GovData – Jonas Lejons sajt som samlar data från svenska myndigheter – är nu gratis att använda. Än så länge listar sajten främst utgifter i svenska myndigheter från 2003 och framåt. Till exempel kan vem som helst gå in och få veta att Socialstyrelsen förra året lade 10.1 miljon kronor på post, och 59.9 miljoner till utbildning för den egna personalen.
Och när vi är inne på myndigheter – nu finns UD-bloggen, och med den en egen liten UD-bloggportal där Google maps används för att peka ut varifrån i världen det bloggas. Richard Gatarski har skrivit mer, liksom Dagens Media.

Björn Jeffrey har fått ett nytt uppdrag hos Bonnier, nämligen att lösa gåtan om mediebolagens framtid, som Fredrik Wass uttrycker det på Bisonblog.

Somliga kanske hävdar att det inte finns någon gåta att lösa, inte minst när annonsmarknaden vänder uppåt. Men siffrorna säger egentligen ganska lite om utvecklingen över tid. USA Today gör drastiska förändringar och i Australien spår Ross Dawson att tidningarna kommer att ha tappat sin relevans redan år 2022:

“We are shifting to a “media economy” dominated by content and social connection. Yet established media organisations will need to reinvent themselves to participate in that growth.”

Gert Frost bloggar en hel del om sociala medier, och jag rekommenderar hans blogg som har ett journalistiskt kritiskt perspektiv på utvecklingen, samtidigt som Frost är nyfiken och öppen för den digitala revolutionen. Den här veckan har han bland annat skrivit om hur han uppfattar att landsbygden och i det här fallet Norrland verkar ha halkat efter i den digitala världen, och att många som sitter långt från storstäderna inte förstår nyttan i sociala medier. Jag ser liknande tendenser, och tanken går till den elitdiskussion som förts på Twitter i sommar. Alla dessa experter på sociala medier, denna “elit”, som finns främst i storstadsregionerna tycks måttligt intresserad av landsbygden i allmänhet och Norrland i synnerhet. Jag kan tänka mig att göra en turné och försöka förklara sociala medier också i mindre hippa och hajpade delar av landet. Nån som hakar på?
Men det behöver inte krånglas till eller göras svårare än det är. Sociala medier lär man sig bäst genom att använda dem. Och genom att förstå att de inte är ännu en kanal för publicering och envägskommunikation.

Jag vill gärna slå ett slag för #Allemansprojekt, en sajt skapad av Mattias Boström från Piratförlaget och David Stark från Uppdragsmedia. Eftersom det handlar om crowdsourcing och bygger på deltagande är det svårt att säga var det hamnar, men tanken är att personer med idéer som inte hinner genomföras ska kunna sajten för crowdsourcing, kanske finns någon annan som går igång och vill genomföra just din idé?

Svenska Dagbladet förnyar. I veckan presenterades Olle Zachrison som ny näringslivschef och på onsdag rullar den nya debattsajten ut.

Sydsvenskan satsar mer på det digitala och tillsätter en ny chef för Digitala Medier.
Också Sveriges radio bygger om och tillsätter åtta regionchefer som ersätter de tidigare kanalcheferna.

Trådlösa nätverk borde vara standard i alla skolor. Kanske om ett par år?

Så över till veckans och faktiskt månadens stora snackis – våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange, som drogs tillbaka inom mindre ett dygn och utlöste en våldsam debatt om pressetik, personlig integritet och feminism.
Jag har skrivit om det i min personliga blogg. Först samma dag som nyheten basunerades ut, senare en kommentar till Isobel Hadley-Kamptz utmärkta text. Och så en kommentar till den massiva kritiken mot både media och rättsväsende.

En person som varit väldigt engagerad och poppat upp i stort sett överallt där debatten förts är Staffan Dopping, som är hårt kritisk mot beslutet att publicera uppgifterna och därmed stämpla Julian Assange.
Expressen var visserligen först, men Expressen var långt ifrån ensam om att göra den publicistiska bedömningen att uppgifterna och namnet på den i sin frånvaro anhållne Assange skulle publiceras. Jag vet inte om argumentet att “hela världens medier kan inte ha fel” håller särskilt bra. Att följa med strömmen är sällan klokt som publicist, men om vi utgår ifrån att varje redaktion tänkt till och fattat ett självständigt beslut i frågan kanske publiceringen inte var så märklig ändå?

En annan person som varit kritisk och som synts i tevesoffor och hörts uttala sig i radio är Joakim Jardenberg.

Thomas Mattsson skriver själv om publiceringen. Också Martin Jönsson skriver, liksom Jan Helin. För jo, de två senare fattade exakt samma publiceringsbeslut som Expressen, även om de inte var först på bollen.

Mårten Schultz skriver läsvärt ur ett juridiskt perspektiv.

Om namnpubliceringen av Assange orsakade en smärre folkstorm inte minst bland Wikileaksanhängare, så orsakade publiceringen av en av de anmälande kvinnornas namn om möjligt ännu större upprördhet, om än i något andra kretsar.
Helena Giertta och Agneta Lindblom Hulthén fördömer publiceringen som ansvarig utgivare Bernt Hermele försvarar i Medievärlden. (Hulthén som tidigare krävt granskning av rättsväsendet för den rent juridiska hanteringen av fallet Assange. Och Jouråklagaren har också anmälts för sekretessbrott.)
Jag upprepar vad jag redan sagt – Hermele borde verkligen skämmas.

Diskussionen som uppstått parallellt som handlar om det rent sexuella och vår syn på våldtäkt, sexuell frihet och intilliggande ämnen är också intressant, även om den kanske inte har så mycket med mediebranschen att göra. Men värda att läsa i ämnet är Oscar Swartz och Lisa Magnusson.

Många har sagt att det hela är en soppa utan vinnare, där alla är förlorare. En möjlig vinnare kan dock vara Expressen vars besöksstatistik tog ett glädjeskutt i samband med Assangerapporteringen.

En dryg vecka har gått sedan våldtäktsanklagelserna, och de flesta tycks eniga om att de flesta konspirationsteorier som härjat kan avskrivas. Henrik Alexandersson konstaterar krasst att det hela handlar om typisk svensk klantighet, och länkar till den här artikeln i Dailymail som är betydligt mer detaljerad än någon av de svenska tidningarna ens varit i närheten av.

Diskussionen om pressetik lär gå vidare. Och jag hävdar precis som jag gjorde i min första postning om Assange att den svenska pressetiken inte alls är så obefintlig som många belackare gör gällande. Det är inte samma sak som att inga misstag görs, eller att olika chefredaktörer har olika höjd på sin ribba, men återigen – diskussionen om etik är mer levande än någonsin och i det nya landskapet där vem som helst kan tycka till – och där folk faktiskt gör det – blir det svårare och svårare för ansvariga utgivare att slippa undan ansvaret för sina beslut.
Joakim Jardenberg skriver om den pressetiska diskussionen, en postning som orsakade en del indignation på Twitter från bland andra Martin Jönsson och Daniel Sandström. Indignation som jag inte riktigt förstår, eftersom jag hängde en hel del på Twitter och såg twittrare som ifrågasatte att ingen med riktigt ansvar fanns på plats och diskuterade, och att en diskussion om pressetik var värdelös om ingen ansvarig fanns med.
Just därför är Jardenbergs postning så bra.
För det är precis som han skriver. Vem som helst får vara med. Läsare, tittare, folk i branschen och folk utanför. Och chefredaktörerna lyssnar, det vet jag, även då de inte direkt kastar sig in i diskussionen på Twitter.

Lite relaterat: Den här publiceringen känns betydligt allvarligare än vad som skrevs om Assange. I Assangefallet fanns en tanke bakom, ett beslut fattat inte utan konsekvensanalys, medan dylika misstag faktiskt bara inte får förekomma.

Vad gäller anklagelsen om ofredande som kvarstår mot Assange så är den i dagsläget inte särskilt intressant i förhållande till andra verksamheter som han ägnar sig åt. Som Wikileaks.
Avslutningsvis tycker jag att ni ska läsa den artikel om Assange som publicerades i Fokus i fredags.

Så över till veckans andra stora samtalsämne, nämligen Sverigedemokraterna i allmänhet och den stoppade reklamfilmen i synnerhet.

Jan Scherman säger att det inte var komplicerat att stoppa filmen och hävdar att den bryter mot lagen. Enligt Anna Serner än TU:s jurist Per Hultengård av en annan uppfattning.
Många menar att stoppandet av filmen bara gett Sverigedemokraterna ett nytt argument för att hävda sit martyrskap, medan andra, som Serner, menar att filmen borde ha sänts i TV4 för att den är så avslöjande och knappast skulle värvat röster åt partiet.
Jag är inte lika säker på det.

Både Thomas Mattsson och Martin Jönsson skriver bra om det faktum att SD inte alls är diskriminerade i årets valrörelse, utan får precis den plats de förtjänar i förhållande till sitt partis storlek och siffror i opinionsmätningar.

