Sociala medier och läsarmedverkan – kapitel i lärobok för journalister

Följande text är ett utdrag ur boken Webbjournalistik, skriven av Kristian Lindquist, utgiven på Norstedts förlag 2010.

Från monolog till dialog?

Under större delen av 1900-talet har journalistiken haft en tydlig uppdelning i sändare och mottagare där journalisterna varit de förra och mediekonsumenterna det senare. Lite förenklat går det att säga att läsarna, lyssnarna eller tittarna passivt har fått ta del av de nyheter som journalisterna har valt ut åt dem – vid just den tidpunkt som också är utvald. Möjligheterna att kommentera innehållet har varit små, även om det alltid har funnits möjlighet att kontakta reportrar och redaktörer, via brev eller telefon.

Med internet och de digitaliserade medierna utmanas denna ganska enkelriktade kommunikation. Nu är det möjligt att enkelt mejla till en reporter genom att klicka på hennes namn under artikeln. Det går ofta att skriva en kommentar under artikeln och tycka till om innehållet, eller koppla samman sin blogg med artikeln och där ge sin syn på innehållet. Kommenterar du eller bloggar om en artikel så kommer dessutom alla andra som läser artikeln att ha möjlighet att se vad du har skrivit, i samma miljö som ursprungsartikeln. Diskussionen blir offentlig. Det är en helt annan form av kommunikation än vad det hade blivit om man hade skrivit ett brev till redaktionen och skickat det med posten.

Den digitala tekniken har också gjort det mycket enklare för allmänheten att via mobiltelefonen eller datorn lämna nyhetstips eller skicka in bilder till redaktionen.

Möjligheten till interaktivitet påverkar journalistiken. Många tidningar bygger artiklar på vad läsarna har tyckt om en fråga i kommenteringsfältet på nätet och använder mms:ade läsarbilder för att illustrera nyheter. I tv ställer tittarna frågor via sms. Flera bloggare har avslöjat nyheter som etablerade medier sedan plockat upp och rapporterat vidare om.

Sannolikt kommer journalistiken att påverkas ännu mer framöver. Forskare talar om att den måste utvecklas från att likna en föreläsning till att likna ett seminarium. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: gå från monolog till dialog.

Men att läsarna nu inkräktar på den offentliga arenan är också något som upplevs som hotfullt av en del journalister. Yrkesrollen känns hotad när vem som helst tillåts tycka till och bidra till innehållet i tidningen eller på sajten. Rollen som gatekeeper av vad som är värt att rapportera om är hotad och det är svårare nu än förr att själv sätta den offentliga agendan.

Att fastna i ett sådant tänkande, tror jag, riskerar att isolera journalistiken och göra den irrelevant för läsarna. Hur som helst är det inte konstruktivt. Försök i stället att arbeta tillsammans med läsare eller lyssnare. Låt inte dem bestämma hur du ska göra ditt jobb men se dem som en tillgång och resurs i ditt arbete.

Så arbetar du tillsammans med läsarna

Arbetar du på en stor mediesajt har den hundratusentals besökare i veckan som klickar, läser och har åsikter om innehållet. Jobbar du på en liten sajt är det ändå sannolikt att tusentals besökare som surfar in på den. Självklart är det slöseri att inte försöka dra nytta av detta.

Det finns många sätt att använda besökarnas åsikter och kunnande. Artikelkommentarer, frågor, chattar, läsarbilder är några. I vilken grad redaktionen väljer att involvera besökarna skiljer sig stort mellan olika mediehus. Gemensamt för nästan alla är att läsarnas numer tillåts ta lite mer plats än de gjorde förr när det bara handlade om en cellulosaprodukt eller en brodcastsändning. Ingenting talar heller för att den utvecklingen kommer att minska.

Så här kan du använda de besökare din sajt har för att göra mer spännande journalistik:

Artikelkommentarer

Artikelkommentarer, och då främst de anonyma, är en känsloladdad fråga inom den svenska journalistkåren. Ämnet har diskuterats flitigt under de senaste åren. En del reportrar har känt sig kränkta över påhopp i kommentarfälten. Andra har undrat vad kommentarerna överhuvudtaget är till för; vem bryr sig om vad läsarna tycker. Och vissa har argumenterat för att lekmän ges oförtjänad trovärdighet genom att deras texter syns tillsammans med reportrars och recensenters.

Trots motståndet i början väljer nu fler och fler att tillåta anonyma artikelkommentarer.
Di.se, E24.se, Dn.se, Svd.se, Sydsvenskan.se är några av de stora nyhetssajterna med kommentering på samtliga eller en del av artiklarna. En annan väg att gå är den som Aftonbladet.se, Svt.se och Na.se har valt på sina forum. Där måste du logga in med ett användarkonto för att kunna kommentera. Det kan vara ett sätt att höja kvalitén på kommentarerna och slippa personliga påhopp mot skribenter eller andra läsare. Men det blir också lite krångligare för användarna och antalet kommentarer på sajter med inloggning är ofta ganska litet jämfört med dem som har öppen kommentering.

Som reporter kan du ha mycket nytta av artikelkommentarer. Först och främst är de en bra källa för att hitta nyheter. Uppföljningar, tips på liknande nyheter, länkar till rapporter eller case-förslag dyker ofta upp i kommentarerna. Dessa tips måste behandlas och värderas på samma källkritiska sätt som alla andra tips som redaktionen får.

Har du faktafel i en artikel syns det snart i kommentarerna. Det kanske inte alltid är så kul att ens misstag pekas ut men det är betydligt bättre än att det fortsätter stå fel. Svälj stoltheten, ändra felet och skriv sen en egen artikelkommentar där du tackar läsarna för att de bistått som korrekturläsare.

Försöker du att smita från att credda en ursprungskälla, oavsett om det är en annan tidning eller en bloggare, är risken också stor att det påpekas i artikelkommentarer med avslöjande länkar som bevis. Lika bra att ge rätt credd från början alltså.

En del ämnen engagerar mer än andra och får därför fler kommentarer. Det kan vara streetrace i Skåne, en ny simhall i Mellansverige eller en partiledardebatt på tv. Ett sätt att visa att ni på redaktionen tar läsarnas åsikter på allvar är att göra en text som bygger på deras artikelkommentarer. Läs igenom kommentarerna och försök att få en allmän känsla vad läsarna tycker. Finns det en ”dagens fråga” till artikeln – ta med resultatet i den. Vill läsarna ha en ny simhall eller inte, var Reinfeldt eller Sahlin bäst i debatten? Välj sen ut några bra kommentarer och citera dem i den löpande texten.

En vanlig sanning på redaktionen är att: ”det är väl ändå inte är någon som vill läsa artiklar om vad andra tycker”. Det stämmer inte. Engagerar ämnet är det många som vill se vad andra läsare tycker och artiklarna blir ofta bland de mest klickade.

