10
Apr 11

Veckan som gick – vecka 14

Ännu en vecka har gått, detta har hänt:

I måndags släpptes OpenAid. Läs mer hos Joakim Jardenberg och UD-bloggen. Missa inte heller Biståndet.se, som Jonas Lejon lanserade samma dag. Heja Jonas, och självklart heja Gunilla Carlsson!

Ett annat släpp som uppmärksammades i måndags var Mag+. Det är alltså Bonniers publiceringssystem för iPad, som nu släpps fritt under en begränsad tid för andra att ladda hem. (den som vill bygga en app kommer att måsta betala vid publicering)

Jag passar också på att säga välkommen till nye Pressombudsmannen Ola Sigvardsson som började jobba i måndags. Inte en dag för tidigt.
Medievärldens Axel Andén intervjuade Sigvardsson om hans nya roll:

Journalisten har också intervjuat vår nye PO.

Välkommen tillbaks säger jag också till Jonas Fahlman, Västerbottens folkblads reporter som tvingades ta ledigt efter mordhot, men som i måndags började jobba igen.

Under veckan har Medienavigatörerna testat Offentlighetsprincipen. Följ gärna deras blogg hos Medievärlden.

Bengt Hansell, reporter på Sveriges Radio, skriver på Medieormen om Twitter. Måsteläsning för alla journalister.
Sveriges Radio som för övrigt ständigt är i ropet. Denna vecka har de fått en ny underhållningschef, Daniel af Klintberg. Cilla Benkö och Mats Svegfors har frågats ut av konstitutionsutskottet, samt självklart fortsatt att debattera framtidens public service, och en ny mobilsajt har lanserats.
Dessutom har Radioleaks fått uppmärksamhet av två forskare som menar att tjänsten kan spela en viktig roll för att avslöja och uppmärksamma sociala problem.

Men inte bara Sveriges Radio har varit i ropet denna vecka, utan även nystartade pratradiokanalen Radio1, som kritiserats för bara ha män i etern, och vara allmänt gubbig.
Missa inte Lina Thomsgårds öppna brev. I Medievärlden finns Rättviseförmedlingens lista över kvinnliga radiopratare. Journalisten har intervjuat Thomsgård.
Och snabbare än en gris blinkar presenterades så Cissi Wallin som pratare i kanalen.

Unni Drougge har skrivit en läsvärd text som behandlar mediers syn på kvinnor respektive män. Heta Agneta.

En av veckans snackisar på Twitter var såklart de nya sedlarna. Bäst kommenterat av Olle Lidbom.

Apropå Twitter – enligt den här undersökningen över vilka som använder mest glada respektive ledsna ord verkar det som om svenskarna är de ledsnaste på Twitter. Gladast är – något oväntat – tyskarna. Kanske för att arga tyska journalister ännu inte twittrar, och är upprörda och känner sig förbigångna för att Angela Merkel postar viktig information på Twitter innan pressmeddelanden går ut. Väldigt intressant exempel och bevisar tydligt hur vissa journalister tror sig ha någon form av företräde eller veto när det gäller information, när, var och hur den ska släppas.
Kanske häst och vagn var bättre ändå?

Detta medan andra journalister verkar ha glömt bort källkritik och okritiskt tar det som sägs på Twitter på kanske lite för stort allvar ibland.

Antalet medlemmar i SJF ökar något, men färre är aktiva. Många är pensionärer. Samtidigt presenteras de två nominerade till ordförandeposten som ska utses på förbundets kongress i maj. Två kandidater. Två män. En har varit med ett tag. Den andre, Jonas Nordling, kanske kan åstadkomma lite förnyelse?

Rekordmånga har sökt jobbet som reporter på Journalisten efter avhoppade Paul Frigyes. Vågar man gissa att jobbet kommer att ges till någon som tycker ungefär som Helena Giertta?

Aftonbladet + Dagens Media = sant? De har i varje fall inlett ett samarbete som Helin skriver om här. Otvetydligt ett nytt grepp. Medievärlden ställer relevanta frågor.
En annan nyhet från Aftonbladet är iPadappen.
Annars har största samtalsämnet med Aftonbladet inblandade denna vecka varit Drottning Silvias stukade fot. Tidningen har bett om ursäkt, och enligt tidningen Resumé är personalen på tidningen upprörda över att chefredaktören inte stått upp för sin medarbetare. Martin Schori skriver bra i Dagens Media om vilka konsekvenser agerandet kan få på sikt.
Här skriver Jan Helin.

Parallellt med detta har Tidningen dragit igång Sveriges största livegranskning av den svenska skolan, med Emanuel Karlsten i en nyckelroll. Det går undan, så sent som förra veckan gjorde Emanuel sin sista dag som sociala medier-redaktör på Expressen, nu frilansar han och uppdraget åt Aftonbladet har han som extern konsult.
Som frilansjournalist har han också insett vikten av att marknadsföra sig själv och göra sig tillgänglig på Facebook, som i veckan lanserade en ny kategori pages, nämligen “journalister”.

Väntan har varit lång, men denna vecka togs äntligen den nya tryckpressen i Sundsvall i bruk. Med detta kom Sundsvalls Tidning i ny form, och jag ger en första tumme upp, inte minst för greppet att flytta ledare till sidan fyra och lägga debatten på sidan fem. Yngre människor i min närhet kommenterade att “det ser ut som en leksakstidning”.

Edvard Unsgaard startar PR-byrå. Önskar honom lycka till och utgår ifrån att hans Facebookfadäs om bajs och arbetslinjen lärt honom något han kan förmedla till kunderna.

Turerna har varit många kring Hallands Nyheter den senaste tiden, den här gången är det chefredaktören som anklagas för att ha erbjudit medarbetarna svarta pengar. Det var en ny variant för mig, då kanske detta är att föredra – arvode utifrån hur många klick ens artikel genererar.

Läs gärna den här intervjun med Gunilla Herlitz, chefredaktör för Dagens Nyheter.

En ny version av Angry Birds genererade 10 miljoner nedladdningar på tio dagar. Helt obegripligt tycker jag då, eftersom Angry Birds är det tristaste iPhonespelet jag testat, och jag har testat ett gäng.

