Jag vill tacka alla skribenter som bidragit med sina texter och analyser, och alla er som låtit er intervjuas och citeras.
Jag vill tacka er som kommenterat, länkat och kommit med uppmuntrande glada tillrop och då och då behövlig kritik.
Jag vill tacka alla som prenumererat på och rekommenderat veckobrevet till era kunder, kollegor och bekanta.

Jag vill tacka mina vänner som peppat mig när jag varit trött och inte riktigt orkat.

Alldeles särskilt tack till Niclas Deeped Strandh som drog igång SSBD tillsammans med mig, och till Jerry Silfwer som tog stafettpinnen och hjälpte mig att dra lasset ett par år till.

Nu spikar jag igen, sätter punkt, tackar för fisken.
SSBD har gjort sitt.

Det betyder inte att jag personligen slutar bevaka mediebranschen och internet. Jag kommer att fortsätta göra det och om ni följer mig på Twitter kommer ni snart att bli varse hur och var någonstans detta ska ske. Det kommer att bli en helt ny grej.

/Sofia Mirjamsdotter
@mymlan

Same!? Same?? But?? Different?!?

Med det kastar vi oss över den ständigt pågående diskussionen om journalistrollen, som varit intensiv under våren.
Vi kan varmt rekommendera läsning i gruppen Journalistbubblan på Facebook, där journalister och journalistikintresserade diskuterar. Det är en blandning av frilansar och fast anställda, unga och äldre, internetfrälsta och skeptiker, som pratar journalistik och även om ingen egentligen kommer fram till något så tror vi att gruppen har betydelse för utvecklingen då konsensus kanske inte ens är eftersträvansvärt, däremot kan konflikt och diskussioner som slutar i oenighet så frön och insikter som landar först i efterhand.

Den här tråden är särskilt intressant, missa inte kommentaren från Paul Frigyes om hans förre arbetsgivare – tidningen Journalisten.

Emanuel Karlsten skrev i veckan en post här på SSBD, utifrån den braskande nyheten att Facebook tappar miljontals användare på andra sidan Atlanten. Måsteläsning för alla som har minsta fundering eller intresse för journalistikens framtid.

Frågan om vem som betalar är naturligtvis relevant i sammanhanget och här kan ni läsa Axel Andéns kommentarer till seminariet “Vem betalar journalistiken” och även följa seminariet i efterhand.
Jag (Sofia) tycker också att Jan Gradvall har en intressant poäng när han läser boken “Vad kostade det? Priser och löner från medeltid till våra dagar” och jämför prisutvecklingen på teveapparater vs tidningsabonnemang:

“Boken är också lika lärorik som användbar. Man får svar på allt från ”Hur mycket kostade en ko i relation till den daglönares inkomst år 1350?” till moderna uppgifter som ”Vad kostade det att prenumerera på Dagens Nyheter 1980”?
Svaret på den senare frågan är 523 kronor. Att en 22-tums färg-tv samma år kostade hela 3 995 kr (ungefär samma pris i dag) säger något väsentligt om medieutvecklingen.”

Jag (Jerry) tycker snarast att detta säger något väsentligt om utbud och efterfrågan. I dagens diskussioner missas ofta det faktum att ren journalistik sällan varit en bra affär. Redan “från början” behövde den stöttas av lokal annonsering och senare i vissa fall av statligt stöd. Och vem bryr sig om mediekonsumentens ROI?

Samtidigt kan diskussionen om framtiden te sig rätt så banal när vi har betydligt mer akuta frågor att engagera oss i. Jag menar inte att journalistikens framtid inte är aktuell eller viktig, men utan meddelarskydd, yttrandefrihet, offentlighetsprincip osv kommer journalistik att bli mycket svårt att bedriva oavsett vem som betalar eller om ingen gör det. Jag är djupt oroad över flera liknande dystra nyheter under våren, där även frågan om fotoförbud kvalar in. Här har kåren något väldigt viktigt att ta tag i, särskilt om man ser journalistik som en viktig hörnsten i ett demokratiskt samhälle.

