Vi börjar med Wikileaks, som varit aktuella efter senaste släppet innehållande tidigare okända uppgifter om Guantánamo. Aftonbladet var den svenska tidning som denna gång fått ta del av materialet i förväg. Något som inte längre tycks ge några fördelar för de utvalda medierna, eftersom en läcka läckt Wikileaksmaterial även till andra medier, däribland Expressen. Helt i sin ordning kan man tycka, men Wikileaks uppträder mer och mer som de makthavare de säger sig vilja dra ner byxorna på:

Johannes Wahlström, Wikileaks man i Sverige, uttalar sig häpnadsväckande i Resumé. Thomas Mattsson kommenterar det hela i Dagens Media.
Hela den här soppan luktar så illa nu att det är svårt att längre uttrycka stöd för Wikileaks, som trots allt gör en i grunden bra grej. Jan Guillou av alla människor säger det bäst.

Förra veckan var det många som upprördes över upptäckten att alla uppgifter om var man befunnit sig med sin iPhone sparas i en hittills hemlig fil i telefonen. Joakim Jardenberg var argast. Apple lyckades inte heller räta ut frågetecknen. Något som kanske rättssystemet lyckas göra då två användare tänker stämma Apple.

En SEO-kampanj som fått en hel del uppmärksamhet är denna om självmord och självmordsguiden. Många har hakat på och på kort tid lyckats lyfta upp bra och relevant information om självmord bland sökträffarna hos Google, även om fortfarande “fel” sida hamnar överst. Då vissa kritiska röster varit inne på att detta skulle vara en kampanj som jobbar mot yttrandefrihet vill jag bara kort påpeka att ingen (vad jag har sett) som deltar i kampanjen har fört fram önskemål om att någon sida skall stängas eller förbjudas.
Uppdaterat: Nu har Magnus Brahn som ligger bakom sajten vi försökt knuffa ner från toppen beslutat att stänga ner den, och uppmanar samtidigt sina läsare att stötta SEO-kampanjen.

Personligen slutade jag använda Delicious för länge sedan och ryckte på axlarna när det pratades om nedläggning för en tid sedan. Men för dem som deppade då är jag ändå glad att Delicious nu köps upp och att det mesta kommer att fungera ungefär som tidigare.
En tjänst jag däremot inte riktigt skulle klara mig utan är Spotify, som diskuterats hett sedan de offentliggjorde framtida förändringar innebärande att gratistjänsten i praktiken försvinner idag. Samtidigt utlovades nya features, om än inte vilka. Nu ryktas att Spotify ska utökas från att vara en musiktjänst till att även streama film. Något som Daniel Ek bestämt förnekar.
Även Flattr presenterar nyheter, som gör tjänsten enklare att använda. Förhoppningsvis kommer detta att generera fler användare, då jag verkligen tror på ett enkelt sätt att donera och få donationer för bra innehåll på nätet.

Bröllopsyran i Storbritannien har tagit stor plats i medierna i veckan. Alla uppskattar dock inte den massiva bevakningen, och på Guardian lade man in en republikanknapp, där den som ville kunde välja bort alla bröllopsnyheter från första sidan på sajten.
Så många som 2 miljarder människor världen över väntades titta på vigselakten, och möjligheterna att följa festligheterna var näst intill oändliga.
Mashable ger oss grafik över vilka som i samband med bröllopet fick mest uppmärksamhet i sociala medier. En bild som spridits som en löpeld på nätet är denna.
Thomas Mattsson skriver bra om det faktum att Syriens ambassadör portades från bröllopet i England, till skillnad från Eritreas ambassadör i Sverige, som fanns på plats i Storkyrkan förra året.
Fredrik Pallin har skrivit om vad han tycker att det svenska kungahuset kan lära sig av britterna.
Dagen efter bröllopet fyllde vår egen kung 65 år. I samband med firandet kunde vi läsa en exklusiv intervju med Carl XVI Gustav, där han talar både om sin blyghet, mediebevakning och skandalboken. Sofia Tanaka gjorde intervjun för TT, och här berättar hon hur det var.

En stor snackis i veckan har varit Patrik Sjöberg och hans bok där han avslöjar att han blivit utsatt för sexuella övergrepp av sin tränare och styvfar. Här pratar han i TV4. När jag googlar efter mer finner jag detta i SVT:s “öppna arkiv”, och undrar hur lång tid det ska ta innan Public Service på allvar kan ge oss tillgång till sitt material.
Viss diskussion har uppstått kring det faktum att den anklagade tränaren är död och ej kan försvara sig, Martin Jönsson skriver om valet att ändå publicera uppgifterna och namnet på tränaren.
Inte helt oviktigt är att Patrik Sjöberg inte var ensam om sina upplevelser, en annan person som var utsatt för samme förövare var Yannick Tregaro, som twittrar öppet om avslöjandet.

Det är intressant att läsa om hur informationen kunnat hemlighållas så länge, av förlaget och inblandade personer.
Jag rekommenderar också läsning av Alex Schulmans fina text, om ett möte med Patrik Sjöberg. Patrick Ekwall bjuder på en gammal dokumentär han gjort om Sjöberg.
Diskussionerna kring övergreppen har även åtminstone tillfälligt väckt liv i taggen #prataomdet på Twitter.

Så lite branschnytt i korthet:

Sweden Rock bojkottar Sydöstran, vägrar prata med dem och stoppar ackrediteringar till festivalen.

Syrianska kräver rätten till alla bilder som tas i utbyte mot ackrediteringar till fotografer under matcherna.

Helsingborgs Dagblad nyanställer, och det med besked. Just nu finns 15 tjänster att söka.

Nyheter24 får ny chefredaktör, medan Aaron Israelsson ska utveckla den grävande journalistiken. Medievärlden har intervjuat tillträdande chefredaktören Ehsan Fadakar.

Anna Serner börjar avveckla sig från TU och börjar med att sluta blogga.

En svensk journalist har gripits i Venezuela, anklagad för att vara ledare i Farc-gerillan.

Den som förbinder sig att prenumerera på Fria Tidningen i fyra år får en iPad på köpet.

I veckan kom beskedet att herrmagasinet Moore läggs ner. Strax därefter berättade Bingo Rimér att han tänker köpa och relansera tidningen.

Svenske journalisten Urban Hamid är på väg in i Libyen.

Datainspektionen ger tummen upp till lagförslaget om olovlig fotografering. Jag vill se en enad journalistkår stå upp och protestera högljutt mot detta.

Public Service ges rätt att ta betalt av tittarna.

Över till långläsning, analys och reflektion:

Den här intervjun med Jaiku-grundaren Juri Engeström är måsteläsning, för alla som är intresserade av internet, sociala medier, mikrobloggar och startups i allmänhet, samt Google i synnerhet. Gör mig sorgsen, och inser att jag inte minns när jag loggade in på Jaiku senast.

Axel Andén funderar över långsiktiga konsekvenser av domen där en Vänsterpartist döms för att ha pekat ut en Sverigedemokrat som rasist. Andén frågar sig om det nu är slut med politiska epitet överhuvudtaget, var går gränsen? Är det värre att peka ut någon som anarkist än som liberal, och i så fall varför?

Jeff Jarvis har skrivit en lång drapa om nyhetsbranschen och pengarna. En del klockrent, i annat är jag inte riktigt lika övertygad som Jarvis. Hur som helst är det en klart läsvärd text med många poänger.

Martin Ezpeleta sågar den svenska journalistkåren nere vid fotknölarna, och föreslår att utbildningen skrotas.

Tove Hansson reflekterar över att allt privat kan bli offentligt, om Flashback om vad som egentligen är sant och inte. Jag hoppas verkligen att hon får rätt i sin slutkläm, och hoppas att det ska gå fort så offren blir få; “Jag hoppas att det kan lära oss att alla människor har något i bagaget. Tills dess tycker jag synd om de som offras på vägen.”

Mitt personliga flöde har den senaste tiden kantats av en hel del konflikt, och diskussion om hur vi behandlar varandra.
Gert Frost skriver om en jargong han tycker är hård och har svårt att vänja sig vid. Joakim Jardenberg skrev först detta.
Jag hör till dem som tycker att man får tåla en del. I ovanstående exempel förstår jag inte alls, då jag inte tycker att någon varit hård i tonen. Vilket faktiskt tvingar mig att tänka efter ett varv till, på hur jag talar till andra, och hur det jag säger uppfattas. Jag vill inte göra någon ledsen. Men jag vill heller inte låta bli att säga saker jag tycker är viktiga av rädsla för att någon ska ta illa vid sig, för då skulle man aldrig kunna uttrycka sig öppet.
Jag själv reagerade på den här diskussionen på Facebook, och skrev en krönika om det.

Jag gillar verkligen Andreas Ekströms projekt på FundedByMe. På gott och ont tror jag att vi kommer att se mer sånt här i framtiden, i takt med att våra sociala skyddsnät får allt större hål. Gå in och donera en slant, hörrni!

Med det lämnar jag allvaret och avslutar med några mer lättsamma tips och förhoppningsvis ett och annat leende:

Surdegshotellet, en artikel som skulle ha platsat i vilken tidning som helst om det vore 1 april.

Historia och nostalgi, sånt gillar jag. Ge dig själv en halvtimme och titta på den här halvtimmen om tidningsmakeri på 70-talet. Jag blir alldeles till mig när jag ser korrekturläsarna, och önskar dem tillbaks. Då kanske vi skulle slippa läsa två artiklar samma vecka om svårigheten att skilja på de och dem.

Den här är gammal, men lika rolig nu som då. Fem saker du behöver veta innan du dejtar en journalist:

“You won’t be disappointed. Journalists are intense, driven, passionate folk. We carry those same attributes into our relationships, making it an extremely fun ride well worth the price of admission. Our lives are never boring and each day is different.
If the pitfalls are scaring you away, consider this:
The fact that we’re inquisitive means we’ll listen to you. Even if it does seem like an interview, we’re paying attention to what you have to say (see rule No. 1).
We’ll write about you or your thoughts because you’re an important part of our life and we care about you (see rule No. 2).
Our brains are a great resource. Ever go on a date with an attractive person and wind up wishing you hadn’t because everything they say is just, well, stupid? That’s not going to happen here (see rule No. 3).
Yes, it may seem that we put the job ahead of you, but we’re driven. You’re not with that loser whose life is going nowhere and who’s completely content being mediocre (see rule No. 4).
There you go, five things you should know before dating a journalist. Feel free to add to the list, point out where I’ve missed something or leave a comment. And yes, ladies, I’m single (see rule No. 5).”

Förvirring tycks råda i nya Schibstedhuset, då mötesrummen har namn som lurar medarbetare att kasta sig på första bästa flight till grannlandet för att inte missa mötet.

Därmed säger jag tack för den här veckan, och lämnar över stafettpinnen till Jerry Silfwer som skriver nästa veckas sammanfattning. Jerry som förresten skrev en av förra veckans roligaste – om sociala medieexperters asociala twitterbeteenden.

/Sofia Mirjamsdotter
@mymlan

Same!? Same?? But?? Different?!?

Granskningsnämnden fällde Sveriges Radio för att de uppmanat lyssnare till aktivitet på Facebook.

Diskussionen om otillbörligt gynnande har ofta varit uppe på bordet och därför får Granskningsnämndens beslut ses som ett viktigt statement. Frågan är hur det kommer att påverka public service i fortsättningen, eller snarare hur public service-uppdraget ska formuleras för att fungera med de nya förutsättningar som gäller och som redan praktiseras.
Anna Lindberg sätter fingret på det problematiska i Granskningsnämndens beslut.
Lillemor Strömberg som jobbar på just Sveriges Radio har skrivit.
Också Thomas Mattsson kommenterar.

Mikael Pettersson skriver läsvärt på SVT:s valblogg om mediegranskning i sociala medier.

Parallellt med medias bryderier kring användandet av Facebook presenterar Datainspektionen vägledning för myndigheters användande av sociala medier. Fredrik Wackå har skrivit några rader om den.
Och vad gäller myndigheter och sociala medier – heja UD!

En händelse i veckan som satt fokus på det galna i att inte anpassa lagen efter internet är den märkliga domen mot tidningen Lundagård som tvingas betala för att ha publicerat en faksimil av en annons på nätet.
Staffan Teste företrädde upphovsmannen i ärendet.
Thomas Mattsson skriver utan att komma fram till något annat än att lagen inte är teknikneutral.