Vilket ansvar har en nyhetssajt för kommentarerna som publiceras där?
Det beror på vilken form av moderering som används:

* Förhandsmoderering
Kommentarerna granskas före de publiceras på sajten. Då är sajtens ansvarige utgivare ansvarig för innehållet som faller under yttrandefrihetsgrundlagen.

* Efterhandsmoderering
Kommentarerna modereras först efter att de redan har publicerats på sajten. Då anses inte ansvarig utgivare ha kontroll eller ansvar för materialet, som inte omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen utan av lagen om elektroniska anslagstavlor.

På en del redaktioner är det webbredaktörerna som bevakar kommentarerna på andra är det externa företag som sköter modereringen. Oavsett vilket är det bra att försöka ha lite koll på vad som skrivs. En del ämnen väljer de flesta medier att så gott som aldrig ha kommentering på. Invandring, homosexuellas rättigheter, rasism och Israel-Palestina konflikten är några frågor som tyvärr är svårt att låta läsarna kommentera. Debatten spårar ofta ur och tonen blir för hätsk för att det ska vara ansvarsfullt att publicera kommentarerna.
(Läs mer om artikelkommentarer och moderering i kapitlet ”Debatt på internet”.)

Tänk på att:
Läs kommentarerna till din text. Då kan du upptäcka fel i artikel och få nyhetstips
Antalet kommentarer till en nyhet kan ge en fingervisning om vilka frågor som engagerar läsarna

Chattar

Ordet chatt kommer från engelskans ord för småprat. Men på internet betyder det i stället en sorts realtidssamtal via datorn. Man skriver till varandra online och det som skrivs publiceras med en gång och påminner på så sätt om en vanlig konversation.

Det här är en form av kommunikation som många mediesajter har anammat. Läsarna uppmanas att via en chatt ställa frågor sina frågor till allt från idolvinnare till skatte- eller relationsexperter.

Som webbredaktör blir ditt ansvar vid en chatt ofta att agera gatekeeper mellan läsarnas alla inskickade frågor och den som ska besvara dem. Du får helt enkelt försöka välja ut de mest intressanta och relevanta frågorna och tänka på att inte låta en envis läsare, som bombarderar chatten med frågor, dominera för mycket. Det kan bli stressigt. Antingen för att det kommer in för många frågor eller för att det blir för få.

För att undvika att det blir för få frågor är det bra att försöka lägga chattarna under en tid på dygnet när det är många besökare som är inne på sajten. Att ha chattar på julafton, då nästan ingen surfar på nätet, är inte att rekommendera.

Ett problem när makthavare chattar är att de sällan är på plats på redaktionen för att svara på frågorna. I stället får de ofta frågorna skickade till sig via olika tekniska lösningar. Då är det svårt att kontrollera att det verkligen är dem som besvarar läsarnas undringar. För några år sedan lät Centerpartiets ledare Maud Olofsson sin pressekreterare svara på frågorna och underteckna svaren med ”Maud” i en chatt på Aftonbladet.se. När det avslöjades bad pressekreteraren om ursäkt och lovade att aldrig mer chatta i Maud Olofssons namn igen.

Men när det verkligen är rätt person som sitter bakom tangentbordet så ges läsarna möjlighet att digitalt konversera med makthavare och kändisar som de annars aldrig skulle ha möjlighet ställa frågor till. Dessutom finns chansen att frågorna som kommer in är bättre än dem du själv, som reporter, skulle ha ställt.

Om sajten som du arbetar på saknar teknisk möjlighet att skapa chattar finns det en ”fattigmanslösning”. Låt läsarna mejla in sina frågor och välj sedan ut några som experten eller makthavaren får besvara. Publicera sen frågorna och svaren i vanlig artikelform på sajten.

Tänk på att:
Kontrollera att det verkligen är den som utger sig för att svara på frågorna som gör det.

Dagens fråga

Till vissa artiklar ligger det en fråga där läsarna kan rösta. Den kan handla om alltifrån vilken del av Sverige de helst semestrar i till hur de tänker rösta i EU-valet.

Frågorna ska inte ses som en opinionsundersökning utan som ett lätt sätt för läsarna att tycka till i olika frågor. De är dessutom uppskattade av läsarna.

En bra fråga ska vara helst vara kort och välformulerad. Ofta blir det bättre om frågan inte ställs på det mest självklara utan att det finns gråa nyanser i den.
När du skriver webbfrågor, ta några minuter extra och bolla frågor och svarsalternativ med de andra på redaktionen. Då blir både frågorna och svaren mer intressanta.

Svarsresultaten är inte statistiskt säkerställda. Olika personer och åldersgrupper besöker ju olika sajter. Därför brukar till exempel moderaterna få ett större stöd i en partivalsfråga på SvD.se jämfört med en riktig opinionsundersökning och sannolikt skulle favoritfotbollslaget på hd.se bli Helsingborg även om det finns populärare klubbar ute i landet.

Om du hänvisar till resultatet i en fråga i en artikel är det därför viktigt att skriva: ”Helsingborg populäraste fotbollslaget enligt hd.se:s läsare” och inte skriva: ” Helsingborg Sverige populäraste fotbollslag. Var noggrann med att skriva in hur många som röstar och vid vilken tidpunkt som du kollade av siffrorna.

Försök också att vara lite vaken för om frågorna på sajten manipuleras. Det händer då och då att någon ”hackar” frågan och ändrar röstresultaten. Ofta märks det direkt eftersom antalet röstande ökar väldigt snabbt och blir fler än vad de brukar vara. Eller genom att opinionen plötsligt svänger från att ha varit mot fildelning på förmiddagen till att vara för efter lunch. Misstänker du att en fråga är manipulerad brukar det bara vara att kontakta teknikavdelningen som tittar på det.

Tänk på att:
Lägg lite tid att fundera på hur du formulerar frågan
Svarsresultaten inte är statistiskt säkerställda

Quiz

Ett bra sätt att få besökarna att engagera sig och stanna kvar längre på sajten är att göra en quiz, eller test om olika saker. Quizen kan handla om sport, nöje, nyheter, ekonomi, historia eller praktiskt taget vad som helst. Ett sätt är att hänga upp quizen på aktuella nyhetshändelser. Spelar Madonna på Ullevi inför 2 x 50 000 åskådare passar det bra med ett quiz om stjärnans karriär och är det 20 år sedan Berlinmuren föll passar ett quiz om kalla kriget bra.

Att skriva ihop quizfrågor är enkelt. Men undvik för många sifferfrågor – det är svårt och blir ganska tråkigt i längden. Var förberedd på att om det döljer sig ett faktafel i någon av frågorna eller svaren så kommer redaktionen snabbt bli varse det – sällan är läsarkontakten så omedelbar.

Ett annat grepp kan vara att låta läsarna själva göra quizfrågor som sedan publiceras på sajten.

