Posts Tagged: betalvägg


21
Mar 11

Veckan som gick – vecka 11

Att försöka sammanfatta veckor när det händer så mycket i världen som just nu är inte enkelt. Men här kommer veckans försök.
Föga förvånande är nyhetsläget med katastrofen i Japan och kriserna i Arabvärlden mumma för nyhetssajterna. Förra veckan slogs rekord på båda kvällstidningssajterna.

Själv har jag följt kärnkraftshaveriet i Japan via min arbetsgivare SR:s direktrapportering, även Svd direktrapportade. Kvällstidningarna var som vanligt också snabba, men har också fått kritik för att vinkla väl hårt och överdramatisera situationen.
Nästan alla stora nyhetssajter körde både en och två och tre chattar med olika experter på strålsäkerhet och kärnkraft.
Många svenskar upptäckte nog också japanska public servicebolaget NHK:s livesändningar från katastrofen. Själv försökte jag följa rapporteringen på Twitter via hashtaggen #jpquake, men det blev i alla fall för mig ohanterligt med tempot i uppdateringarna.
Intresset för katastrofen ledde stundtals till överbelastning på IAEA:S sajt, så atomenergiorganet tvingas gå ut och hänvisa till sin facebookssida för aktuell information.

Många av mina bekanta upprördes av bristande faktakoll på svenska nyhetssajter, och lyfte fram mer sakliga faktasajter, som MIT:s Nuclear Information Hub, den här illustrationen av strålningsmängder och inte minst den här rörliga grafiken över de drygt 650 skalven i regionen de senaste veckorna.
Strålningsriskerna gjorde också att flera svenska medier redan i tisdags började skicka hem sina medarbetare. En del är dock kvar, SR Ekot utrikeschef förklarar själv på Ekots nya redaktionsblogg skälen till detta. Missa inte heller Nils Horners blogginlägg om villkoren för reportrar på plats eller den här fantastiska historien om hur Apples personal i Tokyo hjälpte till under jordbävningen.

Hemskickandet fick internetprofilen Joakim Jardenberg att twittra att nu är väl debatten om journalistrollens förnyelsebehov död, och därmed drog debatten i gång igen, denna gång i gruppen Journalistbubblan på Facebook.

Ungefär när förvirringen kring läget Fukoshimakraftverket var som störst bytte svenska medier fokus från Japan till Libyen. FN:s säkerhetsråd enades om en resolution om flygförbud över landet, och några dagar senare gick Nato till anfall.
En av rösterna som rapporterade direkt inifrån Libyen var Mohammed Nabbous som drev webb-tv-kanalen Libya al-Hurra, Det fria Libyen. I veckan fick vi veta att han dödats. DN skriver här, utan att länka, The Guardian länkar till källor. Annars tycker jag överlag att svenska medier blivit mycket bättre på att länka till utländska källor under de här stora internationella nyhetshändelserna.
Ett bra ställe att få överblick i allt som händer är Wikipedia.

Personligen tycker jag det är lite märkligt att nyhetsskiftet skedde så snabbt. Det är nästan så att vi inte tros orka med mer än en stor internationell katastrof i taget. Eller så kan det bero på den stora osäkerheten i rapporteringen i Japan, osäkerheten i sig bidrar säkert till att folk tappar intresset snabbare. Ett underbetyg för journalistiken, eller ett tecken på hur svårt det är att få fram sanningen i ett sådant krisläge som en kärnkraftskatastrof är? Jag tror aldrig kvoten experter som uttalar sig per säkerställd faktauppgift om vad som hänt varit så stor. Men om medierna kunnat göra eller borde ha gjort på något annat sätt vågar jag inte ha någon uppfattning om.
Mycket av den svenska japanrapporteringen handlade om svenskar på plats och hur de skulle kunna ta sig därifrån. Att det bor 36 miljoner människor i stor-Tokyo som uppenbarligen inte evakueras verkade inte spela så stor roll.
Carl Bildt lyckas i sammanhanget än en gång uttrycka sig lite oförsiktigt på Twitter och tvingas förklara sig.

Jag avslutar Japanrapporteringen med den här videon tagen av en privatpersion mitt under pågående skalv.

Ola Erikssons bilder från den numera öde staden Pripyat vid Tjernobyl är väl värda en titt, för att få lite perspektiv.