Att sociala medier är ett sätt för läsare, tittare och lyssnare att granska både politiker och journalister på ett nytt sätt är något som jag ofta framhåller. Och jag tror att vissa ickenyheter som den om att Niklas Svensson ätit ostkrokar i sällskap med Federley – något som bevisas av en bild publicerad på Facebook – ändå har en poäng när det gäller att få igång diskussionen på allvar om journalisters oberoende och objektivitet.
Axel Andén kommenterar.
Det hela började med “avslöjandet” att Maria Wetterstrand intervjuats av en före detta pojkvän, och en annan journalist vars privata kopplingar diskuterats under veckan är Axel Gordh Humlesjö som ger svar på tal i Resumé.

En nätnyhet i veckan är Google Instant. Det har talats om döden för SEO, något som SEO-konsluterna givet inte håller med om. Dagens Media har gjort en bra sammanfattning.
Intressant är också Andreas Ekströms kommentar i Sydsvenskan:

“Google har räknat ut att detta kan spara elva timmars väntetid varje sekund. Och det låter ju bra – men så länge sekunderna inte kan läggas samman och användas till något annat förblir de spillsekunder. Världen är full av spillsekunder. Jag är övertygad om att de behövs, inte minst till eget tänkande.

För vad är det egentligen jag letar efter? Finns det möjligen en liten risk att jag blir påverkad i mitt tänkande om Google talar om för mig att jag borde gå till Youtube när jag har skrivit ”yo” i sökrutan, fastän jag i själva verket söker efter en yogakurs eller texten till ”You are the sunshine of my life”?

Det är klart att det gör. Google har alltså gjort det igen: Förbättrat teknik på ett fantastiskt vis medan den humanistiska reflektionen lämnats åt andra.”

Det talas om ljuset i tidningskrisens tunnel. Siffrorna vänder uppåt och bland annat Stampen visar upp ett riktigt bra resultat. Och enligt vissa finns pengar att hämta för den som satsar på en bra säljorganisation.
Men allt är inte svarta siffror. Stora Enso stänger ett pappersbruk på grund av dålig prognos för papperstidningar i Europa.

Att Expressen inte är överförtjust i PO Yrsa Stenius är knappast en nyhet. Nu har PO själv uttalat sig om turerna.

Med en enda vecka kvar till valet har såklart väldigt mycket handlat om valrörelsen. Och så sent som idag skrev Mikael Zackrisson här på SSBD om sociala medier i valrörelsen. Han skriver mycket bra, och det kan tydligen inte sägas nog många gånger att sociala medier handlar om att bygga relationer – och att relationer tar tid.
Och trots allt prat om politikers misslyckande på nätet så finns goda exempel. Ett sådant är Fredrick Federleys eget direktsända pratprogram på nätet inför valet.
Ett mindre lyckat exempel är såklart när någon utger sig för att vara Lars Leijonborg på Twitter – och lyckas lura flera politikervänner till Leijonborg. Nu är han inte aktuell i den här valrörelsen, men det finns betydligt fler aktuella politiker vars stab inte brytt sig om ens att skapa ett konto för att undvika “kapningar” av det här slaget.

Gammelmedia gör mer eller mindre bra ifrån sig i valrörelsen. Man kanske inte behöver kasta mer skit på SVT:s elfte timmen, men jag kan inte undanhålla er denna eleganta sågning av Magnus Betnér. Han avslutar med att han skulle ha gjort det bättre själv. Och jag tror honom.

En annan satsning som fått en del ris men minst lika mycket rosos är Svenska Dagbladets reportageserie Sverigebilder, skrivna av Mustafa Can. Martin Jönsson listar alla fem delar här för dig som missat.

Jocke Jardenberg har en helt egen vinkel på partiernas insatser i sociala medier – med ett konkret exempel.

Och misslyckande eller ej – det beror på hur man ser det. Det finns i varje fall personer som kommit fram till vad de ska rösta på genom sociala webben.

SvD har lanserat en Twitterknapp till sin sajt – snyggt. Ni har väl förresten inte missat att SvD.se har en ny utvecklingsredaktör i Johan Silfversten Bergman?

En annan på nytt jobb är Petra Bjernulf som tar över vd-posten på Dalarnas Tidningar efter Pär Fagerström. Samtidigt blir Ewa Wirén ny ansvarig utgivare på tidningen.

Jag är visserligen lite trött på diskussionen om sociala medieexperter men måste ändå lyfta på hatten för Jennifer Bark som definitivt får alla rätt i testet. Dessutom gillar jag hur hon inleder – det är svårt att vara expert på allt, det finns så många kanaler och det finns också många olika anledningar att anlita en konsult. Det viktigaste är att den expert du anlitar förstår just din problematik.

En som inte kallar sig expert men som håller på att skriva en bok om sociala medier är Mattias Boström från Piratförlaget. En bok jag ser väldigt mycket fram emot, då jag har svårt att tänka mig en person bättre lämpad att skriva om ämnet. Och självklart gör han det åtminstone delvis till en öppen process, publicerar kapitelutkast och ber om feedback. Ge honom den! Och medan ni väntar på att boken ska bli klar kan ni med fördel beställa SSWC-boken skriven på initiativ av samme Boström, men med betydligt fler författare.

Är du nybörjare på Facebook? Eller kanske veteran som inte riktigt känner att du har grepp om de olika funktionerna och fördelarna? Läs gärna den här rätt så omfattande guiden till Facebook.
Om du följer dem kommer du säkert att bidra till den här utvecklingen;

“Internet users are spending a bit more time these days socializing on Facebook than searching on Google, according to new data from market researcher ComScore.

In August, people spent 41.1 million minutes on Facebook, accounting for 9.9 percent of the total number of minutes they spent online for the month. That inched past the 39.8 million minutes, or 9.6 percent of total time, that Net users spent on all of Google’s sites combined, including its search engine, YouTube, Gmail, and Google News, ComScore said Thursday.”

Att twittrande i mobiler ökar är inte ett dugg förvånande, och är säkert en viktig orsak till att twittrandet fortsätter öka. Jag har inte någon färsk statistik för twittrandet i Sverige just nu, men tycker mig se i mitt eget flöde att det verkligen rasslat till – och nu är det inte bara webbelit som hänger där och diskuterar allt ifrån politik till dokusåpor. Jag har också en känsla av att medelåldern bland de svenska twittrarna håller på att sjunka drastiskt. En bra lista att följa är Gustav Holmströms som samlar svenska tonåringar.
Det är också alltid lika roligt att kunna visa den konkreta nytta man kan ha av Twitter – som det här fallet där en kidnappad i Afghanistan meddelade sig med omvärlden via Twitter.

Guardian.co.uk firar tio år, händelserika tio år.

Jag använder själv en del grejer från Apple, men tycker att Applevaka är ganska tråkigt och tar inte alls åt mig av Julia Skotts krönika om macmännen som inte längre är underdogs.

Fallet Assange fortsätter att intressera, och framförallt överraska i de olika turerna. Det här var varken mer eller mindre underligt än något annat i soppan kring Wikileaksprofilen.

Sen är jag säker på att det finns åtminstone någon som missat denna.

Veckans video får bli denna:

Och innan jag klickar på publish vill jag igen rekommendera Medievärldens veckosammanfattning, liksom Uppdragsmedias dito och Fredrik Strömbergs länktips.

Same!? Same?? But?? Different?!?

GovData – Jonas Lejons sajt som samlar data från svenska myndigheter – är nu gratis att använda. Än så länge listar sajten främst utgifter i svenska myndigheter från 2003 och framåt. Till exempel kan vem som helst gå in och få veta att Socialstyrelsen förra året lade 10.1 miljon kronor på post, och 59.9 miljoner till utbildning för den egna personalen.
Och när vi är inne på myndigheter – nu finns UD-bloggen, och med den en egen liten UD-bloggportal där Google maps används för att peka ut varifrån i världen det bloggas. Richard Gatarski har skrivit mer, liksom Dagens Media.

Björn Jeffrey har fått ett nytt uppdrag hos Bonnier, nämligen att lösa gåtan om mediebolagens framtid, som Fredrik Wass uttrycker det på Bisonblog.

Somliga kanske hävdar att det inte finns någon gåta att lösa, inte minst när annonsmarknaden vänder uppåt. Men siffrorna säger egentligen ganska lite om utvecklingen över tid. USA Today gör drastiska förändringar och i Australien spår Ross Dawson att tidningarna kommer att ha tappat sin relevans redan år 2022:

“We are shifting to a “media economy” dominated by content and social connection. Yet established media organisations will need to reinvent themselves to participate in that growth.”

Gert Frost bloggar en hel del om sociala medier, och jag rekommenderar hans blogg som har ett journalistiskt kritiskt perspektiv på utvecklingen, samtidigt som Frost är nyfiken och öppen för den digitala revolutionen. Den här veckan har han bland annat skrivit om hur han uppfattar att landsbygden och i det här fallet Norrland verkar ha halkat efter i den digitala världen, och att många som sitter långt från storstäderna inte förstår nyttan i sociala medier. Jag ser liknande tendenser, och tanken går till den elitdiskussion som förts på Twitter i sommar. Alla dessa experter på sociala medier, denna “elit”, som finns främst i storstadsregionerna tycks måttligt intresserad av landsbygden i allmänhet och Norrland i synnerhet. Jag kan tänka mig att göra en turné och försöka förklara sociala medier också i mindre hippa och hajpade delar av landet. Nån som hakar på?
Men det behöver inte krånglas till eller göras svårare än det är. Sociala medier lär man sig bäst genom att använda dem. Och genom att förstå att de inte är ännu en kanal för publicering och envägskommunikation.

Jag vill gärna slå ett slag för #Allemansprojekt, en sajt skapad av Mattias Boström från Piratförlaget och David Stark från Uppdragsmedia. Eftersom det handlar om crowdsourcing och bygger på deltagande är det svårt att säga var det hamnar, men tanken är att personer med idéer som inte hinner genomföras ska kunna sajten för crowdsourcing, kanske finns någon annan som går igång och vill genomföra just din idé?

Svenska Dagbladet förnyar. I veckan presenterades Olle Zachrison som ny näringslivschef och på onsdag rullar den nya debattsajten ut.

Sydsvenskan satsar mer på det digitala och tillsätter en ny chef för Digitala Medier.
Också Sveriges radio bygger om och tillsätter åtta regionchefer som ersätter de tidigare kanalcheferna.

Trådlösa nätverk borde vara standard i alla skolor. Kanske om ett par år?

Så över till veckans och faktiskt månadens stora snackis – våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange, som drogs tillbaka inom mindre ett dygn och utlöste en våldsam debatt om pressetik, personlig integritet och feminism.
Jag har skrivit om det i min personliga blogg. Först samma dag som nyheten basunerades ut, senare en kommentar till Isobel Hadley-Kamptz utmärkta text. Och så en kommentar till den massiva kritiken mot både media och rättsväsende.

En person som varit väldigt engagerad och poppat upp i stort sett överallt där debatten förts är Staffan Dopping, som är hårt kritisk mot beslutet att publicera uppgifterna och därmed stämpla Julian Assange.
Expressen var visserligen först, men Expressen var långt ifrån ensam om att göra den publicistiska bedömningen att uppgifterna och namnet på den i sin frånvaro anhållne Assange skulle publiceras. Jag vet inte om argumentet att “hela världens medier kan inte ha fel” håller särskilt bra. Att följa med strömmen är sällan klokt som publicist, men om vi utgår ifrån att varje redaktion tänkt till och fattat ett självständigt beslut i frågan kanske publiceringen inte var så märklig ändå?

En annan person som varit kritisk och som synts i tevesoffor och hörts uttala sig i radio är Joakim Jardenberg.

Thomas Mattsson skriver själv om publiceringen. Också Martin Jönsson skriver, liksom Jan Helin. För jo, de två senare fattade exakt samma publiceringsbeslut som Expressen, även om de inte var först på bollen.

Mårten Schultz skriver läsvärt ur ett juridiskt perspektiv.

Om namnpubliceringen av Assange orsakade en smärre folkstorm inte minst bland Wikileaksanhängare, så orsakade publiceringen av en av de anmälande kvinnornas namn om möjligt ännu större upprördhet, om än i något andra kretsar.
Helena Giertta och Agneta Lindblom Hulthén fördömer publiceringen som ansvarig utgivare Bernt Hermele försvarar i Medievärlden. (Hulthén som tidigare krävt granskning av rättsväsendet för den rent juridiska hanteringen av fallet Assange. Och Jouråklagaren har också anmälts för sekretessbrott.)
Jag upprepar vad jag redan sagt – Hermele borde verkligen skämmas.

