Posts Tagged: annonser


10
Oct 10

Veckan som gick – vecka 40

Den här veckan har jag först krånglat med ett ickefungerande bredband och senare varit ovanligt analog, varför jag kan ha missat viktiga händelser på nätet – i så fall – tipsa gärna om mer läsning i kommentarerna!

Jag börjar med att gratulera alla vinnareÅrets Dagstidning som gick av stapeln på Berns i torsdags. Vinnarintervju med Svenska Dagbladet som vann helhetspriset finns här. Fler vinnare intervjuas här och här. Den största skrällen var när jag själv meddelade att Nyheter24 vunnit pris i kategorin digitala medier. Genast började utnämningen kritiseras på Twitter, och Medievärlden tyckte att det var på sin plats att intervjua ett par av jurymedlemmarna om valet. Som medlem i juryn kan jag försvara beslutet vilken dag som helst, och motiveringen vi skrev i nomineringarna räcker:

“En hypermodern nyhetssajt som saknar släktskap med allt som ges ut på papper, förstår vilka röster en ung publik vill höra och lyckas med tvåvägskommunikationen. Nyheter24 vinner inga journalistpriser, men har knäckt koden för hur man gör dagstidning för unga.”

Chefredaktören för Nyheter24, Aaron Israelsson, bloggar om vinsten och kommenterar kritiken. Mattias Pehrsson från favorittippade Sydsvenskan bloggade sin besvikelse.
Läs mer om Årets Dagstidning på Medievärldens temasajt.

Samma kväll delades också Svenska Designpriset ut, och även här lyckades Svenska Dagbladet kamma hem vinsten.

Många priser är det. Om ett par veckor delas Tidskriftspriset ut och där är bland andra Axel Andén nominerad till Årets genombrott. Jag håller tummarna. Själv sitter jag i juryn för Årets digitala tidskrift, där de nominerade är Driva-eget.se, Dagensmedia.se och Makthavare.se.

Förutom alla tidningspriser som delas ut har även nobelpristagaren i litteratur avslöjats.
Då jag befann mig på TU:s branschdagar på väg att gå på scen för att tala om lokaljournlistik och sociala medier hängde jag inte riktigt med i hur bevakningen sköttes i medierna, däremot snappade jag upp att DN.se låg nere. Enligt Björn Hedensjö den värsta kraschen han varit med om. Som jag uppfattade det kom inte sajten upp förrän framåt kvällen, och till en början med gamla nyheter då det inte fungerade att uppdatera. Hedensjö ber läsarna om ursäkt. Att Polopoly låg bakom känns inte som någon större överraskning…
Mario Vargas Llosa klättrade för övrigt snabbt upp i toppen på trending topics på Twitter, något som kanske säger en del om vilka som hänger där. Kanske andra än de som kommenterar på Aftonbladet.se…

Inte bara litteraturpriset har avslöjats i veckan, och Svenska Dagbladet var först med att avslöja pristagaren i medicin. Något som väckt ont blod hos några av läsarna. (läs gärna kommentarerna till det här inlägget av Martin Jönsson) Andreas Ekström har en intressant teori om varför. Läs också gärna Martin Jönsson om att berätta sådant som läsarna inte redan vet.

Fredspriset går till yttrandefrihetskämpen Liu Xiaobo.

En av veckans snackisar på Twitter har varit Karin Hübinette, som fick lämna Agenda och Aktuellt då hennes syster Hillevi Engström blev ny minister i regeringen.
Ett beslut som kritiseras på bred front. Kollegan K-G Bergström kallar det för ett straff, statsvetaren Ulf Bjereld jämför med Thomas Bodströms syster Cecilia Bodström som hade höga positioner inom Sveriges Radio samtidigt som hennes bror var minister. Staffan Dopping skriver bra och tar även upp det obestridliga faktum att ju längre en journalist arbetar och verkar i Sverige desto fler bekanta får den bland personer i maktpositioner.
Karin Hübinette själv säger att hon skulle ha fattat samma beslut om hon varit sin chef. Chefen, Eva Landahl, förklarar att det skulle varit ogörligt att ha en ständig ersättare för Hübinette för de gånger hennes syster skulle tänkas medverka i programmet. Något som enligt Dagens Media kommer att ske redan ikväll.
Hennes efterträdare i Agenda blir Marianne Rundström.

En annan snackis har varit just Thomas Bodström, som PO-anmäler Expressen. Själv håller jag nog faktiskt med Jocke Jardenberg som skriver att Bodström framstår som värsta rättshaveristen. Läs hans blogg och döm själva.
Men fenomenet är intressant. Personer som tidigare varit utlämnade till det tidningarna skriver kan ge sin egen version, på gott och ont. Ett annat exempel, i min mening vitt skilt från Bodströms, är Mårten Schultz som här bloggar om en missförstådd debattartikel och utvecklar sitt resonemang.

Emanuel Karlsten har kritiserats för att twittra med hashtagen #spectrial under rättegången mot The Pirate Bay i hovrätten, här förklarar han varför det är en förutsättning för journalistisk bevakning:

“Under rättegången twittrar också jag och Sunde med varandra. En journalist och en dömd twittrar under pågående hovrättsförhandlingar. Konstigt? Nej, snarare en ny förutsättning för journalistisk bevakning.
Sunde påstår på Twitter under förhandlingar att målsägande Henrik Pontén nickar till. Jag tittar upp, ser Pontén vaken, dementerar på Twitter.
Ett rykte sprids på Twitter att Neij uppgav sin IP-adress när hans adress efterfrågades. Neij dementerar i paus. Jag twittrar dementi.
Sunde twittrar ett “jag ser er, tack”. Twitterfråga senare förklarar han att det handlar om Piratpartiets aktivister i lokalen.
Allt hela tiden med taggen #spectrial, vilket jag kommenterade i fredags:
“Är det partiskt att använda en tagg som på ettsätt målar upp en rättegång som ett spektakel? “#spectrial” För migstår det ganska klart: Medier kan inte styra vad som blir den mestanvända taggen på Twitter. Använder 95 procent “#tontfestival” omMelodifestivalen får vi tagga så för att nå ut och in i det samtaletsom pågår kring programmet.
En ny förutsättning, igen.”

