Vi börjar med Wikileaks, som varit aktuella efter senaste släppet innehållande tidigare okända uppgifter om Guantánamo. Aftonbladet var den svenska tidning som denna gång fått ta del av materialet i förväg. Något som inte längre tycks ge några fördelar för de utvalda medierna, eftersom en läcka läckt Wikileaksmaterial även till andra medier, däribland Expressen. Helt i sin ordning kan man tycka, men Wikileaks uppträder mer och mer som de makthavare de säger sig vilja dra ner byxorna på:

Johannes Wahlström, Wikileaks man i Sverige, uttalar sig häpnadsväckande i Resumé. Thomas Mattsson kommenterar det hela i Dagens Media.
Hela den här soppan luktar så illa nu att det är svårt att längre uttrycka stöd för Wikileaks, som trots allt gör en i grunden bra grej. Jan Guillou av alla människor säger det bäst.

Förra veckan var det många som upprördes över upptäckten att alla uppgifter om var man befunnit sig med sin iPhone sparas i en hittills hemlig fil i telefonen. Joakim Jardenberg var argast. Apple lyckades inte heller räta ut frågetecknen. Något som kanske rättssystemet lyckas göra då två användare tänker stämma Apple.

En SEO-kampanj som fått en hel del uppmärksamhet är denna om självmord och självmordsguiden. Många har hakat på och på kort tid lyckats lyfta upp bra och relevant information om självmord bland sökträffarna hos Google, även om fortfarande “fel” sida hamnar överst. Då vissa kritiska röster varit inne på att detta skulle vara en kampanj som jobbar mot yttrandefrihet vill jag bara kort påpeka att ingen (vad jag har sett) som deltar i kampanjen har fört fram önskemål om att någon sida skall stängas eller förbjudas.
Uppdaterat: Nu har Magnus Brahn som ligger bakom sajten vi försökt knuffa ner från toppen beslutat att stänga ner den, och uppmanar samtidigt sina läsare att stötta SEO-kampanjen.

Personligen slutade jag använda Delicious för länge sedan och ryckte på axlarna när det pratades om nedläggning för en tid sedan. Men för dem som deppade då är jag ändå glad att Delicious nu köps upp och att det mesta kommer att fungera ungefär som tidigare.
En tjänst jag däremot inte riktigt skulle klara mig utan är Spotify, som diskuterats hett sedan de offentliggjorde framtida förändringar innebärande att gratistjänsten i praktiken försvinner idag. Samtidigt utlovades nya features, om än inte vilka. Nu ryktas att Spotify ska utökas från att vara en musiktjänst till att även streama film. Något som Daniel Ek bestämt förnekar.
Även Flattr presenterar nyheter, som gör tjänsten enklare att använda. Förhoppningsvis kommer detta att generera fler användare, då jag verkligen tror på ett enkelt sätt att donera och få donationer för bra innehåll på nätet.

Bröllopsyran i Storbritannien har tagit stor plats i medierna i veckan. Alla uppskattar dock inte den massiva bevakningen, och på Guardian lade man in en republikanknapp, där den som ville kunde välja bort alla bröllopsnyheter från första sidan på sajten.
Så många som 2 miljarder människor världen över väntades titta på vigselakten, och möjligheterna att följa festligheterna var näst intill oändliga.
Mashable ger oss grafik över vilka som i samband med bröllopet fick mest uppmärksamhet i sociala medier. En bild som spridits som en löpeld på nätet är denna.
Thomas Mattsson skriver bra om det faktum att Syriens ambassadör portades från bröllopet i England, till skillnad från Eritreas ambassadör i Sverige, som fanns på plats i Storkyrkan förra året.
Fredrik Pallin har skrivit om vad han tycker att det svenska kungahuset kan lära sig av britterna.
Dagen efter bröllopet fyllde vår egen kung 65 år. I samband med firandet kunde vi läsa en exklusiv intervju med Carl XVI Gustav, där han talar både om sin blyghet, mediebevakning och skandalboken. Sofia Tanaka gjorde intervjun för TT, och här berättar hon hur det var.

En stor snackis i veckan har varit Patrik Sjöberg och hans bok där han avslöjar att han blivit utsatt för sexuella övergrepp av sin tränare och styvfar. Här pratar han i TV4. När jag googlar efter mer finner jag detta i SVT:s “öppna arkiv”, och undrar hur lång tid det ska ta innan Public Service på allvar kan ge oss tillgång till sitt material.
Viss diskussion har uppstått kring det faktum att den anklagade tränaren är död och ej kan försvara sig, Martin Jönsson skriver om valet att ändå publicera uppgifterna och namnet på tränaren.
Inte helt oviktigt är att Patrik Sjöberg inte var ensam om sina upplevelser, en annan person som var utsatt för samme förövare var Yannick Tregaro, som twittrar öppet om avslöjandet.

Det är intressant att läsa om hur informationen kunnat hemlighållas så länge, av förlaget och inblandade personer.
Jag rekommenderar också läsning av Alex Schulmans fina text, om ett möte med Patrik Sjöberg. Patrick Ekwall bjuder på en gammal dokumentär han gjort om Sjöberg.
Diskussionerna kring övergreppen har även åtminstone tillfälligt väckt liv i taggen #prataomdet på Twitter.

Så lite branschnytt i korthet:

Sweden Rock bojkottar Sydöstran, vägrar prata med dem och stoppar ackrediteringar till festivalen.

Syrianska kräver rätten till alla bilder som tas i utbyte mot ackrediteringar till fotografer under matcherna.

Helsingborgs Dagblad nyanställer, och det med besked. Just nu finns 15 tjänster att söka.

Nyheter24 får ny chefredaktör, medan Aaron Israelsson ska utveckla den grävande journalistiken. Medievärlden har intervjuat tillträdande chefredaktören Ehsan Fadakar.

Anna Serner börjar avveckla sig från TU och börjar med att sluta blogga.

En svensk journalist har gripits i Venezuela, anklagad för att vara ledare i Farc-gerillan.

Den som förbinder sig att prenumerera på Fria Tidningen i fyra år får en iPad på köpet.

I veckan kom beskedet att herrmagasinet Moore läggs ner. Strax därefter berättade Bingo Rimér att han tänker köpa och relansera tidningen.

Svenske journalisten Urban Hamid är på väg in i Libyen.

Datainspektionen ger tummen upp till lagförslaget om olovlig fotografering. Jag vill se en enad journalistkår stå upp och protestera högljutt mot detta.

Public Service ges rätt att ta betalt av tittarna.

Över till långläsning, analys och reflektion:

Den här intervjun med Jaiku-grundaren Juri Engeström är måsteläsning, för alla som är intresserade av internet, sociala medier, mikrobloggar och startups i allmänhet, samt Google i synnerhet. Gör mig sorgsen, och inser att jag inte minns när jag loggade in på Jaiku senast.

Axel Andén funderar över långsiktiga konsekvenser av domen där en Vänsterpartist döms för att ha pekat ut en Sverigedemokrat som rasist. Andén frågar sig om det nu är slut med politiska epitet överhuvudtaget, var går gränsen? Är det värre att peka ut någon som anarkist än som liberal, och i så fall varför?

Jeff Jarvis har skrivit en lång drapa om nyhetsbranschen och pengarna. En del klockrent, i annat är jag inte riktigt lika övertygad som Jarvis. Hur som helst är det en klart läsvärd text med många poänger.

Martin Ezpeleta sågar den svenska journalistkåren nere vid fotknölarna, och föreslår att utbildningen skrotas.

Tove Hansson reflekterar över att allt privat kan bli offentligt, om Flashback om vad som egentligen är sant och inte. Jag hoppas verkligen att hon får rätt i sin slutkläm, och hoppas att det ska gå fort så offren blir få; “Jag hoppas att det kan lära oss att alla människor har något i bagaget. Tills dess tycker jag synd om de som offras på vägen.”

Mitt personliga flöde har den senaste tiden kantats av en hel del konflikt, och diskussion om hur vi behandlar varandra.
Gert Frost skriver om en jargong han tycker är hård och har svårt att vänja sig vid. Joakim Jardenberg skrev först detta.
Jag hör till dem som tycker att man får tåla en del. I ovanstående exempel förstår jag inte alls, då jag inte tycker att någon varit hård i tonen. Vilket faktiskt tvingar mig att tänka efter ett varv till, på hur jag talar till andra, och hur det jag säger uppfattas. Jag vill inte göra någon ledsen. Men jag vill heller inte låta bli att säga saker jag tycker är viktiga av rädsla för att någon ska ta illa vid sig, för då skulle man aldrig kunna uttrycka sig öppet.
Jag själv reagerade på den här diskussionen på Facebook, och skrev en krönika om det.

Jag gillar verkligen Andreas Ekströms projekt på FundedByMe. På gott och ont tror jag att vi kommer att se mer sånt här i framtiden, i takt med att våra sociala skyddsnät får allt större hål. Gå in och donera en slant, hörrni!

Med det lämnar jag allvaret och avslutar med några mer lättsamma tips och förhoppningsvis ett och annat leende:

Surdegshotellet, en artikel som skulle ha platsat i vilken tidning som helst om det vore 1 april.

Historia och nostalgi, sånt gillar jag. Ge dig själv en halvtimme och titta på den här halvtimmen om tidningsmakeri på 70-talet. Jag blir alldeles till mig när jag ser korrekturläsarna, och önskar dem tillbaks. Då kanske vi skulle slippa läsa två artiklar samma vecka om svårigheten att skilja på de och dem.

Den här är gammal, men lika rolig nu som då. Fem saker du behöver veta innan du dejtar en journalist:

“You won’t be disappointed. Journalists are intense, driven, passionate folk. We carry those same attributes into our relationships, making it an extremely fun ride well worth the price of admission. Our lives are never boring and each day is different.
If the pitfalls are scaring you away, consider this:
The fact that we’re inquisitive means we’ll listen to you. Even if it does seem like an interview, we’re paying attention to what you have to say (see rule No. 1).
We’ll write about you or your thoughts because you’re an important part of our life and we care about you (see rule No. 2).
Our brains are a great resource. Ever go on a date with an attractive person and wind up wishing you hadn’t because everything they say is just, well, stupid? That’s not going to happen here (see rule No. 3).
Yes, it may seem that we put the job ahead of you, but we’re driven. You’re not with that loser whose life is going nowhere and who’s completely content being mediocre (see rule No. 4).
There you go, five things you should know before dating a journalist. Feel free to add to the list, point out where I’ve missed something or leave a comment. And yes, ladies, I’m single (see rule No. 5).”

Förvirring tycks råda i nya Schibstedhuset, då mötesrummen har namn som lurar medarbetare att kasta sig på första bästa flight till grannlandet för att inte missa mötet.

Därmed säger jag tack för den här veckan, och lämnar över stafettpinnen till Jerry Silfwer som skriver nästa veckas sammanfattning. Jerry som förresten skrev en av förra veckans roligaste – om sociala medieexperters asociala twitterbeteenden.

/Sofia Mirjamsdotter
@mymlan

Same!? Same?? But?? Different?!?

Granskningsnämnden fällde Sveriges Radio för att de uppmanat lyssnare till aktivitet på Facebook.

Diskussionen om otillbörligt gynnande har ofta varit uppe på bordet och därför får Granskningsnämndens beslut ses som ett viktigt statement. Frågan är hur det kommer att påverka public service i fortsättningen, eller snarare hur public service-uppdraget ska formuleras för att fungera med de nya förutsättningar som gäller och som redan praktiseras.
Anna Lindberg sätter fingret på det problematiska i Granskningsnämndens beslut.
Lillemor Strömberg som jobbar på just Sveriges Radio har skrivit.
Också Thomas Mattsson kommenterar.

Mikael Pettersson skriver läsvärt på SVT:s valblogg om mediegranskning i sociala medier.

Parallellt med medias bryderier kring användandet av Facebook presenterar Datainspektionen vägledning för myndigheters användande av sociala medier. Fredrik Wackå har skrivit några rader om den.
Och vad gäller myndigheter och sociala medier – heja UD!

En händelse i veckan som satt fokus på det galna i att inte anpassa lagen efter internet är den märkliga domen mot tidningen Lundagård som tvingas betala för att ha publicerat en faksimil av en annons på nätet.
Staffan Teste företrädde upphovsmannen i ärendet.
Thomas Mattsson skriver utan att komma fram till något annat än att lagen inte är teknikneutral.

Att sociala medier är ett sätt för läsare, tittare och lyssnare att granska både politiker och journalister på ett nytt sätt är något som jag ofta framhåller. Och jag tror att vissa ickenyheter som den om att Niklas Svensson ätit ostkrokar i sällskap med Federley – något som bevisas av en bild publicerad på Facebook – ändå har en poäng när det gäller att få igång diskussionen på allvar om journalisters oberoende och objektivitet.
Axel Andén kommenterar.
Det hela började med “avslöjandet” att Maria Wetterstrand intervjuats av en före detta pojkvän, och en annan journalist vars privata kopplingar diskuterats under veckan är Axel Gordh Humlesjö som ger svar på tal i Resumé.