Diskussionen som uppstått parallellt som handlar om det rent sexuella och vår syn på våldtäkt, sexuell frihet och intilliggande ämnen är också intressant, även om den kanske inte har så mycket med mediebranschen att göra. Men värda att läsa i ämnet är Oscar Swartz och Lisa Magnusson.

Många har sagt att det hela är en soppa utan vinnare, där alla är förlorare. En möjlig vinnare kan dock vara Expressen vars besöksstatistik tog ett glädjeskutt i samband med Assangerapporteringen.

En dryg vecka har gått sedan våldtäktsanklagelserna, och de flesta tycks eniga om att de flesta konspirationsteorier som härjat kan avskrivas. Henrik Alexandersson konstaterar krasst att det hela handlar om typisk svensk klantighet, och länkar till den här artikeln i Dailymail som är betydligt mer detaljerad än någon av de svenska tidningarna ens varit i närheten av.

Diskussionen om pressetik lär gå vidare. Och jag hävdar precis som jag gjorde i min första postning om Assange att den svenska pressetiken inte alls är så obefintlig som många belackare gör gällande. Det är inte samma sak som att inga misstag görs, eller att olika chefredaktörer har olika höjd på sin ribba, men återigen – diskussionen om etik är mer levande än någonsin och i det nya landskapet där vem som helst kan tycka till – och där folk faktiskt gör det – blir det svårare och svårare för ansvariga utgivare att slippa undan ansvaret för sina beslut.
Joakim Jardenberg skriver om den pressetiska diskussionen, en postning som orsakade en del indignation på Twitter från bland andra Martin Jönsson och Daniel Sandström. Indignation som jag inte riktigt förstår, eftersom jag hängde en hel del på Twitter och såg twittrare som ifrågasatte att ingen med riktigt ansvar fanns på plats och diskuterade, och att en diskussion om pressetik var värdelös om ingen ansvarig fanns med.
Just därför är Jardenbergs postning så bra.
För det är precis som han skriver. Vem som helst får vara med. Läsare, tittare, folk i branschen och folk utanför. Och chefredaktörerna lyssnar, det vet jag, även då de inte direkt kastar sig in i diskussionen på Twitter.

Lite relaterat: Den här publiceringen känns betydligt allvarligare än vad som skrevs om Assange. I Assangefallet fanns en tanke bakom, ett beslut fattat inte utan konsekvensanalys, medan dylika misstag faktiskt bara inte får förekomma.

Vad gäller anklagelsen om ofredande som kvarstår mot Assange så är den i dagsläget inte särskilt intressant i förhållande till andra verksamheter som han ägnar sig åt. Som Wikileaks.
Avslutningsvis tycker jag att ni ska läsa den artikel om Assange som publicerades i Fokus i fredags.

Så över till veckans andra stora samtalsämne, nämligen Sverigedemokraterna i allmänhet och den stoppade reklamfilmen i synnerhet.

Jan Scherman säger att det inte var komplicerat att stoppa filmen och hävdar att den bryter mot lagen. Enligt Anna Serner än TU:s jurist Per Hultengård av en annan uppfattning.
Många menar att stoppandet av filmen bara gett Sverigedemokraterna ett nytt argument för att hävda sit martyrskap, medan andra, som Serner, menar att filmen borde ha sänts i TV4 för att den är så avslöjande och knappast skulle värvat röster åt partiet.
Jag är inte lika säker på det.

Både Thomas Mattsson och Martin Jönsson skriver bra om det faktum att SD inte alls är diskriminerade i årets valrörelse, utan får precis den plats de förtjänar i förhållande till sitt partis storlek och siffror i opinionsmätningar.

Själv funderar jag på om inte metadiskussionen kring SD vare sig den handlar om en stoppad film eller hur de i övrigt framställs i media ger den mer luft under vingarna än de skulle fått om de inte omgärdats av medveten och undermedveten överdriven försiktighet från mediernas sida vare sig det gäller eventuella publiceringar av debattartiklar eller medverkan i tevedebatter och allmän rapportering om deras politik.

Så sent som förra söndagen medverkade Jimmie Åkesson i Agenda där han diskuterade våldtäkt med Gudrun Schyman, som här förklarar varför hon tog debatten. Frågan är vad som är mest anmärkningsvärt – att hon tog debatten eller att hon i likhet med så många andra tycks känna sig tvingad att förklara och försvara varför hon gjorde det.

Den stoppade filmen har redan enligt SD själva haft cirka 350.000 visningar på olika ställen där den ligger ute. Och jag ser ingen anledning att inte visa den, se och bedöm själva:

Jag visade den för min mamma. Hon tittade två gånger utan att uppfatta kvinnorna i burka. Hur man nu lyckas med det.

Tor Billgren skriver bra om filmen, och sätter fingret på det som var min första tanke, nämligen vad barnvagnarna spelade för roll? Är SD i hemlig maskopi med Lena Andersson?

Frågan om vem som gjort filmen har också fått sitt svar. Sveriges Radio blev inte jätteglada över att den är producerad av någon som även levererar till SR, även om Anders Königsson själv säger att han inte ställer sig bakom budskapet i filmen utan bara har gjort ett jobb.
Jag såg en blänkare någonstans men minns tyvärr inte var – hjälp mig gärna om du vet, Staffan Dopping kanske? – som menade att Königssons publicitetsskada i samband med avslöjandet var fullt jämförbar med den som Julian Assange lider efter våldtäktsanklagelserna. Intressant tanke som jag inte vevat färdigt än. Kom gärna med synpunkter på den!

Jag har inte själv hunnit kolla in eller läsa det här, men det skulle kunna vara intressant. Nima Dervish publicerar en SD-avhoppares historia som PDF.
En annan läsvärd text om SD ifall ni lyckats missa den är Strages krönika.

Därmed lämnar vi Sverigedemokraterna för denna vecka.
Men vi stannar kvar i valrörelsen, som Thomas Bodström tänker sköta via sociala medier från USA dit han precis rest med sin familj:

“Jag har i dag tillfälligt förflyttat mitt valarbete utomlands. Anledningen är att familjen ska installera sig i Massatuches där bland annat alla fyra barnen ska börja skolan nu. Jag kommer att skriva artiklar, göra intervjuer, delta i debatter och skriva på bloggen och på facebook. Nu är det i och för sig tänkt att det bara kommer att bli några dagar. Jag kommer att åka hem allra senast någon gång nästa vecka. Det här blir en intressant möjlighet att se om de sociala medierna verkligen fungerar så bra som många säger.”

Jag tycker inte att det är något att jaga upp sig över, faktiskt tror jag att det går alldeles utmärkt att driva valrörelse över nätet under några dagar.

I Journalisten fann jag den här debattartikeln som ifrågasätter mediernas roll som opinionsbildare.
Och hos Johanna Sjödin finner jag den här texten om ungdomar som åtalats för barnpornografibrott efter att ha skickat nakenbilder av sig själva till varandra.
Intressant utifrån den svenska barnpornografilagen som tar sig de mest absurda uttryck.
Fredrik Strömberg uppmärksammar genom att dela ut titeln “Veckans ceremonitroll” den stora enkät som Dagens media gjort för att ta reda på riksdagsmännens inställning till reklam.

Sommartorkans räddare på flera redaktioner var Littorinaffären. En härva som det inte talas mycket om idag, bara ett par månader senare.
Minn ni Jesper Nilsson som fotograferade poliser i tunnelbanan och publicerade bilderna i sin blogg? Nu står det klart att han som bloggare inte omfattas av tryckfrihetsförordningen. Som Jocke säger – det är ett inte helt lätt dilemma, även om lagen egentligen är solklar. Men inte minst i ljuset av Wikileaks önskan om att verka från just Sverige på grund av vår tryckfrihetsförordning och källskyddet är det en viktig diskussion, låt den inte dö ut.

Jag närmar mig slutet på höstens första veckobrev från SSBD. Om jag glömt något viktigt så kan det tänkas att Axel Andén har med det i sin veckosammanfattning.

Innan jag sätter punkt vill jag puffa för det arbetsstipendium som Andreas Ekström inrättat till minne av Leif Alsheimer.

Och allra sist idag – filmen om SSWC:

Uppdatering: Ni som har frågat vad det kostar att prenumerera på veckobrevet via mejl – nu har ni chansen att bidra om ni tycker det är värt något. Gå till Flattr.com, registrera ett konto, sätt in en summa pengar och klicka sedan på Flattr-knappen här nedan. Flattr gör det enkelt att belöna dem vars jobb du anser vara värd någon form av belöning.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Det är svårt att låta bli att kommentera förra veckans stora medborgarjournalistiska bragd – den som Jesper Nilsson gjorde när han filmade poliserna i tunnelbanan, och sedan lyckades återskapa de raderade bilderna för att publicera i sin blogg.
Jag är nämligen förvånad över att storyn inte fångats upp och fått den uppmärksamhet den så väl förtjänar i gammelmedierna. För precis som Kjell Häglund skriver - Jesper Nilssons upplevelse är inte bara en riktigt bra story, utan flera.
Och att det inte var någon av de stora drakarna, eller Public Service som var först, betyder verkligen inte att storyn är uttömd. Där finns många trådar att dra i.

Därför är det skönt att bloggvärlden tar vid där gammelmedierna inte gör sitt jobb. Rasmus Flesicher sammanfattar bra, läsa hans post och följ länkarna.
Läs också gärna Per Hultengårds och Robert Roséns inlägg i Medievärlden.

På senare tid har vi inte sett några bloggbävningar, däremot flera goda exempel på grupparbete i bloggosfären, där bloggare tillsammans sökt sanningen och granskat olika händelser och gått till botten med sina frågor. Per Torberger fastnade för en tweet om Samsung, och nyfikenheten tog överhanden. Åsk Wäppling tog kontakt med Samsung. Också Hans Kullin hakade på. Bra jobbat. Och när jag ändå hyllar Kullin vill jag passa på att säga grattis till sex år av fantastiskt bloggande på Media Culpa!

En annan bloggare som tar sitt medborgerliga ansvar och gör en utmärkt intervju med SJ:s twittrare än Lotten Bergman. Läs!
SJ som visst sitter i krismöte med Banverket när detta skrivs. Den här helgen har visst varit den värsta i mannaminne i antalet inställda tåg räknat. Synd då att inte @sj_ab twittrar annat än på kontorstid. Andra är mer alerta, så som Headweb, som genast såg sin chans till smart marknadsföring:

Det är läge att säga grattis till Dagens Nyheter, och till Björn Wiman, som blir tidningens nya kulturchef när Maria Schottenius drar sig tillbaka och får den som Emanuel Karlsten påpekar underliga titeln “senior culture columnist”.
Spekulationerna är såklart igång om vem som ska ta över på Expressen efter Wiman. Andreas Ekström säger sig veta. Makthavare.se spekulerar och räknar upp en rad kandidater där jag personligen tycker att Kjell Häglund låter mest spännande.

På onsdagarna publicerar internetkunskap.se nya filmer för utbildning av i första hand skolelever i högstadiet och gymnasiet, denna vecka var det Jerry Silfwers tur att tala om källkritik. Filmerna har rönt en del uppmärksamhet, och visat sig funka också för en betydligt äldre målgrupp. På onsdag är det min tur att tala om upphovsrätt.

Hör du till dem som byter grejer på Gowalla? Som tävlar om att logga in på flest platser och hoppar jämfota när du får en pryl till samlingen som du inte hade innan?
I helgen var det några svenska gowallaanvändare som utnyttjade en bugg i tjänsten för att logga in på ställen som senaten i Washington och Big Ben för att visa sitt stöd för Terri Carlson, som är ett offer för sjukförsäkringssystemet i USA. Hackerbus när det är som bäst.

Förra veckans stora nyhet – Google Buzz – har det varit ganska tyst om de senaste dagarna. Anders Mildner skriver om möjliga orsaker till det.
Och Axel Andén uppmärksammar hur Google lyckades upphäva källskyddet när tjänsten rullade ut. En bokmal anfaller utvecklar resonemanget om källskydd.

