Posts Tagged: Barack Obama


21
Mar 11

Veckan som gick – vecka 11

Att försöka sammanfatta veckor när det händer så mycket i världen som just nu är inte enkelt. Men här kommer veckans försök.
Föga förvånande är nyhetsläget med katastrofen i Japan och kriserna i Arabvärlden mumma för nyhetssajterna. Förra veckan slogs rekord på båda kvällstidningssajterna.

Själv har jag följt kärnkraftshaveriet i Japan via min arbetsgivare SR:s direktrapportering, även Svd direktrapportade. Kvällstidningarna var som vanligt också snabba, men har också fått kritik för att vinkla väl hårt och överdramatisera situationen.
Nästan alla stora nyhetssajter körde både en och två och tre chattar med olika experter på strålsäkerhet och kärnkraft.
Många svenskar upptäckte nog också japanska public servicebolaget NHK:s livesändningar från katastrofen. Själv försökte jag följa rapporteringen på Twitter via hashtaggen #jpquake, men det blev i alla fall för mig ohanterligt med tempot i uppdateringarna.
Intresset för katastrofen ledde stundtals till överbelastning på IAEA:S sajt, så atomenergiorganet tvingas gå ut och hänvisa till sin facebookssida för aktuell information.

Många av mina bekanta upprördes av bristande faktakoll på svenska nyhetssajter, och lyfte fram mer sakliga faktasajter, som MIT:s Nuclear Information Hub, den här illustrationen av strålningsmängder och inte minst den här rörliga grafiken över de drygt 650 skalven i regionen de senaste veckorna.
Strålningsriskerna gjorde också att flera svenska medier redan i tisdags började skicka hem sina medarbetare. En del är dock kvar, SR Ekot utrikeschef förklarar själv på Ekots nya redaktionsblogg skälen till detta. Missa inte heller Nils Horners blogginlägg om villkoren för reportrar på plats eller den här fantastiska historien om hur Apples personal i Tokyo hjälpte till under jordbävningen.

Hemskickandet fick internetprofilen Joakim Jardenberg att twittra att nu är väl debatten om journalistrollens förnyelsebehov död, och därmed drog debatten i gång igen, denna gång i gruppen Journalistbubblan på Facebook.

Ungefär när förvirringen kring läget Fukoshimakraftverket var som störst bytte svenska medier fokus från Japan till Libyen. FN:s säkerhetsråd enades om en resolution om flygförbud över landet, och några dagar senare gick Nato till anfall.
En av rösterna som rapporterade direkt inifrån Libyen var Mohammed Nabbous som drev webb-tv-kanalen Libya al-Hurra, Det fria Libyen. I veckan fick vi veta att han dödats. DN skriver här, utan att länka, The Guardian länkar till källor. Annars tycker jag överlag att svenska medier blivit mycket bättre på att länka till utländska källor under de här stora internationella nyhetshändelserna.
Ett bra ställe att få överblick i allt som händer är Wikipedia.

Personligen tycker jag det är lite märkligt att nyhetsskiftet skedde så snabbt. Det är nästan så att vi inte tros orka med mer än en stor internationell katastrof i taget. Eller så kan det bero på den stora osäkerheten i rapporteringen i Japan, osäkerheten i sig bidrar säkert till att folk tappar intresset snabbare. Ett underbetyg för journalistiken, eller ett tecken på hur svårt det är att få fram sanningen i ett sådant krisläge som en kärnkraftskatastrof är? Jag tror aldrig kvoten experter som uttalar sig per säkerställd faktauppgift om vad som hänt varit så stor. Men om medierna kunnat göra eller borde ha gjort på något annat sätt vågar jag inte ha någon uppfattning om.
Mycket av den svenska japanrapporteringen handlade om svenskar på plats och hur de skulle kunna ta sig därifrån. Att det bor 36 miljoner människor i stor-Tokyo som uppenbarligen inte evakueras verkade inte spela så stor roll.
Carl Bildt lyckas i sammanhanget än en gång uttrycka sig lite oförsiktigt på Twitter och tvingas förklara sig.

Jag avslutar Japanrapporteringen med den här videon tagen av en privatpersion mitt under pågående skalv.

Ola Erikssons bilder från den numera öde staden Pripyat vid Tjernobyl är väl värda en titt, för att få lite perspektiv.