Tänk på att:
Se till att alla svar stämmer – annars kommer läsarna att låta dig få veta det

Läsarbilder

Så gott som alla nya mobiltelefoner är utrustade med en kamera. Eftersom det är enkelt att mms:a eller mejla en bild från en telefon eller digitalkamera till redaktionen ger det mediesajterna miljontals potentiella fotografer runt om i Sverige och världen. Kvalitén blir förstås oftast sämre än om en ”riktig” fotograf är på plats. Men det är hon sällan när det inträffar en oväntad färjeolycka eller ett bombattentat. Innan en fotograf har hunnit ta sig till platsen och sänt bilder till redaktionen har det ofta gått timmar och nyhetshändelsen vara över.

Då vore det dumt att inte använda sig av dem som finns på plats för att hjälpa till och ge läsarna en relevant beskrivning av händelsen. Vid stora händelsenyheter har många mediesajter numera en uppmaning till läsarna att skicka in bilder om de är, eller har varit på plats. Pratar du som reporter med ett vittne i telefon kan du fråga om hon eller han har möjlighet att skicka en bild från platsen till dig.

Kvällstidingarnas sajter är de som verkar ha haft lättast att vänja folk vid att skicka in bilder. Det är kanske inte så konstigt eftersom de har en lång tradition från sina papperstidningar att efterlysa och betala för nyhetstips.

Det är viktigt att ställa höga källkritiska krav på inskickade läsarbilder. Ring och prata med den som har skickat in bilden för att få bekräftat att personen verkligen har befunnit sig på platsen. Kontrollera också så att det inte är med människor, framförallt barn, på bilderna som inte har godkänt att vara med.

Tänk också på att det ibland är bäst att inte skriva ut namnet på den som tagit läsarbilden. Kanske är personen i fråga vittne till ett brottsscenario och gärningsmännen fortfarande på fri fot. Att då skriva ut namnet på fotografen kan leda till att hon försätts i fara om gärningsmännen skulle söka upp henne.

Den digitala fototekniken i kombination med läsarna ger oss alltså möjlighet att illustrera nyheter med närvarobilder mycket snabbare än vad som varit möjligt. Dessutom har den också andra värden – det är inte längre lika enkelt för journalister att vara lata.

Ett exempel: När det för några år sedan var stora översvämningar i västra Sverige uppgav en bildredaktör att det inte var värt att skicka ut en fotograf på. Det fanns helt enkelt inget att fota. Att det inte stämde var lätt att bevisa. Det räckte att gå in på Gp.se för att konstatera att allmänheten hade skickat in många bra bilder som visade översvämmade gator och parkeringsplatser.

En helt annan typ av läsarbilder är när foton på vårtecken, midsommarfirande eller fiskebilder efterlyses. Det brukar uppskattas av läsarna när deras bilder av huggormar och vitsippor visas upp på sajten.

Den enda som inte brukar uppskatta det är webbredaktören som ska administrera de inskickade bilderna – och de kan bli många. Om det är personer med på bilderna och de ska publiceras på sajten, tänk på att först kontrollera så att alla som är med har godkänt det. Inte minst viktigt är det om det finns barn med. Det är ganska vanligt att folk som inte blivit tillfrågade hör av sig till redaktionen och undrar hur de hamnat på ute på internet.

Tänk på att:
Efterlys läsarbilder direkt vid en stor nyhetshändelse.
Ha samma källkritiska krav på läsarbilder som du har på andra bilder.
Ibland är det bäst att inte skriva ut fotografens namn

Länka mycket

Var inte rädd för att länka bort från ”din” sajt. Skriver du om en rapport från Socialstyrelsen – länka till den. Rewritar du en utrikesnyhet från BBC eller en EU-nyhet från en bloggare – länka till ursprungsartikeln. Det är en utmärkt service för läsarna att kunna granska ursprungskällan för din text. Att länka till relevanta sajter ger ökad trovärdighet både hos läsare och sökmotorer som Google. Samtidigt är det viktigt att inte länka till vad som helst bara för att du rapporterar om det. Skriver du till exempel om en sajt som publicerar barnpornografi eller visar misshandel av ungdomar som lätt kan identifieras ska du självklart inte länka vidare dit.
Skulle du av misstag råka länka till en webbplats som innehåller olagligt material så är det inte något som du, eller din ansvarige utgivare kan hållas skyldiga för, rent juridiskt.

– Nej, inte straffrättsligt så länge som själva rubriklänken som ligger på din sajt inte innehåller något brottsligt, säger Per Hultengård, jurist på Tidningsutgivarna.

Om du vet om att det material som du länkar till gjorts tillgängligt utan lov kan upphovsrättsligt ansvar däremot inte uteslutas. Likaså kan ett medverkansansvar uppkomma om du vet om att materialet på den sida som du länkar till strider mot något av förbuden i marknadsföringslagen om till exempel läkemedel eller alkoholreklam.

Tänk på att:
Att länka till källan ökar trovärdigheten…
…men länka inte till vad som helst bara för att du skriver om det

Ta hjälp av de sociala medierna

Hur kan du använda dig av alla de sociala medier som ligger utanför den sajt du jobbar med? Hur hjälper dig facebook, twitter och bloggare att skapa en bättre och mer angelägen journalistik?
- Vilket förhållningssätt du har till sociala medier avgör. Plattformar kommer och går. Just nu är Twitter hett. Om några år kan det vara någon annan plattform som gäller, säger Sofia Mirjamsdotter, bloggare och journalist.

En förutsättning för att du ska kunna använda sociala medier i ditt arbete är att du själv finns på de plattformar där de du skriver för finns. Vilka de är skiftar över tid men metoderna för att användningsområdena är sannolikt de samma:

1. Vad diskuteras just nu?
Ett sätt att få uppslag till nyheter är att ha koll på vad folk diskuterar på olika sociala mötesplatser på nätet. Det kan vara breda communityn som Facebook eller smalare som handlar om teknik, integritet eller sport. Det som diskuteras i ditt sociala nätverk talar garanterat andra om också.
- I stället för att snappa upp saker på en middag kan du göra det på Facebook. Men det kräver såklart att man har ett stort kontaktnät, säger Sofia Mirjamsdotter.

På samma sätt är det bra att bevaka vad bloggare skriver om och vilka andra bloggare, artiklar eller dokument som de länkar till. Här kan bloggportaler som knuff.se vara till stor hjälp. En bloggportal är en webbplats som samlar, och ibland sorterar, många olika bloggar på ett och samma ställe.

- Följ dina vänners diskussioner och hitta nyheter där. Det kommer att bli ett helt annat urval än om en nyhetschef väljer och lägger ut jobben på dig, säger Anders Mildner, journalist och bloggare på Sydsvenskan.

Via sociala digitala nätverk går det också att känna av hur folk reagerar på händelser. Bildas protestgrupper efter ett politiskt beslut eller sorgegrupper efter ett mord hittar du det här. Planeras en demonstration så bjuds folk in via mer eller mindre publika digitala nätverk.

2. Vad händer just nu?
Som journalist kommer du inte att befinna dig på rätt plats vid rätt tidpunkt speciellt många gånger under din karriär. Som tur är kommer andra att vara det.

