Att ta godis från främlingar

Häromdagen hade jag en intressant mejlkonversation med en kvinna från en PR-byrå. Hon jobbade med att lansera en ny glassmaskin och ville erbjuda mig att anordna en tävling på min blogg, där mina läsare bland annat skulle titta på en reklamfilm om glassmaskinen, svara på frågor och läsa om glassmaskinens förträfflighet. Ett utmärkt sätt att annonsera, kan man tycka. Produkten sätts i ett sammanhang (en tävling), når ut på en stor plattform där alla läsare är intresserade av bakning och matlagning och ger dessutom läsarna ett mervärde i form av chansen att vinna en glassmaskin. Gott så. Problemet med just den här annonskampanjen var att PR-kvinnan ville att jag ska göra den gratis. Eller ja, till priset av en ny glassmaskin hemskickad i brevlådan, för att vara mer exakt. Konversationen som följer (och som finns återgiven nedan) är väl egentligen vare sig dummare, roligare eller mer häpnadsväckande än den här typen av mejlsamtal brukar vara, men den belyser en attityd som börjar bli ett allt större problem för oss som bloggar (som jag även skrivit om här). Dessutom är den långt ifrån den enda i sitt slag.

Som bloggare får man ständigt en massa mer eller mindre vansinniga erbjudanden från PR-byråer och andra aktörer som vill tjäna pengar på ens blogg. Man kan till exempel, som i det här fallet, bli erbjuden någon fin köksmaskin mot att man gör reklam för den på bloggen. Eller få ett gäng chokladaskar att lotta ut till sina läsare mot att chokladtillverkarens namn får synas i bild. Andra gånger kan man bli bjuden på fester, mässor och provsmakningar, där det i gengäld förväntas att man ska skriva om hur god den nya polkagrischokladen är eller använda extra mycket av just den eller den typen av kakao nästa gång man bakar något till bloggen. Till priset av några paket mjöl, en ny elvisp eller ett par chokladkakor vill företag och PR-byråer alltså ha reklamplats på Sveriges största plattformar för just de läsare som de vill nå. En reklamplats som i en tidning med samma mängd läsare skulle kosta betydligt mer än så.

Problemet är tudelat. Dels handlar det om en PR-värld som inte förstår sitt eget bästa. Som utnyttjar (ofta unga, kvinnliga) bloggare utan att inse värdet av att behandla dem schysst och rättvist och betala för sig. Som profiterar på den omsorgsfullt och hängivet uppbyggda läskrets som bloggarna skapat genom att (ofta gratis och under flera år) göra det de är bäst på – skriva, fota, formulera sig och skapa relationer.

Men det handlar också om bloggarna, som inte förstår sitt eget värde. Som inte ser vilken enorm makt och marknadskraft de besitter. Och vilket gränslöst inflytande de kommer att ha i framtiden – när papperstidningar inte längre är något annat än charmiga stenkakor man köper på loppis.

När bloggarna inser det kommer det inte att bli nådigt att vara en inställsam och parasiterande PR-byrå. Då kommer det att kosta pengar att använda de här fantastiska och unikt nischade annonsplattformarna till att marknadsföra sina produkter och inte räcka med att stå i skuggorna och sticka till dem en chokladkaka då och då. Förhoppningsvis kommer bloggarna då också att minnas hur utnyttjade de blivit av PR-byråerna och gå raka vägen förbi dem, direkt till annonsörerna.

____________________________________________________

Hej Theresia!

I april lanserar vi en helt ny sorts glassmaskin för alla som snabbt vill göra egen glass. Du gör din egen glass på mindre än 15 minuter. Det är bara att plocka fram skålen från frysen, hälla i smeten och vänta ca 10 minuter. Perfekt för otåliga barn och fikasugna föräldrar!

Vi vill gärna låta dig testa glassmaskinen. Dessutom vill vi ge dina läsare chansen att tävla om en egen. Kontakta oss före den 28/3.

Bloggtävling

För att testa den nya glassmaskinen spelade vi in filmen ”Glassmaskinsexperimentet” där vi lät fem barn utsättas för en utmaning: att låta bli att äta glassen som står framför dem på bordet, tills mamma och pappa kommer tillbaka. Se filmen här:

Vill du arrangera en tävling så gör du så här:
1. Lägg upp filmen på din blogg.
2. Hitta på en fråga kring filmen, t ex ”Vilken färg har Elvira på tröjan?” eller ”Äter Elvira av glassen?” Svaret ska alltså gå att hitta i filmen.
3. Kom också på en motiveringsfråga – t ex när är glass som godast?
4. Be dina läsare maila svaren till dig.
5. Du utser vinnaren. Meddela vinnaren och maila vinnarens kontaktuppgifter (inkl. mail och mobilnummer) tills oss så skickar vi ut priset.

Tävlingen bör ligga uppe i ca 2 veckor.

(Beskrivning av glassmaskinen…)

Vänlig hälsning
“Sara”

____________________________________________________

Hej igen Sara,

Visst finns det möjlighet att hålla eller sponsra en sådan tävling på Söta saker! Här nedan följer priser för annonsering och tävlingssponsring på bloggen. Givetvis går det också att göra en tävling som pågår under mer än en vecka om man vill det.

Med vänlig hälsning,

Therésia

(Annonspriser…)

__________________________________________________

Hej Therésia!

Vi har tyvärr inte möjlighet att annonsera.

Vänlig hälsning
“Sara”

__________________________________________________

Hej,

Jaså? Jag trodde att det var exakt det ni ville göra.

Mvh,

Therésia

__________________________________________________

Hej,

Vårt syfte är inte att köpa annonsering. Vi vill ge dig och dina läsare möjlighet att testa glassmaskinen. Det är en väldigt fin produkt (rek pris 595 sek) som vi tror att dina läsare skulle uppskatta. På så vis sprider vi ut information om produkten.

Vänlig hälsning
“Sara”

__________________________________________________

Hej,

Så ni vill alltså göra en två veckor lång reklamkampanj för er produkt på en blogg med en nischad målgrupp på cirka 12 000 unika besökare i veckan för 595 kronor? Det är inte att “sprida information om en produkt”. Det är att annonsera till ett orimligt lågt pris och ganska oförskämt.

Jag är relativt säker på att mina läsare skulle uppskatta om den reklam som riktas mot dem är ärligt betald för.

Mvh,

Therésia

__________________________________________________

Hej,
Jag är ledsen för att det har blivit missförstånd. Vi har haft liknande erbjudanden och vet att bloggare brukar uppskatta att tävla ut produkter till sina läsare. Många bloggare hör också av sig till oss för att de vill ha produkter att tävla ut. Det var inte alls meningen att vara oförskämd och dina synpunkter är tänkvärda.

Vänlig hälsning
“Sara”

__________________________________________________

Hej,

Det är väl just det som är så obehagligt, att det inte alls handlar om ett missförstånd, utan ett systematiskt utnyttjande av (ofta unga tjejer) som tillbringat otroligt mycket tid och kärlek med att bygga upp en lojal och intresserad läsekrets genom att göra det de är bra på – skriva, fota och bygga relationer. Jag har väldigt svårt att tro att ni som PR-byrå skulle närma er en etablerad papperstidning med samma mängd läsare som dessa bloggar och erbjuda dem att exponera er produkt under två veckor mot att de får en glassmaskin.

Jag tror att ni som branch kommer att få väldigt svårt att överleva om ni fortsätter att ha den synen på bloggarna som ni har idag. Ryktet om PR-byråer som beter sig dåligt och inte betalar för sig går fort i den digitala världen, där bloggtjejerna har ganska stor makt. Men det vet du förstås redan, annars skulle du inte försöka få dem att sälja dina glassmaskiner.

Mvh,
Therésia

Same!? Same?? But?? Different?!?

Men jag börjar med debatten om Pressombudsmannen och PON, som hölls på Publicistklubben i måndags. (i onsdags hölls ytterligare en debatt som jag inte hört så mycket om dock).
I måndags fanns PO själv, Yrsa Stenius, på plats. Hela debatten kan ses här. Det var en rätt lam diskussion, men det var ändå intressant att höra Yrsa Stenius bemöta den massiva kritik hon fått den senaste tiden.
Medierna i P1 har gjort en undersökning om förtroendet för Stenius som PO, som visar att förtroendet är mindre, men att få vill se henne avgå i förtid.

Det blåser också kring tidningen Arbetaren, och förra helgen publicerade Aftonbladet en debattartikel undertecknad 27 nuvarande och före detta medarbetare på Arbetaren, som riktar hård kritik mot den nya ledningen. Chefredaktören svarar på kritiken i en egen artikel, och i Medievärlden.
Förre chefredaktören Rikard Warlenius kommenterar vidare i sin blogg.

Kvällstidningarna har halverat sina upplagor de senaste trettio åren. Här känns viktigt att påpeka att det är just pappersupplagorna som halverats, inte antalet läsare.
Apropå den trycka upplagan har Medievärlden gjort en intressant kartläggning av hur mediejättarna tänker gällande sina tryckerier.

Vad gäller kvällspressen har Aftonbladets medarbetare Martin Ezpeleta skrivit ett lysande försvar av kvällstidningsjournalistiken efter att hans läsare ifrågasatt varför han “säljer sig billigt” till skitpressen.

