Posts Tagged: bloggy


15
Feb 10

Veckan som gick – Vecka 6

Oj, det är faktiskt måndag redan när jag börjar med det här veckobrevet. Jag fick hoppa in som gäst på Sweet Sunday Web Crunch (ett sorts garage-tv för geeks), så det räknar jag som giltig frånvaro. Well, here goes:

Många parallella debatter den här veckan.

Walter Naeslund hänger ut en “anonym” kommentator med IP-nummer, vilket möts av stark kritik från Magnus Bråth. Nikke Lindqvist sammanfattar det hela bra. Relaterad kommentar från Erik Fors-André som skriver om den anonyma bloggen Totalstyrelsen.

Jag vill lägga till – gör inget på webben som du inte kan stå för publikt. Var anonym om du vill, men ta aldrig för givet att du rör dig på webben utan att synas.

Att vi rör oss i ett samhälle där alla bär omkring på mobila inspelningsapparater blir allt mer uppenbart – ofta med kapacitet att distribuera rörlig bild i realtid. De två poliserna i t-banan som trakkasserade en journalist blev tagna på bara gärning av en mobilkamera. Det här sevärda Kalla fakta-inslaget har bevis från ljudupptagningar och reaktionerna har resulterat i att Facebook-grupper växt sig starka.

Till detta kan läggas att våra kopplingar till varandra, våra digitala sociala cirklar, blir allt synligare – som här i Google Social Search. Det är nog inte lönt att försöka kategorisera vår tids utveckling som vare sig ond eller god, utan som i alla tider lägga kraften på att anpassa sig.

En annan debatt – för övrigt den som i ursprunget gav upphov till kommentarsdebatten – är den om Fredrick Federley och som käckt kallats för Ursulagate. Jag tycker inte att det här är jätteintressant själv, så jag nöjer mig med att ställa Fredrick själv mot Paul Ronge för att ge två perspektiv.

Konsumentkraft, måste man ju gilla. Därför kommer jag att hjälpa till att puffa för den här idén från Joakim Jardenberg, där vi använder Twitter-taggarna #gladkund och #surkund.

Det var också i något av Joakims flöden som jag hittade Clay Shirkys underbara citat:

“It’s not information overload, it’s filter failure.”

Julia Skott triggade på samma undersökning som jag, där det framkommer att vår tillit till våra vänner på de digitala nätverken minskar kraftigt, allt enligt Edelman Trust Barometer 2010. Hur går det ihop? Enligt Steve Rubel så ökar vårt förtroende för auktoriteter kraftigt, så det ser ut som om alla dessa social media naturals kommer att bli än viktigare som opinionsbildare.

Lägg till detta det som Daniel Chow och Patrik Lockne för några veckor sedan rapporterade från Kina och Adtech, att man där sett tendenser på att antalet inflytelserika noder i de kraftigt växande nätverken inte blir fler i samma takt som nätverken växer i storlek.

Dunbars nummer, någon?

Reflektion: För mediehusen gäller i allt detta att fokusera på relationer med ge och ta och byggande av trust över tid för att kunna få fortsätta vara en del av den sökande människans kunskapsinhämtning.

De som hellre väljer att se den sociala medieutvecklingen som hajp och värdelöst tjatter, ja de kan ju åtminstone erkänna att de olika fälten, de traditionella medierna och de mer nymodiga tvåvägsmedierna, faktiskt inte är två seperata fält, utan väl sammanflätade redan i detta nu.

Nåväl, i väntan på detta får vi väl hålla till godo med allt det hopp som ställs till (de gräsligt fula?) läsplattorna. Så länge de går att surfa på så tycker jag personligen att läsplattor är intressanta, men då hade ju benämningen “flatbook” (jfr netbook) varit mer rättvisande.

Och sedan är ju frågan – vad ska vi ta betalt för vår digitala litteraturintag?

Apropå hur cashen ska tas: SSBD har fixat med Flattr, en sinnrik mikrodonationstjänst. Gillar ni oss, show us some love! För övrigt är Flattr en briljant idé om mikrodonationer signerad Peter Sunde. Och så måste vi ju bara gilla SVT Play, eller hur?

