I måndags var jag i Uppsala och medverkade i P1 På nätet. Det handlade om bloggar och mikrobloggar, lyssna här.
I fredags var jag i Stockholm för att spela in Babel, som sänds i SVT2 på onsdag klockan 21.30. Där diskuteras opinionsbildning och maktförskjutning från traditionella medier till bloggvärlden, medverkar gör förutom jag också PM Nilsson och Jan Guillou.

Vad gäller diskussionen om bloggmakt och bloggbävningar har jag funderat en del över vad som faktiskt skapar en bloggbävning. Vilka olika ingredienser som ska till för att bloggosfären ska sluta upp kring en fråga. Ett ämne som under helgen seglat upp till en viktig och intressant debatt i och med DN:s granskning av FRA-debatten:

DN har granskat FRA-motståndet, som skakade Sverige 2008. Bakom den till synes spontana gräsrotsrörelsen fanns inte bara Piratpartiets strateger utan också flera pr-byråer, med uppdrag att väcka ett folkligt uppror mot förslaget.

En granskning som upprört och vållat stora proteststormar i bloggvärlden. Och någonstans bevisar det att inte ens en stor tidning som DN kan skriva något som verkar som ett stort avslöjande utan att bli tillträttavisade, ifrågasatta och granskade in i minsta detalj. Henrik Alexandersson skriver:

Så jag hoppas att DN nu även kommer att skriva om de hundratals riksdagsledamöter som lobbat för FRA mot en ersättning på sisådär 50.000 kr i månaden; alla tjänstemän på departementen som har verkat politiskt i frågan; de PR-byråer som har anlitats av regeringen; de resurser som FRA har lagt på spinn och de intressen som ligger bakom massavlyssning av svenska folket.

En fåfäng förhoppning kanske. Men ändå.

När FRA-frågan tog skruv insåg jag tidigt att det skulle komma att bli smutsigt. Därför har jag (om inte annat, så av ren självbevarelsedrift) valt att vara helt öppen med allt jag gjort.

Därför känns det lite beklämmande att andra försöker dölja sina kort. Sådant straffar sig. Alltid. Vilket är precis det som skett nu. Vilket jag tror har sänkt FRA-motståndet en smula i många vanliga DN-läsares ögon.

Som jag brukar säga: Ljug inte om sådant som går att kontrollera. ;-)

På Second Opinion skriver Piratpartiets ledare Rick Falkvinge:

Det pratas om PR-byråer. Det pratas om vem som betalt vem. Det pratas om vilka som hållit i trådarna, vilka som skickats fram. Det här är kännetecknande för gammelmedia och den gamla världen: saker kan bara fungera om någon har en chef och om någon betalar.

Exakt samma sak såg vi under Pirate-Bay-rättegången. Åklagarsidan ställde samma frågor hela tiden: vem bestämde? Vem betalade? Vem avgjorde ifall något skulle göras?
De var oförmögna att över huvud taget förstå att saker kan ske med gräsrotskraft. Jämför nu när Roger Wallis’ fru fick blommor för femtiotusen för att Roger Wallis kastat ur sig en förflugen kommentar att “nej, jag vill inte ha någon ersättning, men ni får gärna skicka blommor till min fru”. Och så händer det, bara sådär, i större skala än någon någonsin hade kunnat få en formell budget för. Den här svärmkraften skrämmer etablissemanget, och måste förklaras bort med att det var regisserat.

Niclas sammanfattar det hela här, och debatten lär pågå ett tag till.

Min gissning är att detta kommer att orsaka nästa stora skalv i bloggvärlden. Det har redan börjat, men erfarenheten säger att det blir intensivare under slutspurten.

Samtidigt försöker tidningen Expressen att starta en egen bävning och engagera bloggare i kampen för Dawit Isaak. Det börjar röra på sig även om det går trögt. Minns när Björn Wiman för några veckor sedan frågade på mikrobloggarna hur man skulle kunna gå till väga för att starta en bloggbävning för Isaak. han fick mängder av goda råd. Frågan är om ett gammelmediaföretag som Expressen kan starta en bloggbävning, eller om den måste komma underifrån? Å andra sidan talar ju DN:s granskning om PR-konsulter mot den tesen…
Jag har en annan teori om varför det går så pass trögt, och det har jag skrivit om här.

Johan Kellman Larsson har skrivit en för papperskramare dyster sammanfattning över dödsryckningar i tidningbranschen under veckan:

San Antonio Express News sparkar 75 personer på nyhetsavdelningen; Providence Journal sparkar 100 (18 från nyhetsavdelningen); i Denver accepterade journalisternas fackförbund en lönesänkning med 12%; och Washington Post redovisade ett intäktstapp på 77% under 2008.
Renommerade Hallmark sparkar 28 personer och magasinet läggs ned. Detta trots att annonssidorna ökade med 11% under 2008.
Även Cooking for 2 och Backyard Living lägger ned.
San Francisco Chronicle är på väg mot nedläggning och både Seattle Post-Intelligencer och Time går uselt vilket snart (eventuellt då) kommer innebära att en av USA:s största städer blir helt utan dagstidning.

Det händer i USA, men innan året är slut lär vi ha fått se flera liknande scenarior i Sverige. Det har redan börjat. Från Norge får vi veta att Aftenposten Aften blir tredagarstidning, och det vore märkligt om inte någon svensk tidning också går den vägen snart.

Papperstidningens död behöver ingalunda betyda att branschen går under, eller journalistiken. Däremot krävs offensiva satsningar på nya affärsmodeller och sätt att nå nyhetskonsumenterna, något som bland andra Marc Andreessen pratar om i filmen som Mindpark visar och även sammanfattar för lata som inte orkar titta. Jemima Kiss på Guardian har skrivit om att ta betalt för innehåll online:

The FT, another title to have benefited from wealthy readers willing to pay for access, chose a model that would sustain its profile with search engines by allowing free access to up to 30 stories each month. However, general news sites have far greater competition for content and have had very limited success in introducing paywalls. The New York Times introduced Times Select in 2005, putting some popular columnists and archive content behind a subscription wall, but closed it in 2007, concluding “double-digit advertising growth” should be the priority. Instead, its online advertising has declined in value. Speaking on the Charlie Rose Show two weeks ago, Robert Thomson, WSJ publisher and former Times editor, said the downturn had shown the value of the WSJ’s subscription model. “There are still opportunities out there for people who are constantly reviewing their strategy … there is absolutely no doubt it is getting much easier to charge people [via micropayments] and that people are more comfortable about paying in that way. Whether they will pay for content that is now free, that is the question.”

Jeff Jarvis tycker fortfarande att det är en dålig idé att ta betalt för nyheter, och han har goda argument:

But online news is different for many reasons. First, as soon as knowledge is known, it’s a commodity—and not a scarce one that can be controlled. Second, there is no end of competition online. As countless publishers have observed about their nemesis, craigslist, it’s impossible to compete with free.

More important, in the complete P&L of paid content, charging brings expenses and liabilities. It costs money to market to acquire purchasers or subscribers (a magazine in the subscription-heavy U.S. market may spend £30 to get £9 in circulation revenue; profitability comes from advertising—or it used to). Charging for content reduces audience, which in turn reduces advertising revenue. And putting a wall around content keeps it out of the conversation and devalues brands (this is why New York Times columnists were said to hate their paper’s aborted effort to charge pennies for their thoughts).

But here’s the killer: When content is hidden, it cannot be found via search (not to mention bloggers’ and aggregators’ links). In a link and search economy, content gains value only through these recommendations; an article without links has no readers and thus no value. The real cost of charging for content—and it’s a cost born by the content owner—is a loss of Googlejuice.

Och apropå det har Aftonbladet äntligen fattat hur dumt det är att ta betalt för krönikörerna på nätet. Precis som Kalle Ljungkvist säger – krönikor är ofta tacksamma för bloggare att skriva om och länka till – och nu har ju även tidningarna börjat kommentera och länka till varandra – så även om det kan vara lönsamt att ha visst redaktionellt material låst i sin PLUS-tjänst är det inte krönikörerna man ska låsa in.

GP gör helt rätt som väljer att inte snåla på sina webb och mobilsatsningar när det ska sparas. Däremot minskar de på omvärldsbevakningen. Också DN ser över sin utlandsbevakning, något som Sundsvalls Tidnings ledarskribent Marcus Bohlin kommenterar med ogillande:

Nog för att det kostar en hel del pengar att ha korrespondenter ute i världen, men en av anledningarna till att prenumerera på DN tycker jag är just att de har ett eget nät av korrespondenter ute i världen och inte förlitar sig på samma utrikesnyheter som alla andra (läs: TT).

Jag är övertygad om att DN börjar i fel ände om man nu skall börja spara pengar genom att försämra de delar i tidningen där man faktiskt kan leverera unikt material.

Schibstedaktien rasar, något som drabbar bland andra Helsingborgs Dagblad.
Östra Småland krymper redaktionen, jag bara undrar hur mycket mer det går att krympa redaktionerna. har någon funderat på att upplagetappen delvis kan bero på sämre innehåll i tidningarna? Det säger sig självt att 25 personer inte kan göra en lika bra produkt innehållsmässigt som 35, samtidigt som de ska publicera sig i fler kanaler och med fler deadlines.

Knappast någon har missat att Schibsted slår ihop Aftonbladet och Svenska Dagbladet till ett bolag – Schibsted Sverige. Mediebloggen på DN kommenterar och applåderar. I samma veva kommer de båda tidningarna att gå igenom vad som verkar bli ett stålbad. Det drabbar båda även om det är Svenskan som förlorar medan det går fortsatt bra för Aftonbladet. Svenskans vd Raoul Grünthal är dock positiv. Och från redaktionens håll talas om förnyelse, bland annat i Bo Hedins nya blogg som heter just “Bo Hedin om att förnya SvD“. Den ska bli spännande att följa.

Under veckan har rättegången mot The Pirate Bay fortsatt (här en summering från första rättegångsveckan) och jag rekommenderar den intresserade att läsa Sam Sundbergs blogg på svd.se. Under veckan har han bland annat publicerat resultat från olika undersökningar som drar olika slutsatser om fildelningens effekter. Onekligen intressant, och definitivt objektiv rapportering.
The Guardian hade också en intressant sammanfattning i början av veckan.
Det har varit mycket skriverier om vittnet Roger Wallis, och han blev snabbt en hjälte hos TPB-vännerna. Oscar Swartz skriver om Wallis.

Något mer subjektivt har Piratpartiet skapat en stream där olika bloggare rapporterar och tycker till. Inte desto mindre intressant läsning.
Och apropå fildelning har Lisa Bjerre skrivit en krönika i Journalisten om laglig fildelning som arbetsredskap för journalister och mediehus.
I samma Journalisten har Paul Frigyes skrivit om “Upphovsrätt och upphovsfel”:

För det är just det som skett när Ipred-lagen röstades igenom i går. Härmed blir det alltså möjligt för bolagen att undersöka till och från vilka IP-adresser upphovsrättsskyddat material laddas ner. Vips förvandlas frågan om moralen i småsnyltande fildelning till en fråga om storbolag som snokar hos svenska hem och familjeliv. Det som egentligen handlar om att folk inte vill betala för film och musik för att det är lätt att hämta det gratis (och i varje enskilt fall heller inte skadar någon) förvandlas till en fråga om rätten för bolag att spåra och lagföra unga svenskar för fildelning.

Kampen för upphovsrätten blir en kamp för ett privat-stasi.

Att med tekniska innovationer göra sig anonym på nätet skulle kunna framstå som snyltande och snattande. Men nu kan denna handling i stället marknadsföras som en handling av civilkurage och en kamp för integritet. Ett stort grattis till upphovsrättens vänner.

Vi noterar också att The Pirate Bay-rättegången inneburit ett rejält lyft för Newsmill.