En nätnyhet i veckan är Google Instant. Det har talats om döden för SEO, något som SEO-konsluterna givet inte håller med om. Dagens Media har gjort en bra sammanfattning.
Intressant är också Andreas Ekströms kommentar i Sydsvenskan:

“Google har räknat ut att detta kan spara elva timmars väntetid varje sekund. Och det låter ju bra – men så länge sekunderna inte kan läggas samman och användas till något annat förblir de spillsekunder. Världen är full av spillsekunder. Jag är övertygad om att de behövs, inte minst till eget tänkande.

För vad är det egentligen jag letar efter? Finns det möjligen en liten risk att jag blir påverkad i mitt tänkande om Google talar om för mig att jag borde gå till Youtube när jag har skrivit ”yo” i sökrutan, fastän jag i själva verket söker efter en yogakurs eller texten till ”You are the sunshine of my life”?

Det är klart att det gör. Google har alltså gjort det igen: Förbättrat teknik på ett fantastiskt vis medan den humanistiska reflektionen lämnats åt andra.”

Det talas om ljuset i tidningskrisens tunnel. Siffrorna vänder uppåt och bland annat Stampen visar upp ett riktigt bra resultat. Och enligt vissa finns pengar att hämta för den som satsar på en bra säljorganisation.
Men allt är inte svarta siffror. Stora Enso stänger ett pappersbruk på grund av dålig prognos för papperstidningar i Europa.

Att Expressen inte är överförtjust i PO Yrsa Stenius är knappast en nyhet. Nu har PO själv uttalat sig om turerna.

Med en enda vecka kvar till valet har såklart väldigt mycket handlat om valrörelsen. Och så sent som idag skrev Mikael Zackrisson här på SSBD om sociala medier i valrörelsen. Han skriver mycket bra, och det kan tydligen inte sägas nog många gånger att sociala medier handlar om att bygga relationer – och att relationer tar tid.
Och trots allt prat om politikers misslyckande på nätet så finns goda exempel. Ett sådant är Fredrick Federleys eget direktsända pratprogram på nätet inför valet.
Ett mindre lyckat exempel är såklart när någon utger sig för att vara Lars Leijonborg på Twitter – och lyckas lura flera politikervänner till Leijonborg. Nu är han inte aktuell i den här valrörelsen, men det finns betydligt fler aktuella politiker vars stab inte brytt sig om ens att skapa ett konto för att undvika “kapningar” av det här slaget.

Gammelmedia gör mer eller mindre bra ifrån sig i valrörelsen. Man kanske inte behöver kasta mer skit på SVT:s elfte timmen, men jag kan inte undanhålla er denna eleganta sågning av Magnus Betnér. Han avslutar med att han skulle ha gjort det bättre själv. Och jag tror honom.

En annan satsning som fått en del ris men minst lika mycket rosos är Svenska Dagbladets reportageserie Sverigebilder, skrivna av Mustafa Can. Martin Jönsson listar alla fem delar här för dig som missat.

Jocke Jardenberg har en helt egen vinkel på partiernas insatser i sociala medier – med ett konkret exempel.

Och misslyckande eller ej – det beror på hur man ser det. Det finns i varje fall personer som kommit fram till vad de ska rösta på genom sociala webben.

SvD har lanserat en Twitterknapp till sin sajt – snyggt. Ni har väl förresten inte missat att SvD.se har en ny utvecklingsredaktör i Johan Silfversten Bergman?

En annan på nytt jobb är Petra Bjernulf som tar över vd-posten på Dalarnas Tidningar efter Pär Fagerström. Samtidigt blir Ewa Wirén ny ansvarig utgivare på tidningen.

Jag är visserligen lite trött på diskussionen om sociala medieexperter men måste ändå lyfta på hatten för Jennifer Bark som definitivt får alla rätt i testet. Dessutom gillar jag hur hon inleder – det är svårt att vara expert på allt, det finns så många kanaler och det finns också många olika anledningar att anlita en konsult. Det viktigaste är att den expert du anlitar förstår just din problematik.

En som inte kallar sig expert men som håller på att skriva en bok om sociala medier är Mattias Boström från Piratförlaget. En bok jag ser väldigt mycket fram emot, då jag har svårt att tänka mig en person bättre lämpad att skriva om ämnet. Och självklart gör han det åtminstone delvis till en öppen process, publicerar kapitelutkast och ber om feedback. Ge honom den! Och medan ni väntar på att boken ska bli klar kan ni med fördel beställa SSWC-boken skriven på initiativ av samme Boström, men med betydligt fler författare.

Är du nybörjare på Facebook? Eller kanske veteran som inte riktigt känner att du har grepp om de olika funktionerna och fördelarna? Läs gärna den här rätt så omfattande guiden till Facebook.
Om du följer dem kommer du säkert att bidra till den här utvecklingen;

“Internet users are spending a bit more time these days socializing on Facebook than searching on Google, according to new data from market researcher ComScore.

In August, people spent 41.1 million minutes on Facebook, accounting for 9.9 percent of the total number of minutes they spent online for the month. That inched past the 39.8 million minutes, or 9.6 percent of total time, that Net users spent on all of Google’s sites combined, including its search engine, YouTube, Gmail, and Google News, ComScore said Thursday.”

Att twittrande i mobiler ökar är inte ett dugg förvånande, och är säkert en viktig orsak till att twittrandet fortsätter öka. Jag har inte någon färsk statistik för twittrandet i Sverige just nu, men tycker mig se i mitt eget flöde att det verkligen rasslat till – och nu är det inte bara webbelit som hänger där och diskuterar allt ifrån politik till dokusåpor. Jag har också en känsla av att medelåldern bland de svenska twittrarna håller på att sjunka drastiskt. En bra lista att följa är Gustav Holmströms som samlar svenska tonåringar.
Det är också alltid lika roligt att kunna visa den konkreta nytta man kan ha av Twitter – som det här fallet där en kidnappad i Afghanistan meddelade sig med omvärlden via Twitter.

Guardian.co.uk firar tio år, händelserika tio år.

Jag använder själv en del grejer från Apple, men tycker att Applevaka är ganska tråkigt och tar inte alls åt mig av Julia Skotts krönika om macmännen som inte längre är underdogs.

Fallet Assange fortsätter att intressera, och framförallt överraska i de olika turerna. Det här var varken mer eller mindre underligt än något annat i soppan kring Wikileaksprofilen.

Sen är jag säker på att det finns åtminstone någon som missat denna.

Veckans video får bli denna:

Och innan jag klickar på publish vill jag igen rekommendera Medievärldens veckosammanfattning, liksom Uppdragsmedias dito och Fredrik Strömbergs länktips.

Same!? Same?? But?? Different?!?

GovData – Jonas Lejons sajt som samlar data från svenska myndigheter – är nu gratis att använda. Än så länge listar sajten främst utgifter i svenska myndigheter från 2003 och framåt. Till exempel kan vem som helst gå in och få veta att Socialstyrelsen förra året lade 10.1 miljon kronor på post, och 59.9 miljoner till utbildning för den egna personalen.
Och när vi är inne på myndigheter – nu finns UD-bloggen, och med den en egen liten UD-bloggportal där Google maps används för att peka ut varifrån i världen det bloggas. Richard Gatarski har skrivit mer, liksom Dagens Media.

Björn Jeffrey har fått ett nytt uppdrag hos Bonnier, nämligen att lösa gåtan om mediebolagens framtid, som Fredrik Wass uttrycker det på Bisonblog.

Somliga kanske hävdar att det inte finns någon gåta att lösa, inte minst när annonsmarknaden vänder uppåt. Men siffrorna säger egentligen ganska lite om utvecklingen över tid. USA Today gör drastiska förändringar och i Australien spår Ross Dawson att tidningarna kommer att ha tappat sin relevans redan år 2022:

“We are shifting to a “media economy” dominated by content and social connection. Yet established media organisations will need to reinvent themselves to participate in that growth.”

Gert Frost bloggar en hel del om sociala medier, och jag rekommenderar hans blogg som har ett journalistiskt kritiskt perspektiv på utvecklingen, samtidigt som Frost är nyfiken och öppen för den digitala revolutionen. Den här veckan har han bland annat skrivit om hur han uppfattar att landsbygden och i det här fallet Norrland verkar ha halkat efter i den digitala världen, och att många som sitter långt från storstäderna inte förstår nyttan i sociala medier. Jag ser liknande tendenser, och tanken går till den elitdiskussion som förts på Twitter i sommar. Alla dessa experter på sociala medier, denna “elit”, som finns främst i storstadsregionerna tycks måttligt intresserad av landsbygden i allmänhet och Norrland i synnerhet. Jag kan tänka mig att göra en turné och försöka förklara sociala medier också i mindre hippa och hajpade delar av landet. Nån som hakar på?
Men det behöver inte krånglas till eller göras svårare än det är. Sociala medier lär man sig bäst genom att använda dem. Och genom att förstå att de inte är ännu en kanal för publicering och envägskommunikation.

Jag vill gärna slå ett slag för #Allemansprojekt, en sajt skapad av Mattias Boström från Piratförlaget och David Stark från Uppdragsmedia. Eftersom det handlar om crowdsourcing och bygger på deltagande är det svårt att säga var det hamnar, men tanken är att personer med idéer som inte hinner genomföras ska kunna sajten för crowdsourcing, kanske finns någon annan som går igång och vill genomföra just din idé?

Svenska Dagbladet förnyar. I veckan presenterades Olle Zachrison som ny näringslivschef och på onsdag rullar den nya debattsajten ut.

Sydsvenskan satsar mer på det digitala och tillsätter en ny chef för Digitala Medier.
Också Sveriges radio bygger om och tillsätter åtta regionchefer som ersätter de tidigare kanalcheferna.

Trådlösa nätverk borde vara standard i alla skolor. Kanske om ett par år?

Så över till veckans och faktiskt månadens stora snackis – våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange, som drogs tillbaka inom mindre ett dygn och utlöste en våldsam debatt om pressetik, personlig integritet och feminism.
Jag har skrivit om det i min personliga blogg. Först samma dag som nyheten basunerades ut, senare en kommentar till Isobel Hadley-Kamptz utmärkta text. Och så en kommentar till den massiva kritiken mot både media och rättsväsende.

En person som varit väldigt engagerad och poppat upp i stort sett överallt där debatten förts är Staffan Dopping, som är hårt kritisk mot beslutet att publicera uppgifterna och därmed stämpla Julian Assange.
Expressen var visserligen först, men Expressen var långt ifrån ensam om att göra den publicistiska bedömningen att uppgifterna och namnet på den i sin frånvaro anhållne Assange skulle publiceras. Jag vet inte om argumentet att “hela världens medier kan inte ha fel” håller särskilt bra. Att följa med strömmen är sällan klokt som publicist, men om vi utgår ifrån att varje redaktion tänkt till och fattat ett självständigt beslut i frågan kanske publiceringen inte var så märklig ändå?

En annan person som varit kritisk och som synts i tevesoffor och hörts uttala sig i radio är Joakim Jardenberg.

Thomas Mattsson skriver själv om publiceringen. Också Martin Jönsson skriver, liksom Jan Helin. För jo, de två senare fattade exakt samma publiceringsbeslut som Expressen, även om de inte var först på bollen.

Mårten Schultz skriver läsvärt ur ett juridiskt perspektiv.

Om namnpubliceringen av Assange orsakade en smärre folkstorm inte minst bland Wikileaksanhängare, så orsakade publiceringen av en av de anmälande kvinnornas namn om möjligt ännu större upprördhet, om än i något andra kretsar.
Helena Giertta och Agneta Lindblom Hulthén fördömer publiceringen som ansvarig utgivare Bernt Hermele försvarar i Medievärlden. (Hulthén som tidigare krävt granskning av rättsväsendet för den rent juridiska hanteringen av fallet Assange. Och Jouråklagaren har också anmälts för sekretessbrott.)
Jag upprepar vad jag redan sagt – Hermele borde verkligen skämmas.

Diskussionen som uppstått parallellt som handlar om det rent sexuella och vår syn på våldtäkt, sexuell frihet och intilliggande ämnen är också intressant, även om den kanske inte har så mycket med mediebranschen att göra. Men värda att läsa i ämnet är Oscar Swartz och Lisa Magnusson.

Många har sagt att det hela är en soppa utan vinnare, där alla är förlorare. En möjlig vinnare kan dock vara Expressen vars besöksstatistik tog ett glädjeskutt i samband med Assangerapporteringen.

En dryg vecka har gått sedan våldtäktsanklagelserna, och de flesta tycks eniga om att de flesta konspirationsteorier som härjat kan avskrivas. Henrik Alexandersson konstaterar krasst att det hela handlar om typisk svensk klantighet, och länkar till den här artikeln i Dailymail som är betydligt mer detaljerad än någon av de svenska tidningarna ens varit i närheten av.