IDG ska ge ut en papperstidning om Facebook. Ska bli väldigt intressant att se hur det går. Med tanke på hur stort Facebook är, och vilka möjligheter som finns där för alla från privatpersoner till företag och organisationer tror jag inte att idén är så dum, faktiskt.
Facebook har för övrigt släppt nya funktioner som blivit rätt omtalade i veckan. Det handlar främst om nya möjligheter för Facebook-grupper, både vad gäller sekretess och användningsområden.
Här finns en bra genomgång av de nya grupperna och hur de kan användas. En text som jag tror skulle rönt stort intresse även i en tryckt tidning. Här finner du en rejäl genomgång på engelska.
Det är inte bara Facebookgrupperna som förnyatss, Fredric Kjellberg beskriver tydligt hur man får bättre koll på om obehöriga försöker ta sig in i ens konto.

Den första gruppen jag blev tillagd i var gruppen Bubblan, som samlar folk som hängde på Jaiku. Bland dem Karin Adelsköld, som här berättar vad Bubblan betyder, vilken funktion den har.

Också Twitter förnyar sig. Igår fick jag äntligen “nya Twitter”. Jag har inga direkta anmärkningar, visst är det på många sätt en förbättring, men jag saknar fortfarande en del elementära funktioner, som att kunna se hela trådade konversationer och kommentera/redigera retweets.
Nanok tipsar i Journalisten om Twitterfall som sökverktyg för journalister. Jag har inte testat själv.

Apropå Twitterdet här tycker jag var riktigt smart av Expressen och Emanuel Karlsten. Han har alltså registrerat Twitter-konton till alla ministrar i nya regeringen och uppmanar dem att höra av sig för att få tillgång till sitt konto, gärna med ett löfte om att börja twittra. Enligt uppgift har hittills en minister hört av sig.
Själv har jag uttalat mig i Aftonbladet och upprepat det som tydligen inte kan upprepas alltför många gånger – publicera ingenting på nätet som du inte kan stå för oavsett vem som råkar läsa/titta/lyssna. Jag tycker det är läge att uppmärksamma en gammal text som är lika aktuell idag, och troligen också om fem år. Tio saker som mormor kan lära dig om sociala medier.

Alldeles nyligen avfärdades sociala medier av väldigt många som pladder och trams. Idag är motståndet inte lika hårt, och alltfler ser möjligheterna med nätet. Det här, om Polisen på Facebook, tycker jag är ett intressant exempel. Att sociala medier är väldigt brett och har oräkneliga användningsområden blir tydligt när vi går från polisen till H&M som använder Foursquare för att locka kunder. (Tipstack @mbjork)
I modeindustrin har bloggarna fått en maktposition att räkna med.
Ibland när jag föreläser får jag kritik för att jag är för positiv. Att jag talar för lite om baksidorna och problemen med sociala medier. Kristina Alexandersson skriver väldigt bra om varför hon ogärna pratar om problem:

“Jag vill inte prata om avigsidor för jag ser utmaningar. Tekniken skapar situationer som vi måste möta och hantera. Det är svårt, det är stort. Jag tror inte på att stänga ute eller förbjuda. Jag tror på att möta, pröva, samtala och försöka. Jag tror på dialog, jag tror på att vi måste försöka möta de utmaningar som kommer med tekniken, genom att använda tekniken.

Jag har under stora delar av min lärarkarriär BARA sett hindren och låtit dem begränsa mig. Låtit det som jag trott varit avigsidorna begränsa mig. Det har gjort det lätt att avfärda, lätt att slå ifrån sig teknik. Att inte möta, inte pröva och inte försöka.

Jag vill få lärare, bibliotekarier de som arbetar i skolan att se möjligheter, att pröva, att våga och jag vill visa på de möjligheter som de digitala verktygen ger, för ingen berättade om dem för mig. Visst finns utmaningar, massor och jag har stött på en hel del, jag har gjort fel, jag har misslyckats, och jag berättar gärna om det, men när jag ges tillfället att få berätta om möjligheter så vill jag göra det, och få andra att se dem, för jag tror inte att Du vågar om jag belyser problemen.”

Hans Kullin har plockat ut viktiga siffror från Internetbarometern 2009 som visar att sociala medier är lika stora som traditionella på nätet.

Det här var något av det dummaste jag sett på länge. Att utlysa en Twitter och Facebookfri dag för att uppmärksamma personer med autism. Dumt utifrån att internet och sociala medier kommit att göra många autister mindre handikappade, nätet är ett utmärkt verktyg för just asociala autistiska personer att faktiskt kunna vara och lära sig att vara sociala. Uppmärksamma gärna autism, men det måste finnas bättre sätt att göra det på.

Fokus och Filter ökar stort. Räckvidden har ökat med över 60 procent för båda tidningar sedan ifjol. Jag tror att det är dylika produkter man kommer att kunna ta betalt för i framtiden. Granskande, grävande, fördjupande journalistik, snyggt paketerad och med nya fräscha vinklar och egna nyheter. (Fokus och Filter är för övrigt de enda papperstidningar jag prenumererar på nu för tiden, även om jag oftast läser Fokus på nätet.)
Sju av tio kan visst tänka sig att betala för innehåll på nätet. Det låter ju bra. Frågan är då varför så få i praktiken betalar? Är innehållet för dåligt? Eller är det så att det finns så stort utbud av gratis att det blir onödigt att läsa just de artiklar man måste betala för? Framförallt måste de som vill ta betalt för innehåll tänka några extra varv kring länkekonomin. Att plötsligt klippa av länkkedjan och möjligheterna att dela tror jag är en dålig affär, i längden. Däremot tror jag att det går att dra in pengar på annonsering på nätet, precis som på papper.
Något relaterat: Reklam i sociala medier ska granskas hårdare.