Och så över till veckans, ja kanske årets hittills största mediehändelse – den kungliga förlovningen.
Först ett stort grattis till Expressen som lyckades vara först med scoopet, och också lurade Aftonbladet lite extra med en fejkupplaga för att få vara ensamma om nyheten några timmar extra. Detta visade också att även om nätet ger möjlighet att publicera allt så fort man vet, och även om “att vara först” blivit något mindre viktigt då det ofta bara är minuter som skiljer, så är ett riktigt scoop fortfarande ett scoop och värt att hålla på.
Expressen fick också credd från alla andra medier under hela morgonen och förmiddagen innan uppgiften bekräftades av hovet, som gjorde det fantastiska draget att lägga ut en film på Youtube innan de mötte pressen och svarade på frågor. Det om något säger en del om de sociala mediernas storhet.

What’s Next har skrivit om förlovningen som stilstudie i den sociala medierevolutionen, Ronnestam kommenterar Youtubefilmen, liksom Kullin på Media Culpa och Emanuel Karlsten. Elias Betinakis konstaterar att vägen från hovets hemsida till Youtubefilmen var alldeles för lång. Hovets hemsida kraschade dock av trycket liksom Expressens.

Naturligtvis var nyheten om förlovningen också den som kommenterades mest i bloggosfären under dagen.

Att förlovningen och det stundande bröllopet betyder en hel del för branschen råder inget tvivel om, nu rotas det i arkiven, bilagorna är redan tryckta och lösnummerförsäljningen skjuter i höjden av den glada nyheten om prinsessbröllop. Samtidigt slår nättidningarna besöksrekord. (och Expressens sajt höll inte riktigt hela vägen) Ett bra tillskott alltså, även om det knappast räddar den som står på ruinens brant. Men att händelsen tas på stort allvar tyder inte minst detta på – Jan Helin avbröt sin semester för att komma ikapp förseningen gentemot Expressen. Kan också ha att göra med att trycket inte riktigt hann med.

Så några kortisar;
Gömdadebatten fortsätter. Andreas Ekström hoppas att Monica Antonsson får en Guldspade för sin bok och sin kamp för sanningen.

Det uppfinns ständigt nya affärsmodeller för att anpassa sig efter den nya verkligheten. Nu senast är det Presidents of The United States of America som säljer sin produktion via App Store – direkt till din iPhone.

Är kanske detta det nya sättet att publicera nyheter för att utmärka sig i mediebruset? Marc Strömberg publicerar ett helt nummer av sin tidskrift genom att tatuera in den på sitt lår.

Ester Pollack skriver på svd.se om Newsmill, och menar att det är en toppstyrd gräsrotsrörelse och inte alls ett forum för folket och demokratin:

Retoriken kring sociala medier säger att vi lever i de stora förändringarnas tid med helt nya maktförhållanden inom medieproduktionen. Nu kan vanligt folk få inflytande över opinionsbildningen och var och en göra sin röst hörd. I rasande fart är vi på väg mot ”deltagarjournalistik”, här gäller det att hänga med och förstå att bloggosfären hotar den professionella journalistikens roll som sorterare och grindvakt.

Bakom Newsmill står Sveriges största mediekoncern, Bonniers, och en investerare, Proventus. Med DN.se finns avtal om publiceringsrätt. En redaktörstrio driver det hela: två tidigare Expressen-journalister, PM Nilsson och Leo Lagercrantz, och ett feministiskt alibi, tidigare chefredaktör för tidskriften Bang, Karin Eder-Ekman. Självdeklarationen anger att kombinationen ”redaktörsdriven och användargenererat” är det unika och man berömmer sig av att försöka hitta nya röster med särskilda erfarenheter eller kunskaper i ämnen som för tillfället debatteras. Så kommer debatten ”nedifrån”? Är det det som avses med att ”demokratin slår igenom på alla plan” och att ”traditionella hierarkier accepteras inte”?

Nja, riktigt så fungerar det nu inte. Det är ju redaktörstrion som bestämmer vilka samhällsfrågor som är aktuella. Och så tillfrågar man utvalda elitpersoner om medverkan med texter. Påminner en del om den gamla papperstidningens debattredaktörsroll, faktiskt. Men så finns för all del ett annat sätt också. Du kan hiva in 50000 pix och betala för något som kallas ”Seminarium”. Då köper du som organisation eller företag debattutrymme. Allt från Svenska kyrkan till kärnkraftslobbyn har på sistone bedömt att det är värt pengarna att finnas på Newsmill. Eftersom det sker helt öppet är det också mycket ärligare än den journalistik med dold textreklam som ”gammelmedierna” bedriver, hävdar redaktör Nilsson (Barometern.se 15/2). Pr-lobbyismen får ständigt nya namn.

Dennis Rydgren bemöter henne på Newsmill:

Finns det någon som inte vet, eller förstår när de hör det sägas att Newsmill tillhör en kapitaldriven mediekoncern och allt som därmed följer för en negativ besservisser? Att de tjänar pengar och att den vanligaste användaren, som jag själv, inte har så mycket inflytande? Men också att sidan är kul, kan göra dig lite mer informerad och erbjuder dig att stå för dina åsikter och kritisera andras. Som förespråkare av värdet med det öppna demokratiska samtalet hyllar jag detta – och inte minst med en övertygelse om att människan är smart och lättlärd.

Newsmill är en klar förbättring – en innovation åt rätt håll och därmed värd att kallas demokratiserande och i relation mer styrd av gemene användare än Pollocks exempel på tidigare “demokratiseringar” inom olika medieformer (där av en förbättring). Inte minst öppnar det upp för vanliga människor som mig att bli läst av flera hundra – om det inte är några tusen nu. Men inte minst att kritisera ideologer, fundamentalister och meningslösa elittyckare som Pollock både är själv och tycks ogilla.

Jerry Silfwer har gjort en spaning gällande de människor som rör sig i gräddan av de sociala medierna i Sverige:

Det slår mig då att dessa människor är naturals, naturliga kommunikatörer. De utmärker sig i det sociala medielandskapet tack vare en sorts fallenhet att kommunicera med andra människor. Som går rakt på sak, som har något att säga. Som minglar för att de faktiskt har något att förmedla och som verkligen vill lyssna – som delar en ovilja att slösa värdefull tid på artighetsfraser.

Det är något intuitivt över dessa människor. En del är extroverta, andra introverta, en del känns tekniskt logiska, andra instinktivt inkännande, men alla tycks de dela denna förmåga att lyssna och att förmedla budskap som träffar med avsedd effekt.

I PR-världen har vi utvecklat en känsla för att hitta och coacha de individer som vi ser har en fallenhet för att möta journalister. Jag börjar tro att vi i PR-branschen även måste utveckla en känsla för att hitta och coacha organisationens social media naturals – och på så sätt hjälpa dem att skapa sin egen framgång i det nya sociala medielandskapet.

Med en uppföljning här, (där han ger SSBD väldigt fin credd).

Dagen.se visade verkligen prov på hur det kan löna sig att använda sig av sina läsare i jakten på en nyhet, då de fick ett tips om att 22 missionärer skulle avrättas i Afghanistan.
Emanuel beskriver händelseförloppet:

Klockan 15:40 la jag därför ut en bloggpost där jag bad om er hjälp. Vi puffade den på ettan för att nå ut ännu bredare. Vi förstod att många hade nåtts av meddelandet att missionärernas livsfara.

En och en halv timme senare kunde vi publicera en färdig artikel där vi avslöjade att meddelandet var fejk. Ett “hoax”, ett kedjebrev som fått spinn.

Och allt var på grund det engagemang ni läsare gav.

Ni ringde Svenska afghankommittén, ni googlade och hittade bloggar, ni mailade in kopior på de mail och sms ni fått, ni uppgav namn som funnits som avsändare, ni rapporterade om vänner som nyligen kommit hem från Afghanistan och uppgett att det inte finns några missionärer på plats.

Till sist hittade vi vad som såg ut att vara det första mailet till Sverige. Någon hade översatt ett mail som skickats från en Israelisk vän, som i sin tur fått det från “tyska missionärer”. Där hittade vi personen som var ursprungliga avsändaren för meddelandet “Julie Bosma”.

Via hennes hemsida fick vi tag på numret, och resten kan ni läsa i artikeln.

Det är det här som kallas crowdsourcing. Läsarnas gemensamma kunskap är alltid större än en journalists eller en redaktions. Min förhoppning är att vi ska kunna arbeta mycket mer så här i framtiden.

Freja Salö har skrivit på Second Opinion om namnpublicering och tendensen att det blir allt vanligare att namn publiceras på personer som endast är misstänkta för brott men inte dömda.

Ipred har klubbats. Anders Mildner får stå för begravningstalet.

Också denna vecka har ett par nyhetssajter visat sig i nya kläder. Det är unt.se och st.nu. Vassa Eggen kommenterar UNTs omgörning. Medievärlden skriver om UNT:s satsning på det hyperlokala med nya stadsdelssajter.

Hd.se har bytt webbplattform, Sören Karlsson skriver att det gick bra.

Snart är det dags för Medievärlden också. Så här kommer det inte att se ut.

Också Dagen.se står på startlinjen.
Dagen ger också sina läsare möjlighet att bläddra i tidningen också på nätet istället för att ladda ner den som knölig PDF.

SvD.se tjuvsläppte sin nya sajt (av misstag?) men det verkar som om ingen annan än Olle Lidbom hann lägga märke till det.
Lidbom som också sammanställt veckans “Så ska vi rädda dagstidningen-artiklar”.

Joanna Geary bjuder på en spännande Slideshow om hur sociala medier kan utveckla nyhetsarbetet. Åh vad jag skulle vilja höra henne tala till den också.

SvD.se slår rekord på webben.

Jeff Jarvis ger sin Kindle en andra chans…
Tech Crunch har en rolig lista på tio skäl att skaffa en och tio att inte göra det:

1. It’s bad for research.
2. It’s horrible for reference.
3. The Kindle is flimsy.
4. It’s not ready for students.
5. The net connection doesn’t work internationally.
6. No SD slot.
7. Flight attendants will tell you to turn it off on take off and landing. You can’t explain that it’s epaper and uses no current. You just can’t. It’s like explaining heaven to bears.
8. It contains a battery.
9. It’s bottom heavy.
10. There’s just something about a dead tree book, isn’t there? It’s nice to pop into the airport news stand and pick up a novel. It just is. I’m sorry.

Tack och hej, Mats Bergstrand. Han byts ut mot en alldeles ny avdelning på DN.se, nämligen Livsstil.

Sist en liten film byggd på statistik:

Läs även andra bloggares åsikter om Veckan som gick, Same same but different

Same!? Same?? But?? Different?!?

Han ville puffa för en artikel i det senaste numret. Den var onekligen intressant. Samtidigt uttryckte Ivar Ekman besvikelse över att bloggosfären inte uppmärksammat en artikel i förra numret av tidningen, som handlade om Flashback.

Först vill jag säga att Filter är ett utomordentligt bra magasin. En av de få tidningar jag faktiskt läser i print. Jag gillar både formen och innehållet. Jag läste också artikeln om Flashback. Fick tidningen skickad till mig, antagligen i samma syfte som jag fick mailet och den medföljande pdf:en.

Men seriöst.
Hur tänkte du Ivar?
Att i en blogg referera till en text som inte är länkbar funkar inte.
Att tro att folk ska springa och köpa tidningen för att en bloggare skriver om en specifik artikel är nog också att hoppas för mycket.
Visst, jag skulle kunna skriva en recension av magasinet som så, och rekommendera den. Men att föra ett resonemang utifrån en särskild text, utan att ge läsarna möjlighet att själva läsa den, det funkar inte.

Om Filter vill finnas med i bloggosfären och ta plats i debatten, då måste nog Filter se till att ha en egen närvaro och bjuda tillbaks.

Ironiskt nog handlar artikeln som jag idag fick mig tillsänd om just teorin Free, som Chris Andersons kommande bok handlar om.
Spotify omnämns, och texten har valt att fokusera på att kritisera både Andersons teori och Spotify, och istället fokusera på vad “gratis egentligen kostar”.

Ivar Ekman som också skrivit artikeln förklarade också för mig att han jobbar på att förstå det nya medielandskapet. Det tror jag. Och jag tycker att det är modigt av Filter att gå sin egen väg och hålla sig till papperet. Den är uppskattad och jag hoppas den klarar sig ett bra tag till. Men förstå är en sak. Delta en annan. Och en tidning som bara finns på papper kommer inte att kunna bli en del av det nya landskapet, bloggosfären och den debatt som finns på nätet.