Diskussionen om pressetik lär gå vidare. Och jag hävdar precis som jag gjorde i min första postning om Assange att den svenska pressetiken inte alls är så obefintlig som många belackare gör gällande. Det är inte samma sak som att inga misstag görs, eller att olika chefredaktörer har olika höjd på sin ribba, men återigen – diskussionen om etik är mer levande än någonsin och i det nya landskapet där vem som helst kan tycka till – och där folk faktiskt gör det – blir det svårare och svårare för ansvariga utgivare att slippa undan ansvaret för sina beslut.
Joakim Jardenberg skriver om den pressetiska diskussionen, en postning som orsakade en del indignation på Twitter från bland andra Martin Jönsson och Daniel Sandström. Indignation som jag inte riktigt förstår, eftersom jag hängde en hel del på Twitter och såg twittrare som ifrågasatte att ingen med riktigt ansvar fanns på plats och diskuterade, och att en diskussion om pressetik var värdelös om ingen ansvarig fanns med.
Just därför är Jardenbergs postning så bra.
För det är precis som han skriver. Vem som helst får vara med. Läsare, tittare, folk i branschen och folk utanför. Och chefredaktörerna lyssnar, det vet jag, även då de inte direkt kastar sig in i diskussionen på Twitter.

Lite relaterat: Den här publiceringen känns betydligt allvarligare än vad som skrevs om Assange. I Assangefallet fanns en tanke bakom, ett beslut fattat inte utan konsekvensanalys, medan dylika misstag faktiskt bara inte får förekomma.

Vad gäller anklagelsen om ofredande som kvarstår mot Assange så är den i dagsläget inte särskilt intressant i förhållande till andra verksamheter som han ägnar sig åt. Som Wikileaks.
Avslutningsvis tycker jag att ni ska läsa den artikel om Assange som publicerades i Fokus i fredags.

Så över till veckans andra stora samtalsämne, nämligen Sverigedemokraterna i allmänhet och den stoppade reklamfilmen i synnerhet.

Jan Scherman säger att det inte var komplicerat att stoppa filmen och hävdar att den bryter mot lagen. Enligt Anna Serner än TU:s jurist Per Hultengård av en annan uppfattning.
Många menar att stoppandet av filmen bara gett Sverigedemokraterna ett nytt argument för att hävda sit martyrskap, medan andra, som Serner, menar att filmen borde ha sänts i TV4 för att den är så avslöjande och knappast skulle värvat röster åt partiet.
Jag är inte lika säker på det.

Både Thomas Mattsson och Martin Jönsson skriver bra om det faktum att SD inte alls är diskriminerade i årets valrörelse, utan får precis den plats de förtjänar i förhållande till sitt partis storlek och siffror i opinionsmätningar.

Själv funderar jag på om inte metadiskussionen kring SD vare sig den handlar om en stoppad film eller hur de i övrigt framställs i media ger den mer luft under vingarna än de skulle fått om de inte omgärdats av medveten och undermedveten överdriven försiktighet från mediernas sida vare sig det gäller eventuella publiceringar av debattartiklar eller medverkan i tevedebatter och allmän rapportering om deras politik.

Så sent som förra söndagen medverkade Jimmie Åkesson i Agenda där han diskuterade våldtäkt med Gudrun Schyman, som här förklarar varför hon tog debatten. Frågan är vad som är mest anmärkningsvärt – att hon tog debatten eller att hon i likhet med så många andra tycks känna sig tvingad att förklara och försvara varför hon gjorde det.

Den stoppade filmen har redan enligt SD själva haft cirka 350.000 visningar på olika ställen där den ligger ute. Och jag ser ingen anledning att inte visa den, se och bedöm själva:

Jag visade den för min mamma. Hon tittade två gånger utan att uppfatta kvinnorna i burka. Hur man nu lyckas med det.

Tor Billgren skriver bra om filmen, och sätter fingret på det som var min första tanke, nämligen vad barnvagnarna spelade för roll? Är SD i hemlig maskopi med Lena Andersson?

Frågan om vem som gjort filmen har också fått sitt svar. Sveriges Radio blev inte jätteglada över att den är producerad av någon som även levererar till SR, även om Anders Königsson själv säger att han inte ställer sig bakom budskapet i filmen utan bara har gjort ett jobb.
Jag såg en blänkare någonstans men minns tyvärr inte var – hjälp mig gärna om du vet, Staffan Dopping kanske? – som menade att Königssons publicitetsskada i samband med avslöjandet var fullt jämförbar med den som Julian Assange lider efter våldtäktsanklagelserna. Intressant tanke som jag inte vevat färdigt än. Kom gärna med synpunkter på den!

Jag har inte själv hunnit kolla in eller läsa det här, men det skulle kunna vara intressant. Nima Dervish publicerar en SD-avhoppares historia som PDF.
En annan läsvärd text om SD ifall ni lyckats missa den är Strages krönika.

Därmed lämnar vi Sverigedemokraterna för denna vecka.
Men vi stannar kvar i valrörelsen, som Thomas Bodström tänker sköta via sociala medier från USA dit han precis rest med sin familj:

“Jag har i dag tillfälligt förflyttat mitt valarbete utomlands. Anledningen är att familjen ska installera sig i Massatuches där bland annat alla fyra barnen ska börja skolan nu. Jag kommer att skriva artiklar, göra intervjuer, delta i debatter och skriva på bloggen och på facebook. Nu är det i och för sig tänkt att det bara kommer att bli några dagar. Jag kommer att åka hem allra senast någon gång nästa vecka. Det här blir en intressant möjlighet att se om de sociala medierna verkligen fungerar så bra som många säger.”

Jag tycker inte att det är något att jaga upp sig över, faktiskt tror jag att det går alldeles utmärkt att driva valrörelse över nätet under några dagar.

I Journalisten fann jag den här debattartikeln som ifrågasätter mediernas roll som opinionsbildare.
Och hos Johanna Sjödin finner jag den här texten om ungdomar som åtalats för barnpornografibrott efter att ha skickat nakenbilder av sig själva till varandra.
Intressant utifrån den svenska barnpornografilagen som tar sig de mest absurda uttryck.
Fredrik Strömberg uppmärksammar genom att dela ut titeln “Veckans ceremonitroll” den stora enkät som Dagens media gjort för att ta reda på riksdagsmännens inställning till reklam.

Sommartorkans räddare på flera redaktioner var Littorinaffären. En härva som det inte talas mycket om idag, bara ett par månader senare.
Minn ni Jesper Nilsson som fotograferade poliser i tunnelbanan och publicerade bilderna i sin blogg? Nu står det klart att han som bloggare inte omfattas av tryckfrihetsförordningen. Som Jocke säger – det är ett inte helt lätt dilemma, även om lagen egentligen är solklar. Men inte minst i ljuset av Wikileaks önskan om att verka från just Sverige på grund av vår tryckfrihetsförordning och källskyddet är det en viktig diskussion, låt den inte dö ut.

Jag närmar mig slutet på höstens första veckobrev från SSBD. Om jag glömt något viktigt så kan det tänkas att Axel Andén har med det i sin veckosammanfattning.

Innan jag sätter punkt vill jag puffa för det arbetsstipendium som Andreas Ekström inrättat till minne av Leif Alsheimer.

Och allra sist idag – filmen om SSWC:

Uppdatering: Ni som har frågat vad det kostar att prenumerera på veckobrevet via mejl – nu har ni chansen att bidra om ni tycker det är värt något. Gå till Flattr.com, registrera ett konto, sätt in en summa pengar och klicka sedan på Flattr-knappen här nedan. Flattr gör det enkelt att belöna dem vars jobb du anser vara värd någon form av belöning.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Men jag börjar med debatten om Pressombudsmannen och PON, som hölls på Publicistklubben i måndags. (i onsdags hölls ytterligare en debatt som jag inte hört så mycket om dock).
I måndags fanns PO själv, Yrsa Stenius, på plats. Hela debatten kan ses här. Det var en rätt lam diskussion, men det var ändå intressant att höra Yrsa Stenius bemöta den massiva kritik hon fått den senaste tiden.
Medierna i P1 har gjort en undersökning om förtroendet för Stenius som PO, som visar att förtroendet är mindre, men att få vill se henne avgå i förtid.

Det blåser också kring tidningen Arbetaren, och förra helgen publicerade Aftonbladet en debattartikel undertecknad 27 nuvarande och före detta medarbetare på Arbetaren, som riktar hård kritik mot den nya ledningen. Chefredaktören svarar på kritiken i en egen artikel, och i Medievärlden.
Förre chefredaktören Rikard Warlenius kommenterar vidare i sin blogg.

Kvällstidningarna har halverat sina upplagor de senaste trettio åren. Här känns viktigt att påpeka att det är just pappersupplagorna som halverats, inte antalet läsare.
Apropå den trycka upplagan har Medievärlden gjort en intressant kartläggning av hur mediejättarna tänker gällande sina tryckerier.

Vad gäller kvällspressen har Aftonbladets medarbetare Martin Ezpeleta skrivit ett lysande försvar av kvällstidningsjournalistiken efter att hans läsare ifrågasatt varför han “säljer sig billigt” till skitpressen.

Samtidigt som trenden tydligt pekar på att upplagetappet inte är en tillfällig svacka presenterar Schibsted en strålande kvartalsrapport. Aftonbladet ökar vinsten och SvD vänder förlust till vinst. Och det inte bara siffrorna som är svarta, SvD har också lyckats öka upplagan. Helin kommenterar Aftonbladets siffror i sin blogg.
Samtidigt sätter DN punkt för sparåtgärderna genom att säga upp 11 personer. Herlitz kommenterar beslutet i Dagens Media.

Att dagspressen lever i en föränderlig och krisfylld tid blir vi varse på olika sätt. Än en gång ställs WAN-konferensen in. (Förra årets konferens i Indien blev visserligen av till slut, om än uppskjuten.)

Att nätjournalister använder färre källor tror jag har mer att göra med deras uttalade uppdrag att vara snabba, kortfattade och att deras jobb fortfarande på många redaktioner inte ses som lika viktigt som att skriva för papperet, än på någon annan eventuell förklaring.
Tyvärr. Eftersom nätet lämpar sig alldeles utmärkt för fördjupning. Om reportrarna dessutom uppmuntras att börjar jobba med öppen, nätdriven journalistik tror jag att antalet källor ökar istället för att minska.

Förra veckan tipsade Jerry om Magnus Bråths text “Bloggar är inte små tidningar“. Fredrik Strömberg har kontrat med texten “Tidningar är inte stora bloggar”. Och Bråth replikerar.

När jag föreläser brukar jag påtala vikten av att visa blogglänkar i anslutning till artiklar på sajten. Att det lönar sig visar Expressens statistik, som efter införandet av Twinglys tjänst för blogglänkar slagit rekord. Emanuel Karlsten skriver mer.

Lars Vilks attackerades under en föreläsning i Uppsala i veckan. En händelse som återigen satt frågan om yttrandefriheten i fokus. Thomas Mattsson skriver. Lars Vilks själv uttalar sig för SvD.
Magnus Betnér skriver rysligt bra om Vilks och yttrandefriheten, och efter diverse kommentarer gör han också ett förtydligande, som förklarar med all önskvärd tydlighet vad yttrandefrihet innebär i praktiken.

Personligen har jag i veckan läst Niklas Orrenius mycket aktuella och angelägna bok “Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.”
En bok om Sverigedemokraterna, som är det mest nyanserade jag läst om dem någonsin, faktiskt.
(Här finns en ypperlig recension av boken.)
Förutom att den förklarar SD:s politik och vad partiet egentligen vill, är den mediekritisk. Och därmed självkritisk. Jag blev så pass upprörd över delar i boken att jag skrev ett inlägg med den kanske lite i överkant provocerande rubriken “upp till kamp för sverigedemokraterna”. En postning som snabbt genererade många kommentarer, både i min och i andras bloggar.

Niklas Orrenius kommenterade med en form av statement över varför han skrev boken, här är hans kommentar i sin helhet:

“Intressant diskussion! Med min bok försöker jag, lite förenklat, främst säga två saker:

1. Sverigedemokraterna är inte som Ny Demokrati. SD är ett ideologiskt drivet nationalistiskt parti som vill ha en genomgripande samhällsomvandling. Invandringskritiken är bara en del av detta. Nationalismen präglar alla områden av partiets politik: skolfrågor (SD vill ha en mer fosterländskt sinnad undervisning i bl a historia), kulturfrågor (partiet vill slopa offentligt kulturstöd utom till det som enligt SD ”bär det svenska kulturarvet”, som folkdräktsarkiv och vikingamuseer).

