsredaktion kan inte låta alla originaldokument som vi tar del av hamna på webben direkt, eftersom originaldokumenten ibland innehåller mer än en nyhet. Någon av dessa nyheter ska inte publiceras i dag utan i morgon eller om tre dagar. Egna nyheter är våra företagshemligheter.

En femte gräns kan handla om något så banalt som hårddiskutrymme. Det skulle kräva osannolikt mycket utrymme om man till exempel skulle publicera alla SVT:s nyhetsintervjuer från början till slut.
Utöver dessa i mina ögon legitima gränser, kan jag tänka mig att medieföretagens ledningar ser ytterligare fler. Ett av de vanligaste motargumenten mot att länka är till exempel att vi “släpper trafik” till andra aktörer. Man kan också föreställa sig att den reporter som brukar ställa illa formulerade frågor, och vanligtvis “räddas” i redigeringen, blir motståndare till att råversioner regelmässigt ska läggas ut på webben.
På dessa sista punkter tycker jag att öppenhetsvärdet väger tyngre. Till exempel borde reportrars eventuella rädsla för publicering av oklippta intervjuer kunna tjäna som ett incitament för reporter och redaktion att skärpa intervjutekniken.

Det finns alltså många steg som både kan och bör tas i transparent riktning, även givet de tydliga gränser som gäller för till exempel en nyhetsredaktion inom public service.
Och det finns många reportrar och arbetsledare som ser det här.
Tro mig – vi gammeljournalister är inte döva för diskussionen. Vi tar åt oss och försöker navigera rätt. Ibland hamnar vi fel, ofta är vi väldigt långsamma. Men förhoppningsvis når vi förr eller senare en ny och klokare position än den vi hade i går.

När jag själv lägger sista handen vid detta gästblogg-inlägg har jag just fått tillfälle att i Öppen redaktion formulera några tankar om Granskningsnämndens fällningar av SVT-inslag. Öppen redaktion utvidgas i detta nu till att också följa några Rapport-reportrar.
“Tanken är att ni ska tala rakt in i kameran, lite mer som att ni bloggar”, heter det.
Världen går framåt.

Mikael Pettersson
reporter Rapport SVT

Same!? Same?? But?? Different?!?

Det intressanta med Aftonbladets satsning är att papperstidningen blir en en koppling mellan print och en digital fördjupning. Den hittills vanligaste tanken har ju varit att print kommer att bli mer fördjupande medan webben kommer att få stå för det snabba och lite grundare. Kanske är det tvärtom: att inom överskådlig tid blir tidningarnas printversioner översiktliga men bärare av kopplingar till webbmaterial som är rörligt, fördjupande och vidarelänkat. Samtidigt finns den andra möjligheten kvar – ett exempel är hur Annika Winsth, chefsanalytiker på Nordea, beskriver sina medievanor. Behovet av snabbt och direkt men också möjligheten att fördjupa sig:

Det är en högtidsstund för mig att djupdyka i helgbilagorna. Jag tar med mig kaffekoppen och sätter mig i fåtöljen efter frukosten på söndagarna. Mina barn har lärt sig att det är bäst att låta mig få den tiden och håller sig undan.

Sedan har Martin Jönsson ikväll skrivit ett inlägg som är obligatorisk läsning för alla i branschen.
Recept för dagspressens överlevnad. Han refererar till medieprofessorn Philip Meyer som i sin artikel i American Journalism Review menar att vi nu står inför de traditionella mediehusens stora beslut: vilken väg de väljer kommer vara skillnaden mellan långsiktig tillväxt eller relativt snar utarmning:

The newspapers that survive will probably do so with some kind of hybrid content: analysis, interpretation and investigative reporting in a print product that appears less than daily, combined with constant updating and reader interaction on the Web.

Meyer ger också en roadmap för hur innehållet måste förändras:

By news, I don’t mean stenographic coverage of public meetings, channeling press releases or listing unanalyzed collections of facts. The old hunter-gatherer model of journalism is no longer sufficient. Now that information is so plentiful, we don’t need new information so much as help in processing what’s already available. Just as the development of modern agriculture led to a demand for varieties of processed food, the information age has created a demand for processed information. We need someone to put it into context, give it theoretical framing and suggest ways to act on it.