För jag är helt övertygad om att den artikel Ivar så gärna vill att jag ska läsa och skriva om hade fått rätt stor spridning på nätet – om den varit tillgänglig.

Sist vill jag helt kort skicka iväg er till Sundsvalls Tidnings redaktionsblogg, där Oskar Nord skrivit ett inlägg som sätter fingret på den tvågvägskommunikation som inte är möjlig i papperstidningen, det mervärde som skapas när man släpper in sina läsare.

Det mervärde som Filter valt att avstå ifrån i och med sitt beslut att vara en tidning på papper.

Uppdaterat: Läs det här inlägget av David Hylander, som ställt frågor till Filters Mattias Göransson om Filters webbstrategi.

Läs även andra bloggares åsikter om Filter, Chris Anderson, Free, Vad kostar gratis?

Same!? Same?? But?? Different?!?

Här kan man titta på den nästan två timmar långa diskussionen som tyvärr kom att handla lite för mycket om sanningsbegreppet och lite mindre om Monicas Antonssons arbetsmetoder, hur hennes bloggande påverkat och hur bloggosfären pressat de traditionella medierna att rapportera om boken. Däremot förklarades ganska tydligt hur redaktioner fungerar och gör sina bedömningar, och litegrann om bokförlagen.

Här finns ett sammandrag från debatten skrivet av Publicistklubbens Lena Scherman:

- Det är en tramsfråga om de stora medierna håller Liza Marklund om ryggen, tyckte Gabriel Byström.
- Vi har inte hukat, sa Jan Helin, men medgav också att det fanns ett visst mått av kollegialitet i hur man hanterat själva frågan och sa dessutom att Liza Marklunds kontaktnät var så omfattande att det kunde flyga.

Jan Helin ansåg att det fanns två frågor som var mer intressanta än andra i den här frågan och det var; På vilka grunder fick ”Mia” asyl i USA, och varför gjorde Liza Marklund om Mias chilenske man till en blond svensk från Norrland.
Annika Widebäck höll inte med, hon menade att den viktigaste frågan var om ”Mia” blivit förföljd eller inte och hävdade bestämt att det går att ta reda på – Åk till Oxelösund, uppmanade hon panelen.

- Riksmedierna har varit oerhört sena, sa Leo Lagercrantz, men det är en demokrativinst att bloggarna fått så stor makt.
- Bloggnätverket gör större scoop än de bästa journalisterna, sa han, och syftade på att det i stort varit bloggarna som fått frågan att växa så att idag snart alla medier måste förhålla sig till den.

Också i Medievärlden finns ett sammandrag.

Magnus Ljungkvist var där och han har skrivit en sammanfattning från sitt perspektiv som behandlar drevjournalistiken:

När Liza Marklund på egen kolumnplats i Expressen beklagar sig över hur jobbigt det är att befinna sig mitt i ett mediedrev så känner jag ganska liten sympati. Det är ingen som kräver hennes avgång eller yrkesförbud för henne. Hon erbjuds varje plats som finns i tidningar och eter. Det drev som hon står i är en viskning mot det som går mot våra folkvalda eller näringslivsföreträdare. Kanske jobbigt, men inte jobbigare än det som andra offentliga personer förväntas tåla.

Men det är också svårt att känna sympati för Kalle Blomqvistarna på den andra sidan. Varje fel, stort eller litet, är ett bevis på en konspiration. En manipulation utan riktigt synbart syfte. Mer än det uppenbara Liza Marklund själv pekat på – nämligen att boken är ett politiskt projekt i syfte att sätta fokus på kvinnomisshandel. Och som sådant tycker jag projektet är både lovvärt och viktigt.

Här börjar vi närma oss något som jag tror är väldigt centralt och viktigt att fundera över och försöka dra lärdom av. Nämligen de starka motsättningar som finns mellan å ena sidan gammelmedierna och å andra sidan det vi kallar bloggosfären.
Jag älskar bloggar och bloggande. Jag älskar dess demokratiska funktion, deras uppgift som granskare av makten och också den resurs och den kommunikation som uppstår i bloggen och även mellan bloggarna och gammelmedia.
Men det är väldigt svårt att älska de ytterligheter och den närmast hätska stämning som då och då uppstår, inte minst från bloggosfären.

Stefan Deak har skrivit en mycket läsvärd postning om det:

Skillnaden mellan då och nu är emellertid att alla som vill har möjlighet till långt större räckvidd än tidigare och då, well, det är väl då dreven drar igång.

Drevet har tidigare varit monopoliserat av traditionella medier. Och jag kan tänka mig att de myst åt tanken eftersom det nog kan ha gjort ett och annat till upplagorna. När de gått för långt kanske en Yrsa Stenius-person kommit och dragit dem i örat.

Nog måste fyrahundra år av svensk frustration satt sina spår och kanske kan det bli en smula onyanserat och impulsivt när all frustration ska kanaliseras på en och samma gång. Och frågan är i vilken mån bloggosfären är självsanerande och om det finns förutsättningar för den att vara det över huvud taget.

Att det kan vara svårt att kritisera bloggosfären från utsidan har vi sett. Ofta skapas en polarisering där traditionella medier står mot de nya medierna och det vet vi ju vilket genomslag det brukar få inom sociala medier. Nu brukar man ju säga att det inte är ens fel när två träter och det ligger nog kanske hos båda sidor att tillämpa något slags välvillighetsprincip för att på så sätt försöka förstå den andra sidan.

Och detta var vad som slog mig hårdast under PK-debatten. Jag var inte där personligen men följde den direkt via Bambuser och fanns också med i chatten. Över 1400 personer tittade i direktsänding, och många var det som ville göra sin röst höra i chatten. Och den svämmade över av hätsk lynchstämning, mot Liza, men kanske allra mest mot de gammelmediarepresentanter som deltog i debatten och mot journalister i allmänhet.

Det massiva förakt mot journalister som vällde över mig med full kraft var visserligen inget nytt men kom nu i sådan komprimerad form att jag var tvungen att verkligen anstränga mig hårt för att inte själv sjunka till den låga nivå som många av kommentarerna i chatten låg på, för att försvara min kår. Något som i det sammanhanget skulle spätt på föraktet ytterligare. Andreas Ekström fanns också i chatten och svarade tålmodigt och klokt på de mer relevanta frågorna och kritiken som framfördes.

Det här är något som vi omöjligt kan blunda för. Precis som Stefan Deak skriver, här har vi en kraft, en flera hundra år gammal bitterhet som plötsligt får utlopp, och det med besked. Det är något vi måste hantera, och inte genom att lägga locket på, inte genom att stänga ute, inte genom att fortsätta utöva makt över ordet. Det slaget är redan förlorat.

Däremot måste medierna på något vis försöka återvinna det förtroende som varit betydligt större än det är idag, och vi måste hitta ett sätt och en vettig nivå att kommunicera.

Gårdagens ledare i DN är väldigt bra om detta. Att det handlar om att vara öppna, precis lika öppna som vi förväntar oss och önskar att andra ska vara mot oss. Att våga dela med oss av vårt tänk, förklara hur vi arbetar och tänker kring publicistiska beslut, istället för att ha den inte helt ovanliga von oben-attityd som gör gällande att vi vet bäst, punkt.

Så här skriver Mats Bergstrand idag;

Ändå måste jag konstatera att det inte är självklart att hävda att vi inte tar extra hänsyn till företrädare inom det egna skrået.

Det är rätt riktning. Att faktiskt börja vara raka och ärliga istället för att bara slå ifrån oss all kritik.

Men det räcker inte. Leo Lagercranz sade under PK-debatten att de bloggnätverk som skapas kan dra fram större scoop än de bästa journalisterna.
Jag tror att bloggarna kan dra fram hur stora scoop som helst, men jag tror absolut inte att det betyder att den grävande journalistiken som vi känt den hittills kommer att självdö. Jag tror nämligen att riktig journalistik kostar pengar. Det finns alltid frågor som inte är tillräckligt tacksamma för en bloggosfär att gräva i, historier som bäst tas fram av ett proffs med de rätta verktygen.

Jag tror att vi helt enkelt måste sluta tänka i termer som “gammelmedia” och “nya medier”. Vi är alla medier. Vi jobbar efter olika förutsättningar och med olika motiv. För det ska inte glömmas att det bakom de scoop som bloggosfären drar fram alltid finns en agenda av något slag. Ett egenintresse, något personligt eller av annan karaktär som gör att en bloggare eller en grupp bloggare drar fram en historia och kämpar för att sprida den.

Den oberoende journalistiken måste ha en plats också i framtiden. Den som bygger på en enda sak – att ta fram sanningen, utan annan agenda än just det. Den som är konsekvensneutral och orädd. Den som dessutom är omgärdad av utgivaransvar och meddelarfrihet och källskydd. Dessutom behövs begåvade skribenter med vassa pennor och stilistiska färdigheter, skribenter som över lång tid bygger upp ett förtroende hos sina läsare. Ett förtroende som idag hos många är väldigt kantstött.

Och nu kommer vi till det som jag är lite rädd för i det här nya landskapet. Nämligen att vi i det brus som råder, den förvirring som finns kring nya medier kombinerat med en viss desperation över lågkonjunkturen, ska glömma det viktigaste i mediehusens verksamhet. Nämligen den att producera kvalitativ journalistik.

Jag är rädd för att man ska fortsätta dra ner på tjänster, att färre reportrar ska fylla fler kanaler med innehåll för att tillfredsställa de nya mediekonsumenternas snabba vanor och lust att delta.
Vi måste satsa framåt. Vi måste hänga med på nätet och i allt det nya. Det är inte det jag talar om.

Det jag menar är att kvalitativ granskande journalistik inte är synonymt med papper.

Kvalitativ granskande journalistik krävs för att skapa förtroende. Att helt enkelt visa att vi är bäst på det vi gör. Genom att hålla en hög kvalitet skapar man trovärdighet. Det är få redaktioner idag som har råd att ägna sig åt sådant. Det är väldigt mycket ur hand i mun och en kamp för att fylla alla sidor i papperstidningen, och dessutom med vänsterhanden se till att hålla jämna steg på nätet.

Jag tror att om man i ett första steg börjar tänka tvärtom enligt den modell jag berörde här, från webb till papper, så får man dels en effektivare användning av de redaktionella resurserna.

Vi är inte längre bäst på snabb rapportering av händelsenyheter. Vi bör givetvis fånga upp och paketera och servera dem, men utan att lägga onödigt mycket krut på det som tas från den seriösa undersökande journalistiken som kräver lite eftertanke.

Om någon tidning dessutom vågar dra ner på kostnaderna för papper, tryck och distribution ett par dagar i veckan istället för att dra ner på redaktionell personal, så kommer det att skapas fler förutsättningar att skapa bra, granskande, kvalitativ nätdriven journalistik. I samspel med bloggosfären. Med mikrobloggar som verktyg. Med rätt verktyg som sparar mycket tid som idag går åt i onödan åt krångliga publiceringssystem och datorkrångel kan vi dessutom få loss arbetsglädje hos de journalister som ska skapa framtidens journalistik. Det kan vara möjligt att hålla en nätsajt uppdaterad och bygga relationer till läsare på daglig basis parallellt med mer undersökande fördjupande journalistik, utan deadines, eller med ständig dito.

Om vi visar att vi är seriösa journalister som faktiskt inte är köpta eller sätter egna agendor utan lyssnar på läsarna och dessutom faktiskt fixar att dra fram egna viktiga nyheter och maktgranskning, om vi hela tiden har örat mot marken utan att glömma bort vad som är vårt uppdrag, och om vi faktiskt kommunicerar det med användarna, då tror jag att vi kan få tillbaks en del av det tappade förtroendet.

Att det sedan finns rättshaverister och bittra människor som aldrig kommer att bli nöjda hur än vi beter oss, det måste vi nog stå ut med.

Läs även andra bloggares åsikter om Liza Marklund, Gömda, Gammelmedia, Monica Antonsson

Same!? Same?? But?? Different?!?