Så några snabbisar:
Kullin tipsar med anledningen av datumet – 101010.
Gapet mellan DN och SvD minskar.
Liksom det mellan Aftonbladet och Expressen.
Ebba von Sydow ska vara med i årets upplaga av På Spåret.
Samma von Sydow får nytt program i SVT.
DN ska redesigna – papperstidningen.
Anna-Karin Hatt är ny IT-minister.
Lena Adelsohn Liljeroth sitter kvar som kulturminister.
Per Schlingmann får rollen som PR-ansvarig för regeringen.
Sverige är världens femte mest kreativa land.
Spotify gör det möjligt att skriva meddelanden.
Ny favorit i min RSS är UD-bloggen. Här ett utmärkt exempel på varför.
En annan favorit är Anders Gustafssons utrikesblogg på Dagen.se. Här om religion och journalistik.
52 sätt att säga nej. Skrämmande, utmanande, uppvaknande?
Missa inte heller Fredrik Strömbergs länksamlingar.
Uppdragsmedia/TT lanserar Publish, med tidning (där jag medverkar) och ny blogg.
I morgon hålls eftervalsdebatt på PK Stockholm, och alla riksdagspartier kommer att vara representerade.
Stampen jobbar med ny affärsmodell.
Unga föredrar kanal 5.
Är alla medier sociala?
Tryckfrihet ställs mot yttrandefrihet.
Studenterna på journalistutbildningen gör teve av tentaplugget, och får hjälp av tittarna.
Sex relevanta tips för dig som vill marknadsföra dig på Youtube.
Dags att nominera till Stora Kulturbloggpriset.
Det här är en intressant text om akademiskt bloggande.

Vill du sponsra SSBD? Läs mer här.

Sist denna vecka kan jag inte låta bli att ge er denna fantastiska artikel från DN. Fredrik Wass kommenterar här. Och Prankmonkey gör en helt annan sorts analys. Också Svenskbladet skriver. Personligen har jag otroligt svårt att hålla mig för skratt. Bara det.


Flattr this


16
May 10

Veckan som gick – vecka 19

Det har varit en kort vecka, men med tanke på det och sommarvädret som kastade sig över stora delar av landet igår ändå händelserik, inte minst på nätet.
Det märks också tydligt, åtminstone i mitt flöde, att det är valår. Politiska diskussioner upptar allt större del av mitt flöde för varje vecka.

Men jag börjar med debatten om Pressombudsmannen och PON, som hölls på Publicistklubben i måndags. (i onsdags hölls ytterligare en debatt som jag inte hört så mycket om dock).
I måndags fanns PO själv, Yrsa Stenius, på plats. Hela debatten kan ses här. Det var en rätt lam diskussion, men det var ändå intressant att höra Yrsa Stenius bemöta den massiva kritik hon fått den senaste tiden.
Medierna i P1 har gjort en undersökning om förtroendet för Stenius som PO, som visar att förtroendet är mindre, men att få vill se henne avgå i förtid.

Det blåser också kring tidningen Arbetaren, och förra helgen publicerade Aftonbladet en debattartikel undertecknad 27 nuvarande och före detta medarbetare på Arbetaren, som riktar hård kritik mot den nya ledningen. Chefredaktören svarar på kritiken i en egen artikel, och i Medievärlden.
Förre chefredaktören Rikard Warlenius kommenterar vidare i sin blogg.

Kvällstidningarna har halverat sina upplagor de senaste trettio åren. Här känns viktigt att påpeka att det är just pappersupplagorna som halverats, inte antalet läsare.
Apropå den trycka upplagan har Medievärlden gjort en intressant kartläggning av hur mediejättarna tänker gällande sina tryckerier.

Vad gäller kvällspressen har Aftonbladets medarbetare Martin Ezpeleta skrivit ett lysande försvar av kvällstidningsjournalistiken efter att hans läsare ifrågasatt varför han “säljer sig billigt” till skitpressen.

Samtidigt som trenden tydligt pekar på att upplagetappet inte är en tillfällig svacka presenterar Schibsted en strålande kvartalsrapport. Aftonbladet ökar vinsten och SvD vänder förlust till vinst. Och det inte bara siffrorna som är svarta, SvD har också lyckats öka upplagan. Helin kommenterar Aftonbladets siffror i sin blogg.
Samtidigt sätter DN punkt för sparåtgärderna genom att säga upp 11 personer. Herlitz kommenterar beslutet i Dagens Media.

Att dagspressen lever i en föränderlig och krisfylld tid blir vi varse på olika sätt. Än en gång ställs WAN-konferensen in. (Förra årets konferens i Indien blev visserligen av till slut, om än uppskjuten.)

Att nätjournalister använder färre källor tror jag har mer att göra med deras uttalade uppdrag att vara snabba, kortfattade och att deras jobb fortfarande på många redaktioner inte ses som lika viktigt som att skriva för papperet, än på någon annan eventuell förklaring.
Tyvärr. Eftersom nätet lämpar sig alldeles utmärkt för fördjupning. Om reportrarna dessutom uppmuntras att börjar jobba med öppen, nätdriven journalistik tror jag att antalet källor ökar istället för att minska.

Förra veckan tipsade Jerry om Magnus Bråths text “Bloggar är inte små tidningar“. Fredrik Strömberg har kontrat med texten “Tidningar är inte stora bloggar”. Och Bråth replikerar.

När jag föreläser brukar jag påtala vikten av att visa blogglänkar i anslutning till artiklar på sajten. Att det lönar sig visar Expressens statistik, som efter införandet av Twinglys tjänst för blogglänkar slagit rekord. Emanuel Karlsten skriver mer.