Själv funderar jag på om inte metadiskussionen kring SD vare sig den handlar om en stoppad film eller hur de i övrigt framställs i media ger den mer luft under vingarna än de skulle fått om de inte omgärdats av medveten och undermedveten överdriven försiktighet från mediernas sida vare sig det gäller eventuella publiceringar av debattartiklar eller medverkan i tevedebatter och allmän rapportering om deras politik.

Så sent som förra söndagen medverkade Jimmie Åkesson i Agenda där han diskuterade våldtäkt med Gudrun Schyman, som här förklarar varför hon tog debatten. Frågan är vad som är mest anmärkningsvärt – att hon tog debatten eller att hon i likhet med så många andra tycks känna sig tvingad att förklara och försvara varför hon gjorde det.

Den stoppade filmen har redan enligt SD själva haft cirka 350.000 visningar på olika ställen där den ligger ute. Och jag ser ingen anledning att inte visa den, se och bedöm själva:

Jag visade den för min mamma. Hon tittade två gånger utan att uppfatta kvinnorna i burka. Hur man nu lyckas med det.

Tor Billgren skriver bra om filmen, och sätter fingret på det som var min första tanke, nämligen vad barnvagnarna spelade för roll? Är SD i hemlig maskopi med Lena Andersson?

Frågan om vem som gjort filmen har också fått sitt svar. Sveriges Radio blev inte jätteglada över att den är producerad av någon som även levererar till SR, även om Anders Königsson själv säger att han inte ställer sig bakom budskapet i filmen utan bara har gjort ett jobb.
Jag såg en blänkare någonstans men minns tyvärr inte var – hjälp mig gärna om du vet, Staffan Dopping kanske? – som menade att Königssons publicitetsskada i samband med avslöjandet var fullt jämförbar med den som Julian Assange lider efter våldtäktsanklagelserna. Intressant tanke som jag inte vevat färdigt än. Kom gärna med synpunkter på den!

Jag har inte själv hunnit kolla in eller läsa det här, men det skulle kunna vara intressant. Nima Dervish publicerar en SD-avhoppares historia som PDF.
En annan läsvärd text om SD ifall ni lyckats missa den är Strages krönika.

Därmed lämnar vi Sverigedemokraterna för denna vecka.
Men vi stannar kvar i valrörelsen, som Thomas Bodström tänker sköta via sociala medier från USA dit han precis rest med sin familj:

“Jag har i dag tillfälligt förflyttat mitt valarbete utomlands. Anledningen är att familjen ska installera sig i Massatuches där bland annat alla fyra barnen ska börja skolan nu. Jag kommer att skriva artiklar, göra intervjuer, delta i debatter och skriva på bloggen och på facebook. Nu är det i och för sig tänkt att det bara kommer att bli några dagar. Jag kommer att åka hem allra senast någon gång nästa vecka. Det här blir en intressant möjlighet att se om de sociala medierna verkligen fungerar så bra som många säger.”

Jag tycker inte att det är något att jaga upp sig över, faktiskt tror jag att det går alldeles utmärkt att driva valrörelse över nätet under några dagar.

I Journalisten fann jag den här debattartikeln som ifrågasätter mediernas roll som opinionsbildare.
Och hos Johanna Sjödin finner jag den här texten om ungdomar som åtalats för barnpornografibrott efter att ha skickat nakenbilder av sig själva till varandra.
Intressant utifrån den svenska barnpornografilagen som tar sig de mest absurda uttryck.
Fredrik Strömberg uppmärksammar genom att dela ut titeln “Veckans ceremonitroll” den stora enkät som Dagens media gjort för att ta reda på riksdagsmännens inställning till reklam.

Sommartorkans räddare på flera redaktioner var Littorinaffären. En härva som det inte talas mycket om idag, bara ett par månader senare.
Minn ni Jesper Nilsson som fotograferade poliser i tunnelbanan och publicerade bilderna i sin blogg? Nu står det klart att han som bloggare inte omfattas av tryckfrihetsförordningen. Som Jocke säger – det är ett inte helt lätt dilemma, även om lagen egentligen är solklar. Men inte minst i ljuset av Wikileaks önskan om att verka från just Sverige på grund av vår tryckfrihetsförordning och källskyddet är det en viktig diskussion, låt den inte dö ut.

Jag närmar mig slutet på höstens första veckobrev från SSBD. Om jag glömt något viktigt så kan det tänkas att Axel Andén har med det i sin veckosammanfattning.

Innan jag sätter punkt vill jag puffa för det arbetsstipendium som Andreas Ekström inrättat till minne av Leif Alsheimer.

Och allra sist idag – filmen om SSWC:

Uppdatering: Ni som har frågat vad det kostar att prenumerera på veckobrevet via mejl – nu har ni chansen att bidra om ni tycker det är värt något. Gå till Flattr.com, registrera ett konto, sätt in en summa pengar och klicka sedan på Flattr-knappen här nedan. Flattr gör det enkelt att belöna dem vars jobb du anser vara värd någon form av belöning.

Same!? Same?? But?? Different?!?

I något SvD rubricerar som “SVT-Bråket om bröllopsbilderna” pågår just nu en diskussion mellan SVT:s VD Eva Hamilton och Joakim Jardenberg.

Inledningsvis vill jag poängtera en sak. Jag är inte jurist så de slutsatser och iakttagelser som jag ger uttryck för här bygger på erfarenhet och vad jag lyckats läsa mig till i allmänt tillgängliga artiklar i ämnet. Sitter du med sakkunskaper fyll då gärna på i kommentarsfältet.

Joakim Jardenbergs agenda är tydlig; Släpp så mycket public service-material som möjligt fritt så att publiken och entreprenörer kan dra nytta av det. Detta mot bakgrund av den unika finansieringsmodell som SVT vilar på. Eva Hamilton å andra sidan menar att det är inte rimligt att de aktuella bilderna från Kronprinsessan Victoria och Prins Daniels bröllop ska hamna i Reuters arkiv för den facila summan av €1.000. Utan att de endast skulle få sprida bilderna enligt modellen för nyhetsrätt, dvs 48 timmar. Principiellt förstår jag båda två men jag upplever att de pratar om olika saker.

Eva argumenterar på samma sätt som vilken chef för ett stort mediebolag som helst. Hon sitter på något som är unikt och vill inte att de dyra bilder man producerat ska kunna spridas för vinden. Problemet ligger möjligen i att hon inte är chef för vilket mediebolag som helst. SVT är ett publikfinansierat bolag som genom en av riksdagen beslutad licensavgift finansierar sin verksamhet. En gammal konstruktion sprungen ur en tid då TV-mediets genomslagskraft ansågs så stor att man var tvungen att reglera densamma. Men nu gäller diskussionen internet. En distributionsform som trots sin överlägsenhet i förhållande till TV inte har ansetts behöva reglering enligt samma modell. Men internet för en broadcaster som SVT är i allt väsentligt förknippat med distribution på samma sätt som etersänd TV. Ett sätt att nå brukarna genom teknologi.

Det internet Jocke pratar om är något helt annat. En plattform för att dela och samskapa innehåll. Vare det uppslagsverk, mjukvara,TV-program eller diktsamlingar, det spelar ingen roll. Internets styrka ligger i samskapandet snarare än distributionen i sig. Detta kräver i sin tur ett nytt ekosystem, av somliga benämnt wikinomics.

Om vi backar bandet så uppstod egentligen allt i samma ögonblick som Hovet valde att ge SVT ensamrätt till bröllopet. I samma ögonblick som förlovningen tillkännagavs började en skönhetstävling mellan SVT och TV4 om vem som skulle få rätten att vara Host Broadcaster. Ett prestigeuppdrag som kostar en ohygglig summa pengar. Jag vet inte på vilka grunder beslutet fattades, men det ligger nära tillhands att tro att SVT kunde erbjuda en produktion som i Hovets ögon var mindre kommersialiserad.

Eva Hamilton och SVT gick segrande ur denna kamp. Och hon gjorde det med kraften av sin finansieringsmodell och den trovärdighet SVT som public servicebolag lyckats skapa. Att sedan Hovet lyckades få till stånd denna skönhetstävling mellan SVT och TV4 som om det gällde en Champions League final är en annan historia.

Men nu stod alltså SVT där med denna gigantiska sändning. Hur skulle de då agerat? Vi leker med tanken att de – som Joakim Jardenberg föreslår – velat dela ut denna historiska händelse till publiken. Producerat den och släppt den på en frikostig CC-BY-NC licens. Vilka problem hade uppstått?

Till att börja med hade hela Reutersdiskussionen sannolikt inte upstått. Om alla bilder finns tillgängliga för användning av vem som helst i all framtid så faller deras idé att stoppa in den i ett arkiv som endast finns tillgängligt för deras kunder. Men SVT hade genom detta också underminerat deras affärsidé och skapat en kraftig marknadspåverkan. Kanske till den grad att detta skulle blivit underkastat ett PVT test?

Man skulle också kunnat släppa klippen under en ännu frikostigare licens, CC-BY. Då hade Reuters i likhet med alla andra kunnat stoppa in det i sitt arkiv. Rent av ändrat och klippt lite i materialet. Men är det hederligt mot licensbetalarna? Att de gemensamt betalar för något som sedan kommersiella bolag kan använda och ta betalt för igen? Skulle rent av Hovet ha synpunkter på detta. Och är det förenligt med de etiska reglerna för press, TV och radio?