Samtidigt som trenden tydligt pekar på att upplagetappet inte är en tillfällig svacka presenterar Schibsted en strålande kvartalsrapport. Aftonbladet ökar vinsten och SvD vänder förlust till vinst. Och det inte bara siffrorna som är svarta, SvD har också lyckats öka upplagan. Helin kommenterar Aftonbladets siffror i sin blogg.
Samtidigt sätter DN punkt för sparåtgärderna genom att säga upp 11 personer. Herlitz kommenterar beslutet i Dagens Media.

Att dagspressen lever i en föränderlig och krisfylld tid blir vi varse på olika sätt. Än en gång ställs WAN-konferensen in. (Förra årets konferens i Indien blev visserligen av till slut, om än uppskjuten.)

Att nätjournalister använder färre källor tror jag har mer att göra med deras uttalade uppdrag att vara snabba, kortfattade och att deras jobb fortfarande på många redaktioner inte ses som lika viktigt som att skriva för papperet, än på någon annan eventuell förklaring.
Tyvärr. Eftersom nätet lämpar sig alldeles utmärkt för fördjupning. Om reportrarna dessutom uppmuntras att börjar jobba med öppen, nätdriven journalistik tror jag att antalet källor ökar istället för att minska.

Förra veckan tipsade Jerry om Magnus Bråths text “Bloggar är inte små tidningar“. Fredrik Strömberg har kontrat med texten “Tidningar är inte stora bloggar”. Och Bråth replikerar.

När jag föreläser brukar jag påtala vikten av att visa blogglänkar i anslutning till artiklar på sajten. Att det lönar sig visar Expressens statistik, som efter införandet av Twinglys tjänst för blogglänkar slagit rekord. Emanuel Karlsten skriver mer.

Lars Vilks attackerades under en föreläsning i Uppsala i veckan. En händelse som återigen satt frågan om yttrandefriheten i fokus. Thomas Mattsson skriver. Lars Vilks själv uttalar sig för SvD.
Magnus Betnér skriver rysligt bra om Vilks och yttrandefriheten, och efter diverse kommentarer gör han också ett förtydligande, som förklarar med all önskvärd tydlighet vad yttrandefrihet innebär i praktiken.

Personligen har jag i veckan läst Niklas Orrenius mycket aktuella och angelägna bok “Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.”
En bok om Sverigedemokraterna, som är det mest nyanserade jag läst om dem någonsin, faktiskt.
(Här finns en ypperlig recension av boken.)
Förutom att den förklarar SD:s politik och vad partiet egentligen vill, är den mediekritisk. Och därmed självkritisk. Jag blev så pass upprörd över delar i boken att jag skrev ett inlägg med den kanske lite i överkant provocerande rubriken “upp till kamp för sverigedemokraterna”. En postning som snabbt genererade många kommentarer, både i min och i andras bloggar.

Niklas Orrenius kommenterade med en form av statement över varför han skrev boken, här är hans kommentar i sin helhet:

“Intressant diskussion! Med min bok försöker jag, lite förenklat, främst säga två saker:

1. Sverigedemokraterna är inte som Ny Demokrati. SD är ett ideologiskt drivet nationalistiskt parti som vill ha en genomgripande samhällsomvandling. Invandringskritiken är bara en del av detta. Nationalismen präglar alla områden av partiets politik: skolfrågor (SD vill ha en mer fosterländskt sinnad undervisning i bl a historia), kulturfrågor (partiet vill slopa offentligt kulturstöd utom till det som enligt SD ”bär det svenska kulturarvet”, som folkdräktsarkiv och vikingamuseer).

Denna punkt kommer fram rätt väl i dessa reportage

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article233412/Sd-ledaren-har-tagit-plats-i-rampljuset.html

http://www.sydsvenskan.se/omkretsen/article428552/SD-toppen-drommer-om-Faroarna.html

2. Det är ett demokratiskt problem att sopgubbar, lärare och tjänstemän har förlorat sina jobb på grund av sina åsikter, för att de är SD-medlemmar. Det är också ett problem att så många Sverigedemokrater blir hotade och misshandlade på grund av sina – måhända extrema – åsikter. Denna punkt kan illustreras av detta reportage:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article123330/Sparkad-for-sina-asikter.html

Historiskt har svenska journalistkåren rapporterat för lite om dessa två centrala punkter i förståelsen av SD, anser jag. Därför har vi ett kunskapsunderskott om SD i Sverige idag – trots alla artiklar som skrivits om partiet.”

Jag har inte, som somliga tror, missat den första punkten i Orrenius bok. Det är självklart en väldigt viktig fråga för Sveriges journalister, och det är lite fascinerande att den som på senare tid skrivit det mest relevanta som SD och deras faktiska politik på senare tid är en komiker och bloggare. (jag har tidigare tipsat om Magnus Betnérs utmärkta texter som SD)

SvD testade ett nytt grepp häromdagen då de beskrev det Sverige vi skulle få om Miljöpartiet fick bestämma. Maria Wetterstrand har självklart fått kommentera.
Jag tror att det skulle vara intressant att få läsa en liknande text om SD. En beskrivning av det Sverige de vill ha.

I en demokrati måste människor få fatta egna beslut, och det är mediernas uppgift att se till att de har bra underlag för sina beslut. (inser när jag skriver meningen att det inte ens ska behöva sägas)
Politometern som samlar politiska bloggar nylanserade i veckan med fler bloggar, bland dem partier som tidigare inte indexerats som SD, FI och SP. Dessutom politiska bloggar utan särskild partitillhörighet.
Däremot ser jag inget yttrandefrihetsproblem här, om principen är att endast riksdagspartierna medverkar. Någonstans måste gränsen dras.

Och det händer mer i den politiska bloggosfären. Erik Laakso som förra veckan meddelade att han lämnar det socialdemokratiska bloggnätverket Netroots skriver en läsvärd debattartikel i Expressen.

Mittmedia meddelar att alla politiska partier får halva priset på annonsering inför valet, medan NWT-koncernen premierar de borgerliga partierna.
Och Jardenberg meddelar att han nu tänker släppa in annonser på Jardenberg.se. Han är tydlig med att han väljer själv och måste respektera dem som annonserar varför exempelvis SD och SJ är uteslutna. Personligen skulle jag nog säga ja till SJ men nej till SAS.

Tillbaks till Vilks som senare under veckan också fick sin hemsida hackad och vars bostad utsattes för mordbrand. Thomas Mattsson skriver en krönika i Expressen om Vilks och varför det är viktigt att slå vakt om yttrandefriheten inte bara i totalitära regimer utan också hemma i Sverige.
Vad gör Thomas Mattsson för att ta itu med problemet SD och yttrandefriheten? Jag har inte sett honom ropa lika högt när sverigedemokrater förhindras yttra sig. Och det är ett demokratiskt problem. Om kampen för demokrati och yttrandefrihet bara sträcker sig att gälla personer vars åsikter vi gillar, eller som i fallet Vilks – vit medelålders kulturarbetare och man, då ekar det lite tomt någonstans.
Lars Vilks finns för övrigt på Twitter, som @pluskvam.

Och Twitter var den plats där det först rapporterades om attacken på Uppsala Universitet. Var annars?

Twitter skakades om lite i veckan, då en bugg upptäcktes som gjorde att man kunde tvinga folk att följa en. Medan arbetet pågick med att laga hålet tappade alla twittrare alla sina followers, vilket orsakade viss panik i flödet. Det varade inte så länge dock.
Problemet var inte så allvarligt sett ur integritetssynpunkt, inte att jämföra med avslöjandet att det på Facebook gick att se sina vänners privata chattar. Däremot inte bra såklart, särskilt inte för kändisar med följare i hundratusental som med hjälp av buggen kunde ha tvingat dem att följa tillbaks, och även skicka privata meddelanden på Twitter. Emanuel bloggar mer om buggarna.

Julia Skott har skrivit en krönika i Aftonbladet om när kändisar sviker på Twitter. Och jag undrar fortfarande lite försynt var länken tog vägen, den som också förklarar för läsarna lite mer om vad mitt nämnda experiment gick ut på.

Second Opinion har inlett en serie om artikelkommentarer, där de talat med olika nyhetssajter om hur de tänker om kommentarshantering. Rekommenderad läsning för alla som har med läsarkommentarer att göra. Först ut Sydsvenskan, sedan Östran.
Lars Johansson på HD har bloggat om kommentarer. Läs också gärna Magnus Bråth.

Hugo Chavez tycks ta Twitter på stort allvar och nyanställer 200 personer för att ha koll på de kommentarer han får där. Men vad menar artikelförfattaren med påståendet att Mona Sahlin är Sveriges mesta politiska twittrare? Hon meddelade för en tid sedan att hon slutar twittra, och att ha många followers säger inte mycket om vad man är för slags twittrare. Jag passar åter på att slå ett slag för ett par av de bättre politikertwittrarna i Sverige, nämligen @GoranHagglund och @GudSchy.

Det här med att använda Twitter för att kommunicera, med väljare eller för mediefolk publiken, finns det en del fina exempel på. Som varande norrlänning reagerade jag i veckan när SvD publicerade följande rubrik:

Älskade Dumburk reagerade också. Liksom flera andra norrlänningar på Twitter. Efter viss förvirring rådande om det var Expressen eller SvD som publicerat (som såklart reddes ut med hjälp av Expressenmedarbetare på Twitter) bad Martin Jönsson hela Norrland om ursäkt, både på Twitter och i sin blogg.
Banalt exempel kan tyckas, men det visar utmärkt hur det kan fungera att ha koll på vad som sägs om en på nätet, delta i samtalet och snabbt kunna rätta till. Det gör läsarna glada, det ökar trovärdigheten och på sikt borgar det för goda relationer med publiken.

