Same Same But DifferentEn blogg om mötet mellan gamla medier och nya

Diskussionen kring Monica Antonssons bok Mia – Sanningen om Gömda, verkar aldrig riktigt ta slut.
I måndags höll Publicistklubben debatt med bland andra Monica själv, Leo Lagercrantz från Newsmill, Björn Wiman från Expressen och Jan Helin från Aftonbladet.

Här kan man titta på den nästan två timmar långa diskussionen som tyvärr kom att handla lite för mycket om sanningsbegreppet och lite mindre om Monicas Antonssons arbetsmetoder, hur hennes bloggande påverkat och hur bloggosfären pressat de traditionella medierna att rapportera om boken. Däremot förklarades ganska tydligt hur redaktioner fungerar och gör sina bedömningar, och litegrann om bokförlagen.

Här finns ett sammandrag från debatten skrivet av Publicistklubbens Lena Scherman:

- Det är en tramsfråga om de stora medierna håller Liza Marklund om ryggen, tyckte Gabriel Byström.
- Vi har inte hukat, sa Jan Helin, men medgav också att det fanns ett visst mått av kollegialitet i hur man hanterat själva frågan och sa dessutom att Liza Marklunds kontaktnät var så omfattande att det kunde flyga.

Jan Helin ansåg att det fanns två frågor som var mer intressanta än andra i den här frågan och det var; På vilka grunder fick ”Mia” asyl i USA, och varför gjorde Liza Marklund om Mias chilenske man till en blond svensk från Norrland.
Annika Widebäck höll inte med, hon menade att den viktigaste frågan var om ”Mia” blivit förföljd eller inte och hävdade bestämt att det går att ta reda på – Åk till Oxelösund, uppmanade hon panelen.

- Riksmedierna har varit oerhört sena, sa Leo Lagercrantz, men det är en demokrativinst att bloggarna fått så stor makt.
- Bloggnätverket gör större scoop än de bästa journalisterna, sa han, och syftade på att det i stort varit bloggarna som fått frågan att växa så att idag snart alla medier måste förhålla sig till den.

Också i Medievärlden finns ett sammandrag.

Magnus Ljungkvist var där och han har skrivit en sammanfattning från sitt perspektiv som behandlar drevjournalistiken:

När Liza Marklund på egen kolumnplats i Expressen beklagar sig över hur jobbigt det är att befinna sig mitt i ett mediedrev så känner jag ganska liten sympati. Det är ingen som kräver hennes avgång eller yrkesförbud för henne. Hon erbjuds varje plats som finns i tidningar och eter. Det drev som hon står i är en viskning mot det som går mot våra folkvalda eller näringslivsföreträdare. Kanske jobbigt, men inte jobbigare än det som andra offentliga personer förväntas tåla.

Men det är också svårt att känna sympati för Kalle Blomqvistarna på den andra sidan. Varje fel, stort eller litet, är ett bevis på en konspiration. En manipulation utan riktigt synbart syfte. Mer än det uppenbara Liza Marklund själv pekat på – nämligen att boken är ett politiskt projekt i syfte att sätta fokus på kvinnomisshandel. Och som sådant tycker jag projektet är både lovvärt och viktigt.

Här börjar vi närma oss något som jag tror är väldigt centralt och viktigt att fundera över och försöka dra lärdom av. Nämligen de starka motsättningar som finns mellan å ena sidan gammelmedierna och å andra sidan det vi kallar bloggosfären.
Jag älskar bloggar och bloggande. Jag älskar dess demokratiska funktion, deras uppgift som granskare av makten och också den resurs och den kommunikation som uppstår i bloggen och även mellan bloggarna och gammelmedia.
Men det är väldigt svårt att älska de ytterligheter och den närmast hätska stämning som då och då uppstår, inte minst från bloggosfären.

Stefan Deak har skrivit en mycket läsvärd postning om det:

Skillnaden mellan då och nu är emellertid att alla som vill har möjlighet till långt större räckvidd än tidigare och då, well, det är väl då dreven drar igång.