Mer cash: Jag gillar Neville Hobsons tanke om att tidningarna borde ta betalt för oändlig access. Sedan tolkar jag in att det är fri access utan reklam, mendet är bara jag…

Ännu mera cash: Social cash är temat för nästa Disruptive Media-konferens. Jag sitter själv med i en panel tillsammans med min SSBD-kollega Johan Ronnestam för att snacka mätbarhet. Hörde jag någon säga “räkna hem investeringen”? #floskel

Och Fredric Karén kan berätta om fina besökssiffror för SvD. Han antar att det är det redaktionella innehållets förtjänst, men jag tror att det mer handlar om webbens solidifiering som gör att vi – våra mänskligt irrationella klickstigar till trots – ändå i större utsträckning hittar till det innehåll vi söker, lite enligt idén om att “alla vägar bär till Rom”. Med andra ord – SvD borde kredda och ge trafik tillbaka till alla dem som länkar människor i sina nätverk fram till deras innehåll. Ett tydligt exempel på detta är hur Facebook fullkomligt sprutar trafik över de digitala medierna. Apropå att allt hänger ihop, liksom. Innehåll är viktigt, men antagligen inte en trovärdig förklaring till SvD-siffrorna.

En mer historisk grej är dock att strömmad video nu har gått om nedladdning – trots att fildelningen ökar. Med ett förflutet som pirat kan jag bara glädjas över att kunskap flödar friare och friare än någonsin tidigare mellan människor.

Apropå strömmad video var jag här i veckan och spelade in ett avsnitt av Internetkunskap.se, ett projekt signerat Annika Lidne, Therese Göterheim, Björn Falkevik och allas vår Sofia Mirjamsdotter. Idén föddes under Sweden Social Web Camp och idén är att med internet hjälpa svenks skolungdom (och indirekt lärare) att bättre förstå och utnyttja kraften. Jag tar lite kredd som förmedlade kontakten till .SE (Stiftelsen för Internetinfrastruktur) som så fint backar projektet ekonomiskt. Det här är ett viktigt projekt – stötta, länka, dela!

Den här veckan har jag hört rapporter överallt om olika Facebook-förbud. Jag tycker det är lustigt att man som Sats väljer att se problem med sociala medier när problemet egentligen handlar om ledarskap, organisation och styrning – eller brist på. Klarar vuxna människor inte av Facebook, hur ställer sig då företag som Sats till att de anställda har mobiltelefoner med internetsurf och möjlighet till “okynnespratande”?

Eller med Joakim Jardenbergs ord:

“Givetvis är det ingen rättighet att facebooka på jobbet, givetvis får företagen göra som de vill. Men med de här åtgärderna sätter man maskeringstejp över symptomen istället för att lösa problemet. Det är faktiskt lite scary. Personalen i barnpassningen är kanske fortfarande lika ointresserade av sitt jobb, men nu syns det iaf inte via deras surfande. Undrar vad de gör istället?”

“Därför tar Expressen ställning för svenskarna,” förklarar Thomas Mattsson.

The Guardian presenterar statistik om att internet äter upp annonskakan för tidningarna.

Gunnar R Johansson tipsar om 5 utvecklingsbloggar att följa. Christian Rudolf skriver läsvärt om brandjacking.

Mycket buzz om Buzz (sorry, men jag kunde inte låta bli). Buzz är alltså Googles statusuppdateringstjänst som är någon sorts Google Wave Light. Kommer det här att bli en viktig tjänst? Inte enligt Simon Sundén, men diskussionerna har handlat mycket om geopositioneringen (opt-in) och möjligen också vissa drömmar om ett nytt Jaiku tack vare möjligheterna till trådade diskussioner. Jag frågar istället – vad händer på Bloggy?

(OS och schlager den här veckan vad jag förstår, men det har gått mig förbi. Att ha missat det ena grämer mig mer än ha missat det andra, dock.)

Mycket tyckande i dag och inte så länktätt som det brukar vara, jag vet. Allt är inspiration den här tiden på dygnet – hoppas det ger en överblick ändå! Och <datalove> till er alla, mer Valentines-kärlek åt folket! And don’t feed the trolls!

Till sist: Hur avslutar jag en vecka som denna, egentligen. Ja, varför inte med ett #weirdsocialmediamoment?


16
Feb 09

Getingen kvittrar som aldrig förr

Mikrobloggtjänsterna Twitter och Bloggy är på tapeten också denna vecka, inte minst med anledning av rättegången mot TPB.
När jag skrev Till vad ska man egentligen ha Twitter i höstas var användandet inte särskilt omfattande bland svenska medier och de som använde mikrobloggtjänster var lite osäkra på hur de egentligen skulle användas.
Så kom terrorn i Bombay och Skalvet i Skåne och sedan har det bara rasslat till. I årskrönikan skrev vi att 2009 blir mikrobloggens år.