Mikrobloggtjänsten Twitter fick stor uppmärksamhet i samband med terrorattackerna i Bombay hösten 2008 och orligheterna i Iran 2009. Vid dessa händelser fick omvärlden information via vanligt folk som använde sig av tjänsten – och det gick många gånger mycket snabbare än att följa de traditionella medierna.

Ett problem med Twitter kan vara att flödet lätt blir enormt och det är svårt att sortera och källkritiskt granska det som skrivs. Men rapporterar många twittrare om samma händelser ökar trovärdigheten, enligt Anders Mildner.
- En röst säger inte mycket men många röster säger någonting, säger han.

Mikrobloggar kan ofta vara ett sätt att mycket tidigt få veta att det hänt någon nyhetsmässigt som är värt att undersöka. Det kan vara allt ifrån en allvarlig flygolycka på Schiphol i Holland till en demonstration på Möllevångstorget. Mer om mikrobloggar och hur du kan söka i flödet av inlägg kommer senare i kapitlet.

3. Komma i kontakt med folk
Letar du case till en nyhet är sociala nätverk ofta väldigt användbara. Vill du hitta en elev som går på en gymnasieskola i norra Stockholm en dag då skolorna är stängda är det inte speciellt svårt med hjälp av exempelvis Facebook. Antingen kan du söka runt själv eller så kastar du ut en efterlysning till dina vänner och hör om de känner någon som passar. Är det översvämning i Laos och du vill ha tag i svenskar på plats för att intervjua kan du kanske hitta det på någon av alla resedagbokssajter som finns på internet.

Det går också att använda communityn för att få tag i specifika personer du vill intervjua. Många har hemligt telefonnummer men ett Facebookkonto. Då kan du kontakta dem via det. Är det riktigt bråttom kan du se vilka vänner personen kopplade till sin profil. Kanske finns det ett syskon eller förälder som du kan ringa och be om numret.

Behöver du ha tag på någon som är expert inom ett smalt område? Kasta ut en fråga till dina kontakter i ditt nätverk, någon kanske känner en. Eller sök på forum på internet. Det finns forum där extremt smala ämnen behandlas, kanske hittar du någon att intervjua där.

4. Feedback på ditt jobb
En nyhet är inte över bara för att du satt textens sista punkt och publicerat den. Finns den på nätet kan den bli en del av de sociala medierna även när det inte var planerat. Bloggare kan länka till den, läsare kommentera den, forum och communityn plocka upp ämnet och diskutera kring det.
- Nyheter kan göras till sociala objekt som vi kan skicka runt i den digitala sfären. Men en del nyheter är kanske för smala för att få fäste där eftersom så få är intresserade av att diskutera dem, säger Anders Mildner.

I responsen från de sociala medierna går det att få tips och idéer till uppföljningar eller nya vinklar. Du kan också välja att själv ”föra ut” ditt arbete i se sociala medierna: Twittra om din artikel, rekommendera den på Facebook eller tipsa om den på Pusha – en svensk sajt där användarna tipsar varandra om intressanta artiklar.
- Som reporter kan du vara en del av diskussionen om ditt arbete via de sociala medierna. Du kan också diskutera tillvägagångssätt under tiden som du jobbar på en artikel. Folk vill tycka till om hur vi arbetar, säger Anders Mildner.

Tänk på att:
Du behöver finnas i de sociala nätverk där andra finns
Skaffa dig ett stort kontaktnät i nätverken
Använd sociala medier för att komma i kontakt med folk
Förhåll dig källkritiskt till den information du får via sociala nätverk

Så kan artikelkommentarer och twitter hjälpa

Här är ett exempel på hur sociala medier hjälpte redaktionen på SvD.se att komma vidare med en nyhet som vi annars hade kört fast på:

I maj 2009 rapporterade andra medier om en hemlig lagrådsremiss i det känsliga ämnet datalagring som hade läckt ut. I lagrådsremissen stod det bland annat att nätoperatörer ska tvingas spara alla användaruppgifter i ett halvår för att underlätta brottsbekämpning. Uppgifter om telefonsamtal, även avbrutna sådana, ska också lagras, enligt lagförslaget.

Eftersom vi ville ha nyheten bekräftad ringde vi till justitiedepartementet. Där förnekade dock justitieminister Beatrice Asks pressekreterare bestämt kännedom om dokumetet: ”Det finns ingen opublicerad lagrådsremiss som är signerad Beatrice Ask”, sade han.

Vi fick skriva en artikel om att justitiedepartementet tillbakavisar uppgifterna om lagrådremissen. Eftersom vi inte hade tillgång till dokumentet kom vi inte mycket längre.

Här kunde det ha slutat. Men efter en liten stund lade en läsare upp en länk till rapporten i artikelkommentarerna. Dokumentet låg på webbsidan Wikileaks.

Nu kunde vi också läsa den påstådda lagrådsremissen med bland andra Beatrice Asks namn på. Men fortfarande var vi inte helt säkra på vad det var för dokument. Var det en lagrådsremiss? Eftersom vi inte visste vem som laddat upp den på Wikileaks kunde det, åtminstone i teorin, vara en förfalskning eller kanske ett gammalt dokument. När Asks pressekreterare konfronterades med dokumentet sade han sig inte vilja spekulera vad det var för något. Vi lyckades inte heller på andra håll få klarhet i vad det verkligen var för papper.

Vi skrev in i artikeln att det, trots vad departementet uppgav, fanns ett okänt dokument på nätet. Vi twittrade om historien på vårt flöde och länkade till vår artikel.

Efter en stund såg vi att näringsutskottets ordförande, folkpartistens Karin Pilsäter, vars mikroblogg vi följer, också twittrade om dokumentet. Då ringde vi upp Karin Pilsäter som kunde berätta för oss att det rörde sig om ett utkast till en lagremiss. Hon sa också att det egentligen var ett arbetsmaterial och det var sannolikt därför som justitieministern inte ville kommentera det.

Tack vare läsarkommentarerna fick vi alltså veta var dokumentet fanns. Och via Twitter fick vi en kontakt som kunde berätta för oss vad dokumentet egentligen var för något.

Bloggar – fjärde statsmakt eller kloakbrunn

Bloggen är nog det fenomen som tydligast har fått symbolisera de nya digitala inslagen i medielandskapet. Själva ordet kommer från engelska weblog och svenska webblogg och är en dagbok eller logg på internet.

En blogg är förenklat en hemsida där det senast skrivna inlägget, eller bloggposten, presenteras överst. Det finns möjlighet för andra att kommentera bloggposterna och ofta länkas rikligt till andra bloggare eller webbsajter. Uttrycket bloggosfär används för att beskriva det virtuella nätverk som många bloggar tillsammans bildar.

Bland debattörer och journalister går åsikterna om bloggare och deras inflytande kraftigt isär. Den så kallade bloggosfären benämndes under 2008 allt från den fjärde statsmakten till en kloakbrunn som förslummar det offentliga samtalet.