Men nu måste vi få stämma in i Jardenbergs ifrågasättande av Svenssons sågning av det faktum att fyra av fem nominerade bloggar i kategorin Sport i Stora bloggpriset är bloggar skrivna och drivna av journalister;

Det är alltså rena tidningsprodukterna, klassiska sportkrönikörer helt enkelt, som kallas för bloggar, som blivit nominerade.
Det är säkert kvalitet på dem och det är säkert intressant om man är intresserad av sport. Men så mycket bloggar är de ju inte.

Den här typen av uttalande avslöjar på något sätt att Svensson är emot gammelmedia och hela etablissemanget, oavsett vad de gör och hur det fungerar. Den kritik som bloggosfären i stort riktar mot gammelmedia är ofta befogad, då den handlar om tröghet, ovilja att släppa ifrån sig makt, dålig förståelse för internet och dess utveckling och egna dolda agendor.
Men när gammelmedierna faktiskt gör rätt, när de faktiskt är lyhörda och försöker ta till sig, och exempelvis börja blogga för att bli en del av och förstå det nya landskapet, och bygga relationer via bloggarna – varför såga dem då också?

Eller är det så att Svensson bestämt sig för att gammelmedia alltid har fel även när de gör rätt? Den attityden är ju klart kontraproduktiv.

Lite ironiskt blir det också när Svensson i nästa andetag förklarar att min blogg the real mymlan hör till hans personliga favoriter i kategorin vardag, trots att den är skriven av en journalist.
Jag tackar så mycket för det, och kanske också Svensson inser att också journalister är människor, och det finns ingen motsättning mellan att vara bloggare och journalist. Samtidigt.

Läs även andra bloggares åsikter om Stora bloggpriset, Sportbloggar

Same!? Same?? But?? Different?!?

Same Same But Different

Den här bloggen föddes sent i februari. Det var några engagerande diskussioner på Jaiku som födde idén om en nischad blogg utifrån hur de traditionella medierna hanterar internet och sociala medier.
Vi tänkte inte särskilt länge, hade vare sig strategi eller några uttalade ambitioner, det handlade mer om en känsla att vi utifrån våra olika bakgrunder inom reklamvärlden (Niclas) och media (Sofia) skulle kunna ha något att tillföra det nya medielandskapet.

Responsen lät inte vänta på sig. Det har varit ett framgångsrikt år. Bloggen fick snabbt en ganska stor skara trogna läsare och har kommit att bli en viktig röst i mediediskussionen i Sverige.

I höstas blev vi nominerade till priset för Årets Nättidskrift. Det kändes som ett stort erkännande.
Vi har klättrat på listor som Twinglys top100 och Knuff.
Som en fin avslutning på året blev Same Same But Different utnämnd till bästa medieblogg av Martin Jönsson i hans eminenta årslista.

Våra veckosammanfattningar - vars tillkomst var lika opretentiös som resten av bloggen – Sofia fick en idé och genomförde den – har många läsare och har blivit viktig läsning för många. Vi har helt enkelt samlat ihop intressanta saker vi läst på nätet under veckan, och försöker sammanfatta det viktigaste som hänt i medievärlden under veckan. Med tiden har vi lagt allt mer möda på att faktiskt hålla koll och inte bara rekommendera sådant som vi själva gillar. Dessa veckosammanfattningar finns numera som nyhetsutskick via mail, för den som inte vill missa.

2008 – Bloggens år

Många har sagt det före oss. Och vi instämmer i kören. 2008 blev bloggarnas år. Det har bokstavligen bara rasslat till, och bloggen som för ett år sedan av de flesta ansågs vara “en dagbok på nätet” har plötsligt blivit något att räkna med, för privatpersoner, för företag, för politiker men inte minst för gammelmedia.

Några viktiga saker vi vill peka ut när det gäller gammelmedias relation till bloggosfären i Sverige:

Inlänkande av bloggar är något ingen tidning längre kan låta bli att visa. Twinglys tjänst gör det enkelt och de som inte använder Twingly använder andra format men alla större tidningar ser nu till att visa vilka bloggar som länkar till artikeln. De tidningar som ännu inte förstått vikten av detta för det finns ett gäng – halkar tveklöst efter. Detta för att bloggosfären i allt högre grad styr vad som blir “snackisar”, allt fler väljer att låta bloggare rekommendera vilka nyhetssajter man ska läsa och bloggarnas benägenhet att länka till dem som inte bjuder på en länk tillbaks är låg. Väldigt låg.

Vi tror och hoppas att nästa steg är att se till att också länka till andra nyhetsmedier för att ge läsaren bredast möjliga bild av en händelse.

Tidningar har på riktigt startat egna bloggar. Det började redan förra året men 2008 har blivit ett genomslag för att “gammalmedia” börjat att använda bloggen som ett professionellt verktyg. Mängden bloggar på tidningarna ökar och det handlar både om att låta personer som tidigare fått nöja sig med veckovisa krönikor få mer utrymme och om att skapa bloggar som följer tidningens olika avdelningar.

Vi skrev tidigt om Sydsvenskans Redesign, där tidningen låtit läsarna delta i omgörningen av sajten, och under året har flera andra tidningar hakat på och låtit sina läsare vara med och tycka till.

Inte minst har Medievärlden använt sig av utvecklingsblogg och total genomskinlighet när det gäller sin redesign – mycket bra, då det är en tidning som läses av alla i branschen och därför kanske kan inspirera flera.

Bloggar har blivit en viktig del av nyhetsflödet vilket innebär att kopplingarna mellan traditionella medier och bloggarna har blivit starkare. Sedan bloggbävningen har det blivit allt vanligare att de större tidningarna i samband med större nyhetshändelser skriver uppföljande artiklar där de refererar till det som skrivits i bloggar och även intervjuar de bloggare som har specialkunskaper i sina ämnen. Bloggares åsikter efterfrågas och fler och fler blir delar av medieetablissemanget och får sitta i TV-sofforna tillsammans med andra tyckare.

Det kommer bara att fortsätta. Bloggare är idag en del av mediesfären, en självklar del som de traditionella medierna helt enkelt måste förhålla sig till och konkurrera med om nyhetssförmedling och kanske också reklamintäkter?
Och det faktum att ordet Bloggbävning som myntades i somras av en av Sveriges kanske mest kontroversielle bloggare också finns med på språkrådets lista över nya ord säger en hel del om genomslaget.

Vad gäller bloggbävningen i övrigt finns det så många andra som bevakat och skrivit om just den på ett bra sätt, så vi känner inget behov att att beskriva den i detalj.
Däremot kan det kanske vara relaterat och intressant att läsa den här texten som vi skrev i rabaldret som uppstod kring SVT-programmet om FRA och visade hur en blogg kan användas i kommunikationen med gammelmedia, men också hur den kan spela en granskande roll.

Newsmill

Ett av årens mest spännande projekt inom gammelmediasfären är Newsmill.
Vi har följt Newsmill från projektering till entré och är övertygade om att Newsmill bara är ett i raden av liknande projekt och nya former av nyhetsförmedling på nätet som de traditionella medierna måste våga prova för att fortsätta vara relevanta i framtiden.
Vad Newsmill tagit fasta på är själva essensen i Webb 2.0, nämligen konversation. Diskussion, debatt och människors aldrig sinande vilja att dela med sig av sina åsikter och kunskaper till andra.

Något som Newsmill också lagt väldigt stor vikt är kommenterandet. Det som vi ofta lyfter fram som en viktig del av nyhetssajterna. Kommentarer som mervärde, kommentarer för att kommunicera med läsarna, liksom de svårigheter som uppstår med troll och spam och rättshaverister som tar över kommentarfälten på visa sajter. Newsmills grundare PM Nilsson har vid flera tillfällen berömt de egna kommentarerna och den höga nivån, och en sak som vi tror är starkt bidragande till Newsmills framgångrika start är just det direkta tilltalet, närvaron och känslan av att man får en relation till sajten och dess redaktörer. Genom att de bloggar, själva kommenterar diskussionerna som pågår och tack vare att de frågar och tar till sig av råd och tips från läsare.

Vi har också skrivit en hel del om artikelkommentarer och kommunikation med läsare, för den som vill ha en repetition. En mycket intressant diskussion uppstod i anslutning till det här inlägget – i vårt kommentarfält, men också i andra bloggar.

Mikrobloggens år?

Många har talat om 2008 som året då mikrobloggen fick sitt genombrott. Vi lyfter ofta fram mikrobloggen och är själva flitiga användare av dem både privat och professionellt, men att säga att de fått ett genombrott är ändå en sanning med modifikation. Antalet användare av mikrobloggar i Sverige är fortfarande försvinnande få. Möjligen kommer ett större genomslag 2009.
Men. Mycket har ändå hänt och i mediasammanhang har ändå mikrobloggarna och kanske framförallt Twitter utmärkt sig, främst under årets slut.

Terrorattacken i Mumbai blev för svenska medier ett uppvaknande när det gäller mikrobloggande. För det var första gången som man såg mikrobloggandets styrka som nyhetsförmedlare. Men många har redan tidigare insett värdet av att ha en kanal direkt ut till sina läsare och en kanal från sina läsare direkt in. Genom att lyssna och delta inser man mer och mer att det finns stora möjligheter att använda kanalen för både egna nyheter och för att hitta “andras” nyheter.
Här finns många möjligheter, inte minst om gammelmedia lär sig att köra ut sina flöden i mikrobloggar och också se till att scanna kanske framförallt tendenserna på Twitter, för att snabbare hitta nyheter och kanske också andra nya vinklingar av de traditionella nyhetsbyråernas material.

Kanske ännu påtagligare för de svenska medierna blev mikrobloggsdiskussionen efter jordskalvet i Skåne. Men åter igen – mikrobloggens genomslag ska kanske inte överdrivas. Däremot kan man genom både exemplen Bombay och Skåne se att de många källor till information och nyheter som finns på internet blivit en faktor som inte kan ignoreras, och som gammelmedia helt enkelt måste förhålla sig till och försöka att dra nytta av för att överleva.

Bambuser

Bambuser har under året blivit ett begrepp i svenska medier. Tjänsten som tillåter att man streamar video direkt från sin mobiltelefon ut på nätet, med möjlighet för tittarna att chatta under tiden har fått ett ordentligt genomslag framförallt under hösten.
Vi hörde båda till pionjärerna, som testade Bambuser privat, sände från mobil och webbcam, och kom med input till skaparna av tjänsten. Man kan väl säga att vi var en slags ambassadörer som blev förtjusta och genast insåg potentialen.

Så vad är det så som skiljer Bambuser från vanlig webbteve?
Kvaliteten är ofta rätt kass. Ljudet är inte sällan i osynk. Ibland hackar det så att man inte alls vare sig ser eller hör.
Bambuser handlar inte om kvalitet. Inte om inramning.
Bambuser handlar om närvaro. Om möjligheten att sända här och nu och ge tittaren den riktiga känslan av att faktiskt vara på plats, där det händer, när det händer.
Många är de tidningar som börjat använda sig av tjänsten, för att rapportera från evenemang, presskonferenser men också för att på försök sända redaktionsmöten och vanliga intervjuer för att ge tittaren möjlighet att delta med egna frågor och kommentarer.

En annan viktig roll som Bambuser spelat under året är möjligheten att följa evenemang, föreläsningar och konferenser utan att vara på plats, då de allra flesta dylika som handlat om internet, nya medier och framtid faktiskt direktsänts så att man kunnat följa hemifrån eller titta i efterhand.
Publicistklubben började under hösten att sända sina debatter – mycket uppskattat och något som ger oanade möjligheter för diskussionen att flytta ut från storstadskoncentrationen i Stockholm.
Strax innan nyåret premiärsände What’s Next, vår favoritpodcast, sitt program genom Bambuser, där de bland annat talade med grundaren av just Bambuser, Måns Adler. Tittning vi rekommenderar!