Denna punkt kommer fram rätt väl i dessa reportage

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article233412/Sd-ledaren-har-tagit-plats-i-rampljuset.html

http://www.sydsvenskan.se/omkretsen/article428552/SD-toppen-drommer-om-Faroarna.html

2. Det är ett demokratiskt problem att sopgubbar, lärare och tjänstemän har förlorat sina jobb på grund av sina åsikter, för att de är SD-medlemmar. Det är också ett problem att så många Sverigedemokrater blir hotade och misshandlade på grund av sina – måhända extrema – åsikter. Denna punkt kan illustreras av detta reportage:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article123330/Sparkad-for-sina-asikter.html

Historiskt har svenska journalistkåren rapporterat för lite om dessa två centrala punkter i förståelsen av SD, anser jag. Därför har vi ett kunskapsunderskott om SD i Sverige idag – trots alla artiklar som skrivits om partiet.”

Jag har inte, som somliga tror, missat den första punkten i Orrenius bok. Det är självklart en väldigt viktig fråga för Sveriges journalister, och det är lite fascinerande att den som på senare tid skrivit det mest relevanta som SD och deras faktiska politik på senare tid är en komiker och bloggare. (jag har tidigare tipsat om Magnus Betnérs utmärkta texter som SD)

SvD testade ett nytt grepp häromdagen då de beskrev det Sverige vi skulle få om Miljöpartiet fick bestämma. Maria Wetterstrand har självklart fått kommentera.
Jag tror att det skulle vara intressant att få läsa en liknande text om SD. En beskrivning av det Sverige de vill ha.

I en demokrati måste människor få fatta egna beslut, och det är mediernas uppgift att se till att de har bra underlag för sina beslut. (inser när jag skriver meningen att det inte ens ska behöva sägas)
Politometern som samlar politiska bloggar nylanserade i veckan med fler bloggar, bland dem partier som tidigare inte indexerats som SD, FI och SP. Dessutom politiska bloggar utan särskild partitillhörighet.
Däremot ser jag inget yttrandefrihetsproblem här, om principen är att endast riksdagspartierna medverkar. Någonstans måste gränsen dras.

Och det händer mer i den politiska bloggosfären. Erik Laakso som förra veckan meddelade att han lämnar det socialdemokratiska bloggnätverket Netroots skriver en läsvärd debattartikel i Expressen.

Mittmedia meddelar att alla politiska partier får halva priset på annonsering inför valet, medan NWT-koncernen premierar de borgerliga partierna.
Och Jardenberg meddelar att han nu tänker släppa in annonser på Jardenberg.se. Han är tydlig med att han väljer själv och måste respektera dem som annonserar varför exempelvis SD och SJ är uteslutna. Personligen skulle jag nog säga ja till SJ men nej till SAS.

Tillbaks till Vilks som senare under veckan också fick sin hemsida hackad och vars bostad utsattes för mordbrand. Thomas Mattsson skriver en krönika i Expressen om Vilks och varför det är viktigt att slå vakt om yttrandefriheten inte bara i totalitära regimer utan också hemma i Sverige.
Vad gör Thomas Mattsson för att ta itu med problemet SD och yttrandefriheten? Jag har inte sett honom ropa lika högt när sverigedemokrater förhindras yttra sig. Och det är ett demokratiskt problem. Om kampen för demokrati och yttrandefrihet bara sträcker sig att gälla personer vars åsikter vi gillar, eller som i fallet Vilks – vit medelålders kulturarbetare och man, då ekar det lite tomt någonstans.
Lars Vilks finns för övrigt på Twitter, som @pluskvam.

Och Twitter var den plats där det först rapporterades om attacken på Uppsala Universitet. Var annars?

Twitter skakades om lite i veckan, då en bugg upptäcktes som gjorde att man kunde tvinga folk att följa en. Medan arbetet pågick med att laga hålet tappade alla twittrare alla sina followers, vilket orsakade viss panik i flödet. Det varade inte så länge dock.
Problemet var inte så allvarligt sett ur integritetssynpunkt, inte att jämföra med avslöjandet att det på Facebook gick att se sina vänners privata chattar. Däremot inte bra såklart, särskilt inte för kändisar med följare i hundratusental som med hjälp av buggen kunde ha tvingat dem att följa tillbaks, och även skicka privata meddelanden på Twitter. Emanuel bloggar mer om buggarna.

Julia Skott har skrivit en krönika i Aftonbladet om när kändisar sviker på Twitter. Och jag undrar fortfarande lite försynt var länken tog vägen, den som också förklarar för läsarna lite mer om vad mitt nämnda experiment gick ut på.

Second Opinion har inlett en serie om artikelkommentarer, där de talat med olika nyhetssajter om hur de tänker om kommentarshantering. Rekommenderad läsning för alla som har med läsarkommentarer att göra. Först ut Sydsvenskan, sedan Östran.
Lars Johansson på HD har bloggat om kommentarer. Läs också gärna Magnus Bråth.

Hugo Chavez tycks ta Twitter på stort allvar och nyanställer 200 personer för att ha koll på de kommentarer han får där. Men vad menar artikelförfattaren med påståendet att Mona Sahlin är Sveriges mesta politiska twittrare? Hon meddelade för en tid sedan att hon slutar twittra, och att ha många followers säger inte mycket om vad man är för slags twittrare. Jag passar åter på att slå ett slag för ett par av de bättre politikertwittrarna i Sverige, nämligen @GoranHagglund och @GudSchy.

Det här med att använda Twitter för att kommunicera, med väljare eller för mediefolk publiken, finns det en del fina exempel på. Som varande norrlänning reagerade jag i veckan när SvD publicerade följande rubrik:

Älskade Dumburk reagerade också. Liksom flera andra norrlänningar på Twitter. Efter viss förvirring rådande om det var Expressen eller SvD som publicerat (som såklart reddes ut med hjälp av Expressenmedarbetare på Twitter) bad Martin Jönsson hela Norrland om ursäkt, både på Twitter och i sin blogg.
Banalt exempel kan tyckas, men det visar utmärkt hur det kan fungera att ha koll på vad som sägs om en på nätet, delta i samtalet och snabbt kunna rätta till. Det gör läsarna glada, det ökar trovärdigheten och på sikt borgar det för goda relationer med publiken.

Diskussionen om otillbörligt gynnande i de fall Public Service använder exempelvis Facebook och uppmanar sina tittare att bli ett fan eller gilla deras sida kommer upp ganska ofta när jag pratar med Public Servicefolk. Och nu har en privatperson anmält Sveriges Radio för just det – gynnande av företagen Facebook och Google. Ska bli intressant att höra Granskningsnämndens resonemang i frågan.
Och debatten om Public Service och konkurrensen fortsätter, här har SR-medarbetaren Lillemor Strömberg svarat på Anette Novaks debattartikel i Medievärlden.

Sveriges Radio har presenterat sin nya identitet. Så här ser den ut.

Veckans bloggtips får bli Kristina Alexanderson, som skriver en hel del om nätet i ett skolperspektiv. Här har hon skrivit om begreppet Digitala infödingar och menar att det inte bidrar till bättre förståelse utan tvärtom. Jag håller inte helt med, utan tror att det beror på hur begreppet tolkas och förklaras.
Sen tror jag att vi äldre måste lära oss mer om hur dessa som kallas digitala infödingar faktiskt konsumerar media, och förstå att det inte handlar om tillfälliga tonårsnycker. Något som Emanuel Karlsten gör bra.

Rasmus Fleischer skriver om att lämna Facebook, och Andreas Ekström är inte sen att tala om “Facebooks första stora backlash”. Jag vill nog ha bättre underlag för det påståendet än att två personer förklarar att de lämnar communityn. Det är ungefär som att säga att bloggen är död för att Marcus Birro slutar blogga.

Sist några spridda skurar, väl värda att ta en titt på:
Anders Mildner är som alltid läsvärd. Det privata är politiskt.
Andreas Ekström gör samma reflektion som jag och förmodligen de flesta journalister gjort – nämligen att kvinnor är så mycket mer benägna att tacka nej till intervjuer än män.
Orvar Säfström om hur vi berömmer våra barn utifrån egna referensramar, och vad det kan betyda i praktiken när vi inte förstår deras värld. Måsteläsning!
48 Hour Magazine är ett crowdsourcat magasin, som föddes på Twitter. Nu vill Anders Frick göra samma sak i Sverige.
Pelle Sten ger oss ett bra exempel på hur Creative Commons kan fungera. Hans bild blev bokomslag.
Och avslutningsvis, en pressgroda utan riktig motsvarighet:

Same!? Same?? But?? Different?!?

Jag börjar den här sammanfattningen med slutet på veckan som gick, nämligen Svenska Dagbladets artikel om valrörelsen på nätet, och guiden till den politiska bloggosfären.

Artikeln som till stor del handlar om smutskastning och fula knep och som drar paralleller till tidigare valrörelsen men nu lägger största vikten vid de olika blockens och partiernas agerande på nätet har givetvis kommenterats av många bloggare.
Peter Andersson har både ris och ros att komma med. HBT-sossen betonar sin egen uppmaning att driva en schyst valrörelse. Opassande reder i vanlig ordning ut några begrepp, medan Federley löper linan ut och listar de användningsområden som han anser att SvD missade. Mary X Jensen påpekar att politiken inte är helt på banan när det gäller internet.

Beträffande att Mats Odell i veckan berättade att det ska tas fram riktlinjer för hur myndigheter ska förhålla sig till sociala medier kan jag bara säga äntligen! Senast den här veckan har jag själv försökt hitta svar på frågorna om Tweets ska diarieföras, om kommentarer till en Facebookstatus ska räknas som ärenden och om Carl Bildts blogg bör arkiveras hos UD.
Annat spännande på myndighetsfronten är Jonas Lejons nya sajt govdata.se, som ska samla information från myndigheter och göra den sökbar. Under uppbyggnad, men väldigt intressant och det finns definitivt behov av den.

Domen i veckan som gör gällande att ett foto på en skärmdump omfattas av upphovsrätten gör mig ärligt talat bara mer förvirrad. Vad är det som gäller? Gäller det alla bilder på alla skärmdumpar oavsett i vilket sammanhang de används? Någon juridikinsatt får gärna försöka reda ut detta och berätta om resultatet.

En annan upphovsrättsdiskussion i veckan var den som uppstod på Twitter när Magnus Betnér började med att ifrågasätta att Expressen tagit en av hans tweets (som var skriven på engelska) gjort en klumpig översättning av den och publicerat. Expressenmedarbetarna Emanuel Karlsten och Niklas Svensson tog diskussionen, på olika sätt, och det hela sammanfattas rätt bra av Betnér själv. Det hela kommer alltså att handla om en diskussion om huruvida en tweet är upphovsrättsskyddad eller ej. Resumé har också skrivit om det hela.

Vi stannar kvar i upphovsrättsträsket men tar upp en helt annan fråga, nämligen den som Ystad Allehandas nye läsarredaktör Carl Johan Engvall ställer – nämligen hur man creddar Creative Commons-licensierat material i tryckt tidning? Ytterst intressant. Han får några tips i kommentarerna.

Jag har inte hunnit fördjupa mig i storyn kring cryptome.org men läs HAX och följ länkarna, om du är det minsta intresserad av upphovsrätt och yttrandefrihet och konsekvenserna av ACTA.

Läsvärd är också den här postningen från Piratpartiets Mattias Bjärnemalm som samlat länkar om det faktum att Tyskland sade nej till datalagringsdirektivet. Också Opassande har skrivit.

Och så har det blivit dags för oss på SSBD att lämna över prispokalen för Sveriges Bästa Medieblogg till Joakim Jardenberg som vann årets YABA.
Här finns segerintervjun i Medievärlden (som lanserade sin nya sajt i veckan) och här bjuder Jocke på ett RSS-flöde som samlar alla bloggar som var nominerade till YABA i år.
Men den allra bästa läsningen om YABA är såklart skriven av en SSBD-medarbetare, nämligen Per Torberger. Jag dristar mig att kalla hans text för veckans måsteläsning.
Och passar på att tacka alla som röstade på SSBD, vi kom ju faktiskt tvåa!

Något mer prestigefyllt var såklart utdelningen av priser i Årets Bild, vinnarna finns här. Och än en gång konstateras att uppdateringen av vinnarna var under all kritik på nätet. På Twitter ropades efter nyheter under prisutdelningen och det slutade med att jag lånade en väns statusuppdateringar från Facebook och rapporterade på Twitter. Detta trots att det visst fanns en twittrare på plats, som på frågan om varför det inte twittrades vad där och faktiskt svarade, att “ingen hade tänkt på det”. Otroligt märkligt.

Den stora helgsnackisen på Twitter har varit SIS-index Twitter-index, som gick live i slutet på veckan.
Personligen tycker jag inte att det är några konstigheter. Internetstatistik bör såklart även omfatta Twitter, och ofta saknar jag något vettigt ställe som samlar just svenska twittrare, även om det sedan länge finns en uppsjö av olika internationella listor. Andra är mer skeptiska, av olika skäl. Några för att de helt enkelt “vägrar listor”, andra, som TDH ogillar anslutningsförfarandet.
Nikke har skrivit den mest omfattande recensionen jag sett hittills, och jag själv har kommenterat listan med referenser till Isabella Löwengrips tilltänkta twitterportal.