Bara en liten stund efter att Ulf Adelsohn tvingades lämna posten som ordförande för SJ brakade tågkaoset loss. Denna gång drabbades jag själv då jag skulle ta tåget från Stockholm till Sundsvall 18.30 på torsdagkvällen.
För mig spelar det inte så stor roll om förseningarna orsakades av Trafikverket eller av SJ, däremot är jag precis som Gunnar Bark häpen över SJ:s dåliga kommunikation.

Jag kom till centralen ungefär klockan 18.00, och hade då via Twitter fått veta att det var totalstopp i trafiken. I loungen försökte jag få lite information, men den var knapphändig. Tavlan som visade tågavgångarna hade slutat uppdateras klockan 15.37, då inget av de då aktuella tågen fått lämna stationen. De tåg som trots allt gick söderut kom inte upp på tavlan varför flera passagerare missade sitt tåg som trots kaoset faktiskt gick. Jag lyckades med hjälp av Twitter, en god vän och lite jävlaranamma snappa upp att vändande X2000 från Sundsvall skulle avgå från Solna station och slängde mig i en taxi för att mötas av en öde station, där så småningom ett tåg rullade in. Det var tomt, ostädat och personalen berättade att de stått på Arlanda i fyra timmar. Vi var en handfull personer som förstått att tåget skulle gå från Solna, och vi bänkade oss alla i första klassvagnen, resten av tåget var tomt. Med tanke på att tre tåg mot Sundsvall ställts in/var försenade är det väldigt märkligt att inte SJ sett till att få fler av de strandade passagerarna ombord på detta tåg. Den största frågan: om de kan skicka biljetter med sms, varför inte också information vid dylika händelser?
En annan och viktigare fråga är den om journalisters lyxfokus, som Isobel Hadley-Kamptz skriver om i Expressen.

Så till avdelningen lättsammare: jag har denna vecka kört en repris på #nosmileyweek. Förra gången var det Jocke som tog initiativet, men jag kan inte minnas att folk blev lika provocerade då som nu, eller också är jag bra på att förtränga. Jag har klarat mig bra, har gjort en enda smiley i en chatt med sonen, som för övrigt också deltog i #nosmiley.
Opassande reflekterar över #nosmiley här.
Som av en händelse skriver Fredrik Wass en artikel om att språket på nätet är viktigare än någonsin. Jag vill också passa på att tipsa om denna eminenta artikel om utropstecken, som Jan Gradvall skrev redan 2009.

Apropå sonen så har han praoat hos mig den här veckan. Här berättar han själv om praon. Det påtagligaste är kanske hur uppgiven han verkar vara när det gäller förnyelse i skolan, där han säger sig inte ha fått lära sig någonting alls om vare sig datorer eller internet.
Då är det otroligt glädjande att läsa detta, om förskolor som twittrar. Jag har själv följt Stenhumlan sedan starten. Här skriver Fredrik Larsson som drog igång Stenhumlans Twitter.

Därmed säger jag tack för den här veckan. För dig som tycker att den här sammanfattningen var mager hänvisar jag vidare, till Uppdragsmedia, Per Torberger, Fredrik Strömberg, Jocke Jardenberg och såklart Jerry Silfwer.

/Sofia Mirjamsdotter
@mymlan


Flattr this


03
Apr 11

Veckan som gick – Vecka 13

Det är något i luften… känner ni det ni med, kära läsare? Det börjar bli vår förvisso, men det är bestämt något annat i antågande också. Temat för det här veckobrevet blir disruption.

“Disruption is the (usually deliberate or intended) interruption of normal work or practice.”

Wikipedia, den 3 april 2011

Temat skulle även kunna vara att svära i kyrkan.

Låt oss börja i skolan och ta avstamp i Johan Ronnestams postning om att skolan verkligen behöver förändras; inte i morgon – nu. Många hakar på:

“Oskar Leijon gjorde mig uppmärksammad på att Dagens Nyheter publicerat ett debattinlägg av Jan Björklund senare samma dygn som handlar just om vår framtida skola. Att döma av samlingen av bloggar som kommenterat på Knuff så satte det fart på bloggosfären. Kristina Alexanderson belyser vikten av att tänka nytt och inte fastna i samma hjulspår. Även Anna Kaya talar på vikten av att titta framåt och inte bakåt. “Att vara en bakåtsträvare är inte en lyckad framgångsfaktor”. Christermagister hänger på men verkar inte fullt lika rädd över bakåtsträvandet. Han framhåller särskilt vikten av mer resurser och fler pedagoger vilket jag absolut skriver under på. Fredrik Svensson, som jag också refererat till i texten ovan (och uppdaterat med länk, tack Per Torberger) betonar, lite lustigt, vikten av att ‘tänka om’ och framhåller likt jag hur världen förändras och hur skolan och utbildningen måste förändras också. Monica, Lina och Janis som ligger bakom bloggen Metabolism faller in i kören av missnöje och listar en del av reaktionerna på Twitter som jag tycker är läsvärda.”

Kolla även in Axboms tankar om visualiseringar för skolan.

Själv tycker jag att det är fel att hela tiden betona kunskapsskolan. Kunskap finns redan på internet att hämta i stora drivor. Det är ju en förståelseskola vi behöver. Den som har förståelse kan skaffa sig kunskap – rätt enkelt till och med! Tvärtom? Inte alls lika självklart. Kommer de pedagogiska institutionerna att se det pedagogiska i detta redan under 2011?

Och vad är det som händer med våra vanor på webben? Är den här statistiken på något sätt signifikativt för hajpade tjänster som egentligen inte håller måttet?

Från Quora:

“Bad sites with network effects show much slower decay in use than they should based on their absolute quality. (think eBay.) Bad sites who price most of their product at free show incredibly slow decay in use. (think Craigslist). But make no mistake, it is happening.”