Det mest kända journalistiska avslöjandet av en bloggare står Magnus Ljungkvist för. Han granskade hösten 2006 sanningshalten i den nyutnämnda handelsministern Maria Borelius påstående om att hon inte hade råd att betala sina barnflickor vitt. Flera mindre uppmärksammade nyheter har också haft sitt ursprung bland bloggare under de senaste åren.

Bloggosfären anses av många framgångsrikt ha drivit opinion i FRA-frågan och även lyft upp diskussionerna om sanningshalten i Liza Marklunds bok Gömda. Denna påverkan och det faktum att tio-, kanske, hundratusentals svenskar bloggar gör att bloggosfären nu av många ses som en maktfaktor att räkna med.

Men alla håller inte med. Kritikerna menar att själva begreppet bloggosfären är missvisande. Det finns inte någon sammanhållen grupp av bloggare med gemensamma intressen eller vilja att driva opinion. Tvärtom nöjer sig många bloggare med att skildra ”det lilla livet”, matlagning, barnen, resor eller så skriver de om mode och smink, inte politik och ekonomi.

Min erfarenhet är att du många gånger kommer att kunna hitta bra uppslag till nyheter på olika bloggar. Främst inom expertområden som teknik, integritet, EU eller hyperlokala frågor. Sedan måste du källgranska informationen och avsändaren precis som du gör med alla andra nyhetstips. Men likväl som du bevakar innehåller på andra medier finns det gott om bloggare som är väl värda att bevaka.

Bloggarna kan också vara en nyttig väckarklocka för att vi journalister inte alltid gör vårt jobb. Nu blev en bloggare först med att göra den koll som en avlönad reporter kanske redan borde ha gjort.

En del makthavare och stora företag har egna bloggar. Mest känd i Sverige är utrikesminister Carl Bildts blogg ”Alla dessa dagar.” Ibland presenteras nyheter på makthavares bloggar. Möjligheten för alla att ta del av det som skrivs och kommentera det är sannolikt positivt för demokratin. Rent journalistiskt kan det dock bli ett problem om en makthavare säger nej till att svara på journalisternas frågor och i stället hänvisar till sin blogg. I en blogg slipper man svara på de jobbiga frågorna och kan mer ostört ge sin bild av en händelse. Går det inte att kommentera bloggen är det närmast att jämföra med om en makthavare bara skickar ut ett pressmeddelande som svar på frågor. Har bloggen däremot kommentera-funktion kan du som reporter försöka ställa frågor där och hoppas på ett svar. Får du inte något svar så kan du skriva ut frågorna i din artikel med tillägget att makthavare x har valt att inte svara på dem i sin blogg.

I en nyhetstext på webben går det bra att hänvisa till vad som skrivits i en blogg. Men om en makthavare inte vill ställa upp på en intervju bör det också påpekas i texten.

Tänk på att:
Hitta några bloggare som du tycker det är värt att bevaka
Nöj dig inte med att en makthavare hänvisar till sin blogg. Ligg på och kräv en intervju

Så kan din sajt jobba med bloggare

- Specialistbloggar
Många svenska mediesajter har egna bloggare. Ofta är det reportrar som bloggar om sina specialområden. På bloggen kan nyheter och betraktelser som inte får plats i tidningen eller sändningen publiceras. Genom bloggen kan intresserade läsare ingående följa ett visst bevakningsområde. Det finns medier som har bloggar utan kommentarsfunktion. Frågan är om det då överhuvudtaget kan kallas blogg eftersom en av bloggens mest centrala funktioner är möjligheten för läsarna att kommentera och kommunicera med bloggaren.

- Redaktionsbloggar
En annan typ av bloggar som blir allt vanligare handlar om det redaktionella arbetet och publicistiska beslut. Sofia Olsson Olsén var en av de första att ha en sådan blogg när hon var chefredaktör på Norra Västerbotten. Ett aktuellt exempels är VLT:s tidningschef Elisabeth Bäcks blogg om livet i ett mediehus. Där förklarar hon hur hon resonerat i olika publicistiska beslut och ställer frågor till läsarna om tidningen.
Ofta är intresset från läsarna stort för hur arbetet på en redaktion går till. Då kan en blogg vara lösningen.

- Tillfälliga bloggar
Händer det något stort evenemang på orten där du jobbar? Starta en blogg om det. Det kan vara en blogg som bara lever under några dagar eller veckor. Den kan handla om Pride i Stockholm eller curling-EM i Örnsköldsvik. Det kan också handla om återkommande händelser som ramadan, jul eller älgjakten. Genom bloggarna får läsarna möjlighet att intensivt följa och kommentera ett ämne under den begränsade period som det är aktuellt.

- Externa bloggare
På Umeåbaserade Vk.se har alla politiska gruppledare i kommunen erbjudits att starta en blogg. Och på en del sajter som Aftonbladet.se eller Metro.se erbjuds vem som vill att starta en egen blogg. Dessa bloggar är dock inte i första hand en del av mediernas redaktionella innehåll. Snarare fungerar den delen av sajten som en sorts bloggportal.

Tänk på att:
Specialistbloggar ger intresserade läsare möjlighet att ingående följa ett visst bevakningsområde
Redaktionsbloggar kan vara ett effektivt sätt att kommunicera med läsarna

Mikrobloggar

Mikrobloggar är en enkel meddelandetjänst som används via datorn eller mobiltelefonen. Antalet tecken som går att skriva är begränsat till några hundra tecken. När du skriver något syns det som ett nytt inlägg i ditt flöde. Du kan också välja att följa andra personers flöden. Du kan välja att följa vilket flöde som helst och vem som helst kan följa ditt. Många privatpersoner använder mikrobloggar för att berätta vad de gör just nu och vad som sker i deras omgivning. För massmedier kan mikrobloggar vara ett sätt att nå ut till läsare och få in tips och feedback på nyheter. Twitters stora genombrott kom under orligheterna i Iran sommaren 2009 och bombattentaten i Bombay i november året innan.

I slutet av november 2008 slog terrorister till mot en rad olika platser i den indiska staden Bombay. Bland annat skedde attacker mot ett lyxhotell, Bombays järnvägsstation och en judisk anläggning. Fler än 160 personer dödades och 300 skadades.

Under attackernas mest dramatiska timmar var ofta de snabbaste nyhetsförmedlarna Twitter och fotosajten Flickr. Det gick att se bilder från olyckplatserna och läsa ögonvittnesskildringar via mikrobloggarna. Via googlemaps gick det att se var attackerna ägde rum och det fanns streamade tv-sändningar på flera sajter.

Sex månader senare lamslogs Irans huvudstad Teheran av protester. Utländska journalister förbjöds att rapportera om gatuprotesterna och samtidigt slutade stora delar av mobilnätet och internet att fungera. Facebook var redan stängt sedan en tid. I detta informationsvakum var Twitter en av få fungerande vägar att rapportera om oroligheterna till världen utanför.
- Nästan all rapportering om Iran i de traditionella medierna var plockad från de sociala medierna, säger Sofia Mirjamsdotter.

Och enligt Anders Mildner är det globalt vanligare att cyberdissidenter sätts i fängelse än vanliga journalister.
- Det är den nya medborgarrättsrörelsen, säger han.