För bara tre veckor sedan fick Thomas Mattsson på Expressen en eloge för sitt twittrande och kanske mest för att han använde sig av mikrobloggarna – för han använder både Bloggy och Twitter – på “rätt” sätt.

Eftersom Thomas Mattsson är en av de chefer i gammelmedia som är flitigast på att använda sociala medier, han både bloggar och mikrobloggar utan hejd, så har jag tagit pulsen på honom. Man kan säga att min frågeställning fortfarande är “Till vad ska man egentligen ha Twitter”.

Jag delade upp frågan i några andra, här får ni SSBD Exclusive, Mattsson om Expressens mikrobloggande:

Hur länge har ni twittrat?

– Expressen har twittrat i cirka en månad.

Är det ett gemensamt beslut eller är det slumpen att exempelvis du och wiman blivit twitterfantaster samtidigt?

– Både och. Inom affärsområdet Digitala Medier försöker vi etablera Expressen.se och Expressen.tv på olika plattformar för att öka räckvidden, men också för att få mer input tillbaka. Exempelvis fick vi konkret feedback på en fråga om hurvida Experssen.se bör börja erbjuda nyhetsbrev per epost igen. Vi uppmanar andra avdelningar att också kommunicera via mikrobloggar, och både Kulturen och Ledare är entusiastiska och har egna eldsjälar som driver på utvecklingen internt inom företaget. Jag tror att man kan ta övergripande beslut om exempelvis automatiserade flöden, den grafiska profilen på sidorna och så vidare… men det är svårt, för att inte säga ogörligt, att i nuläget beordra fram ett engagerat mikrobloggande om inte redaktörerna själva ser fördelen med den kanalen.

Hur många medarbetare Twittrar? ( i eller om jobbet alltså)

– Cirka ett tiotal om man uppskattar hanteringen av flödet från Nyheter, Ledare, Kultur och Hockey och det antal personer som på något sätt är involverade. Men det handlar förstås inte om heltidstjänster. Vi har dessutom flera tunga beslutsfattare som är medlemmar av Twitter och Bloggy som exempelvis redaktionscheferna Viveka Hansson på tidningen och Anna Rastner på tv-verksamheten, liksom Mattias Carlson som är biträdande chef för Digitala Medier. Min uppfattning är att man bör testa exempelvis Twitter för att förstå den kommunikationen, men sedan måste chefer och medarbetare själva avgöra hur de fördelar sin tid mellan broadcast tv-kanaler, bloggar, papperstidningar, nyhetssajter, mikrobloggar, databaser, mobila plattformar, traditionellt telefonerande… och så vidare.

Kan du säga någon konkret vinst eller fördel med Twittrandet?

– Jag håller mig uppdaterad både om kollegors förehavanden och om vad som skrivs i andra medier. Twitter ersätter väl inte en RSS-läsare fullt ut, men det ger mig en överblick till som jag saknade tidigare. Det är möjligt att etablera nya kontakter och skapa nätverk inom digitala medier, som annars kanske fordrar att man åker på konferenser eller gör studiebesök. Det är också bra att via Twitter kunna sprida information om Expressen.se som kanske annars bara kan publiceras i min blogg. Men, och det vill jag poängtera, mikrobloggandet aktualiserar behovet av en policy för sociala medier och hur man använder dem. Det tar faktiskt en hel del tid att bara lösa flödena, och att sen kommentera inlägg på arbetstid är något som man möjligen bör fundera kring… är det rimligt att anställda gör ett stort antal publiceringar på de här plattformarna när de ska jobba? Jag köper argumentet att man “måste vara där för att förstå”, men det är inte liktydigt med att använda tjänsterna hela tiden. Det beteende vi ser nu är möjligen resultatet av vad man kallar för en “omogen marknad”, vi accepterar ju inte längre att man för privatsamtal i telefonen under stora delar av en arbetsdag, och det kommer nog att sätta sig.

mikrobloggexklusive

Vad är poängen med dina “mikroblogg exclusive”?

– Jag tänker så här: Jag skriver “Bloggen om Expressen.se” och den handlar bara om verksamheten affärsområdet Digitala Medier. Det är ingen name dropping av kändisar eller medieprofiler som jag kommer i kontakt med i tjänsten, den ger heller ingen inblick i mitt privata liv som småbarnsfar som lämnar på dagis fem dagar i veckan. Jag har valt att låta “Bloggen om Expressen.se” bara vara en informationskälla för branschmedier, medieförmedlare, annonskunder, konkurrenter och medarbetare. En konsekvens blir då att bloggen blir ganska… tråkig. Rimligen läses den bara av just de målgrupper som jag beskrev. En annan slutsats är att den som följer mig på Bloggy.se eller Twitter.com säkert också tillhör ungefär de målgrupperna. Och då tycker jag att jag kan bjuda på förhandsinformation, mikrobloggandet fungerar som en sorts löpsedel för den traditionella bloggen och kan därmed också jämföras med exempelvis SMS-flashar för vår nyhetsbevakning.

