Posts Tagged: affärsmodell


23
Sep 09

Tradition är inte en affärsmodell

“Tradition är inte en affärsmodell” är en av de 17 punkterna i ett nyligen publicerat manifest om journalistiken på internet, gemensamt framtaget av 15 tyska journalister, översatt av frivilliga till 15 språk inom en vecka. Förutom att just den punkten slår huvudet på spiken på varför mediebranschen gråter idag, är manifestet i sig ett utmärkt exempel på hur information på nätet fungerar och hur vi vill använda oss av den. Den otroliga kollaborativa styrkan av nätet varken kan eller ska hämmas.

Som Fredric Karén konstaterade i sitt inledande inlägg, har tåget gått för att ta betalt för nyheter på nätet. Personligen tror jag inte att den avgången någonsin har funnits i tidtabellen. Trots att jag tillhör generation X och under åtta år slet med att bygga upp betaltjänster som Aftonbladet PLUS och Viktklubb, har frågan om jag ska betala för nyheter på nätet alltid varit lika konstig som för tonårssonen till webbveteranen Per-Åke Olsson.

Så nej, jag tror inte på att ta betalt för nyheter. Och ja, det går att ta betalt på nätet idag.

Bo Hedin listar i sitt inlägg för- och nackdelar för en så kallad freemium modell, en del gratis, en del betalt innehåll. För att vara riktigt krass skulle Bo’s lista kunnat sluta efter nackdelarna, fördelarna tillhör så få förunnade att de knappt är relevanta. Att försöka “locka” kunder till att betala är främst en fin tanke på nätet, och det finns en mängd fler och enklare sätt att få reda på mer av ens läsare än via en betalvägg.

Det som ändock slår mig mest är att de flesta som refererar till Aftonladet PLUS och Viktklubb verkar helt missa det viktigaste: Det som vi på Aftonbladet gjorde år 2002 var att innovera. Vi gav oss ut på okända marker för att hitta nya lösningar. Att stänga sajten eller ta betalt för nyheter var aldrig ett alternativ. Många har också glömt att den första versionen PLUS med dejting, mejltjänst med mera inte var en fullträff. Vi gav inte upp utan gjorde om efter sex månader, under sex månader. En ny betalmodell med både nedlagda, sålda och upplåsta tjänster. Att arbeta med produkter som Aftonbladet PLUS och Viktklubb var lite som bergsstigning: utmaningar på utmaningar.

Så visst, Aftonbladet tar betalt för innehåll. Att de också tjänar pengar på dessa tjänster är ett resultat av ett kontinuerligt och envist arbete, varje dag, under sju år. Men som Mikael Zackrisson på VA.se också klokt påpekar finns det en anledning till att intäkterna från innehåll fortfarande inte särredovisas. Framgång kan utåt se ut att komma lätt, speciellt på internet där allt är möjligt och blir både billigare och enklare för var dag. Tro mig, ingen blir stjärna över en natt, och att upprätthålla framgång är ett hårt jobb. Jag brukar också säga att den som inte har lanserat tjänster till befintliga betalande medlemmar har inte levt.

Det är därför lite extra roligt att Charlotta Friborg på DN.se ställer mig frågan “Vad krävs för att få fart på innovationskraften och affärsutvecklingen i medieföretagen?”

Jag efterlyser mera entreprenörsanda inom mediebranschen. Många fascineras av musiktjänsten Spotify idag, men glömmer bort att de backas av investerare och har redan kämpat i 3,5 år. De är gratis endast i England, bland annat för att få upp ett trovärdigt medlemsantal gentemot musikbranschen, annonsörer och finansiärer. Ingen fungerande jämförelse med andra ord för mediebranschen, men väl för entreprenörsskap. Entreprenörsskap kännetecknas ofta av passion och kärlek till sin produkt, övertygelsen om att förändra och erbjuda något unikt. Skiftet som mediebranschen genomgår nu kräver långsiktig dedikation och envishet som Spotify visar, oftast med en pannlampa som enda redskap. Inget för mörkrädda eller för de som ämnar göra punktinsatser i hopp om att sätta en fjäder i hatten.

Jag är därför rätt tveksam på att förändring och innovationskraft i mediebranschen envar kan skapas i enskilda utvecklingsbolag eller affärsutvecklingsenheter. De är för avlägsna från den dagliga verksamheten och ofta hårt fokuserade på att leverera relativt kortsiktiga ekonomiska resultat mot den som står näst i hierarkin. Att hitta nya intäkter ligger tyvärr inte i naturlig korrelation till att skapa en bättre produkt eller tjänst, det som mediebranschen behöver mest just nu. För att åstadkomma det tror jag att alla i organisationen bör stå på samma golv. Tillsammans med sina läsare. Delaktighet föder motivation och förändringsvilja.