En annan nyhet förra veckan var Flattr, än så länge i Betastadiet och här på SSBD testar vi för fullt… :)
Om du använder tjänsten tycker vi såklart att det är jättekul om du Flattrar oss. Använd knappen till höger bara.
Själv har jag talat om Flattr som en mikrobetalningstjänst, men blir nu uppläxad av Rasmus Fleischer som bestämt påpekar att det handlar om donationer.
Det intressanta är väl ändå att det handlar om frivillighet. Vare sig vi kallar det frivillig betalning eller donation.
Och att frivilligt betala några kronor för en blogg eller artikel tror jag på sikt är mycket smartare än att få folk att betala för att hänga på den egna sajten.
Läs gärna Björn Alberts – Varumärket behöver en sfär, inte en webbplats. Det är ju det så mycket går ut på för oss som pratar oss varma för sociala medier och internet i allmänhet. Ekosystemet, att inte låsa in sig på sin sajt, att finnas där konsumenterna finns, och att samtala, inte predika.
En annan lång men läsvärd post är denna om deltagarkultur. Det är den varje aktör som befinner sig på internet måste försöka förstå för att lyckas.

Både Flattr, Buzz och Jesper Nilssonscoopet diskuteras för övrigt i förra söndagens upplaga av What’s Next, med Joakim Jardenberg och Anders Mildner i panelen.

En av männen bakom Flattr, Peter Sunde, skriver idag och ifrågasätter den polisutredning som skulle försöka hitta läckan om domen från Tingsrätten, en utredning som nu är nedlagd.
Och apropå polisen – Kristofer Björkman uppmärksammar den kommande polisradiotystnaden, som jag tycker att det är väldigt tyst om. Läs gärna kommentarerna till inlägget, och tyck till du med!
Inte minst med tanke på Jesper Nilsson-historien är det skrämmande på fler än ett sätt att polisens möjligheter att arbeta utan insyn utökas, ett demokratiproblem indeed.

Youtube har fyllt fem år, och det firar vi på SSBD genom att tipsa om Emanuel Karlstens lilla sidoprojekt Youtubes bästa klipp.
Youtube själva firade med att livesända en presskonferens där Tiger Woods gjorde nån slags pudel.

Trots utbredd skepsism visar det sig att de allra flesta journalister idag använder sociala medier som källor till nyheter.
Och trots skepsismen struntar de ofta i att kolla upp källorna.
Jag får nästan alltid frågan när jag föreläser. Den om källkritik. Som om det inte gällde på nätet, eller var svårare eller gick till på ett annat sätt.
Svaret är väldigt enkelt – det fungerar precis om det brukar. Man kollar upp källan, och söker efter flera av varandra oberoende. Det är dessutom ofta enklare på internet, framförallt går det snabbare.

Att sociala medier är en aldrig sinande källa glöms ibland bort i jakten på klick och läsare, även om bland andra Sydsvenskan visat att exempelvis Twitter går utmärkt att använda som kanal för nyhetsrapportering. Nu testar också Kristianstadsbladet nya grepp på Twitter.

Och oavsett om man är i mediebranschen eller ej fungerar Twitter utmärkt om man söker kompetens eller hjälp av olika slag. Här ett konkret exempel. Som i och för sig inte känns särskilt upplyftande för de tidningar som sliter för att få in annonspengar och redan tappat så det räcker, inte minst platsannonser…

Simon Sundén skriver bloggposter om olika underskattade sociala medier, och senast på tur var Flashback.

Medievärlden har testat sin nya sajt i veckan. Jag hann få en tjuvkik innan mitt nät bröt ihop. (Har åkt en del tåg i veckan.) Tyvärr haj jag inte hunnit fördjupa mig tillräckligt för att få en vettig uppfattning, men den första anblicken var definitivt ett lyft. Läs gärna Axels resonemang om kommentarer på sajten, och om fördjupningar.
Kommentarer ja. Jag är ju en vän av kommentarer, anonyma och ickeanonyma. Och tycker att Aftonbladets senaste kommentarsrekord är imponerande.

Det känns som om jag borde skriva något om OS. Jag nöjer mig med att säga att det är de sociala mediernas OS, och att hänga på Twitter när det är ett spännande lopp som dubbeljakten igår skapar ett intresse, så att till och med jag slog på teven och satt och svettades och gjorde konstiga gutturala ljud de sista minuterna innan det stod klart att Sverige tog hem guldet och bronset.
Den nationella glädjen och spänningen smittar av sig.

Och när jag kommer på mig själv att plötsligt bry mig om OS för att mina vänner gör det, och dessa vänner är vänner på Twitter – ja då skenar tanken och möjligheterna känns oändliga.

Ni som är intresserade att upplage-och räckviddssiffror har säkert redan koll, annars hänvisar jag er till Medievärlden som förhoppningsvis fungerar snart igen. (Den ligger nere för tillfället vilket jag gissar beror på att man rullar ut nya sajten)
Kan bara säga att det är fascinerande hur alla tidningsledare oavsett åt vilket håll siffrorna går på något vänster vis lyckas tolka dem till den egna tidningens fördel.

Med det låter jag Peter Englund få sista ordet denna vecka.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Det är svårt att skriva något utan att nämna Haiti. Jordbävningskatastrofen som fått ofattbara konsekvenser för miljontals människor. Kvällstidningarna har drivit på insamlingar för offren, Aftonbladet drog igång kampanjen “Jobba en timme för Haiti“, Expressen tog en krona extra för tidningen på torsdagen, och skänkte också en krona per sålt ex till Röda Korset. Båda kampanjer ska ha varit lyckade och Helin tackar i sin blogg där han också poängterar vilket effektivt verktyg journalistik kan vara för att faktiskt göra skillnad.
På Helsingborgs Dagblad ställer journalistklubben in sin fest och skänker istället pengarna till Haiti. De uppmanar andra klubbar att göra likadant. Rättelse: På Helsingborgs Dagblad skänker man pengarna till en planerad personalfest till Haiti och uppmanar andra tidningar att göra detsamma.
Annars har diskussionen kring de starka bilder som kablas ut från katastrofen varit stundvis hetsig.
En annan debatt har varit den om det är för många journalister på Haiti. MarieLouise Samuelsson skrev en häpnadsväckande artikel i Expressen, Martin Jönsson kommenterar den här. Han har också skrivit denna utmärkta text om journalisternas roll. Clas Svahn skriver på DN:s redaktionsblogg.

Apropå Haiti och diverse insamlingar har frågan om falska Facebookgrupper aktualiserats, i och med den grupp som lovade två kronor per medlem till offren i Haiti, men som senare bytte namn och propagerade för nekrofili.
200 000 svenskar hann bli medlemmar i gruppen innan bluffen var ett faktum, och detta trots att många flaggat för att gruppen inte var trovärdig.
Jag har uttalat mig i Sydsvenskan om välgörenhet på nätet och bluffgruppen, men jag har inte hittat artikeln på nätet. Artikeln publicerades i söndagens papperstidning.

Facebook diskuteras på bred front, inte bara i samband med Haitiinsamlingar. Ett uppmärksammat fall i veckan är Mats som inte fick fortsätta jobba på en förskola sedan några föräldrar kollat upp honom på Facebook och reagerat på mössan han bar. Min personliga uppfattning om fallet har jag skrivit om i min andra blogg, och den andra aspekten – om det är farligt att finnas att finnas på Facebook och vad som egentligen är lämpligt att dela med sig av har jag uttalat mig om i Sydsvenskan.
Carl Johan Engvall på Ystads Allenhanda skriver mer om Facebook och hur man kan skydda de uppgifter man publicerar där.
Lisa Bjerre skriver i Journalisten om vikten av att vara närvarande på Facebook.
Markus Welin skriver om vikten av att ägna sig åt källkritik i sociala medier.

Den stora branschsnackisen har annars utan tvekan varit New York Times officiella beslut att ta betalt för innehåll på nätet. Här en del samlade twitterreaktioner som kom direkt efter att New York Times gått ut med nyheten.
Mikael Zackrisson ifrågasätter modellen att ta betalt endast av de trogna besökarna, och Joakim Jardenberg är inne på samma linje, medan Olle Lidbom verkar försiktigt optimistisk, eller i varje fall inte någon motståndare till betalmodellen. Stora Ord ifrågasätter kritikerna och undrar varför det är så fult att ta betalt. Jag är mer inne på Martin Jönssons linje. Det man betalar för om man idag prenumererar på en morgontidning är framförallt tryck och distribution. Paketeringen. Journalistiken är främst annonsfinansierad. Läser man nyheter på nätet har man redan betalat för det en gång, genom inköp av dator och räkningarna för bredbandet. Att många betalar en hel del för den utrustning som krävs för att komma ut på internet tror jag är en ganska viktig förklaring att de sedan förväntar sig att innehållet ska vara gratis.

Det pratas en hel del om Dagens Nyheter. En som pratar lite mer än andra, eller i varje fall har dedikerat en hel blogg åt Älskade DN är Paula Hammerskog.
Läs också det här viktiga inlägget på Mindpark:

“Jag har haft DN i alla år. Troget har den rasslat in i brevlådan, så troget att de dagar den inte kommit har känts förunderligt tomma.
Jag har haft Svenskan också, Stockholmstidningen när den fanns, då och då kompletterad med någon lokaltidning. Men alltid DN. Så visst är det sorgligt när man vaknar en morgon och märker att DN inte längre är. Den finns, men den ÄR inte längre, den var. Och en varande tidning vill jag inte längre ha kvar. Nu säger jag upp min DN.
Jag kommer att sakna Benke och Croneman. De kommer jag antagligen att tjuvläsa på nätet eller hemma hos någon granne. De står sig även att läsa några dagar senare – om de får vara kvar på DN. Vilket inte alls är så säkert.
Det började med att DN fick en ny chefredaktör, Gunilla Herlitz, som plötsligt bestämde att alla journalister skulle söka om sina jobb. Kanske var det ett piggt grepp, kanske bara ett piggt skamgrepp för att sätta skräck i personalen och visa vem som bestämmer.
Sedan försvann den dagliga Sudokun två gånger. Det är som om en vän som alltid bjudit på kaffe plötsligt skulle säga till dig att nu får du grönt te från Tibet istället, det är bra för dig. Man blir liksom besviken. Kaffet behövs, magen är inställd på det.”

Axel Andén på Medievärlden har gjort en sammanställning av utvecklingen på tidningen sedan Herlitz tog över chefsskapet. Senaste nytt är att DN kommer att begränsa antalet artiklar från papperstidningen till webben till ungefär 15 i veckan. Här kan du se och höra Gunilla Herlitz själv berätta om tidningen utveckling, och här kan du läsa en intervju med henne.
Dagens Nyheter har också beslutat att dra ner på utrikesbevakningen genom att säga upp avtalen med sina stringers. Henrik Alexandersson kommenterar.
Johan Lundberg på Axess skriver några rader om DN och Linda Leopoldhistorien.

Medievärlden ska bygga ny sajt – igen. Förra året lanserade de ny sajt, som måste berömmas för att vara mycket innovativ och en kavalkad i widgets, realtid och sociala funktioner, men i ärlighetens namn kanske inte den tydligaste och mest användarvänliga.

Gävle får en ny gratistidning.
Och i Journalisten finns intressant läsning om gratistidningar och fördomar mot dem.

Och så lite svarta siffror – dagspressens marknadsandelar har sjunkit från 60 till 20 procent på 20 år. Det är siffror som är väldigt svåra att blunda för, även för den mest inbitne papperskramaren.
Läs mer hos Medievärlden.
Sydsvenskan går med brakförlust igen, men tror på 2010.
Tidigare populära communityn Playahead läggs ner. Jonas Leijonhufvud ger Facebook skulden.

Niklas Svensson återvänder till brottsplatsen och lämnar TV4 för Expressen. Thomas Mattson bloggar såklart.
Niklas har förutom att vara reporter också drivit Politikerbloggen, vars nye chefredaktör blir Anders Pihlblad.

På Feber hittade jag några intressanta siffror om svenskarnas webbtevetittande. Vi tittar tydligen mer än både amerikaner och britter. Och webbteve ser ut att vara en vinnare också om man jämför med övriga sajter.
Och apropå webb och teve – svenska Bambuser har tecknat avtal med finska YLE. Precis som Emanuel undrar jag vad det är YLE betalar för, vad får de som inte en vanlig gratisanvändare har tillgång till?
Bambuser har också tilldelats popkulturbloggen Weird Sciences tevepris Raketen 2009. Grattis!
Läs också det här om livesänd webbteve.

Carl Bildt skrev i veckan på Brännpunkt i SvD om friheten på nätet som måste försvaras. Oscar Swartz dissekerar texten fullständigt. Piratpartiets ledare Rick Falkvinge är föga förvånande mycket kritisk, och Henrik Alexandersson fattar sig kort och koncist.