Skillnad mellan Twitter och Bloggy?

– Min amatöranalys säger mig att Twitter mer fungerar som uppdatering av medlemmarnas status, och Bloggy lockar fler att diskutera. Man kan förstås använda dem som vice versa, men de personer som jag följer Twitter respektive Bloggy förefaller använda dem så.

Har du nåt annat du gärna vill säga om mikrobloggande?

– Plattformarna måste snart erbjuda bättre möjligheter att sortera flöden. Det är orimligt att Facebook klassar alla kontakter som “vänner” utan gradering mellan familj och släkt och kollegor och bekanta, men det kommer över tid bli lika oöverskådligt att inte enkelt kunna sortera mikrobloggarnas flöden.

mattsson1

Och sist – det är ju kalasbra med rapporteringen från kulturredaktionen om kulturutredningen – men vad är poängen när man har 213 followers?

– Tvärtom. Den dag kulturrredaktionens mikroblogg när 213 000 personer ska vi editonera den, bryta ner flödet till fler och mer nischade ämnesområden, försöka bli mindre allmänna och mer specificerade. Jag kan inte kvantifiera någon nedre gräns på antalet mottagare, men jag kan slå fast att jag egentligen inte vill ha stora generella bloggar och mikrobloggar. Hellre många små som ger sina respektive läsare exakt vad de efterfrågar från Expressen. Men det här är förstås ett resonemang nu, i februari 2009, och förutsättningarna kan ju förändras. I princip är det ju inga andra stora etablerade medier som ens testar mikrobloggar nu, så konkurrensläget lär säkert hårdna vad det lider.

Med det säger jag tack till Thomas Mattsson och hoppas att han kan ha rätat ut en del frågetecken och kanske inspirerat andra att ge sig ut i Bloggysfären.

Och för dig som fortfarande känner att du inte alls begriper vad mikrobloggande handlar om rekommenderar jag den här guiden för dummies.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


19
Jan 09

Veckan som gick – vecka 3

Internet sover aldrig. Också denna vecka har varit rafflande både i bloggvärlden och i den traditionella nyhetsrapporteringen.

I början av veckan gick Liza Marklund ut och bemötte kritiken kring Gömda. Något som fick Newsmills sajt att lägga av under ett par timmar. Och i slutet av den intervjuades hon av TV4.
Däremellan har drevet debatterats flitigt både i gammelmedia och bland bloggarna.
Fredrik Wass Johanna Ögren har sammanfattat debatten som hölls av Magasinet Neo i onsdags. Den kan också ses via Bambuser här.
Anna Serner som deltog i debatten har bloggat om det här.

Vi lägger oss inte i sakfrågan, däremot är fenomenet intressant och det talas om en Lizamarklundbloggbävning. Sofia har uttalat sig lite kort i den här artikeln i SvD där också Veckans Affärers Pontus Schultz (som här har skrivit en mycket bra text om det hela) har en del att säga:

–Det pågår sedan decennier en rörelse från kollektivism till individualism. Vi blir allt mindre benägna att delegera vårt åsiktspaket till någon. Vi vill utöva makten själva, och internet har skapat verktygen för det. Tidigare hade medier monopol på att bygga världsbild. När det monopolet nu har rasat blir det uppenbart att man är ett etablissemang.
Varför krävdes då en bloggbävning innan vi i medierna vaknade? Kanske var redaktionerna osäkra på vem de skulle tro på, Antonsson eller Marklund? Sofia Mirjamsdotter talar om ”rättshaveristtänket”: journalister är så vana vid att läsare hör av sig med konspirationsteorier att de instinktivt avfärdar sådana som Monica Antonsson. Pontus Schultz säger att redaktionerna är fega:
–Många är nog försiktiga med att hänga ut någon som har en medieplattform och kan slå tillbaka, om man inte är säker på att alla andra också gör det. Extra pinsamt är att när det nu känns fritt fram, då ska alla kasta sig in i debatten.