Hur använder journalister sociala medier? Det har några studenter på JMG tagit reda på. Här finns deras kandidatuppsats som webbtidning.
Med tanke på att internet är framtiden, och att fler svenskar använder sociala medier än traditionella medier på nätet är det en intressant undersökning. Och för att slå in en öppen dörr – det behöver inte finnas en motsättning mellan bra journalistik/traditionella medier och sociala medier. Här ett fint exempel på hur sociala medier kan användas för att få igång en traditionell pappersprodukt.
Relaterat: Snart kommer redaktörerna, skribenterna och bloggarna att äga sina egna tidningar.

Nyheten att City lägger ner slog ner som en bomb i början av veckan. Då jag (Sofia) inte bor i Stockholm och inte har någon egen relation till tidningen hänvisar jag till Jan Gradvall och Josefine Granding Larsson.
Reaktionerna på Twitter var också många och åtminstone i mitt flöde mestadels besvikna och ledsna över nedläggningen.

Frågan är om nu tidningen var den enda riktiga Stockholmstidningen om DN Stockholm kan ta över och kanske också ha en bättre lokalbevakning?

En annan stor nyhet om än föga överraskande vad såklart årets avslöjande av sommarpratarna i radio som till min stora lycka fick Freddie Wadling att trenda på Twitter.
När Journalisten uppmärksammade de journalister som finns på listan valde Emanuel Karlsten att jubla över Underbara Claras inträde på den finkulturella arenan.

Kritik riktades också mot Sveriges Radio för den bristande representationen av Sveriges faktiska befolkning. Kritik som först möttes av tystnad men som efter en del protester bemöttes.
(Kritiken föll samman med en undersökning om mångfald på DN – som enligt Björn Hedensjö är ett absolut misslyckande.)

Vilka som får uppdraget att sommarprata i radio brukar vara en väl bevarad hemlighet som inte ens radiohusets egna medarbetare känner till, men det blir svårare och svårare att hålla dem hemliga in i det sista.

Viktigare än vilka som blir årets sommarpratare än frågan om Public Service framtid och den stora Public Serviceutredningen som nu drar igång. Mats Svegfors och Cilla Benkö kommenterar på Medieormen.
Här är regeringens egen kommentar. Och regeringens hemsida.
Parallellt med den officiella utredningen drar Allmänhetens Public Service-utredning igång. Lasse Edfast skrev mer om den här på SSBD i torsdags.

Veckans gå-mot-strömmen i tider av diskussioner kring öppna arkiv och sökbarhet får nog Steve Rubel stå för som raderar sitt innehåll istället.

Några fler branschnyheter:
Medievärlden har rekryterat Lisa Bjurwald. Grattis, både till Bjurwald och Medievärlden!
Fler journalister får jobb.
Bloggare i Almedalen har i år chans att få utmärkelsen “Årets Bloggare”.
Här skriver Anton Johansson om Twinglys närvaro under veckan.
Det blir inget OS i SVT 2014 och 2016. Väldigt sorgligt tycker jag (Sofia), som är en stor vän av Public Service. Men försöker se det ljusa och som någon twittrade – nu kanske de får pengar över till andra spännande satsningar.
Bonnier säljer Sydsvenskans systertidningar till Gota Media.
Jennifer Bark och Mats Lindborg har startat Bloggbyrån.
Expressen har äntligen släppt sin iPhoneapp och slagit mobilrekord. Och bytt bloggverktyg, inte en dag för tidigt.
NRK Beta sänder direkt från Hurtigrutten i vad de själva säger är en av världens längsta tevesändningar.
Linkedin satsar hårt på den nordiska marknaden.
“Flipperföräldrar” – kan det vara något?

Intresserad av HR-frågor? Här är en lista över HR-twittrare.

Biljetterna till Sweden Social Web Camp försvann snabbt i vanlig ordning. Per Axbom skickar dit Barack Obama:

Så här beskriver han campet:

För sociala medier-entusiaster i alla åldrar som behöver släppa loss och surra med andra som förstår vad RT och #FF betyder, så är Sweden Social Web Camp en unconference i det fria som ger en intensiv kick av konversation och rådslag för internetberoende. Till skillnad från Internetdagarna är det här på en avlägsen ö, det finns en bastuflotte och bräkande får som väcker dig natt och dag (skulle du ha tid att sova).