Hemma i Sverige, i Nyköping, fortsatte bråket mellan politikerna i landstinget och tidningen Södermanlands Nyheter, som har avslöjat flera oegentligheter kring arvoden till politikerna.
PR-konsulten Paul Ronge kallades in för att hjälpa politikerna i mediestormen, vilket bara spädde på kritiken. Men precis som i #KKgate häromveckan eller Reinfeldt när han ansåg sig felciterad av DN så fick politikerna i alla fall på webben sin möjlighet att ge sin version av historien. Fredrik Strömberg kommenterar här.

Svenska Dagbladet lanserade en ny design av sajten tätare kopplad till papperstidningen. En förstasidan uppdelad i tydliga sektioner, och en formgivning och menyval som mer påminner om papperstidningen var huvudspåren. Snygg och vågad tyckte många. Så även jag, även om jag tycker det finns en risk att man tappar en del av det webbspecifika när man närmar sig pappret online. Redaktionschefen svarar direkt på kritiken i mitt inlägg.

En annan central ide med nya Svd.se var en låst toppbanner, något som länge varit DI.se:s kännetecken och även en av sajtens stora intäktslokomotiv. Även GP.se prövade i veckan att låsa toppbannern, men kritiken blev för hård och experimentet avbröts.

SJ fick i torsdags pris för sin kommunikation i bland annat sociala medier, vilket onekligen klingar lite falskt, när tågen trots allt fortsätter strula. Redan i fredags kompenserades utnämningen med det inte fullt lika fina priset “Årets struts”.

Under avdelningen betalinnehåll och digitala plattformar har kanadensiska La Presse beslutat att dra ned på pappersupplagan och ge bort Ipads till prenumeranterna för att påskynda övergången till helt digital distribution.
Ipad 2 sålde slut redan första helgen. En forskningsrapport från KTH konstaterar att det finns en betalningsvilja för innehåll i paddan, men rapporten var å andra sidan sponsrad av Tidningsutgivarna, vilket kanske gör att man bör ta resultatet med en nypa salt.
Roman Pixell fortsätter sin ambitiösa genomgång av läsplattan med en artikel om hur man kan tjäna mer pengar på annonser i Ipaden.
För över ett år sedan aviserade New York Times att man tänkte börja ta betalt på nätet. Nu är man klar med betalmodellen. 20 artiklar i månaden får man läsa gratis, plus artiklar man hittar via länkar på nätet och Google, sedan kostar det, och då rätt bra med pengar, 15 dollar för fyra veckor, 20 dollar till om man vill komma åt sajten från sin Ipad. Minst 1200 kronor om året alltså.
Jag har tjatat så mycket om betalmodeller förut så jag låter min exkollega Fredrik Strömberg tipsa om den bästa analysen av strategin. Ja, det är dyrt, ja det är vågat.

Strömberg kan för övrigt lägga en ny titel till sitt visitkort, Head of Concept, nu när Bonnier har bolagiserat sin plattform för magasin i Ipad, Magplus.

Ett annat Bonnierbolag, Björn Jeffereys Toca Boca, har lanserat sina första barnspel för Ipad. Tyvärr glömde de tänka på att vi inte längre lever på 50-talet när de gjorde de minst sagt könsstereotypa presentationsfilmerna för spelen: flickorna håller te-bjudning och pojkarna flyger helikopter.
Såväl läsning som annonsintäkter online överstiger nu dito i print, i amerikanska medier.

En liten debatt kring årets bild har blossat upp sedan en bild på Paul Hansen och de andra fotograferna fotograferande ett barnlik har publicerats.

Finska spelplågan Angry Birds tar in riskkapital och spår de traditionella konsolspelens död.

Techcrunch Jon Evans konstaterar att “the walled garden” har vunnit, inte ens Android klarar sig utan virus. Plattformsutvecklare måste göra som Apple och ha lite koll på vad man gör med plattformen.
Nättidningen Nyheter24 går med vinst för första gången, enligt egen uppgift. Sämre går det för affärssajten Realtid som tvingas till rekonstruktion; flertalet journalister förlorar jobben.
Fredrik Wass skriver att varesig Resumes eller Sveriges Radios leaks-projekt egentligen har något med Wikileaks att göra utan mer är att likna vid pr-jippon.
MTG lanserar pratradio med Richard Aschberg som dragplåster.
Schibsted hotar flytta från Sverige om inte förbudet  – som kabel-tv-kanalern enkelt kringgår – mot spelannonser tas bort.