Lars Vilks attackerades under en föreläsning i Uppsala i veckan. En händelse som återigen satt frågan om yttrandefriheten i fokus. Thomas Mattsson skriver. Lars Vilks själv uttalar sig för SvD.
Magnus Betnér skriver rysligt bra om Vilks och yttrandefriheten, och efter diverse kommentarer gör han också ett förtydligande, som förklarar med all önskvärd tydlighet vad yttrandefrihet innebär i praktiken.

Personligen har jag i veckan läst Niklas Orrenius mycket aktuella och angelägna bok “Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.”
En bok om Sverigedemokraterna, som är det mest nyanserade jag läst om dem någonsin, faktiskt.
(Här finns en ypperlig recension av boken.)
Förutom att den förklarar SD:s politik och vad partiet egentligen vill, är den mediekritisk. Och därmed självkritisk. Jag blev så pass upprörd över delar i boken att jag skrev ett inlägg med den kanske lite i överkant provocerande rubriken “upp till kamp för sverigedemokraterna”. En postning som snabbt genererade många kommentarer, både i min och i andras bloggar.

Niklas Orrenius kommenterade med en form av statement över varför han skrev boken, här är hans kommentar i sin helhet:

“Intressant diskussion! Med min bok försöker jag, lite förenklat, främst säga två saker:

1. Sverigedemokraterna är inte som Ny Demokrati. SD är ett ideologiskt drivet nationalistiskt parti som vill ha en genomgripande samhällsomvandling. Invandringskritiken är bara en del av detta. Nationalismen präglar alla områden av partiets politik: skolfrågor (SD vill ha en mer fosterländskt sinnad undervisning i bl a historia), kulturfrågor (partiet vill slopa offentligt kulturstöd utom till det som enligt SD ”bär det svenska kulturarvet”, som folkdräktsarkiv och vikingamuseer).

Denna punkt kommer fram rätt väl i dessa reportage

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article233412/Sd-ledaren-har-tagit-plats-i-rampljuset.html
http://www.sydsvenskan.se/omkretsen/article428552/SD-toppen-drommer-om-Faroarna.html

2. Det är ett demokratiskt problem att sopgubbar, lärare och tjänstemän har förlorat sina jobb på grund av sina åsikter, för att de är SD-medlemmar. Det är också ett problem att så många Sverigedemokrater blir hotade och misshandlade på grund av sina – måhända extrema – åsikter. Denna punkt kan illustreras av detta reportage:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article123330/Sparkad-for-sina-asikter.html

Historiskt har svenska journalistkåren rapporterat för lite om dessa två centrala punkter i förståelsen av SD, anser jag. Därför har vi ett kunskapsunderskott om SD i Sverige idag – trots alla artiklar som skrivits om partiet.”

Jag har inte, som somliga tror, missat den första punkten i Orrenius bok. Det är självklart en väldigt viktig fråga för Sveriges journalister, och det är lite fascinerande att den som på senare tid skrivit det mest relevanta som SD och deras faktiska politik på senare tid är en komiker och bloggare. (jag har tidigare tipsat om Magnus Betnérs utmärkta texter som SD)

SvD testade ett nytt grepp häromdagen då de beskrev det Sverige vi skulle få om Miljöpartiet fick bestämma. Maria Wetterstrand har självklart fått kommentera.
Jag tror att det skulle vara intressant att få läsa en liknande text om SD. En beskrivning av det Sverige de vill ha.

I en demokrati måste människor få fatta egna beslut, och det är mediernas uppgift att se till att de har bra underlag för sina beslut. (inser när jag skriver meningen att det inte ens ska behöva sägas)
Politometern som samlar politiska bloggar nylanserade i veckan med fler bloggar, bland dem partier som tidigare inte indexerats som SD, FI och SP. Dessutom politiska bloggar utan särskild partitillhörighet.
Däremot ser jag inget yttrandefrihetsproblem här, om principen är att endast riksdagspartierna medverkar. Någonstans måste gränsen dras.

Och det händer mer i den politiska bloggosfären. Erik Laakso som förra veckan meddelade att han lämnar det socialdemokratiska bloggnätverket Netroots skriver en läsvärd debattartikel i Expressen.

Mittmedia meddelar att alla politiska partier får halva priset på annonsering inför valet, medan NWT-koncernen premierar de borgerliga partierna.
Och Jardenberg meddelar att han nu tänker släppa in annonser på Jardenberg.se. Han är tydlig med att han väljer själv och måste respektera dem som annonserar varför exempelvis SD och SJ är uteslutna. Personligen skulle jag nog säga ja till SJ men nej till SAS.

Tillbaks till Vilks som senare under veckan också fick sin hemsida hackad och vars bostad utsattes för mordbrand. Thomas Mattsson skriver en krönika i Expressen om Vilks och varför det är viktigt att slå vakt om yttrandefriheten inte bara i totalitära regimer utan också hemma i Sverige.
Vad gör Thomas Mattsson för att ta itu med problemet SD och yttrandefriheten? Jag har inte sett honom ropa lika högt när sverigedemokrater förhindras yttra sig. Och det är ett demokratiskt problem. Om kampen för demokrati och yttrandefrihet bara sträcker sig att gälla personer vars åsikter vi gillar, eller som i fallet Vilks – vit medelålders kulturarbetare och man, då ekar det lite tomt någonstans.
Lars Vilks finns för övrigt på Twitter, som @pluskvam.

Och Twitter var den plats där det först rapporterades om attacken på Uppsala Universitet. Var annars?

Twitter skakades om lite i veckan, då en bugg upptäcktes som gjorde att man kunde tvinga folk att följa en. Medan arbetet pågick med att laga hålet tappade alla twittrare alla sina followers, vilket orsakade viss panik i flödet. Det varade inte så länge dock.
Problemet var inte så allvarligt sett ur integritetssynpunkt, inte att jämföra med avslöjandet att det på Facebook gick att se sina vänners privata chattar. Däremot inte bra såklart, särskilt inte för kändisar med följare i hundratusental som med hjälp av buggen kunde ha tvingat dem att följa tillbaks, och även skicka privata meddelanden på Twitter. Emanuel bloggar mer om buggarna.