Apropå Quora, så har Facebook börjat rulla ut Facebook Questions, åtminstone här i USA. Kommer de att rå på Quora? Kanske, men Facebook har haft det motigt på den fronten ett tag. Facebook Places dödade inte Foursquare, Facebook Deals rubbade inte Groupon, Facebook Search är ingenstans i närheten av Google. Flickr (flickEr?) är fortfarande starka på bilder och Facebooks statusuppdateringar verkar inte nämnvärt ha inverkat negativt på Twitter – snarare tvärtom.

Och på allt fler håll hör jag människor vara trötta på Facebook, för där “händer ju liksom ingenting längre”. Å andra sidan är det långt ifrån självklart att Google +1 lyckas med att bygga ett community som hotar den “Like-kultur” som Facebook skapat.

Anna Lindberg reflekterar:

“Och helt plötsligt har människors engagemang blivit hårdvaluta. Tummar på Facebook, tweets, gröna knappar på sajten, kommentarer till nyhetsartiklarna. Där det tidigare var tyst försöker vi nu alla överrösta varandra i att få våra användare att reagera. Gilla! Dissa! Säg nåt! Tyck nåt! Gör NÅGONTING! […] Däremot undrar jag vad som finns bortom gödslandet med knappar för snabb återkoppling.Vad gör vi med återkopplingen? ”Jaha, tusen gillar på Facebook. Vad roligt. Ska vi ta en fika innan vi bestämmer vad tidningen ska handla om i morgon?” Hur tar vi vara på det engagemang som faktiskt visas? Och finns det nåt språk bortom de ensidiga uppmaningarna: ”Gilla oss! Snacka med oss! Rösta! Tävla! Tyck!”? Finns det en retorik som inbjuder till diskussion, engagemang och påverkan utan att för den skull innehålla något som mest påminner om militäriska order? […] Att gödsla med gilla-knappar är bara början. Till riktigt engagemang är det långt kvar. Och frågan är om våra användare har tröttnat på vårt högljudda gastande på vägen.”

Det börjar bli hög tid för nästa disruptiva rörelse. Dags för fler att gå från snack till verkstad. Hm…

“Många öppna dörrar som sparkas in nu.”

Ja, så sammanfattar Mikael Zackrissons i en vanligt förekommande kommentar under Webbdagarna. Och fortsätter:

Annika Lidne formulerade det lysande i sitt keynote i onsdags: relationer är jobbiga. De kräver en massa av oss, engagemang, tid, resurser, mod, personlighet, integritet, transparens. Det är inte gratis med sociala medier, det kostar jättemycket om man ska göra det bra. Och gör man det inte bra kommer satsningen bara dö ut. Annikas spaning var också att 2011 blir året då vi ser en mängd sociala medier-satsningar självdö. Vi har lärt oss att sociala medier är gratis, det är bara att göra, och så blir det lite halvdant. Men kanske har vi som varit förespråkare av detta också varit för insäljande. Vi kanske borde ha sagt att det är i grunden enkelt, men det kommer kräva hårt jobb. I alla fall om det ska bli bra. […] Och det är likadant på storföretagen. Björn Elmberg på jättekonsulten Cybercom tog tillfället i akt att såga flertalet av sina egna kunder i media- och  telekombranschen för deras brist på våga satsa på nytt och krampaktigt slåss för det gamla.”

Från företagens sida börjar frustrationen märkas. De har lyssnat och deltagit i “utbildande workshops” om sociala medier länge nu, riktigt länge till och med. (Själv har jag till och med slutat göra enstaka utbildningsseminarier för att istället fokusera på konkreta kunduppdrag.) Givet allt snack borde vi se mer, helt enkelt. Var är alla konkreta lokala framgångssagor, undrar företagen?

Men “var är pengarna?”, ja det undrar även bloggarna. Therésia Erneborg startade kring detta en symptomatisk diskussion:

Och diskussionen går vidare:

Själv sammanfattar jag diskussionen på min egen blogg, Doktor Spinn. Och PR-byråerna, då? Många har hemläxa att göra.

Fantastiskt vilken ironi vi egentligen snubblar över här. Över tid har det gamla journalistgardet skällt på bloggarna, dessa irriterande små “gratisarbetare”. I själva verket står bloggarna ofta närmare de nya affärsmodellerna – eller försöker åtminstone vara innovativa. Och företagens innovationskraft inriktar sig på dessa bloggar istället; de ser ju inte direkt någon uppsida hos mediehusen längre, eftersom de ofta tittar på att låsa in innehåll bakom betalväggar, avsnörpta RSS-flöden eller propreitära hårdvaruformat.

Titta då istället på lösningen hos ett spännande startup-företag som menyou.com:

Tailsweep lanserar en videotjänst där bloggare själva kan tjäna på de annonsvisningar de genererar. Videofy.me är ett annat exempel. Hade mediehusen bara lyssnat på rätt personer hade de kunnat leda den här utvecklingen för flera år sedan. Nu får de unga nytänkarna chansen.

Det rör alltså på sig. Facebook Credits, till exempel. När hoppar dessa krediter ut på fysiska betalkort som vi kan använda i köttvärlden? Och när svarar Google med någon form av Google Wallet-tjänst? LinkedIn tuffar på med add on-tjänster och hittar på så sätt en B2B-modell genom att sälja människors kontaktnät. Spotify når en miljon betalande medlemmar – och då har de inte ens klivit in på de största marknaderna ännu. E-handeln är redan global.

“Hippewebbens” dagar verkar vara räknade. Snacka och kramas är trevligt – och det ska vi nog inte upphöra med! – men… frustrationen är påtaglig i den svenska vårluften. Och det “lösa tyckandet” får allt för ofta obehagliga former, vilket också Judith Wolst påpekar i samband med just Webbdagarna:

“Jag eftersöker fasen en ökad generositet i det digitala surret kopplat till den talare som står på scenen i ögonblicket. Vem sjutton darrar inte på rösten av att stå inför tusen personer och försöka briljera (?!) – när detta dessutom inte tillhör personens ordinarie arbetsuppgifter. Ganska få talare på listan kan klassas som “professionella talare” utan arbetar som webbansvariga, m-chefer eller affärsutvecklare. Just detta gör “casen” verklighetsförankrade. Inte framföranden perfekta. Detta kombinerat med konsult-talarnas presentationer (“best practice” & “så här har andra gjort”) anser jag skapar en bredd i ett program.”