Detta skulle delvis kunnat lösas med en share alike licens, CC-BY-SA. Dvs Reuters hade kunna göra vad ville, lägga till, ta bort, men de får inte själva ta betalt i nästa led. Det kanske hade varit något?

Det kanske finns en väg för public servicebolagen att möta creative commons när allt kommer omkring. Men riktigt så enkelt är det naturligvis inte.

För att SVT skulle kunna släppa bröllopet på en CC licens måste man inte bara försäkra sig om att förvärvat samtliga rättigheter, utan också rätten att vidarelicensiera samtliga rättigheter. Det är en grannlaga uppgift. Varför? Jo. Säg att bröllopskortegen stannar framför ett upphovsrätts-skyddat konstverk som blir framträdande i bild. I ett nyhetssammanhang i Sverige innebär detta som regel inget problem. Om SVT vill använda samma bild i något annat sammanhang måste ersättning utgå till upphovspersonen via BUS. Detsamma gäller allt som anses ha verkshöjd. Givetvis innebär detta att framträdanden som görs i sändningen av artister också måste kontrakteras på ett sådant sätt att SVT i sin tur får släppa materialet fritt. Eventuella tal kanske också kan anses uppnå verkshöjd, eller ännu värre innehålla längre citat ur upphovsrätts-skyddade böcker måste också klareras. Listan kan, som du förstår, bli mycket lång.

Vidare överlåter alla anställda inom public servicebolagen genom sina respektive kollektivavtal den ekonomiska upphovsrätten till arbetsgivaren, men jag är osäker på om dessa avtal gör det möjligt för arbetsgivaren att släppa materialet vidare helt fritt att bearbetas. Utgångspunkten för public servicebolagen är att upphovspersoner ska ersättas ekonomiskt för deras prestationer, vilket exempelvis innebär att bolagen avsätter pengar årligen för att ersätta upphovsrätts-skyddade prestationer utförda av anställda. Fördelningen av dessa pengar sker i samarbete med de fackliga organisationerna. I det ekosystem som CC bygger på är valutan inte alltid reda pengar.

En annan komplicerande faktor är att det i upphovsrättslagen inte finns något som heter godtros förvärv. Det innebär att om SVT av någon anledning skulle missa någon tredje parts upphovsrätt och du använder materialet är det du, och inte SVT, som kan bli stämd av upphovspersonen, trots att materialet är släppt på en CC licens. Du har också att beakta den ideella rätten och ska tillfråga upphovspersonen i vissa fall.

Min slutsats är att för att kunna förverkliga det som Joakim Jardenberg vill krävs inte bara en vilja från de stora mediebolagen. Vi måste få en modernare lagstiftning, gällande såväl upphovsrätt som yttrandefrihet och tryckfrihet. Det måste till en rejäl diskussion kring tillämpningen av de etiska reglerna för press TV och radio om vi som journalister ska släppa råmaterialet fritt för vem som helst att använda. Om en CC licens ska tillämpas på aktualitetsmaterial så måste frågan kring vem som är ansvarig utgivare på nätet lösas.

Det är lätt att tro att bara för att man själv kan släppa det material man skapat fritt under CC (som denna text t ex) så kan stora företag göra detsamma. Det innebär inte heller att SVT ska komma undan med att agera som vilket kommersiellt TV bolag heller. De bör naturligtvis sätta ner foten och visa vart man vill i framtiden. De måste omedelbart börja utreda frågorna och inte ingå nya avtal som inte möjliggör en vidare spridning än idag. Vara försiktig när man tecknar kollektiviserande avtal så dessa innebär att om upphovspersoner vill släppa material fritt kan de också göra detta.

Allt sammantaget är det naturligtvis lätt att anklaga SVT för att vara snåla och inte se till publikens bästa. Men det är förenklat. De gör nog vad de kan under de regelverk som finns. Man kan möjligen anklaga Eva Hamilton för att inte tydligt ange riktningen. Vilken framtid man ser framför sig. För om public servicebolagen är rädda om sin position på mediamarknaden måste man ha strategier för de olika scenarier som kan tänkas ske. Det är något samtliga ps-bolag borde kunna vara öppnare med.

Om en liknande idé som public service skulle uppstått idag så skulle mycket kunna göras annorlunda. Det vore oerhört intressant om den diskussionen kunde uppstå i kölvattnet av denna diskussion. Det finns mycket i public service och Creative Commons grundidéer som är gemensamt. Men public service står fortfarande stadigt med fötterna i ett gammalt och tryggt ekosystem, medan Creative Commons bygger på ett annat.

Men det hoppas jag vi kan prata mer om på SSWC den 13-15 augusti. Jag och Joakim får förhoppningsvis till en session på ämnet. Vi ses väl då?

/Johan Grafström

Same!? Same?? But?? Different?!?

Att det är maj och hur mycket som helst att göra och att sommaren står för dörren är dessutom en anledning för oss att med detta önska trevlig sommar!
Förra veckans veckobrev blev alltså det sista denna vår.

Men vi försvinner inte. Fortsätt gärna läsa Doktor Spinns länktips, läs mymlan the real, och alla andra skribenter här på SSBD. (länkarna hittar ni i högerspalt)

Följ oss gärna på Twitter, och så hörs vi till hösten igen.

(naturligtvis kommer vi att blogga här om något särskilt händer eller andan faller på, men vänta er inga storverk den närmaste tiden)

/Jerry och Sofia med vänner.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Thord Daniel Hedengren menar att nytillträdda ansvariga utgivare ska ansvara för artiklar som publicerats på nätet innan de tillträdde. Detta blir en sorts “arvssynd” som ansvariga utgivare måste leva med, menar Hedengren. Exakt vad som gäller vet vi inte ännu.

Det hela aktualiserades av att Daniel Sandström inte vill ta ansvar för publiceringar som hans företrädare på Sydsvenskan gjort. Thomas Mattsson kallar domen för olycklig, och jag håller med honom. Mattsson menar att detta hotar de digitala arkiven med successiv utrensning: “Att rensa i mediesajternas arkiv är faktiskt lika befängt som att börja klippa i gamla tidningslägg”.  I den påföljande debatten poängterade exempelvis Joakim Jardenberg att publicering inte är något som sker varje gång en server http-anropas.

Mitt förslag på lösning: Om ett gammalt publiceringsbeslut anmäls och döms, låt då ansvarig utgivare fatta ett “ligga kvar-eller-ta-bort-beslut” och låt henne eller honom stå till svars för detta beslut och inte det första.

Apropå debatter så drar Sofia Mirjamsdotter sitt resonemang kring Sverigedemokraterna vidare, en vidare utbyggnad av hennes första omdiskuterade postning på ämnet. Textpassagen nedan tycker jag är kärnan i Mirjamsdotters resonemang och samtidigt skiljelinjen mellan henne och dem som argumenterar emot henne:

“Alla håller såklart inte med mig, men jag kompromissar inte när det gäller att yttrandefriheten måste försvaras, vem som än vill utöva den. Många tolkade min postning som att jag tycker att svenska tidningar ska släppa fram anhängare till partiet i kommentarsfält och debattinlägg. Det tycker jag inte. Yttrandefrihet är inte detsamma som rätten att publicera sig överallt, var som helst och när som helst. Varje ansvarig utgivare fattar sina egna publiceringsbeslut. Det jag reagerade mot var den svenska pressens tystnad i fall där sverigedemokrater blivit utsatta för allt från äggkastning till att förlora jobbet på grund av sina åsikter. Samma press som i dagarna ägnar spaltmeter efter spaltmeter åt att diskutera Lars Vilks rätt att yttra sig.”

Min åsikt är att journalistiken måste ställa sig frågan Är det här något som svenska folket borde känna till? och agera utifrån det. Behöver vi veta vilka åsikter som bubblar under ytan så har vi rätt att få veta. Om åsikterna sedan är problematiska rent politiskt så är detta inte något som enskilda mediehus är skickade att vara skiljedomare kring. Journalistikens uppgift är att genomlysa Sverigedemokraternas ideologi, sakpolitik och anhängare. Och dess konsekvenser. Här är medierapporteringens misslyckande ännu så länge monumentalt.

Och om exponering = framgång för Sverigedemokraterna, ja då har problematiken väldigt, väldigt lite med publicistisk att göra.

Kent Persson deklarerar i alla fall att han inte tänker samarbeta med några Sverigedemokrater. I skrivande stund 235 kommentarer och Persson får sannerligen kämpa med olika kommentarsstrategier. Webbkommentarer har ju annars varit på tapeten ett tag nu. Mina tankar efter att plöjt kommentarsväxlingarna för mig osökt till Monty Python (lägg gärna märke till affärsmodellen!):

Lars Vilks då? Jag tycker att Humanistbloggen gör en bra poäng somo kontaterar att häda inte är det samma som att kränka i lagensmening. Via Staffan Bengtsson. Andreas Johansson Heinö diskuterar rätt och fel om Lars Vilks föreläsning.

Värmlands Folkblad kritiserar Nya Wermlandstidningen i HBT-frågor.