Drevet har tidigare varit monopoliserat av traditionella medier. Och jag kan tänka mig att de myst åt tanken eftersom det nog kan ha gjort ett och annat till upplagorna. När de gått för långt kanske en Yrsa Stenius-person kommit och dragit dem i örat.

Nog måste fyrahundra år av svensk frustration satt sina spår och kanske kan det bli en smula onyanserat och impulsivt när all frustration ska kanaliseras på en och samma gång. Och frågan är i vilken mån bloggosfären är självsanerande och om det finns förutsättningar för den att vara det över huvud taget.

Att det kan vara svårt att kritisera bloggosfären från utsidan har vi sett. Ofta skapas en polarisering där traditionella medier står mot de nya medierna och det vet vi ju vilket genomslag det brukar få inom sociala medier. Nu brukar man ju säga att det inte är ens fel när två träter och det ligger nog kanske hos båda sidor att tillämpa något slags välvillighetsprincip för att på så sätt försöka förstå den andra sidan.

Och detta var vad som slog mig hårdast under PK-debatten. Jag var inte där personligen men följde den direkt via Bambuser och fanns också med i chatten. Över 1400 personer tittade i direktsänding, och många var det som ville göra sin röst höra i chatten. Och den svämmade över av hätsk lynchstämning, mot Liza, men kanske allra mest mot de gammelmediarepresentanter som deltog i debatten och mot journalister i allmänhet.

Det massiva förakt mot journalister som vällde över mig med full kraft var visserligen inget nytt men kom nu i sådan komprimerad form att jag var tvungen att verkligen anstränga mig hårt för att inte själv sjunka till den låga nivå som många av kommentarerna i chatten låg på, för att försvara min kår. Något som i det sammanhanget skulle spätt på föraktet ytterligare. Andreas Ekström fanns också i chatten och svarade tålmodigt och klokt på de mer relevanta frågorna och kritiken som framfördes.

Det här är något som vi omöjligt kan blunda för. Precis som Stefan Deak skriver, här har vi en kraft, en flera hundra år gammal bitterhet som plötsligt får utlopp, och det med besked. Det är något vi måste hantera, och inte genom att lägga locket på, inte genom att stänga ute, inte genom att fortsätta utöva makt över ordet. Det slaget är redan förlorat.

Däremot måste medierna på något vis försöka återvinna det förtroende som varit betydligt större än det är idag, och vi måste hitta ett sätt och en vettig nivå att kommunicera.

Gårdagens ledare i DN är väldigt bra om detta. Att det handlar om att vara öppna, precis lika öppna som vi förväntar oss och önskar att andra ska vara mot oss. Att våga dela med oss av vårt tänk, förklara hur vi arbetar och tänker kring publicistiska beslut, istället för att ha den inte helt ovanliga von oben-attityd som gör gällande att vi vet bäst, punkt.

Så här skriver Mats Bergstrand idag;

Ändå måste jag konstatera att det inte är självklart att hävda att vi inte tar extra hänsyn till företrädare inom det egna skrået.

Det är rätt riktning. Att faktiskt börja vara raka och ärliga istället för att bara slå ifrån oss all kritik.

Men det räcker inte. Leo Lagercranz sade under PK-debatten att de bloggnätverk som skapas kan dra fram större scoop än de bästa journalisterna.
Jag tror att bloggarna kan dra fram hur stora scoop som helst, men jag tror absolut inte att det betyder att den grävande journalistiken som vi känt den hittills kommer att självdö. Jag tror nämligen att riktig journalistik kostar pengar. Det finns alltid frågor som inte är tillräckligt tacksamma för en bloggosfär att gräva i, historier som bäst tas fram av ett proffs med de rätta verktygen.