Lågkonjunkturen

Året avslutades i svart. Världsekonomin skakade och mediehusen med den.
Något som inte alls behöver vara endast av ondo. Nöden är uppfinningarnas moder, och mycket pekar mot att de sociala medierna har många fördelar i en lågkonjunktur. Här finns utmaningar och möjligheter, för dem som vågar.
Vi tror att många tidningar kommer att få ekonomiska problem. Papper och distribution är bara ett par av de saker som kommer att bli väsentligt dyrare under året som kommer. Samtidigt som den nya generationen i allt lägre grad väljer att läsa tidningen på papper, och de äldre trogna prenumeranterna försvinner.
Samtidigt som en mängd rapporter under året pekade mot att en allt större del av reklam och annonskakan kommer att satsas på nätet i en lågkonjunktur. Nu är den här. Låt oss utnyttja det! Sluta fokusera på papper. Tänk tidning. Tänk tidning som i nyhet, som i information, som i kommunikation och som i mötesplats. Utnyttja det maximala av varje kanal och inse att en nyhet är en lika viktig och framförallt färskare nyhet när den publiceras på nätet.

Några få har redan börjat testa alternativa utgivningsformer, så som möjlighet att ha papperstidningen enbart på helgerna. Frågan är vilken tidning som ska bli först med att lägga ner den dagliga utgivningen och istället sammanfatta det viktigaste i ett veckomagasin? Lite som Fokus, men med ett annat utgångsläge och kanske andra målgrupper.

Tre snabba från 2008

Gästbloggare på SSBD. Vi började lite blygsamt men hoppas att antalet gästbloggare och texter med andra infallsvinklar än våra egna ska öka under 2009. Hittills har Mikael Pettersson, Camilla Lindberg, Andreas Ekström och Anna Serner skrivit för oss.

Podcastmedverkan. Både Sofia och Niclas har medverkat i podcasten What’s Next. Sofia har två gånger deltagit i panelen och Niclas var med i en special om terrorattackerna i Bombay.

Debattartikel i Medievärlden. En sådan skrev vi, som mynnade ut i en intressant diskussion, som vi hoppas fortsätter också i år.

…och så vill vi passa på att tacka.

Under året är det många personer som kommit att betyda mycket för oss och för SSBD, när det gäller inspiration, bollande av idéer och glada tillrop i största allmänhet.
Några har varit särskilt viktiga;

Joakim Jardenberg och hans Mindpark.
Jockes aldrig sinande engagemang, hans enorma kunnande, hans rakhet och generositet är en viktig källa för oss. Dessutom är han ett föredöme för hela mediesverige när det gäller transparens.
Vi använder oss ofta av Mindparks delande av siffror och statistik, och genom Jockes ifrågasättanden väcks nya funderingar som alltid tar saker ett steg längre. Han är inte rädd för att ge vare sig kritik eller beröm, vilket ger honom hög trovärdighet.

Martin Jönsson.
Precis som alla andra har också vi lusläst Martins blogg om Reklam och Medier. Precis som många andra håller vi honom och hans kunnande om branschen högt. Vi kommer – som så många andra – att sakna hans blogg och analyser, och det är inte utan en viss press vi läser att han och andra lägger stort ansvar på oss att förvalta diskussionen om medier i Sverige. Vi lovar att göra vårt bästa!
Och vi gratulerar Svenskan till en ny redaktionschef, som förhoppningsvis blir den som tar tag i vad vi tror kan bli 2009 års viktiga diskussion; hur fördelar vi mediehusens resurser på ett bra sätt så att vi tillfredsställer både de trogna pappersläsarna men också hittar nya vägar, läsare och inkomster på nätet? Hur köra parallella race med både print och nät utan att någon av dem förlorar?

Axel Andén på Medievärlden.
Vi har Axel att tacka för mycket, både personligen för SSBD och för det han gjort och gör för tidningen Medievärlden och därmed för hela branschen. Vi tillägnade Axel en egen postning här.

Emanuel Karlsten på tidningen Dagen.
Emanuel nämns ofta på SSBD. Också han fick en egen postning i somras.
Vi kan väl erkänna att vi båda är lite hemligt förälskade i Emanuel. Han gör det han gör på ett så självklart sätt, driven av passion, lust och genom att hela tiden vara sig själv har han lyckats vända en gammal frireligiös skuta som tidningen Dagen till att bli en av de kvickaste vad gäller att ta till sig nyheter och anpassa sig efter den nya verkligheten. Vi vet att Emanuel inte alltid har det lätt, men vi vet att han lyckas göra rätt! Och det är knappast en slump att han också blev utnämnd till årets medarbetare på Dagen. Att han dessutom skriver en av Sveriges bästa bloggar alla kategorier gör honom inte på något vis mindre värd vår respekt och beundran.

Elisabeth Bäck på VLT.
Helt enkelt för att hon skriver Sverige bästa chefredaktörsblogg. Som inte sällan får statuera exempel när vi försöker förklara vad som är så bra och viktigt med redaktionellt bloggande och läsarkommunikation.

Lisa Bjurwald, Siewert Öholm, Bo Rothstein och Mats Bergstrand ska dessutom alla ha en eloge för att de så duktigt hjälper oss och andra att hitta bra argument för varför man ska blogga. För att ni gett oss en del goda skratt. För att ni så öppet outat er rädsla och okunskap vilket ger oss anledning att förklara och förklara igen och igen.

Därmed vill vi tacka alla våra läsare, våra inspiratörer, alla som gett oss feedback, vi vill tacka alla mediehusen, nyhetssajter och bloggare, ja kort sagt – ni som gör SSBD till vad den är – för året 2008.
Inför 2009 ser vi fram emot nya utmaningar, nya innovationer och nya spännande diskussioner om medielandskapet, journalistiken och framtiden.

Läs även andra bloggares åsikter om Årskrönika, 2008, Samesamebutdifferent

Same!? Same?? But?? Different?!?

Ändå kan vi nog konstatera att 2008 blev bloggarnas år. Inte bara genom bloggbävningen, genomslaget har varit stort även inom andra områden:

Bloggen dominerades, likt dokusåporna, från början av “vanliga” människor. Men formatet har ändrats och i dag är kända personers bloggar i regel mest lästa. Bloggen har blivit en maktfaktor och ett forum för direkta kommentarer.
- Personer kan bemöta medier i sin blogg. Det betyder att debatten blivit bredare, sen är det upp till varje person att välja vem de ska tro på. Det är svårt att säga hur folk ska förhålla sig, säger Annika Bergström, medieforskare på JMG.

Det Annika beskriver är en metod som Carl Bildt var tidig att använda, då han allt oftare hänvisar till sin blogg istället för att tala med journalister. Bättre kontroll och aldrig endast i händerna på journalistens tolkning.

Och så äntligen instiftar Aftonbladet ett pris: Stora Bloggpriset.
Äntligen för att någon tar tag i och skapar en riktig gala för att uppmärksamma och premiera bloggarna. Att Aftonbladet skulle ta tag i det är knappast någon överraskning. Aftonbladet var tidiga med att se bloggosfärens potential, de har länge länkat till bloggare och skapade för flera år sedan Bloggportalen.
Många har såklart bloggat om priset. Här finns de lite bittra över att en av kategorierna: medborgarjournalistik, upplevs som stulen och antigammelmediabloggare som tar avstånd, är klädsamt skeptiska men också som de som välkomnar och tänker delta i panelen som nominerar bloggar som sedan Aftonbladets läsare får rösta på. Både Sofia och Niclas är också med i Stora Bloggprispanelen.

Som motvikt har Piratpartiets Rick Falkvinge skapat “Stora gammelmediapriset”. Ytterst intressant, och några av de föreslagna namnen är inte vilka som helst. Vi kommer självklart att delta – och tycker det är ett pris som visar rätt väg att gå för att både gamla och nya medier ska mötas.

Apropå priser – nu kan också journalister som jobbar mot webben få det prestigefyllda Pulitzerpriset. Vi är mer förvånade att de inte räknats tidigare. Journalistik är journalistik, det är inte kanalen som är budskapet. Torberger är inne på samma linje.

Fredrik har skrivit en intressant postning om kommunikation på nätet. Utgångspunkten är företagsbloggar, men det kan lätt översättas till mediehus. Inte minst detta:

Styra vart konversationen sker?
Går det? Nje, bara att lägga ner. Klart att det är roligast om man kan hålla allt på sin egen blogg eller annat ställe där man vill ha den…..men det går inte att styra utan man får vara öppen och föra konverastionen där samtalet förs. Annars blir det att du står och skriker i ett hörn av fotbollsplanen när alla andra är på andra planhalvan. Det är bara att jogga över och kasta sig in i gröten och försöka komma åt bollen.

Men bloggande är utmanande och det krävs att man vågar vara transparent, och att man släpper sina medarbetare fria.

Och så veckans skräll. Otto Sjöberg avgår som chefredaktör för Expressen. Självklart sätter spekulationerna igång om varför och vem som ska efterträda honom. Det verkar dock inte råda någon som helst tvekan om att han gör detta på eget initiativ. För att han fått ett annat erbjudande, också det inom Bonnierkoncernen.
Och i så fall lär Jonas Bonnier får fortsätta ha kul ihop med Otto.
Det finns ett namn som dominerar efterträdardiskussionen. Bland andra Martin Jönsson nämner Thomas Mattsson, som idag är chef över expressen.se. Jönsson är heller inte lika odelat positiv till Sjöbergs insats som en del andra.
Thomas Mattsson själv ligger som förväntat lågt med att uttala sig. Medan Andreas Ekström påminner om att han utsåg Sjöbergs efterträdare redan förra året. (i samma inlägg visar Ekström på allt positivt som händer och kommer att hända på Sydsvenskan. kör hårt säger vi!)
Anders Ehnmark vet i varje fall vad som krävs av den som tar över. Vi rekommenderar också att den som tar över, och alla andra som leder eller jobbar på en tidning eller ett mediehus idag, läser den här texten i DN av Arne Ruth och Bjarne Stenquist:

Journalistkåren har fortfarande en viktig funktion att fylla. Men dess medlemmar måste förstå att sammanhanget har förändrats. De är inte längre ensamma på banan, monopolet är borta, och även de måste anpassa sig till ett arbetssätt där andra än utbildade journalister publicerar sig med anspråk på att bli tagna på allvar.
Vi kan sannolikt se optimistiskt på yrkets framtid om dagstidningarna klarar denna omställning. De måste i så fall bygga en arkitektur som gynnar verkligt deltagande och förvandlar tidningarna till öppna plattformar för nya, samhällsdanande berättelser. En genomarbetad nyhetsjournalistik kan samspela med djupreportage, analyser och kommentarer som kräver tryckta medier för att bli lästa. Det demokratiska samtalet kan i så fall bli ännu bredare, tydligare och mer djuplodande. Det finns därför skäl att tro på en framtid även för papperstidningen.

Och när ni ändå är igång kan ni läsa Jardenbergs kommentar till artikeln på Mindpark.

Men precis som Jardenberg vill vi påpeka att branschens överlevnad inte handlar om att rädda papperet, som den här huvudledaren i DN förklarar:

Varje enskilt besparingsbeslut behöver inte innebära dramatiska försämringar av journalistiken. Men när en hel bransch gör samma sak, och varje rationaliseringsvåg följs av en ny, tunnas journalistiken ut. Det blir mer av journalistisk snabbmat och mindre av sådant som kräver tid och resurser.
Ytterst hotar en läsarkris. För om kvaliteten steg för steg sjunker går det till sist inte att motivera att produkten kostar pengar.
Något som skulle kunna bryta den onda cirkeln vore om det etablerades nya, enklare former för betalning av småsummor för material som erbjuds på internet. Det ekonomiska trycket på tidningarna skulle också minska om läsplattor blev en succé och det gick att spara pengar på tryckning och distribution. Men där är vi inte i dag.

Dit kommer vi inte att komma heller. E-papper är inte branschens räddning. Fokus den närmaste tiden måste ligga på att hitta intäkter på internet. Problemet är inte vikande printupplagor. Journalistiken finansieras knappast av prenumerationspengar eller lösnummerkronor. Den finansieras av annonser. Reklampengar. Och de flyttar i allt högre utsträckning över till nätet. Inte minst i den rådande lågkonjunkturen.

I början av veckan skakades vi av beskedet om Tribunes konkurs. Trots det kastar man inte in handduken, och tills vidare jobbar tidningarna på som vanligt. Martin Jönsson har kommenterat det hela här. Det ska bli oerhört spännande att följa utvecklingen, inte bara för Tribune, utan för hela branschen. För inte ser det särskilt ljust ut där på andra sidan Atlanten. Vassa Eggen påpekar att Zell, ägare för Tribune nu får äta upp en del av sina kaxiga uttalanden.