Google anklagar kinesiska staten för att hacka sig in på Gmail.
EU tänker granska Facebooks och andra sociala nätverks villkor när det gäller behandling av personliga data. Samtidigt tvingar EU medlemsstaterna att införa datalagringsdirektivet. Dubbelmoral, kan tyckas.

Den svenska internetekonomin är för första gången sammansställd i en rapport och visar sig vara större än både byggsektorn och jordbruket. Bakom rapporten står Google.

Rabatt- och erbjudandenätverket Groupon ser ut att få en allvarlig konkurrent i Facebook Deals.

Staffan Heimersson tycker av någon anledning att han måste argumentera emot sociala medier-vågen.

I USA har det varit stor webbkonferens, South Buy Southwest i Austin. Internetworld rapporterar om några trender därifrån.
I Sverige arrangerades ännu en “unconference” om internet, alltså en mer anspråkslös konferens med fokus på spontana möten mellan deltagarna, spontana ämnen och improviserad agenda. Denna gång i Göteborg under det göteborgshumorklingande namnet Webcoast. Victoria rapporterar.
Emanuel Karlsten, en av bloggarna här på SSBD, slutar som sociala medierredaktör på Expressen för att frilansa.
Paul Frigyes går till nytt angrepp mot sin forna chef, Journalistens chefredaktör Helena Giertta. Helena svarar och nu är i alla fall jag trött på bråket.
En annan SSBD-skribent, Johan Ronnestam, skriver mycket läsvärt om varför Sverige behöver en ny kunskapsrevolution.

Vi avslutar med lite mer kunskap: En bild från när Barack Obama besökte Californien nyligen och åt middag med toppcheferna på flera av de tyngsta teknikbolagen. Är det inte Steve Jobs där vid Obamas vänstra sida?

/Mikael Zackrisson


25
Jan 10

Veckan som gick – vecka 3

Ännu en vecka är till ända, och jag ska göra ett försök att sammanfatta. Eftersom jag inte skrivit något veckobrev sedan före jul kan det tänkas att det slinker med en del som är äldre än en vecka, saker som jag fortfarande tycker är relevanta.

Det är svårt att skriva något utan att nämna Haiti. Jordbävningskatastrofen som fått ofattbara konsekvenser för miljontals människor. Kvällstidningarna har drivit på insamlingar för offren, Aftonbladet drog igång kampanjen “Jobba en timme för Haiti“, Expressen tog en krona extra för tidningen på torsdagen, och skänkte också en krona per sålt ex till Röda Korset. Båda kampanjer ska ha varit lyckade och Helin tackar i sin blogg där han också poängterar vilket effektivt verktyg journalistik kan vara för att faktiskt göra skillnad.
På Helsingborgs Dagblad ställer journalistklubben in sin fest och skänker istället pengarna till Haiti. De uppmanar andra klubbar att göra likadant. Rättelse: På Helsingborgs Dagblad skänker man pengarna till en planerad personalfest till Haiti och uppmanar andra tidningar att göra detsamma.
Annars har diskussionen kring de starka bilder som kablas ut från katastrofen varit stundvis hetsig.
En annan debatt har varit den om det är för många journalister på Haiti. MarieLouise Samuelsson skrev en häpnadsväckande artikel i Expressen, Martin Jönsson kommenterar den här. Han har också skrivit denna utmärkta text om journalisternas roll. Clas Svahn skriver på DN:s redaktionsblogg.

Apropå Haiti och diverse insamlingar har frågan om falska Facebookgrupper aktualiserats, i och med den grupp som lovade två kronor per medlem till offren i Haiti, men som senare bytte namn och propagerade för nekrofili.
200 000 svenskar hann bli medlemmar i gruppen innan bluffen var ett faktum, och detta trots att många flaggat för att gruppen inte var trovärdig.
Jag har uttalat mig i Sydsvenskan om välgörenhet på nätet och bluffgruppen, men jag har inte hittat artikeln på nätet. Artikeln publicerades i söndagens papperstidning.

Facebook diskuteras på bred front, inte bara i samband med Haitiinsamlingar. Ett uppmärksammat fall i veckan är Mats som inte fick fortsätta jobba på en förskola sedan några föräldrar kollat upp honom på Facebook och reagerat på mössan han bar. Min personliga uppfattning om fallet har jag skrivit om i min andra blogg, och den andra aspekten – om det är farligt att finnas att finnas på Facebook och vad som egentligen är lämpligt att dela med sig av har jag uttalat mig om i Sydsvenskan.
Carl Johan Engvall på Ystads Allenhanda skriver mer om Facebook och hur man kan skydda de uppgifter man publicerar där.
Lisa Bjerre skriver i Journalisten om vikten av att vara närvarande på Facebook.
Markus Welin skriver om vikten av att ägna sig åt källkritik i sociala medier.