Joakim Jardenberg i en kommentar:

“När online möter offline, när publiken möter scenen, när rummet möter internet. Men allt för ofta landar det i en slags kamp om att dissa och vara cool. Not cool.”

Vi behöver disruption. Igen. Vi måste våga släppa fram och hylla de som gör saker istället för att sitta på våra Jantearslen och vara bittra, konstaterar jag bittert. Fan, bli inte som Bo liksom.

Paul Ronge tvingas att ta en offentlig roll rådgivarroll i #SNgate. Det finns ett gammalt uttryck i PR-branschen om att aldrig bråka med någon som köper hinkvis med bläck. Men så mycket bläck finns ju inte på webben (annat än i störiga popup-annonser för bläckpatroner), så kanske är det symptomatiskt att faktiskt börja gå till öppen motattack? (Andra fajter är inte lika självklara…)

Nåväl, det får nog inte gå till överdrift det här med att gå till attack mot lokaltidningar: Hela historien med hoten mot sportjournalisten från Västerbottens Folkblad är ju galen. En stödgrupp har journalisten i alla fall fått.

Varför bortprioriteras webben på JMG, förresten? Och varför har bemanningsföretagen och redaktionerna ett sådant symbiotiskt förhållande samtidigt som journalisterna blir handelsvaror?

Det har också varit grävkonferens för journalister. Här är vinnarna av Guldspaden.

Några snabba:

Johan Grafström menar att public service måste vara generösa. Är återtåget av “Har du hört den förut?” möjligen ett exempel på det? “Fördömande av amerikansk populärkultur har varit en svensk paradgren sedan 1970-talet,” som Jan Gradvall skriver. Har vi egentligen tittat oss i spegeln? Nej, då tycker jag att danskarna är bäst i Norden på filmer och tv-serier. Kolla in danska Borgen och den moraliskt flexible spinndoktorn Kasper istället.

Sorglig historia om björnungarna. Men det måste finnas perspektiv och proportion på saker och ting. Jonas Wahlström menar att varghatet är mer påtagligt:

“Björn förknippas inte med något som är farligt. Det finns inget björnhat i Sverige. Det finns ett varghat som är fullständigt ogrundat medan björnen är som i visan »Mors lilla Olle« som äter blåbär och annat gulligull. Det finns inte en barnsaga som förtalar björnen men alla förtalar den elaka stora, stygga vargen.”

Mike Florette tycker att vi ska sprida positiva memes. Mer aprilskämt, kanske? Kanske kuddkrigSofia Mirjamsdotter slår istället ett slag för No Smiley-week, visserligen ur ett språkligt perspektiv men den dubbla betydelsen i det här sammanhanget blir ju lite… skoj, möjligen? :)

Okej, nog med gullandet.

Vi kliver över i en ny tid. Webben är inte klar med oss på långa vägar. Och det säger jag inte bara för att jag skrivit en epilog över Piratpartiet. Att bara finnas på webben är nämligen inte längre tillräckligt för att få den där så eftersökta klappen på axeln. Francisco Rosales med en talande analogi:

“At university, I played guitar in a band. We were decent but not spectacular – proficient, but not destined for greatness. What I noticed from years of playing at gigs and rehearsal rooms was the standard my bandmates would set for other bands. The comment was always, in an impressed tone, that such and such a band was really ‘tight’. This meant that every piece was bang in time, the rhythm section locked in, everything in tune, on the beat, focused and solid. The thing is, for signed bands, for those who have success in mind, being ‘tight’ is a given. All the other things that go into a great song are built on top of it, but you don’t praise The Rolling Stones for being tight. That’s like praising Usain Bolt for knowing how to walk.”

Some famous last words then för att riktigt ordentligt svära i kyrkan och därmed sätta punkt för SSBD-sammanfattningen för den här veckan:

Jerry Silfwer


27
Mar 11

Veckan som gick – Vecka 12

Oroligheter
Den japanska regeringen verkar ha svårigheter med att hitta rätt sätt att kommunicera ut med sitt folk i tider av oroligheter. Rätt väg att gå i sammanhang som dessa är att säga som det är, att ta till vara på det förtroende som redan finns och försöka bygga det starkare. Att “skydda” folk från obekväma sanningen är sällan en framgångssaga. Det verkar också vara svårt att få ordning på korrekta fakta kring strålningens spridning.

Siffrorna för döda och skadade efter tsunamin har nu under helgen uppmätts till närmare 17 000 personer. Men solsken finns då man fortfarande finner överlevande bland söndertrasade hus.

Det är, i alla fall enligt mig, svårt att hålla reda på all information gällande Libyen och var vi befinner oss när det gäller flygzonen, ledarskapet och allt det andra. Mycket i de svenska medierna kretsat kring huruvida Sverige ska ställa upp om eller när frågan kommer. I början av veckan var alla partier försiktigt positiva till ett svenskt deltagande, utom SD som hellre ville lägga pengarna på flytingarna. Oväntat? Idag säger sig flygvapnet vara redo och väl förberedda i händelse av insats. Något som är säkert är att det sedan upprorets början inte har varit säkert att vara journalist i landet. Kommitén för skydd av journalister, CPJ har registrerat över 60 fall av attacker mot medier. 

De fyra journalisterna från New York Times som hållits fångna i Libyen släpptes under måndagen och så även två journalister från AFP och en fotograf från Getty Image.

Flygattackerna fortsätter och så gör också striderna. Rebellerna som har västs stöd har dock anklagats för övergrepp och det finns en problematik när beteendet från även detta håll börjar likna det som man slåss för att slippa undan.

Ett amerikanskt plan störtade i veckan i Libyen.

Och det fortsätter även att vara oroligt på flera andra ställen i världen. Massgripanden i Syrien där det finns en möjlighet att det 48 år långa undantagstillstånd som rådit i landet upphävs, sprängdåd i Jerusalem och fortsatta oroligheter i Jemen. För att nämna några.