Jag tror att vi helt enkelt måste sluta tänka i termer som “gammelmedia” och “nya medier”. Vi är alla medier. Vi jobbar efter olika förutsättningar och med olika motiv. För det ska inte glömmas att det bakom de scoop som bloggosfären drar fram alltid finns en agenda av något slag. Ett egenintresse, något personligt eller av annan karaktär som gör att en bloggare eller en grupp bloggare drar fram en historia och kämpar för att sprida den.

Den oberoende journalistiken måste ha en plats också i framtiden. Den som bygger på en enda sak – att ta fram sanningen, utan annan agenda än just det. Den som är konsekvensneutral och orädd. Den som dessutom är omgärdad av utgivaransvar och meddelarfrihet och källskydd. Dessutom behövs begåvade skribenter med vassa pennor och stilistiska färdigheter, skribenter som över lång tid bygger upp ett förtroende hos sina läsare. Ett förtroende som idag hos många är väldigt kantstött.

Och nu kommer vi till det som jag är lite rädd för i det här nya landskapet. Nämligen att vi i det brus som råder, den förvirring som finns kring nya medier kombinerat med en viss desperation över lågkonjunkturen, ska glömma det viktigaste i mediehusens verksamhet. Nämligen den att producera kvalitativ journalistik.

Jag är rädd för att man ska fortsätta dra ner på tjänster, att färre reportrar ska fylla fler kanaler med innehåll för att tillfredsställa de nya mediekonsumenternas snabba vanor och lust att delta.
Vi måste satsa framåt. Vi måste hänga med på nätet och i allt det nya. Det är inte det jag talar om.

Det jag menar är att kvalitativ granskande journalistik inte är synonymt med papper.

Kvalitativ granskande journalistik krävs för att skapa förtroende. Att helt enkelt visa att vi är bäst på det vi gör. Genom att hålla en hög kvalitet skapar man trovärdighet. Det är få redaktioner idag som har råd att ägna sig åt sådant. Det är väldigt mycket ur hand i mun och en kamp för att fylla alla sidor i papperstidningen, och dessutom med vänsterhanden se till att hålla jämna steg på nätet.

Jag tror att om man i ett första steg börjar tänka tvärtom enligt den modell jag berörde här, från webb till papper, så får man dels en effektivare användning av de redaktionella resurserna.

Vi är inte längre bäst på snabb rapportering av händelsenyheter. Vi bör givetvis fånga upp och paketera och servera dem, men utan att lägga onödigt mycket krut på det som tas från den seriösa undersökande journalistiken som kräver lite eftertanke.

Om någon tidning dessutom vågar dra ner på kostnaderna för papper, tryck och distribution ett par dagar i veckan istället för att dra ner på redaktionell personal, så kommer det att skapas fler förutsättningar att skapa bra, granskande, kvalitativ nätdriven journalistik. I samspel med bloggosfären. Med mikrobloggar som verktyg. Med rätt verktyg som sparar mycket tid som idag går åt i onödan åt krångliga publiceringssystem och datorkrångel kan vi dessutom få loss arbetsglädje hos de journalister som ska skapa framtidens journalistik. Det kan vara möjligt att hålla en nätsajt uppdaterad och bygga relationer till läsare på daglig basis parallellt med mer undersökande fördjupande journalistik, utan deadines, eller med ständig dito.

Om vi visar att vi är seriösa journalister som faktiskt inte är köpta eller sätter egna agendor utan lyssnar på läsarna och dessutom faktiskt fixar att dra fram egna viktiga nyheter och maktgranskning, om vi hela tiden har örat mot marken utan att glömma bort vad som är vårt uppdrag, och om vi faktiskt kommunicerar det med användarna, då tror jag att vi kan få tillbaks en del av det tappade förtroendet.

Att det sedan finns rättshaverister och bittra människor som aldrig kommer att bli nöjda hur än vi beter oss, det måste vi nog stå ut med.

Läs även andra bloggares åsikter om Liza Marklund, Gömda, Gammelmedia, Monica Antonsson