Diskussionen om otillbörligt gynnande i de fall Public Service använder exempelvis Facebook och uppmanar sina tittare att bli ett fan eller gilla deras sida kommer upp ganska ofta när jag pratar med Public Servicefolk. Och nu har en privatperson anmält Sveriges Radio för just det – gynnande av företagen Facebook och Google. Ska bli intressant att höra Granskningsnämndens resonemang i frågan.
Och debatten om Public Service och konkurrensen fortsätter, här har SR-medarbetaren Lillemor Strömberg svarat på Anette Novaks debattartikel i Medievärlden.

Sveriges Radio har presenterat sin nya identitet. Så här ser den ut.

Veckans bloggtips får bli Kristina Alexanderson, som skriver en hel del om nätet i ett skolperspektiv. Här har hon skrivit om begreppet Digitala infödingar och menar att det inte bidrar till bättre förståelse utan tvärtom. Jag håller inte helt med, utan tror att det beror på hur begreppet tolkas och förklaras.
Sen tror jag att vi äldre måste lära oss mer om hur dessa som kallas digitala infödingar faktiskt konsumerar media, och förstå att det inte handlar om tillfälliga tonårsnycker. Något som Emanuel Karlsten gör bra.

Rasmus Fleischer skriver om att lämna Facebook, och Andreas Ekström är inte sen att tala om “Facebooks första stora backlash”. Jag vill nog ha bättre underlag för det påståendet än att två personer förklarar att de lämnar communityn. Det är ungefär som att säga att bloggen är död för att Marcus Birro slutar blogga.

Sist några spridda skurar, väl värda att ta en titt på:
Anders Mildner är som alltid läsvärd. Det privata är politiskt.
Andreas Ekström gör samma reflektion som jag och förmodligen de flesta journalister gjort – nämligen att kvinnor är så mycket mer benägna att tacka nej till intervjuer än män.
Orvar Säfström om hur vi berömmer våra barn utifrån egna referensramar, och vad det kan betyda i praktiken när vi inte förstår deras värld. Måsteläsning!
48 Hour Magazine är ett crowdsourcat magasin, som föddes på Twitter. Nu vill Anders Frick göra samma sak i Sverige.
Pelle Sten ger oss ett bra exempel på hur Creative Commons kan fungera. Hans bild blev bokomslag.
Och avslutningsvis, en pressgroda utan riktig motsvarighet:

Same!? Same?? But?? Different?!?

Först av allt vill jag rekommendera läsning av den här texten om Massakern på det fria ordet i Filippinerna.
Ett annat om än inte lika dramatiskt hot mot det fria ordet – här i Sverige – är FRA-lagen som träder i kraft på tisdag. För sent att stoppa, men inte för sent att dra tillbaks även om det kan ta tid. I veckan har det här uppropet spridits i bloggvärlden, där man kräver att Telia ska ta FRA-lagen till domstol.

Stora Journalistpriset har redan kommenterats här på SSBD av Per Torberger, och jag har skrivit några rader i Bloggvärldsbloggen. Vi har valt att kommentera just Årets Förnyare.
Jan Helin tycker föga förvånande att Aftonbladets Kerstin Weigl och Kristina Edblom skulle ha fått priset för Årets avslöjande. Kul är det också att i efterhand läsa Thomas Mattssons gissningar om vilka som skulle ta hem priset. Han tippade på Newsmill han…

Ett annat pris som delats ut i veckan är Scanpix stora Fotopris, och det gick till Niklas Larsson.

Men vilka journalister toppar när bloggarna själva får välja? Det kan man numera ta reda på hos Blogipedia som skapat en topplista över de populäraste journalisterna i bloggvärlden.

Diskussionen kring Murdochs betalväggar går vidare. Fredrik Strömberg skrev tidigare i veckan här på SSBD. Zackrisson skriver att Murdochs tokerier gynnar hans konkurrenter. Jeff Jarvis skriver om Murdochs Madness, men Seth Godin säger det bäst;

“You don’t charge the search engines to send people to articles on your site, you pay them.
If you can’t make money from attention, you should do something else for a living. Charging money for attention gets you neither money nor attention.”

Dagens Media har intervjuat Björn Jeffery, ny på Bonniers som strategiskt ansvarig för framtidsmedier. Enligt honom är det inte alls svårt att ta betalt på nätet. Det är ju redan bevisat att det går att tjäna multum på internet, frågan är vad man tar betalt för, och hur man gör det.

Dalademokraten minskar förlusten, och skär samtidigt ner 20 tjänster. Enligt tidningschefen Lennart Håkansson hoppas man klara personalminskningen utan uppsägningar.
UNT presenterar ett sparpaket på 40 miljoner, efter att ha tappat motsvarande 30 miljoner i annonsintäkter under året. Rekordförlust för tidningen.
Ännu värre ser det ut för Sydsvenskan som redovisar en förlust på 120 miljoner.
Och i takt med att tidningarna redovisar allt sämre resultat minskar också folkets förtroende för medierna. Det blir en svår ekvation att lösa, om man tänkt sig ta betalt för ett innehåll på nätet om vi inte har läsarnas förtroende. Störst förtroende har vi föga förvånande för Public Service.
Hans Kullin har skrivit en post om att hälften av svenskarna använder sociala medier, baserad på statistik ifrån Förtroendebarometern.

På andra sidan Atlanten lägger Washington Post ner sina lokalredaktioner.

Rasmus Fleischer har skrivit en lysande postning om konsertrecensioner. Läs, gör det!

Olle Lidbom skriver om The Blog Paper, bloggtexter tryckta på papper, ett projekt inte helt olikt Das Blog Papier, en idé som jag hoppas kunna utveckla under nästa år.

Interaktiv säkerhet som jobbar med att moderera kommentarer åt medieföretag inför dygnetruntbevakning. Bra där, säger jag som så väl vet att en debatt så lätt rinner ut i sanden om inte kommentarerna släpps fram inom rimlig tid.
Apropå kommentarer – här svarar experten Eva Fredrikson på frågan om vem som äger upphovsrätten till de kommentarer som publiceras på våra sajter.
Sen har Astrid Söderbergh Widding skrivit en text om kommentarer som orsakat en del ramaskri i bloggvärlden. Den är så dum så den är egentligen knappt värd att kommentera, jag citerar:

“Kommenterandet är också ett misstroendevotum mot journalisterna, som tidigare, i likhet med andra demokratiska representanter, haft mandatet att yttra sig i folkflertalets namn. Denna misstro tycks idag ha blivit ett genomgående fenomen. Ytterst är det därför demokratins princip som är satt ifråga. Kommer den i framtiden att förmå göra sig hörd i informationssamhällets överflöd?”

Man får hoppas att hon hör till de sista resterna av det gamla gardet som fortfarande tycks tro att journalister på något sätt står över andra människor. Det är inte heller precis den här sortens kommentarer som ökar allmänhetens förtroende för journalistiken. Kanske gör hon en pudel om ett halvår, som Svante Nybyggars gjort i Dagens media i veckan.

En av mina favoriter i Bloggvärlden - Elisabeth Bäck, slutar på VLT. Trist för VLT, bra för Elisabeth hoppas jag. Framförallt är jag full av respekt för hennes skäl att lämna tidningen, som är att hon var rädd för att inte kunna upprätthålla den publicistiska kvaliteten i den snabba nedskärningstakten.

Medievärlden har i veckan haft fokus på SVT och Eva Hamilton, som här berättar om företagets framtid, och om sociala medier. Jag fick också svara på en enkät om hur jag tycker att SVT sköter sig i sociala medier, den finns att läsa här.

SVT Plus har i varje fall en Fan Page på Facebook, precis som tidningen Dagen och en rad andra medieföretag. Dagen började som bekant med en profilsida där man kunde bli vän med tidningen Dagen istället för som nu ett fan. Heidi Wold har skrivit ett gästinlägg på Mindpark där hon förklarar varför en Fan Page är bättre än en profilsida. (förutom att det inte är tillåtet för företag att ha profilsidor)

SvD.se länkar direkt till en sajt där man kan boka bord direkt när man läser deras krogrecensioner. Enkelt men bra för användarna, den här sortens användarvänlighet och nytta borde kunna användas i en lång rad olika sammanhang på våra sajter.

Magnus Höij har skrivit sex spaningar inför nästa år. Google tappar, Facebook ökar, tidningarna rasar och Reinfeldt börjar twittra, bland annat.
Lessig har pratat upphovsrätt i riksdagen och med Computer Sweden.

Sist – nån som känner igen sig?

Men nu är helgen vecka 48 definitivt slut.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Den här vanan är bra, eftersom den underblåser tävlingen mellan olika redaktioner att hitta de bästa nyheterna och att alltid vara vassast. Konkurrens när den fungerar som bäst.

Men det finns tillfällen då vanan lägger krokben. Ett sådant tillfälle är när det handlar om nyheter som är ganska allmänna, nyheter som inte är framgrävda av den egna redaktionen. Det kan till exempel vara information som kommer i utskick eller pressmeddelanden från kommuner och myndigheter – information som går ut till många redaktioner och alltså inte blir unika.