När vi ändå är inne på politik – Expressen anlitar politiska bloggare inför valrörelsen, och vi lär få se mer av den varan.
Kent Persson är en av de mer etablerade moderatbloggarna, och han har skrivit bra om gränsen mellan det personliga och det privata.

Peter Rosdahl har skrivit läsvärt – Hur skulle tidningarnas webbplatser se ut om de var anpassade efter bara mig? Jardenberg kommenterar.
Mikael Zackrisson trendspanar och ger oss 17 trender 2010. Några smakprov:

“1. Geotaggning
När vi nu kommit på att det kan vara roligt att checka in på olika ställen, samla poäng och berätta om det för världen så kommer det bara bli mer och mer. Gowalla är på väg att bli internetvinterns motsvarighet till sommarens schlagerplågor, Foursquare är ännu lite nördigare, och inom kort kommer fler utmanare. Visst vill vi leka med våra mobiler, tävla med kollegor och kompisar.

2. Etikdiskussioner.
Larm om bloggbluffar. Köpta blogginlägg och tweets. Resumes artiklar om betalda tweets och kändisbloggarna som fått gratis barnsjukvård är bara början. Etikdiskussionerna oberoende, annonser och dold sponsring kommer eskalera under 2010. Många fler kändisar än Pernilla Wahlgren och systrarna Graaf åker dit på detta. Men samtidigt vill vi fortfarande läsa om kändisarnas privatliv på bloggarna. Och vi värderar fortfarande de beroende experternas blogginlägg högre än oinsatta allmänreportrars traditionella nyhetsartiklar.

3. Apples läsplatta skakar om
Apple läsplatta slår världen med häpnad, men säljframgångarna uteblir. Brist på riktigt attraktivt innehåll är det största skälet, framför allt har Apple svårt att attrahera den klassiska underhållningsindustrin. Läsplattan blir ändock ett avstamp för en ny typ av enkla, snabbstartade datorer, oftast tangentbordslösa, där programmen har ersatt av applikationer, “appar”, och där data ligger lagrade i det berömda molnet ute på webben.
Det mest kända är Google Chrome som kommer i slutet av 2010 och ger Windows och MacOS rejäl konkurrens, men även uppstickare som Jolicloud och Hyperspace kan mycket väl ge sig in i matchen.”

Fredrik Wass har i samband med nyåret gjort en rad intervjuer med personer han tycker är bra. De har handlat om mediebranschen, internet och framtiden. Här har han sammanfattat med de bästa citaten.

Upphovsrätt i sociala medier är en annan fråga som säkert kommer att diskuteras också i år.
Först tipsar Per Åström om Creative Commons – och jag har förstått att väldigt många fortfarande inte känner till hur enkelt det är, så läs hans text.
Det har i veckan också pratats en hel del om huruvida en bild från Flickr är att räkna som en länk eller publicering.
Och apropå publicering i sociala medier och ansvarsfrågan – Daniel Sandström är numera också ansvarig utgivare för Twitterkanalerna @Sydsvenskan, @SydsvenskanRSS och @Sydsvenskankult. Något som dock inte har någon juridisk betydelse.
Oavsett juridiken – Sydsvenskan är en dagstidning som är föredömliga när det gäller just användandet av Twitter, jag rekommenderar er att följa dem alla.
Det sägs att Twitter tappar mark, och tidigare i veckan skrevs braskande rubriker om hur få svenskar som använder Twitter.
Själv är jag övertygad om att Twitter kommer att överleva ett tag till, och jag har inte märkt av något nedåtgående i mitt eget flöde. Däremot är jag liksom Anders Lundin förvånad över påståendet att de flesta svenska twittrarna skulle vara melan 15 och 25 år.
Kullin har också skrivit, och ger oss mer statistik.
Veckans mest omtalade twittrare måste ha varit Bill Gates, som redan efter några timmar på Twitter hade över 100.000 followers.

Västerbottens Folkblad vänder på steken. I julas lät de sin bloggare Underbara Clara ge ut en jultidning på papper, och nu ska hon göra till att börja med tre nummer till av papperstidningen.

Svenskan delar ut iPhones till sina anställda, och tipsar här om bra appar för journalister.

Det händer grejer på Aftonbladet också.
Förra veckans slogs besöksrekord med makalösa över fem miljoner besökare. Också SvD.se slog besöksrekord. De nya siffrorna säger inte bara något om de specifika sajterna som det går bra för trafikmässigt, det säger en hel del om att allt fler konsumerar sina nyheter på internet, och vi kommer att få ser besöksrekord den närmaste tiden, det är jag alldeles säker på.
Förutom fantastiska besökssiffror ska åtta nyheter presenteras i Aftonbladet de kommande veckorna. Först ut var iPhoneappen “Aftonbladet Supernytt” som släpptes i veckan. Jardenberg recenserar.
Mindre kul för Aftonbladet är att vd:n Pontus Gustavsson tillbringat en natt i fyllecell efter att först ha bråkat och varit våldsam mot en dörrvakt. Lars Johansson på HD ifrågasätter om Gustavsson kan vara kvar som vd. Jan Helin förklarar varför inte Aftonbladet skrivit något på nyhetsplats.

Språk är kul, Per Torberger skriver om karaktärsord. Vilka är mina, vad stör ni er på?
Det här är också intressant, lite crowdsourcing om huruvida ordet svenskalärare är okej eller inte att använda.
Och när vi ändå är inne på avdelningen lite mer lättsamt – Björn Wiman har i veckan undersökt tesen att svenska journalister är födda av lärare. Han ställde frågan på Twitter och fick en enorm respons.

Sist ett bloggtips för alla som vill ha något nytt i sin RSS:
Läs Gert Frost. För nej. Bloggen kommer inte att dö i år heller.

Same!? Same?? But?? Different?!?

RvdB daskar till med att kalla Expressen för mediernas McDonald’s. PR-konsulten i mig undrar vad McDonald’s tycker om det?

Veckans megapost tillhör nog Per Torberger, som går igenom sina tankar om den nya journalistiken och dess förutsättningar. Det kan knappast sägas vara ont om goda förslag och resonemang. Och kanske borde vi även fundera över vilka benämningar vi slänger oss med?

Spotify fortsätter vara intressant i sammanhanget. Även fast det handlar om musik är det många som sneglar på deras företagsbygge, affärsmodell och marknadsföring, kanske just eftersom det är det närmaste vi i Sverige kommer en framtidsmodell som ser ut att kunna fungera. Och det finns indikationer på att de tjänar pengar också. Eller hur var det nu? Noterbart är i alla fall att det det inte bara är lilla Sverige som nyfiket tittar på.

Mest förvirrat (men i hård konkurrens av mycket annat) i veckan är kanske siffrorna om att tidningsbranschen mår jättebra. Med lite mer pengar i lönekuvertet till landets journalister så kan vi nog somna om och glömma bort det här med kriser och nya affärsmodeller och annat. Kanske får mediebranschen generellt se upp och akta sig för att bli högfärdiga?

Pelle Sten föreslår att nyheterna ska wikifieras. Ur det perspektivet är det intressant med projekt som Wikia, men det är nog ingen underdrift att säga att utvecklingen ännu är i sin linda.

Sofia Mirjamsdotter har samlat veckans bloggande om alla hjältar där ute – låt dig inspireras!

Veckans stora mediehändelse måste sägas vara norrmännens kortslutning, det vill säga Nobels fredspris till Obama. Eller som Niclas Strandh skriver, #fail:

“Obama är idag inte Barack Obama utan USAs president. Det är hans viktigaste identitet. Alltså ger man fredspriset till USAs president.”

Vi gillar Obama och vi gillar Nobel, men det här var nog inte en bra idé.

Men generellt gör nog många samma spaning som Per Åström; de sociala medierna spelar en roll, som när den kollektiva kunskapen om den andra nobelpristagaren manifesteras på webben bara minuter efter tillkännagivandet.

Kalla Fakta publicerar en databas med uppgifter om makthavarna och skapar därmed en sorts interaktiv journalistik av ett slag vi inte varit bortskämda med tidigare. Det hela för tankarna vidare till projektet Makten och öppenheten och till vilka sätt som den här typen av transparens skulle kunna utveckla journalistiken ytterligare?

Valet närmar sig. Partierna börjar bli bättre på att förstå att kraften på den sociala webben handlar om att skapa relationer mellan individer horisontellt. Centernätet, fackligt Collected och Netroots är tre exempel på initiativ som bygger ihop gräsrötter ackumulativt över tid, men det kan vara för sent för sådana långsiktiga satsningar vad valet beträffar, samtidigt tror jag att risk föreligger att flera partier ändå kommer att kampanja sig till döds på den sociala webben istället för att lära sig av virtuoserna på den politiska webben, piraterna.

Men även Piratpartiet med Rick Falkvinge i spetsen har problem, fast av helt annan karaktär. FRA-frågan till exempel, den lever, men hur ska de lyckas blåsa liv i opinionen ytterligare en gång? Det kommer sannolikt att bli svårt denna gång, eftersom kraven på en ansvarsfull breddpolitik varvat med en mediemättnad sannolikt kommer att isolera partiets länkkraft till “de egna bubblorna” på den sociala webben.

Men vem vet? Kanske kan Lissabonfördraget som ser ut att bli verklighet se till att andranamnet på piraternas lista, Amelia Andersotter, får ta piraternas andra mandat i parlamentet samtidigt som kanske The Pirate Bay-målet eller någon ny lagstiftning kan förmå att väcka den sovande björnen – ännu en gång. Kanske, kanske inte.

Sedan har vi det här med att Medievärlden lägger ner och kapitulerar. Eller vänta nu… Det är inte alls en kapitulation, utan en logisk evolution där papperet läggs ned och hela tidningen flyttar ut på webben. Hursomhelst, trots märklig förändringskommunikation så mottar nye chefredaktören Axel Andén bara värme från den sociala webben.

På temat udda mediehändelser hamnar ändå mediekarusellen kring att Ulf Larsson vill begravas med sina hundar.

Många av er som läser var med på Sweden Social Web Camp i somras. Ännu några fler önskade att de var med och ytterligare några har åsikter om det hela som fenomen. Alldeles oavsett, så har Tomas Wennström nu satt ett datum för SSWC 2010. Till dess – här har du boken.

Ett fall av bloggmobbing har polisanmälts i Göteborg.

Veckans provokation på den sociala webben står nog Philip Wildenstam för.

I kölvattnet av Fattigbloggen och olika initiativ på den sociala webben för hemlösa, så kanske vi inom de närmaste veckorna har ytterligare ett par mediecyckler om Fattigsverige framför oss. Det är en viktig diskussion och låt oss inte glömma att den sociala webben älskar för samhället obekväma röster. Det gäller bara att de har de medel som krävs för att komma till tals.

Förra veckans raket Twingly Channels har den här veckan fört en stillsammare tillvaro. Sofia Mirjamsdotter och Joakim Jardenberg startade upp en mediekanal och jag själv en PR-kanal, men frågan är hur svårt det kommer att bli att förmå människor att konsumera sina nyheter på Twinglys sajt – har vi i Sverige tillräckligt med trafik för att motivera starka och trafikdrivande lokalkanaler utan syndikeringsmöjlighet?

Jag vill avslutningsvis vilja lyfta fram Kristofer Björkman som i en postning avslutar med att kallt konstatera:

“Faktum är att jag längtar till den dagen vi slutar tala om räckvidd.”

Jag med.

P.S. Får jag komma med musiktips i det här veckobrevet egentligen? Jag gör det i alla fall: Det här veckan berörs jag av Melissa Horn med underbart vackra tiden-står-still-när-jag-lyssnar-låten Lät du henne komma närmre.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Jag satt vid samma bord som Anders Ahlberg, Medievärldens chefredaktör som nu avgår, då TU beslutat att sluta trycka tidningen på papper. Han var lite bekymrad inför det kommande beslutet och talade om hur han försökt förklara att tidningen måste gå tillbaks till att bli en medlemstidning för alla, och inte prenumererad.

Jag har ofta skrivit om tidningen Medievärlden. TU:s branschorgan som gått från klarhet till klarhet sedan Anders Ahlberg tog över som chefredaktör för tre år sedan. En tidning som i mina ögon varit den enda i landet för seriös mediedebatt, kombinerat med bra reportage om branschen ur alla möjliga och omöjliga perspektiv. En tidning som lyckats kombinera granskande journalistik med humor.
Dagens beslut hade kunnat ses som något fantastiskt, om det varit så att TU helt enkelt förstått att nätet är framtiden, och fattat beslutet på grund av mod och framåtanda. Så är nu inte fallet. Papperstidningen läggs ner för att spara pengar.