DN tar upp saken på ledarplats idag:

Men Marklundaffären har inslag av mer principiellt intresse. Den blottar ett oroande gap mellan medier och publik. Oroande därför att där ryms så mycket av konspirationstänkande på den ena sidan, och en oförmåga att förklara och motivera mediers arbetsmetoder på den andra.

Ty yrkesmännen har samma journalistiska instinkter och professionella värderingar på olika redaktioner. Det ska därför mycket till för att avstå från en uppseendeväckande historia, typ Knutby, eller för att väcka liv i en redan berättad historia, typ Liza Marklunds “Gömda”.
Eftersom det här är fråga om yrkesgrepp som är rätt självklara på en redaktion motiverar eller resonerar man inte särskilt kring besluten – “man bara gör så”.
Men för en läsare eller en grupp läsare ser det annorlunda ut. De förstår inte urvalet och ser bortvalet som en aning skumt, eller helt enkelt nonchalant och överlägset. Och så delar man med sig av sin ilska och misstro i bloggosfären. Och så uppstår där en ny, egen variant av drevjournalistiken.
En möjlighet att bryta denna misstänksamhetens onda cirkel är att bli öppnare kring vad en redaktion gör. Det finns ingen absolut sanning som säger vilket urvalet av nyheter, berättelser, åsikter ska vara. Den insikten finns på redaktioner, och förhoppningsvis också i bloggosfären.

I morgon måndag håller Publicistklubben debatt om Gömdaskandalen och bland andra författaren Monica Antonsson medverkar.

Det ska bli spännande att se vad resultatet blir av den totala omorganisation som pågår bland mediearbetsgivarna. Att enas kan vara ett sätt att med gemensamma krafter ta tag i framtidsfrågorna och samtidigt fortsätta jobba för de käpphästar som alltid varit och också i fortsättningen bör vara tryck och yttrandefrihet, meddelarfriheten och offentlighetsprincipen.

Tidningsdöden fortsätter att skörda offer på andra sidan Atlanten. Den här gången är det Seattle Post-Intelligencers som kommer att lägga ner åtminstone papperstidningen om två månader ifall man inte hittar en ny ägare som vill ta sig an det sjunkande skeppet.
I Sverige ser vi inte döden på samma sätt, däremot kommer rapporter om nedskärningar i de allt hårdare tiderna.
Jeff Jarvis har skrivit en lång analys om vad som händer med alla arbetstillfällen som går förlorade när tidningarna blöder. I korthet handlar det om att tidningsdöden inte behöver drabba journalistiken eller de enskilda journalisterna:

But I am confident that journalism as an activity will not disappear, that there will be a market demand for it, that there are many new ways to fulfill the task (and debate about how it is done). But – bottom line – journalism and journalists will not disappear unless they insist on defining themselves as an industry that operates in just one way, still making things (no longer bigger than beer). The key to survival is reinventing what we do.

Samme Jarvis har skrivit om LA Times som idag kan betala alla anställdas löner med intäkterna från nätet. Hallelujahmoment:

Note well this moment in the history – and I do mean history – of newspapers: the editor of the Los Angeles Times, Russ Stanton, said the paper’s online advertising revenue is now sufficient to cover the Times’s entire editorial payroll, print and online. “Given where we were five years ago, I don’t think anyone thought that would ever happen,” he said in email. “But that day is here.” The same day has arrived for at least one more major US newspaper. What this tells me is that we are on the cusp of the moment when online revenue could sustain a substantial digital journalistic enterprise without the onerous cost of printing and distribution. Hallelujah.

Det finns de som satsar, som Leif Pagrotsky som går in som delägare i nya sajten nyhetsverket.se.
Det är en nyhetssajt helt baserad på medborgarjournalistik. Ett bra initiativ men ändå tveksamt. Det nätverk och de kopplingar som idag görs naturligt i bloggvärlden och gammelmedia med newsmill som något mellanting fungerar och jag tror det är svårt att få publiken att samlas kring en sajt med ett trots allt mindre urval av de nyheter som medborgarna väljer att publicera. Det lär väl visa sig. Fria tidningar har redan en nättidning tidning (tydligen är det så att materialet först går till papperet och sen till webben, om jag inte helt missförstått) enligt samma koncept, Läsarnas Fria, och sajten är bedrövligt uppdaterad, knappast något man väljer att återvända till för att få de bästa eller senaste nyheterna.

I förra veckan nämnde vi Aftonbladets nya tjänst Bums, som hade vansinniga användarvillkor. Något som nu är ändrat.