Problemet med sådana här nyheter som sprids brett, är att de ofta får ett väldigt litet värde för det enskilda mediet. Om det inte handlar om riktigt stora händelser, kan den allmänna kännedomen leda till att något som egentligen berör läsekretsen ganska mycket, får stå tillbaka för en egen nyhet som egentligen inte är lika betydelsefull. Medierna lever på att ha egna nyheter, och även om alla medier vet att deras innehåll måste beröra läsaren, tror jag att det många gånger finns en risk att bedömningen av nyhetsvärdet påverkas av om det är en egen nyhet eller inte.

Den här vanan att försöka hålla på sina nyheter till den betalda utgåvan, tror jag många gånger hamnar i konflikt med önskemål att publicera i snabba medier, som mikrobloggar, bloggar och kanske till och med nätutgåvor. Det är synd, för faktum är att en publicering på till exempel Twitter många gånger skulle kunna gagna det egna mediet stort. Idag fick vi ett embryo till ett exempel som hade kunnat bli stilbildande.

Det var SVT Rapports Mats Knutson som vid 14-tiden igårskrev att fp:s Cecilia Malmström blir ny EU-kommissionär. Hans tweet återsändes (retweetades) av mängder av andra twittrare (över hela världen, dessutom) – några timmar senare skrev någon att åtminstone 10 000 personer haft möjlighet att läsa Knutsons tweet (hittar tyvärr inte den tweeten).

Det här tycker jag är ett alldeles utmärkt sätt att rapportera. Tänk om Rapport gjort som många andra medier nu gjorde och följt upp Knutsons inledande rapportering med pusselbit efter pusselbit? Att Knutson, efter 30 minuter, hade kunna skriva att ”Lär känna Cecilia Malmström” och länka till ett 5-minuters inslag på SVT Play? Ytterligare en timme senare till ett inslag med en intervju med Bildt, Björklund, Olofsson eller kanske Malmström själv? Och så vidare.

Andra medier, som DN och Expressen, tweetade ut länkar till egna artiklar (DN länkade till och med till andra medier – strålande!), men jag har inte kunnat hitta liknande från Rapport (vid en ganska snabb granskning). Det enda som hände därifrån, var att Knutson fortsatte att skriva korta meddelanden om händelseutvecklingen. Och vid 18-tiden, tipsade om att man inte skulle missa Rapport-sändningen 19.30, då Malmström skulle kommentera.

Så Mats Knutsons hoppfulla inledning blev lite av ett magplask. Min visserligen ganska ringa erfarenhet av redaktioner, är den att det går att göra väldigt mycket på väldigt kort tid. Den redaktion som hade velat, hade därför kunnat bli nyhetsledande i dag genom att snabbt och smidigt stegvis följa upp utnämningen av Malmström.

Genom att skriva kortkorta referat och länka till artiklar som skrivs efterhand, skulle många segrar vinnas på en gång.

– rapporteringen skulle få stort intresse
– mediets varumärke skulle stärkas och intresset för detsamma öka
– antalet följeslagare på till exempel Twitter, läsare av en blogg eller annat, skulle öka och delvis bestå
– mediet skulle ha ett stort försprång gentemot konkurrenterna
– intresset från en person i centrum av nyheten, i dag Malmström, att medverka skulle sannolikt kunna bli större i och med mediets tydligt stora intresse i frågan

Över huvud taget, att utnyttja de 140 tecken som ges på Twitter för att förändra sin rapportering, sitt sätt att arbeta och den där inrotade vanan vore kanske inte så dumt? Det kanske till och med skulle få fler i de yngre målgrupperna att uppskatta traditionella mediehus mer?

Kanske gjordes denna rapportering i något medie, i så fall har jag missat det. Tipsa, så länkar jag.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Så tänkte jag för några år sedan, då en och annan webb-evangelist började viska om de eventuella förändringar som stod för dörren i det nya medielandskapet.

Idag har jag ändrat åsikt. Det gick väldigt snabbt, egentligen, eller åtminstone var det väldigt tydligt: det var nämligen två enskilda texter som blev droppen.

Så nu tänkte jag sälla mig till evangelisterna (som, i just denna fråga, numera redan har en rätt skön posse) och försöka övertyga dig om att bloggsfären faktiskt är ett reellt hot mot mediehusens kärnverksamhet.

Men först, varför kunde jag inte se att bloggarna skulle kunna komma att hota de etablerade mediernas nyhetsrapportering? Well, mina argument emot ”bloggarna tar över”-ståndpunkten, var ungefär dessa.

1. Bra journalistik kräver kunskap om research, samhälleliga funktioner och processer.
Så är det, naturligtvis. Men dels förändras samhället snabbt idag, information flyter i allt fler kanaler och gamla hållpunkter är inte längre aktuella, dels finns det massor med kvalificerade bloggare som har de här kunskaperna.
2. Bra journalistik kräver tid – mycket tid. Det är detta som är den verkligt stora kostnaden för bra journalistik.
Den gemene bloggaren har ett arbete eller en skola att gå till, och kan inte välja att jobba gratis istället.
3. Bra journalistik, bra som i granskande och grävande, har konsekvenser. Det är inte alltid kul i alla sammanhang att vara journalist, många tittar snett, fnyser, släpper inte riktigt in dig i samtalet. Andra gånger innebär ditt skrivande att du faktiskt drar på dig en hotbild – antingen genom att du stänger dörrar karriärmässigt utanför journalistiken, eller rent fysiskt genom att människor blir upprörda över dina skriverier. Och hör av sig.
Det är konsekvenser ingen ”vanlig” bloggare har anledning att ta.

Tills alldeles nyligen har dessa argument legat bloggarna i fatet, för min del. Men så hände något. Två bloggposter fick mig att ganska häftigt skifta fot.

Den första var denna, av Fredrik Wass, där han skriver om framtidens nyhetsmedier. Det är en insatt och smart artikel som gör det enkelt att se fördelarna i de lösningar han lägger fram.
Den gör det också svårt att se varför det krävs etablerade mediehus för att leverera detta.

Den andra bloggartikeln jag läste har jag tyvärr tappat bort, men den hade ett nyckelstycke som blev en ögonöppnare. Ungefär såhär löd den: ”De etablerade medierna har i åratal plockat in journalister som projektanställda eller vikarier, för att sedan sparka ut dem igen. Detta har lett till att det numera finns massor med friställda journalister som fått sin skolning hos de etablerade medierna, men inte har jobb. Det öppnar för att de själva startar sin egen journalistiska produkt på nätet.”
Riktigt, riktigt bra analys: den slår undan fötterna för två av mina viktigaste motargument pang poff.
Kunskap om research – check.
Risken för konsekvenser är mest relevant om du inte är heltidsjournalist, så – check!

Och när fjällen fallit från mina egna ögon, blir tecknen på att mediehusen faller som korthus just nu ännu tydligare. Sofia Mirjamsdotter skriver om varför ”riktig journalistik” kanske är en fras tradmedieförespråkare ska handskas varsamt med. Joakim Jardenberg lyfte för ett tag sedan upp den usla källkontrollen i många medier, SvD gjorde bort sig rejält med en artikel om spädbarns sovvanor och hanteringen av artikeln när felen uppmärksammades. Dagen ändrade sina uppgifter efter Jardenbergs artikel, och kommenterade det hela.Vill du ha mängder med tecken, kan en enkel googling ge uppslag.

Gör detta det till en självklarhet att bloggarna ska rädda ”den goda journalistiken” – hur du nu definierar den? Nej. Men det öppnar dörrar. Faller förtroendet för de etablerade medierna, blir steget upp till samma nivå mindre för den seriösa nyhetsbloggen.
Skulle bloggarna göra det bättre och inte innehålla fel, och inte använda de dramaturgiska greppen tradmedia gör? Nej. De skulle innehålla fel, men kanske korrigera dem snabbare.

Fyra viktiga styrkor bloggen har, som de traditionella medierna saknar idag:

1. Snabbhet
2. Insatthet
3. Subjektivitet
4. Interaktivitet

Dessa styrkor ligger till grund för bloggformatets popularitet och är en bra bas för en nyhetsförmedlande blogg på nätet.

Vad krävs då utöver detta för att en blogg ska kunna tävla aktivt med de etablerade medierna?
Jag tror att det räcker med två saker.
1. Hitta ett tillräckligt fokus.Här handlar det om att vara bredare än standardbloggen (enfrågeblogg), men smalare än dagstidningen. Fokus skulle kunna vara stockholmsnyheter, sport, näringsliv och liknande, men inte allt och inte bara ”fotboll”.
2. Bygg en redaktion med tillräckligt många medarbetare, som inte ska försörja sig på bloggen i första hand. Beroende på fokus behövs fler eller färre, men de måste dels vara intresserade av projektet (inte bara sig själva), dels vara beredda att lägga ett visst antal timmar i veckan.

Genom att ha tillräcklig bredd i rapporteringen, kommer många att intressera sig för innehållet. Genom att vara tillräckligt många som bidrar lite per skalle, blir det en form av kontrollerad crowdsourcing som inte kräver heltid av alla inblandade.

Visst kommer det att dyka upp problem på vägen, visst kommer det inte att gå som en dans hela vägen. Men faktum är att möjligheterna idag är så löjligt många och lockande, att de ensamma borde kunna utgöra den fyr av liv en grupp drivna upptäcktsresande behöver för att ro ett sånt här projekt i hamn.

Ja, det behövs intäkter, men en initial annonslösning borde kunna täcka utgifter för databasprenumerationer, drift och annat. Eller kanske en betallösning?