Övriga som Martin använder för sin analys är Roy Greenslade som också ser ett behov av att skapa en högre elitism, respektive diskussionen om vems felet är mellan Jeff Jarvis och Paul Farhi – en fråga som är lite tramsig i mitt (Niclas) menande då faktorerna som skapat den allvarliga situation som tidningarna befinner sig i är många; såväl journalisters attityder som teknisk utveckling, liksom ägarförändringar och konsumentvärderingar.
Martin Jönsson väljer att göra en egen roadmap utifrån den svenska kontexten (och jag tror att man skulle kunna skriva “de traditionella medierna” istället för bara tidningarna):

* Tidningarna måste våga välja ännu hårdare och renodla sin profil, utifrån läsarnas behov
* Tidningarna måste – på allvar – lyssna och interagera med sina viktigaste målgrupper
* Tidningarna måste våga skilja mer på papper och digitala medier och utnytja de unika styrkorna i respektive kanal
* Tidningarna måste bli mycket öppnare för möjligheterna att arbeta journalistiskt i andra former än de traditionella, artikelbaserade
* Tidningarna måste vara mer innovativa och lyhörda för bra idéer hos andra, såväl journalistiskt som när det gäller affärsmodellerna.

En stor grej i bloggvärlden har varit Compro Medias uppsägning av bloggaren Rosa. Nikke Lindqvist har skrivit en bra sammanfattning.

Jag tycker att företag ska ta vara på sina bloggare. Jag brukar fråga företag om de har en aning om hur många anställda som bloggar eller är flitiga forumbesökare. Det vet man sällan och det är synd. Bloggande anställda är en fantastisk resurs! De kan ofta beskriva företagets tjänster eller produkter på ett personligt sätt och med en helt annan målgrupp än vad den sanktionerade företagskommunikationen har. Ur länksynpunkt är det förstås utmärkt, liksom för informationsspridande. Men det kan också vara ett utmärkt sätt för företaget att hålla koll på stämningarna bland sina anställda. Trivs de anställda på jobbet så märks det i deras bloggar!

Nikke tar också om frågan om att blogga anonymt vs göra det offentligt, och har en intressant vinkel på det hela:

Jag har aldrig varit anonym på webben och har ofta förundrats över att så många väljer att vara det. Jag står för det jag skriver och vill någon kritisera mig för det är mitt kommentarsfält öppet för återkoppling. Så har det varit länge och kommer så att förbli. Sedan är det upp till mig att välja vad det är jag skriver om. Fall som detta ger mig en liten förståelse för varför man väljer anonymiteten i bloggandet men jag kan inte låta bli att fråga mig om det hade slutat annorlunda om Rosa hade skrivit under eget namn redan från början.

Hans bilder av Google-sökningar på Compro Media är inte heller att förakta. Det man får upp är länkar till skriverier om uppsägningen av Rosa och man kan definitivt fråga sig om det är något bra för företaget…
Det intressanta i sammanhanget är nödvändigtvis inte frågan om Rosa specifikt (hon är också polisanmäld för bedrägeri) utan exemplet på hur problematiskt det fortfarande är att företag har anställda med en egen megafon och som tänker använda den – och att medierna väljer att lyssna på dem. Sen kan man tycka att det här är en mindre viktig fråga om man ser till att det i världen finns fler och fler citizen journalists som använder bloggverktyget för att avslöja sådant som totalitära stater vill mörka – och blir fängslade för det.

I Norge har en programledare plockats bort från sitt program efter att ha bloggat negativt om en kollega.
Ett skolexempel på en av alla risker som finns i bloggandet och som kanske är en anledning till att Public Service i Sverige mer eller mindre uttalat förbjuder sina anställda att blogga. Jag (Sofia) vidhåller dock att journalister bör ha ett visst omdöme när det gäller saker som integritet och objektivitet, ett omdöme som inte försvinner i och med att man plötsligt börjar blogga. Den som skriver fel sak i sin blogg skulle lika gärna kunna göra bort sig radikalt på annat sätt och kanske inte är sin uppgift lämplig. Det är alltså inte bloggen och bloggandets fel. Skillnaden är att det hela blir offentligt på ett annat sätt, och diskussionen om var man ska dra gränsen för sitt företags transparens är intressant och bör vara pågående inte minst i medieföretagen.