Isabella Löwengrip aka Blondinbella som tillsammans med Tyra Sjöstedt i veckan kör igång en ny talkshow som ska sändas live på nätet, i samarbete med Nyheter24.
I samband med lanseringen har Isabella bland annat twittrat om att det är Sveriges första livesända talkshow på nätet. Det är naturligtvis inte sant, och Jocke som i sammanhanget blivit kallad “gubbtwittrare” påpekade att det kan vara idé att ha lite koll på historien.
Och om någon har koll på den svenska internethistorien, också vad gäller medieföretagens första stapplande steg så är det Jocke, något som vi andra får glädje av i den här bloggposten.
Jocke har också försökt sätta fingret på mediebranschens problem. Om än lite förenklat ligger det mycket i det, men frågan kvarstår – vilken är lösningen?

Något som känns avlägset men som är bara nästan precis tre år tillbaka i tiden var när Twingly kom till SvD och DN. Eftersom det känns så länge sedan känns det inte som någon stor sak att Expressen från och med i fredags också använder sig av Twingly för att länka tillbaks till bloggar. Jag undrar snarare varför det inte skett tidigare.
En annan “nyhet” från Expressen, är barnböckerna som följer med tidningen. Bra grej, jag tror att många barn idag går miste om de klassiska sagorna. Och vad som är nytt med denna satsning är Facebookgruppen, där böckerna diskuteras och där man kan tävla om bokpaket.

En bok som jag ser fram emot är Andreas Ekströms Googlekoden, och han har under veckan bjudit på några smakprov. Ur kapitel ett, två, tre, fyra, fem och sex:

“Jyri Engeström har tillbringat stora delar av sin uppväxt i Kalifornien. Hans föräldrar, båda universitetslärare, tog med honom till San Diego som nioåring. Där blev han kvar tills han var femton, då han flyttade hem till mormor och morfar i Helsingfors. Som sextonåring tog han över förvaltningen av föräldrarnas villa. Han inhyste några hyresgäster och skötte gymnasiet med vänster hand medan han funderade på olika företagarmöjligheter. Hann starta och sälja en firma innan han hade tagit studenten.

Man kan väl säga att han har lett det i bevis. Två år efter att pappren skrevs på i London och Jaiku blev Googleägt och Jyri Engeström Googleanställd har han sagt upp sig och flyttat hem till Finland igen.”

Apropå Google – hos Feber hittade jag den här notisen om att Google startat en tjänst för personer som behöver hjälp att söka efter anhöriga efter jordbävningen i Chile. Också Twitter är till hjälp när försvunna anhöriga ska lokaliseras.
Martin Ezpeleta som vanligtvis håller till i Argentina har gjort en resa till Chile. Hans bloggposter hör till den rapportering från jordbävningen som berört mig mest, tillsammans med de tweets som sporadiskt skickas från @monikamiranda som till vardags pluggar journalistik i Sundsvall.

Johan de Brook befann sig på Hawaii under väntan på tsunamin.
jag kan bara tala för mig själv, men jag är övertygad om att jag blir mer engagerad i många världshändelser när jag har möjlighet att ta del av direktrapporter från människor på plats – och som den svensk jag är blir det något lättare att relatera till de svenskar som är på plats och berättar. Något att fundera på i tider när många drar in på utrikeskorrar. Kanske finns en tanke bakom, tanken att det nästan överallt på jorden finns svenskar som kan berätta, som är snabbare och ofta mer insatta i lokalkultur och har kontakter som de svenska korrarna saknar? Frågan är då hur dessa personer knyts till redaktionerna?

Att sociala medier var hett under OS vet vi, och det är intressant att se hur gamla SVT tar sig an de nya verktygen. Jag tycker att ni ska läsa Kjell Häglund, om glappet mellan nytt och gammalt. (apropå SVT finns här en omfattande intervju med vd Eva Hamilton)
Tyvärr ska det ju inte vara lätt när Public Service försöker förnya.
Och sedan kan ni läsa Andreas Ekström, om att journalisterna måste vara bättre än amatörerna om de ska ha någon framtid. En text som jag älskar, men som min medredaktör Jerry Silfwer har en rad invändningar emot.

Mer journalistik; doktorsavhandlingen som Thomas Mattsson refererar till vill jag läsa, och jag rekommenderar alla som slentrianmässigt dissar kvällstidningar att ta en närmare titt.
För dig som papperskramare rekommenderar jag den här texten, Papper är verkligen värdelöst. Kanske lite apropå Mittmedias investering i en ny tryckpress för 150 miljoner.
Lite mer måsteläsning: Micco Grönholm skriver på Mindpark. Vad är det du tror att jag köper, kära mediebransch?

Ibland får man saker sagda när man intervjuas som man inte tänker på att prata om annars. Jerry har blivit intervjuad av en student, och jag själv har svarat på frågor i Sundsvalls Nyheter.

Twitter har passerat den magiska gränsen 10 miljarder tweets, och ungefär samtidigt meddelas från Pentagon att det nu är tillåtet för amerikanska soldater att twittra, då fördelarna sägs uppväga riskerna.

Olle Lidbom noterar att Financial Times närmar sig mikrobetalningar.
Ola Henriksson på SvD resonerar om varför det förekommer så lite multimedia på svenska nyhetssajter. I USA använder 26 procent sin mobil för att ha koll på nyheterna.
Jag är ju en varm anhängare av länkar. Och inte bara när de är i form av kärlek. Därför tycker jag att den här posten var väldigt intressant, och nej, jag hade inte riktigt klart för mig vilken djungel det är.
Jag är också en stor vän av transparens och tycker att Thomas Mattssons debattinlägg i Medievärlden är bra läsning på temat. Sen är de här anklagelserna mot Aftonbladet intressanta. (Och så tycker jag att Medievärldens debatt känns väldigt pigg och intressantare än någonsin, efter bara ett par dagar med den nya sajten. Jag hoppas att folk ska hitta dit och delta i diskussionen.)

Sen har du väl inte missat varför Jan Helin läser Expressen?

Som avslutning på veckan och för inleda den kommande med ett skratt bjuder jag er på ett 25 sekunder kort telefonsamtal till P4 Västernorrlands impulstelefon.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Det är svårt att låta bli att kommentera förra veckans stora medborgarjournalistiska bragd – den som Jesper Nilsson gjorde när han filmade poliserna i tunnelbanan, och sedan lyckades återskapa de raderade bilderna för att publicera i sin blogg.
Jag är nämligen förvånad över att storyn inte fångats upp och fått den uppmärksamhet den så väl förtjänar i gammelmedierna. För precis som Kjell Häglund skriver - Jesper Nilssons upplevelse är inte bara en riktigt bra story, utan flera.
Och att det inte var någon av de stora drakarna, eller Public Service som var först, betyder verkligen inte att storyn är uttömd. Där finns många trådar att dra i.

Därför är det skönt att bloggvärlden tar vid där gammelmedierna inte gör sitt jobb. Rasmus Flesicher sammanfattar bra, läsa hans post och följ länkarna.
Läs också gärna Per Hultengårds och Robert Roséns inlägg i Medievärlden.

På senare tid har vi inte sett några bloggbävningar, däremot flera goda exempel på grupparbete i bloggosfären, där bloggare tillsammans sökt sanningen och granskat olika händelser och gått till botten med sina frågor. Per Torberger fastnade för en tweet om Samsung, och nyfikenheten tog överhanden. Åsk Wäppling tog kontakt med Samsung. Också Hans Kullin hakade på. Bra jobbat. Och när jag ändå hyllar Kullin vill jag passa på att säga grattis till sex år av fantastiskt bloggande på Media Culpa!

En annan bloggare som tar sitt medborgerliga ansvar och gör en utmärkt intervju med SJ:s twittrare än Lotten Bergman. Läs!
SJ som visst sitter i krismöte med Banverket när detta skrivs. Den här helgen har visst varit den värsta i mannaminne i antalet inställda tåg räknat. Synd då att inte @sj_ab twittrar annat än på kontorstid. Andra är mer alerta, så som Headweb, som genast såg sin chans till smart marknadsföring:

Det är läge att säga grattis till Dagens Nyheter, och till Björn Wiman, som blir tidningens nya kulturchef när Maria Schottenius drar sig tillbaka och får den som Emanuel Karlsten påpekar underliga titeln “senior culture columnist”.
Spekulationerna är såklart igång om vem som ska ta över på Expressen efter Wiman. Andreas Ekström säger sig veta. Makthavare.se spekulerar och räknar upp en rad kandidater där jag personligen tycker att Kjell Häglund låter mest spännande.

På onsdagarna publicerar internetkunskap.se nya filmer för utbildning av i första hand skolelever i högstadiet och gymnasiet, denna vecka var det Jerry Silfwers tur att tala om källkritik. Filmerna har rönt en del uppmärksamhet, och visat sig funka också för en betydligt äldre målgrupp. På onsdag är det min tur att tala om upphovsrätt.

Hör du till dem som byter grejer på Gowalla? Som tävlar om att logga in på flest platser och hoppar jämfota när du får en pryl till samlingen som du inte hade innan?
I helgen var det några svenska gowallaanvändare som utnyttjade en bugg i tjänsten för att logga in på ställen som senaten i Washington och Big Ben för att visa sitt stöd för Terri Carlson, som är ett offer för sjukförsäkringssystemet i USA. Hackerbus när det är som bäst.

Förra veckans stora nyhet – Google Buzz – har det varit ganska tyst om de senaste dagarna. Anders Mildner skriver om möjliga orsaker till det.
Och Axel Andén uppmärksammar hur Google lyckades upphäva källskyddet när tjänsten rullade ut. En bokmal anfaller utvecklar resonemanget om källskydd.

En annan nyhet förra veckan var Flattr, än så länge i Betastadiet och här på SSBD testar vi för fullt… :)
Om du använder tjänsten tycker vi såklart att det är jättekul om du Flattrar oss. Använd knappen till höger bara.
Själv har jag talat om Flattr som en mikrobetalningstjänst, men blir nu uppläxad av Rasmus Fleischer som bestämt påpekar att det handlar om donationer.
Det intressanta är väl ändå att det handlar om frivillighet. Vare sig vi kallar det frivillig betalning eller donation.
Och att frivilligt betala några kronor för en blogg eller artikel tror jag på sikt är mycket smartare än att få folk att betala för att hänga på den egna sajten.
Läs gärna Björn Alberts – Varumärket behöver en sfär, inte en webbplats. Det är ju det så mycket går ut på för oss som pratar oss varma för sociala medier och internet i allmänhet. Ekosystemet, att inte låsa in sig på sin sajt, att finnas där konsumenterna finns, och att samtala, inte predika.
En annan lång men läsvärd post är denna om deltagarkultur. Det är den varje aktör som befinner sig på internet måste försöka förstå för att lyckas.

Både Flattr, Buzz och Jesper Nilssonscoopet diskuteras för övrigt i förra söndagens upplaga av What’s Next, med Joakim Jardenberg och Anders Mildner i panelen.

En av männen bakom Flattr, Peter Sunde, skriver idag och ifrågasätter den polisutredning som skulle försöka hitta läckan om domen från Tingsrätten, en utredning som nu är nedlagd.
Och apropå polisen – Kristofer Björkman uppmärksammar den kommande polisradiotystnaden, som jag tycker att det är väldigt tyst om. Läs gärna kommentarerna till inlägget, och tyck till du med!
Inte minst med tanke på Jesper Nilsson-historien är det skrämmande på fler än ett sätt att polisens möjligheter att arbeta utan insyn utökas, ett demokratiproblem indeed.

Youtube har fyllt fem år, och det firar vi på SSBD genom att tipsa om Emanuel Karlstens lilla sidoprojekt Youtubes bästa klipp.
Youtube själva firade med att livesända en presskonferens där Tiger Woods gjorde nån slags pudel.

Trots utbredd skepsism visar det sig att de allra flesta journalister idag använder sociala medier som källor till nyheter.
Och trots skepsismen struntar de ofta i att kolla upp källorna.
Jag får nästan alltid frågan när jag föreläser. Den om källkritik. Som om det inte gällde på nätet, eller var svårare eller gick till på ett annat sätt.
Svaret är väldigt enkelt – det fungerar precis om det brukar. Man kollar upp källan, och söker efter flera av varandra oberoende. Det är dessutom ofta enklare på internet, framförallt går det snabbare.

Att sociala medier är en aldrig sinande källa glöms ibland bort i jakten på klick och läsare, även om bland andra Sydsvenskan visat att exempelvis Twitter går utmärkt att använda som kanal för nyhetsrapportering. Nu testar också Kristianstadsbladet nya grepp på Twitter.