Bloggen kommer att utmana de etablerade medierna på ett mer kvalificerat sätt än idag: det är jag övertygad om. Det är jag inte ensam om: bland många, många andra som varit inne på ämnet finns till exempel Mikael Zackrisson.

Bo Hedin är rädd att journalistiken blir lidande om inte de traditionella medierna är med. Jag vill nog hävda att de är det, i och med att de utbildat de journalister som kanske gör detta. Det är bara att de kickade ut dem.

Andra skriver:
Polymeriska tankar undrade också över pedofil-rapporten, och kom fram till att TT:s artikel var uppåt väggarna.
Sänd mina rötter regn har också granskat artikeln.
En sajt helt hängiven granskning av medierna är Second Opinion.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Andra som funderar på kommentarer är NRK Beta som resonerar med sina läsare om kommentarsfunktionen.

Apropå anonymitet och den personliga integriteten – i veckan röstades FRA-lagen igenom, igen kan man säga, om än med några ändringar sedan förra beslutet den 18 juni i fjol. Jag har inte hunnit vara så aktiv denna gång som förra, men jag samlade ihop de första Twitterreaktionerna efter voteringen. Opassande har sammanfattat bra, kolla gärna hennes länkar. Anders Mildner har också skrivit, och satt omröstningen i ett som vanligt Mildnerskt perspektiv. Mycket bra. Jag rekommenderar också den här texten i Fokus – Efter FRA-kriget.

Dagen efter voteringen arrangerade Fokus konferensen När tekniken förändrar politiken. Jag var där och lyssnade på flera intressanta debatter, och twittrade en del, något jag inte var ensam om, här finns twitterflödet med hashtaggen #tekpol. Anna Serner var också där, liksom Björn Wiman. Jag diggar verkligen hans avslutande mening om att vi nu har större möjligheter än någonsin tidigare. Som exempel tar han den kampanj som förts för att ÖIS ska slippa betala böter till Svenska Fotbollförbundet för att de haft en banderoll med texten Free Dawit Isaak på matcherna. En kampanj som snabbt spred sig på nätet och som fick Svenska Fotbollförbundet att riva upp beslutet. Det kan löna sig att höja rösten. Nu hoppas jag bara att det ska hjälpa Dawit också…

Det blir mer och mer av stora förluster, små segrar. Ett annat exempel på det är hovrättens friande av Ephone som inte behöver lämna ut ip-nummer till fem bokförlag. Men många små segrar kanske ger en bättre slutsumma. Hoppas jag. Även om fildelningsjägarna inte ger sig i första taget.

Är förresten Dagen den enda tidning som ens gjort en ansats att korrigera uppgiften om de 750.000 pedofilerna?

Allt fler chefredaktörer bloggar. Petra Jankov, webbredaktör på SJF, samlar flöden från chefredaktörernas bloggar på den här sidan. Mycket bra initiativ och om du är en chefredaktör som bloggar eller saknar någon som inte finns på listan – tipsa Petra!
Bland de chefredaktörsbloggar jag läst under veckan har jag fastnat särskilt för tre, det är Lasse Bernfalk på Kristianstadsbladet, som skrivit en krönika om Offentlighetsprincipen, och så är det Jan Helin som bloggar om sin gikt. Men inte bara det. Helin har nyligen börjat blogga igen efter att ha varit tyst efter ett första inte så lyckat försök. Men det tar sig. Här visar han en delvis ny sida, han är riktigt personlig samtidigt som han skriver om något som angår läsarna, och han får ihop det.
Den tredje chefredaktörsbloggen som jag gillat i veckan är Lars Johansson på HD som skriver om vilken typ av kommentarer han inte vill ha i sin blogg. Det är tydligt, rakt, och kan inte missförstås. Gillar också den här posten där han resonerar kring den extrema exponeringen av Anna Anka i svenska medier.

En mer udda chefredaktörsblogg är den här. Det är Östrans chefredaktör Ulf Carlsson som skriver en bantarblogg. Det är lite som om Jan Helin skulle skriva om sin gikt och inget annat. Men jag kan inte låta bli att gilla modet, det är vågat av en chefredaktör att klä av sig halvnaken och lämna ut sig privat på det sättet, återstår att se reslutatet, om det naggar hans trovärdighet eller tvärtom. Faktiskt tror jag att det ökar hans trovärdighet, och hans popularitet…

För en tid sedan skrev Jessica Ritzén en bloggpost om budgetpropositionen, utifrån perspektivet att tillgång till internet borde ingå lika naturligt som tillgång till telefon, eller vägnät. I Finland har man förstått det svenska regeringen inte förstått. Att internet är näst intill livsnödvändigt. I veckan beslutades att alla hushåll i Finland ska ha tillgång till bredband senast år 2015. Marcin de Kaminski kommenterar beslutet.

The Economist låser in sitt arkiv för prenumeranter only. Kan möjligen funka för dem, men generellt tror jag inte alls på att låsa in material, eftersom internet bygger på länkar och länkar som inte leder någon annanstans än till en inloggningssida för en låst sajt är inte mycket att ha.
New York Times väljer att spara in på tidningsprenumerationer. Mycket märkligt.

Aftonbladet omorganiserar och från i måndags jobbar Anna Hjalmarsson på heltid med läsarmedverkan. Jag tror det kan bli bra, och jag tror hårt på Anna som hittills visat stort engagemang i och för de sociala medierna. Våra läsare ja. Som inte är så intresserade av sport och familjenyheter som vi journalister tror. Ulrika Andersson har forskat vid JMG och snart läggs hennes doktorsavhandling fram. Den verkar oerhört intressant tycker jag.

Fredrik Stenbeck har lanserat en ny tjänst som ska mäta utslag i de sociala medierna. Jag kan tänka mig att det finns en hel del efterfrågan.

Det ser ut som om papperspriserna sjunker. Samtidigt som tidningsläsandet i varje fall tillfälligt ökar. Kan ju vara bra sak om Stampen vill snygga sina siffror nästa år. För det ser inte bra ut, inte alls.
Samtidigt som det går sämre för tidningarna ökar arbetslösheten i journalistkåren. Och jag kan inte låta bli att fundera över hur det tänks, när man krisar, när förtroendet för medierna är extremt lågt och journalistiken blir allt grundare, och man istället för att försöka bibehålla en hög kvalitet faktiskt gör tidningarna sämre. Och även om jag uppmuntrar alla försök att dra in pengar, så önskar jag att de pengar som dras in i högre utsträckning satsades på att utveckla journalistiken. I Storbritannien byter The Guardian ut pappersjournalister mot bloggare. Något som Olle Lidbom skrivit mycket bra om på Newsmill.
The Guardian satsar helt enkelt på nätet när det går sämre för print. Lite apropå det vill jag slå ett slag för Mickey J Barzcyk. Han levererar nyheter som de flesta svenska medier inte fångar upp, men nyheter som engagerar och intresserar. Han gör också en hel del research som i många fall med hästlängder slår den som svenska medieföretag ägnar sig åt när de snor andras grejer.
SvD.se satsar på nätannonsering, och jag gillar resonemanget.

Jag kanske lät lite dyster och dissande här ovanför, mot den svenska journalistiken. Men självklart produceras en hel del riktigt bra grejer fortfarande, genuina granskande reportage. För tio år sedan mördades syndikalisten Björn Söderberg. Nu har Martin Fredriksson åt Arbetaren gjort gedigen research och tagit fram uppgifter som visar att mannen som dömdes för mord på Söderberg men nu är frisläppt fortfarande har starka band till naziströrelsen och fortsätter kartlägga personer som är emot honom på något sätt. Lästvång på den artikeln!
Och bra journalistik kan göras på många olika sätt. Jag har suttit på en buss idag utan ström till datorn, men med Twitter i mobilen, och följt Niklas Orrenius (Sydsvenskan) rapportering från Sverigedemokraternas landsmöte. Och jag kan säga att det går att rapportera alldeles förträffligt, med både initierade kommentarer, referat och miljöbeskrivningar, med 140 tecken i taget.

Google är i ropet som alltid. Själv har jag fått min efterlängtade invite till Google Wave den här veckan, men måste säga att känslan var “jaha liksom”. Kan bero på att det är tidig beta, kan bero på att jag inte haft tid att testa tillräckligt. Jag vet inte om jag blev mycket klokare av detta heller…
Men det går bra för Google.

Anton Johansson sammanfattar godbitarna från en föreläsning med Kevin Rose om hur man får trafik till sin sajt. Kärnfullt, inga konstigheter. Här en annan relaterad text, med vad som kan tyckas vara självklarheter och enkla sanningar, men inte alltid så lätt att leva efter.

Om jag hade fått bestämma skulle den här bloggposten av Emanuel Karlsten ha publicerats här på SSBD och inte på Dagen.se, men jag bestämmer ju inte allt. Det är tur att man kan länka.

Jag fick tidigare i veckan en fråga av Elias Betinakis på Intellecta, om vad som är viktigast för företag att tänka på i det nya kommunikationsklimatet. Frågan ställdes till tio olika personer och här har han sammanfattat alla svar. Mitt svar på frågan hittar ni här.

Andreas Ekström har gjort en jämförelse mellan de större tidningarna och deras rapportering om Nobelpriset i litteratur. Inte helt opartisk. Hans Kullin noterade att wikipediaartikeln om Herta Müller uppdaterades på mindre än två minuter, även om den första uppdatering var av mindre seriös karaktär.