Eventuellt försvinner också personal. Idag görs tidningen av fem personer inklusive Ahlberg, fem journalister som gör ett jättejobb med att hålla koll och sajten uppdateras flitigt, och håller koll på det senaste i branschen. På det görs varje månad ett pappersmagasin som är matnyttigt och modernt, som lyckats hitta en balans för att tilltala målgruppen – de äldre papperskramande tidningscheferna – utan att kompromissa med den granskande och upplysande journalistiken, och de har verkligen försökt bli en tidning även för folk utanför den innersta kretsen.

Dessa fem personer som med entusiasm och nyfikenhet inte varit rädda för att testa allt som är nytt – deras sajtomgörning var verkligen en orgie i widgets och nya tekniker – kanske inte helt igenom lyckad, men modig och allt skedde helt öppet.

Jag hör inte till papperskramarna. Jag tror att internet är en minst lika bra om inte bättre kanal för nyhetsförmedling in i framtiden. Men jag undrar ändå hur TU tänker här. Den stora målgruppen är (som Helena Giertta också påpekar) inte direkt internetgenerationen. De är män i övre medelåldern som helst läser sin tidning på papper, och flera av dem har säkert aldrig ens varit inne på Medievärldens sajt. Det märks inte minst på den relativt låga trafiken och den nästan obefintliga debatten i anslutning till artiklarna.
Medievärlden har gjort ett hästjobb hittills, för att ändå informera och uppdatera dessa grånade herrar om vad som händer i omvärlden, och vad som händer på nätet. Genom den utmärkta papperstidningen.

Så vad händer nu? Förutom att papperstidningen läggs ner ska även inriktningen på innehållet ändras. Tidigare har tidningen varit opinionsdrivande i branschfrågor. Nu ska den inte längre vara det enligt beslutet, utan endast ägna sig åt att granska medierna. Jag frågar mig hur man tänkt granska utan att därmed också skapa opinion?

Men jag hoppas att besparingen begränsar sig till papper och distribution, så att Medievärldens redaktion också framgent ska ha resurser, både att driva en bra ständigt uppdaterad sajt och att ägna sig åt djupare granskning. Det vore väldigt trist om tidningen övergick till att bli en skvallertidning likt Resumé eller Dagens Media. Som båda i och för sig har betydligt bredare bevakningsområden än de som Medievärlden har.

Tyvärr tror jag med tanke på tidningens målgrupp att det här beslutet är en dödsstöt för Medievärlden. Jag tror nämligen att bloggarna, som exempelvis vi här på SSBD med respektive egna bloggar, och Mindparks bloggteam, i kombination med Twingly Channels och andra nya verktyg för fördjupad diskussion och grupparbete på nätet redan ligger steget före när det gäller att driva mediedebatt och branschfrågor på nätet.

Och var har TU tänkt att debatt om yttrandefrihet, offentlighetsprincip och andra för mediebranschen viktiga frågor ska drivas? På styrelsemöten i stängda rum? Ska Journalisten ensam driva de frågorna på ett lite bredare plan? Tycker TU att det räcker så?
En annan intressant fråga är ju vilka signaler TU skickar till sina medlemmar då de väljer att lägga ner tidningen i print, samtidigt som man kampanjar och satsar på att öka upplagorna för pressen och locka unga läsare att köpa papperstidningen.
I ljuset av det är det faktiskt inte bara lite pinsamt att Tidningsutgivarna inte klarar av – eller tror på – att ge ut en egen branschtidning.

Joakim Jardenberg har en del spännande idéer, som bland annat handlar om att Mindpark och SSBD skulle kunna driva opinion medan Medievärlden står för granskningen. Han spånar även på gemensamma annonspaket för bloggarna och tidningen. Och så föreslår han Axel Andén som ny chefredaktör. Ingen dum idé, inte alls.

Och så hoppas jag att nästa års galamiddag bli en något ljusare tillställning, präglad av framtidstro och entusiasm. Det kanske borde instiftas ett pris för Årets Affärsmodell? Att bytas ut mot Årets tryckeri, då TU nu visat att de inte heller tror på print.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Diskussionen kring hur de traditionella medierna ska finansieras har fortsatt med en nästintill outröttad frenesi, de kanske starkaste postningarna i frågan den här veckan är Joakim Jardenbergs Mediehusen kastar pengar i sjön, tillsammans med all marknadsdata och Fredrik Strömbergs Nätproblemet löst, vi behöver bara mycket mer pengar.

Diskussionen har drivits till stor del av den bloggstafett i ämnet som startades med Fredric Karén på SvD.se. Men polariteterna i debatten är svåra att särskilja – ibland handlar det om betalningsviljan för journalistiken i sig, ibland om betalningsviljan för kringtjänster, ibland om nödvändigheten i att att anpassa sig till en ny medielogik.

Paula Marttila kliver in i handlingarna som SSBD-skribent via postningen Tradition är inte en affärsmodell, titeln hämtad från Internet Manifesto. Av reaktionerna att döma så är långt ifrån alla med på tåget. I sammanhanget andas Anna Serners utspel om att vi måste produktutveckla traditionella medier och Paul Frigyes Betalningsviljan: åter till papperet lite som goddag yxskaft.

Jonas Leijonhufvud pekar på att endast en av 20 är beredd att betala för nyheter på nätet. Frågan är väl om siffrorna är överförbara, pålitliga och vad de egentligen betyder? En av 20, är det bra eller dåligt?

Miriam Olsson avslutar stafetten med postningen Behov betyder betalning, men frågan är om det är så enkelt? Diskussionen lär fortsätta.

Och kanske är det inte bara nya idéer och lösningar som behövs?

Bonnier rekryterar Björn Jeffrey, tidigare vd på Good Old. På Bonnier finns sedan tidigare SSBD-bekanta namn som Fredrik Strömberg och Mikael Zackrisson. På R&D-avdelningen finns även namn som Emil Ovemar, Sara Öhrvall, Mattias Fyrenius och Thomas Mattsson.

Digmar anser att det borde hända mer på Bonniers med tanke på vilka resurser som finns.

Också PR-byrån Hallvarsson & Halvarsson stärker upp sin sociala mediekompetens genom att värva Judith Wolst som nyligen hamnade på listan över VA:s 100 supertalanger.

Därtill har ju både Same Same But Different och Mindpark knutit till sig en rad social media naturals. Är det en jakt på en ny sorts talang vi nu ser inledas, eller är det talangerna själva som söker sig till plattformar i syfte att utöka sitt handlingsutrymme?

De 46 skribenterna på Mindpark inleder en ambitiös kampanj som handlar om att samla 100 iakttagelser av förändrande mediehändelser från nollnolltalet. Kampanjen kulminerar vid årsskiftet 2009/2010.

Isobel Hadley-Kamptz kommenterar de allt snävare avtalsvillkoren för författare. En del buzz från årets bokmässa annars, men inget som står ut.

Kristofer Björkman uppmärksammar att TU-projektet Tidningen i Skolan (TiS) arrangerar Tidningsveckan för sjunde året i rad. Utan tidningar, frågar sig Björkman. I sammanhanget kanske projektet Webbstjärnan är intressantare i regi av .SE (Stiftelsen för Internetinfrastruktur) och Richard Gatarski.

Axel Andén diskuterar frågan om vem som ska betraktas som ansvarig utgivare i sociala mediesammanhang.

Att släppa in läsarna i mediehusen är inte alltid enkelt och okomplicerat. Inte minst är artikelkommentarer ett ständigt dilemma för många nyhetssajter, något som Sofia skrivit om i en krönika på Aftonbladet. Hon följer upp den med en postning i Bloggvärldsbloggen där hon försöker svara på de kommentarer som skrivits i anslutning till krönikan.

En relaterad text vad gäller läsarnas förtroende för medierna i allmänhet och journalisterna i synnerhet har Paul Ronge skrivit, utifrån en debatt på Bokmässan.

I veckan uppmärksammades åttaårsdagen av Dawit Isaaks fångenskap i Eritrea. Bland annat gjorde Babel i SVT ett program som helt vigdes åt Dawit. Och Expressens chefredaktör Thomas Mattsson tog initiativ till en ny gemensam kraftsamling över redaktionsgränserna, som fått stort gehör.

Ingen kan väl ha missat makthavare.se, annars – ta genast en titt. För i den revolution vi lever påverkas och förändras inte bara medielandskapet, utan faktiskt hela vår verklighet. Politiken och maktstrukturerna är inget undantag. Den som är intresserad bör givetvis besöka konferensen När tekniken förändrar politiken, som arrangeras av tidningen Fokus den 15 oktober.

Till sist: Per Torberger sätter veckans nyord: guilloua.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Same Same But Different

Den här bloggen föddes sent i februari. Det var några engagerande diskussioner på Jaiku som födde idén om en nischad blogg utifrån hur de traditionella medierna hanterar internet och sociala medier.
Vi tänkte inte särskilt länge, hade vare sig strategi eller några uttalade ambitioner, det handlade mer om en känsla att vi utifrån våra olika bakgrunder inom reklamvärlden (Niclas) och media (Sofia) skulle kunna ha något att tillföra det nya medielandskapet.

Responsen lät inte vänta på sig. Det har varit ett framgångsrikt år. Bloggen fick snabbt en ganska stor skara trogna läsare och har kommit att bli en viktig röst i mediediskussionen i Sverige.

I höstas blev vi nominerade till priset för Årets Nättidskrift. Det kändes som ett stort erkännande.
Vi har klättrat på listor som Twinglys top100 och Knuff.
Som en fin avslutning på året blev Same Same But Different utnämnd till bästa medieblogg av Martin Jönsson i hans eminenta årslista.

Våra veckosammanfattningar - vars tillkomst var lika opretentiös som resten av bloggen – Sofia fick en idé och genomförde den – har många läsare och har blivit viktig läsning för många. Vi har helt enkelt samlat ihop intressanta saker vi läst på nätet under veckan, och försöker sammanfatta det viktigaste som hänt i medievärlden under veckan. Med tiden har vi lagt allt mer möda på att faktiskt hålla koll och inte bara rekommendera sådant som vi själva gillar. Dessa veckosammanfattningar finns numera som nyhetsutskick via mail, för den som inte vill missa.

2008 – Bloggens år

Många har sagt det före oss. Och vi instämmer i kören. 2008 blev bloggarnas år. Det har bokstavligen bara rasslat till, och bloggen som för ett år sedan av de flesta ansågs vara “en dagbok på nätet” har plötsligt blivit något att räkna med, för privatpersoner, för företag, för politiker men inte minst för gammelmedia.

Några viktiga saker vi vill peka ut när det gäller gammelmedias relation till bloggosfären i Sverige:

Inlänkande av bloggar är något ingen tidning längre kan låta bli att visa. Twinglys tjänst gör det enkelt och de som inte använder Twingly använder andra format men alla större tidningar ser nu till att visa vilka bloggar som länkar till artikeln. De tidningar som ännu inte förstått vikten av detta för det finns ett gäng – halkar tveklöst efter. Detta för att bloggosfären i allt högre grad styr vad som blir “snackisar”, allt fler väljer att låta bloggare rekommendera vilka nyhetssajter man ska läsa och bloggarnas benägenhet att länka till dem som inte bjuder på en länk tillbaks är låg. Väldigt låg.

Vi tror och hoppas att nästa steg är att se till att också länka till andra nyhetsmedier för att ge läsaren bredast möjliga bild av en händelse.

Tidningar har på riktigt startat egna bloggar. Det började redan förra året men 2008 har blivit ett genomslag för att “gammalmedia” börjat att använda bloggen som ett professionellt verktyg. Mängden bloggar på tidningarna ökar och det handlar både om att låta personer som tidigare fått nöja sig med veckovisa krönikor få mer utrymme och om att skapa bloggar som följer tidningens olika avdelningar.

Vi skrev tidigt om Sydsvenskans Redesign, där tidningen låtit läsarna delta i omgörningen av sajten, och under året har flera andra tidningar hakat på och låtit sina läsare vara med och tycka till.

Inte minst har Medievärlden använt sig av utvecklingsblogg och total genomskinlighet när det gäller sin redesign – mycket bra, då det är en tidning som läses av alla i branschen och därför kanske kan inspirera flera.