Hemma i Sverige, i Nyköping, fortsatte bråket mellan politikerna i landstinget och tidningen Södermanlands Nyheter, som har avslöjat flera oegentligheter kring arvoden till politikerna.
PR-konsulten Paul Ronge kallades in för att hjälpa politikerna i mediestormen, vilket bara spädde på kritiken. Men precis som i #KKgate häromveckan eller Reinfeldt när han ansåg sig felciterad av DN så fick politikerna i alla fall på webben sin möjlighet att ge sin version av historien. Fredrik Strömberg kommenterar här.

Svenska Dagbladet lanserade en ny design av sajten tätare kopplad till papperstidningen. En förstasidan uppdelad i tydliga sektioner, och en formgivning och menyval som mer påminner om papperstidningen var huvudspåren. Snygg och vågad tyckte många. Så även jag, även om jag tycker det finns en risk att man tappar en del av det webbspecifika när man närmar sig pappret online. Redaktionschefen svarar direkt på kritiken i mitt inlägg.

En annan central ide med nya Svd.se var en låst toppbanner, något som länge varit DI.se:s kännetecken och även en av sajtens stora intäktslokomotiv. Även GP.se prövade i veckan att låsa toppbannern, men kritiken blev för hård och experimentet avbröts.

SJ fick i torsdags pris för sin kommunikation i bland annat sociala medier, vilket onekligen klingar lite falskt, när tågen trots allt fortsätter strula. Redan i fredags kompenserades utnämningen med det inte fullt lika fina priset “Årets struts”.

Under avdelningen betalinnehåll och digitala plattformar har kanadensiska La Presse beslutat att dra ned på pappersupplagan och ge bort Ipads till prenumeranterna för att påskynda övergången till helt digital distribution.
Ipad 2 sålde slut redan första helgen. En forskningsrapport från KTH konstaterar att det finns en betalningsvilja för innehåll i paddan, men rapporten var å andra sidan sponsrad av Tidningsutgivarna, vilket kanske gör att man bör ta resultatet med en nypa salt.
Roman Pixell fortsätter sin ambitiösa genomgång av läsplattan med en artikel om hur man kan tjäna mer pengar på annonser i Ipaden.
För över ett år sedan aviserade New York Times att man tänkte börja ta betalt på nätet. Nu är man klar med betalmodellen. 20 artiklar i månaden får man läsa gratis, plus artiklar man hittar via länkar på nätet och Google, sedan kostar det, och då rätt bra med pengar, 15 dollar för fyra veckor, 20 dollar till om man vill komma åt sajten från sin Ipad. Minst 1200 kronor om året alltså.
Jag har tjatat så mycket om betalmodeller förut så jag låter min exkollega Fredrik Strömberg tipsa om den bästa analysen av strategin. Ja, det är dyrt, ja det är vågat.

Strömberg kan för övrigt lägga en ny titel till sitt visitkort, Head of Concept, nu när Bonnier har bolagiserat sin plattform för magasin i Ipad, Magplus.

Ett annat Bonnierbolag, Björn Jeffereys Toca Boca, har lanserat sina första barnspel för Ipad. Tyvärr glömde de tänka på att vi inte längre lever på 50-talet när de gjorde de minst sagt könsstereotypa presentationsfilmerna för spelen: flickorna håller te-bjudning och pojkarna flyger helikopter.
Såväl läsning som annonsintäkter online överstiger nu dito i print, i amerikanska medier.

En liten debatt kring årets bild har blossat upp sedan en bild på Paul Hansen och de andra fotograferna fotograferande ett barnlik har publicerats.

Finska spelplågan Angry Birds tar in riskkapital och spår de traditionella konsolspelens död.

Techcrunch Jon Evans konstaterar att “the walled garden” har vunnit, inte ens Android klarar sig utan virus. Plattformsutvecklare måste göra som Apple och ha lite koll på vad man gör med plattformen.
Nättidningen Nyheter24 går med vinst för första gången, enligt egen uppgift. Sämre går det för affärssajten Realtid som tvingas till rekonstruktion; flertalet journalister förlorar jobben.
Fredrik Wass skriver att varesig Resumes eller Sveriges Radios leaks-projekt egentligen har något med Wikileaks att göra utan mer är att likna vid pr-jippon.
MTG lanserar pratradio med Richard Aschberg som dragplåster.
Schibsted hotar flytta från Sverige om inte förbudet  – som kabel-tv-kanalern enkelt kringgår – mot spelannonser tas bort.