Det är inte bara i dessa delar av världen som missnöje med regeringar visar sig. I London protesterade under lördagen 250 000 personer mot de stora planerade nedskärningarna. Och, tyvärr inte helt oväntat, tar vissa tillfället i akt att slå sönder och vandalisera. Tips via @JohanHedberg om det här flickerkontot fullt med bilder från händelserna.

I världen
Apple godkände en app som tydligen ska ”bota” homosexualitet. Behöver jag ens kommentera vilken nivå av korkat vi befinner oss på i det här sammanhanget? Nej, tänkte väl inte det… Den stötte ju givetvis på motstånd och togs bort. Hade man verkligen inte tillräcklig med vett hos Apple att dels se den uppenbara idiotin?

Till något trevligare. Vårt älskade Twitter fyllde fem år i måndags (i och med att den första tweeten postades på för dagen fem år sedan). Tänk om man vetat vid starten  det man vet idag. Svindel! Här är de mest minnesvärda tweetsen enligt Metro teknik (som i sin tur hämtat dem från ABC News). Vad sägs om en tweet från rymden? Också bra läsning om då, nu och framtiden. I Sverige har inte tjänsten slagit stort än, men det växer.

Hollywoodstjärnan Elisabeth Taylor har avlidit  under veckan, 79 år gammal, vilket känns som en bit äkta glamour av den gamla skolan har lämnat oss. Lika känd, om inte mer, för sitt skandalösa privatliv som för sina skådespelarinsatser. Det är sorgligt. Och lite underligt att man kan tycka något är sorgligt även om man själv inte alls kände personen i fråga. Men ändå… Och för att hålla på sin image blev hon även faschionabelt sen även till sin egen begravning.

Här hemma
Ny ledare för Scocialdemokraterna är alltså Håkan Juholt. Officiellt från och med i fredags. Paul Ronge skriver om Juholts linjetal och inledande ord på Socialdemokraternas extrakongress. Carin Jämtin har också idag söndag installerat sig som partisekreterare. Nu återstår bara att se hur det går för dem.

FI, Feministiskt Initiativ, har även de haft kongress i helgen där man sa tack och hej till Gudrun Schyman och välkomnade tre nya talespersoner, varav en man. Man behåller också namner FI och byter inte till Feministerna, vilket varit uppe för diskussion.

Kanal 5 program Jobbjägaren har rört upp en del känslor . “Cynisk underhållning” och “Satir över arbetslinen” har det bland annat kallats. Själv har jag svårt att se skillnaden mellan detta program och sådana som Lyxfällan eller liknande, och jag kan inte minnas att vi var lika kritiska när det kom? Var vi det? Julia Rosqvist, som programledaren heter mötte grundaren av en Facebook-grupp vid namn “Bojkotta kanal 5s program Jobbjägaren” i en debatt.

Pratradion ska ju göra en satsning i Sverige i form av Radio 1 med bland annat Robert Aschberg som dragnamn. Star FM är den kanal som får ge upp sin plats i etern på frekvensen 101,9 mhz från och med 4 april då den nya kanalen har premiär. Satsningen på pratradio inkluderar nu också centerpartiets Fredrik Federley, som föga förvånande kommer ägna sitt radioutrymme åt politik. Han tänker sig diskutera ämnen som kanske inte alltid tas upp i de traditionella forumen med en gästlista från både höger och vänster på den politiska skalan. Jag för min del välkomnar satsningen med nyfikenhet eftersom jag hellre lyssnar på prat än musik och hoppas att de kommer att göra det bra. Åsikter är spännande.

Vidare. Det här med en “otrohetssajt” är bara så konstigt alltså så jag vet inte vad jag ska säga. Jag kan också förstå att in-your-face-reklamen upprört en hel del människor. Att uppmuntra till otrohet så öppet är minst sagt kontroversiellt i parrelationernas tidevarv. Men man kan också se på det som den ultimata befästelsen av normen, snarare än en utmaning av den.

På ämnet Sörmlands Nyheter och den upphettade stämningen kring Sörmlands landsting skriver bland annat Staffan Dopping, om journalistiken, informationsavdelningens arbete och om Paul Ronges roll som av landstinget anlitad PR-konsult. Sörmlands nyheter, som anklagats för att ha drivit en kampanj i sina artiklar har också valt att själva lägga ut allt de skrivit kring det hät för att läsarna själva ska kunna bedöma huruvida de bedrivit kampanjjournalistik eller inte.

I korthet
Onsdagens Uppdrag Granskning inleddes med ny vinjett. Och Janne Josefsson och Nils Hansson från Uppdrag Granskning kammade hem Guldspaden i kategorin RiksTV vid grävgalan för sit program “Korruptionen i Göteborg”.

Högskoleverket granskar utbildningar inom journalitstik och medie- och kommunikationsvetenskap.

Stort skalv i Burma under torsdagen.

Jan Svanlund, någon som jag varit van vi att ha i TV-rutan i samband med sportsändningarna har avlidit efter en tids sjukdom. Han blev 69  år gammal. 

Publicitet till varje pris?” Tänkärt från DN.se.

Anonym på nätet? Sättet du skriver på säger mycket om vem du är.

Twitter förbättrar nu sin prestanda och tillgänglighet.

Earth Hour Skadligt jippo eller inspiration till handling? I lördags genomfördes den i alla fall efter flitig reklam lite överallt. 

Alla vill ha appar, men vad ska man göra med dem?

LinkedIn passerar 100 miljoner användare.

Årets bild något kontroversiell.

Och det här tycker jag bara att man ska läsa. Ge mycket, få mycket. Ett vanligt namn behöver inte betyda att man är osynlig och det är alltid skönt att höra när man heter Johansson…

/Caroline
@millionesse


25
Mar 11

Att ta godis från främlingar

Här följer en gästblogg från Therésia Erneborg som till vardags bloggar på Söta Saker. Den beskriver hur PR-byråer går till väga för att få gratisreklam i bloggar.
Vad tycker du, är detta ett bra sätt att marknadsföra sig, eller borde fler bloggare svara som Therésia? Ni som jobbar med PR, vad säger ni?