Fredrik Wackå har snappat upp och sammanfattat Steve Rubels argument för varför text kommer att vara störst på webben också framöver, trots hajpen kring rörlig bild:

* Text går att scanna
* Text är lättare att sökoptimera
* Text går snabbare att läsa på jobbet
* Text är lättare att anpassa till allt fler mobila enheter
* Text är överhuvudtaget lättare att distribuera — “Nothing flies lies text”

Vi brukar ju dissa e-papperet, men nu gör USA Today sin tidning tillgänglig via e-papper för 12 dollar i månaden. Allt ska testas, och alla sätt är bra utom de dåliga. Även om inte e-papperet kommer att slå igenom stort så finns det säkert ett gäng användare som uppskattar det och kan man göra tidningen tillgänglig och behålla prenumeranter genom att erbjuda dem e-papper – varför inte? Sofia nämnde ett annat användningsområde för e-papper i en post tidigare i veckan.
En text som i övrigt handlade om att göra i första hand nättidning i andra hand papper. Ett tänk som Internetworld tänker jobba enligt från och med nu. Bisonblog har kommenterat här.
Fredrik Wass har också skrivit en läsvärd artikel i Internetworld om länkekonomi. Den beskriver bland annat hur bloggar rankas utifrån antalet andra bloggar som länkar, och hur länkkulturerna ser ut i olika delar av bloggvärlden.

Mindpark berättar om sajten Familjenytt, en sajt med syfte att samla alla famljenyheter och annonser på ett och samma ställe. Ett projekt som nu tas över av dn.se. Allt för att hitta nya sätt att locka och behålla läsarna, och vad gäller Familjenytt – dra in annonspengar. Ett annat nyingånget äktenskap är det mellan hittarecept.se och hd.se.

Twitterfebern fortsätter, även om det inte varit riktigt lika diskuterat under den gångna veckan som den förra.
Däremot har svenska Bloggy hajpats en del, och vi önskar Jonas lycka till med ambitionen att göra Bloggy till den självklara mikrobloggtjänsten för svenskarna.
Ola på hd.se har skrivit en fin liten skildring av den funktion som mikrobloggen fyller rent socialt.
Ola beskriver utifrån Jaiku, som i veckan chockades av beskedet att ägaren Google tar sin hand ifrån tjänsten och lägger ut den som Open Source. Något som diskuteratsflera håll i sfären.

Apropå Open Source har Andy Dickinson skrivit om att prinföretag måste gå över till open source-lösningar. Spännande läsning som inleds som följer:

The second of my new year convictions is Print organisations will need to open source some or all of their content management system if they want to stick with corporate templates.
Why? Because it hampers attempts to upskill journalists and softens the brands that are supposed to be so valuable.

Framtidsbloggen har skrivit en liten betraktelse om framtidens tevetittande utifrån The Long Tail-principen:

Denna trend som innebär att en ökad mängd nischat material får en allt större del av konsumenternas uppmärksamhet är naturligtvis besvärlig för massmedier. Om man exempelvis tittar på de fem största tv-kanalerna (SVT1, SVT2, TV3, TV4 och Kanal5) så kan man se att deras dominans snart är ett minne blott. Dessa “Big 5? svarade för så lite som tio år sedan för över 90 procent av tittartiden. Siffran är nu nere på 66,6 procent, dvs en tredjedel av all tv-tid läggs på någon av alla de otala andra tv-kanaler vi numera har.

Alltid briljante Anders Mildner har funderat över det här med heminredning i tider när all kultur som än så länge tar plats i hemmen i form av böcker, skivor och filmbibliotek kommer att rymmas på en liten hårddisk eller finnas på en server någon helt annanstans. Vågar man nämna att vi snart också kommer att slippa kassarna i hallen som ska till pappersinsamlingen…?

Bättre sent än aldrig, nu finns Medievärldens årssammanfattning som fanns med i sista printutgåvan före jul också att läsa på nätet. Sofia är en av de nio medieprofiler som fått svara på frågan om vad som var viktigast under fjolåret.

En intressant och välkommen diskussion om intäkter på nätet har i veckan seglat upp i två chefredaktörsbloggar.
Det är dels Thomas Mattsson på Expressen som bland annat skriver:

Och den som tror att lösningen är att undanhålla sajterna material från papperseditionerna slåss nog också mot sin egen okunskap, snarare än värnar om intäkterna. Den som besöker en tidningssajt anser sig rimligen vara lika viktig som läsare och tittare, som den som köper en tidning eller besöker den mobila portalen. Det är ju en ganska naturlig reaktion, eftersom det är samma varumärke och avsändare som står bakom innehållet. Att då medvetet avstå från att på nätet publicera innehåll som konsumenten till ta del av, och som man kanske vet finns i andra distributionsformer, är ju att peka ett ganska långt finger rätt upp i ansiktet på den publiken.