Den stora branschsnackisen har annars utan tvekan varit New York Times officiella beslut att ta betalt för innehåll på nätet. Här en del samlade twitterreaktioner som kom direkt efter att New York Times gått ut med nyheten.
Mikael Zackrisson ifrågasätter modellen att ta betalt endast av de trogna besökarna, och Joakim Jardenberg är inne på samma linje, medan Olle Lidbom verkar försiktigt optimistisk, eller i varje fall inte någon motståndare till betalmodellen. Stora Ord ifrågasätter kritikerna och undrar varför det är så fult att ta betalt. Jag är mer inne på Martin Jönssons linje. Det man betalar för om man idag prenumererar på en morgontidning är framförallt tryck och distribution. Paketeringen. Journalistiken är främst annonsfinansierad. Läser man nyheter på nätet har man redan betalat för det en gång, genom inköp av dator och räkningarna för bredbandet. Att många betalar en hel del för den utrustning som krävs för att komma ut på internet tror jag är en ganska viktig förklaring att de sedan förväntar sig att innehållet ska vara gratis.

Det pratas en hel del om Dagens Nyheter. En som pratar lite mer än andra, eller i varje fall har dedikerat en hel blogg åt Älskade DN är Paula Hammerskog.
Läs också det här viktiga inlägget på Mindpark:

“Jag har haft DN i alla år. Troget har den rasslat in i brevlådan, så troget att de dagar den inte kommit har känts förunderligt tomma.
Jag har haft Svenskan också, Stockholmstidningen när den fanns, då och då kompletterad med någon lokaltidning. Men alltid DN. Så visst är det sorgligt när man vaknar en morgon och märker att DN inte längre är. Den finns, men den ÄR inte längre, den var. Och en varande tidning vill jag inte längre ha kvar. Nu säger jag upp min DN.
Jag kommer att sakna Benke och Croneman. De kommer jag antagligen att tjuvläsa på nätet eller hemma hos någon granne. De står sig även att läsa några dagar senare – om de får vara kvar på DN. Vilket inte alls är så säkert.
Det började med att DN fick en ny chefredaktör, Gunilla Herlitz, som plötsligt bestämde att alla journalister skulle söka om sina jobb. Kanske var det ett piggt grepp, kanske bara ett piggt skamgrepp för att sätta skräck i personalen och visa vem som bestämmer.
Sedan försvann den dagliga Sudokun två gånger. Det är som om en vän som alltid bjudit på kaffe plötsligt skulle säga till dig att nu får du grönt te från Tibet istället, det är bra för dig. Man blir liksom besviken. Kaffet behövs, magen är inställd på det.”

Axel Andén på Medievärlden har gjort en sammanställning av utvecklingen på tidningen sedan Herlitz tog över chefsskapet. Senaste nytt är att DN kommer att begränsa antalet artiklar från papperstidningen till webben till ungefär 15 i veckan. Här kan du se och höra Gunilla Herlitz själv berätta om tidningen utveckling, och här kan du läsa en intervju med henne.
Dagens Nyheter har också beslutat att dra ner på utrikesbevakningen genom att säga upp avtalen med sina stringers. Henrik Alexandersson kommenterar.
Johan Lundberg på Axess skriver några rader om DN och Linda Leopoldhistorien.

Medievärlden ska bygga ny sajt – igen. Förra året lanserade de ny sajt, som måste berömmas för att vara mycket innovativ och en kavalkad i widgets, realtid och sociala funktioner, men i ärlighetens namn kanske inte den tydligaste och mest användarvänliga.

Gävle får en ny gratistidning.
Och i Journalisten finns intressant läsning om gratistidningar och fördomar mot dem.

Och så lite svarta siffrordagspressens marknadsandelar har sjunkit från 60 till 20 procent på 20 år. Det är siffror som är väldigt svåra att blunda för, även för den mest inbitne papperskramaren.
Läs mer hos Medievärlden.
Sydsvenskan går med brakförlust igen, men tror på 2010.
Tidigare populära communityn Playahead läggs ner. Jonas Leijonhufvud ger Facebook skulden.