Att ta godis från främlingar

Häromdagen hade jag en intressant mejlkonversation med en kvinna från en PR-byrå. Hon jobbade med att lansera en ny glassmaskin och ville erbjuda mig att anordna en tävling på min blogg, där mina läsare bland annat skulle titta på en reklamfilm om glassmaskinen, svara på frågor och läsa om glassmaskinens förträfflighet. Ett utmärkt sätt att annonsera, kan man tycka. Produkten sätts i ett sammanhang (en tävling), når ut på en stor plattform där alla läsare är intresserade av bakning och matlagning och ger dessutom läsarna ett mervärde i form av chansen att vinna en glassmaskin. Gott så. Problemet med just den här annonskampanjen var att PR-kvinnan ville att jag ska göra den gratis. Eller ja, till priset av en ny glassmaskin hemskickad i brevlådan, för att vara mer exakt. Konversationen som följer (och som finns återgiven nedan) är väl egentligen vare sig dummare, roligare eller mer häpnadsväckande än den här typen av mejlsamtal brukar vara, men den belyser en attityd som börjar bli ett allt större problem för oss som bloggar (som jag även skrivit om här). Dessutom är den långt ifrån den enda i sitt slag.

Som bloggare får man ständigt en massa mer eller mindre vansinniga erbjudanden från PR-byråer och andra aktörer som vill tjäna pengar på ens blogg. Man kan till exempel, som i det här fallet, bli erbjuden någon fin köksmaskin mot att man gör reklam för den på bloggen. Eller få ett gäng chokladaskar att lotta ut till sina läsare mot att chokladtillverkarens namn får synas i bild. Andra gånger kan man bli bjuden på fester, mässor och provsmakningar, där det i gengäld förväntas att man ska skriva om hur god den nya polkagrischokladen är eller använda extra mycket av just den eller den typen av kakao nästa gång man bakar något till bloggen. Till priset av några paket mjöl, en ny elvisp eller ett par chokladkakor vill företag och PR-byråer alltså ha reklamplats på Sveriges största plattformar för just de läsare som de vill nå. En reklamplats som i en tidning med samma mängd läsare skulle kosta betydligt mer än så.

Problemet är tudelat. Dels handlar det om en PR-värld som inte förstår sitt eget bästa. Som utnyttjar (ofta unga, kvinnliga) bloggare utan att inse värdet av att behandla dem schysst och rättvist och betala för sig. Som profiterar på den omsorgsfullt och hängivet uppbyggda läskrets som bloggarna skapat genom att (ofta gratis och under flera år) göra det de är bäst på – skriva, fota, formulera sig och skapa relationer.

Men det handlar också om bloggarna, som inte förstår sitt eget värde. Som inte ser vilken enorm makt och marknadskraft de besitter. Och vilket gränslöst inflytande de kommer att ha i framtiden – när papperstidningar inte längre är något annat än charmiga stenkakor man köper på loppis.

När bloggarna inser det kommer det inte att bli nådigt att vara en inställsam och parasiterande PR-byrå. Då kommer det att kosta pengar att använda de här fantastiska och unikt nischade annonsplattformarna till att marknadsföra sina produkter och inte räcka med att stå i skuggorna och sticka till dem en chokladkaka då och då. Förhoppningsvis kommer bloggarna då också att minnas hur utnyttjade de blivit av PR-byråerna och gå raka vägen förbi dem, direkt till annonsörerna.

____________________________________________________

Hej Theresia!

I april lanserar vi en helt ny sorts glassmaskin för alla som snabbt vill göra egen glass. Du gör din egen glass på mindre än 15 minuter. Det är bara att plocka fram skålen från frysen, hälla i smeten och vänta ca 10 minuter. Perfekt för otåliga barn och fikasugna föräldrar!

Vi vill gärna låta dig testa glassmaskinen. Dessutom vill vi ge dina läsare chansen att tävla om en egen. Kontakta oss före den 28/3.

Bloggtävling

För att testa den nya glassmaskinen spelade vi in filmen ”Glassmaskinsexperimentet” där vi lät fem barn utsättas för en utmaning: att låta bli att äta glassen som står framför dem på bordet, tills mamma och pappa kommer tillbaka. Se filmen här:

Vill du arrangera en tävling så gör du så här:
1. Lägg upp filmen på din blogg.
2. Hitta på en fråga kring filmen, t ex ”Vilken färg har Elvira på tröjan?” eller ”Äter Elvira av glassen?” Svaret ska alltså gå att hitta i filmen.
3. Kom också på en motiveringsfråga – t ex när är glass som godast?
4. Be dina läsare maila svaren till dig.
5. Du utser vinnaren. Meddela vinnaren och maila vinnarens kontaktuppgifter (inkl. mail och mobilnummer) tills oss så skickar vi ut priset.

Tävlingen bör ligga uppe i ca 2 veckor.

(Beskrivning av glassmaskinen…)

Vänlig hälsning
“Sara”

____________________________________________________

Hej igen Sara,

Visst finns det möjlighet att hålla eller sponsra en sådan tävling på Söta saker! Här nedan följer priser för annonsering och tävlingssponsring på bloggen. Givetvis går det också att göra en tävling som pågår under mer än en vecka om man vill det.

Med vänlig hälsning,

Therésia

(Annonspriser…)

__________________________________________________

Hej Therésia!

Vi har tyvärr inte möjlighet att annonsera.

Vänlig hälsning
“Sara”

__________________________________________________

Hej,

Jaså? Jag trodde att det var exakt det ni ville göra.

Mvh,

Therésia

__________________________________________________

Hej,

Vårt syfte är inte att köpa annonsering. Vi vill ge dig och dina läsare möjlighet att testa glassmaskinen. Det är en väldigt fin produkt (rek pris 595 sek) som vi tror att dina läsare skulle uppskatta. På så vis sprider vi ut information om produkten.

Vänlig hälsning
“Sara”

__________________________________________________

Hej,

Så ni vill alltså göra en två veckor lång reklamkampanj för er produkt på en blogg med en nischad målgrupp på cirka 12 000 unika besökare i veckan för 595 kronor? Det är inte att “sprida information om en produkt”. Det är att annonsera till ett orimligt lågt pris och ganska oförskämt.