Att bloggarna blivit en självklar del av även de traditionella medierna visar de siffror som kommer från Nielsen – att 95 av 100 toppmediehus i USA idag använder bloggar. Chris Nolans åsikter är klart nödvändiga för alla journalister att läsa innan man slår ner på bloggandet inom journalistkåren.

En bloggare som är lite i hetluften är Robert Peston, vars blogg hos BBC College of Journalism anses ha spelat en stor roll i hur finanskrisens rapportering utvecklat sig. Det försvar för Peston som Peter Preston ger är också en briljant definition av hur en nyhetsblogg skulle kunna se ut:

Peston is prolific, blogging continually between studio shuttles. He can write three or four quick blogs a day, telling the net world what’s going on. It’s a brilliant service, where one thing goes with another. He’s a voracious newshound. The BBC has special salience and special clout. All that training comes specially trustworthy. Yet the wire grows higher and higher. Blogs don’t go through anxious committees of editors, pondering deeply. They are self-publication, performed at the double. Their speed is part of their attraction, and we’ve reached a stage where one man at his terminal can rain billions over Britain.

Självklart blir det då extra tungt när siffror som dessa dyker upp.

Bobbie Johnson på The Guardian har skrivit om YouTube-generationen. Det skrivs bland annat om hur gammelmedia och styrande försöker fånga upp de ungas beteende:

Mainstream broadcasters are recognising the shift in consumption: the American cable broadcaster HBO recently launched a new show, Hooking Up, featuring a swath of popular YouTube stars. Although many web surfers have scoffed at what they see as a cynical attempt to cash in, the move exemplifies how the adult world is trying to reach out to video-friendly youth.
The report also says that politicians can use online video as a way to engage with youngsters, who can sometimes be seen as apathetic and unreachable. But Hannon said such a strategy would only succeed if they were prepared to approach the internet on its own terms.
“The government is pouring vast amounts of money into this, because they feel young people should be making themselves heard,” she said. “But people can see through it – bloggers say it feels contrived.”

Tänkvärt, inte minst utifrån resultatet av TU:s rapport om Unga Vuxna som presenterats i veckan.
En rapport som fått TU att satsa på en ny tjänst inom innovation och utveckling.
JNyström väljer att titta på en ny generationsbenämning: Generation Generate som handlar om att alla är producenter och konsumenter samtidigt och bäst innehåll har den högsta sociala valutan. En sorts mix av gammal medielogik och en ny nätverksideologi.

Det är alltid med stor behållning jag (Sofia) läser Elisabeth Bäcks blogg. I måndags var hon ivrig som ett barn på julafton inför premiären av ett nytt annonsformat på webben.

En annan som är glad som ett barn på julafton är Carl Bildt som gått över till Mac. Eftersom vi båda är macanvändare kan vi inte annat än gratulera. En som skriver underhållande om det är Blogge. Att Apple fortfarande är ett lovemark visar också det gamla OS-kriget som faller ut i diskussionerna i kommentarerna.

Ännu en chefredaktör har sällat sig till bloggarnas skara. Den här gången är det Aftonbladets Jan Helin som går ut ganska hårt och visar hur en blogg kan användas för att kommunicera med läsare.

Norrtelje Tidning redesignar sin sajt och en av delarna är att låta läsarna skriva sina egna nyheter på den. I sin redaktörsblogg berättar Katarina Ekspong om detta:

En gång i tiden hade Norrtelje tidning lokala rapportörer, så kallade meddelare. För omkring 20 år sedan avskaffades de, bland annat för att tidningen ville bli mer professionell. Något viktigt gick förlorat. Därför tänker vi nu om, var med och skriv en nyhet på norrteljetidning.se!

och ger Susanna Popova en rejäl känga om dennas elitistiska syn på citizen journalism och bloggande.

Att webben är en förlustaffär för svenska mediehus är ett problem som många sliter sitt hår för att lösa. Detta trots att enorma summor satsas på reklam på webben. En av grundorsakerna är att mediehusen helt enkelt inte förstått att webben är en egen kanal som kräver nya lösningar för marknadsföring. Precis som att det tagit tid att förstå att en sajt inte är en papperstidning och att nyheter bör presenteras i en annan form på nätet än i papperstidningen. Sara Hernandez på Online PR skriver bra om detta.