Det smarta internet i dumburken? Ja, det är ju knappast en ny idé och det har funnits olika implementeringar. Men nu buzzas det kring Google TV. Via Kristofer Björkman:

Vad kommer detta att innebära för journalistiken? Traditionella tv-nyheter kan komma att behöva bli sökbara på Google både vad gäller indexering och transkriberingar – annars väljer nyhetskonsumenterna andra nyhetskällor. Text- och bildbaserade nyhetsmedier behöver inte transkribera förstås, men kan komma att behöva presentera alla sina nyheter även i webb-tv-format för att nå ut.

Kommer Google TV att slå? Kommer alla annonsintäkter att gå till Google? Det blir spännande att följa utvecklingen.

(SVT och Stampen inleder samarbete, förresten.)

Google Wave, förresten. Nu tillgängligt för alla. Det tog ju tid för Twitter att hitta sitt nischanvändande, så vi får akta oss att räkna ut Wave och Buzz ett tag till, tänker jag. Lite otäckt dock om Google ska agera censor. Det är hur som helst inte särskilt lätt att förutså framtiden (missa inte citaten)!

Håll koll på GeekGirls Crowdsourced Charity Hack!

Anna Troberg är kritisk till de traditionella mediernas hantering av Säpoaffären:

“Det talas då och då om “bloggsörjan”, men det framstår mer och mer som om det är bloggarna som fyller de skor som gammelmedia har för små fötter för: Opassande, Hax, Mikael Nilsson, Röda Berget, Rick Falkvinge.”

Sveriges Radio får kritik av Patrik Fältström. Anette Novak menar att SR hotar åsiktsmångfalden.

Jag sörjer att Värnpliktsnytt läggs ned. Det är säkert rätt beslut, nu när vi inte ska ha någon värnplikt och så, men ändå. Den har nog betytt mycket för många.

Mikael Zackrisson frontar en ny affärstidningssatsning. Jag tycker detta är superbra – vi behöver fler affärsmedier och mer konkurrens mellan dem! De sociala medierna är bättre på att lyfta fram de entreprenörssatsningar som görs, men lite sämre på att granska och ifrågasätta. Som här där Zackrisson diskuterar hur verkligheten kom ikapp Spotify.

Du följer väl förresten Micco Grönholms Twitternytta?

I Stockholm och för vana att arbeta på nätterna? Om du vill hänga tillsammans så finns nu Stockholm Nightowls.

Svenska PR-företagen ställer frågan om medietränare ska kunna få Stora journalistpriset eller om det är ett kok stryk de förtjänar?

Ted Valentin har listat Sveriges hetaste bloggare och skällt lite på Resumé. Tobias Rydergren var dock snabbt på bollen och rättade till, snyggt!

Martina Lind kommenterar Svenska Dagbladets partitest där politiskt aktiva plötsligt upptäcker att de ur ett sakpolitiskt perspektiv “hamnar” i andra partier. Jag vet inte vad slutsatsen ska vara. Lita inte på partitester eller Fundera en gång till över din partitillhörighet?

Lind fortsätter: “Ett intressant efterspel är att Svd dels varit inne och kommenterat på de kritiska bloggarna, och dels svarat på och anpassat sig efter kritiken. Så får tex Tommy Möller stå till svars mot bloggarnas kritik i Svd. Ett bra exempel på hurbloggarna läses av och påverkar traditionella medier. Och ett bra exempel på hur man som tidning kan hantera situationen. Dessutom kan Svd glädja sig över att nu ha valrörelsens antagligen mest länkade partitest.”

Några snabba puckar:

• RvdB funderar kring Bonnier och Sprite.
• Kristina Alexandersson om respons via Twitter.
• En analys av politiska partier på Twitter av Peter Krantz.
• Micco Grönholm tipsar om en video om varför vissa lyckas.
• Hårt tryck för att få sommarjobba på DN och Expressen.
• Martin Kreuger skriver initierat om mordtraumat i Härnösand med intressanta paralleller till Flashback- och Facebook-journalistik.
• En studie visar att fildelning är bra för försäljningen.
• Taggen #jourtips på Twitter trummar på riktigt bra! Om du är journalist på jakt efter case – tagga dina tweets med #jourtips.
• Det verkar väl gå sisådär för Wikileaks grundare…
• Medievärlden får nytt utseende.
• Kjell Häglund vill hyperläsa. Jag med.
• Konsulterna är den nya arbetarklassen?
• Jobbar du med PR på något sätt? Låt mig då egotipsa om nätverket PR of Sweden.
• Faktiskt kan skrivande vara som riktigt bra sex… typ.

Inte nog med detta?

Läs hela internet, vettja. Men kom för allt i världen i håg att ta hand om varandra. Eller ta jobb i reklambranschen om du känner att du fixar kreativitskraven. Och om du vill bli rik gör du klok i att inta bara hänga med likasinnade. Vilken väg väljer du?

Till sist 1: Ett specialomnämnande till Beta Alfa för alla de länktips som jag har så stor nytta av! Ni är förstås fler, och fler omnämnanden kommer. Det är ni som sätter agendan. Länkkärlek FTW!

Till sist 2: Agnereds Närsjukhus kör Dagens outfit.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Men jag börjar med debatten om Pressombudsmannen och PON, som hölls på Publicistklubben i måndags. (i onsdags hölls ytterligare en debatt som jag inte hört så mycket om dock).
I måndags fanns PO själv, Yrsa Stenius, på plats. Hela debatten kan ses här. Det var en rätt lam diskussion, men det var ändå intressant att höra Yrsa Stenius bemöta den massiva kritik hon fått den senaste tiden.
Medierna i P1 har gjort en undersökning om förtroendet för Stenius som PO, som visar att förtroendet är mindre, men att få vill se henne avgå i förtid.

Det blåser också kring tidningen Arbetaren, och förra helgen publicerade Aftonbladet en debattartikel undertecknad 27 nuvarande och före detta medarbetare på Arbetaren, som riktar hård kritik mot den nya ledningen. Chefredaktören svarar på kritiken i en egen artikel, och i Medievärlden.
Förre chefredaktören Rikard Warlenius kommenterar vidare i sin blogg.

Kvällstidningarna har halverat sina upplagor de senaste trettio åren. Här känns viktigt att påpeka att det är just pappersupplagorna som halverats, inte antalet läsare.
Apropå den trycka upplagan har Medievärlden gjort en intressant kartläggning av hur mediejättarna tänker gällande sina tryckerier.

Vad gäller kvällspressen har Aftonbladets medarbetare Martin Ezpeleta skrivit ett lysande försvar av kvällstidningsjournalistiken efter att hans läsare ifrågasatt varför han “säljer sig billigt” till skitpressen.

Samtidigt som trenden tydligt pekar på att upplagetappet inte är en tillfällig svacka presenterar Schibsted en strålande kvartalsrapport. Aftonbladet ökar vinsten och SvD vänder förlust till vinst. Och det inte bara siffrorna som är svarta, SvD har också lyckats öka upplagan. Helin kommenterar Aftonbladets siffror i sin blogg.
Samtidigt sätter DN punkt för sparåtgärderna genom att säga upp 11 personer. Herlitz kommenterar beslutet i Dagens Media.

Att dagspressen lever i en föränderlig och krisfylld tid blir vi varse på olika sätt. Än en gång ställs WAN-konferensen in. (Förra årets konferens i Indien blev visserligen av till slut, om än uppskjuten.)

Att nätjournalister använder färre källor tror jag har mer att göra med deras uttalade uppdrag att vara snabba, kortfattade och att deras jobb fortfarande på många redaktioner inte ses som lika viktigt som att skriva för papperet, än på någon annan eventuell förklaring.
Tyvärr. Eftersom nätet lämpar sig alldeles utmärkt för fördjupning. Om reportrarna dessutom uppmuntras att börjar jobba med öppen, nätdriven journalistik tror jag att antalet källor ökar istället för att minska.

Förra veckan tipsade Jerry om Magnus Bråths text “Bloggar är inte små tidningar“. Fredrik Strömberg har kontrat med texten “Tidningar är inte stora bloggar”. Och Bråth replikerar.

När jag föreläser brukar jag påtala vikten av att visa blogglänkar i anslutning till artiklar på sajten. Att det lönar sig visar Expressens statistik, som efter införandet av Twinglys tjänst för blogglänkar slagit rekord. Emanuel Karlsten skriver mer.

Lars Vilks attackerades under en föreläsning i Uppsala i veckan. En händelse som återigen satt frågan om yttrandefriheten i fokus. Thomas Mattsson skriver. Lars Vilks själv uttalar sig för SvD.
Magnus Betnér skriver rysligt bra om Vilks och yttrandefriheten, och efter diverse kommentarer gör han också ett förtydligande, som förklarar med all önskvärd tydlighet vad yttrandefrihet innebär i praktiken.