Bloggar har blivit en viktig del av nyhetsflödet vilket innebär att kopplingarna mellan traditionella medier och bloggarna har blivit starkare. Sedan bloggbävningen har det blivit allt vanligare att de större tidningarna i samband med större nyhetshändelser skriver uppföljande artiklar där de refererar till det som skrivits i bloggar och även intervjuar de bloggare som har specialkunskaper i sina ämnen. Bloggares åsikter efterfrågas och fler och fler blir delar av medieetablissemanget och får sitta i TV-sofforna tillsammans med andra tyckare.

Det kommer bara att fortsätta. Bloggare är idag en del av mediesfären, en självklar del som de traditionella medierna helt enkelt måste förhålla sig till och konkurrera med om nyhetssförmedling och kanske också reklamintäkter?
Och det faktum att ordet Bloggbävning som myntades i somras av en av Sveriges kanske mest kontroversielle bloggare också finns med på språkrådets lista över nya ord säger en hel del om genomslaget.

Vad gäller bloggbävningen i övrigt finns det så många andra som bevakat och skrivit om just den på ett bra sätt, så vi känner inget behov att att beskriva den i detalj.
Däremot kan det kanske vara relaterat och intressant att läsa den här texten som vi skrev i rabaldret som uppstod kring SVT-programmet om FRA och visade hur en blogg kan användas i kommunikationen med gammelmedia, men också hur den kan spela en granskande roll.

Newsmill

Ett av årens mest spännande projekt inom gammelmediasfären är Newsmill.
Vi har följt Newsmill från projektering till entré och är övertygade om att Newsmill bara är ett i raden av liknande projekt och nya former av nyhetsförmedling på nätet som de traditionella medierna måste våga prova för att fortsätta vara relevanta i framtiden.
Vad Newsmill tagit fasta på är själva essensen i Webb 2.0, nämligen konversation. Diskussion, debatt och människors aldrig sinande vilja att dela med sig av sina åsikter och kunskaper till andra.

Något som Newsmill också lagt väldigt stor vikt är kommenterandet. Det som vi ofta lyfter fram som en viktig del av nyhetssajterna. Kommentarer som mervärde, kommentarer för att kommunicera med läsarna, liksom de svårigheter som uppstår med troll och spam och rättshaverister som tar över kommentarfälten på visa sajter. Newsmills grundare PM Nilsson har vid flera tillfällen berömt de egna kommentarerna och den höga nivån, och en sak som vi tror är starkt bidragande till Newsmills framgångrika start är just det direkta tilltalet, närvaron och känslan av att man får en relation till sajten och dess redaktörer. Genom att de bloggar, själva kommenterar diskussionerna som pågår och tack vare att de frågar och tar till sig av råd och tips från läsare.

Vi har också skrivit en hel del om artikelkommentarer och kommunikation med läsare, för den som vill ha en repetition. En mycket intressant diskussion uppstod i anslutning till det här inlägget – i vårt kommentarfält, men också i andra bloggar.

Mikrobloggens år?

Många har talat om 2008 som året då mikrobloggen fick sitt genombrott. Vi lyfter ofta fram mikrobloggen och är själva flitiga användare av dem både privat och professionellt, men att säga att de fått ett genombrott är ändå en sanning med modifikation. Antalet användare av mikrobloggar i Sverige är fortfarande försvinnande få. Möjligen kommer ett större genomslag 2009.
Men. Mycket har ändå hänt och i mediasammanhang har ändå mikrobloggarna och kanske framförallt Twitter utmärkt sig, främst under årets slut.

Terrorattacken i Mumbai blev för svenska medier ett uppvaknande när det gäller mikrobloggande. För det var första gången som man såg mikrobloggandets styrka som nyhetsförmedlare. Men många har redan tidigare insett värdet av att ha en kanal direkt ut till sina läsare och en kanal från sina läsare direkt in. Genom att lyssna och delta inser man mer och mer att det finns stora möjligheter att använda kanalen för både egna nyheter och för att hitta “andras” nyheter.
Här finns många möjligheter, inte minst om gammelmedia lär sig att köra ut sina flöden i mikrobloggar och också se till att scanna kanske framförallt tendenserna på Twitter, för att snabbare hitta nyheter och kanske också andra nya vinklingar av de traditionella nyhetsbyråernas material.

Kanske ännu påtagligare för de svenska medierna blev mikrobloggsdiskussionen efter jordskalvet i Skåne. Men åter igen – mikrobloggens genomslag ska kanske inte överdrivas. Däremot kan man genom både exemplen Bombay och Skåne se att de många källor till information och nyheter som finns på internet blivit en faktor som inte kan ignoreras, och som gammelmedia helt enkelt måste förhålla sig till och försöka att dra nytta av för att överleva.

Bambuser

Bambuser har under året blivit ett begrepp i svenska medier. Tjänsten som tillåter att man streamar video direkt från sin mobiltelefon ut på nätet, med möjlighet för tittarna att chatta under tiden har fått ett ordentligt genomslag framförallt under hösten.
Vi hörde båda till pionjärerna, som testade Bambuser privat, sände från mobil och webbcam, och kom med input till skaparna av tjänsten. Man kan väl säga att vi var en slags ambassadörer som blev förtjusta och genast insåg potentialen.

Så vad är det så som skiljer Bambuser från vanlig webbteve?
Kvaliteten är ofta rätt kass. Ljudet är inte sällan i osynk. Ibland hackar det så att man inte alls vare sig ser eller hör.
Bambuser handlar inte om kvalitet. Inte om inramning.
Bambuser handlar om närvaro. Om möjligheten att sända här och nu och ge tittaren den riktiga känslan av att faktiskt vara på plats, där det händer, när det händer.
Många är de tidningar som börjat använda sig av tjänsten, för att rapportera från evenemang, presskonferenser men också för att på försök sända redaktionsmöten och vanliga intervjuer för att ge tittaren möjlighet att delta med egna frågor och kommentarer.

En annan viktig roll som Bambuser spelat under året är möjligheten att följa evenemang, föreläsningar och konferenser utan att vara på plats, då de allra flesta dylika som handlat om internet, nya medier och framtid faktiskt direktsänts så att man kunnat följa hemifrån eller titta i efterhand.
Publicistklubben började under hösten att sända sina debatter – mycket uppskattat och något som ger oanade möjligheter för diskussionen att flytta ut från storstadskoncentrationen i Stockholm.
Strax innan nyåret premiärsände What’s Next, vår favoritpodcast, sitt program genom Bambuser, där de bland annat talade med grundaren av just Bambuser, Måns Adler. Tittning vi rekommenderar!

Lågkonjunkturen

Året avslutades i svart. Världsekonomin skakade och mediehusen med den.
Något som inte alls behöver vara endast av ondo. Nöden är uppfinningarnas moder, och mycket pekar mot att de sociala medierna har många fördelar i en lågkonjunktur. Här finns utmaningar och möjligheter, för dem som vågar.
Vi tror att många tidningar kommer att få ekonomiska problem. Papper och distribution är bara ett par av de saker som kommer att bli väsentligt dyrare under året som kommer. Samtidigt som den nya generationen i allt lägre grad väljer att läsa tidningen på papper, och de äldre trogna prenumeranterna försvinner.
Samtidigt som en mängd rapporter under året pekade mot att en allt större del av reklam och annonskakan kommer att satsas på nätet i en lågkonjunktur. Nu är den här. Låt oss utnyttja det! Sluta fokusera på papper. Tänk tidning. Tänk tidning som i nyhet, som i information, som i kommunikation och som i mötesplats. Utnyttja det maximala av varje kanal och inse att en nyhet är en lika viktig och framförallt färskare nyhet när den publiceras på nätet.

Några få har redan börjat testa alternativa utgivningsformer, så som möjlighet att ha papperstidningen enbart på helgerna. Frågan är vilken tidning som ska bli först med att lägga ner den dagliga utgivningen och istället sammanfatta det viktigaste i ett veckomagasin? Lite som Fokus, men med ett annat utgångsläge och kanske andra målgrupper.

Tre snabba från 2008

Gästbloggare på SSBD. Vi började lite blygsamt men hoppas att antalet gästbloggare och texter med andra infallsvinklar än våra egna ska öka under 2009. Hittills har Mikael Pettersson, Camilla Lindberg, Andreas Ekström och Anna Serner skrivit för oss.

Podcastmedverkan. Både Sofia och Niclas har medverkat i podcasten What’s Next. Sofia har två gånger deltagit i panelen och Niclas var med i en special om terrorattackerna i Bombay.

Debattartikel i Medievärlden. En sådan skrev vi, som mynnade ut i en intressant diskussion, som vi hoppas fortsätter också i år.

…och så vill vi passa på att tacka.

Under året är det många personer som kommit att betyda mycket för oss och för SSBD, när det gäller inspiration, bollande av idéer och glada tillrop i största allmänhet.
Några har varit särskilt viktiga;

Joakim Jardenberg och hans Mindpark.
Jockes aldrig sinande engagemang, hans enorma kunnande, hans rakhet och generositet är en viktig källa för oss. Dessutom är han ett föredöme för hela mediesverige när det gäller transparens.
Vi använder oss ofta av Mindparks delande av siffror och statistik, och genom Jockes ifrågasättanden väcks nya funderingar som alltid tar saker ett steg längre. Han är inte rädd för att ge vare sig kritik eller beröm, vilket ger honom hög trovärdighet.

Martin Jönsson.
Precis som alla andra har också vi lusläst Martins blogg om Reklam och Medier. Precis som många andra håller vi honom och hans kunnande om branschen högt. Vi kommer – som så många andra – att sakna hans blogg och analyser, och det är inte utan en viss press vi läser att han och andra lägger stort ansvar på oss att förvalta diskussionen om medier i Sverige. Vi lovar att göra vårt bästa!
Och vi gratulerar Svenskan till en ny redaktionschef, som förhoppningsvis blir den som tar tag i vad vi tror kan bli 2009 års viktiga diskussion; hur fördelar vi mediehusens resurser på ett bra sätt så att vi tillfredsställer både de trogna pappersläsarna men också hittar nya vägar, läsare och inkomster på nätet? Hur köra parallella race med både print och nät utan att någon av dem förlorar?

Axel Andén på Medievärlden.
Vi har Axel att tacka för mycket, både personligen för SSBD och för det han gjort och gör för tidningen Medievärlden och därmed för hela branschen. Vi tillägnade Axel en egen postning här.

Emanuel Karlsten på tidningen Dagen.
Emanuel nämns ofta på SSBD. Också han fick en egen postning i somras.
Vi kan väl erkänna att vi båda är lite hemligt förälskade i Emanuel. Han gör det han gör på ett så självklart sätt, driven av passion, lust och genom att hela tiden vara sig själv har han lyckats vända en gammal frireligiös skuta som tidningen Dagen till att bli en av de kvickaste vad gäller att ta till sig nyheter och anpassa sig efter den nya verkligheten. Vi vet att Emanuel inte alltid har det lätt, men vi vet att han lyckas göra rätt! Och det är knappast en slump att han också blev utnämnd till årets medarbetare på Dagen. Att han dessutom skriver en av Sveriges bästa bloggar alla kategorier gör honom inte på något vis mindre värd vår respekt och beundran.

Elisabeth Bäck på VLT.
Helt enkelt för att hon skriver Sverige bästa chefredaktörsblogg. Som inte sällan får statuera exempel när vi försöker förklara vad som är så bra och viktigt med redaktionellt bloggande och läsarkommunikation.

Lisa Bjurwald, Siewert Öholm, Bo Rothstein och Mats Bergstrand ska dessutom alla ha en eloge för att de så duktigt hjälper oss och andra att hitta bra argument för varför man ska blogga. För att ni gett oss en del goda skratt. För att ni så öppet outat er rädsla och okunskap vilket ger oss anledning att förklara och förklara igen och igen.

Därmed vill vi tacka alla våra läsare, våra inspiratörer, alla som gett oss feedback, vi vill tacka alla mediehusen, nyhetssajter och bloggare, ja kort sagt – ni som gör SSBD till vad den är – för året 2008.
Inför 2009 ser vi fram emot nya utmaningar, nya innovationer och nya spännande diskussioner om medielandskapet, journalistiken och framtiden.

Läs även andra bloggares åsikter om Årskrönika, 2008, Samesamebutdifferent

Same!? Same?? But?? Different?!?