Och oavsett om man är i mediebranschen eller ej fungerar Twitter utmärkt om man söker kompetens eller hjälp av olika slag. Här ett konkret exempel. Som i och för sig inte känns särskilt upplyftande för de tidningar som sliter för att få in annonspengar och redan tappat så det räcker, inte minst platsannonser…

Simon Sundén skriver bloggposter om olika underskattade sociala medier, och senast på tur var Flashback.

Medievärlden har testat sin nya sajt i veckan. Jag hann få en tjuvkik innan mitt nät bröt ihop. (Har åkt en del tåg i veckan.) Tyvärr haj jag inte hunnit fördjupa mig tillräckligt för att få en vettig uppfattning, men den första anblicken var definitivt ett lyft. Läs gärna Axels resonemang om kommentarer på sajten, och om fördjupningar.
Kommentarer ja. Jag är ju en vän av kommentarer, anonyma och ickeanonyma. Och tycker att Aftonbladets senaste kommentarsrekord är imponerande.

Det känns som om jag borde skriva något om OS. Jag nöjer mig med att säga att det är de sociala mediernas OS, och att hänga på Twitter när det är ett spännande lopp som dubbeljakten igår skapar ett intresse, så att till och med jag slog på teven och satt och svettades och gjorde konstiga gutturala ljud de sista minuterna innan det stod klart att Sverige tog hem guldet och bronset.
Den nationella glädjen och spänningen smittar av sig.

Och när jag kommer på mig själv att plötsligt bry mig om OS för att mina vänner gör det, och dessa vänner är vänner på Twitter – ja då skenar tanken och möjligheterna känns oändliga.

Ni som är intresserade att upplage-och räckviddssiffror har säkert redan koll, annars hänvisar jag er till Medievärlden som förhoppningsvis fungerar snart igen. (Den ligger nere för tillfället vilket jag gissar beror på att man rullar ut nya sajten)
Kan bara säga att det är fascinerande hur alla tidningsledare oavsett åt vilket håll siffrorna går på något vänster vis lyckas tolka dem till den egna tidningens fördel.

Med det låter jag Peter Englund få sista ordet denna vecka.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Kanske är det lite utifrån ovanstående som SSBD:s veckobrev varit så populärt. Vi postar gamla nyheter. Ibland äldre än en vecka eftersom vi har publicerat när vi själva blivit varse, och tipsat om texter som ibland haft flera veckor på nacken. Och tro det eller ej – alla har faktiskt inte läst ens de veckogamla nyheterna.

Därför tycker jag att vi kan enas om att bli lite mindre rädda för att tipsa om sådant som är äldre än en timme. Vare sig det gäller bra tjänster, bloggposter eller nyhetsartiklar.

Med det sagt kommer här den gångna veckans händelser och snackisar i mediebranschen och mediebubblan på nätet:

Jag börjar med en fortsättning från förrförra veckan, nämligen bloggarnas granskning av nyheten om de 750.000 pedofilerna. Oscar Swartz har tagit det hela ett varv till. Det han kommer fram till är häpnadsväckande. Inte i sig. Men tolkningen som medierna gjort av siffrorna är det. Jag har redan kommenterat det hela.
Vad som är än mer intressant är att ingen av de medier (inte vad jag sett i varje fall) som publicerade nyheten i första läget har gjort någon uppföljning. Ingen har gjort någon rättelse, ingen har utvecklat eller hakat på den granskning som bloggarna gjort. Eller har jag missat något?

Många börjar ha förstått att också de “riktiga medierna” måste leva upp till en viss transparens. Expressen med Thomas Mattsson i spetsen gör ett gediget arbete med att förklara och diskutera sitt eget arbete. Inte minst under veckan som gått då diskussionen handlat om att visa bilder på fotbollshuliganer, om att Leif Kasvi börjar på Expressen och såklart helikopterrånet. Också Martin Jönsson har skrivit om bevakningen av helikopterrånet.
Jan Helin har också börjat komma igång med sitt bloggande, och här skriver han om Aschbergs omdiskuterade blåsning av de politiker som bjöds på “mutfest”, allt för att avslöja hur korrupta svenska politiker är. Ett grepp som kritiserats, bland annat av Paul Ronge, som avslutar med ett intressant förslag:
“PS: tycker att Makthavare.se som också finns på Twitter borde granska och avslöja journalisters förhållande till gratismiddagar, bjudningar och gratisdrickande. Varför inte börja med Aftonbladet och Expressen?”

Ibland behöver transparens inte vara krångligare än så här.

Sista länken gick till Sydsvenskan, och därmed tar jag också tillfället i akt att gratulera till priserna för Årets Redaktion och Årets Dagstidning, som delades ut i torsdags. Här är alla vinnarna, och såklart finns också mingelbilder från festen.
Tidningen Medievärlden passade på att testa att liveblogga från eventet med hjälp av tjänsten coveritlive, Axel Andén beskriver upplägget för andra intresserade.

Apropå priser och utmärkelser, Urban Lindstedt har skrivit hur man ska gå tillväga om man vill hamna på Internetworlds lista över de 100 bästa sajterna i Sverige. Och så har nomineringarna till Tidskriftspriset avslöjats.
Påminner också om tävlingen Årets Notis, där Andreas Ekström efterlyser lite hjälp.

Veckans stora nyheter på nätet har varit Google Wave och Twingly Channels. Då jag inte själv lyckats få någon invite till Google Wave överlåter jag åt andra att tycka till.
Twingly Channels har det skrivits massor om och mer lär komma i takt med att det tillkommer fler kanaler och inte minst användare. Den som har tid över kan gärna titta på den här diskussionen med Björn Falkevik, Mattias Östmar, Joakim Nyström och Björn Jeffery, som pratar om nyttan med Twingly Channels främst i början av videon.
Obligatorisk läsning för dig som inte orkar klicka på alla länkar är Anders Mildner – Poängen med att vara en röst bland många.

Och apropå att både Twingly Channels och Google Wave än så länge kräver invites har Johan Larsson, Digitala affärer, skrivit en intressant post om fyra tecken i tiden, där invite-hysterin är ett av tecknen.

Mindpark kör vidare med sin lista över de hundra viktigaste mediehändelserna under detta årtionde. Jocke har skrivit en utmärkt sammanfattning över veckans inlägg. Till mina egna favoriter hör Jockes egen betraktelse över branschen i samband med TU:s branschdagar, och Johanna Ögrens post om yttrandefrihet där hon minns 2001 då forumet Flashback stängdes.

Fokus har en intressant artikel om hur storföretag tystar medier. Fokus som får ny chefredaktör i Martin Ahlquist då Karin Pettersson lämnar tidningen för att bli kommunikationschef för Socialdemokraterna.

Twitters alla användningsområden är långt ifrån utforskade. Norran twittrar om husförsäljningar i sitt område. Hans Kullin har skrivit om Twitter som redskap i journalistiken. Han har också skrivit om hur det i år kommer att vara möjligt att följa Nobelprisavslöjanden via Twitter och andra sociala medier. På Kreafonbloggen en post om att Twitter blir vad man gör det till. På DigiSocial går det att läsa att ju mer vi twittrar, desto mer använder vi också mejlen. Där fick ni som trodde att e-posten var död…
Richard Gatarski har skrivit en utförlig text om hashtags, för dig som inte visste och vill lära dig mer om Twitter och hur det kan användas.

Sist tipsar jag om tre texter som väcker en del tankar, om branschens framtid.
The Future of Journalism.
Vad är den journalistiska produkten och hur har den förändrats?
Take a stand.

Veckans video blir denna, Microsofts vision om framtiden, närmare bestämt år 2019. Tipstack till Framtidsbloggen:

Same!? Same?? But?? Different?!?

Så – ordet över till Rolf van den Brink:

Tack snälla Mymlan för att jag får vara med i den fina diskussionsklubb som SSBD är. Den är tänkt som motpol till Joakim Jardenbergs Bloggteam på Mindpark. Det är bra med diskussionsklubbar. Skapar trygghet för dem som fruktar framtiden.

Paradigmskiften skapar möjligheter för alla som ser möjligheterna. Men möjligheterna förblir omöjligheter om ingen tar chansen att realisera dem. Jag tycker SSBD är ett utmärkt forum för alla som ser möjligheterna. Alla här är ju överens om att digitaliseringen förändrar mediernas förutsättningar i grunden.

Same, Same But Different. Jag tror på det. Men kanske inte på samma sätt som medlemmarna i de digitala rotaryklubbarna.

Vi är på väg till åter till tiden före tryckpressen, tillbaka till den muntliga traditionen där ingen upphovsrätt fanns, där ingen kunde äga en historia och ingen hade monopol på distributionen. Same, same, alltså. Men different, ja för att distributionen är digital och hela världen är uppkopplad.

Ibland anar jag att de digitala ryggkliarna på Mindpark och SSBD, anser att medierna lever vidare som i går, fast distributionen är digital. Det finns fog att se det så. De flesta analoga medier använder liknande affärsmodeller och journalistiska metoder när de uppträder digitalt. En bedräglig modell som är vida diskuterad. Just nu är knäckfrågan: hur ska medierna kunna ta betalt i den digitala världen?

Undra på det, Sveriges alla digitala versioner av de analoga medier omsätter inte ens hälften av vad Dagens Nyheter omsätter på ett år. Google i Sverige omsätter mer, en dryg miljard kronor per år. Och Sveriges näst största mediehus på internet efter Schibsted heter Microsoft som omsätter 300 miljoner kronor per år. På Google och Microsoft jobbar sannolikt högst en handfull journalister sammanlagt. Förståeligt därför att traditionella mediearbetare söker sig till de digitala rotaryklubbarna för att dämpa oron.

Det är också det som gör klubbarna så outhärdliga. Här sitter folk 30-40 år, som bevakar fina positioner och höga löner från gammelmedia, pr-byrån eller dataföretaget, och skriver kloka ord om digitala affärer. Det är fantastiska människor med grymma kunskaper, men de lever oftast på traditionella affärer.

Det är högst begripligt att kloka människor som Bonniers utvecklingschef Sara Öhrvall, Sydsvenskans Andreas ”jag är upphovsrättsindustrin” Ekström och Dagens Nyheters Jonas Leijonhuvfud grubblar över hur traditionella medier ska finansieras. Hur ska de annars få någon lön?

Allt medan Google och Microsoft bygger strategier för leva i en värld där berättelser och underhållning är gratis. Som det var på den tiden vi satt framför elden i stengrottan. Same, same.

Jag tycker diskussionen ofta är så fantastisk och brilliant att jag knappt vågar delta i den. Diskussionen får mig också att reflektera kring hur många i det digitala etablissemanget som faktiskt gör något av allt de bloggar och twittrar om. Jag möter många 35-åriga superhjärnor, som vet allt om hur det ska vara, men aldrig skulle ge upp sin tjänst, pappablogg, plats i toppen, föräldraledighet, gratis mobiltelefon, semesterresan eller sälja bilen eller pantsätta bostadsrätten för att prova sina idéer och försöka tjäna sitt digitala levebröd.

Joakim Jardenbergs och Mymlans diskussionsklubbar är hämmande för utvecklingen.
Fundera en stund till kring framtidens journalistik. Ett smart inlägg, applåder från rotarykompisarna och så några timmar till på det fina jobbet finansierat på gammeldags vis, inte sällan på annonser från en papperstidning.

Tyvärr, faktum är nog att personerna som förstår sig på framtidens medieaffärer håller till i någon källare och jobbar häcken av sig hellre än häckar på SSBD och Jardenbergs Bloggteam.

Som Bill Gates, Paul Allen, Larry Page och Sergey Brin. Och även personerna bakom svenska Skype och Spotify som inledde sina karriärer med att ta jobba med den av etablissemanget ofta bespottade Pirate Bay-tekniken.

Sluta Sörja – Börja om Digitalt.

Själv har jag fixat en källarlokal med orange gummimatta. Så några inlägg mer här från mig blir det inte.

/Rolf van den Brink
@vandenbrink

Same!? Same?? But?? Different?!?

Den här texten är en aningen kortad variant av hans kapitel i antologin Framtiden har redan varit här, hejat och passerat som i oktober utkommer på Tusculum förlag, i samarbete med Svenska journalistförbundet.

Boken samlar ett tiotal yngre svenska journalister runt ett uppdrag: förutse hur vi jobbar om tio år. Berätta hur yrket ser ut år 2020.

Bland de andra skribenterna finns Elin Fredrikson, Lawen Mohtadi och Emanuel Karlsten.

***

Den som vill kan hävda att journalistiken som vi känner den bygger på ett antal givna sanningar. Låt oss säga tio. Jag tror att hälften av dem är hotade – och att journalistiken som vi känner den kommer att förändras i en omfattning som vi bara kan ana.

Här kommer de första fem sanningarna. De är inte hotade.

* Journalistiken är i politisk mening oberoende.

* Den berättar sådant som är sant.

* Den definierar ordet nyhet som något som inte är känt av den stora massan.

* Den förhåller sig kritisk. (Inte negativ, det är inte samma sak. Vanligt journalistiskt missförstånd.)