Julia Skott har skrivit en krönika i Aftonbladet om när kändisar sviker på Twitter. Och jag undrar fortfarande lite försynt var länken tog vägen, den som också förklarar för läsarna lite mer om vad mitt nämnda experiment gick ut på.

Second Opinion har inlett en serie om artikelkommentarer, där de talat med olika nyhetssajter om hur de tänker om kommentarshantering. Rekommenderad läsning för alla som har med läsarkommentarer att göra. Först ut Sydsvenskan, sedan Östran.
Lars Johansson på HD har bloggat om kommentarer. Läs också gärna Magnus Bråth.

Hugo Chavez tycks ta Twitter på stort allvar och nyanställer 200 personer för att ha koll på de kommentarer han får där. Men vad menar artikelförfattaren med påståendet att Mona Sahlin är Sveriges mesta politiska twittrare? Hon meddelade för en tid sedan att hon slutar twittra, och att ha många followers säger inte mycket om vad man är för slags twittrare. Jag passar åter på att slå ett slag för ett par av de bättre politikertwittrarna i Sverige, nämligen @GoranHagglund och @GudSchy.

Det här med att använda Twitter för att kommunicera, med väljare eller för mediefolk publiken, finns det en del fina exempel på. Som varande norrlänning reagerade jag i veckan när SvD publicerade följande rubrik:

Älskade Dumburk reagerade också. Liksom flera andra norrlänningar på Twitter. Efter viss förvirring rådande om det var Expressen eller SvD som publicerat (som såklart reddes ut med hjälp av Expressenmedarbetare på Twitter) bad Martin Jönsson hela Norrland om ursäkt, både på Twitter och i sin blogg.
Banalt exempel kan tyckas, men det visar utmärkt hur det kan fungera att ha koll på vad som sägs om en på nätet, delta i samtalet och snabbt kunna rätta till. Det gör läsarna glada, det ökar trovärdigheten och på sikt borgar det för goda relationer med publiken.

Diskussionen om otillbörligt gynnande i de fall Public Service använder exempelvis Facebook och uppmanar sina tittare att bli ett fan eller gilla deras sida kommer upp ganska ofta när jag pratar med Public Servicefolk. Och nu har en privatperson anmält Sveriges Radio för just det – gynnande av företagen Facebook och Google. Ska bli intressant att höra Granskningsnämndens resonemang i frågan.
Och debatten om Public Service och konkurrensen fortsätter, här har SR-medarbetaren Lillemor Strömberg svarat på Anette Novaks debattartikel i Medievärlden.

Sveriges Radio har presenterat sin nya identitet. Så här ser den ut.

Veckans bloggtips får bli Kristina Alexanderson, som skriver en hel del om nätet i ett skolperspektiv. Här har hon skrivit om begreppet Digitala infödingar och menar att det inte bidrar till bättre förståelse utan tvärtom. Jag håller inte helt med, utan tror att det beror på hur begreppet tolkas och förklaras.
Sen tror jag att vi äldre måste lära oss mer om hur dessa som kallas digitala infödingar faktiskt konsumerar media, och förstå att det inte handlar om tillfälliga tonårsnycker. Något som Emanuel Karlsten gör bra.

Rasmus Fleischer skriver om att lämna Facebook, och Andreas Ekström är inte sen att tala om “Facebooks första stora backlash”. Jag vill nog ha bättre underlag för det påståendet än att två personer förklarar att de lämnar communityn. Det är ungefär som att säga att bloggen är död för att Marcus Birro slutar blogga.

Sist några spridda skurar, väl värda att ta en titt på:
Anders Mildner är som alltid läsvärd. Det privata är politiskt.
Andreas Ekström gör samma reflektion som jag och förmodligen de flesta journalister gjort – nämligen att kvinnor är så mycket mer benägna att tacka nej till intervjuer än män.
Orvar Säfström om hur vi berömmer våra barn utifrån egna referensramar, och vad det kan betyda i praktiken när vi inte förstår deras värld. Måsteläsning!
48 Hour Magazine är ett crowdsourcat magasin, som föddes på Twitter. Nu vill Anders Frick göra samma sak i Sverige.
Pelle Sten ger oss ett bra exempel på hur Creative Commons kan fungera. Hans bild blev bokomslag.
Och avslutningsvis, en pressgroda utan riktig motsvarighet:


22
Feb 10

Veckan som gick – vecka 7

Och så gick en vecka i våra liv som aldrig kommer åter.

Det är svårt att låta bli att kommentera förra veckans stora medborgarjournalistiska bragd – den som Jesper Nilsson gjorde när han filmade poliserna i tunnelbanan, och sedan lyckades återskapa de raderade bilderna för att publicera i sin blogg.
Jag är nämligen förvånad över att storyn inte fångats upp och fått den uppmärksamhet den så väl förtjänar i gammelmedierna. För precis som Kjell Häglund skriver – Jesper Nilssons upplevelse är inte bara en riktigt bra story, utan flera.
Och att det inte var någon av de stora drakarna, eller Public Service som var först, betyder verkligen inte att storyn är uttömd. Där finns många trådar att dra i.

Därför är det skönt att bloggvärlden tar vid där gammelmedierna inte gör sitt jobb. Rasmus Flesicher sammanfattar bra, läsa hans post och följ länkarna.
Läs också gärna Per Hultengårds och Robert Roséns inlägg i Medievärlden.

På senare tid har vi inte sett några bloggbävningar, däremot flera goda exempel på grupparbete i bloggosfären, där bloggare tillsammans sökt sanningen och granskat olika händelser och gått till botten med sina frågor. Per Torberger fastnade för en tweet om Samsung, och nyfikenheten tog överhanden. Åsk Wäppling tog kontakt med Samsung. Också Hans Kullin hakade på. Bra jobbat. Och när jag ändå hyllar Kullin vill jag passa på att säga grattis till sex år av fantastiskt bloggande på Media Culpa!