Kunde inte ha sagt det bättre själv. Sören Karlsson, chefredaktör för hd.se skriver som kommentar till Mattsson:

Men journalistik är inte gratis och här ligger mediabranschens största utmaning just nu: att orka och våga affärsutveckla digitalt så att bra journalistik kan finansieras även i framtiden.
Och lösningen är inte heller att göra sajterna sämre än nödvändigt genom att vägra lägga ut material på nätet. För det första finns det ingen korrelation mellan höga upplagesiffror och dåliga webbsajter, för det andra gör man nätanvändarna – framtidens kunder – förbannade.

Därmed kan vi kanske en gång för alla enas om att “läs mer i papperstidningen” är en text vi ska slippa se på svenska mediesajter från och med nu?

Joakim Jardenberg har kommenterat herrarna Karlsson och Mattsson som följer:

Men alltså. Jag tycker det är otroligt bra att chefredaktörerna resonerar och reflekterar. De här två smartskallarna har dessutom kommit längre än någon annan när det gäller att konstatera vi inte kommer kunna ta betalt av nätläsaren. Men ändå. Det är ju gräsligt vad man lutar sig mot att journalistiken kostar.
Tror ni att Googles serverfarmar är gratis? Tror ni att deras programmerare jobbar utan lön (förutom de fria målterna;)? Tror ni att deras affärsutvecklare innoverar bara för att de tycker det är kul. Självklart inte.

Självklart kostar journalistik. Precis som att papper och tryckpressar och tekniska lösningar kostar. Självklart måste vi hitta affärsmodeller som fungerar på nätet. Att de modellerna inte är sådana som ger säkra intäkter motsvarande abonnemangsdito har väl alla förstått vid det här laget?

Under veckan har också alla nominerade till Aftonbladets Stora Bloggpris presenterats.
En av de nominerade i kategorin vardag är SSBD:s Sofia, med privata bloggen The Real Mymlan. Riktigt kul!
Olle Lidbom aka Vassa Eggen är nominerad i kategorin Kultur och Nöje.
I kategorin Sport och Fritid är hela fyra mediehusbloggar nominerade.
I kategorin Prylar & Teknik finner vi både Beta Alfa och Lilla Gumman, två bloggar vi gillar.
Omröstningen inleds i morgon och prisutdelning blir det på Nalen den 2 februari.

Igår beskrev SSBD hur rapporteringen fungerade vid branden i Parken i Malmö.
En betydligt större händelse som fick en omfattande bevakning genom de sociala medierna var flygkraschen i Hudson River. Hans Kullin har skrivit en bra sammanfattning.
Mashable skriver.

Veckan som kommer ska vi försöka hålla ögonen på 24hourbusinesscamp, där Sveriges ledande webbentreprenörer ska slå världen med häpnad. Vi håller tummarna och önskar alla deltagare lycka till!


25
Sep 08

Till vad ska man egentligen ha Twitter?

I USA är Twitter stort.
Det används av massmedia och av journalister för att sprida sina nyheter och för att snappa upp det som händer, eftersom Twitter oftast är den snabbaste kanalen för information vid större händelsenyheter, som exempelvis vid orkanen Gustav som vi nämnde både inför och efter dess framfart.

Men i Sverige går mikrobloggandet trögt. Få journalister vet ens vad det är, i varje fall de jag talar med. Några tidningar har en närvaro och pumpar ut rubriker, ett exempel är Aftonbladet som har tre (!) followers.

Men alltså. Skäms! Aftonbladet är fortfarande Sveriges största nyhetssajt. I alla diskussioner som förs i mediehusen om nya medier får Aftonbladet.se agera jämförelseobjekt och förebild, men faktiskt – Aftonbladets storhetstid som sådan är nog snart förbi.

För att fortsätta vara störst måste man också vara bäst och i dagens medielandskap också flexibel och det är inte längre AB som sätter normen för hur en svensk nyhetssajt ska vara.

Vad gör då Aftonbladet för fel?

Fel ett (och det är inte ett litet fel): De heter inte Aftonbladet på Twitter, utan Aftonblad1. Söker man på Aftonbladet hittar man den inte.