The Times India verkar ha satt i system att använda bilder från webben lite väl lössläppt. Intressant är hur de skulle se att samma sak gjordes med deras bilder.

Förra veckan lanserades Nyheter24 i Sverige. En sajt som redan uppmärksammats i flera olika perspektiv.
Denna vecka var det dags för amerikanska The Daily Beast med förre redaktören för Vanity Fair, Tina Brown i spetsen, att lanseras.
Martin Jönsson har tagit en närmare titt.

I kristider vill folk ha information. Något som gjort att konsumtionen av onlinemedia ökar:

Yesterday, Beet TV flagged up that a record number of users seeking online media information led to a seven per cent spike in traffic for Akamai, the delivery network which carries the internet flow for NBC, the BBC, Reuters and other news sites. The current economic turmoil, hurricanes and the presidential campaign has helped boost the need for online information. At their peak, Akamai were registering 3.7 million requests per minute

Regeringen har delat ut en broschyr till skolungdom för att informera om upphovsrätten. Ett bra initiativ kan tyckas men den lämnar en del övrigt att önska.

Samtidigt presenteras förslaget till en ny lag som ska hjälpa till att sätta dit fildelare. Något som The Pirate Bay kommenterar här. Copyriot skriver också.

Många var det som slogs om uppmärksamheten när årets nobelpristagare i litteratur offentliggjordes. Att det hela skulle sändas direkt på på webben rådde det i år ingen tvekan om. Trycket blev så stort på livestreamtjänsten Bambuser att de gick ner precis när de inte skulle, vilket påverkade Svenska Dagbladets sändning. Inte bra. Det hela var lite oturligt då Bambuser just i dagarna flyttade sina servrar och bytte en hel del av dem.

Guardian Weekly startar en redaktörsblogg. Medievärlden skriver:

Den nystartade bloggen ska argumentera för veckans urval och redogöra för en del av det som inte kom med i tidningen. Redaktionen hoppas också att läsarna ska använda bloggen för att diskutera nyhetsvärdering och artikelfokus med redaktionen och med varandra.

Det här vill vi se mer av på svenska mediesajter.

I Sverige tittas det allt mindre på teve. I Danmark vänder trenden. Trots det kommer siffror som nu visar att TV-reklamen minskar. Och Publicis väljer att satsa stort på digitala medier.

Orvesto har i veckan publicerat sina räckviddsmätningar. Martin Jönsson kommenterar här. Och Kristofer Mencák förklarar framgången för Sofis mode. Vi är inte förvånade, snarare är det märkligt att inte fler förstått och börjat jobba med interaktivitet på allvar.

Emanuel Karlsten och Stefan Swärd, två kristna bloggare, diskuterade bloggande på ett lunchmöte. En diskussion som såklart streamades och finns att titta på i efterhand för den nyfikne.
Ett intressant möte mellan det nya och det gamla, där det gamla representeras av delar av publiken som inte riktigt förstått vad det hela handlar om.
Emanuel kommenterar såklart debatten i sin blogg.

Johnny Stationsvakt konstaterar att internet inte är riktigt internationellt, att det går att stänga visa delar. I Sverige är vi väl inte så vana vid censur, men ibland stoppas vi ändå på grund av juridiska detaljer.

Anders Mildner har skrivit om guidekultur på utdöende och att skilja på text och person. Det är kanske relaterat till detta som Sofia skrev för ett par veckor sedan. Viktiga frågor som inte går att bortse ifrån när man funderar på överlevnad i det nya landskapet. Det ena utesluter inte det andra. Snabba nyheter och socialisering på nätet får och bör inte konkurrera ut de välskrivna texterna.

Att vi är vänner av Twingly och korslänkning på alla sätt som går är knappast en hemlighet. I ljuset av det är det väldigt tråkigt att läsa sånt här:

Google och andra sökmotorer ser inte JavaScript länkar. Så även om en blogg länkar till DN, och det ser ut som om DN länkar tillbaks, så ser endast sökmotorerna bloggens länk. Länkkraften går därmed bara åt ett håll. Tidigare gick det åt båda hållen.