En del av förklaringen är säkert den vikande annonsmarknaden. Det är ett tufft år vi ser framför oss både som marknadsförare och mediabransch. Och de nya siffrorna pekar på att även nätet och nya medier drabbas.
Stefan Hyttfors har också kommenterat samma sak som Bengt Uggla pratat om:

Vi vet redan hur många journalister som prioriterar digitala medier framför papper trots “vikande upplagor”..Men hur många journalister funderar på vad nya svarta så-hårt-bör-du-hålla-i-dina-pengar-löpsedlar betyder för “den försämrade annonsmarknaden”?
När får vi läsa om tidningsbranschens Toyota, de som reste sig ur askan, tänkte framåt och uppfann begreppet lean?
De som nu leder utvecklingen av såväl produkter som arbetsvillkor, samtidigt som Detroit förvandlats till en spökstad.
Spännande och lite läskigt, eller hur?

Alla har ansvar att lyfta sig i håret när det är lågkonjunktur.

En läsvärd text som utgår ifrån bilindustrin och dess kris men som också kan appliceras på skogsavverkning för att trycka papper eller annat, helt enkelt en text om att saker förändras. Utveckling. Det ena ersätter det andra, vilket inte nödvändigtvis betyder att något tar slut.
Mikael Zackrisson har skrivit och det han säger är viktigt. Någon gång måste vi börja. Och innan vi vet exakt hur lösningen ser ut finns knappast något annat val än att använda oss av vad vi vet, och ta tillvara de kreativa tips på lösningar som produceras mer eller mindre dagligdags. Så sent som ikväll postade Jardenberg detta på Mindpark. En text som förhoppningsvis blir startskottet för nyorientering. Det är dags nu. Och Kristofer Björkman på Newsdesk har i sin tur kommenterat Jardenberg .

Ett sätt är bättre mätningar. Orvesto Dag kan bli intressant. Men fortfarande hårt inriktat på papperseditionen. Sören Karlsson på HD försöker att föra fram mätningarna på nätet som viktiga:

Denna mördande konkurrens ställer höga krav på oss att leverera kvalitativt och relevant lokalt innehåll – i den grenen ska ingen kunna slå oss! Men det krävs också att vi hänger med i den tekniska utvecklingen på nätet och erbjuder våra besökare en upplevelse de är nöjda med – det är därför vi satsar hårt på t ex webb-tv, bloggar, bildspel, direktrapporteringar och livetjänster från sportevenemang.

Washington Post betonar också vikten av att satsa på det lokala och på nätet och att det handlar om att överleva. Och siffror från Norge pekar också på att nätet är framtiden för medierna. Allt annat innebär försök att omskapa nyhetsbehovet hos sina läsare:

If you want to survive, you need to produce a “necessary newspaper” not an “occasional newspaper.”

Andra lösningar kan vara sådana liknande denna, där Mktmedia som är majoritetägt av Stampen börjar samarbeta med Eniro.

Nya siffror från Norge visar att nyhetsintaget för unga är nästan enbart över nätet. Det här är den springande punkten: dessa unga är de som blir vuxna. De kommer inte att ändra sina vanor och plötsligt prenumerera på en pappersedition eller tycka att tablå-TV är ok.

För tidningar läggs ner. Martin Jönsson har skrivit nästan vackert om att tidskriften Trots Allt läggs ner. Som print i varje fall. Brygubben menar att problemet är helt enkelt att kyrkliga medier saknar en strategi och “överfalls” av dåliga tider. Men i Trots Allt-fallet finns stora rörelser inom kyrkligheten som protesterar. Och gör det via sociala nätverk.

I Norge läggs branschtidningen Dagens medier ner. Det sägs att den läggs på is men ingen utgivning på två-tre år kan väl sägas vara ungefär detsamma som nedläggning i tider där allt går fort och är i ständig förändring. Andra branscher tar klivet ut på nätet.

Diskussionen kring Twitter som nyhetsförmedlare under Bombayterrorn fortsätter. Steve Herrmann på BBC har skrivit en mycket läsvärd text om hur de hanterade flödet inte bara från Twitter utan också andra sociala medier under attackerna:

But there are risks with running accounts that we haven’t been able to check, and my colleague Rory Cellan-Jones has written about one piece of unsubstantiated information circulating on Twitter which we reported, suggesting that the Indian government had asked for an end to Twitter updates from Mumbai.
Should we have checked this before reporting it? Made it clearer that we hadn’t? We certainly would have done if we’d wanted to include it in our news stories (we didn’t) or to carry it without attribution. In one sense, the very fact that this report was circulating online was one small detail of the story that day. But should we have tried to check it and then reported back later, if only to say that we hadn’t found any confirmation? I think in this case we should have, and we’ve learned a lesson. The truth is, we’re still finding out how best to process and relay such information in a fast-moving account like this.

Expressens Thomas Mattsson har uttalat sig om kampanjjournalistik på nätet. Knappast förvånande att det fungerar så bra.

En form av transparens som vi gillar: Olle Lidbom skriver på Vassa Eggen om besluten i Granskningsnämnden. Han förklarar varför det beslutats som det gör, och skapar en förståelse men också större möjligheter att ifrågasätta de beslut som fattas.
Transparent är också Bäck när hon avslöjar besöksstatistiken för Spanonline, men också målet kommande halvåret.

Realtid har gjort en riktig blunder och lekt Hänt i Veckan. Dumt.

Är “digitala bilagor” grejen? Vi förhåller oss skeptiska.

Kaminskys varning är inte så rolig att läsa om.

Här kan ni förresten lyssna på What’s Nextpanelen som spelades in förra söndagen, och som Sofia medverkade i.

Och här kan ni se hur Resumés Viggo Cavling intervjuar nye Radiochefen Mats Svegfors, och Cilla Benkö.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Sedan har vi skrivit en hel del om framtiden. Den framtid vi skriver om är redan här!

I veckan när vi skrev i Medievärlden med uppmaningen till alla aktörer i branschen att lägga örat mot marken och lyssna var det kanske redan för sent.

Häromdagen skrev min chefredaktör på Sundsvalls Tidning, Kjell Carnbro, ett inlägg i vår nystartade redaktionsblogg som handlar om det viktiga opinionsmaterialet som hårdvaluta för tidningarna:

Åsikter är publicistisk hårdvaluta. Eller kommer i alla fall att bli det. Det är nära nog ett mantra i tidningsbranschen. När den snabba nyhetsförmedlingen vandrar över till webben så krävs det något annat för att locka till läsning av tidningen. Analys, överblick och bakgrund brukar lyftas fram som några av tidningens fördelar. Och så det här med åsikter. Spännande ledarkommentarer, bra krönikörer, ett välskrivet debattinlägg.

Jag förstår inte riktigt vad Kjell menar när han skriver att “den snabba nyhetsförmedlingen vandrar över till webben”. Webben är väl en del av tidningen? Mediehusen lever på att skapa innehåll, och en viktig plattform för innehållet är webben. Det opinionsmaterial han skriver om är och bör vara minst lika webb-baserat som de snabba nyheterna, det är på webben opinionen bildas, det är där de mest intressanta diskussionerna förs och det är där folkopinionen växer. Behöver jag ens nämna FRA i sammanhanget?

Jag tror och hoppas att Kjell bara snubblade på formuleringen i det här fallet, i de diskussioner vi har där jag som debattredaktör deltar påpekas ofta vikten av att ha väl fungerande interaktion och debatt på webben.

Problemet, inte bara för ST, utan för hela branschen, är att de redan verkar ha förlorat slaget om opinionsbildningen.

Ett konkret exempel är faktiskt den artikel jag och Niclas skrev för Medievärlden. Den publicerades dessutom på Newsmill, men har haft dubbelt så många läsare här på SSBD än på både Newsmill och Medievärlden tillsammans.

Ett annat exempel är diskussionen som pågått om kommentarer och moderering av kommentarer. Både Martin Jönsson på svd och Thomas Mattsson på Expressen har skrivit om det. Men diskussionen förs här.
Något som Thomas Mattsson påpekar:

Men tillbaka till bloggarna nu. Varför är de så intressanta? Jo, kanske för att den mesta debatten om exempelvis extern moderering inte förs i kommentatorsfältet på denna blogg. Eller på Martin Jönssons blogg, trots att även SVD.se i måndags berättade att man anlitat Interaktiv Säkerhet. Eller hos Aftonbladet.se, DI.se, DN.se, TV4.se, GP.se eller Sydsvenskan.se som också anlitar Interaktiv Säkerhet. Inte heller de branschmedier som jag listade ovan är arena för det här samtalet.
Nej, mest spännande är nog diskussionen på SameSameButDifferent där olika infallsvinklar förs fram i artikelkommentarerna. Och debatt är det också hos förläggaren David Bismark, hos journaliststudenten Mjomark.com, hos entreprenören Thord Daniel Hedengren, hos IT-projektledatren Martin Edenström och hos branschmediereportern Ola Eriksson. Det här är alltså privata bloggar, inte några webbchefer som talar i egen sak.

Tillbaks till vår debattartikel. Varför vill inte branschfolket delta i diskussionen? Varför läser de inte debattinlägg ens i egna branschorganet? Och de som läser och intresserar sig skriver i egna bloggar men kommenterar och diskuterar här. Varför är det så? Vad är det som gör att folk väljer att läsa och diskutera hos SSBD? Här tillåter jag mig att spekulera, men jag tror att det har att göra med följande:
Både jag och Niclas har mångårig erfarenhet som användare av sociala medier. Vi har båda bloggat i flera år. Vi bloggar stundvis mycket personligt och våra privata bloggar och dess handles har skapat våra personliga varumärken och trovärdighet. Vi är båda erfarna av debatt och diskussion på nätet och våra läsare anser sig ha en relation till oss personligen. Vi har både kunskapen om hur man får igång en diskussion och trovärdigheten som kommer av att vi är två tydliga avsändare till det vi vill säga.
Jag har tidigare skrivit ner några fler funderingar kring detta i min personliga blogg.

Det är väldigt talande, när faktiskt “vanliga” bloggare som inte har något med mediebranschen att göra läser och engagerar sig, när den här bloggen nomineras till utmärkelsen “Årets politiska blogg”, för att läsare anser att det vi skriver om, medierna och journalistikens framtid, är viktigt för den demokratiska och politiska utvecklingen. När till och med antibloggaren Siewert Öholm startar en blogg för att han inser att det är “ett nödvändigt ont”, då är det fullständigt idiotiskt att blunda för faktum. Bloggosfären är den fjärde statsmakten, och den allra mest intressanta opinionsbildningen sker idag i bloggosfären, inte på DN Debatt.

Det görs visserligen en hel del, som senast nu i veckan DN:s samarbete med Newsmill.
Men mer behöver göras, och framförallt måste det göras nu och snabbt och det finns inte tid till långa beslutsprocesser eller projektplaner. Det här händer nu.

Och precis som Expressen och Svd använder sig av gamla Lunarstormare för att moderera sina kommentarer, borde bloggarna i högre grad användas inte bara som mervärde genom länkar, utan som lärare. Bloggosfären har en hel del att lära journalisterna. En intressant diskussion pågår just nu på Jaiku om skillnaden mellan “riktig” journalistik och medborgardito. Den är tyvärr privat och därför inte länkbar, men jag citerar ett par intressanta kommentarer från Mark Comerford:

Jag brukar fråga mina studenter: vad särskiljer journalistik från alla andra publistiska former. I dagens läge, vet jag inte om det är något.

Att bloggare skapar i allmänhet inte nyheter utan förmedlar dem håller jag inte med om. I stora delar av världen är bloggare de som både gräver fram och distribuerar nyheter. (se http://globalvoicesonline.org/2008/04/30/egypt-facebooking-the-struggle/ tex)

Vad jag försöker komma åt här är att det finns en arrogans bland många av oss journalister (vad det nu är :-) ) som gör att vi tror att vi äger nyhetsrapportering, att ingen annan kan det vi kan, att vi är särskilt från “icke-journalister”. En arrogans som leder till en avvisande av alternativa berättarformer, kollaborativa skapande och framför allt lyssnade. Varför lyssna när vi vet bäst? Vi tror också att vi är källkontrollerande och “de andra” inte är det.