Niklas Svensson återvänder till brottsplatsen och lämnar TV4 för Expressen. Thomas Mattson bloggar såklart.
Niklas har förutom att vara reporter också drivit Politikerbloggen, vars nye chefredaktör blir Anders Pihlblad.

På Feber hittade jag några intressanta siffror om svenskarnas webbtevetittande. Vi tittar tydligen mer än både amerikaner och britter. Och webbteve ser ut att vara en vinnare också om man jämför med övriga sajter.
Och apropå webb och teve – svenska Bambuser har tecknat avtal med finska YLE. Precis som Emanuel undrar jag vad det är YLE betalar för, vad får de som inte en vanlig gratisanvändare har tillgång till?
Bambuser har också tilldelats popkulturbloggen Weird Sciences tevepris Raketen 2009. Grattis!
Läs också det här om livesänd webbteve.

Carl Bildt skrev i veckan på Brännpunkt i SvD om friheten på nätet som måste försvaras. Oscar Swartz dissekerar texten fullständigt. Piratpartiets ledare Rick Falkvinge är föga förvånande mycket kritisk, och Henrik Alexandersson fattar sig kort och koncist.

När vi ändå är inne på politik – Expressen anlitar politiska bloggare inför valrörelsen, och vi lär få se mer av den varan.
Kent Persson är en av de mer etablerade moderatbloggarna, och han har skrivit bra om gränsen mellan det personliga och det privata.

Peter Rosdahl har skrivit läsvärt – Hur skulle tidningarnas webbplatser se ut om de var anpassade efter bara mig? Jardenberg kommenterar.
Mikael Zackrisson trendspanar och ger oss 17 trender 2010. Några smakprov:

“1. Geotaggning
När vi nu kommit på att det kan vara roligt att checka in på olika ställen, samla poäng och berätta om det för världen så kommer det bara bli mer och mer. Gowalla är på väg att bli internetvinterns motsvarighet till sommarens schlagerplågor, Foursquare är ännu lite nördigare, och inom kort kommer fler utmanare. Visst vill vi leka med våra mobiler, tävla med kollegor och kompisar.

2. Etikdiskussioner.
Larm om bloggbluffar. Köpta blogginlägg och tweets. Resumes artiklar om betalda tweets och kändisbloggarna som fått gratis barnsjukvård är bara början. Etikdiskussionerna oberoende, annonser och dold sponsring kommer eskalera under 2010. Många fler kändisar än Pernilla Wahlgren och systrarna Graaf åker dit på detta. Men samtidigt vill vi fortfarande läsa om kändisarnas privatliv på bloggarna. Och vi värderar fortfarande de beroende experternas blogginlägg högre än oinsatta allmänreportrars traditionella nyhetsartiklar.

3. Apples läsplatta skakar om
Apple läsplatta slår världen med häpnad, men säljframgångarna uteblir. Brist på riktigt attraktivt innehåll är det största skälet, framför allt har Apple svårt att attrahera den klassiska underhållningsindustrin. Läsplattan blir ändock ett avstamp för en ny typ av enkla, snabbstartade datorer, oftast tangentbordslösa, där programmen har ersatt av applikationer, “appar”, och där data ligger lagrade i det berömda molnet ute på webben.
Det mest kända är Google Chrome som kommer i slutet av 2010 och ger Windows och MacOS rejäl konkurrens, men även uppstickare som Jolicloud och Hyperspace kan mycket väl ge sig in i matchen.”

Fredrik Wass har i samband med nyåret gjort en rad intervjuer med personer han tycker är bra. De har handlat om mediebranschen, internet och framtiden. Här har han sammanfattat med de bästa citaten.

Upphovsrätt i sociala medier är en annan fråga som säkert kommer att diskuteras också i år.
Först tipsar Per Åström om Creative Commons – och jag har förstått att väldigt många fortfarande inte känner till hur enkelt det är, så läs hans text.
Det har i veckan också pratats en hel del om huruvida en bild från Flickr är att räkna som en länk eller publicering.
Och apropå publicering i sociala medier och ansvarsfrågan – Daniel Sandström är numera också ansvarig utgivare för Twitterkanalerna @Sydsvenskan, @SydsvenskanRSS och @Sydsvenskankult. Något som dock inte har någon juridisk betydelse.
Oavsett juridiken – Sydsvenskan är en dagstidning som är föredömliga när det gäller just användandet av Twitter, jag rekommenderar er att följa dem alla.
Det sägs att Twitter tappar mark, och tidigare i veckan skrevs braskande rubriker om hur få svenskar som använder Twitter.
Själv är jag övertygad om att Twitter kommer att överleva ett tag till, och jag har inte märkt av något nedåtgående i mitt eget flöde. Däremot är jag liksom Anders Lundin förvånad över påståendet att de flesta svenska twittrarna skulle vara melan 15 och 25 år.
Kullin har också skrivit, och ger oss mer statistik.
Veckans mest omtalade twittrare måste ha varit Bill Gates, som redan efter några timmar på Twitter hade över 100.000 followers.