Google anklagar kinesiska staten för att hacka sig in på Gmail.
EU tänker granska Facebooks och andra sociala nätverks villkor när det gäller behandling av personliga data. Samtidigt tvingar EU medlemsstaterna att införa datalagringsdirektivet. Dubbelmoral, kan tyckas.

Den svenska internetekonomin är för första gången sammansställd i en rapport och visar sig vara större än både byggsektorn och jordbruket. Bakom rapporten står Google.

Rabatt- och erbjudandenätverket Groupon ser ut att få en allvarlig konkurrent i Facebook Deals.

Staffan Heimersson tycker av någon anledning att han måste argumentera emot sociala medier-vågen.

I USA har det varit stor webbkonferens, South Buy Southwest i Austin. Internetworld rapporterar om några trender därifrån.
I Sverige arrangerades ännu en “unconference” om internet, alltså en mer anspråkslös konferens med fokus på spontana möten mellan deltagarna, spontana ämnen och improviserad agenda. Denna gång i Göteborg under det göteborgshumorklingande namnet Webcoast. Victoria rapporterar.
Emanuel Karlsten, en av bloggarna här på SSBD, slutar som sociala medierredaktör på Expressen för att frilansa.
Paul Frigyes går till nytt angrepp mot sin forna chef, Journalistens chefredaktör Helena Giertta. Helena svarar och nu är i alla fall jag trött på bråket.
En annan SSBD-skribent, Johan Ronnestam, skriver mycket läsvärt om varför Sverige behöver en ny kunskapsrevolution.

Vi avslutar med lite mer kunskap: En bild från när Barack Obama besökte Californien nyligen och åt middag med toppcheferna på flera av de tyngsta teknikbolagen. Är det inte Steve Jobs där vid Obamas vänstra sida?

/Mikael Zackrisson


12
Sep 10

Nej, sociala medier är ingen röstmagnet, men det kan vara något mycket större

Sociala medier är en flopp i valrörelsen, dundrar DN ut idag (finns inte på webben), precis som vi gjorde på VA.se för några veckor sedan. Man vinner inga röster på Facebook eller Twitter, konstateras det, utan det är traditionell dörrknackning och tv-reklam som är bästa sättet att nå ut med sin politik.
Fine, så. Helt korrekt. Rätt svar, men frågan är i mina ögon felställd.

För om vi överhuvudtaget ska prata om sociala medier och politik måste vi ha några saker klart för oss från början. En valrörelse är bara en del av politiken. Kampanjer är inte samma sak som långsiktighet, individen är ett och partiets agerande ett annat. För bilden är lite mer komplex än att kunna sammanfattas i ett flipp eller flopp.

Av de stora politiska partierna har Facebook, bloggar och Twitter i valrörelsen i princip enbart använts  för att marknadsföra och få ut sin politik. Alltså som traditionella medier. Envägskommunikation. Klassiskt kampanjarbete.

Och det är inget konstigt med det. Förebilden Barack Obama gjorde precis samma sak, “Obama är ingen internetpresident” skrev Fredrik Wass redan för två år sedan.
Och svenska partier har gjort ungefär detsamma, en del bättre än andra. Man har mobiliserat gräsrötterna via digitala kampanjverktyg. Man har sett till att finnas på de kanalerna dit en stor del av medborgarna, rösterna, har flyttat.
Men överlag är dessa räknat i antal fortfarande väldigt små. Du kan inte bedriva massmarknadsföring via sociala medier, utan tv-reklam och plakat på stan är naturligtvis effektivare.

Samtidigt har de sociala kampanjerna, för det är kampanjer det handlar om, ändå märkts. Folk skrattar gott åt Göran Hägglunds iphone-app. Gudrun Schyman har nått nya personer att samtala med på Twitter. Vinner detta ett val? Nej, det tror jag inte. Det är fortfarande för litet och för dåligt genomfört, överlag. Men det är ändå en viktig trend, och kommer bli än viktigare 2014.