Kanske är DN rädda för att de nya medierna ska ta över helt och hållet?

Katharine Lackey skriver ner det som väldigt många journalister tänker. Om att hon hellre är en printjournalist än en multimedia reporter. Ett tänk som jag (Sofia) aldrig någonsin har förstått…

Slutligen bjuder vi på en kort introduktion som är otroligt bra och förklarar vad Sociala Medier är, för den som inte riktigt förstått vad det hela handlar om:

En liten behind the scenes-inblick i att vara Idol-bloggare för Aftonbladet kommer från DVIJDVS.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Det står helt klart att SVT fattat grejen. Det är nätet som är framtiden, finns man inte där är man körd. Och eftersom SVT dessutom slipper kravet som alla andra har på sig att tjäna pengar på sin produktion behöver de heller inte vara rädda för att inte kunna sälja webb… kanske är detta ytterligare ett steg mot att kunna kräva licenspengar också av dem som inte har en teveapprat i sitt hem?
Martin Jönsson kommenterar satsningen. Såklart.

Det här är lite intressant läsning utifrån vissas rädsla för att barns datoranvändande är av ondo. Jag tror precis som i artikeln att spelande, inte minst då det sker online, vidgar barnens vyer och väcker intresse för världen och samhället omkring dem, det tycker jag mig se på mina egna dataspelande söner. Och de datorspelande barnen som är sociala online och använder datorn för att söka information och lära känna omvärlden kommer att fortsätta göra det via datorn.

Washington Post tänker börja länka till det mest relevanta som publiceras om politik, även till konkurrerande massmedier. Allt för att ge läsarna en heltäckande bild. Heja!

Så här skriver branschtidningen Editor & Publisher:

The idea behind the Political Browser, expected to start Monday, is to brief political junkies on the top “must reads” of the day, from an article on a scandal to a humorous video making the rounds on Google Inc.’s YouTube.

Encouraging readers to leave one’s own Web site to find more content was unthinkable not long ago. But traditional news organizations including the Post have started breaking down their “walled garden” mentality in the past few years.

Hela Sveriges onlinevideoevangelist nummer ett, Björn Falkevik, delar med sig av sitt onlinepubliceringsschema. Ta en titt och åt dig inspireras!

Ny teknik och nya kanaler slår inte ut allt gammalt. Det är roande att läsa att Stan Schroeder på Mashable har börjat köpa skivor, för att ha något kvar som är kul om några år.

Annan roande läsning är när Elisabeth Bäck använder sin blogg för att be kommunen rensa bort råttorna ur Västerås.

Isobel Hadley-Kamptz har skrivit på Newsmill angående Rapports ursäkt till Carl Bildt:

För det är som bloggare Bildt vunnit mot SVT, inte som utrikesminister. Hade han suttit innanför de blekgula väggarna på Arvfurstens palats hade han kunnat gnälla bäst han ville om den osakliga vinklingen, SVT hade sannolikt inte ändrat sig ändå. Med sin öppna kanal ut i offentligheten kunde Bildt däremot omedelbart ge sin bild av vad han egentligen sagt och tvinga Rapport till reträtt.

Martin Jönsson skriver också, med ungefär samma vinkel:

På den gamla 1.0-tiden då medierna hade tolkningsföreträde hade det varit SVT:s version som gällt. Bildt hade kunnat bråka om detta med SVT och eventuellt i konkurrerande medier, men dels hade det varit svårt att få rätt, dels hade publiken haft begränsade möjligheter att göra en egen bedömning.

I den interaktiva webb 2.0-världen finns det hela tiden möjlighet till second opinions och direktkommunikation med läsarna. Det går att påtala fel, detaljgranska uppgifter, bedriva kampanj och komma med avvikande uppfattningar, oavsett om man är direkt berörd eller bara en engagerad läsare.

Carl Bildt har, ända sedan han lanserade sin blogg, utnyttjat det maximalt. Det har också kändisar som Niklas Strömstedt eller personer som oförskyllt hamnat i mediernas epicentrum, som Englas mamma, börjat göra. Då blir det svårare att ha löpsedlar som säger sig veta hur det är; när alla kan gå direkt till den omskrivna källan och få deras version.