Personligen har jag i veckan läst Niklas Orrenius mycket aktuella och angelägna bok “Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.”
En bok om Sverigedemokraterna, som är det mest nyanserade jag läst om dem någonsin, faktiskt.
(Här finns en ypperlig recension av boken.)
Förutom att den förklarar SD:s politik och vad partiet egentligen vill, är den mediekritisk. Och därmed självkritisk. Jag blev så pass upprörd över delar i boken att jag skrev ett inlägg med den kanske lite i överkant provocerande rubriken “upp till kamp för sverigedemokraterna”. En postning som snabbt genererade många kommentarer, både i min och i andras bloggar.

Niklas Orrenius kommenterade med en form av statement över varför han skrev boken, här är hans kommentar i sin helhet:

“Intressant diskussion! Med min bok försöker jag, lite förenklat, främst säga två saker:

1. Sverigedemokraterna är inte som Ny Demokrati. SD är ett ideologiskt drivet nationalistiskt parti som vill ha en genomgripande samhällsomvandling. Invandringskritiken är bara en del av detta. Nationalismen präglar alla områden av partiets politik: skolfrågor (SD vill ha en mer fosterländskt sinnad undervisning i bl a historia), kulturfrågor (partiet vill slopa offentligt kulturstöd utom till det som enligt SD ”bär det svenska kulturarvet”, som folkdräktsarkiv och vikingamuseer).

Denna punkt kommer fram rätt väl i dessa reportage

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article233412/Sd-ledaren-har-tagit-plats-i-rampljuset.html

http://www.sydsvenskan.se/omkretsen/article428552/SD-toppen-drommer-om-Faroarna.html

2. Det är ett demokratiskt problem att sopgubbar, lärare och tjänstemän har förlorat sina jobb på grund av sina åsikter, för att de är SD-medlemmar. Det är också ett problem att så många Sverigedemokrater blir hotade och misshandlade på grund av sina – måhända extrema – åsikter. Denna punkt kan illustreras av detta reportage:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article123330/Sparkad-for-sina-asikter.html

Historiskt har svenska journalistkåren rapporterat för lite om dessa två centrala punkter i förståelsen av SD, anser jag. Därför har vi ett kunskapsunderskott om SD i Sverige idag – trots alla artiklar som skrivits om partiet.”

Jag har inte, som somliga tror, missat den första punkten i Orrenius bok. Det är självklart en väldigt viktig fråga för Sveriges journalister, och det är lite fascinerande att den som på senare tid skrivit det mest relevanta som SD och deras faktiska politik på senare tid är en komiker och bloggare. (jag har tidigare tipsat om Magnus Betnérs utmärkta texter som SD)

SvD testade ett nytt grepp häromdagen då de beskrev det Sverige vi skulle få om Miljöpartiet fick bestämma. Maria Wetterstrand har självklart fått kommentera.
Jag tror att det skulle vara intressant att få läsa en liknande text om SD. En beskrivning av det Sverige de vill ha.

I en demokrati måste människor få fatta egna beslut, och det är mediernas uppgift att se till att de har bra underlag för sina beslut. (inser när jag skriver meningen att det inte ens ska behöva sägas)
Politometern som samlar politiska bloggar nylanserade i veckan med fler bloggar, bland dem partier som tidigare inte indexerats som SD, FI och SP. Dessutom politiska bloggar utan särskild partitillhörighet.
Däremot ser jag inget yttrandefrihetsproblem här, om principen är att endast riksdagspartierna medverkar. Någonstans måste gränsen dras.

Och det händer mer i den politiska bloggosfären. Erik Laakso som förra veckan meddelade att han lämnar det socialdemokratiska bloggnätverket Netroots skriver en läsvärd debattartikel i Expressen.

Mittmedia meddelar att alla politiska partier får halva priset på annonsering inför valet, medan NWT-koncernen premierar de borgerliga partierna.
Och Jardenberg meddelar att han nu tänker släppa in annonser på Jardenberg.se. Han är tydlig med att han väljer själv och måste respektera dem som annonserar varför exempelvis SD och SJ är uteslutna. Personligen skulle jag nog säga ja till SJ men nej till SAS.

Tillbaks till Vilks som senare under veckan också fick sin hemsida hackad och vars bostad utsattes för mordbrand. Thomas Mattsson skriver en krönika i Expressen om Vilks och varför det är viktigt att slå vakt om yttrandefriheten inte bara i totalitära regimer utan också hemma i Sverige.
Vad gör Thomas Mattsson för att ta itu med problemet SD och yttrandefriheten? Jag har inte sett honom ropa lika högt när sverigedemokrater förhindras yttra sig. Och det är ett demokratiskt problem. Om kampen för demokrati och yttrandefrihet bara sträcker sig att gälla personer vars åsikter vi gillar, eller som i fallet Vilks – vit medelålders kulturarbetare och man, då ekar det lite tomt någonstans.
Lars Vilks finns för övrigt på Twitter, som @pluskvam.

Och Twitter var den plats där det först rapporterades om attacken på Uppsala Universitet. Var annars?

Twitter skakades om lite i veckan, då en bugg upptäcktes som gjorde att man kunde tvinga folk att följa en. Medan arbetet pågick med att laga hålet tappade alla twittrare alla sina followers, vilket orsakade viss panik i flödet. Det varade inte så länge dock.
Problemet var inte så allvarligt sett ur integritetssynpunkt, inte att jämföra med avslöjandet att det på Facebook gick att se sina vänners privata chattar. Däremot inte bra såklart, särskilt inte för kändisar med följare i hundratusental som med hjälp av buggen kunde ha tvingat dem att följa tillbaks, och även skicka privata meddelanden på Twitter. Emanuel bloggar mer om buggarna.

Julia Skott har skrivit en krönika i Aftonbladet om när kändisar sviker på Twitter. Och jag undrar fortfarande lite försynt var länken tog vägen, den som också förklarar för läsarna lite mer om vad mitt nämnda experiment gick ut på.

Second Opinion har inlett en serie om artikelkommentarer, där de talat med olika nyhetssajter om hur de tänker om kommentarshantering. Rekommenderad läsning för alla som har med läsarkommentarer att göra. Först ut Sydsvenskan, sedan Östran.
Lars Johansson på HD har bloggat om kommentarer. Läs också gärna Magnus Bråth.

Hugo Chavez tycks ta Twitter på stort allvar och nyanställer 200 personer för att ha koll på de kommentarer han får där. Men vad menar artikelförfattaren med påståendet att Mona Sahlin är Sveriges mesta politiska twittrare? Hon meddelade för en tid sedan att hon slutar twittra, och att ha många followers säger inte mycket om vad man är för slags twittrare. Jag passar åter på att slå ett slag för ett par av de bättre politikertwittrarna i Sverige, nämligen @GoranHagglund och @GudSchy.

Det här med att använda Twitter för att kommunicera, med väljare eller för mediefolk publiken, finns det en del fina exempel på. Som varande norrlänning reagerade jag i veckan när SvD publicerade följande rubrik:

Älskade Dumburk reagerade också. Liksom flera andra norrlänningar på Twitter. Efter viss förvirring rådande om det var Expressen eller SvD som publicerat (som såklart reddes ut med hjälp av Expressenmedarbetare på Twitter) bad Martin Jönsson hela Norrland om ursäkt, både på Twitter och i sin blogg.
Banalt exempel kan tyckas, men det visar utmärkt hur det kan fungera att ha koll på vad som sägs om en på nätet, delta i samtalet och snabbt kunna rätta till. Det gör läsarna glada, det ökar trovärdigheten och på sikt borgar det för goda relationer med publiken.

Diskussionen om otillbörligt gynnande i de fall Public Service använder exempelvis Facebook och uppmanar sina tittare att bli ett fan eller gilla deras sida kommer upp ganska ofta när jag pratar med Public Servicefolk. Och nu har en privatperson anmält Sveriges Radio för just det – gynnande av företagen Facebook och Google. Ska bli intressant att höra Granskningsnämndens resonemang i frågan.
Och debatten om Public Service och konkurrensen fortsätter, här har SR-medarbetaren Lillemor Strömberg svarat på Anette Novaks debattartikel i Medievärlden.

Sveriges Radio har presenterat sin nya identitet. Så här ser den ut.

Veckans bloggtips får bli Kristina Alexanderson, som skriver en hel del om nätet i ett skolperspektiv. Här har hon skrivit om begreppet Digitala infödingar och menar att det inte bidrar till bättre förståelse utan tvärtom. Jag håller inte helt med, utan tror att det beror på hur begreppet tolkas och förklaras.
Sen tror jag att vi äldre måste lära oss mer om hur dessa som kallas digitala infödingar faktiskt konsumerar media, och förstå att det inte handlar om tillfälliga tonårsnycker. Något som Emanuel Karlsten gör bra.

Rasmus Fleischer skriver om att lämna Facebook, och Andreas Ekström är inte sen att tala om “Facebooks första stora backlash”. Jag vill nog ha bättre underlag för det påståendet än att två personer förklarar att de lämnar communityn. Det är ungefär som att säga att bloggen är död för att Marcus Birro slutar blogga.