Kritiker, som bloggaren Evgeny Morozov, forskare på Open society institute, säger att många överdriver Twitters betydelse för demonstranterna i Iran. Han menar att regimen också använde Twitter för att mobilisera sina anhängare. Men det känner få till eftersom det skedde lokalt och på farsi. De sociala medierna används också av de styrande för att kartlägga och skaffa sig information om oppositionen, enligt Morozov.

Att sådant förekommer talar väl snarare för att Twitters betydelse är stor, enligt Anders Mildner.

– Bara för att en diktatur har en egen tidning, betyder väl inte det att den övriga pressen är oviktig. Det är en väldigt konstig logik, tycker jag. Och vad hände när regimen i Iran försökte ta reda på vem som twittrade om den folkliga resningen efter valet? Jo, människor över hela världen ändrade sina twitterinställningar och skrev att de kom från Iran, allt för att försvåra för myndigheterna. Nu går det att sitta på andra sidan jordklotet och ändå göra skillnad, säger Anders Mildner.

Som webbreporter kan det vara svårt att förhålla sig till informationen som kommer via till exempel Twitter. I stressade situationer går det inte alltid att snabbt källgranska den. Det är ett problem som ibland glöms bort när det påpekas att de sociala medierna är snabbare än de traditionella. Egentligen är det ganska naturligt. Väljer de traditionella medierna att bygga sin rapportering på uppgifter från sociala medier måste de först värdera och granska informationen. Då tar det lite längre tid.

Tobias Olsson, reporter på SvD.se är kluven i sin inställning till Twitter:
- Det fungerar inte alltid bra när något stort inträffat. Det kommer för mycket information och den är nästan omöjlig att värdera. Jag tycker att flödet är för stort i de lägena. Däremot går det att hitta många bra, unika nyheter genom att följa vanligt folks och politikers twitterflöden.

Trots allt går det att ha mycket nytta av de uppgifter som kommer via de sociala medierna även vid stora händelser. Ju tidigare man stöter på ett rykte, desto snabbare kan man kolla upp källan och sanningshalten.

Tänk på att:
Mikrobloggar kan vara ett sätt att nå ut till läsare och få in tips och feedback
Mikrobloggar kan vara en viktig informationskälla när andra medier är blockerade
Ju snabbare du hittar ett rykte desto snabbare kan du kolla upp källan

Intetnetuppror och bloggbävningar

Vissa ämnen och diskussioner på internet växer sig så stora att ingen journalist riskerar att missa dem även om hon saknar ett digitalt, socialt nätverk. Då pratar man om bloggbävningar, internetuppror eller sociala drev. Svenska exempel på detta är FRA-lagen och debatten om sanningshalten i Liza Marklunds bok Gömda.

FRA-lagen behandlar avlyssning av tele- och datatrafik. Många anser att de traditionella medierna inte rapporterade om den förrän mullret från den så kallade bloggbävningan hördes in på redaktionerna. FRA-kritiska Facebookgrupper hade tiotusentals medlemmar och flera tusen blogginlägg skrevs angående lagen. Politiker och andra makthavare tog emot ett stort antal protestmejl och telefonsamtal. Detta tvingade de traditionella medierna att börja rapportera om lagen och det massiva motståndet mot den.

- Man kan prata om ett socialt drev när tillräckligt många människor engagerar sig i en fråga och använder sociala medier för att driva den, säger Anders Mildner.

Han uppskattar att den kritiska massan för ett ”socialt drev” i Sverige ligger runt 15 000 medlemmar. Till skillnad från tidigare drev som styrts av medierna var det vanliga människor som låg bakom drevet mot FRA-lagen, enligt Anders Mildner.

- Frågan gick från att vara helt osynlig till att vara överallt. De traditionella medierna kunde inte vifta bort det. Förut var det tvärt om – vanligt folk kunde inte vifta bort det som medierna skrev om.

Men alla är inte övertygade om att bloggarnas verkliga inflytande är så stort. Kritiker menar att bloggarna kan skriva och protestera bäst de vill. Om inte de stora medierna tror att tillräckligt många är intresserade av frågan kommer de inte att rapportera. Makten över vilka frågor som lyfts upp i offentligen ligger kvar hos de etablerade journalisterna. Ibland passar ämnena bloggosfären skriver om redaktionerna och då – men bara då – plockas de upp.

Andra menar att inflytandet bara förflyttats till en ny bloggande elit med smala intressen. Men det kommer i så fall ändras, enligt Sofia Mirjamsdotter:

- En del frågor som blir stora på nätet kanske inte är så stora utanför. FRA kan vara ett sådant exempel. Men ju fler som använder sig av sociala medier desto mer representativt för vad hela befolkningen tycker blir det, säger hon.

Pundits och falska folkstormar

Det är lätt att vara anonym på nätet. Hur vet du då om det verkligen är en bloggbävning och inte bara ett påhitt av professionella åsiktsskapare och PR-konsulter?
- Det funkar inte så att man kan dra igång ett så stort engagemang. Det kräver för stora resurser. Jag skulle vilja se räkningen från den PR-byrå som fixar det, säger Andres Mildner.

När det handlar om verkliga massrörelser på internet börjar bloggare som i vanliga fall skriver om mode eller sport att skriva om det aktuella ämnet, enligt Mildner.

Om det är svårt att skapa ett helt internetuppror så är det enklare för professionella påverkare att skriva artikelkommentarer och blogga om lite mindre frågor och driva opinion. Detta är inte någon nytt fenomen isolerat till internet. Papperstidningens insändarsidor har i alla tider fått texter med falska avsändare insänt till sig.

På stora nyhetssajter som har öppen kommentering utan inloggning är det sannolikt svårare att manipulera artikelkommentarerna. Detta eftersom antalet kommentarer ofta blir så stort att det skulle krävas en enorm arbetsinsats att ge sken av att läsaropinionen är en annan än vad den verkligen är. Kräver kommenteringen inloggning ser du å andra sidan vilken signatur som gjort en viss kommentar och om hon skrivit flera kommentarer med samma inloggning.

I en del auktoritära stater kan det vara svårt att värdera innehåll på nätet. I stater som Iran och Kina används ofta de sociala medierna både av oppositionen och av den styrande regimen för att sprida sitt budskap. I västdemokratier sprider reklamvärlden falskt oberoende individuella meddelanden som hyllar en viss produkt eller tjänst.

Men många svenska bloggare är faktiskt relativt öppna med vilka de är och vilka intressen som de företräder. Som webbjournalist gäller här, precis som alltid annars, att försöka källvärdera. Till exempel kan du se hur många gånger personen i fråga förekommer på nätet och i vilka sammanhang.
- Man lär sig vilka bloggare som man lita på, precis som man gör med vanliga intervjupersoner. Internet är precis lika på riktigt som allt annat. Du måste ägna dig åt samma sorts källkritik som annars och dubbelkolla det du läser, säger Sofia Mirjamsdotter.