Olle Lidbom kräver Ulrika Knutssons avgång som ordförande för Publicistklubben. Själv är jag kluven. Jag gillar Ulrika och uppfattar henne som en klok och öppen människa som är nyfiken och vetgirig. Men jag håller med om att hon inte är den bästa moderatorn under PK-debatterna.

Att Resumé är mycket av en skvallertidning bevisades återigen genom den här artikeln om TUs ordförande Anna Serners Japan-resa. Som biter ifrån.

I Fokus hittar jag den här eminenta texten om att läsa, och om hur läsandet förändras genom tekniken. Ändå är det samma sak som förr, fast lite annorlunda.

Sugen på konferens? Här finns en bra sammanställning över de viktigaste konferenserna inom webb och sociala medier.

Sydsvenskan presenterar en ny vädertjänst, de samarbetar nu med vackertväder.se, en sajt skapad av mannen bakom bland mycket merSSWC och What’s Next, Tomas Wennström. Det finns ju så väldigt många personer som brinner för nätet och användarvänliga tjänster, som knackar och bygger och levererar, och det är för mig obegripligt att många i branschen fortfarande envisas med att utveckla själva till höga kostnader, med inte sällan sämre resultat.

Jeff Jarvis har skrivit en matnyttig text om den kollaborativa ekonomin.

Vi här på SSBD har resonerat lite kring det här med riktigt långa bloggposter, som den vi publicerade häromdagen med ett bokkapitel av Kristian Lindquist. Vi valde att lägga kapitlet på en sida vi länkade till i en kortare bloggpost, något som jag anser att man kan göra i absoluta undantagsfall medan andra av oss tycker att man som regel ska publicera bara ingresser och sedan låta läsaren klicka på “läs mer”. Mitt motargument är att de flesta är ganska lata och alla extra klick är onödiga klick som gör att man tappar läsare. Och nu har jag fått lite bekräftelse på att det är mycket bättre att låta folk scrolla. Men det skulle vara intressant att höra vad ni läsare tänker om detta. Vad är jobbigast, att klicka på länkar för att läsa vidare eller att scrolla i evighet?

Mindpark sammanfattar fjärde veckan med 100-listan, ni vet den över de hundra viktigaste mediehändelserna under det här decenniet. Jocke noterar också något som jag märkt av – att folk verkar ha galet mycket att göra. Engagemanget är stort, men hinns inte med. Ett annat sätt att se på det hela är som Viktor Barth-Kron uttryckte det på Twitter tidigare ikväll.
Det ligger absolut något i det, och kanske det är dags att stanna upp en stund, för flera av oss. Jag själv till exempel, tänker försöka sova. Gör man inte det kan tankarna hamna på sned.
Mitt sista tips blir detta – läs Klaus-Peter Beiersdorf aka Tyskungen – en riktigt bra text om vad lokaltidningen kan betyda för individen.

Same!? Same?? But?? Different?!?

I dag kan vi presentera ett kapitel från en bok om webbjournalistik som Norstedt släpper i början av nästa år. Boken är skriven av Kristian Lindquist, nyhetschef på SvD.se. Anledningen till att kapitlet publiceras redan nu är att få in förslag på förändringar och förbättringar av innehållet redan före publiceringen.

Vad är din journalistiska bakgrund?
”Började som vikare på GP i början av 2000-talet. Sedan dess har jag jobbat som webbjournalist på Vlt.se, Aftonbladet.se och Vagabond.se. Var också med och startade SVT:s debattsajt Opinion. Sedan tre år tillbaka arbetar jag på SvD.se där jag är nyhetschef.”

Varför skrev du den här boken?
”För att den behövs. Undervisningen i webbjournalistik på journalistutbildningarna är ofta undermålig samtidigt som många elever efterfrågar bättre undervisning om just webb och sociala medier. Inte minst märker jag det när vi tar emot praktikanter som ofta är jätteintresserade men inte fått någon kunskap om webbjournalistik alls med sig från utbildningen. Den här boken ska kunna användas som kurslitteratur på utbildningarna. Där tror jag den kan göra stor nytta.”

Vad är ditt mål med att publicera kapitlet redan nu?
”Att få in värdefulla synpunkter och feedback på det här kapitlet från SSBD:s besökare. Det finns gott om folk som kan mycket mer än jag om webb och sociala medier, det vore dumt att inte försöka använda sig av deras kunskap och erfarenheter.”

Ta nu chansen. Här finns kapitlet att läsa. Du kan lämna dina förslag här på bloggen i kommentarerna nedan eller mejla till webbjournalistik@gmail.com

Same!? Same?? But?? Different?!?

Men hur fungerar det här med trafik då egentligen? Har nyhetsmedierna egentligen dragit några lärdomar från alla de välbesökta bloggare som finns där ute?

Nej, knappast.

Att skapa en välbesökt blogg ställer en del krav. Det handlar om att ha en fallenhet för att obehindrat kunna prata med människor på det ganska speciella sätt som sker på webben. Att vara intressant och värdeskapande på samma gång är få förunnat, men en del lyckas med konststycket att bli en del av vår kollektiva mediekonsumtion.

Fråga: Har nyhetsmedierna blivit mer personliga på webben? Kan jag i realtid möta de journalister som skriver, tillåts jag bygga relation med enskilda individer? Rekryteras journalister med hänsyn till hur duktiga de är att kommunicera på den sociala webben? Avsätts lika mycket tid till att möta artikelns reaktioner som att skriva den?

Bloggarna är också ganska experimentvilliga som regel. De publicerar mobilbilder och Spotify-listor, de filmar videosnuttar som de laddar upp på Youtube och sedan publicerar på den egna bloggen. Andra leker med radioformatet i olika podcasts, andra med widgets och ytterligare andra automatpostar länktips till allt från artiklar till webbtjänster.

Fråga: Varför ser tidningar på webben ut som tidningar? Bara ordet “webbtidning” är ju i sig mycket märkligt! Var är all video? Vart är allt ljud? Var är all interaktivitet? Var är fokuset på användarupplevelsen, interaktiviteten och det pedagogiska framställandet?

Är det något som framgångsrika bloggare (själv är jag till synes kass på detta!) har förstått så är det – länkekonomin. Bloggare länkar friskt åt höger och vänster bara det är aktuellt, de länkar både till vänner och fiender och gärna i varannan mening. Det är ett sätt att göra sig själv till en del av det pågående samtalet, ett sätt att bli hittad och ett sätt att bygga relationer. Men det är samtidigt ett hårt jobb, något som jag tror alla som någon gång drivit en välbesökt blogg kan vittna om.

Fråga: Varför länkar inte nyhetsmedierna helt vilt omkring sig?

I princip alla bloggare jag känner är oerhört roade av att lära sig mer om sina besökare. Vad klickar de på? Vad får dem att kommentera eller tipsa vidare om det jag skriver? Var kommer de ifrån? Hur länge stannar de? Vilka länkar och hur uppmuntrar jag fler att göra det? Ironiskt nog lönar det sig att inte vara populistisk, utan att över tid hålla sin linje på ett trovärdigt sätt.

Fråga: Varför skapar nyhetsmedierna inte webbplatser som bättre tar tillvara på kunskaperna om sina besökare? Varför får inte besökarna göra sina egna inställningar, välja sina egna nyhetsfilter och sina egna förstasidor?

Bloggare gillar när deras alster sprids för vinden. De skriver för att att bli sedda och hörda. Det hela har gått så långt att det blivit kutym för bloggare att tacka dem som på något sätt sprider deras tankar vidare. Istället för att bli arga och vilja ha betalt, alltså.

Fråga: Om journalistik handlar om att tillgodose allmänintresset, varför är det ett problem om det journalistiska materialet sprids fritt i de sociala nätverken? Varför inte tacka dem som faktiskt tar tid ur sina liv för att lyssna? Istället för att önska att de betalade för sig, liksom.

Bloggare förstår att kommentarsfältet är lika mycket värt som hela postningen. Om bloggaren kan möta en läsare – toppen. Om två läsare kan möta varandra hos bloggaren – magi! Därför är bloggare noga med att skapa mötesplatser för läsarna på andra plattformar än bara den egna, detta genom att finnas på allt från Twitter och Friendfeed till LinkedIn och Facebook.

Fråga: Varför distribuerar inte nyhetsmedierna sin digitala närvaro över fler plattformar än bara den egna? Varför hamnar inte alla foton på Flickr? Varför kan jag inte få mina nyheter via Facebook om nu jag trivs där? Varför läggs inte oklippta intervjuer ut i oskalat skick till remixkulturen?

Bloggare vet att det är viktigt att vårda sina aktiva ambassadörer. Vissa människor har helt enkelt ett starkt driv av att vilja delta i konversationen i kommentarer, via retweets på Twitter eller kanske genom att berätta om dig eller det du skriver på Wikipedia. Dessa människor går inte en på dussinet, dessa människor är går kanske en på tusen! Men faktum är att en enda ambassadör kan blåsa liv i ett kommentarsfält alldeles på egen hand. Därför älskar alla bloggare dem – till och med när de inte håller med.

Fråga: Varför tillåts inte nyhetsmediets digitala ambassadörer vara medskapare i större utsträckning? Varför delar inte nyhetsmedierna med sig av sin trafik till dessa engagerade människor? Varför ger man dem inte ett utökat inflytande som belöning?

Många frågor att fundera över. Som synes handlar inte så många om att göra bättre journalistik. Det handlar snarare om att förstå och anpassa sig till en ny sorts medielogik – den sociala medielogiken.

Sensmoral: Först anpassning – sedan avkastning.