Västerbottens Folkblad vänder på steken. I julas lät de sin bloggare Underbara Clara ge ut en jultidning på papper, och nu ska hon göra till att börja med tre nummer till av papperstidningen.

Svenskan delar ut iPhones till sina anställda, och tipsar här om bra appar för journalister.

Det händer grejer på Aftonbladet också.
Förra veckans slogs besöksrekord med makalösa över fem miljoner besökare. Också SvD.se slog besöksrekord. De nya siffrorna säger inte bara något om de specifika sajterna som det går bra för trafikmässigt, det säger en hel del om att allt fler konsumerar sina nyheter på internet, och vi kommer att få ser besöksrekord den närmaste tiden, det är jag alldeles säker på.
Förutom fantastiska besökssiffror ska åtta nyheter presenteras i Aftonbladet de kommande veckorna. Först ut var iPhoneappen “Aftonbladet Supernytt” som släpptes i veckan. Jardenberg recenserar.
Mindre kul för Aftonbladet är att vd:n Pontus Gustavsson tillbringat en natt i fyllecell efter att först ha bråkat och varit våldsam mot en dörrvakt. Lars Johansson på HD ifrågasätter om Gustavsson kan vara kvar som vd. Jan Helin förklarar varför inte Aftonbladet skrivit något på nyhetsplats.

Språk är kul, Per Torberger skriver om karaktärsord. Vilka är mina, vad stör ni er på?
Det här är också intressant, lite crowdsourcing om huruvida ordet svenskalärare är okej eller inte att använda.
Och när vi ändå är inne på avdelningen lite mer lättsamt – Björn Wiman har i veckan undersökt tesen att svenska journalister är födda av lärare. Han ställde frågan på Twitter och fick en enorm respons.

Sist ett bloggtips för alla som vill ha något nytt i sin RSS:
Läs Gert Frost. För nej. Bloggen kommer inte att dö i år heller.


22
Jan 10

Ska vi jobba med eller mot läsarna?

New York Times har ännu en gång aviserat att man komma ta betalt av läsarna på webben. Skillnaden är att nu har tidningen berättat lite om hur och när. Det blir först 2011, och det blir Financial Times modell, några artiklar blir gratis, men efter ett visst antal måste man hiva upp kreditkortet.

Det här har naturligtvis dragit igång betaldebatten igen.

Jag har tidigare lovordat Financial Times “första trippen gratis”-strategi. Och visst är den bättre än att som vissa svenska medier bara plumpt låsa in vissa artiklar.

Men att ta betalt för nyheter har också toksågats rejält av de flesta, jag skulle definitivt säga majoriteten. Nyheter är primärt information, och information flödar som sagt rätt snabbt i de digitala fibersladdarna.

Men låt oss stanna upp och fundera på vad ett betalvägg betyder. Egentligen.

Jeff Jarvis skriver att begränsningen i antalet lästa sidor/artiklar kommer få mig som läsare att tänka lite extra varje gång jag vill läsa en artikel. Varje artikel blir ett köpbeslut, eller i alla fall ett steg mot ett. Det blir en begränsning av relationen, skriver Jarvis.

“What I’m saying is that by metering, The Times will have me make a new economic decision every time I want to read a story: Is this unique content I will get only here (there is a good deal of that) or is this commodity information I can get elsewhere (BBC, Reuters, Washington Post, Politico, TechCrunch…). The Times then restricts our relationship and it is in that relationship that it has to find value.”

Det NY Times säger är alltså att relationen mellan läsare och tidning egentligen bara är en vanlig köpare-säljare-relation. Det är i alla fall effekten av deras agerande.
Tidningen säljer artiklar.
Läsarna köper.