Eftersom detta är sista veckobrevet före sommaren är det läge att tipsa om lite långläsning att spana in vid tillfälle, sådan som inte blir inaktuell för att du väntar på en regnig dag.
Om du inte läst Jack Werners fantastiska bloggserie om internets största mysterier tycker vi att du ska göra det.
Missa till exempel inte den här texten om Maniska twittrare, mystiska youtubare och andra nätgalningar, eller denna om Internets mest hatade svensk som du aldrig har hört talas om. Fantastiskt välskrivna och gedigna artiklar som förtjänar betydligt större spridning.
Gissningsvis läser våra läsare också Joakim Jardenberg, men vill ändå puffa för den här texten, Filterbubblan som sprack.

Slutligen vill vi, Sofia, Jerry och övriga medarbetare på SSBD, önska er alla en riktigt fin sommar. Om ni får abstinens rekommenderar vi er att läsa någon av alla fina kuraterare som vi inte skulle klara oss utan, nämligen Jardenberg, Karlsten, Strömberg, och inte minst Jerry själv. Och så en ny stjärna på kuraterahimlen: Annika Lidne.

/Sofia Mirjamsdotter och Jerry Silfwer

Same!? Same?? But?? Different?!?

När jag gick på mellanstadiet samlades vi på grusplanen vid skolan så fort det hade ringt ut för rast. Några i de högre klasserna gick ofta ihop och bildade ett lag, ropade ”vi mot subbet!” och gjorde sen sitt bästa för att med sina överstegsfintar och väggspel hålla bollen borta från oss som inte ingick i deras ”vi”.
Nu är det många år senare, klockan ringer in för en public service-utredning. Frågan är fortfarande vilka och hur många kulturministern väljer att dela pronomen med, men vi i andra laget behöver inte stå där passiva, som redan på förhand utsedda förlorare. Vi kan välja subbet, och gör vi det lite snabbt kan vi dessutom få börja med bollen hos oss. “Nothing is different, but everything has changed” som Paul Simon sjunger.

Det vi föreslår är alltså en allmänhetens laguppställning. Ett landslag, en publikens public service-utredning.

Hur ska det gå till? frågar ni er. Vem ska vi få att spela?

Jag tror att vi svenskar bryr oss om vår public service rätt mycket. Vi gillar melodifestivalen även fast fel låt vinner, vi lyssnar på nyheterna men säger att ”vi läst det [i tidningen]”, vi tittar gärna på julkalendern med reservation för att den var bättre förr, vi vaknar upp med Godmorgon, världen! på söndagarna istället för att somna om, vi tycker om P3:s nya jingel så fort vi glömt bort den gamla (som ju var bättre), och vi tror på det vi ser eller hör just för att det är Sveriges Television eller Sveriges Radio som sänder.  När regeringen beslutade om förhandsprövning av programbolagens tjänster fick facebook-gruppen ”Nej till förhandsprövning av public service-tjänster” snabbt omkring 50 000 medlemmar (innan den plötsligt försvann). Vi bryr oss kort sagt om denna institution från förra århundradet, och de som bryr sig tillräckligt kommer att dra på sig matchtröjan för åtminstone ett kortare inhopp.
Nu har vi alltså ett lag, dags för taktiksnack. Vår strategi bygger på öppenhet, nätverkande, människor som länkar och får en länk tillbaka, kommunikation. Vi måste prata med varandra. Ifrågasätta varandra. Alla får vara med, konstruktiva kapningar är lika uppskattade som retweetade hejarop!