Jag sätter därför mina kort på de organisationer som utifrån nyfikenhet närmar sig innovation inifrån, som till exempel New York Times med Open, norska NRK med NRKBeta och Svenska Dagbladet med Pelle Sten’s intervjuserie “Vi bygger Internet”  på Utvecklingsbloggen. Initiativ som Sweden Social Web Camp och 24 Hour Business Camp,  där både Svenska Dagbladet, Blocket och Bonnier R&D deltar aktivt, är bra sätt att ta del av utveckling och innovation.

När Charlotta Friborg i förväg undrade vad jag var beredd att betala för på nätet antecknade jag: “Jag betalar idag för enkelhet, funktionalitet och konkret nytta, för att till exempel enkelt kunna titta på en spelfilm eller för att ha mina bilder tillgängliga för andra.” Det som är viktigt för mig. Ungefär som The Guardian’s digitala chef Emely Bell resonerar kring betalt innehåll: “…där du tillför nytta, bekvämlighet och funktionalitet till läsaren”.

Ord som mediebranschen bör ta till sig då det i regel bara finns tre sätt att tjäna pengar på internet idag (utelämnar ren sökmotormarknadsföring): Tjänster som sparar tid och/eller pengar samt underhållning (spel, sport, nöje). Kan du skapa något som konkret hjälper dina läsare att spara tid och/eller pengar blir du per automatik relevant.

Det borde rimligtvis vara en liten fördel för lokaltidningar vad gäller att skapa engagemang och konkret nytta. Eftersom jag ska lämna över stafettpinnen till Bosse Svensson, vd på Stampens utvecklingsbolag Mkt Media med uppgift att utveckla lokaltidningarnas affär, ska jag vända blicken dit.

Lokalt sök är ett växande affärsområde och det går att tjäna pengar på lokalt innehåll. Två exempel på det är Curbed som tjänar pengar på nischade lokala bloggnätverk inom mat, handel och bostäder, samt Topix, nyhetsaggregator för lokala nyheter som vid sidan av Google gör en egen affär genom att erbjuda communityfunktion till nyheterna. Visst, marknaden i USA är större, men så är även konkurrensen mördande.

När nu drygt hälften av Mkt Medias’ tidningar visar fallande besöksstatistik undrar jag: Vilka behov och problem kan lokaltidningar lösa för sina läsare som de skulle vara beredda att betala för? Vilket lokalt innehåll är du själv beredd att betala för på nätet?
Bosses svar finns att läsa här.

Jag vill avsluta med viktiga ord om innovation och entreprenörsskap (se hela!) av Jeff Bezoz, vd Amazon.com, bokhandlaren som slog teknikvärlden på fingrarna med Amazon Cloud Computing och elektronikjättarna med Amazon Kindle (därmed inte sagt att läsplattan är framtiden). Jeff Bezoz är känd för att fortfarande hänga i publiken på mindre utvecklarkonferenser för att snappa upp nya affärer och lösningar.

/Paula Marttila


11
Sep 09

Realtidswebben är en missad medieaffär

Nätet blir mer och mer realtid – vi ser direkt på Twitter och andra sociala medietjänster vad som händer just nu. Och sitter man framför datorn en vardagskväll i september vid åttasnåret är det svårt att missa att Idol är på tv. Så, nätet berättar för mig vad som händer, när det händer, var det händer och lägger ett konversationslager på vad som händer i rutan. Men vi får ingenting tillbaka – och det är inte bara synd, det är en missad affär. Så, det är dags för mediehusen att börja ta realtidswebben på allvar.

Alltså, i veckan har Idol dragit igång. Hur man än vänder och vrider på sakerna så är det den svenska tv-världens största snackis. Det är ett format som har allt – drömmen om framgång, ungdom, lite sex appeal, en hel del elakheter och massor med musik.

Och förutom att vara bra tv så är Idol en fantastisk konversationsstartare. De sociala lagren av nätet exploderar av av kommentarer, hejarop, virtuella skämskuddar och ironiska utlåtanden om falsksång och hair from hell så fort programmet drar igång.

På TV4 är man förstås fullt medveten om vilken dragningskraft formatet har, i onsdags utbrast kanalens webbchef Mattias Fyrenius i följande, på Twitter:

“Trycket på Idolsajten är nu dubbelt så högt som i går. Sannolikt högsta momentantrafiken TV4 någonsin haft på nätet”

Idolsajten kan man se alla klipp, alla auditions och extramaterial. Och man kan kommentera klipp direkt på sajten eller dela med sig av klipp och förflytta diskussionen till Facebook via deras Connect-funktion.