Men man kan också se läsarrelationen som något annat. Internet har ju visat att det går att bygga fantastiska relationer och band inom grupper och mellan människor på webben. Vilket borde vara uppenbart för en tidning med 17 miljoner unika besökare varje månad, bara i USA och ett av världens starkaste publicistiska varumärken. Relationen med denna NYTimes-nation (det är ju faktiskt fler än alla svenskar och norrmän tillsammans) borde vara värd mycket.
Och är det något internetutvecklingen det senaste decenniet visat är det att går att bygga enorma värden med relationen mellan läsare och tidning, och även läsare emellan.
Värden som kanske inte går att kapitalisera på rakt av, men i alla fall till viss del.

Om man nu ändå ska mäta besökarnas aktivitet så noga på sajten, såsom tidningen planerat, borde det tvärtom gå att erbjuda reklam riktad utifrån intressen på ett mycket bättre sätt. Jag är rätt övertygad om att tröskeln för att registrera sig som medlem och gå med på att acceptera rätt mycket – men relevant – reklam är mycket lägre än att tröskeln för att börja betala.

Ty den stora risken tidningen tar är ju att de trogna läsarna blir så oändligt många färre. Säg att man fortfarande kan behålla rätt många unika, tillfälliga besökare. De som trillar in via Google News, externa länkar, sök. Men man måste fortfarande få in en väldigt stor del av läsarna i betaltjänsten för att dels få betalt för dem, dels få en annonsmarknad att tala om. Och naturligtvis också för att bygga en läsarcommunity.

Dessutom tappar ju tidningen möjligheten att vara det den alltid har varit: en mötesplats för samtalet i samhället. Stället där man diskuterar det viktiga, oavsett om det är senaste sportresultaten, eller konflikterna i mellanöstern. När man slutar vara den mötesplatsen, eller börjar kräva betalt för tillgång till den, då tappar man också på något vis sin själ.

Man kan räkna på det också:

Idag har Nytimes.com 17 miljoner unika besökare varje månad i USA. När tidningen senaste försökte ta betalt, med pluspaketet Times Select, lockade man 210 000 läsare att betala 49,95 dollar om året. Intäkten blev alltså lite lite drygt 10 miljoner dollar på årsbasis. Det motsvarar 875000 dollar i månaden, eller 5 ynka cent per unik besökare och månad.

5 cent. 35 öre i svenska pengar. Eller 4:50 kronor per år.

Jämför det med svenska Di.se. 2008 omsatte Di.se 106 miljoner kronor, på så gott som uteslutande annonser. I snitt hade sajten 820 000 unika besökare i veckan. Det ger 129 kronor per unik och år, eller 2:50 kronor i veckan. Nu kan man naturligtvis inte jämföra unika per vecka och månad rakt av, inte heller en affärssajt som Di.se med en bred nyhetssajt som NYTimes.
Men 4:50 om året är fortfarande en fis i världsrymden.

Nu invänder ni kanske mot detta och säger att målet naturligtvis måste vara att få fler betalande onlineprenumeranter än man hade i den förra, misslyckade betallösningen. Naturligtvis måste det vara målet. Men det är fortfarande väldigt långt att gå dit.

Det finns också en enorm outforskad potential i målinriktad, relevant reklam, som både kommunicerar fakta och känslor. Är det något som 00-talets mediasuccé Google har visat så är det ju att relevant reklam faktiskt upplevs som en bra tjänst. Det är något som läsarna vill ha. Det är bara det att vi inom de traditionella medierna har varit så erbarmeligt dåliga på att förstå detta. I vissa tidningar är det säkert så, våra läsarundersökningar på en del av våra tjusigaste magasin här på Bonnier Tidskrifter visar alltid att reklamen för mode, parfymer etcetera har högt läsvärde. Men överlag har reklam en väldigt låg status i svenskarnas ögon.

Man bör också betänka att Google ännu inte lyckats med klassiska banner, alltså varumärkesannonsering. Här borde finns en helt ny värld att upptäcka.

Men frågan återstår: Ska vi frivilligt umgås med våra läsare? Eller ska vi bjuda med armbågen och kräva att betalning för inträde till medlemsklubben.
Med tanke på hur tidningar och mediesajter jag formligen jagat besökare på webben de senaste åren har jag väldigt svårt att tro på det senare.

Fotnot: John Einar Sandvand skriver bra om villkoren för att ta betalt på nätet. Och får kommentarer om hur det är när chefen betalar tidningen. Jocke Jardenberg kommenterar också New York Times beslut.