På publicserviceutredningen.se samlas inlägg, bilder, enkätsvar, tankar och annat från enskilda Sveriges Radio-lyssnare, vanliga tevesoffpotatisar, professorer vid diverse institutioner, politiker från diverse partier, ett par verksamma journalister och några synnerligen relevanta experter. Alla ger de sin bild av public service, hur problemen som finns kan lösas, vilka program som ska läggas ner och vilken ideologi som ska lyftas upp. På Twitter och på Facebook, i bloggar och vid middagsbord, i omklädningsrum och i loger förs diskussionen sen vidare, vänder och kommer förhoppningsvis tillbaka hit med nya insikter.
Själva sidan är, eller ska bli, uppdelad i två delar. En där du svarar på frågor efter att ha läst det viktigaste för att ha tillräckligt med kunskap för att kunna svara. Den andra delen skriver vi tillsammans ihop till en blogg där du tillsammans med alla andra kan delta med inlägg och kommentarer, och där du både får läsa vad andra tycker och tänker och lära dig mer om public service.

Den publika public service-utredningen kommer faktiskt inte alls att vara ”den alternativa utredningen”; den kommer att vara den riktiga utredningen, gjord av det subb som ska föreställa utgångspunkten för all offentlig makt i Sverige.

Tack för ordet. Nu är det ditt.

/Lasse Edfast
Redaktör för Public service-utredningen

Same!? Same?? But?? Different?!?

TEXT OCH FOTO: Emanuel Karlsten

Halva sociala medier-Sverige har idag blivit uppringda av tidningar som söker kommentarer om varför Facebook förlorar användare, var de nu tar vägen och när vi börjar dumpa Facebook i Sverige.

I Expressen “flyr” användarna sajten och i Aftonbladet hänvisar man till att forskningsbolag visar att Facebook “slutar” användas. I SVD går man ännu längre och menar att användarna nu “lämnat” Facebook och sedan skickar TT ut ett telegram som därmed når alla Sveriges medier där Facebook nu tappar “användare”.

I Stockholm slår Metro upp saken stort på löp. Och några av våra smartaste sociala medier-experter analyserar utifrån den data de presenteras.

Men, med undantag för PC för alla, är det ingen som har försökt kolla vad Facebook själva säger. Både okritiskt och utan koll vidarebefordrar man data från Inside facebook och slår fast att “Facebook tappar”.

Det är många saker här som felar på ett väldigt besvärande sätt:

1) Perioden Statistiken från Inside facebook baseras bara på en månad. Det är alltså under en månad som det har diffat. Ingen trend, inget mönster. En månad, en diff.

2) Källan Visst är Inside Facebook erkänt som platsen vi nätnördar går för att hämta Facebook-data. Men den som har koll på datan vet också att statistiken kommer från Facebooks annonseringstjänst. Byggd och tillgänglig för att annonsörer ska kunna veta ungefär hur många som finns i ett visst kundsegment – land, ålder, kön eller intressen. Det är inte ett officiellt statistikverktyg för Facebooks användande. Att vi som jobbar med saken ändå använder och hänvisar till det handlar om att sätta tillväxten i perspektiv. Få ett hum. Det fungerar bra till det.
Men att utifrån en avvikelse i samma verktyg dra slutsatsen att Facebook nått sin topp, att trenden vänt, det är inte trovärdigt.

3) Aktivitet och användare Eftersom statistikverktyget är skapat för annonsörer visas enbart användare som varit aktiva den senaste månaden. Att se en minskning eller ökning innebär alltså inte att användare försvunnit eller släckt sina konton, utan att de inte loggat in den senaste 30 dagarna. Thats all. Antal användare berörs överhuvudtaget inte – bara aktivitet.

Allt det här skrev Facebook inside. Och redan på måndagen, en dag innan Metros artikel och två dagar innan de flesta andra medier rapporterade, uppdaterade samma källa med en post där källor inom Facebook – de enda som inte behöver gissa på hur många aktiva användare Facebook har – berättar att de inte alls har sjunkit, utan istället ökat under maj månad. Facebook inside kollar då med fyra andra analysföretag som också gör externa analyser om hur många användare Facebook har.  Två av de fyra menar att Facebook faktiskt ökade förra månaden.

Den reviderade informationen (som senare länkades upp högst upp i huvudet på den första bloggposten) fick dock inget genomslag. Nästan ingen redaktion gjorde det jobb som vi journalister menar är själva anledningen till journalistikens existens – faktakoll.