/Jerry Silfwer
Jerry Silfwer är kommunkationsrådgivare på Springtime och skriver om PR och kommunkation på Doktor Spinn. Följ honom gärna på Twitter.

Same!? Same?? But?? Different?!?

I måndags var tanken att Medievärlden skulle släppa sin nya sajt. De stötte dock på en del bekymmer och istället skrevs nyheterna i bloggen. En alldeles utmärkt lösning som fungerar så bra just på grund av transparensen. När man som läsare blir ständigt uppdaterad om hur och varför står man ut med ganska lång nertid.
Hur som helst – på tisdagen var det äntligen dags, och Medievärldens nya sajt talar bäst för sig själv, även om de har haft fortsatt strul med servrar och legat nere under längre stunder.
Jag älskar gränslösheten, lekfullheten och viljan att verkligen testa allt som testas kan. Det är nu det börjar!

I veckan har också DN På stan bytt utseende. Spana in här.

I dessa redesigntider är det också läge att ta en titt på de mobila sajterna och tjänsterna. Aftonbladets mobilsajt har tredubblat trafiken det senaste året.

Bloggar kan användas till mycket. Svenskan använder Ledarbloggen till att söka efter sommarvikarier till ledarredaktionen. Ett bra grepp gissar jag, då de flesta intressanta kandidaterna till jobbet antagligen läser den bloggen.

När vissa utvecklas och provar nya idéer tar andra jättekliv tillbaks. Helsingborgs Dagblads webbredaktör Sandra Jacob kommenterar här. Det verkar som om Paul Ronge gillar Dagens Medias nya grepp, enligt den här i övrigt mycket intressanta bloggposten om de numera ganska tråkiga motsättningarna mellan bloggvärlden och de etablerade medierna.

Så veckans snackisar, jag börjar med bomben som släpptes i torsdags, den att ägarna drar sig ur Mindpark.

Det känns tråkigt, mycket tråkigt. Jag tvivlar inte ett dugg på att Jocke med medarbetare kommer att hitta andra vägar att jobba med det de är bäst på – utveckling, idékläckande och genomförande av spännande idéer. Men det är tråkigt att inte mediehusen verkar se sitt eget bästa, att de inte tar vara på en sådan tillgång som de har i Mindpark.
Mindpark som är en porsche där Stampens motsvarighet MktMedia är en långtradare.
Tydligt inte minst efter Bosse Svenssons senaste artikel i Medievärlden. Som utlöst diskussioner både på Bloggy och Jaiku.

Andra som kommenterar nyheten om Mindpark är tdh.se, Jonas Lejon, Svenåke Boström och Rolf van der Brink. Dagens Media, Medievärlden och Medievärlden igen.
Här ett kort klipp där Jardenberg berättar vad som händer härnäst.
Och kanske lite ironiskt – här är bloggposten på Mindpark, lägesrapport från 2008, som publicerades strax innan beskedet att Mindpark kanske kommer att läggas ner.

Helins twittrande har jag redan skrivit om, och han har fått lovord från många andra.
Så i fredags kom det plötsligt kritik från ett märkligt och oväntat håll.
Jag skulle inte varit förvånad om den kommit från Jan Guillou eller Siewert Öholm, men nu kommer den från PR-konsulten Brit Stakston på JMW kommunikation som är känd för att ligga i framkant när det gäller transparens och sociala medier.

Jag förstår ärligt talat inte kritiken.
Om det är som Stakston skriver, att hon möter människor som fullt allvar tror att Helin plötsligt inte kan göra publicistiska beslut utan att tala med läsarna på Twitter, så är det inte Helins tvittrande det är fel på, utan kunskapen hos de personer Stakston möter.
Den kunskapsluckan avhjälper man inte genom att kritisera Helin i en branschtidning på ett sätt som ger nya argument åt dem som redan är rädda så det räcker för “allt det nya”.

Jag tycker att man bör uppmuntra initiativ och uppmuntra dem som vågar testa, precis så som Helin nu gjort, och fortsätta förklara, utbilda och leva sociala medier så att andra kan förstå, istället för att öka på den skeptiscism som är utbredd så det räcker.
SJälvklart bör man kunna diskutera och inte odelat hylla all transparens, som JMW:s Björn Mellstrand skriver ikväll. Men jag står fast vid att just Helins twittrande inte hör till den sortens transparens som är skadlig för någon.

På Twitter var det många som inte alls förstod Stakstons kritik och hennes försök till förklaring gör i varje fall inte mig klokare.

Själv tycker jag mig ha sett något som jag kallar “Helineffekten” på Twitter under veckan, många äro de mediamänniskor och andra som plötsligt skaffat Twitter-konto sedan de blivit nyfikna på just Helins “Etik i natten”. Bland dem som börjat twittra på allvar finns hela Newsmillredaktionen, PM, Leo och Karin.

En annan frukt, och en betydligt viktigare sådan, av Helins twittrande är det samarbete i kampen för Dawit Isaaks frigivande som nu inleds mellan de stora tidningarna i Sverige. Det började med att han gratulerade Thomas Mattsson till cehfredaktörsskapet på Expressen och samtidigt ställde frågan om de skulle jobba ihop om Dawit Isaak, och bjuda in Svenskan och DN. Fler har hakat på. Om detta har jag skrivit mer här, och det kommer att följas upp till veckan. I morgon är också tanken att nya sajten dawit.se ska se dagens ljus, och samla alla flöden från alla tänkbara källor som skriver om Dawit Isaak. Vill du och din sajt vara med på något sätt? Läs mer här.

Ett annat spännande samarbete som snart ser dagens ljus är det mellan Fokus makthavare.se och Almedalsbloggen. Här hittar du hela pressmeddelandet om samarbetet:

Nyhetsmagasinet Fokus och gänget bakom Almedalsbloggen relanserar i början av maj webbsidan makthavare.se, som blir en modern webbaserad plats för politisk realtidsbevakning, analys och granskning.
Nya makthavare.se blir en plats på nätet där både nybörjare och proffs på politik får aktuella händelser beskrivna både lättsamt och insiktsfullt. Bevakningen kommer att ske med fokus på de personer som formar den svenska politiken.

En del undrar om mikrobloggandet ska slå ut det traditionella bloggandet. Det tror jag inte en sekund, jag tror att de kan komplettera varandra alldeles utmärkt. Och ses som två helt olika saker. Det tror Thord Daniel Hedengren också:

Most tweets are short, uninteresting and unpolished nuggets. Sometimes they are brilliant, but most often they are not. Every little thought that ends up on Twitter is a blog post not written, and since most of the tweets are unpolished nonsense, it really isn’t a loss for traditional blogging.

Diskussionen om kommentarer pågår ständigt och rädslan för att släppa läsarna fria är utbredd. Här en notis om hur JK ställer sig till ett fall där en kvinna känt sig kränkt av vad som stått i kommentarsfältet på Sydsvenskan.se.

Sören skriver om ett forskningsprojekt om läsarmedverkan.

Daniel på Mindpark har skrivit om vikten av utbildning i sociala medier.

Veckans internationella utblickar:

Journalism students “don’t read papers”:

The journalists of the future are rapidly moving away from traditional news services, saying they are impractical compared to new media.
A survey of Australian journalism students found 90 per cent of students do not like reading the newspaper, preferring to source news from commercial television or online media.

Kul är det att följa NRKbeta, här bara ett av deras innovativa projekt, som har att göra med opensource och video på nätet.

Hos What’s Next kan man höra James Cridland från BBC tala om att alla medieföretag måste förstå de sociala medierna.

Time försöker sig på att spå vilka tio tidningar i USA som står näst på tur att lägga ner:

1. The Philadelphia Daily News. The smaller of the two papers owned by Philadelphia Newspapers LLC, which recently filed for bankruptcy. The company says it will make money this year, but with newspaper advertising still falling sharply, the city cannot support two papers, and the Daily News has a daily circulation of only about 100,000. The tabloid has a small staff, most of whom could probably stay on at Philly.com, the Web operation for both of the city dailies.

Hela listan med motiveringar finns här.

Via Vassa Eggen hittar jag den här listan på åtta anledningar att inte försöka ta betalt för innehåll på webben. Läs och begrunda.
(en bättre idé är kanske att göra som google, kartlägga besökare för att skräddarsy annonseringen…)

Chris Andersson, Open source is a company; social media is a country.

Veckans nedskärningar:

Norra Skåne minskar från fem till en (!) fotograf.

Svegfors omorgansierar för att spara pengar på Sveriges Radio. Som det verkar är det i direktionen/administrationen de största besparingarna ska göra.

Östersundstidningar skär ner tre journalisttjänster.

Veckan som kommer:

SvD.se släpper sin nya sajt.
Rättelse: Nu var jag lite för snabb, sajten ska skjutas ut den 26 mars, alltså nästa vecka, inte innevarande.

Publicistklubben har ikväll debatt om upphovsrätten och vad en urholkad sådan kan få för konsekvenser för journalistiken. Sänds live för den som kan inte vara på plats.

Läs även andra bloggares åsikter om Veckan som gick – vecka 11, Same same but different, Etik i natten, Mindpark, Jan Helins twittrande

Same!? Same?? But?? Different?!?

Läsvärd är också den alldeles nya bloggen Twitter på svenska . Allt man behöver veta om Twitter och hur det fungerar. Där skapas bland annat en lista över svenska Twitteranvändare.
Medievärlden har talat med fyra tidningsredaktioner om deras Twitteranvändande.