Sist några spridda skurar, väl värda att ta en titt på:
Anders Mildner är som alltid läsvärd. Det privata är politiskt.
Andreas Ekström gör samma reflektion som jag och förmodligen de flesta journalister gjort – nämligen att kvinnor är så mycket mer benägna att tacka nej till intervjuer än män.
Orvar Säfström om hur vi berömmer våra barn utifrån egna referensramar, och vad det kan betyda i praktiken när vi inte förstår deras värld. Måsteläsning!
48 Hour Magazine är ett crowdsourcat magasin, som föddes på Twitter. Nu vill Anders Frick göra samma sak i Sverige.
Pelle Sten ger oss ett bra exempel på hur Creative Commons kan fungera. Hans bild blev bokomslag.
Och avslutningsvis, en pressgroda utan riktig motsvarighet:

Same!? Same?? But?? Different?!?

För femton år sedan skrev Clifford Stoll i Newsweek om internet. Det har nu slängts upp på nätet, och det är frestande att bara peka och skratta. Stoll sa att internet inte alls hade den kraft och påverkan på våra liv och beteenden som folk sa skulle komma, och att det inte heller skulle få det. Köpa och läsa böcker och tidningar över internet? Larv. Handla varor, boka resor och aktiviteter på nätet? Inte då. Kunna skicka pengar och betalningar säkert? Omöjligt!

Peka och skratta, som sagt. Det kanske är lite naivt av Stoll att tro att internet i sin linda — för så gammalt och så stort var inte internet 1995 — skulle ha levt upp till sin fulla potential. Och med lyxen av erfarenhet är det för oss självklart att han är en våt filt.

Men vad säger folk idag? Det finns fortfarande många som skjuter ner möjligheter och visioner. Och ser man till det stora perspektivet är de femton år som gått också bara spädbarnsår. Det finns mycket kvar att göra, det finns mycket kvar som kan hända. Vad kommer folk om femton år skratta åt att vi dissar nu?

Same!? Same?? But?? Different?!?

Badlands Hyena leker lite med då-slipper-vi-växla-pengar-argumentet i EMU-debatten (i den mån den lever fortfarande). Vi geeks förnekar annars blint att Moores lag verkligen skulle vara död. Vi kanske kan sänka blodtrycket genom att läsa RSS utan stress?

Och så frågar folket, alltså. Ett initiativ att hålla koll på.

Brit Stakston har släppt Politik 2.0 och medverkar gör flera profiler inom sociala medier tillsammans med flera av de politiker som varit synliga i den digitala konversationen på webben. Bland annat Joakim Jardenberg tackar och länkar:

“Ett stort tack till Brit Stakston och Beijbom books för att de rodde iland Politik 2.0 (adlibris eller bokus). Boken är fin, den är välbehövlig och den kommer att göra skillnad. Stort tack också för ett grymt lanseringsmingel. Tajt, trångt och ingen som helst tvekan om att alla var där! Ni rockar.”

Niclas Strandhs råtext hittade jag här!

Gunilla Herlitz utsågs till årets branschpersonlighet. Jag hejade förstås på Sofia Mirjamsdotter som ju nominerats. Men jag hade blivit överraskad om hon faktiskt hade vunnit. Dels blev hon ju inte inbjuden till eventet(?), dels är ju sociala medier inom journalistiken på sina håll en oönskad bastard. Mina tankar om Gunilla Herlitz som val? Jag intervjuade henne för en uppsats när hon just tagit över efter Hasse Olsson på Dagens Industri och minns tydligt vår diskussion kring huruvida journalistik ska vara det människor vill klicka på ellerdet som allmänheten borde ha kännedom om. Hon slog mig som en klok, resonerande och handlingskraftig person.

NY Times + Facebook = Paying online readers? Eller som DN och SVD – ta varsin väg till pengarna? Eller varför inte satsa på chokl… kringtjänster?

Och vad du än gör – bjud på frukost! Men läs inte Johanna Sjödins postning enbart för avslutningsorden, utan för det orädda sätt som hon diskuterar sex på ett vuxet sätt, en diskurs som i övrigt känns som en tom lucka i det offentliga samtalet. Let’s talk about sex!

Mia Ankarvall skriver eftertänksamt om skolans och individens verkligheter i de sociala nätverkens era:

“Förhållandet mellan tingen och begreppen är minst lika viktiga som konstruktionen av desamma, likt trådar, eller kopplingarna som binder samman. Den figur som visar sig när man extraherar trådar och kopplingar är den kropp man ingår i, per funktion. När struktur möter metod händer något hos oss individer, och vi hittar vår placering och funktion.”

När jag läser Tommy K Johanssons Kommer Facebook att dö? får jag en distinkt flashback av det filosofiska konstaterandet i filmen Fight Club, att vi är alla döende; det är bara en fråga om att betrakta tidslinjen på tillräckligt långt avstånd. Vem vet, when all is said and done, så kanske det bara är Blocket som står när de andra har fallit? Till dess – dela, men dela ansvarsfullt, goddammit.

Sofia Mirjamsdotter lekte kändistwittrare i veckan. Det finns en del att ta med sig från experimentet och det kan förstås testa det förtroendekapital som Sofia över tiden har byggt upp, men det jag tycker är viktigt att titta extra på är att hon lägger ner mycket tid efter själva experimentet för att fånga upp feedback, prata med människor om deras reaktioner och att blogga om det efteråt, liksom för att vara delaktig i den kollektiva beskrivningen.

Någon kanske minns hur The Amazing Hanna gjorde sitt intåg på Twitter för några månader sedan? Utan att acceptera den ofta hyggliga kulturen på Twitter gick hon hårt åt både den ena och den andra. Och på kort tid har hon idag alltså 1643 följare utan att ha kultiverat någon närvaro under lång tid och utan att vara kändis. Vem som helst kan tycka att hennes approach gick stick i stäv med både det ena och det andra, men det gav ju henne en plats på kartan och en plattform. Inte för att antalet följare är rätt mätvärde, men jag hoppas ni förstår min poäng.

Mindre välkommet blev kanske Fredrick Federleys fejkade utspel, om någon minns?

Alldeles oavsett anser jag att organisationer gör det klokt i att inte ge sig på experiment av det här slaget. Jag har till exempel varit kritisk mot att Skattebetalarna hittar på en fejkad “motståndare” i Mats Roslin, en karaktär som de förser med både Facebook- och Twitterkonto kombinerat med annonser i dagspressen. Tips: Lämna de avancerade strategierna och experimenten åt social media naturals som Sofia Mirjamsdotter, Hanna Johansson och Fredrick Federley.

Apropå förtroenden så ser förtroendet för Yrsa Stenius ut att fortsätta minska:

“Den senaste tiden har pressombudsmannen Yrsa Stenius kritiserats hårt. Men handlar det om några enstaka klandrade tidningar som slår ifrån sig – eller är kritiken mer spridd? Medierna har kollat – och det visar sig att det finns ett minskat förtroende på de flesta av de stora dagstidningarna.”

Joakim Jardenberg rör om i grytan och föreslår att vi inför engelska som modersmål. Som ofta hos honom är det bra nivå på kommentarerna (eftersom han deltar i konversationerna själv = en hint till alla webbjournalister som inte svarar på webbkommentarer till egna artiklar).

Nujo är någon sorts Twitterportal ut mot journalisttweets, men jag tror de får jobba lite till med gränsnittet så det blir enklar att förstå hur sajten ska användas. Jag tipsar även på ämnet att ta hjälp av hashtaggen #jourtips. Det är en tagg för journalister i jakt på case. Några organisationer har försökt spamma genom att tagga sina pressmeddelanden med #jourtips, men jag, Per-Ola Mjömark och Mikko Viitala är lite “poliser” och säger till dessa företag vänligt men bestämt.

Urban Lindstedt skriver tänkvärt om Spotify och Facebook-integrationen:

“Med ett enkelt klick kunde se vänners, kollegors och bekantas spellistor och musikvanor på Spotify. Jag var tillbaka i pojkrummet där jag spelade upp senast inköpta vinylplattan för kompisarna. Musiken blev social igen. Helt plötsligt har både Facebook och Spotify fått en ny livsnerv. Lite pinsamt att alla kan se att jag lyssnat på melodifestivallåtar, men det är priset jag får betala för att se vad bloggaren Discobell lyssnar på hos Spotify.Nu ställs integriteten mot nyttan och glädjen av interagera med människor kring musik. Denna gång förlorade integriteten.”

Visste du förresten att du nu kan beställa Wikipedia-innehåll som tryckta böcker? Sådant här får mitt hjärta att bli varmt. De som läser det jag postar på webben kanske tror att jag är digitalevangelist, men faktum är att jag älskar pappersprassel och jag samlar på böcker. Jag är en stor magasinkonsument och tycker det är härligt att läsa på papper. Men jag älskar tanken om att vi alla och envar får möjligheten att publicera oss och läsa dem vi vill läsa ännu mer. Därför hoppades jag barnsligt mycket på Vulkan. Därför tycker jag att Sofia Mirjamsdotters projekt Daßlog Papier var spännande och därför köpte jag den fina boken från förra årets Sweden Social Web Camp. Och spana förresten in det coola projektet 48H Magazine!

Men tror jag på ovanstående? Det är en annan fråga. Ännu så länge står mitt hopp till en kombinerad program- och hårdvara som förverkligar min dröm om att ha en skrivare hemma som printar och binder ihop mina individuella exemplar av såväl morgontidningar som glossiga magasin. Sådan drömmare är jag!