En annan bloggare som tar sitt medborgerliga ansvar och gör en utmärkt intervju med SJ:s twittrare än Lotten Bergman. Läs!
SJ som visst sitter i krismöte med Banverket när detta skrivs. Den här helgen har visst varit den värsta i mannaminne i antalet inställda tåg räknat. Synd då att inte @sj_ab twittrar annat än på kontorstid. Andra är mer alerta, så som Headweb, som genast såg sin chans till smart marknadsföring:

Bild 45

Det är läge att säga grattis till Dagens Nyheter, och till Björn Wiman, som blir tidningens nya kulturchef när Maria Schottenius drar sig tillbaka och får den som Emanuel Karlsten påpekar underliga titeln “senior culture columnist”.
Spekulationerna är såklart igång om vem som ska ta över på Expressen efter Wiman. Andreas Ekström säger sig veta. Makthavare.se spekulerar och räknar upp en rad kandidater där jag personligen tycker att Kjell Häglund låter mest spännande.

På onsdagarna publicerar internetkunskap.se nya filmer för utbildning av i första hand skolelever i högstadiet och gymnasiet, denna vecka var det Jerry Silfwers tur att tala om källkritik. Filmerna har rönt en del uppmärksamhet, och visat sig funka också för en betydligt äldre målgrupp. På onsdag är det min tur att tala om upphovsrätt.

Hör du till dem som byter grejer på Gowalla? Som tävlar om att logga in på flest platser och hoppar jämfota när du får en pryl till samlingen som du inte hade innan?
I helgen var det några svenska gowallaanvändare som utnyttjade en bugg i tjänsten för att logga in på ställen som senaten i Washington och Big Ben för att visa sitt stöd för Terri Carlson, som är ett offer för sjukförsäkringssystemet i USA. Hackerbus när det är som bäst.

Förra veckans stora nyhet – Google Buzz – har det varit ganska tyst om de senaste dagarna. Anders Mildner skriver om möjliga orsaker till det.
Och Axel Andén uppmärksammar hur Google lyckades upphäva källskyddet när tjänsten rullade ut. En bokmal anfaller utvecklar resonemanget om källskydd.

En annan nyhet förra veckan var Flattr, än så länge i Betastadiet och här på SSBD testar vi för fullt… :)
Om du använder tjänsten tycker vi såklart att det är jättekul om du Flattrar oss. Använd knappen till höger bara.
Själv har jag talat om Flattr som en mikrobetalningstjänst, men blir nu uppläxad av Rasmus Fleischer som bestämt påpekar att det handlar om donationer.
Det intressanta är väl ändå att det handlar om frivillighet. Vare sig vi kallar det frivillig betalning eller donation.
Och att frivilligt betala några kronor för en blogg eller artikel tror jag på sikt är mycket smartare än att få folk att betala för att hänga på den egna sajten.
Läs gärna Björn Alberts – Varumärket behöver en sfär, inte en webbplats. Det är ju det så mycket går ut på för oss som pratar oss varma för sociala medier och internet i allmänhet. Ekosystemet, att inte låsa in sig på sin sajt, att finnas där konsumenterna finns, och att samtala, inte predika.
En annan lång men läsvärd post är denna om deltagarkultur. Det är den varje aktör som befinner sig på internet måste försöka förstå för att lyckas.

Både Flattr, Buzz och Jesper Nilssonscoopet diskuteras för övrigt i förra söndagens upplaga av What’s Next, med Joakim Jardenberg och Anders Mildner i panelen.

En av männen bakom Flattr, Peter Sunde, skriver idag och ifrågasätter den polisutredning som skulle försöka hitta läckan om domen från Tingsrätten, en utredning som nu är nedlagd.
Och apropå polisen – Kristofer Björkman uppmärksammar den kommande polisradiotystnaden, som jag tycker att det är väldigt tyst om. Läs gärna kommentarerna till inlägget, och tyck till du med!
Inte minst med tanke på Jesper Nilsson-historien är det skrämmande på fler än ett sätt att polisens möjligheter att arbeta utan insyn utökas, ett demokratiproblem indeed.

Youtube har fyllt fem år, och det firar vi på SSBD genom att tipsa om Emanuel Karlstens lilla sidoprojekt Youtubes bästa klipp.
Youtube själva firade med att livesända en presskonferens där Tiger Woods gjorde nån slags pudel.

Trots utbredd skepsism visar det sig att de allra flesta journalister idag använder sociala medier som källor till nyheter.
Och trots skepsismen struntar de ofta i att kolla upp källorna.
Jag får nästan alltid frågan när jag föreläser. Den om källkritik. Som om det inte gällde på nätet, eller var svårare eller gick till på ett annat sätt.
Svaret är väldigt enkelt – det fungerar precis om det brukar. Man kollar upp källan, och söker efter flera av varandra oberoende. Det är dessutom ofta enklare på internet, framförallt går det snabbare.

Att sociala medier är en aldrig sinande källa glöms ibland bort i jakten på klick och läsare, även om bland andra Sydsvenskan visat att exempelvis Twitter går utmärkt att använda som kanal för nyhetsrapportering. Nu testar också Kristianstadsbladet nya grepp på Twitter.

Och oavsett om man är i mediebranschen eller ej fungerar Twitter utmärkt om man söker kompetens eller hjälp av olika slag. Här ett konkret exempel. Som i och för sig inte känns särskilt upplyftande för de tidningar som sliter för att få in annonspengar och redan tappat så det räcker, inte minst platsannonser…

Simon Sundén skriver bloggposter om olika underskattade sociala medier, och senast på tur var Flashback.