Tänk på att:
Källvärdera kritiskt – använd internet för att söka mer information

Så bevakar du sociala medier

Att skriva om enskilda webbtjänster och sajter i en bok är egentligen omöjligt. Vilka som är populära och aktuella skiftar kraftigt över tid. Risken är att internetanvändarna har flyttat över till nya plattformar när den här boken går i tryck.
Här följer trots det några tips på tjänster som kan underlätta sökandet bland de sociala medierna. Det får tas för vad det är: ett mycket litet, subjektivt urval gjort hösten 2009.

Letar du bland svenska bloggar är Knuff.se en populär portal. Här kan du söka bland inlägg från tusentals bloggar utifrån bland annat ämnen eller ord. På startsidan lyfts ämnen som för dagen är stora bloggosfären upp. En internationell indexeringstjänst som fungerar liknande är Technorati.com.

En svensk sajt där det kan gå att se vad som är populärt på internet för dagen är Pusha.se. Här rekommenderar och röstar medlemmarna på populära länkar till artiklar, bloggar eller andra internetsidor. Ju fler röster desto bättre placering får länken på sajten. Den amerikanska förebilden, som är lite mer teknikorienterad till innehållet är Digg.com. Ännu en länkguide till vad som är populärt att rekommendera på internet är Reddit.com.

Många nyhetssajter har en funktion som heter ”tipsa en vän” där du kan skicka länken till en artikel vidare till en annan person. På sajten Mostemailednews.com kan du se vilka artiklar som är mest ”tipsade” från några av de stora anglosaxiska nyhetssajterna som New York Times, BBC och The Huffington Post.

Tycker du att det är intressant att se andra nätanvändares bokmärken på internet? I så fall finns Delicious.com. Det är ett slags samling av bokmärken eller favoriter där du kan ta del av andras bokmärken och andra kan ta del av dina. En liknande tjänst med journalistiskt fokus är Publish2.com.

För att söka i det ibland massiva bruset från mikrobloggar kan du använda Twitters egen söktjänst. Den ger möjlighet att söka efter ord, språk, person, datum och geografisk placering. Har det till exempel skett en olycka på holländska flygplatsen Schiphol kan du söka efter mikrobloggar som är skrivna samma dag, i närheten av flygplatsen för att se om det finns ett vittne som berättar något intressant via mikrobloggen. Svagheten med Twitters söktjänst är att den inte söker bland andra mikrobloggar än de egna.

Twingly.com har en sökfunktion som täcker flera olika mikrobloggar som bland annat Bloggy, Jaiku och Twitter. Men här finns inte lika många sökparametrar som i Twitters egen söktjänst.

Twitterfall.com är en tjänst där det går att se vilka sökningar och meddelanden som skrivs i olika ämnen på Twitter, mer eller mindre i realtid. Du kan själv välja vilka ord eller ämnen du vill se meddelanden om.

Ett sätt att själv indexera sina mikroblogginlägg eller att enkelt söka efter ett visst ämne är att använda sig av en så kallad hashtag: #. Hashtagen samlar meddelanden om samma ämne. Sök på #Gais så får du upp inlägg som taggats Gais och därför med stor sannolikhet handlar om fotbollslaget från Göteborg. Under oroligheterna i Iran sommaren 2009 var #iranelection och #iranvote två vanliga hashtags.

Tänk på att:
Använd de hjälpmedel som finns för att snäva av och söka i det enorma flödet bland de sociala medierna.

Wikipedia

Ett av de mest använda sociala medierna på internet är det användarbaserade uppslagsverket Wikipedia. Det finns journalister som använder Wikipedia som källa. Undvik att göra det. Sajten är på många sätt överlägsen andra digitala uppslagsverk och arkiv, inte minst i bredd och snabbhet. Men tillförlitligheten är för låg för det pressade tempo som webbjournalister ofta arbetar i.

Sajten kan förstås användas som ett första steg, en sekundärkälla, för att hitta vidare till mer tillförlitliga källor. Den är ofta ett utmärkt länkbibliotek. Men fall inte för frestelsen att slarva med att dubbelkolla faktauppgifter även om du är stressad. I slutändan kan det ibland vara snabbare och säkrare att direkt försöka hitta mer pålitliga källor, som forskare eller andra digitala arkiv där det klart framgår vem som står bakom faktauppgifterna.

Tänk på att:
Wikipedia kan vara en start men inte slutpunkt i ditt faktainsamlande

RSS-läsare

Med hjälp av en RSS-läsare behöver du inte surfa in på olika webbsidor och bloggar för att se om de har uppdaterats. I stället ser du i ett flöde när till exempel en ny artikel har publicerats på en nyhetssajt. Det finns flera olika RSS-läsare, en av de populäraste är Googles tjänst, Google reader.

Att följa stora nyhetssajter som Dn.se eller Aftonbladet.se är sällan speciellt meningsfullt. Flödet av publicerade artiklar blir så stort att du riskerar att bli dränkt. Det kan vara klokare att ställa in din RSS-läsare på att söka efter olika ämnesord som passar den nyhetsbevakning du sysslar med. Jobbar du på en lokaltidning i Uddevalla är kanske ”Uddevalla”, ”Bohuslän” och ”Oddevold” bra sökord. Jobbar du på en rikstidning kan ordet ”Swedish” på utländska sajter vara värt att bevaka.
Det kan också finnas specialsajter som handlar om ämnen som är relevanta för dig där det är värt att följa allt som händer.

Rätt inställd kan en RSS-läsare bespara dig mycket tid och förenkla ditt bevakningsarbete av vad som händer på internet.

Vill du hellre få meddelanden till till mejlbox kan du använda Google Alerts. Då får du mejl med länkar så fort dina valda nyckelord dyker upp på nya nätsidor. Tänk noggrant på vilka ord du vill bevaka – är de för vanliga riskerar din mejl att bli dränkt av meddelanden.

Tänk på att:
En RSS-läsare kan bespara dig mycket surftid om du…
…hittar dina unika ämnen eller sajter som du har nytta av att bevaka

Nyhetssök

Tack vare de digitala arkiven behöver journalister inte längre klippa ut och spara artiklar som är intressanta eller slå i gamla tidningslägg för att få veta vad som tidigare skrivits i ett ämne. Det är bara att använda någon av de många söktjänster som finns på internet. Det finns betaltjänster som Mediearkivet och Presstext som främst har material som har varit publicerat i papperstidningar, men även många gratistjänster. Nyhetr.se, Eniro.se, Nyhetsportalen.se och Google.se har alla sökmotorer för nyheter. Ofta kan du söka både på redaktionella artiklar från de etablerade medierna och på texter som publicerats på andra plattformar som till exempel bloggar.

Vilken söktjänst du föredrar är ofta en smakfråga. SvD.se:s reporter Tobias Olsson föredrar Googles nyhetssök:
- Google news är väldigt bra vid internationella nyheter. Här finns också alla de lokala internationella medierna. Ofta har de mycket mer information om vad som hänt i deras närområde än de stora sajterna, BBC och CNN som alla följer noggrant, säger han.