En drömmare som tänker börja se upp med url-förkortare i framtiden, ty dessa problem kände inte jag till innan jardenberg.se tipsade om dem. (Nej, därmed inte sagt att jag tänker satsa på url-förlängare…)

Annars sätter Anders Mildner fingret på exakt den problematiska dimension som många företag och organisationer kämpar med att förhålla sig till i dag:

“Carl Bildts blogg är ett utmärkt exempel. En person på UD berättade en gång för mig att det första personalen där gör på morgonen, är att gå in på utrikesministerns blogg för att få reda på vad Carl Bildt håller på med. Och om utrikesministern på det här sättet löser upp både de interna och externa informationsplattformarna genom att kommunicera via wordpress istället för med UD:s brevpapper, ja, varför skulle då inte övriga anställda inom departementet kunna göra precis samma sak? Problemet är bara att vi då går in i en ny terräng, där vi ännu inte vet var det personliga slutar och det offentliga börjar, just eftersom de nya kommunikationsformerna i så hög grad bygger på den enskilda individens filtrering av vad som sker. Vi vet faktiskt inte ens med säkerhet hur vi ska betrakta Carl Bildts blogg.”

Jag tycker detta är ett bra exempel på att samtalen och frågeställningarna kring sociala medier i näringslivet och politiken håller på att mogna och därmed bli allt mer väsentliga än det gamla vanliga tugget om huruvida sociala medier spelar någon roll eller inte.

Hand upp den som gillar xkcd! Och den nya Did you know?-filmen:

Till sist en efterlysning: Vem är det som springer omkring och köper 3,5-tumsdisketter? Lägg pengarna på något fantastiskt udda och elektrifierande snabbt istället!

Same!? Same?? But?? Different?!?

Jardenberg var först ut att kommentera. Egentligen räcker hans text, men fler har tyckt till på ungefär samma linje. Nämligen Svenåke Boström, Bo Hedin och Olle Lidbom.

Jardenberg meddelade också att han tänker begära Mindparks utträde ur TU.

Vad som slår mig – och det är inte första gången – är att så många tycks blunda för att vi lever i en revolution. (en revolution som heter internet)
En revolution som påverkar oss alla, både vad gäller samhällsstrukturer och på individnivå. Lokalt och globalt. En revolution som ställer väldigt många gamla sanningar på ända.

Det handlar inte om konjunkturer. Det handlar inte egentligen om nya kanaler. Det handlar om en genomgripande förändring av hur vi människor konsumerar och tar till oss information, som på sikt också påverkar våra relationer till varandra och vår syn på medier.
En fråga jag ställer ibland när jag föreläser och får frågan om “hur vi ska tjäna pengar” på nätet, är den om det verkligen är en naturlag att det ska finnas en yrkeskår som heter journalister, om det verkligen är givet att nyheter i framtiden kommer att vara möjliga att ta betalt för i någon som helst form.
Jag målar inte fan på väggen. Däremot försöker jag vara öppen för kommande förändringar, och utifrån den verklighet vi lever i försöka hitta vägar att gå. Vägar som inte alls behöver leda till räddningen för mediebranschen som vi känner den idag.

I revolutioner brukar huvuden flyga. Så är det. I en revolution brukar det vi känner till ibland jämnas med marken och ur askan föds något nytt. Det är det som håller på att hända.
Det gör såklart ont. Men är inte desto mindre oundvikligt, och jag tror att de som bäst överlever revolutionen är de som omfamnar den och inte står kvar till sist på barrikaderna för att försvara det gamla.

Det är mycket som kastas omkull, hur som helst. Mycket är det som omdefinieras. Vem är exempelvis journalist?
Och är det okej att journalister har politiker som Facebookvänner? Mitt svar på den frågan är tveklöst ja, om någon vill kan jag utveckla varför.

Fredrik Rogberg svarar på kritiken mot TU här.

Martin Jönsson skriver också väldigt bra:

“De tidningar som tappat mycket upplaga de senaste åren – eller decennierna – har inte gjort det på grund av att samma material finns på nätet. Nedgångskurvorna började långt innan nät- och bredbandspenetration tog fart. Sannolikt är det så att de som väljer bort papperstidningen i första hand gör det för att tidningen inte längre upplevs relevant. För att innehållet är för gammalt, för att det inte motsvarar behoven – eller för att det presenteras på ett sätt som inte lockar läsaren och inte utnyttjar papperstidningens fulla potential.”

En som lever med revolutionen och är en del av den är Ted Valentin. Förra veckan bloggade han på Internetworlds Loggenbloggen, kul att följa och väldigt talande om den revolution vi lever i, fast från entreprenörens håll. Ted har också sammanställt en lista över webbentreprenörer på Twitter.

Att det är valår är svårt att undgå, och som väntat diskuteras en hel del hur politiker använder sig av sociala medier.
Inte minst pratas det om huruvida Sverigedemokraterna är bra eller inte på internetnärvaro. Jag har tipsat förr om Nikke Lindqvist, och gör det igen, då han är den som har bäst koll på partiets framfart på internet.

Hans Kullin som genomfört sin femte undersökning av den svenska bloggvärlden har siffror gällande SD:s eventuella popularitet på internet.
En som på ett mycket gediget sätt tar hål på Sverigedemokraternas argument är Magnus Betnér. Del ett, del två och del tre.
Fantastiska texter av slaget jag undrar varför man så otroligt sällan får läsa i våra dagstidningar?

Att många socialdemokrater bloggar är inte en nyhet. Men det är inte samma sak som att sossarna är bäst på sociala medier, och jag blir väldigt häpen över Karin Petterssons artikel i Expressen där hon hävdar att partiet är störst på nätet och skryter över bloggnätverket som fått rätt hård kritik de senaste veckorna.
Vad gäller Mona Sahlins twittrande så hänvisar jag till den krönika jag skrev i Aftonbladet i höstas. Och tillägger att Sahlin för inte så länge sedan meddelade att hon “slutar twittra” för att satsa på Facebook.
(apropå Karin Pettersson så har Fokus “hört” att hon är hetaste kandidaten att efterträda Helle Klein på Aftonbladet. Med tanke på att Pettersson tidigare var chefredaktör på Fokus kan man tänka sig att det ligger viss sanning i ryktet.)
Läs gärna Simon Sundén om socialdemokrater på nätet.

I veckan fick också kommunpolitiker och tjänstemän riktlinjer för användande av sociala medier. Tummen upp! Mer i Kreafonbloggen.
Och vad gäller twittrande politiker är det här bra skrivet:

“Men det finns ingen plats för ryggradslösa kappvändare och hycklare på twitter, för allt är transparent och allt händer blixtsnabbt.”

Det har länge rått stor osäkerhet vad gäller antalet svenska twittrare, nu har Microsoft bringat lite klarhet i detta.
Tycker du att Twitter är förvirrande och obegripligt? Ta det lugnt, enligt Guy Kawasaki är du en idiot om du fattar grejen på en gång.

Mer politik: Aftonbladet satsar på att granska politikeruttalanden, med Lögndetektorn. Svenska Dagbladet lanserade nyss Faktakollen. Dagens Media skriver. (och här måste jag få irritera mig på att DM aldrig länkar när de skriver om andra…)
Men heja SvD och Aftonbladet, sån här journalistik tror jag på. Det gör Karl Sigfrid också.

Sociala medier i krig är något helt annat.

Binero har samlat länkar till bra bloggar och sajter för den som vill lära sig mer om internet.

Jag vill också passa på att slå ett slag för Kvalitetsbloggen på Expressen. Som svarar på frågor om precis allt som rör tidningen.

En stor och glad nyhet i veckan var nya Spotify. De sociala funktionerna som åtminstone jag väntat på sedan jag först fick Spotify är äntligen här.

Läs mer: Taggat, Emanuel Karlsten, Anders Mildner, Feber och inte minst Mikael Zackrisson.
Samtidigt finns en viss oro över Facebooks dominans och kontroll på nätanvändarna, nu också deras musiksmak.
Emanuel Karlsten har bra koll på utvecklingen på Facebook.

Mina listor finns här. Jerrys lite mer sofistikerade listor kan du lyssna på här.

Teve verkar hett, åtminstone om man kollar listan över dem som sökt tillstånd att sända i nya tevenät. Jag är skeptisk.
Däremot tror jag på webbteve. Som Alex Schulmans show, vad än man tycker om den.

En väldigt intressant dom fälldes i veckan, som gör klart att bloggare inte är ansvariga för de kommentarer som publiceras i en blogg, inte ens vid förhandsmoderering.

Johan Grafström på UR har skrivit en mycket intressant artikel i Medievärlden, om Public Service kontra marknadskrafterna.

Twingly har i veckan lanserat Mediebevakaren. Mer i Medievärlden.

Jan Helin skriver om pressetik i samband med Madeleinebevakningen. Och fortsätter här, Etik och smak är inte samma sak.
Kvällstidningsjournalistik är för övrigt alltid intressant att diskutera och tycka till om.
Och vad gäller kungahuset är det intressant att följa Ebba von Sydow, som här ger sin version av en kvällstidningsartikel.