Mark slår huvudet på spiken här. Vad är journalistik? Vad skiljer mediehusens rapportering från bloggarnas? Varför tar vi inte bättre tillvara på all fantastisk information och journalistik som nätet bjuder på och inser att det finns de som vet mer än vi? Vi har ju alla möjligheter, med hjälp av ekonomiska, tekniska och personella resurser att faktiskt skapa de viktiga mötesplatser för opinionsbildning som behövs också i framtiden. Uppförsbacken kommer att bli mycket lång för att inte säga oöverstiglig och vi fortsätter att avvakta och vänta in utvecklingen.

En sak som kännetecknar webben är nämligen att det går fort från tanke till handling. Något som hd.se:s chefredaktör Sören Karlsson förstått, och i veckan visade han prov på att också gammelmedia kan haka på webbtrender utan särskilt långa beslutsprocesser. Det var när Google Friend Connect lanserades. Inom ett dygn fanns möjlighet att ansluta sig och bli vän med hd.se.

Jag tror att det finns mycket mer hos de sociala medierna som tidningshusen och journalisterna kan kopiera rakt av, både vad gäller teknik och metod. Både för att hänga med, få läsare, och inte minst för att skapa forum för viktig opinionsbildning.

Så lägg örat mot marken. Lyssna. Och agera. Helst igår, men i morgon är bättre än inte alls.

Läs även andra bloggares åsikter om Opinionsbildning, Kommentarer, Bloggosfären, Gammelmedia

Same!? Same?? But?? Different?!?

Det är inga nya farhågor. I maj skrev vi om det i och problematiserade det utifrån interlänkning och target marketing utifrån den som länkar till artikeln.

Tyvärr har ett antal medieföretag det gamla sättet att se på kontroll – och nu senast är det branschorganisationen för danska tidningar som försöker att förbjuda “djuplänkning” av artiklar. Framförallt är det mot Google News och liknande mer automatiserade nyhetshubbar som danska publicister vänder sig mot men principfrågan innebär att det kommer att drabba alla de som väljer att använda länkar till en tidnings artiklar. Via Peter Sverre kan man läsa att:

Hvis de vil benytte danske avisers stof, så er der tale om en forretningsmæssig handling, og så er der et økonomisk mellemværende mellem Google og aviserne

. Ska man dra detta till sin spets så handlar det alltså om att den som tjänar pengar på sin sajt ska inte ha rätt att djuplänka till danska tidningars enskilda artiklar. Det innebär helt enkelt att om jag vill länka till artikeln i SvD där Nils-Petter Sundgren vill införa ungdomsfria biovisningar så skulle jag bara få länka till Svd.se. Så skulle det också vara på Google News: gissningsvis skulle rubriken kanske få vara med men länken skulle gå till förstasidan. Man kan undra hur det hela skulle ställa sig när det gäller Knuff.se, Bloggportalen och andra hubbar som djuplänkar till artiklar på grund av att bloggare djuplänkat i sin tur.

Självklart har det mött motstånd även från journalister trots att även journalistförbundet går på samma linje vilket Mediebloggers återpublicering av ett svar från förbundets jurist visar, där hon försöker att blanda in aspekten om “lojala” länkningar:

Der kan linkes frit til hovedside, hvis det er konkret begrundet. Opbygges der en samling, som mere eller mindre bliver formålet med din hjemmeside, er det noget andet. Så er det udenfor citatreglen og kan også være i strid med markedsføringsloven. Der kan dyblinkes, når linket er loyalt. Loyaliteten vurderes efter de samme kriterier som det lovlige citat.

Onekligen kan man fundera som Medieblogger ovan: en länk är väl en länk? Det finns ett antal historiska exempel på liknande försök att förhindra att användare, konsumenter och framförallt bloggare kan använda djuplänkning. Senast var då SF Bio valde att förhindra sajter att plocka ner deras tider och på så sätt ge människor möjligheter att se mer bio – något Vassa Eggen påpekade var galet och som jag också ansåg vara dålig varumärkes- och kundvård. 2006 hade Coop en märklig länkpolicy som jag uppmärksammade här. 2004, då Sverige knappt visste vad bloggar var hade man i USA samma problematik – bland annat valde Fast Mag att hålla en hård länkpolicy tillsammans med ett antal andra. (Fyll gärna på med exempel i kommentarerna).

Problemet är helt enkelt att en sån oerhört hårdför länkpolicy, som är i fullständig otakt med teknisk utveckling och användarens respektive läsarens beteenden skyndar på traditionella mediers svanesång. Vassa Eggen beskriver det med att tidningarna

fortsätter den obönhörliga lämmelmarschen mot stupet.
Tramp, tramp, tramp, tramp.

Den skapar ett nytt gap mellan å ena sidan hårt kämpande traditionella media och å andra sidan snabbfotade nya mediekanaler. Det som främst traditionella medier inte förstår (men ibland även glöms bort av bloggare och andra) är att de två är beroende av varandra mer och mer. Det sker ständigt en ökad synkronicitet mellan å ena sidan mediernas nyhetsrapportering och bloggares postningar, vilket båda har nytta av; tekniskt via Twingly och liknande funktionalitet men också via noder som Knuff med flera. RSS-tekniken innebär möjligheten att plocka ner alla publicisters enskilda postningar och artiklar och skapa ett eget nyhetsflöde på sin egen sajt – dock är det sällan som någon väljer att stoppa in hela artikeln i sin blogg.

Svenska tidningar har förstått det – och använder det. Aftonbladet väljer att lyfta upp ett antal bloggar, direktlänkat med bild, till relevanta postningar. Fler och fler väljer att använda sig av Twingly eller liknande pingback-tjänster. SvD och kvällstidningarna skriver ofta en uppföljande artikel om vad bloggare skrivit (exempel dock utan länkar vilket är förhoppningsvis förbättras) om huvudartikeln: en uppföljningsartikel som är mycket läst och uppskattad, inte bara av de bloggare som är med i den. Svenska tidningar valde också rätt tidigt att använda sig av bloggformatet även hos sina krönikörer. Och Newsmills grundläggande tanke bygger mycket på länkar både till och från bloggosfären.

Det handlar helt enkelt om en ytterligare marknadsföringskanal – där både den som marknadsför och den som marknadsförs vinner: den första genom att det skapar mervärde för hans eller hennes besökare, den senare för att den får besökare från den förstas sajt. Att då förbjuda djuplänkningen innebär snabbt att få kommer att klicka på någon länk som hänvisar till en artikel – då man vet att man måste leta efter artikeln på tidningens sajt.

Ett sånt här förslag, liksom de tidigare diskussioner som förts runt en del tidningars val att rumphugga sina artiklar på nätet och hänvisa till papperstidningen, är möjligen kortsiktigt fruktbart (även om ingen kan bevisa att det senare faktiskt ökar papperstidningens upplaga) men långsiktigt att döda sitt varumärke. För det problem som danska tidningar eller vilka tidningar som helst kommer att stöta på är att när de väljer att förhindra djuplänkning så kommer någon annan att starta en tjänst där det går att länka direkt till artikeln; det kan vara en rewrite, det kan vara en egen nyhetsredaktion – men någon kommer att göra det. Och skratta hela vägen till banken. Det är samma problematik som skivbranschen missade och som gjorde att ett datorföretag, Apple, tog kakan vad gäller digital musikförsäljning via sitt iTunes. Och det har klara kopplingar till de heta diskussioner som pågår i alla medier, både de traditionella och de nya medierna, om upphovsrätt och IPred.

Vinna-eller-försvinna-frågan blir: ska man låta en princip döda eller hitta nya vägar för att än en gång gå i takt med utveckling och konsumenternas/läsarnas beteenden? Vill man fortsätta att försöka kontrollera sitt varumärke på bekostnad av sina läsares vilja att interagera med varumärkets produkt: i det här fallet artiklar och innehåll?

Eller vågar man att förändra sin syn på sig själv, sitt medievarumärke och sina läsare och därmed bli en del av den nya medievärlden?

Uppdaterat: Sofia har skrivit en mer personlig postning om länkkärlek. Som ändå har väldigt mycket att göra med ovanstående.
Jeff Jarvis uppmärksammar det hela precis som Twingly. Jason Fry skriver redan 2007 om det belgiska exemplet. Journalisten tar upp frågan precis som Medievärlden.

Läs även andra bloggares åsikter om Kontroll över varumärket, Länkkärlek, Danska tidningar vill förbjuda djuplänkning

Same!? Same?? But?? Different?!?

Men först, rykande färskt från Joakim Jardenberg: Så ska vi tjäna pengar på nätet, (mer än vi någonsin gjort på papperstidningen) Och så uppföljningen med fem konkreta tips till annonschefen.

Och så Martin Jönsson om det stora hotet från papperet:

Papperstillverkarna behöver de här prishöjningarna, för att rädda sina marginaler. Men tidningsföretagen över hela världen kvider under de nya prislistorna. Vad det leder till? Sannolikt att tidningarna byter ner sig till sämre papperskvalitet och gör allt för att minska mängden papper, med indragna bilagor och färre sidor. Med minskande annonsvolymer ger det snabbt tunnare tidningar, vilket sänker efterfrågan på papper, vilket leder till ytterligare krav på minskad produktionskapacitet…och så är nedåtspiralen i full gång. Först lär den drabba gratistidningarna, som är extremt kostnadskänsliga i en svag annonskonjunktur, sedan hela branschen.

Branschanalytikern Philip M Stone på Follow the Media avslutar sin analys av läget på marknaden så här: “En del dagstidningar har redan minskat på antalet utgivningsdagar. Hur många tidningar kommer att komma ut på måndagar om fem år? Hur många tidningar som i dag kommer ut fem-sex dagar i veckan kommer att vara ner på två-tre dagar? Hur många kommer över huvud taget att tryckas på papper?”

Men om vi backar till förra veckan så kan vi berätta att Newsmill byggde om sajten. Efter två månaders Beta-test har redaktionen upptäckt något som är mycket intressant och värt att notera för alla som jobbar med nyheter på webben:

Den viktigaste förändringen är att vi låter nätets paradoxala långsamhet slå igenom på ett mycket tydligare sätt. Nyhetslogiken i traditionella medier är snabb, men i de sociala medierna lever ämnen längre och tar längre tid på sig. Frågor som vi tog upp för några veckor sedan kan fortfarande vara de mest aktiva idag. Frågor från förra veckan kan plötsligt segla upp till att bli de mest lästa.

Och detta – att artiklar lever längre och faktiskt också får ett eget liv på nätet – är något av det som gör det så ofantligt kul att jobba med nätet. Lagom till omgörningen har hemligamorsan skrivit om varför hon älskar Newsmill.

Per Torberger på Resumé har skrivit en väldigt tänkvärd text om God journalistik, och om att prioritera.

Rolf van den Brink tänker nytt om redaktioners strukturer, och funderar över vad som skulle hända om man byggde upp en nyhetsredaktion som en reklambyrå.

Under veckan har Bo Rothstein skapat ett mindre uppror i bloggosfären då han jämförde bloggosfären med en stinkande kloak. Det har vi skrivit om här och här. Och på våra privata bloggar.
Andra menar att bloggosfären är mer relevant än någonsin. Att bloggrevolutionen ännu är i sin linda. Vi håller med.
Och ser fram emot Rothsteins svar på Mattias Svenssons replik till honom i GP.

Detta med troll och svårigheter att hantera kommentarer är något som ibland tyvärr blir ett stort hinder för många tidningssajter att ta steget fullt ut och bli sociala och släppa in läsare. UNT har försvårat kommenterandet hos sig. Samtidigt som PM Nilsson är lyrisk över nivån på kommentarerna hos Newsmill.

Martin Edenström ifrågasätter att stora nyhetssajter lägger ut sina klipp på Youtube:

Är det OK för en onlinetidning med ambitioner (de har en logga hur som helst) att använda samma webb-TV bas som 9-åringars mobilkamerainspelningar?

Svaret på den frågan måste väl ändå vara – Ja, just därför. Just för att där finns nioåringarna, nittonåringarna och 29-åringarna som varken läser papperstidning eller “sin” tidning på nätet. Eller kan så här många amerikanska dagstidningar ha fel? En annan infallsvinkel är också hur YouTube förändrat det politiska landskapet i USA. Kanske något att fundera över för Edenström?