Det kan vara paranoia eller navelskådande upprördhet, men min känsla är att medier blir extra flåsiga när det handlar om de här områdena. En längtan efter att världen äntligen kanske blir mer greppbar, där vi slipper förhålla oss till fåniga fenomen som Youtube, Facebook och Twitter. Att allt det där är förgängligt, och att de fasta värdena – kvalitet! – finns i det utvalda, det journalistiska, broadcastiga, pappriga.

Så vi skyndar oss att ringa någon som kan ge snabbanalys, rajtar och ropar “lägg ut!”.

Och vad är problemet om nu Facebook faktiskt förlorar användare? Inget alls. Problemet är allra mest något mycket mer bekymmersamt: Varje gång den här situationen uppstår är det traditionella medier som förlorar både trovärdighet och användare.

Med sådana vänner behöver journalistiken inga fiender.

Uppdaterat: Läs också Business insider som nu skrivit: “The story about how Facebook lost users was a bunch of crap”

/Emanuel Karlsten, journalist, föreläsare och konsult
@emanuelkarlsten

Same!? Same?? But?? Different?!?

Skönhetsdiskussion och debatt om debatt

Uppdrag Granskning har under veckan sänt ett program där man tittat närmare på skönhetsindustrin och det faktum att vem som helst egentligen får injecera botox och andra liknande preparat i människor. Det gav upphov till debatt och diskussion kring det som ligger bakom, alltså behovet av att ständigt förbättra sig.  Och det finns ju de som har tagit det här och gjort det till en livsstil. Och de som också oroar sig när det kanske har gått alldeles för lång… SVT Debatt sände live från Kungsportsplatsen i Göteborg och bjöd in diverse gäster som tyckte till om botox, sköhetsroller och ideal. För mig är det alltid spännande att höra hur människor känner att de har rätt att döma andra (åt båda hållen). Det här var en typisk sådan debatt där man vet redan innan den börjar att det inte finns en chans att få varandra att förstå eller ta till sig motpartens åsikter. Och frågan kan ställas, vad är egentligen syftet med en debatt?

För att fortsätta på funderingarna kring debattens form och utveckling kan man med fördel ta del av det här kloka inlägget. Även om ovan nämnda diskussion kanske inte nådde några svindlande höjder av upplyning så fanns man i alla fall där och svarade på andras åsikter. För det är ju så enormt viktigt. Att ignorera, att inte lyssna och att inte vilja ta i det som kanske känns utmanade och som rubbar balansen är inte nyttigt och det gör ingen varken klokare eller tar en framåt.

Böcker och skandaler

Kungen har också återigen befunnit sig i något kalla vindar. Ny bok och nya skandaler. Det påstås finnas komprometterade bilder på honom i händerna på kriminella ledare. Dock har inte bilderna visats upp varken för hovet eller allmänheten, men det kan helt enkelt vara en tidsfråga. Hovets presschef vill se bilderna och chefen för TV4 nyheterna tycker att hans begäran är märklig. För att göra ont värre kommer det sedan fram att kungens vän Anders Lettström försökt att få tag i bilderna och på så vis också kopplas samma med maffian. Inte helt otippat gör sig Kungen oanträffbar kring den här frågan och väljer istället att kommunicera via ombud och skriftliga uttalanden. Efter den något skakiga period som han genomgått, med ett något skadat anseende som följd kan man fråga sig om detta verkligen har varit den rätta strategin för att hantera den minst sagt känsliga frågan. Sen kan man med rätta också ställa frågan om han ens har rätt att välja den strategin. Har han rätt att inte svara när folket han ska representera vill ha svar kring vad som egentligen stämmer eller ej? För det här kan knappast räknas in till det privata som ingen har att göra med. Ska man leva med fömånerna som kommer med att födas in i ett ämbete av det slag som kungatiteln innebär har man lite mer skyldigheter än andra. Kan man reparera skadan, som är skedd vare sig det är sant eller ej? Är det dags att abdikera? Det är ju ett rätt så tydligt alternativ till att leva ständigt påpassad, i strålkastarljuset. Det kanske inte är ett val man gör att födas in i det, men det är faktiskt ett val att stanna kvar och då kan man förväntas att ta det ansvar som kommer med det, även när det blir obekvämt.