Så TV4 har verkligen tagit ett ordentligt kliv in på nätet och skapat en, för många, väldigt värdefull tjänst. De utnyttjar nätets superba distributionsmöjligheter med asynkron tittning. Att man dessutom kan snacka och sprida är fine. Men jag har en gnagande känsla av att man fullständigt missar att knyta ihop säcken för det engagemang och den lojalitet som finns kring Idol. Och jag tror att det är en viktig intäkt som inte realiseras på grund av det.

TV4 skapar massiva intäkter tack vare den stora publiken – “tittarna” –  kring Idol i tv-rutan. Intäkter från sponsorskap och traditionella annonsspottar. På nätet kommer intäkterna från bannerannonsering – och jag misstänker att det är en god affär. Men det är en traditionell affär – som inte på något sätt härbärgerar kraften i det engagemang som finns för Idol.

deltagarillustration

Den här illustrationen är en variant på den kända långa svansen-teorin. Axlarna visar mängden “engagemang” över tid. Och Idolsajten är ett utmärkt exempel på hur man skapar affär kring ett avtagade engagemang – det kommer in folk på sajten för att titta igen, eller titta för första gången, vi kallar dem “deltagare”. Själva premiumaffären ligger fortfarande i sändningen av programmet på sin utsatta tidsslott. Men TV4 tänker och gör rätt.

Nästan rätt. För de skiljer fortfarande på var och när engagemanget skapas och var och när det manifesteras. Så här: TV4 låter sitt tv-material påverka nätet – och inte bara genom att visa klipp utan också genom att låta besökarna kommentera och dela med sig av materialet. Men man låter inte det här engagemanget visa sig i tv-rutan, utan låter medverkan och manifestation av engagemang vara för den lilla skärmen.

Vänta, låt mig backa bandet lite och prata om tv-mediet i stort. Tv-mediet har egentligen inga tekniska skyddsvallar för sin affär – vi distribuerar redan tv digitalt och timeshift är sedan länge en verklighet såväl hemma hos kunden (PVR-boxar etc) och på nätet i och med tv-bolagens egna on demand-tjänster. Tv-bolagen har, som sagt, varit duktiga på nätet men affären ligger fortfarande till nästan uteslutande del i broadcast-tv.

Och det finns två saker som kommer att vara räddningsplankan för broadcast-tv, oavsett om det är broadcast via antenn och tv-apparat eller i datorn. Direktsändningar och första visning. I båda fallen handlar det om material som inte har kunnat ses tidigare – i det första fallet av naturen givna förutsättningar, i det andra av design.

Både direktsänd tv och första visning liknar i mångt och mycket en händelse, alltså av den typ som man rapporterar om – såvida händelsen är tillräckligt intressant. Och som gäller all rapportering sker en sakta glidning mot att rapporten i tid kryper närmare och närmare händelsen i sig. Till slut är vi nära nog i realtid. Så direktsändningen och rapporteringen om direktsändningen är nästan simultana.

Men nej, det här kommer inte att vara ett upprop för att visa tweets eller chatinlägg direkt i tv-rutan. Något som vi har sett varianter av, inte minst i SVTs Debatt. Nej, det  finns något som borde intressera mediehuset som sänder än mer.

Varför låter man inte en annonsör köpa hela avbrottet – eller är det olagligt? – och köra ett eget programformat – mellansnack i Idol, där man interagerar med tittarna, via mobil, dator eller vadfasensomhelst? Den här annonsören kan få agera diskjockey mellan akterna och göra något värdefullt av tiden. Här kunde ju Kexchoklad, JC eller Sony Playstation hålla halvtidsshow och lyfta upp de bästa kommentarerna från sändningen hittills, ta in livefeeds från folk hemma, kanske till och med låta folk utmana de idoler de redan har sett under sändningen. Det skulle kunna vara ett stort jäkla Singstar-party om man så vill.

TV4 – och alla andra som sänder stora, dyra egenutvecklade format – sitter i en spännande sits. De har möjligheten att koppla samman de två stora realtidsfenomenen inom medierna – realtidswebben och direktsändning eller första visning. De har möjlighet att sluta engagemangsloopen och verkligen skapa ett enormt värde av det engagemang som människor visar. Men det kräver att de går väldigt, väldigt nära hjärtat av sin verksamhet – och ryggraden i sin affär.

För diskussionen handlar till slut om vilken identitet vi inom medierna har – ska vi fortsätta sprida våra idéer till massorna eller ska vi lyssna på tittarna och läsarnas idéer och göra dem till verklighet? För om vi vågar göra det senare – då öppnas en helt ny värld av intäktsmöjligheter.

/Fredrik Strömberg
Blogg
Twitter