Fokus Jonatan Fried skriver ocksåom saken.

JK tar inte upp anmälan om förtal som The Pirate Bay gjort mot TV4 och TT. Journalisten skriver:

JK konstaterar i sitt beslut att ett företag, eller dess talesman inte kan bli förtalade.
” Det krävs således att en enskild person kan anses utpekad till följd av ett visst uttalande för att det ska kunna vara fråga om ett förtals- eller förolämpningsbrott.” skriver JK.
Peter Sunde hade i sin anmälan också anmält TV4 och TT för att han efter deras påstående blivit hotad. Det blir polisens uppgift att utreda vidare, skriver JK.

Miriam Olsson på Internetworld har skrivit en läsvärd artikel om transparens.

På Online PR har Stefan Deak skrivit en text där han ger tips gällande korslänkande.

Emanuel Sidea skriver att Journalistrollen måste omedfinieras. Jag säger inte emot.

Det hela handlar om vad ska journalister göra, när allt kan googlas? Och vad är ett avslöjande, när det möjligen redan har bloggats? Det går att spinna vidare än mera, men jag tror ni förstår vad jag menar.
Journalisters uppgift och roll i samhället är under förändring. Därför tror jag att varje journalist måste föra en diskussion med sig själv, omdefinera sin roll, gärna offentligt och allra helst deklarera sin trossats.

Förra veckan skrev Emanuel Karlsten en postning i sin blogg på Dagen.se som uppenbarligen var mycket provocerande för många av tidningens läsare.
Sofia har i inlägget “Från Betnér till Ulf Ekman. Och så Siewert.” funderat vidare över bloggens betydelse i den offentliga debatten och om hur den i det här fallet förändrar frikyrkorörelsen och deras tolkningsföreträde inför sina medlemmar.

Mkt Media, det utvecklingsbolag som ägs gemensamt av Stampen, MittMedia och Eskilstunakuriren satsar 60 miljoner på publiceringsystemet Polopoly. Själv är jag mest nyfiken på Bambuserlösningen.

Det hyperlokala har vi skrivit om tidigare. Nu har det talats om på IFRA. Mer från IFRA här. Och i Sydsvenskan Digitala mediers Reseblogg.

För den som trodde att den typiska bloggaren är en ung tjej som bloggar om vad hon har på sig avslöjar Technorati att så inte är fallet. Mindpark har översatt det väsentliga här:

Första delen av rapporten “ Who are the Bloggers?” tittar på demografin i bloggosfären, som kön, ålder och sysselsättning. När det gäller åldern visar Technoratis undersökning att 50 procent av bloggarna är 35 år eller äldre. Den största åldersgruppen är dock 25-34 åringar som utgör en dryg tredjedel av bloggosfären.

Daniel uttrycker utifrån ovan nämnda rapportbloggartvivel på Inkonsekvens.

New York Times har i veckan öppnat tidigare Betatesten TimesPeople.

Mashable skriver:

All members will have profile pages which will show their public activities as well as the activities of other network members and lists of people they follow and those that follow them just like on Twitter. They’ll also be able to sign up for RSS feeds with the latest activities of other users and sync their updates to their Facebook news feed through a TimesPeople application. There’s even a Digg-like section on the home page that shows all of the top NYTimes news items as voted by fellow TimesPeople members.

Jag har inte själv hunnit lyssna, men det kan tänkas vara intressant. P1 Publicerat om den kommersiella radions framtid.

Norska läsare är skeptiska mot nätjournalistiken.

- De enda som är ännu mer skeptiska är journalisterna själva, säger Arne Krumsvik till norska Journalisten.

Slutklämmen gör mig beklämd. För om journalisterna själva har den inställningen är det väldigt svårt att skapa trovärdighet gentemot läsarna. Problemet är inte journalistiken eller internet. Problemet är attityden. Lite mer om läsarvanor i vårt grannland finns att läsa här.

Svenskans Näringsliv kannibaliserar på E24. Ändå visar båda sajterna en trafikökning, och det måste väl ses som positivt..

För den som gillar upphovsrättshumor rekommenderar jag den här postningen av Jesper Åström hos Online PR.