Tänk på att:
Digitala arkiv ger dig möjligheten att snabbt läsa in dig på ett ämne
Pröva dig fram bland de olika söktjänsterna för att hitta en som passar dig

Nyhetsbrev

Många organisationer och redaktioner skickar ut nyhetsbrev via mejlen. Min erfarenhet är att det kan vara bra att följa medier som kommer ut en gång i veckan eller mer sällan via nyhetsbrev. Det går inte alltid att följa dessa via RSS-läsare och om deras webbsajter inte uppdateras dagligen är det lätt att glömma kolla på dem. Många organisationer, myndigheter och företag kan också ha nyhetsbrev som är värda att prenumerera på.

Tänk på att:
Framförallt organisationer, myndigheter och företags nyhetsbrev är värda att prenumerera på.
Snabbare nyhetskällor följer du ändå noggrant genom att surfa in på deras hemsidor eller via RSS-läsare

Journalistik på andra plattformar

Ett sätt att nå och komma i kontakt med läsare eller tittare som inte i vanliga fall tar del av din journalistik kan vara att etablera sig på andra plattformar utanför den egna. Till exempel har DN På Stan en Facebooksida och SVT en kanal på filmsajten Youtube. Många etablerade tidningar använder sig av mikrobloggtjänsten Twitter för att förmedla sina nyheter och få in tips.

Ytterligare ett sätt att sprida sitt material på andra plattformar är att tillåta så kallad embeddning av tv-klipp. Med det menas att ett tv-klipp från till exempel SVT.se kan visas på andra webbplatser eller bloggar genom att en liten bit html-kod kopieras. På så sätt kan ett tv-klipp från Youtube eller SVT.se ligga på en privatpersons blogg.

Ett problem med att låta sitt material publiceras på andra platser än i den egna publiceringskanalen kan vara att viss kontroll går förlorad. Det är inte längre lika lätt att styra hur och i vilket sammanhang din journalistik presenteras. Det har också ifrågasatts om ett Public Service-företag som SVT ska bidra med innehåll till en kommersiell sajt som Youtube.

Det går också att göra andra sociala medier till en del av sin sajt. Ett exempel på det är när nyhetssajter publicerar ett flöde av vad mikrobloggare skriver i ett visst ämne. På SvD.se har det gjorts med ämnen som kravet på ett frigivande av Dawitt Isak och under rättegången mot The Pirate Bay.

Ett annat är företaget Twinglys trackbackfunktion som används på flera svenska mediesajter. Det innebär att tillsammans med en artikel ligger länkar som pekar tillbaka till andra sajter som länkar till nyheten. Med andra ord kan alla artiklar länkas till bloggar och alla som bloggar kan bli länkade till en artikel.

Tänk på att:
Försök att sprida din journalistik till de plattformar där läsarna finns
Var inte rädd för att ta in läsarna på sajten, till exempel via twitterflöden

Då gäller inte yttrandefrihetsgrundlagen

När du integrerar eller använder sociala medier på den sajten du arbetar med är det bra veta att juridiken kring utgivaransvar är krånglig och osäker. För att text, video eller bilder ska vara grundlagsskyddat av yttrandefrihetsgrundlagen, YGL, måste det tillhöra sajten i tekniskt mening, det vill säga vara lagrat i en databas som tillhör den domän utgivningsbeviset gäller för.

Därför omfattas inte flöden av material från externa databaser som Twitter eller fotosajten Flickr av yttrandefrihetsgrundlagen. Om en mediesajt väljer att länka in ett sådant flöde är inte heller ansvarig utgivare ansvarig för innehållet.

Samma sak gäller om du ”bäddar in”, det vill säga lägger ett klipp från exempelvis Youtube på sajten du jobbar med så att det syns där. Även om det visuellt ser ut som om klippet ligger på din sajt så befinner sig tittaren i ren juridisk mening någon annanstans när hon ser på klippet.

- Materialet ligger då inte i en databas som tillhör sajten som är skyddad av YGL. Egentligen gör du det bara möjligt för läsaren att förflytta sig till en annan webbplats. I alla fall ur ett databas- och juridiskt perspektiv, säger Per Hultengård, jurist hos tidningsutgivarna.

Vid stora sporthändelser är det ganska vanligt att webbredaktörer länkar till sajter där målet, eller rekordet visas. Ibland äger inte just den sajten rättigheterna till klippet. Till exempel finns det gott om mål av Zlatan Ibrahimovic på bloggar och andra sajter som egentligen inte har rättigheter till klippet.

- Det känns långsökt att det skulle vara ett problem när det handlar om en rent förflyttande länk, men om man vet att den man länkar till gjort det olovligen finns förstås risk för ansvar för medhjälp till upphovsrättsintrång .

Han är också tveksam mot att bädda in samma filmklipp, utan rättigheter, på den egna sajten.

- Det visuella tillgängliggörandet på sajten skulle kunna betraktas som ett upphovsrättsintrång. Men det är svårt att veta, säger han.

Överhuvudtaget är Per Hultengård noggrann med att poängtera att mycket är osäkert vad gäller utgivarskap och ansvar på nätet, inte minst när det kommer till den ökade interaktionen mellan sociala och traditionella medier.
- Många av de här frågeställningarna existerade inte ens för två sedan, säger han.

Som webbredaktör kan det vara bra att föra en aktiv dialog med sina chefer och den ansvarige utgivaren om hur externt material ska hanteras på sajten. Det är inte säkert att de vet mer än dig men det är alltid bra att bolla frågorna med någon och förankra arbetsmetoderna.

Bra att veta är också att om du använder externa databaser för att skapa egen journalistik som till exempel videosajtstjänsten Bambuser eller mikrobloggtjänsten Twitter så skyddas inte det av YGL. Detta eftersom materialet lagras på en annan sajt än den grundlagskyddade som du arbetar på. Det spelar ingen roll att det är där materialet visuellt publiceras och att du är anställd som journalist på en sajt med utgivningsbevis.

- I ett sådant läge finns det ingen ansvarig utgivare som bär ansvar för det, och allt som följer med grundlagen, till exempel meddelarskydd, saknas, säger Per Hultengård.

Tänk på att:
Flöden av material från externa databaser omfattas inte av YGL
Egenproducerat material som lagras i externa databaser omfattas inte av YGL
Känner du dig osäker – prata med ansvarig utgivare eller företagets jurist

Källor:

  • Intervju med Sofia Mirjamsdotter, journalist och bloggare
  • Intervju med Anders Mildner journalist och bloggare
  • Intervju med Per Hultengård, jurist Tidningsutgivarna
  • Intervju med Pelle Sten, utvecklingsredaktör Svd.se
  • Intervju med Ola Henriksson, utvecklingsredaktör Svd.se
  • Artikel ur Svenska Dagbladet: ”Twitter i Iran tveeggat vapen” Publicerad: 24 juni 2009.
  • Nätet och maktens ordningar: Olsson, Karlsson, Ilshammar, 2007
Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!