Däremot har någonting helt annat hänt när det gäller sociala medier och politik. Vi vanliga väljare har börjat diskutera politik på ett sätt som faktiskt helt saknar motstycke i historien. David Heibrandt formulerar det bra:

“Jag har aldrig tidigare noterat ett sådant stort intresse för att prata om politik som nu. Internet har öppnat upp för en helt ny sorts politiserad mellanmänsklig kommunikation som inte kan beskrivas som annat än fantastisk. Den nya hypermedierade verkligheten har i stor utsträckning gjort valhemligheten överspelad. Få människor känner längre behov av att dölja sina sympatier, utan det länkas relevanta artiklar och det pratas sakfrågor som aldrig förr. På Internet finns också andra sociala konventioner än utanför, det går att föra en saklig debatt om politik utan att bli alltför osams trots skilda åsikter.”

Det intressanta är att på Facebook diskuteras det inte partipolitik, utan sakfrågor. Jämställdhet, Afganistan, rut-avdrag, för att inte tala om favoriten skolpolitik. Alla har en åsikt, en historia att berätta, erfarenheter som bidrar till den egna ståndpunkter. Argumenten stöts och blöts, och ger kanske inte svar på den enkla frågan vad man ska rösta på på söndag, men ökar i stället kunskapen. För politik handlar ju inte bara om val, politik har en praktisk sida, alltså hur vi gemensamt vill styra vårt samhälle så att det blir så bra som det bara går.
Och här finns idag ett engagemang som aldrig förr. Ett engagemang långt ifrån partiledardebatter och politiska reklamfilmer.  Ett engagemang som inte tar slut på söndag.

Här är “sociala medier” helt outstanding. Här finns allt som valstrategerna på partihögkvarteren behöver veta. Det enda de behöver göra är att skicka ut sina partiarbetare, låta dem ta diskussionerna, men inte som just partiarbetare, utan som sina privata jag. Lyssna, lära och förstå. Ta in kritiken, tänka om, tänka nytt, hitta de nya visionerna.
För det är väl ändå det politik handlar om?

Läs också Kristofer Björkman: Oförmåga att förstå sociala webben – enda floppen i valrörelsen


11
Oct 09

Veckan som gick – Vecka 41

Tidningsbaronen David Montgomery tycker det är dags att pensionera chefredaktören och istället tillsätta någon som kan kommersialisera verksamheten. Jan Helin får kritik, liksom Helena Giertta – som dessutom passar på att kalla webben för ett komplement till papperstidningen. Det blåser också lite kring Thomas Mattsson, men det verkar vara en strategisk fajt han själv startat. Eller? I alla fall jag har svårt att hänga med.

RvdB daskar till med att kalla Expressen för mediernas McDonald’s. PR-konsulten i mig undrar vad McDonald’s tycker om det?

Veckans megapost tillhör nog Per Torberger, som går igenom sina tankar om den nya journalistiken och dess förutsättningar. Det kan knappast sägas vara ont om goda förslag och resonemang. Och kanske borde vi även fundera över vilka benämningar vi slänger oss med?

Spotify fortsätter vara intressant i sammanhanget. Även fast det handlar om musik är det många som sneglar på deras företagsbygge, affärsmodell och marknadsföring, kanske just eftersom det är det närmaste vi i Sverige kommer en framtidsmodell som ser ut att kunna fungera. Och det finns indikationer på att de tjänar pengar också. Eller hur var det nu? Noterbart är i alla fall att det det inte bara är lilla Sverige som nyfiket tittar på.

Mest förvirrat (men i hård konkurrens av mycket annat) i veckan är kanske siffrorna om att tidningsbranschen mår jättebra. Med lite mer pengar i lönekuvertet till landets journalister så kan vi nog somna om och glömma bort det här med kriser och nya affärsmodeller och annat. Kanske får mediebranschen generellt se upp och akta sig för att bli högfärdiga?

Pelle Sten föreslår att nyheterna ska wikifieras. Ur det perspektivet är det intressant med projekt som Wikia, men det är nog ingen underdrift att säga att utvecklingen ännu är i sin linda.

Sofia Mirjamsdotter har samlat veckans bloggande om alla hjältar där ute – låt dig inspireras!

Veckans stora mediehändelse måste sägas vara norrmännens kortslutning, det vill säga Nobels fredspris till Obama. Eller som Niclas Strandh skriver, #fail:

“Obama är idag inte Barack Obama utan USAs president. Det är hans viktigaste identitet. Alltså ger man fredspriset till USAs president.”