* Den lutar sig på ett berättande som är släkt med litteraturens – den arbetar med enkla och helt öppet redovisade dramaturgiska redskap.

Sedan finns de nästföljande fem, som jag menar är hotade, eller i vart fall inte lika givna i framtidens journalistik som i dagens.

* Journalister och medieföretag delar på den ekonomiska upphovsrätten, och får alltså en peng var när en text eller bild säljs vidare.

* Journalister besitter ideell upphovsrätt till sina resultat, och har alltså rätt att säga nej när tidningen vill sälja text eller bild vidare. Något skäl för det måste inte anges. (Du vill inte förekomma i Nazi-Posten? Ok. Du gillar inte strumpfärgen på den som vill köpa? Ok. Din ensak. Din upphovsrätt.)

* Journalister ska vara objektiva.

* Journalister ska ta ansvar, dels mänskligt och moraliskt i sin personliga yrkesutövning, dels juridiskt genom mediets utgivare.

* Journalister ska slutligen inte låta sig påverkas av pengar. Inte låta sig mutas, inte skriva snällt om den som betalar, inte fundera över de företagsekonomiska konsekvenserna av ett avslöjande som drabbar en annonsör.

***

Här har vi alltså fem plus fem sanningar. De första fem kommer att gälla på lång sikt, medan de fem övriga kommer att utsättas för svåra prövningar under den närmaste tioårsperioden, och jag menar att hotet mot upphovsrätten är den utlösande faktorn.

Mina fem plus fem gick inte att skilja från varann för bara några år sedan. Men med den digitala revolutionen följer förändringar som vi journalister förmodligen kommer att ha rätt litet inflytande över. Tekniken kommer att driva dem själv.

Låt mig ta ett kort exempel, ibland kallat ”Stenbecks fyra steg”, först identifierade i Per Anderssons briljanta biografi över Jan Stenbeck.

1. Först kommer en kille med en idé.

2. Sedan kommer någon med pengar och köper idén. Pengar slår idén.

3. Sedan kommer någon med makt, och förbjuder idén. Politik slår pengar.

4. Men – surprise! – så kommer tekniken tillbaka, och rundar politiken. Tekniken, idén, är vinnare igen till slut. Man kan förbjuda andra än staten att sända television så mycket man vill. Men om man inte också förbjuder parabolantenner blir förbudet verkningslöst, eftersom man ju då kan sända tv från England, på svenska, riktat mot en publik i Sverige.

Det har också funnits politiker som i ganska modern tid i riksdagen har motionerat om förbud mot parabolantenner.

Så vad vill tekniken då, om den nu är kapabel att driva förändringar alldeles av sig själv?

Ingenting. Det är det som är så gränslöst fascinerande. Eller skrämmande, om man är lagd åt det hållet.

Teknikerna uppfinner, men de definierar inte användningen. Det gör vi användare. Den amerikanske journalisten Chris Anderson – som nådde gurustatus med sin bok ”The Long Tail” – brukar understryka det. Att någon för många tiotals år sedan uppfann TCP/IP som möjliggör internettrafik har rätt lite att göra med vad vi faktiskt använder internet till i dag. TCP/IP-uppfinnarna hade inte som politiskt mål att slå sönder upphovsrätten för reportrarna på Östgöta Correspondenten i Linköping trettio år senare. Ändå är det precis så deras uppfinning används.

De ska inte klandras för det. Även Alfred Nobel hade fredliga avsikter.

***

När jag nu skriver vidare så använder jag för enkelhets skull orden ”tidning” och ”läsare”. Därmed inte sagt att inte ”radiostation” och ”lyssnare” eller ”sajt” och ”interaktivitetstörstande nätanvändare” kan vara lika rätt.

Om vi antar att de första fem sanningarna – politiskt oberoende, sanningsanspråket, nyhetsdefinitionen, det kritiska förhållningssättet och dramaturgin – kommer att stå sig, så ska vi för diskussionens skull tänka oss att de följande fem inte gör det. Den bärande tanken här är att förändringarna i allt väsentligt drivs fram av den digitala revolutionen, och att de i allt väsentligt bara kan påverkas marginellt av oss själva.

Vi ska ta de fem hotade i tur och ordning, och se hur de hänger samman.

***

För det första. Journalister och medieföretagen delar i dag på den ekonomiska upphovsrätten. Arbetsgivarsidan har gjort osnygga försök att förhandla bort den ekonomiska upphovsrätten för den som har tagit en bild eller skrivit en text. I ett smått klassiskt skambud från årtiondets början vill jag minnas att en årlig klumpsumma i storleksordningen tre hundra kronor diskuterades.

I dag är det hotet inaktuellt. För tekniken har möjliggjort ett storskaligt angrepp på den ekonomiska upphovsrätten, utifrån, där fotograferna hittills har drabbats mest och värst. Alla andra journalistiska upphovsmän står på tur.

Vilken betydelse det här får för journalistiken är svårt att bedöma – men alldeles klart är att exklusivitet är på väg att försvinna. Text och bilder stjäls varje dag. Och exklusivitet har historiskt sett varit något som både inköpande redaktörer och tidningsläsande allmänhet har gillat, och gärna betalat för. Exklusivitet kostar, precis som mycket av den goda journalistiken gör. Med en ekonomisk upphovsrätt som försvagas i det allmänna rättsmedvetandet försämras också möjligheterna att utöva resurskrävande och kvalificerad journalistik. Det gäller inte all journalistik, men det gäller stora delar av den: Någon måste betala – annars blir den inte gjord. Det är inte konstigare än så.

***

För det andra. Vad händer med den ideella upphovsrätten i en kultur som ”dropkickar” den ekonomiska, för att citera Piratpartiets ledare Rick Falkvinge? Jag tror att den hotas precis lika mycket. Mycket snabbt eroderas tanken på upphovsmannen som en person som är värd respekt på någon enda punkt.

I dag gör fildelarsajten The Pirate Bay ingen skillnad på ekonomisk och ideell upphovsrätt. Man skiter i all upphovsrätt rakt av. Skulle jag som upphovsman vilja avstå från att finnas tillgänglig via The Pirate Bay för att jag ogillar sammanhanget, så har jag inte den möjligheten. Min ideella upphovsrätt respekteras alltså inte.

Debatten mellan författaren Carina Rydberg och kollegan Mats Kolmisoppi i Expressen under vintern 2009 blev på denna punkt riktigt klargörande. Carina Rydberg skrev om hur hon har bett att få sin bok borttagen från The Pirate Bays sökresultatlistor. Som svar på denna begäran levererade Peter Sunde, The Pirate Bays frontfigur och Mats Kolmisoppis bror, en förolämpning.

Så långt inget konstigt: Det är business as usual för The Pirate Bay. Mer trafik, större annonsintäkter. Och alla som tycker något annat ska dra åt helvete.

Det intressanta är att Carina Rydberg inte vill få sin bok borttagen med hänvisning till den ekonomiska upphovsrätten, utan den ideella. Hon är alltså inte upprörd med tanke på den intäkt hon – högst eventuellt – förlorar på det här viset, utan med tanke på sammanhanget hon tvingas förekomma i.

Hon gillar inte The Pirate Bay. Hon gillar inte vad som där erbjuds. Hon gillar inte sajtens företrädare. Därför åberopar hon sin ideella upphovsrätt, och ber att få slippa vara med.

Upphovsrättsätarna, främst Piratpartiet, gör stort nummer av att skilja på ekonomisk och ideell rätt. Den ideella rätten vill Piratpartiet inte röra. Men exemplet Carina Rydberg visar hur upphovsrättens två delar hör ihop. Ett samhälle som bestämmer sig för att slänga ut den ekonomiska upphovsrätten kommer att få se bärande delar av den ideella rätten åka ut samtidigt.

Till slut kommer den här frågan inte att handla om teknik, eller pengar, eller juridik, eller politik, utan moral. Svårare kan det inte bli.

Anta att jag gör en intervju med en intressant person, låt säga en artist som inom kort ska uppträda i närbelägna Knäckebymohed. Då är det inte helt ovanligt att bygdesamfundet i Knäckebymohed tycker att det var en trevlig artikel, och utan ond avsikt trycker den i sitt medlemsblad. Så har det varit förut också. Nu är skillnaden den att Knäckebymohedarna når hela världen.

Det är tekniken som gör skillnaden. Det är tekniken som kräver särskilda hänsyn, särskilt tänk. Jag har skrivit det förut: Frasen ”det är ingen skillnad bara för att det är på internet” är 2000-talets dummaste axiom.

Så hur blir det nu då? Värre? Bättre?

Jo – dubbel överraskning! – här kommer inte bara tekniken och slår politiken, här kommer tekniken och slår tekniken en gång till. The New York Times initiativ, att öppna stora delar av sin källkod, är ett lysande sätt att visa innovationskraft och självförtroende hos ett medieföretag. Man säger: Remixa! Här är våra grejer. Paketera dem som du vill på din egen sajt. Klipp och klistra, go nuts, ha så roligt. Och så var lite hygglig och tala om att du har hittat godiset hos oss.

Jag gillar det här mycket. Man avstår alltså ett slags ideell upphovsrätt, genom att säga varsågod. Använd vårt material i det sammanhang du själv finner lämpligt. Och så litar man på att detta ska generera en intäkt någon annan gång, någon annanstans.

Men hur mycket jag än gillar det här initiativet, så är jag skeptisk av det tråkiga skälet att jag undrar om det är realistiskt att räkna med de intäkterna.

Jag har själv varit med och testat en variant på det här. I ett uppmärksammat försök publicerade Sydsvenskan en betaversion av en upphovsrättsspecial i februari 2009 – via The Pirate Bay. Specialen publicerades den 8 februari, och innehöll sju sidor debatt, fakta, intervjuer, personporträtt, internationella utblickar och historik. Men redan den 5 februari laddade vi upp sex av de sju sidorna, tydligt märkta med ordet ”betaversion”.

Och sedan cashade vi in. Inte i kronor och ören där och då – men i en våg av debatt, beröm, kritik och inte minst sakkunnig respons. Man skrev om oss i Danmark. Man skrev om oss i Tyskland, England och USA. Och vi lärde oss mer på några dagar än på ett vanligt år.

Jag vill tro att vi tjänade pengar på det också. Jag vill tro att vi någonstans cashar in på en seriös, genomtänkt journalistisk satsning. Jag är bara inte säker på att vi faktiskt gör det.

***

För det tredje. Journalister ska vara objektiva, sägs det. Inte tycka något särskilt, inte driva någon annan linje än ”demokrati och mänskliga rättigheter”.

Det är bara det att med den flytande gräns mellan sändare och mottagare av massmedialt innehåll vi har sett under 2000-talet, så blir det inte längre trovärdigt. Allt talar i dag för att den förment objektiva journalistiken är på reträtt.

I sin ursprungliga form är objektivitet en bra idé – men dels är det omöjligt att vara objektiv i filosofisk mening, dels är det inte längre möjligt att vinna gehör för tanken hos allmänheten.

En recensent får i dag inte stå oemotsagd efter en konsert eller ett krogbesök. Hårt formulerade kommentarer publiceras till och med i det egna mediet. Många tidningar har i dag en policy att låta texten stå för sig själv – skribenten ska alltså inte gå in och i efterhand debattera artikelns innehåll, eller gå i löpande polemik med läsekretsen.

Men jag tror att vi måste göra det av ett enkelt skäl: Vi tappar i trovärdighet om vi inte förblir ett socialt medium.

Trenden för året är transparens. Vi formulerar våra åsikter, vi varudeklarerar oss själva som reportrar, vi medger att vi faktiskt som alla andra har ett favoritlag. Men vi gör det under galgen. Vi gör det eftersom informationsmonopolet är brutet. Vi gör det för att vi måste.

Så är det ett problem? Kan vara. Genom att agera som vilken bloggare som helst, och till varje pris personalisera innehållet, så tar vi samtidigt en risk: Vi kan urvattna självkänsla och varumärke, och möjligen dessutom kvaliteten.

En rävsax. Om vi öppnar vinner vi i trovärdighet och mänsklighet – men förlorar klassiska exklusiva värden. Därmed minskar också snabbt möjligheten att ta betalt för vad vi gör. Samtidigt kan vi inte låta bli att öppna upp; kontrollen över samtalet har vi ju förlorat.

Min slutsats är att det helt enkelt inte finns plats för den klassiska objektiviteten. Det måste i och för sig inte vara ett problem – men vi kan inte göra en sådan förändring utan att prata om den och vara medvetna om den.

***

För det fjärde. Journalister ska ta ansvar för sin verksamhet, dess metodik och dess följder. Dels ska vi bete oss anständigt ute på fältet – människor i chock på olycksplats är förstås skolexemplet – och dels ska vi vara generösa med rättelser, nyanseringar och breddning när det finns möjlighet.

Dessutom ska vi rättsligt stå till svars för våra publiceringar, vilket vi gör genom att ha en ansvarig utgivare, en enda person, som ensam ska bära de juridiska konsekvenserna av varje enskild publicering.