Det är inte så svårt att räkna ut varför Murdoch väljer att inte längre öppet redovisa trafik till sina betalsajter.

Kristin Heinonen har skrivit begripligt om realtidswebben.

I torsdags kom Wikileaksgrundaren Julian Assange till Sverige. Planer finns på att starta ett Sverigekontor.
Assange var inbjuden av Grävande journalister, och tyvärr var det med kort varsel så publiken var gles när han talade på Åsö gymnasium på torsdagskvällen.
Här kan ni se en intervju med Assange.

Pelle Sten lämnar SvD till förmån för Inuse. Här hans bokslut från Svenskan.

Apropå ingenting särskilt vill jag tipsa om Gunilla Kinns blogg.

Oscar Swartz har skrivit mycket bra om varför politiker älskar barnporr.

Hyper Island startar utbildning för appmakare. Kul för den som vill jobba med att bygga mobilapplikationer, till iPhone bland annat. iPhone som alla älskar, utom Andreas Ekström:

“Alla de här sakerna, alla, utan undantag, är sådant man upptäcker på nylanserade prylar. Sådant man förväntar sig ska vara justerat och fixat inom ett år.
Men min iPhone är helt ny, av senaste modell. Och ändå full av barnsjukdomar.
Hur har Apple gått i land med det här och ändå lyckats framstå som innovatörer?”

Och så glömmer ni väl inte att det är Pressfrihetens dag idag?

Slutligen veckans absoluta måsteläsning: Häng med på möte med Obsolete Anonymous.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Fint i alla fall att Joakim Jardenberg poängterar för Lena Mellin att vi inte kan göra skillnad på folk och folk hur som helst.

Vi tittar på mer och mer video på webben. Till stor del gör vi det på bästa sändningstid. Jag går och väntar lite på att indie-tv-revolutionen ska komma i gång. Geek-programmet Sweet Sunday Web Crunch har ju kommit i gång bra, men Bella & Tyra Show som blev nästa stora webb-tv-snackis är ju faktiskt rätt proffsigt och inte så mycket indie alls. Men senaste avsnittet av CubeCup TV är ju väldigt indiecharmigt, eller hur? I det ljuset – vad tror vi om Moderaternas tv-showande?

Apropå politiker så har ju Bodstr… förlåt, Ask ställt till det för sig. Och apropå 1984-lagstiftning så publicerar Rick Falkvinge en debattartikel hos Aftonbladet som sedan tas ned innan den publiceras igen. Behållningen är bra läsning om att vi ska akta oss för att skrika censur när det handlar om publicistiska beslut.

TT startar en desk i Almedalen som ska knyta ihop de gamla medierna med de nya. Många satsar rejält på den där veckan och många idéer är riktigt bra. Men TT kanske kunde ha samarbetat med Martina Lind på något sätt?

Veckans galnaste kanske är idén om att betalning för webbartiklar skulle fungera, bara alla kunde göra det samtidigt. Hur i hela friden ska det gå – amerikanerna som är så sociala? Nåväl, lycka till – you guys lär behöva det. Eller fundera över vad kunden är beredd att betala för först.

Nej, glöm Staterna ett tag. Visste ni att grönt är det nya blågula? Allas vår Super-Twingly-Anton har koll, som vanligt.

Vi som håller ett nära öga på den sociala webben kan just nu inte undgå hur aktiva Facebook är med sin produktutveckling. Läs Niclas Strandh för fördjupning och fundera. På företagssidan har SAS utmärkt sig på Facebook, förresten.

“Det är tjänstefel att inte finnas på Facebook.” Sofia Mirjamsdotter lägger inga fingrar emellan.

Apropå det: Tillsammans med Morris Packer och Paula Marttila gästade jag Sofia Mirjamsdotters föreläsning för Sundsvalls Tidning. Väckelsemöte, kallades det.

I övrigt är det i vanlig ordning mycket som händer i SSBD-universumet:

Björn Hedensjö diskuterar kommentarshantering. Julia Skott skriver alldeles förträffligt och svåremotsägligt om varför vi behöver tolerera det som är så svårt att tolerera (läs upprinnelsen i DN). Ola Henriksson har i en gästblogg svarat på Mikael Zackrissons En svindlande tanke. Jag har teoretiserat om accelerationen och dess betydelse. Johan Ronnestam har gjort en checklista för marknadsföring i sociala medier. Emanuel Karlsten hittar något om hur de anställda på Länstidningen i Södertälje behandlas.

Andra grejer i veckan:

• Några studenter på Mittuniversitet i Sundsvall gör ett rejält scoop och avslöjar byggfusk.
• Mattias Broström diskuterar ambassadörskap i Alla känner handlarn.
• Erik Fors-Andrée diskuterar mobbing på Facebook.
• Veckans “Oops!” – McAfee.
• Och jag lär mig ett nytt ord, “byråkratbloggar“.

Och så var det ju den där jäkla vulkanen och det askmoln som till och med förärats med en egen #ashtag. Emanuel Karlsten skriver om Twitters förtjänster som nyhetsförmedlare. Newsmill säger (sågar) upp sitt TT-abonnemang eftersom “Twitter visat sig vara en pålitligare leverantör av news“. Mjau!

journalism.co.uk skriver välgrundat om journalism och sociala nätverk:

“Tools used by social networks to harvest new members can threaten the privacy of confidential sources and put journalists’ careers in jeopardy, our research has found.”

Det här är coolt: “Johannes Wahlström möter Julian Assange, en före detta hackare som på ständigt resande fot driver Wikileaks med hjälp av några bärbara datorer och telefoner.”

Gunilla Kinn har hittat ett skönt Jan Helin-citat. Det virtuella samtalet frågar sig om vi nu ser en ny vår för expertrollen? Jesper Strömbäck tycker att regeringens kommunikatörer får ta och skärpa till sig.

Reflektion: Visst kan det vara tröttsamt att lyssna på de marknadsförare som tror att Den Heliga Graalen på webben är en ” Den Virala Kampanjen”. Då i synnerhet kan det vara skönt att se Dagens Industri slå ett slag för den traditionella printannonsen!

Först hittad via Markus Welin.

Är du journalist och behöver ha snabb hjälp, förresten? Som när Lisah Pettersson snabbt behövde kontaktuppgifter till stockholmare som blivit strandsatta utomlands på grund av askmolnet. Hon frågade efter case på Twitter och fick 20 namn på en halvtimme.
Så, har du som journalist en fråga och vill använda Twitter som verktyg? Lägg till ordet #jourtips till din tweet så upptäcks den av många fler än bara de som följer dig! Per-Ola Mjömark hjälper mig att förklara hur det går till.

Så. Lät oss nu hoppas att vi fixar en vecka utan ytterligare brutna förlovningar i kungahuset och mörka vulkanmoln över Europa. Men för säkerhets skull, utifall mer märkliga saker inträffar; på inrådan av både Joakim Jardenberg och Stephen Hawking – undvik att snacka med rymdvarelser. Frågor på det?

Same!? Same?? But?? Different?!?

Presstödet är problematiskt på många sätt. Det är många som utnyttjar reglerna för att få pengar via lokala editioner och andra kryphål. Det innebär också att stora tidningar som råkar vara minst på en viss ort kan få pengar som de nog egentligen inte behöver, och som kunde göra mer nytta någon annanstans.

Jag kan också bli upprörd över att en tidning jag inte håller med får stöd, absolut – men jag kan inte protestera. Jag kan inte tycka att det borde vara annorlunda. Någonstans vinner min ultrademokratiska ådra över min inre åsiktspolis. Antingen ska man få säga vad som helst – inom ramen för det lagen tillåter – eller inte. Antingen ska alla kunna få hjälp att säga det i tryck, eller inte. Till och med nu när de flesta kan sprida sitt budskap gratis över internet – antingen har vi presstöd, eller så har vi inte. “Borde det finnas presstöd” är en helt annan diskussion än “vem borde kunna få det”.

För när vi väl börjar villkora stödet utifrån innehåll kan det bara gå utför. Jag kan inte acceptera en ordning där någon ska bedöma vad som är ok för att få pengar som är tänkta att främja bredd, variation, utbud och, inbillar jag mig, ändå något slags yttrandefrihet. För nästa gång är det en annan gräns som dras. Någon annan som sitter med makten att bedöma vad som är OK. Och ett kliv i den riktningen är ett kliv jag fasar för.

Någon säger att det är väl bara att ta ifrån dem presstödet om de fälls för hets mot folkgrupp. Och sen då? När en annan tidning fälls för förtal? När en tredje inte lever upp till kravet på max två rättelser per vecka? När en fjärde råkar publicera förra veckans verklighetsbeskrivning från sanningsministeriet istället för veckans?

Jag tänker inte säga att jag är beredd att till döden försvara Nationell Idags rätt att säga det jag hatar. Jag tänker försvara allas vår rätt att säga dumma och kloka och onödiga och livsviktiga saker – och jag tänker använda den rätten till att säga emot alla som jag tycker har så inihelvete fel. Till exempel rasbiologer och Förintelseförnekare.

Same!? Same?? But?? Different?!?