EU-parlamentet har i veckan tagit ställning till en fet lunta om mediemångfalden, där bland annat förslaget om registrering av bloggare varit en stridsfråga. Parlamentet backade som tur är i frågan och vi an andas ut ett tag till gällande det. Martin Jönsson har skrivit om det här. Och Henrik Alexandersson som är den svenska bloggosfärens utsände i Bryssel skriver här.

Tidningsutgivarna har haft sin Lilla branschdag. Det är med glädje jag konstaterar att en stor del av dagen handlade om sociala medier. Medievärlden höll såklart koll under dagen. Och Anna Serner är duktig på att lista viktiga punkter. Också Elisabeth Bäck gillade Sara Öhrvalls idéer.

En del priser delades ut, DN På stan vann utmärkelsen Årets Dagstidning Digitala medier.

Årets Dagstidning och Årets Redaktion gick till Södermanlands Nyheter. Grattis!

Apsopå mikrobloggar och Twitter var det här lite kul att läsa, om Al Gore som lovat komma till Twitter. Och så sent som nu söndagkväll påbörjades den här diskussionen på Jaiku, om just nyhetsförmedling via mikrobloggar.

Sen har jag ägnat mig åt att försöka jämföra den lilla privata bloggen med en nyhetssajt, för att försöka hitta vad det är som gör att en person återvänder till en sajt om och om igen. Men det har jag gjort i min privata blogg, för att kunna ta hjälp av mina läsare där.
Tanken är att jag ska sammanfatta tankarna till ett inlägg här under veckan som kommer.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Same!? Same?? But?? Different?!?

Helt enkelt – det speglar den sociala medierevolution som vi lever mitt i och dom är ett faktum. En revolution vars konsekvenser vi inte helt kan överblicka, men så smått börjar ana.

Det handlar inte bara om kommunikation mellan makthavare och medier, eller om att människor kan skriva fritt i bloggar. Det handlar om att människors beteende på sikt kommer att förändras i grunden, då makten inte längre är centraliserad till vissa få personer, då information inte längre är något exklusivt för närmast sörjande, då det transparenta samhället tvingar människor till ärlighet. Och det, mina vänner, är revolutionerande.
Samtidigt är det helt klart att denna utveckling går så fort att många inte hinner med, och många är de som försöker göra motstånd. Och det är inte folket som gör motstånd, det är makten.

Vi börjar med Carl Bildt. Som inte hör till dem som gör motstånd, i det här fallet. Han är sedan länge känd bland journalister för att inte sällan tacka nej till intervjuer utan istället hänvisa till sin blogg. Han har förstått kraften i sociala medier och hur den kan utnyttjas för hans egna syften. Självklart ett smart sätt att få ut sitt budskap utan risk att bli felciterad, eller på annat sätt snedvinklad.
Efter dokumentären skrev han i sin blogg om den lögnaktiga journalistiken.

SVT:s Rapport har tydligen i kväll sänt sitt program om FRA, och bl a använder man ett svar på en fråga av mig till att – enligt versionen på webben – hävda att “Bildts svar innebär alltså att den information som FRA samlar in i stort sett kan hamna i vilka händer som helst i världen.”

Det påståendet är lögnaktigt och oärligt.

Anständigt är att SVT nu visar de frågor som ställdes och de svar jag gav. De gav absolut inte stöd för detta påstående.

Det intressanta med detta är att svt valt att lägga ut en hel del råmaterial och oklippta intervjuer på sin sajt, men inte allt. Nu kräver Calle att Rapport ska gå ut med en rättelse.

Rapport vägrar göra det. Studio Ett i P1 tar upp fallet och bjuder in Carl Bildt och Rapports chef Morgan Olofsson till studion.

I sin blogg skriver Carl:

Radioreportern frågade fler gånger om det inte fanns någon anledning till självkritik från Rapports sida.
Men icke. Tydligen finns det en helig ofelbarhetsdogm vad gäller Rapport som inte får ifrågasättas.
Men det kommer jag att fortsätta att göra.
Sanningen segrar.