Vi gillar Obama och vi gillar Nobel, men det här var nog inte en bra idé.

Men generellt gör nog många samma spaning som Per Åström; de sociala medierna spelar en roll, som när den kollektiva kunskapen om den andra nobelpristagaren manifesteras på webben bara minuter efter tillkännagivandet.

Kalla Fakta publicerar en databas med uppgifter om makthavarna och skapar därmed en sorts interaktiv journalistik av ett slag vi inte varit bortskämda med tidigare. Det hela för tankarna vidare till projektet Makten och öppenheten och till vilka sätt som den här typen av transparens skulle kunna utveckla journalistiken ytterligare?

Valet närmar sig. Partierna börjar bli bättre på att förstå att kraften på den sociala webben handlar om att skapa relationer mellan individer horisontellt. Centernätet, fackligt Collected och Netroots är tre exempel på initiativ som bygger ihop gräsrötter ackumulativt över tid, men det kan vara för sent för sådana långsiktiga satsningar vad valet beträffar, samtidigt tror jag att risk föreligger att flera partier ändå kommer att kampanja sig till döds på den sociala webben istället för att lära sig av virtuoserna på den politiska webben, piraterna.

Men även Piratpartiet med Rick Falkvinge i spetsen har problem, fast av helt annan karaktär. FRA-frågan till exempel, den lever, men hur ska de lyckas blåsa liv i opinionen ytterligare en gång? Det kommer sannolikt att bli svårt denna gång, eftersom kraven på en ansvarsfull breddpolitik varvat med en mediemättnad sannolikt kommer att isolera partiets länkkraft till “de egna bubblorna” på den sociala webben.

Men vem vet? Kanske kan Lissabonfördraget som ser ut att bli verklighet se till att andranamnet på piraternas lista, Amelia Andersotter, får ta piraternas andra mandat i parlamentet samtidigt som kanske The Pirate Bay-målet eller någon ny lagstiftning kan förmå att väcka den sovande björnen – ännu en gång. Kanske, kanske inte.

Sedan har vi det här med att Medievärlden lägger ner och kapitulerar. Eller vänta nu… Det är inte alls en kapitulation, utan en logisk evolution där papperet läggs ned och hela tidningen flyttar ut på webben. Hursomhelst, trots märklig förändringskommunikation så mottar nye chefredaktören Axel Andén bara värme från den sociala webben.

På temat udda mediehändelser hamnar ändå mediekarusellen kring att Ulf Larsson vill begravas med sina hundar.

Många av er som läser var med på Sweden Social Web Camp i somras. Ännu några fler önskade att de var med och ytterligare några har åsikter om det hela som fenomen. Alldeles oavsett, så har Tomas Wennström nu satt ett datum för SSWC 2010. Till dess – här har du boken.

Ett fall av bloggmobbing har polisanmälts i Göteborg.

Veckans provokation på den sociala webben står nog Philip Wildenstam för.

I kölvattnet av Fattigbloggen och olika initiativ på den sociala webben för hemlösa, så kanske vi inom de närmaste veckorna har ytterligare ett par mediecyckler om Fattigsverige framför oss. Det är en viktig diskussion och låt oss inte glömma att den sociala webben älskar för samhället obekväma röster. Det gäller bara att de har de medel som krävs för att komma till tals.

Förra veckans raket Twingly Channels har den här veckan fört en stillsammare tillvaro. Sofia Mirjamsdotter och Joakim Jardenberg startade upp en mediekanal och jag själv en PR-kanal, men frågan är hur svårt det kommer att bli att förmå människor att konsumera sina nyheter på Twinglys sajt – har vi i Sverige tillräckligt med trafik för att motivera starka och trafikdrivande lokalkanaler utan syndikeringsmöjlighet?

Jag vill avslutningsvis vilja lyfta fram Kristofer Björkman som i en postning avslutar med att kallt konstatera:

“Faktum är att jag längtar till den dagen vi slutar tala om räckvidd.”

Jag med.

P.S. Får jag komma med musiktips i det här veckobrevet egentligen? Jag gör det i alla fall: Det här veckan berörs jag av Melissa Horn med underbart vackra tiden-står-still-när-jag-lyssnar-låten Lät du henne komma närmre.