Medievärlden har testat sin nya sajt i veckan. Jag hann få en tjuvkik innan mitt nät bröt ihop. (Har åkt en del tåg i veckan.) Tyvärr haj jag inte hunnit fördjupa mig tillräckligt för att få en vettig uppfattning, men den första anblicken var definitivt ett lyft. Läs gärna Axels resonemang om kommentarer på sajten, och om fördjupningar.
Kommentarer ja. Jag är ju en vän av kommentarer, anonyma och ickeanonyma. Och tycker att Aftonbladets senaste kommentarsrekord är imponerande.

Det känns som om jag borde skriva något om OS. Jag nöjer mig med att säga att det är de sociala mediernas OS, och att hänga på Twitter när det är ett spännande lopp som dubbeljakten igår skapar ett intresse, så att till och med jag slog på teven och satt och svettades och gjorde konstiga gutturala ljud de sista minuterna innan det stod klart att Sverige tog hem guldet och bronset.
Den nationella glädjen och spänningen smittar av sig.

Bild 10

Och när jag kommer på mig själv att plötsligt bry mig om OS för att mina vänner gör det, och dessa vänner är vänner på Twitter – ja då skenar tanken och möjligheterna känns oändliga.

Ni som är intresserade att upplage-och räckviddssiffror har säkert redan koll, annars hänvisar jag er till Medievärlden som förhoppningsvis fungerar snart igen. (Den ligger nere för tillfället vilket jag gissar beror på att man rullar ut nya sajten)
Kan bara säga att det är fascinerande hur alla tidningsledare oavsett åt vilket håll siffrorna går på något vänster vis lyckas tolka dem till den egna tidningens fördel.

Med det låter jag Peter Englund få sista ordet denna vecka.


23
Dec 09

Året då webben blev ett nytt ZTV

2010 är ett svårt år. Valet gör att allt och inget kan hända. Men här är två spaningar som jag tror eller hoppas vi kommer att ha upplevt under året:

Broadcast-tv upplevde sitt första riktiga hot.
– Bred underhållning blev plötsligt inte lika relevant som förr. Slog inte lika hårt som det gjort. I stället började vi 2010 ana nischningens styrka. Det välproducerade och minutiösa tv-planerandet fick stå tillbaka för det simpla och lättillgängliga. Modebloggarna fortsatte att livesända från de exklusiva garderoberna där de testade kläder och bad om tips och råd. De drog nu inte bara 10 000 tittare, utan det dubbla och tredubbla. På en enkel telefonbambusing.

Alex Schulman banade väg för en ny ZTV-era där alldeles för långa, tempolösa program sändes, men som ändå hittade sin målgrupp. Som inte kände konkurrerensen med broadcast-tv, utan levde och växte i en tv-frizon. Och på samma sätt som ZTV odlade några av våra största tv-profiler i dag kom webbtv:n under 2010 att göra detsamma.

– Liveprogrammen växte sig allt starkare. Allt fler såg hur lätt det var att sända live, och vilka poänger det fanns. Björn Falkeviks Sweet sunday web crunch skulle visa sig vara en föregångare med sin superbudget tv. Tre webbkameror, ett bildmixerprogram som, utöver att byta mellan webbkamerornas position, varvar med färdiggjorda inslag, ett gäng trådlösa mickar och en dator.

Det extremnischade, i Sweet sundays fall webb och teknik, når inga stora massor – ska inte nå några stora massor – men når _rätt_ publik. Den som aldrig skulle få ett favoritprogram i tv. Och framförallt – den vars åsikt aldrig hade fått plats i tv. I det livesända kan de delta i chatten, deras åsikter tas upp av programmets panel och vävas in som en del av programmet. Om det suckas och stönas i chatten kan programledarna raskt leda in i nästa programsegment. Vi skrattar 2011 åt hur gammeldags “Här i ditt liv” var som så enkelt hade kunnat justera upp tempot i direktsändning om de bara öppnat upp och lyssnat på läsarna i direktsändning.

Under 2010 poppade det upp allt fler nischade program. Veckoliga politikerprogram från gräsrotsorganisationer, dels i respektive parti och dels för respektive block. Fan-tv börjar egna varianter på Laul calling, allra mest inför bortamatcher. Man sätter upp provisoriska studios där det går och analyserar matchen både innan och efter. Eftersom de är partiska är det betydligt mer intressant än den stela, oberoende broadcast-tv:ns produktioner. Det var inte särskilt god kvalitet. Det var inte särskilt snyggt. Men det var engagerande och djupt nischat. Det räckte, på samma sätt som det räcker för många bloggare i dag att inte nå de stora skarorna.

Året då vi började innovera på riktigt med annonsmodeller
Efter att den redaktionella sidan experimenterat allt mer för att göra materialet relevant var det 2010 äntligen annonssidans tur. Det sociala tänkandet influerade allt mer och utvecklarresurser sköts över. Man började fundera över annonsernas läsvärde. Går det att göra dem lika intressanta som artiklarna? Går det att matcha till den grad att man _vill_ läsa annonserna? Att man söker upp dem, för att man vet att det alltid handlar om något som passar just mig?
Den sociala webben tog tag även i annonssidan och plötsligt fick vi annonsörer som var överlyckliga att veta att varje exponering var guld värd – den syntes ju för exakt rätt målgrupp. Webbannonseringen fick en välbehövlig renässans.

Och till sist några korta:
CC-licenser fick allt större fäste (men vi kom att kalla dem något annat)
Läsarna fick allt oftare skräddarsy sin egen tidning
Samarbetet mellan redaktion och läsarreportrar fördjupades
Ängsligheten för att inte skriva om allt började arbetas bort.
Och länkning blev gängse för alla medier, jämt.

Emanuel Karlsten


3
Dec 09

Det här händer med journalistiken 2010

Medieåret 2009 närmar sig sitt slut och för dörren står ännu ett. Vad kan vi vänta oss av mötet mellan gamla medier och nya under 2010? Vi skribenter på SSBD kavlar upp ärmarna och ställer fram kristallkulan på bordet för att se vad som händer i mediernas förtrollade värld när nollnolltalet blir till tiotalet. Följ med oss på en ny 2010-spaning varje vardag fram till nyår!