Fel två: Inte ens en vettig bild med logga har tidningen kostat på sig att ha ute på Twitter. Jag funderar nästan på om det är någon anarkistisk medarbetare som skapat användaren för att pumpa ut nyheter utan att det är sanktionerat uppifrån…

Varför skulle annars Aftonbladet.se ha endast tre followers? Till och med denna bloggen har fler…
Skapar man en användare måste den marknadsföras. Och man kan inte vara passiv på en mikroblogg, man måste vara aktiv och skaffa egna kontakter, följa några andra.

Bland andra svenska tidningar som finns på Twitter återfinns Dagen.se, med tio followers. Emanuel Karlsten förklarade lite skamset när jag intervjuade honom att det är en passiv användare som än så länge bara pumpar ut nyhetslänkar.
Expressen har en användare men man måste be om lov för att få bli en follower, och inga updates är publicerade.
Kan här finnas en strategi, en plan som man ännu inte satt i verket?

Att antalet followers till de olika mikrobloggarna är så få kan delvis förklaras med att Twitteranvändandet inte är så utbrett i Sverige. Men det räcker inte som ursäkt.

Faktiskt har stora tidningar som Aftonbladet och Expressen sådant inflytande att de med lite marknadsföring skulle kunna få massorna att börja använda mikrobloggtjänsterna, och det finns såklart en anledning att de inte gör det, men jag tror att de i längden förlorar på det.

Man behöver inte gå längre än till Norge för att hitta medier som har fungerande mikrobloggande, även om antalet personer som följer dem inte heller är sådär grymt imponerande i jämförelse med hur många träffar man får på de egna sajterna.

Reser vi över Atlanten hittar vi de som tar Twitter på allvar. New York Times har mängder av Twitteranvändare, man väljer allt efter intresse. Nyhetsbyrån Reuters har samma upplägg. Fler tidningar som använder Twitter kan du hitta här.

Utmärkt för den som vill hänga med men inte hinner surfa in överallt eller vill ha sin RSS-läsare översvämmad. Eller (när Twitter får ordning på SMS-tjänsten) ger möjligheten att få snabba nyheter, och förhoppningsvis kommentarer i sin mobil.

Axel Andén på Medievärlden skrev i senaste papperstidningen om mikrobloggar som verktyg för journalister. Han ringde upp mig och jag svarade just att det för att fungera måste finnas användare, och än så länge är underlaget i Sverige litet. Men som jag också skriver här – det finns ju inget som hindrar nyhetssajterna själva från att sprida ordet. Skapar man en Twitter-feed måste man ju på något sätt marknadsföra den och förklara vad det handlar om. Och dessutom söka upp och följa andra så att man får något tillbaks…

Tidningen Journalisten har en ny krönikör, Nanok Bie, och jag välkomnar honom. I sin senaste krönika som tyvärr bara finns på nätet skriver han just om Twitter som arbetsverktyg och förklarar pedagogiskt hur det går till. Jag hoppas att många läser den. Och jag hoppas att hans texter någon gång kan få plats även i Printupplagan, då flera av dem som bäst behöver läsa kanske aldrig surfar in på Journalisten.se.

Nanok tipsade också om ett användningsområde som var nytt även för mig:

Man kan också använda Twitter som ett intervjuverktyg mellan två registrerade användare. Det blir en ganska skön, dynamisk och snabb konversation än via vanlig chatt eller e-mail eftersom man är begränsad till 140 tecken per post. Eller så ber man folk gå in på en Twitter-sida och under tiden som intervjun pågår kan de skicka in frågor – som då också skapar en publik blogg (till skillnad från frågor inskickade via e-post).

Tja, kanske kan vara något? Men Nanok. Om du ska få någon trovärdighet när du lobbar för Twitter kanske du skulle uppdatera lite oftare? Kanske skaffa några fler kontakter?

För den som vill fördjupa sig mer i hur Twitter och andra sociala medier kan användas av journalister rekommenderar jag läsning hos Joanna Geary, reporter på Birmingham Post. Hon har en privat Twitteranvändare, och en jobbanvändare, exempel på hur det kan gå till när hon twittrar i jobbet finns här.

Igår lanserades en helt ny svensk mikrobloggtjänst. Bloggy.se. Jag har skrivit mer om den här, och Fredrik Wass har skrivit här. Kanske är det Bloggy som ska få svenskarna att upptäcka mikrobloggandet?

Om någon är intresserad är det bara att hojta i kommentarerna så kommer det en invite i mailen, så länge de räcker.

Slutligen: SSBD finns på Twitter, följ oss här. Vi har inte aktivt letat kontakter dock eftersom både jag och Niclas har egna användare. Såklart.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,