Tidigare hette den Pressens Tidning och jag måste säga att den var rätt trist. Men på senare tid är det faktiskt med stor förväntan och ofta överraskning jag läser tidningen, printversionen. Även på nätet har tidningen ryckt upp sig och är riktigt bra på att hålla sig uppdaterad om smått och stort som händer i branschen, inte minst när det gäller utvecklingen inom sociala medier. Enligt Martin Jönsson är den “klart bäst av medietidningarna på nätet och var det sannerligen inte för några år sedan.”

En person som bör creddas lite extra för detta är reportern Axel Andén. Som kom till tidningen lite tack vare Martin Jönsson. Chefredaktören Anders Ahlberg var på jakt efter en reporter och pratade med Martin som beskriver Axel så här:

“Axel är en entusiast; han tillhör dem som tycker att alla uppdrag är roliga. Och eftersom han rör sig naturligt i den nya medievärlden passade han perfekt på den tidningen som ju tidigare var väldigt papperstraditionell .
Jag tycker att han har tillfört väldigt mycket till tidningen. Och synen när han satt på WAN-konferensen och bambusade med en mobil i handen, timme efter timme, dag efter dag, är obetalbar: han slet upp skjortärmen på köpet. Men var lika glad ändå…”

Medievärlden var en av de första tidningarna som använde sig av Bambuser för att direktsända både evenemang och intervjuer, och det var Axels idé. Han säger själv att fick den när han intervjuade mig men också inspirerats av exempelvis Björn Falkevik, som väl får anses vara den störste Bambuserentusiasten i Sverige.

Den senaste tiden har tidningen också i hög utsträckning börjat plocka upp vad som händer i bloggosfären, i varje nummer av papperstidningen finns tips om bloggar och annat som händer på internet, och i nätupplagan snappas nyheter om den digitalsociala sfären upp snabbt. Inte sällan av Axel som ofta också tar kontakt med bloggare/debattörer/kritiserade personer och gör snabbintervjuer.

Sedan en kortare tid har Medievarlden.se dagligen en vinjett kallad 15.45 där en dagsaktuell person intervjuas, och i samband med det skickas också pressmeddelande ut. Bra grepp.

Axel Andén är enligt Medievärldens chefredaktör Anders Ahlberg “Ett fynd!” och som det verkar helt rätt person att rekrytera i en tid när det händer mycket i branschen. Och just att det händer mycket är något som tilltalar Axel. På frågan om vad han tycker är roligast med jobbet svarar han:

– Det är en medievärld som var likadan i hundra år, och som har blivit helt upp och nervänd de senaste tio åren. Det känns som en ynnest att få bevaka de förändringarna.

Men det är mer eller mindre en slump att Axel blev journalist. Han var civilekonomom från början och sommarjobbade på bank medan han utbildade sig. Men så gjorde han av nyfikenhet Journalistprovet samtidigt som han ströks från de D-kurser han sökt på Handels, så då hamnade han på JMG istället.

Vad får man lära sig om sociala medier på journalistutbildningen?
– Vad jag minns var det i det närmaste ingenting, men det kanske finns en poäng i det också, att det mest användbara är att få lära sig journalistik helt plattformsoberoende.

Du var tidigt engagerad i webben, vad är det med internet som lockar dig?
– Det har nog ändrats med tiden, när jag var barn var det drömmen om hackers och hemsidor. Det som lockar mig nu är potentialen i att ordet blir fritt och informationen gemensam, i teorin. I praktiken är det nog mer en slags rastlös nyfikenhet som drar.

Du har startat och drivit webb-byrå – är det något som påverkar ditt sätt att jobba idag?
– Det har säkert påverkat mycket, men det är svårt att sätta fingret på exakt vad.
Jag tror att jag förstår det tekniska bättre, jag vet hur man kan plocka saker från en databas och så. Men det har bara gjort det mer frustrerande när vår plattform inte varit särskilt flexibel.

Skulle du kalla dig själv för en digital native? När kopplade du upp dig?
– Jag blev intresserad av internet när jag var tio-elva år och kom över en internettidning hos en kompis storebror, där var ett stort reportage om svenska hackers och så fanns det en guide hur man gjorde en hemsida. När jag kopplade upp mig 94 byggde jag en hemsida med en snurrande jordglob på Geocities. Sedan startade jag och en kompis en webbyrå. Vårt första jobb var att bygga en hemsida och ett mackbeställningssystem åt Dagoberts Mackbar. Vi uppfann ett system som byggde på en hemsida med en meta refresh var 15:e minut som kopplade upp ett modem som sedan kopplade ner igen. Datorn var en 486 med internet exlporer i autostart och den här sidan som startsida. Databasen var en textfil. Jag snackade med den här kompisen igår och han hade precis varit där och köpt en macka och upptäckt att det fungerar fortfarande. Fast det gått mer än tio år nu.

Tror du att sociala medier är en generationsfråga?
– Jag chattade på Aftonbladet när jag var 12-14 kanske, sedan började jag mirca, men det handlade mycket om att bilda klaner och ta över och hålla kanaler med hjälp av botar. Det var inte den här konstruktiva kommunikationen jag upplever nu i bloggar och på jaiku, men det kan ju vara en åldersfråga också, att man är mer omogen då. Om man är indie och växer upp i en liten by är det klart att man kan leva större delen av sitt liv genom sociala medier som Skunk och Helgon. Jag tror att sociala medier var en generationsfråga fram till Facebook. Nu tror jag inte att det är det på samma sätt längre.

Hur engagerad har du varit i omgörningen av Medievärlden?
– Vi har alla varit väldigt engagerade i den, vi är bara fem personer här och gör egentligen allt tillsammans.

Fick du tjata om att få börja Bambusa eller har du fria händer?
– Nej jag behövde inte tjata alls, tvärtom har Anders varit väldigt mån om att vi ska hålla igång det här under sommaren. Sedan när jag testat det blev jag fast, jag känner mig väldigt levande när jag sänder live, även om det är få som tittar. Du kan inte göra några såsiga en-timmesintervjuer för att sedan välja ut godbitarna, du måste vara skärpt hela tiden och försöka ställa vassa frågor.

Vilka reaktioner har ni fått från besökarna på sajten?
– Det är lustigt för man tror att de som kommit längst inom nya medier ska vara de som är mest måna om teknisk fulländning. När det gäller livevideo på nätet är det tvärtom. Vi får sura mail från gubbar om bedrövlig kvalitet, medan it-människor som Joachim Jardenberg och Morris Packer öser beröm över dem.

De senaste numren har handlat väldigt mycket om nya medier, finns någon särskild tanke bakom det?
– Nej, eller det fanns väl en tanke om att det var ett sommarnummer och gärna fick vara lite lättsamt, som e-pappersjobbet. Sedan gjorde jag ju ett jobb om bambuser och ett om FRA, men det var väl det jag tyckte var mest intressant att göra då. Nästa nummer kommer också att bli lekfullt och mycket nya medier, sen blir det höst och då får vi se vad som händer.

Fått några reaktioner från gubbarna på TU?
– Nej ,det är nog mest Anders som får det.

Vilka medier använder du själv?
– Jag har väldigt svårt för tv-mediet, med några få undantag känns det ineffektivt. Jag lyssnar på P1, läser DN, SvD, Expressen, Aftonbladet, Arbetaren, Economist och Guardian Weekly på papper, samt min flickväns tidskrifter som Arena, Bang och Slut. På nätet utgår jag från Knuff och mina rss-flöden.

Bloggar du?
– Nej, men det kliar i fingrarna.

(Här måste jag inflika att Axel även om han inte bloggar är aktiv på mikrobloggsajten Jaiku, där de ivrigaste nördarna inom sociala medier och internet bloggar i kortform men kanske mest diskuterar och delar med sig av kunskap till varandra.)

Hur stor nytta har du av Jaiku i ditt jobb?
– Jättestor, det är nästan omöjligt att förklara Jaiku för någon som inte använder det, men som det fungerar just nu, när man hjälps åt att lösa problem och spåna fram idéer, det är helt fantastiskt.

Det är väldigt stor skillnad på Medievärlden i print och på nätet, ibland är det irriterande som när inte pappersmaterialet finns att hitta på webben, varför är det så?
– Jag tycker också att det är väldigt irriterande. Vi har en plattform där varje liten förändring kostar stora pengar. Jag har vetat exakt vad jag vill göra sedan årsskiftet, men nu är det nog bara någon månad bort.

Och irritationen blev påtaglig när vi skulle få ihop det här inlägget, eftersom inget av de jobb Axel själv håller för sina favoriter i tidningen fanns på nätet och vi alltså inte kan dela med oss av några länkar…

Jag ställer samma fråga till chefredaktör Ahlberg och undrar samtidigt varför inte exempelvis kommentarsmöjlighet är en självklarhet och han svarar så här:

“Mer av det vi trycker kommer strax på nätet. Bland annat Axel jobbar med det bredvid annat.
Vi ser till att haka på kommentarer allt oftare. En disciplinfråga bara.
De flesta gör vågen. Men vi behöver flytta fram positionerna på vår marknad, säger jag lite kryptiskt.”

Det verkar alltså som om vi kan vänta oss fler förändringar av Medievärlden. På min egen önskelista finns såklart mer interaktivitet. Som varande den rappaste branschtidningen borde den kunna bli en utmärkt plattform för en levande diskussion om mediehusens framtid. Och med reportrar som Axel med blicken framåt hoppas jag att alla tidningsredaktörer och chefer som inte riktigt tar internetet på allvar ska få upp ögonen genom det egna branschorganet. Men då måste Medievärlden ju leva som den lär, inte bara när det gäller snabb publicering av nyheter.

Och om de får behålla Axel är chansen stor att Medievärlden förblir den bästa branschtidningen. På frågan om vad han har för tankar om framtidens journalistik svarar han:

- Om man som jag läser väldigt många dagstidningar tröttnar man till slut på de välkammade ledarsidorna. Då känns det mycket mer uppfriskande att läsa originella röster som till exempel Blogge Bloggelito eller Petter Partikulärt. Jag tror att fler kommer att upptäcka det. Jag tror också att fler kommer att upptäcka potentialen i samtalet och samarbetet. Mina tankar om framtidens journalistik är nog inte bara mina. Men det jag upplever på Jaiku just nu, jag tror att det också ger ledtrådar. Att bygga saker utifrån den typen av dialog. Det känns som att den här nya satsningen Newsmill skulle kunna vara något åt det hållet, men det är ju helt omöjligt att säga, det kan ju vara en flopp också, även om det skulle förvåna mig.

Egentligen tror jag att tidningarna gör fel när de drar ner på gräv och andra tunga jobb för att spara pengar, nu när folk andas nyheter blir det deras viktigaste och kanske enda usp att gå på djupet. Både ur ett samhällsperspektiv, och på sikt kanske ur ett affärsmässigt perspektiv. Det som Kalla Fakta och Uppdrag Granskning är bra på, stora avslöjanden som Fredrik Laurins om CIA-planen, saker som är viktiga och svåra, och omöjliga att kopiera. Tidningarna idag är fulla av artiklar om folk som vill att artikeln ska skrivas. Det är ett trovärdighetsproblem. Och den typen av journalistik kan en ensam bloggare som Beta Alfa göra lika bra som en redaktion. Om man lyckas bygga en produkt med tung journalistik som blir navet i webbens rewrite-miljö (tänk tusen blogglänkar) så kanske det också kunde gå att tjäna pengar på det, men det är långt ifrån säkert. Kanske borde medierna även satsa på någon slags kvalitetsredaktörer som går igenom nyheterna innan de publiceras. Som storyn med de romska flickorna. Eller det israeliska medieinstitutet som översatt tal av Ahmadinejad och Khadaffi fel och de har gått ut felöversatta i alla svenska medier. Då kunde den redaktören ha kunnat ta kontakt med någon av sina Facebook- eller Jaiku-kontakter som pratar persiska eller arabiska och fråga: vad säger han egentligen? Det skulle också bli en sorts usp, och föda många egna nyheter av typen: så sa han egentligen, när alla andra redan skrivit fel. En roll som bloggarna fått ta över nu, men där kommer det ju ofta lite senare än det skulle göra om det kollades upp direkt.

Inga dumma idéer. Jag hoppas att Axel har rätt i att fler kommer att upptäcka det, istället för att vara rädda. Och jag önskar Axel och hela Medievärlden lycka till med framtida omgörningar, och hoppas för Tidningsbranschens skull att tidningen fortsätter ligga i framkant så att de gamla stötarna inte längre kan blunda för den nya verkligheten.

Same!? Same?? But?? Different?!?