In the end, all the candidates opened YouTube accounts and together uploaded thousands of videos. (John McCain’s channel now shows 330 videos; Barack Obama’s shows 1,821.)

Man kan väl lugnt säga att det inte bara är skrivande journalisters gatekeeperfunktion som är i fara… En som försöker att ändå utveckla tänkandet (även om det för många av oss känns som vi redan läst det förut) är Hugh Carpenter som utvecklar sina tankar utifrån Jeremiah Owyangs tankar runt freemium:

This positions them well to providing a stream of content to readers outside of the normal daily articles that are the staple of newspapers. Rather than the single daily articles they deliver, here’s what a future set of content looks like for reporters:
1. Longer, well-developed articles
2. Quick blog posts
3. Twitter messages
4. Sharing content created by others

Spännande ska det bli att se vad det blir av IT-OS i London. Herregud, vem vet vad som hinner hända med nätet och utvecklingen av folks vanor på fyra år?

Pressombudsmannen Yrsa Stenius är i blåsväder igen. Hans Månsson undrar vems sida hon egentligen står på:

Ett hot mot en journalist har som avsikt att påverka eller förhindra publicering och är därför att ­betrakta som hot mot den fria utgivningen.
Justitiekanslern håller med om att brott mot journalister ibland kan bedömas som brott mot medborgerlig frihet. JK beslöt i våras att hålla praxis under uppsikt och vill ha reda på när det kan finnas skäl att använda sig av denna brottsdefinition.
Säkerhetspolisens författningsskydd ska bland annat förebygga och avslöja våld och hot som syftar till att hindra medborgare från att utöva sina grundlagsfästa fri- och rättigheter.
Numera inkluderas hot mot journalister i denna definition. I september inleddes en kartläggning.
Utgivare, JK och Säpo står samlade på ena sidan. Var står PO Yrsa Stenius?

Hos Joanna Geary återfinns en mycket bra slideshow som visar hur och varför man kan använda sociala medier. Spana in den! Joanna har också skrivit en mycket bra postning om journalistik, vad är det egentligen?

Här finns en bra sammanfattning av TU-projektet Unga Vuxna:

* Nya medier betyder inget längre, medier är medier.
* Underhållning är inte längre något man söker efter specifikt. Allt ska vara underhållande.
* Realtidsinformation är viktigare än uppföljning MEN exempelvis nyheter och reklam ses som löpande processer utan början och slut.
*De traditionella journalisterna och medieaktörerna har förlorat i trovärdighet. Ungdomarna litar mer på bloggar – och mamma.
* Medievalet styrs mycket av den egna bubblan, det egna lilla sociala nätverket, både online och offline.
* Den viktigaste aktören i medievalet är mamma, som klipper ut artiklar och tipsar om saker.

Läs mer om Unga Vuxna här.

Att sociala medier kan bli vinnare i lågkonjunkturen diskuteras flitigt. Daniel på Mindpark har skrivit om det här. Samtidigt så är mycket beroende på hur tidningshusen lyckas: för fortfarande är mycket av den breda nyhetsfloran byggd på traditionella medier – men på nya plattformar. När en sån institution som NYT har stora ekonomiska problem och vars satsningar online är smarta, nyskapande och många gånger tekniskt överlägsna så blir det oroande. Hank Williams (inte musikern…) har en mycket intressant vinkel: det är inte nödvändigtvis mediehusens ansvar att hitta en affärsmodell – det är lika mycket internet-ingenjörerna, tjänsteskaparna och andra som har det ansvaret:

The Internet industry has not figured out a viable way to monetize the kind of work that the New York Times does. The browser, in its current form, is an ineffective environment for exploiting non-search advertising. This is problematic because the information media business is incredibly valuable to our culture and entirely dependent on such advertising.
The kind of value that the New York Times creates cannot be produced by user generated content sites like Digg, manual aggregators like Drudge, or small time bloggers. These low cost information purveyors stand on the shoulders of very expensive giants. Like leeches, they attach themselves to, and live off the work of their much larger hosts. In general they leverage and expand upon the vital work the major outlets do, but they rarely act as original sources.

I måndags hade tidningen Medievarlden utvecklingslunch. Sofia skulle varit med men tvingades ställa in – här sammanfattas vad som sades och vad som inte sades. Läs diskussionen i kommentarerna!
Underbart att de delar med sig på det här sättet.

För er som fortfarande påstår att det inte går att sälja på webben finns det siffror som tydligt talar emot det.

Det här är bra läsning. Jan Helins inlägg i Medieakademin:

1. Bäraren av budskapet är omöjlig att kontrollera. (Redan här spricker den gamla modellen för massmedia.)
2. Målgruppen är inte valbar. Den blir vad den blir på nätet.
3. Målgruppen är en del av berättandet, inte möjlig att samla till ditt media.
4. Hur ska du då sälja målgruppen?

Den totala öppenheten och interaktiviteten som är internet stöder inte journalistik som vi känner den. Den avbryter den. Bryter sönder dess affärsmodell. Kräver en ny riktning. Mer lyssnande. Mindre självgod.
Det är spännande och svårt.

Ett ämne som diskuterats flitigt på nätet i veckan är IPRED. Anders Mildner har skrivit om det här. Inte om lagen som så, utan om fenomenet blogguppror. Erik Starck har skrivit mycket bra på Skiften.
Om själva lagen och den diskussionen har Niclas skrivit två postningar på deepedition, som sammanfattar det hela.
Under SIME presenterade Ace of Base sitt sätt att arbeta i en värld där allt är gratis. Oerhört intressant och spännande att följa den utvecklingen.
Mer från SIME här.

I onsdags utsågs Sveriges hundra bästa sajter enligt Internet world. Vi på SSBD vill framförallt uppmärksamma och gratulera Dagen.se som kom på plats 29. Läs om webbredaktörens lycka här.

För att fira gjorde sedan Dagen något ingen annan gjort förr. De redigerade hela sin etta (printversionen) som en webbsida. Vågat och modigt!

Ett intressant inspel när det gäller att på en tidningsblogg och som journalist använda Friendfeed finns rapporterat på Mediashift@PBS. Läs och fundera över hur tidningar och andra kan använda sig av lifestream-verktyg för att öka mervärdet.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Det Rothstein missar är framför allt följande:
1. Det stora demokratiska värdet med bloggande och sociala medier är att alla har en möjlighet att uttrycka sig. Sedan kommer inte allt som uttrycks att vara vackert, subtilt och elegant – demokratiyttringar är inte alltid det – men det förtar inte det grundläggande demokratiska värdet.
2. Hat och kränkningar kan ta sig många uttryck, inte bara på nätet. Men bloggande under eget namn står inte för den värsta delen: snarare är det något som tenderar att självsanera sig alltmer efter hand.
Jag försvarar inte personangrepp, om Rothstein nu drabbats av sådana. Men det förvånar mig att han använder det som grund för att spy galla på hela den användarskapade medierevolution som bloggandet faktiskt innebär.

Hur som helst. Jag skrev ett mail till Bo Rothstein, där jag erbjöd honom att bemöta Niclas postning i ett gästblogginlägg. Det var ett vänligt mail och jag förklarade att vi gärna publicerade också åsikter som skiljer sig från våra då vi tycker att demokratidebatten är viktig och intressant.
Rothstein svarade synnerligen häpnadsväckande, och den enda slutsats som kan dras av den mailväxling som sedan pågått mellan Rothstein och Niclas är att Rothstein anser att i princip hela bloggosfären är rasistisk och antisemitisk.

Rothstein inte gett sin tillåtelse för oss att publicera hans mail eller delar av dem. Men med tanke på de anklagelser han riktar mot bloggosfären i allmänhet och Niclas i synnerhet är det svårt att låta bli att faktiskt referera till dem. Att anklaga någon för att uppmuntra antisemitiska strömningar och rasism är nästan lika allvarligt som att angripa någon med rasistiska påhopp, och definitivt allvarligare än att i raljerande ordalag be någon suga ens kuk.

Utan att direkt citera (vilket hade känts sjystare med tanke på minimerad risk för feltolkning) ska jag ändå försöka sammanfatta Rothsteins budskap till oss:

Han säger sig vara chockad och menar att bloggandet är en fara för demokratin och en potenitell grogrund för rasism. Han menar vidare att epitetet “stinkande kloakhål” var för snällt. Efter att ha läst de bloggar som kommenterat hans debattartikel menar han att detta kloakhål dessutom har fascistoida tendenser. Detta baserar han på att endast en av tio bloggare som kommenterat hans artikel öppet tagit avstånd från rasism. De som inte sagt ett ord om vare sig judehat eller rasism är alltså enligt Rothstein smygrasister.

Han anser dessutom att bloggvärlden i och med hans debattartikel fick chansen att ta avstånd från rasism och antisemitism, utan att ta den.

Saken är bara den att Rothsteins artikel handlade inte om rasism.

Han har baserat sitt omdöme om bloggosfären utifrån tre blogginlägg där han själv kritiseras.
Bland annat detta skrivet av Mattias Svensson. Inlägget handlar om bokmässan där Mattias talade om den ekonomiska krisen. Han inleder sitt inlägg så här:

“Det här är montern för kultur och kraftuttryck. Bo Rothstein sug min kuk. Det var kraftuttrycken, nu hade jag tänkt tala om varför Bo Rothstein behöver mer kultur.”
Den inledningen hade jag funderat på till lördagens framträdande i Kraft & Kulturmontern på bokmässan. Fast nu gick jag direkt på Rothsteins taskiga tajming i att skylla oss nyliberaler för tystnad angående den ekonomiska krisen, och det kulturmagasin som hade kunnat bespara honom genansen.

Enligt Bo Rothstein ska frasen “Bo Rothstein sug min kuk” vara ett huvudargument. Själv förstår jag inte hur man kan få frasen “sug min kuk” att bli ett argument för något alls, möjligen är det ett larvigt uttryck men knappast rasistiskt. Eller antisemitiskt. Inte någonstans i Mattias postning hittar jag uttryck för rasism eller judehat.

Det är tråkigt att just en sådan person som Bo Rothstein som är statsvetare ska basera sin uppfattning om flera hundra tusen personer på sådana grunder. Det tråkiga är också att många människor faktiskt fortfarande förlitar sig på en person med en sådan titel som Rothstein har, och köper hans argument utan att kanske själv ta reda på mer. Därför känns det också viktigt att berätta hur Rothstein reagerade på vår inbjudan att skriva hos oss, inte för att vi vill lägga mer ved på någon eld utan för att vi vill förklara att saker som skrivs i en blogg kan vara minst lika underbyggda som det som skrivs i en debattartikel på i GP eller varför inte i DN. (Läser man artikeln i DN ser man att Rothstein inte vänder sig endast mot bloggosfären utan även mot journalister)  Alla de bloggare som kommenterat Rothsteins inlägg har inte tydligt tagit avstånd från rasism eftersom sakfrågan i Rothsteins inlägg inte handlade om rasism. Rothstein själv hävdar att man måste hålla sig till sakfrågan i debatter och vi försöker litegrann att reda ut begreppen här.

Om Rothstein ville ge bloggosfären chansen att ta avstånd från rasism och antisemitism borde han ha uttryckt sig tydligare, och jag törs lova att han då skulle ha fått det gensvar han önskat sig.

Vi hoppas att Rothstein läser det här inlägget. Och vi hoppas att han ger sig tid att läsa de här inläggen, den här bloggen, eller varför inte detta, och vi hoppas att han är öppen för att faktiskt ändra sin uppfattning om bloggosfären som ickedemokratisk och rasistisk.

Vi håller absolut med om att bloggosfären är full av skit. Hela världen är full av skit. Men i bloggosfären, precis som i resten av världen, finns också en hel del som är vackert. Det vore trist om alla kloka människor som brinner för demokrati skulle ta avstånd från bloggosfären istället för att delta i den. Då skulle den kunna bli en farlig kraft.

Läs även andra bloggares åsikter om Bo Rothstein, Bloggosfären, Antisemitism, Rasism

Same!? Same?? But?? Different?!?