Efter att Morgan Olofsson gjort klart att det inte finns anledning till självkritik händer det verkligt intressanta. Det är när Carl Bildt får frågan om hur han tycker att felet som begåtts ska rättas till. Då svarar han att han skulle gärna se att intervjun med honom lades ut i sin helhet, det råmaterial som trots allt finns tillgängligt på nätet innehåller inte intervjun i sin helhet.
Svaret han får är: “Ju fler gånger du ber oss göra det desto omöjligare blir det för oss att göra det.”
Morgan Olofsson menar vidare att ingen makthavare ska styra över vad Svt väljer att publicera.

I sak har Morgan Olofsson rätt. En oberoende television ska inte klippa inslag utifrån hur makthavarna ber dem, en oberoende television ska inte låta sig påverkas av ministrar då de prioriterar nyheter.
Men.

Morgan Olofsson verkar ha missuppfattat det uppdrag han har som Rapportchef. Vi lever mitt i en revolution. Att internet ger oss möjligheter att publicera och länka till källor och råmaterial handlar inte om nyhetsprioritering eller vinkling av inslag. Det handlar om transparens och ärlighet och demokrati. Det handlar om att ge i det här fallet tevetittarna en möjlighet att se hela materialet och skapa sig en egen uppfattning. Och Public Service om någon borde ligga i framkant när det gäller just detta, för ingen annan nyhetsförmedlare i Sverige har det ansvar som Public Service har för att vara just oberoende och demokratisk.

Naturligtvis otroligt skrämmande för journalisterna, som därmed måste avslöja sina egna klavertramp. Och just därför så nödvändig om journalistiken ska kunna fortsätta vara oberoende och framförallt trovärdig.
Morgan gör en dundertabbe när han vägrar publicera den oklippta intervjun, han bör göra det, och inte för att en makthavare ber honom om det, utan för att försöka återfå sin trovärdighet som chef över en av Sveriges tyngsta nyhetsredaktioner.

Inte blir saken bättre när man tittar på Aktuellts “inblick” och hör resonemanget på redaktionen. K-G Bergström säger åt Olofsson att dom självkalrt ska lägga ut materialet medan Olofsson fortsätter hävda att en minister inte ska sätta Rapports agenda.
Av någon anledning hittar jag inte igen just det inslaget från svt:s sajt, kan det kanske vara bortplockat?

Med tanke på att Debatt så sent som förra veckan tvingades göra avbön och be om ursäkt offentligt, då det betett sig illa och faktiskt genom den transparenta verkligheten i de sociala medierna visade sig inte ha levt upp till sitt uppdrag känner jag att SVT om de vill ha kvar sitt existensberättigande faktiskt måste sluta uppföra sig som om de har något att dölja, de måste helt enkelt börja stå för sina arbetsmetoder och börja förklara sina beslut för sin publik.

Den sociala medierevolutionen tvingar våra makthavare till ärlighet. Vare sig makten innehas av utrikesministern eller Rapportchefen.

Vad gäller själva sakfrågan känner jag att det hela handlar om ordklyveri. Carl Bildt känner sig missuppfattad och Morgan Olofsson menar att Bildt har missuppfattat frågan. Egentligen ingen big deal. Inte för att jag litar på Carl Bildt, kanske är det så att Carl Bildt är farlig och manipulerar journalister, men desto större anledning kanske att banda allt han säger och lägga ut tillgängligt för allmänheten.
Men Morgan Olofsson vill kanske att uppfattningen om SVT ska baseras på det som står i Carl Bildts blogg, eller i Peter Sundes?

SVT borde inte ha något att dölja, lika litet som Carl Bildt bör ha det. Och om SVT vill att Carl och andra ministrar ska vara öppna och ärliga bör SVT leva som de lär och själva leva upp till kraven de ställer på våra politiker, kraven på öppenhet och ärlighet.

Uppdaterat: Nu finns klippet plötsligt utlagt från diskussionen mellan Olofsson och K-G Bergström på redaktionen, ni hittar det här.
K-G säger alltså: “Han hade rätt, vi hade fel, och då ska vi säga detta ärligt.”
Olofsson: “Jag kommer alltid att stå upp för mina reportrar.”

Läs även andra bloggares åsikter om SVT, FRA, Carl Bildt, Sociala medier, Transparens

Same!? Same?? But?? Different?!?