En annan bok som gjort sig aktuell för diskussion är Thomas Bodströms senaste skapelse “Inifrån” som ger sig på den svenska politiken och journalistiken. Man kan nästan fastslå att han inte ämnar gå tillbaka till politiken med tanke  på innhållet och den kritik han framför mot både den ena och den andra. Utöver att ha åsikter på sina forna kollegor betygsätter han även reportrar. Han får givetvis mothugg av dem som inte håller med om det han skriver.

Twitter har åkt på en stämning från fotbollsstärnan Ryan Giggs. Anledningen är att han fått ett domstolsbeslut på att brittisk press inte får namnge honom i samband med en otrohetsskandal, men det hindrade inte tusentals tweets att gå ut rörande det hela. Ett i sammanhanget mycket klokt iakttagande görs av Fredrik Strömberg i ett av hans korta-klipp som påpekar att Twitter inte kan ses som en mediekanal och därför inte heller ska behandlas som en sådan.

Twitter används också i andra fotbolssrelaterade sammanhang då huvudsponsorn Heineken genomför en kampanj kring det enorma intresset kring Champions League finalen mellan Barcelona och Manchester United.

En stor händelse för många människor är gripandet av Ratko Mladic. En annan är att det uppdagats att det funnits amerikanska CIA-agenter i Sverige som bedrivit spaning mot samma misstänkta terrorister som svenska SÄPO. Utan att man vetat om det. Det gör såklart det hela en aning känsligt. En spännande rubrik som jag fastnade för under det här är den som konstaterade att man inte ens från Carl Bildt fick en endaste tweet på ämnet. “Inte ens”. Det  säger en del om vår utrikesministers vana att dela med sig, och att använda sociala medier för att kommunicera.

Lite kortare

En riktig ikon har i veckan lagt av. The Oprah Winfrey Show sände i veckan sitt sista avsnitt. Lite sorgligt tycker jag som ändå på något sätt vuxit upp med henne där i rutan när man av någon anledning befann sig hemma mitt på dagen.

Ett exempel på att rubriker inte alltid ger en rättvis bild som inte komer från skvaller- eller kvällspressen? Jo, jag tycker nog att det finns. Jämför vad rubriken tydligt säger och vad som faktiskt står i texten. Inte för att det som faktiskt skrevs till personalen var helt uppåt väggarna galet, men rubirken är likväl inte riktigt rättvis, enligt mig.

Jan Scherman slutar som VD för TV4.

I Sverige är vi lite efter när det gäller att söka jobb både där och i andra sociala nätverk.

Tidningen Skurk blir stämd.

Twingly har fyllt fem år.

Ola Lindholm twittrar inte.

En favorit till mig, P3 Dokumentär tar hem pris.

Socialt kompetent eller bara kompetent?

Högsäsongen är över.

Twitter köper Tweetdeck.

Vi överlevde.

Och ett gott skratt förlänger livet, så le hela sommaren och ha det bara alldeles underbart! Det har du med största sannolikhet förtjänat.

/Caroline

Same!? Same?? But?? Different?!?

Veckan som gått har varit en mix av internationella storkonflikter, brottanklagelser och en hel del tecken på nya lanseringar, det märks allt mer att det är högkonjunktur.

Min vecka inleddes med ännu ett inlägg om #Olagate, där Aftonbladets chefredaktör nu ger sig in i debatten. Vettiga och nyanserade åsikter, men känns det mest som lite surt sa räven. Exakt så här hade säkerligen Thomas Mattsson resonerat också om AB hade varit först med scoopet. Läs då hellre Jonas Thentes “Drevet värre än drogerna”.

Nästa skandal på listan blev IMF-chefen Dominique Strauss-Kahns åtal för våldtäktsförsök. Många debatterade om huruvida media dömde honom på förhand eller inte. Lisa Magnusson upprördes över hur medierna valde att vinkla på det klickvänliga “sexskandal” i stället för att beskriva av det faktiskt handlade om ett grovt brott. Katrine Kielos skriver också bra. Även franska feminister upprördes. Juristen Mårten Schultz klargjorde en del i en krönika i DN. Farmor Gun kommenterade och skrev om medierna behov av braskande rubriker, vad pr-tänkandet gör med oss och att Aftonbladets skolgranskning faktiskt blev rätt bra till slut.