Jag är relativt säker på att mina läsare skulle uppskatta om den reklam som riktas mot dem är ärligt betald för.

Mvh,

Therésia

__________________________________________________

Hej,
Jag är ledsen för att det har blivit missförstånd. Vi har haft liknande erbjudanden och vet att bloggare brukar uppskatta att tävla ut produkter till sina läsare. Många bloggare hör också av sig till oss för att de vill ha produkter att tävla ut. Det var inte alls meningen att vara oförskämd och dina synpunkter är tänkvärda.

Vänlig hälsning
“Sara”

__________________________________________________

Hej,

Det är väl just det som är så obehagligt, att det inte alls handlar om ett missförstånd, utan ett systematiskt utnyttjande av (ofta unga tjejer) som tillbringat otroligt mycket tid och kärlek med att bygga upp en lojal och intresserad läsekrets genom att göra det de är bra på – skriva, fota och bygga relationer. Jag har väldigt svårt att tro att ni som PR-byrå skulle närma er en etablerad papperstidning med samma mängd läsare som dessa bloggar och erbjuda dem att exponera er produkt under två veckor mot att de får en glassmaskin.

Jag tror att ni som branch kommer att få väldigt svårt att överleva om ni fortsätter att ha den synen på bloggarna som ni har idag. Ryktet om PR-byråer som beter sig dåligt och inte betalar för sig går fort i den digitala världen, där bloggtjejerna har ganska stor makt. Men det vet du förstås redan, annars skulle du inte försöka få dem att sälja dina glassmaskiner.

Mvh,
Therésia


21
Mar 11

Veckan som gick – vecka 11

Att försöka sammanfatta veckor när det händer så mycket i världen som just nu är inte enkelt. Men här kommer veckans försök.
Föga förvånande är nyhetsläget med katastrofen i Japan och kriserna i Arabvärlden mumma för nyhetssajterna. Förra veckan slogs rekord på båda kvällstidningssajterna.

Själv har jag följt kärnkraftshaveriet i Japan via min arbetsgivare SR:s direktrapportering, även Svd direktrapportade. Kvällstidningarna var som vanligt också snabba, men har också fått kritik för att vinkla väl hårt och överdramatisera situationen.
Nästan alla stora nyhetssajter körde både en och två och tre chattar med olika experter på strålsäkerhet och kärnkraft.
Många svenskar upptäckte nog också japanska public servicebolaget NHK:s livesändningar från katastrofen. Själv försökte jag följa rapporteringen på Twitter via hashtaggen #jpquake, men det blev i alla fall för mig ohanterligt med tempot i uppdateringarna.
Intresset för katastrofen ledde stundtals till överbelastning på IAEA:S sajt, så atomenergiorganet tvingas gå ut och hänvisa till sin facebookssida för aktuell information.

Många av mina bekanta upprördes av bristande faktakoll på svenska nyhetssajter, och lyfte fram mer sakliga faktasajter, som MIT:s Nuclear Information Hub, den här illustrationen av strålningsmängder och inte minst den här rörliga grafiken över de drygt 650 skalven i regionen de senaste veckorna.
Strålningsriskerna gjorde också att flera svenska medier redan i tisdags började skicka hem sina medarbetare. En del är dock kvar, SR Ekot utrikeschef förklarar själv på Ekots nya redaktionsblogg skälen till detta. Missa inte heller Nils Horners blogginlägg om villkoren för reportrar på plats eller den här fantastiska historien om hur Apples personal i Tokyo hjälpte till under jordbävningen.

Hemskickandet fick internetprofilen Joakim Jardenberg att twittra att nu är väl debatten om journalistrollens förnyelsebehov död, och därmed drog debatten i gång igen, denna gång i gruppen Journalistbubblan på Facebook.

Ungefär när förvirringen kring läget Fukoshimakraftverket var som störst bytte svenska medier fokus från Japan till Libyen. FN:s säkerhetsråd enades om en resolution om flygförbud över landet, och några dagar senare gick Nato till anfall.
En av rösterna som rapporterade direkt inifrån Libyen var Mohammed Nabbous som drev webb-tv-kanalen Libya al-Hurra, Det fria Libyen. I veckan fick vi veta att han dödats. DN skriver här, utan att länka, The Guardian länkar till källor. Annars tycker jag överlag att svenska medier blivit mycket bättre på att länka till utländska källor under de här stora internationella nyhetshändelserna.
Ett bra ställe att få överblick i allt som händer är Wikipedia.

Personligen tycker jag det är lite märkligt att nyhetsskiftet skedde så snabbt. Det är nästan så att vi inte tros orka med mer än en stor internationell katastrof i taget. Eller så kan det bero på den stora osäkerheten i rapporteringen i Japan, osäkerheten i sig bidrar säkert till att folk tappar intresset snabbare. Ett underbetyg för journalistiken, eller ett tecken på hur svårt det är att få fram sanningen i ett sådant krisläge som en kärnkraftskatastrof är? Jag tror aldrig kvoten experter som uttalar sig per säkerställd faktauppgift om vad som hänt varit så stor. Men om medierna kunnat göra eller borde ha gjort på något annat sätt vågar jag inte ha någon uppfattning om.
Mycket av den svenska japanrapporteringen handlade om svenskar på plats och hur de skulle kunna ta sig därifrån. Att det bor 36 miljoner människor i stor-Tokyo som uppenbarligen inte evakueras verkade inte spela så stor roll.
Carl Bildt lyckas i sammanhanget än en gång uttrycka sig lite oförsiktigt på Twitter och tvingas förklara sig.

Jag avslutar Japanrapporteringen med den här videon tagen av en privatpersion mitt under pågående skalv.

Ola Erikssons bilder från den numera öde staden Pripyat vid Tjernobyl är väl värda en titt, för att få lite perspektiv.