Men vad händer med det om vi säger varsågod, som The New York Times? Jag tror att utgivarskapet inte längre blir en möjlig konstruktion.

Journalistik är inte bara sitt exakta innehåll, journalistik är också sitt sammanhang. En enstaka artikel om en person behöver inte utgöra förtal – men den kan bli tungan på vågen om den sätts i ett sammanhang med fyra andra artiklar. Alltså kan en framtida utgivare säga ”ja, men det får Knäppgöksbloggens utgivare stå för, vi har visserligen godkänt vår text och sagt att den får placeras i andra sammanhang, men det tar vi inget ansvar för” – och ändå ha ryggen helt fri, juridiskt, även om det rimligen kommer att kosta moraliskt.

Enligt juridiken blir en annan utgivare alltså i den modellen fälld för material som har godkänts av det producerande mediets utgivare. Som i sin tur tar sin hand ifrån det. (Som TT, då? Ja, fast nej. TT:s position är speciell, TT är väl känt, har avtalsreglerade kunder och ett historiskt rykte av att ligga i publicistisk bakkant, om man nu kan uttrycka det så utan att låta nedsättande. Jag tror att det är så enkelt: TT och TT:s kunder kan inte ens i ett mardrömsscenario bli en juridiskt farlig konstellation.)

I en tid när material stjäls, flyttas, kortas, utökas, beskärs, förvanskas eller till och med förbättras blir ansvaret allt annat än som i dag knutet till en enda individ: Det blir kollektivt. Och kollektivt utkrävande av ansvar har vi historiskt dåliga erfarenheter av.

Kontentan är att det publicistiska ansvaret gradvis flyttas från en person till ingen enda.

Mitt enda hopp här är ett slags idé om tillgång och efterfrågan: Om ansvar blir en bristvara kanske denna vara kommer att efterfrågas mer.

Jag tror oavsett vilket att faran är reell, och att den kan bli enormt betydelsefull i en devalvering av journalistiken. Och den processen drivs av tekniken, inte för att den vill det, utan för att tillräckligt många användare av tekniken vill det, eller rättare sagt: inte reflekterar över konsekvenserna.

***

För det femte. Journalister ska inte låta sig köpas.

Det här kan vi säga vad vi vill om. För vad ska vi göra, om person efter person bestämmer sig för att inte betala för upphovsrättsskyddat material? Vad ska vi göra om vi själva inte kan besluta om i vilka sammanhang våra texter och bilder får förekomma?

Vi kan byta jobb, överlåta journalistiken på i bästa fall duktiga fritidsentusiaster och hoppas på det bästa.

Alternativt kan vi söka nya intäktsmodeller – både personligen och för våra arbetsgivare. Är det egentligen så farligt att åka på en sponsrad resa? Är det något problem om vi börjar ta emot föremål i stället för löner? Apple kanske vill ge alla reportrar på Aftonbladet en iPhone, inte med minsta krav på motprestation, utan bara… ja, som ett researchverktyg, en gåva? En tanke om att en gratis utdelning ska löna sig någon annan gång?

***

Ibland har jag hört att jag har fått upphovsrättsfrågorna på hjärnan. Jag har också fått höra att jag kanske borde reflektera mer över varför jag är så relativt ensam bland opinionsverksamma journalister att driva den här frågan. Så många smarta journalister är ju på det hela taget inte oroade alls, eller till och med ivriga apologeter för brottslig spridning av skyddat material.

Det finns skäl att fundera över varför det är på det sättet. Ett tänkbart skäl, i den bästa av världar, är att dessa apologeter gör en annan analys än jag. Det är bra. De kan säkert ha rätt.

Men jag tror att det finns ett element till i detta: journalisters flockmentalitet.

Journalister som sysslar med opinionsmaterial sätter ofta i system att vara motvalls, eller ”contrarian”, för att låna ett favoritord ur Stenbeckmytologin. Gör tvärt om, så lyckas du. Det finns många journalister med egna spalter som gör så varje vecka. De frågar sig: Vad tycker makt och etablissemang just nu? Jaså, de stiftar lagar till upphovsrättens försvar? Och sedan: Finns det ett intellektuellt hållbart sätt att tycka tvärt om?

Det är en för det offentliga samtalet rolig metod.

Ytterligare en del i flockbeteendet är att försöka vara först med saker. Den som först refererar till en obskyr osignad artist kan ju bli den som först såg en superstjärna.

De här två mönstren upprepar sig i opinionsbildandet kring upphovsrätt och fildelning. Journalister tror att upphovsrätten på det hela taget ändå är dödsdömd, och de inser att det absolut på många sätt kan vara intellektuellt hållbart att kritisera den. Alltså tar de lätta poäng genom att omfamna det nya, genom att försöka vara först med att peka ut framtidens superstjärna:

Det ansvarslösa, konsekvenslösa, utgivarlösa, laglösa och – i många fall, i ekonomisk mening – värdelösa innehållet.

***

Jag är av naturen optimist. Jag tror på en stark, professionell journalistik. Jag tror att en sådan kommer att finnas länge än, och bära flera av de kännetecken jag inledningsvis beskrev.

Men jag är samtidigt motståndare till idén om amatörisering av konstnärliga och intellektuella prestationer. Jag tror att de negativa konsekvenserna för ett samhälle som värderar sådana ansträngningar till noll kronor och skojar bort den ideella upphovsrätten på vägen är större än vi kan se.

Och jag menar att det går en rak linje från den slopade ekonomiska upphovsrätten till den kränkta ideella till den partiska journalistiken till det minskade ansvaret och slutligen till en korrupt utveckling av yrket. Ett, två, tre, fyra, fem.

Om jag skulle ha rätt återstår, i en vagt definierad framtid, fem av tio beståndsdelar av journalistiken som vi känner den i dag. Jag må vara hur mycket optimist som helst, men jag tror inte att det räcker. Och eftersom jag tror att stora delar av den här utvecklingen ligger bortom vår kontroll är det dags att börja investera grundligt i omvärldsanalys.

Det är vi själva som ska göra vägvalen. Reaktivitet har aldrig fött innovationer.

/Andreas Ekström

Same!? Same?? But?? Different?!?

Så vad menar jag då med att använda bloggen som arbetsredskap? Det är väl ett redskap om något att blogga och länka till egna artiklar, eller att som Elisabeth Bäck förklara publicistiska beslut, eller som Thomas Mattsson fråga sina läsare hur de tycker att han ska hantera kommentarer på expressen.se? Jo, men jag tänker mer direkt på journalistiken.

Många journalister jag träffar är skeptiska och använder tidsbrist som ett av de främsta argumenten för att inte blogga. (många förstår fortfarande inte heller att en blogg inte alls behöver vara en plats där man basunerar ut vad man äter till frukost men den sorten hoppas jag snart ska vara utrotade (tillägg: Inser att det blev syftningsfel här. Det är alltså inte den typen av bloggar jag vill utrota, utan den typen av journalister…))

Jag hävdar att bloggen rätt använd kan spara tid eller åtminstone inte ta mer tid än den ger.

Låt mig använda Andreas Ekström på Sydsvenskan som exempel. När han skulle intervjua Chris Anderson förra veckan bad han sina läsare om hjälp med vilka frågor han skulle ställa. När Sydsvenskan lade ut sin upphovsrättsspecial på The Pirate Bay skrev han också det i sin blogg och bad om input för att det slutliga resultatet i tidningen skulle bli så bra som möjligt. Detta gör dock Ekström i sin personliga blogg som inte är knuten till Sydsvenskan på något sätt.

På Dagen.se införde man förra veckan en funktion som verkligen är underbar. Så fort en artikel får en blogglänk skickas ett mail till berörd reporter. Något som redan gett resultat.

Exemplen ovan är enkla och inte särskilt tidskrävande, men jag menar att det finns väldigt mycket kvar att göra.

Jag vill se vad som händer med journalistiken om fler jobbar nätdrivet. Jag föreställer mig att en reporter så fort den går igång på ett jobb postar en kort bloggpost och berättar att “nu ska jag skriva om detta”. Naturligtvis också med eventuella efterlysningar till folk som kan ha saker att berätta, intervjuobjekt och så vidare. Under arbetets gång kan reportern sedan uppdatera, den enklaste formen är att föra dialog i kommentarsfältet, mer avancerat kan vara att skriva nya bloggposter och exempelvis informera om att “nu ska jag intervjua den och den personen, vilka frågor ska jag ställa?” Att här använda sig av Bambuser och direktsända intervjuer med möjlighet för läsare att ställa egna frågor under pågående intervju är också ett bra tips som kan funka i många fall.

Bloggen är också en utmärkt plattform för att kommunicera eventuella missöden, berätta om personer som kanske inte vill låta sig intervjuas och förklara varför saker drar ut på tiden.
När så arbetet är färdigställt kan hela den färdiga artikeln publiceras i bloggen med länkar och information om källor och intervjupersoner, och i kommentarsfältet kan man få mer input och bra spår till eventuella uppföljningar.

Detta är vad jag också kallat för nätdriven journalistik. Den bör naturligtvis kombineras med egen närvaro i sfären som den Dagen testar – att läsa och kommentera andra bloggar, och länka ut till andra som skriver om samma saker ur andra perspektiv.

Och vad tjänar vi på det här arbetssättet?

* Nyhetskonsumenterna vill ha en tydlig avsändare. Att genom en blogg bygga direkta relationer till medarbetarna på en tidning och profilera enskilda reportrar skapar förtroende och känslan av deltagande.

* Transparens ger ökad trovärdighet. Genom att redovisa hur man arbetar från ax till limpa ger man sina läsare möjlighet att bilda egna uppfattningar, och känslan av att gammelmedia arbetar utifrån dolda agendor kan försvinna.

* Det digitala fikabordet - input och tips från läsare som kanske drar sig för att höra av sig via mail eller telefon men som tycker att det känns enklare och mer intimt att göra det via bloggen. Man kan få till stånd samtal som gått förlorade i och med den minskade tiden ute på fältet och den ökade tiden då reportern ändå sitter framför skärmen.

* Bättre slutresultat då man faktiskt kan få tips och feedback som man inte kunnat ana. Hjälp att ställa relevanta frågor och möjligheter att känna av vad läsarna faktiskt vill ha.

* Större engagemang från läsare när de känner att de deltar och får insyn i arbetet.

Tänk om alla reportrar hade en egen blogg, och jobbade på det här sättet – naturligtvis i varierande omfattning beroende på ämne och andra omständigheter. Jag är också övertygad om att de reportrar som faktiskt testar och börjar jobba nätdrivet också kommer att bli betydligt mindre misstänksamma mot utvecklingen som går från papper till nät, och jag tror att de allra flesta skulle tycka att det faktiskt är väldigt roligt att få den direktkontakt med läsarna och omedelbara feedback som nästan bara bloggande kan ge.

Uppdaterat: Och som ett brev på posten skriver Jeff Jarvis om författandet, varför böcker ska vara processer och inte produkter:

This vision came from my readers. They applied the internet’s new ways to old problems to see what could be improved. They believed that more transparency in marketplaces would yield greater value. They believed that adding social elements—the interests and pressures of a community—would increase value. They told me that handing control to the market would increase trust, and insurance is about trust. So they proposed networks of mutual need and service that diminish if not eliminate the middlemen.
I’m proud to say that I didn’t come up with these ideas. My generous readers did. They were my insurance against an empty chapter.

Ganska precis samma tankar som jag tänker om journalistiken. Att skriva en artikel eller göra ett reportage är en process som bara blir bättre om man blandar in sina läsare och den behöver aldrig riktigt ta slut eller bli färdig heller.

Uppdatering II: Medievärlden nappar direkt, och bjuder in läsarna att tycka till och ställa frågor. Jag gillar verkligen upplägget:

Imorgon torsdag intervjuar vi (Axel Andén och Mikael Marklund) Dagens webbredaktör Emanuel Karlsten som blir medieprofil i nästa nummer av papperstidningen. Vi har tänkt oss ett nytt upplägg den här gången. Ingen lång text utan några korta frågor och bilder. Istället ett rikligt material av listor och kringfakta.
Framför allt kopplar vi porträttet till sajten där vi på en sida lägger upp bilder och filmer och samlar Emanuel Karlstens flöden, bokmärken med mera och skapar på så sätt en sida som fortsätter leva långt efter porträttet är gjort.

Uppdatering III: Magasinet Neo har testat liknande grepp som de jag föreslår ovan. Här ber de läsarna om input gällande vem som är den liberale kandidaten till EU-parlamentet, något som resulterade i en debattserie.
Enligt Neo’s Håkan Tribell har det nya greppet resulterat i att den slutliga artikeln kommer att se annorlunda ut än om den jobbats fram på traditionellt vis. Twitter användes också för att sprida länken till blogginlägget.

Läs även andra bloggares åsikter om Nätdriven journalistik, Bloggen som arbetsredskap

Same!? Same?? But?? Different?!?