Efter det råkade Egmont Förlag i blåsväder för att ha lånat ut barnens snällaste björn Bamse till Migrationsverket. Sveriges Radios Medierna sammanfattade debatten rätt bra.

Min personliga åsikt är att det faktiskt inte går att “låna ut” ett varumärke för ett syfte som går mot varumärkets själ. Kärnan är som jag ser det att historien faktiskt hade slutat på ett annat sätt om den hade varit en del av en vanlig Bamseserie, vilket Bamseförlagets vd Ola Andreasson mer eller mindre erkänner.

Medierna tar även upp Ekots granskning av grisbönderna och det faktum att ingen blev fälld i domstol. Jag tycker att man blandar ihop saker och ting, det är väldigt olyckligt att juridiska tolkningar på något vis ska anses som facit för mediernas rapportering. Det är ju två helt olika saker. Det finns ju mängder av företeelser som medierna rapporterar om som upprör folk, och som kanske därmed kan anses oetiska, utan att för den skull behöva innebär att de är olagliga, än mindre möjliga att få fällda i domstol.
Effekten i värsta fall kan bli någon sorts folkdomstol, men ska riskerna för det innebära att vi inte ska anpassa vår rapportering till vad som är juridisk korrekt eller inte? Jag har väldigt svårt att se det.

Wikileaks och Julian Assange har gått från att vara mer eller mindre helgonförklarade till att numera förkastas av allt fler. De senaste uppgifterna om att medarbetarna inom Wikileaks tvingades skriva på sekretessavtal med viten i mångmiljonklassen har fått många att ta avstånd från organisationen.

Inte heller Google är världens snällaste längre, trots devisen “Don´t be evil”. Dokument som framkommit i en stämning i USA visar hur Google använder mobilplattformen Android för att förmå hårdvarutillverkare att välja deras teknologi framför konkurrenters. Samma principer som andra it-jättar som Microsoft och Apple blivit anklagade för i åratal.

Så till något trevligare. Berättarministeriet är en ny verksamhet som ska starta skrivarverkstäder för unga i Södertälje och Stockholm. I veckan gjorde de kampanj där kända svenskar lånade ut sina bloggar, twitterkonton och facebookuppdataringar till en elev i klass 6B i Hovsjöskolan. Mer hos Mymlan.
En annan spännande kampanj, som ska minska rattfylleriet i Italien, skriver Tipent om.

Svenska Dagbladet slår ihop webben och pappersredaktionen för att skapa en helt ny nyhetsorganisation. Det är naturligtvis drömmen för alla redaktörer och tidnings-vd:ar som vill få ut maximalt av varje satsad personalkrona. Men problemet är i de flesta medieorganisation är en sammanslagning omöjlig, skulle jag säga. På Svd däremot har man gjort en hel del av grovarbetet i att styra om skutan till med webbledd nyhetsorganisation. Det är också en webbens nyhetschef som blir chef för den nya redaktionen, vilket tyvärr är rätt ovanligt bland svenska dagstidningar.

Svd har också fått beröm av professor Kent Asp för sin rapportering kring valet i höstas. Svd har nu tagit den position som DN hade i alla år, som mediet med den bredaste och djupaste politiska bevakningen. Asps undersökning visar också att Expressen hade den solklart mest alliansvänliga rapporteringen, vilket många också hävdat tidigare.

Riksdagen har klubbat igenom den nya cookielagen. Företrädare för annonsörerna var inledningsvis väldigt upprörda över lagen, som tvingar sajtägare att be om specifika tillstånd för varje enskild cookie som en besökare ska motta, vilket kan bli ett 30-tal på stora sajter. Men i verkligheten blir effekterna nog i så stora, som Internetworld skriver. Det mest troliga är att inställningarna i webbläsaren kommer att räknas som ett godkännande.