Hemma i Sverige, i Nyköping, fortsatte bråket mellan politikerna i landstinget och tidningen Södermanlands Nyheter, som har avslöjat flera oegentligheter kring arvoden till politikerna.
PR-konsulten Paul Ronge kallades in för att hjälpa politikerna i mediestormen, vilket bara spädde på kritiken. Men precis som i #KKgate häromveckan eller Reinfeldt när han ansåg sig felciterad av DN så fick politikerna i alla fall på webben sin möjlighet att ge sin version av historien. Fredrik Strömberg kommenterar här.

Svenska Dagbladet lanserade en ny design av sajten tätare kopplad till papperstidningen. En förstasidan uppdelad i tydliga sektioner, och en formgivning och menyval som mer påminner om papperstidningen var huvudspåren. Snygg och vågad tyckte många. Så även jag, även om jag tycker det finns en risk att man tappar en del av det webbspecifika när man närmar sig pappret online. Redaktionschefen svarar direkt på kritiken i mitt inlägg.

En annan central ide med nya Svd.se var en låst toppbanner, något som länge varit DI.se:s kännetecken och även en av sajtens stora intäktslokomotiv. Även GP.se prövade i veckan att låsa toppbannern, men kritiken blev för hård och experimentet avbröts.

SJ fick i torsdags pris för sin kommunikation i bland annat sociala medier, vilket onekligen klingar lite falskt, när tågen trots allt fortsätter strula. Redan i fredags kompenserades utnämningen med det inte fullt lika fina priset “Årets struts”.

Under avdelningen betalinnehåll och digitala plattformar har kanadensiska La Presse beslutat att dra ned på pappersupplagan och ge bort Ipads till prenumeranterna för att påskynda övergången till helt digital distribution.
Ipad 2 sålde slut redan första helgen. En forskningsrapport från KTH konstaterar att det finns en betalningsvilja för innehåll i paddan, men rapporten var å andra sidan sponsrad av Tidningsutgivarna, vilket kanske gör att man bör ta resultatet med en nypa salt.
Roman Pixell fortsätter sin ambitiösa genomgång av läsplattan med en artikel om hur man kan tjäna mer pengar på annonser i Ipaden.
För över ett år sedan aviserade New York Times att man tänkte börja ta betalt på nätet. Nu är man klar med betalmodellen. 20 artiklar i månaden får man läsa gratis, plus artiklar man hittar via länkar på nätet och Google, sedan kostar det, och då rätt bra med pengar, 15 dollar för fyra veckor, 20 dollar till om man vill komma åt sajten från sin Ipad. Minst 1200 kronor om året alltså.
Jag har tjatat så mycket om betalmodeller förut så jag låter min exkollega Fredrik Strömberg tipsa om den bästa analysen av strategin. Ja, det är dyrt, ja det är vågat.

Strömberg kan för övrigt lägga en ny titel till sitt visitkort, Head of Concept, nu när Bonnier har bolagiserat sin plattform för magasin i Ipad, Magplus.

Ett annat Bonnierbolag, Björn Jeffereys Toca Boca, har lanserat sina första barnspel för Ipad. Tyvärr glömde de tänka på att vi inte längre lever på 50-talet när de gjorde de minst sagt könsstereotypa presentationsfilmerna för spelen: flickorna håller te-bjudning och pojkarna flyger helikopter.
Såväl läsning som annonsintäkter online överstiger nu dito i print, i amerikanska medier.

En liten debatt kring årets bild har blossat upp sedan en bild på Paul Hansen och de andra fotograferna fotograferande ett barnlik har publicerats.

Finska spelplågan Angry Birds tar in riskkapital och spår de traditionella konsolspelens död.

Techcrunch Jon Evans konstaterar att “the walled garden” har vunnit, inte ens Android klarar sig utan virus. Plattformsutvecklare måste göra som Apple och ha lite koll på vad man gör med plattformen.
Nättidningen Nyheter24 går med vinst för första gången, enligt egen uppgift. Sämre går det för affärssajten Realtid som tvingas till rekonstruktion; flertalet journalister förlorar jobben.
Fredrik Wass skriver att varesig Resumes eller Sveriges Radios leaks-projekt egentligen har något med Wikileaks att göra utan mer är att likna vid pr-jippon.
MTG lanserar pratradio med Richard Aschberg som dragplåster.
Schibsted hotar flytta från Sverige om inte förbudet  – som kabel-tv-kanalern enkelt kringgår – mot spelannonser tas bort.

Google anklagar kinesiska staten för att hacka sig in på Gmail.
EU tänker granska Facebooks och andra sociala nätverks villkor när det gäller behandling av personliga data. Samtidigt tvingar EU medlemsstaterna att införa datalagringsdirektivet. Dubbelmoral, kan tyckas.

Den svenska internetekonomin är för första gången sammansställd i en rapport och visar sig vara större än både byggsektorn och jordbruket. Bakom rapporten står Google.

Rabatt- och erbjudandenätverket Groupon ser ut att få en allvarlig konkurrent i Facebook Deals.

Staffan Heimersson tycker av någon anledning att han måste argumentera emot sociala medier-vågen.

I USA har det varit stor webbkonferens, South Buy Southwest i Austin. Internetworld rapporterar om några trender därifrån.
I Sverige arrangerades ännu en “unconference” om internet, alltså en mer anspråkslös konferens med fokus på spontana möten mellan deltagarna, spontana ämnen och improviserad agenda. Denna gång i Göteborg under det göteborgshumorklingande namnet Webcoast. Victoria rapporterar.
Emanuel Karlsten, en av bloggarna här på SSBD, slutar som sociala medierredaktör på Expressen för att frilansa.
Paul Frigyes går till nytt angrepp mot sin forna chef, Journalistens chefredaktör Helena Giertta. Helena svarar och nu är i alla fall jag trött på bråket.
En annan SSBD-skribent, Johan Ronnestam, skriver mycket läsvärt om varför Sverige behöver en ny kunskapsrevolution.

Vi avslutar med lite mer kunskap: En bild från när Barack Obama besökte Californien nyligen och åt middag med toppcheferna på flera av de tyngsta teknikbolagen. Är det inte Steve Jobs där vid Obamas vänstra sida?

/Mikael Zackrisson