Flight Delays - Las Vegas Sun

Databasjournalistik

Nästa år är det riksdagsval. Det är ett utmärkt tillfälle för svenska mediehus att satsa på databasjournalistik. När det bara fanns traditionella massmediekanaler att publicera journalistik i var innehållet tvunget att paketeras på samma sätt för alla. Det fanns en artikel och det fanns ett tv-inslag. På nätet kan du som nyhetsproducent ge läsarna möjligheten att själv välja ut vad de vill veta mer om. Vill de se vilka lokala politiker som röstat hur i vilka voteringar kan de själva filtrera materialet.

Men då måste journalisterna veta att nätet ger möjlighet att presentera det som tidigare inte ingått i den vanliga journalistiska verktygslådan; databaserna, bakgrundsinformationen, materialet som reportern inte hann gå igenom och så vidare.

Klart att Las Vegas Sun skulle kunna presentera siffrorna på bara de mest försenade flighterna till staden. Men varför nöja sig med de när de kan presentera de genomsnittliga förseningarna på alla flighter.

Och är det någonstans där det finns mycket data så är det politiken. Det är frånvaro, det är voteringar, det är riksdagspolitik, det är landsting, det är kommuner och så vidare.

Framför allt är det här lokal journalistik. Läsarna vill veta hur deras lokalpolitiker röstar, både i kommunen och i riksdagen. De vill veta hur politikerna röstar i frågorna som berör deras kvarter och städer. De vill veta hur voteringarna stämmer överens med vallöftena.

Är Kalla Faktas första trevande steg på detta område med en databas över de folkvaldas frånvaro ett tecken på att mediehusen är på gång eller kommer de traditionella mediehusen tappa bollen, återigen, och se sig omsprungna av pigga entusiaster och nördar?

Smarta annonser

Tidningarna har fasligt svårt att få ut pengar i tillräckliga volymer från sina webbsatsningar. Hittills har de flesta lutat sig mot ett enda intäktsben, bannerannonser. Årets stora debatt har handlat om betalväggar och jag vet inte om någon är mycket klokare i dag än då. Men kanske, för det som händer i bakgrunden är att företagen inser att det finns pengar att tjäna på att tillhandahålla inte bara nyheter utan även information/data, underhållning och service. Men endast om man presenterar innehållet tillräckligt nischat.

Det behövs dock ännu fler intäktskällor, och de som existerar måste bli bättre. Det finns en framtid för banners, men de måste bli mer än bara passiva varumärkesannonser. Även om tidningarna utvecklar nya format, nya placeringar och relevansbaserade annonssystem är det till syvende och sist annonserna som måste vara lockande för att vi ska använda dem.

Och just ordet användbar tror jag är ett viktigt ledord för utvecklingen. Läsarna måste uppfatta att annonserna är användbara. De måste kunna agera utifrån dem. Till exempel genom att vara småbutiker, kanske till och med unika butiker som innehåller produkter som inte går att köpa i den ordinarie webbutiken (som en parallell till Trendwatchings iakttagelse om Limited Locations i sin läsvärda trendspaning för 2010). Annonserna måste självklart ha unika url:ar som går att spara som bokmärken och sprida.

3xsajt

Diversifiering

Om det finns något som papperstidningen är bättre på än nättidningarna så är det redigeringen. Det finns ännu inget som ens kommer i närheten av det detaljarbete som en redigerare eller tecknare kan lägga ner på en sida, ett uppslag eller en bilaga. Och där tidningarnas olika avdelningar kan se väldigt olika ut på papper är de fortfarande tråkigt uniforma på nätet. Ofta skiljer bara färgerna åt. Det är samma spaltbredder, det är samma typsnitt, det är samma storlekar, det är samma annonser, det är samma grafiska tilltal.

Men vill vi, egentligen, att mode ska presenteras på samma sätt som sport? Att opinion ser ut som näringsliv? Att recensioner ser ut som nyheter?

TV4 har kommit en bit med Nyhetskanalen och Fotbollskanalen till exempel. Aftonbladet har bland annat Sportbladet och Sofis mode.

Tidningarnas ökande arbete med att producera Iphone-appar, med sina hårda nischer och tydliga grafiska profiler, bör leda till att presentationen anpassas mer till innehållet även på de vanliga webbsajterna.

Green Mountain Coffee

Storytelling

Green Mountain Coffee är ett exempel på en växande trend av företag som helt ignorerar det traditionella marknadsföringstänket. I stället för att spendera pengar på annonskampanjer via traditionella massmediekanaler arbetar de i linje med principer från teoretiker som Seth Godin.

Produkten ska vara bra och intressant nog att få konsumenterna själva att berätta om den för sina vänner och bekanta. Det finns ofta en stark historia eller känsla kopplad till produkten eller varumärket som rätt målgrupp är intresserad av att tillhöra.

Ur en tidnings perspektiv är det troligtvis problematiskt att fler entreprenörer väljer den här långsammare vägen att växa. Men när till och med en jätte som Procter & Gamble ser vilka möjligheter det finns bör de nog bli rejält oroliga.

Ännu mer kaos

Om vi har lärt oss något så är det att vi inte vet. Det vi för tio år sedan trodde skulle vara stort i dag är troligen inte sant. Och i och med det att mediehusen äntligen börjar arbeta med nätet på nätets villkor kan vi vara relativt säkra på att det bara kommer bli mer kaotiskt och mer osäkert. Och det kommer bli ännu viktigare att kunna arbeta med nätet. Att leva nätet.

Pelle Sten är skribent på Same Same But Different och utvecklingsredaktör på SvD.se. Följ honom ända in i 2010 på Twitter eller Delicious.