Ett annat nyckelord denna vecka har varit Gaza. Mashable bjuder på en liten verktygslåda för den som vill följa händelserna via de sociala medierna.
Annars kan konstateras att konflikten engagerar bloggosfären och PM Nilsson på Newsmill tror att den bästa bevakningen finns just på Newsmill:

Under Quick-debatten och bil-krisen var tendensen tydlig, men i publiceringsfloden runt Gaza tycker jag nog att den subjektiva och kunniga utgångspunkten för skribenterna på Newsmill sammantaget skapar en intressantare och mer kvalificerad rapportering än den traditionella journalistiken. Därtill förädlas artiklarna av kommentarer som tillför en mängd fakta och åsikter och som fördjupar debatten ytterligare.

På just Newsmill skriver Ulf Nilsson om hur bloggar aldrig kan ersätta den riktige korrespondenten. Han har sina poänger, som handlar lika mycket om att den duktige reportern med vas penna, hjärta och engagemang som lyckas bygga relationer med både intervjuobjekt och läsare faktiskt kommer att behövas också i framtiden.

Thomas Mattsson på Expressen har bloggat en del om Gaza, och diskussionen om bildvalet från konflikten är intressant att läsa.

Gaza är för övrigt en fråga som givetvis inte diskuteras enbart i Sverige.

Relaterat är detta, Kullin skriver om Lennart Eriksson som fick sparken på grund av sitt bloggande. Också Nikke kommenterar utifrån anonymitetsperspektivet. Också Opassande skriver, och postningen innehåller intressanta länkar också om andra ämnen.
Samtidigt klandras Resumé av PON för artikeln som ledde till att Axel Bringeus fick sparken. Då skrev Niclas att “Det här är bara ett exempel, det kommer att komma fler.” Sofia reflekterade här.

En inte lika het potatis är påståendet att TU:s nya logga är ett plagiat. Vi frågar oss snarare varför LUF överhuvudtaget vill förknippas med den nya TU-loggan som på alla sätt är fantastiskt gräslig.

Som sig bör vid ett årsskifte talas det mycket om året som gått men självklart också om framtiden.
Mikael Zachrisson på Veckans affärer har skrivit en spännande postning om nätet 2009;

# Filtrering blir viktigare än någonsin. När alla pratar med alla online blir det ännu viktigare att det finns verktyg som hjälper oss hitta det som är relevant för just oss. Har jag till exempel kommenterat en artikel på en nyhetssajt vill jag självklart ta del av kommentarerna på mitt inlägg. Under 2009 kommer fler inse att detta är viktigt och vi kommer få se fler tjänster för detta, kanske fristående, kanske som påbyggnad på de befintliga mediesajterna och communitierna.
# Minst en stor svensk tidning lägger ned sin papperupplaga och övergår till att enbart finnas på nätet.
# Internetannonseringen minskar kanske inte 2009, men tillväxten stannar i alla fall upp rejält. Det blir ett jobbigt år för många nätmediehus. Flera tvingas till besparingar och omprioriteringar. Lågkonjunkturen tvingar mediejättar och företag att fokusera sina nätsatsningar, att profilera sig ännu hårdare.

Daniel Sandström på Sydsvenskan bloggar om sina visioner för 2009.
Roy Greenslade spår svåra motgångar i tidningsindustrin. Han tar också upp problemen som många har med att göra rätt på nätet:

Meanwhile, and here is the rub, necessary online innovation is being stifled. There is a lack of genuine inventiveness about how to forge a new form of journalism, because companies are too focused on dealing with commerce. Many regional and local paper websites are so clunky that they cannot hope to gain new audiences, let alone retain the current ones. Staff required to “service” print and web on a 24-hour basis are not given the time and space to experiment and there is precious little encouragement from managers who are interested only in bottom lines.
Similarly, many national paper websites are chasing ratings rather than innovating – in the long term, building trust and credibility is far more important. The importance of online journalism cannot be stressed too often. It is foolish to call it the future because the future is now.

Jason Kintzler har skrivit om fyra ingredienser för tidningarnas överlevnad, utifrån följande tes:

I don’t think newspaper is going to completely “die” anytime soon. However, I think poorly managed newspapers will. Adapting to change is something every industry will encounter at some point. Farmers did it in the 80s. Some adapted to change, others just asked for government handouts. Sound familiar? News is not going away. The “internet” didn’t kill newspapers either. So, what’s hurting them? It’s those news-savvy companies with better business models and insight into the social web that are beating them to the punch.

Joakim Jardenberg har skrivit om ämnet på Mindpark och presenterar en rapport som visar att tidningarnas upplagetapp inleddes redan innan internet slog igenom. Internet är alltså inte boven, däremot kan internet kanske vara lösningen.
Annat intressant från Mindpark är dessa siffror som visar att internet blivit allt viktigare som nyhetskälla i USA.

En person som vi ofta nämner och som är en New Mediagury är Jeff Jarvis. Här en lång men väldigt läsvärd postning som riktar hård kritik mot Jarvis, skriven av Ron Rosenbaum. Tipstack till Andreas Ekström.
En annan läsvärd postning från samma tidskrift, Slate.com, är denna om “How the newspapers tried to invent the web – but failed.”

Nätet är ett sätt. NYT provar ett annat att ta sig ur krisen. Annonser på ettan.

Veckans “mustread” för alla som är intresserade av transparens och utvecklingen i sociala medier är Nikke Lindqvists “Att försvara sina sökresultat i sociala medier.” Det är en fantastisk genomarbetad text om företaget Hewal som nyligen lyckats göra bort sig Big Time och förvärrat skadan genom att inte förstå kraften i den sociala medierna.

Sören Karlsson på hd.se bloggar flitigt, han har skrivit en utmärkt postning om kommentarer och moderering av desamma. Vi rekommenderar inte minst läsningen i kommentarsfältet till postningen.
Vi gratulerar också hd.se till credden de fått av Internetworld.

Det nya året innebär också att en del nya lagar trätt i kraft. Så som FRA-lagen. Piratpartiets Christian Engström har skrivit en utförlig postning om dess konsekvenser för meddelarfriheten.

Den gångna veckan presenterades nya Aftonbladet.se. Sajten känns igen, men har blivit mer centrerad och kräver mindre scrollning. Dessutom finns topplistor, bland annat kan man se vilka artiklar som är mest bloggade. I Redesignbloggen har man tagit emot ris och ros. Plus i kanten för detta inlägg av Kalle Ljungkvist som svarar på frågor och kommentarer om annonserna på sajten. (som blivit väldigt mycket dyrare) Plus också för att det puffades för bloggen i topp på ettan samma dag som sajten släpptes. Däremot känns det som om engagemanget dog dag två…
Här har medievärlden intervjuat Kalle om den nya sajten.
Dagens Media valde att istället intervjua Expressens Thomas Mattsson om Aftonbladets redesign.
Här skriver Martin Edenström en lista på de förändringar som gjorts.

Aftonbladet har inte bara gjort en redesign, de har också lanserat sin nya tjänst Bums. Någon form av Flickr-kopia, som orsakade ett mindre ramaskri när villkoren för tjänsten synades. Villkoren innebar i korthet att bilderna för all framtid uppläts åt Aftonbladet för publicering. Men efter det lilla upproret reviderades villkoren. Joakim Jardenberg har skrivit en utförlig postning.
Här skriver Gustav Holmström om varför tjänsten inte kommer att slå.

Kanske relaterad är denna postning med tips på hur journalister kan använda sig av CC-licenser.

En annan nylansering i veckan är Dagens Medias DIG. Hans Kullin recenserar på Media Culpa.
Samtidigt lanseras förre chefredaktören Rolf van der Brinks blogg som en del av Dagens Media. Hans ambition är tydligen att bli den främsta bloggen i Sverige om medier och marknadsföring. Vi har dock våra tvivel om att han kommer att bli den nye Martin Jönsson.

Daytona har instiftat ett bloggpris, kallat YABA (yet another blog award). SSBD är nominerade och omröstningen inleds måndag den 12 januari.
En annan tävling i antågande är denna om årets redaktör som Journalisten kör. Nomineringstiden går ut den 19 februari.

Så till en annan riktigt het potatis denna vecka, nämligen historien om Mia, boken Gömda och Liza Marklund. Onekligen har Kjellberg rätt i att det är ett utmärkt exempel på när granskarna granskas, och medierna inte lyckas ta makten över ordet då bloggarna bestämmer sig för att ta reda på hur saker ligger till. Annars är Paul Ronges postningar de som fått störst uppmärksamhet.
Vi rekommenderar dem som ännu inte läst att läsa Isobel Hadley-Kamptzs text i Expressen.
Mats Weman har också skrivit bra på temat “Glappet mellan gammelmedia och verkligheten”
För själva sakfrågan finns bra läsning hos Newsmill, den färskaste texten är skriven så sent som idag av Ramona Fransson.
Oline Stig har recenserat den omtalade boken här.
Och på onsdag hålls ett lunchseminarium med bland andra författaren själv Monica Antonsson,TU:s Anna Serner och Aftonbladets Lena Mellin.
Den 19/1 håller Publicistklubben debatt där bland andra Jan Helin och Leo Lagercrantz medverkar. Vi hoppas att den Bambusas i samma anda som PK sände sina debatter under hösten.

Läs även andra bloggares åsikter om Veckan som gick, Samesamebutdifferent

Same!? Same?? But?? Different?!?