Både Aftonbladet och Expressen stänger ned sina användarbloggar. Tidigare har även Metro stängt sina användarbloggar.  Min gissning är att de stora kvällstidningarna är för breda för att skapa en bloggcommunity, man känner ingen samhörighet. På min gamla arbetsplats Bonnier Tidskrifter upplevs bloggarna på Veckorevyn, Amelia och Mama som en stor framgång.

I Örebro har det blivit politiskt bråk efter elaka ord på Twitter. Sveriges Radio rapporterar och bråket kan ses bland annat här.

Public service har även debatterats i veckan. MTG Sveriges chef Manfred Aronsson vill se över uppdraget för SR och SVT ordentligt. Professor Ulf Bernitz är kritisk mot SVT.

Kommersiella filmtjänster är större än fildelning, och det är första gången betaltjänsten slår piratsajter räknat i trafik. Det rapporterade Wired i veckan, men sedan kom nya siffror som nyanserar bilden något. Helt klart är i alla fall att lagliga underhållningstjänster ökar kraftigt.
Apple filar vidare på sin planerade Spotifyutmanare, en egen streamingtjänst för musik. Även i Tyskland utmanas Spotify.

Varningarna om att vi är på väg in i en ny internetbubbla fick ny näring i veckan efter Linkedins börsnotering. Kursen sattes till 45 dollar, men redan första dygnet var aktien uppe i över 100 dollar. Vid dagens slut värderades bolaget till nära 56 miljarder kronor.
Computer Swedens Jörgen Lindkvist varnar för bubblan, som bygger på orealistiska förväntningar på annonsintäkter, enligt honom.
Personligen håller jag med om att värderingarna är helt galna. Men Lindkvist generaliserar lite för grovt om banners för att det ska kännas helt välunderbyggt. Varesig Facebook ellerTwitter bygger på bannerannonsering, utan betydligt mer sofistikerade annonser.

Veckans Facebookchock skulle jag kalla siffran 1,2 miljoner svenskar som Sam Rihani avslöjade på en konferens i veckan. Det är så många svenskar som använder Facebook i mobilen varje dag. Man kanske ändå måste ta det med en viss nypa salt eftersom det är Facebooks egna siffror. Men 1,2 miljoner besökare i mobilen varje dag säger ändå väldigt mycket om hur svenskarna konsumererar media idag, och framför allt vad vi använder våra smartphones till.
Aftonbladet gick nyligen ut med nyheten att man har 1 miljon unika besökare i mobilen per vecka. Ingen tvekan vem som är störst alltså.

Facebook ser också ut att stärka sin närvaro i Sverige. Bolaget uppges planera att bygga en stor serverhall i Luleå.
I USA berättas att 7,5 miljoner Facebook-användare är under 13 år. För oss med barn i yngre skolåldern är det knappast särskilt nytt. Så gott som alla i min sons klass, en fyra i Stockholm, har Facebook. Överlag tycker jag det är oerhört positivt, och många är också vänner med vuxna på facebook, vilket ger en intressant insyn i vad de unga gör. Men tyvärr kan vi väl som vanligt räkna med larmrapporter efter detta och rop om bättre filter för att stoppa barnen, när det bästa faktiskt är att prata med sina barn om saken.
Men om Facebooks segertåg bara ser ut att fortsätta – läs den här analysen om varför bolaget borde vara värt 750 miljarder – så är det lite knepigare för Twitter. Nu rapporteras om 300 miljoner konton, men det är bara 21 miljoner av dem används regelbundet.

Johan Staël von Holsteins magnum opus, Mycube, har till slut släppts i en betaversion. Jag har testat lite snabbt, och är tyvärr inte så imponerad. Mycube verkar framför allt vara en plats för försäljning av digitalt material, som texter, bilder, musik och film. Sara Hernandez har testat mer.

Veckans stora tekniska nyhet  - i alla fall för mig – är den digitala valutan Bitcoin. Ett hot mot de befintliga ekonomiska strukturerna, menar vissa. Helt orealistiskt, eller i alla fall inte särskilt väl genomarbetat menar andra. Wired UK förklarar rätt bra i den här podcasten (typ 10 min in i programmet). Business Insider förklarar också.

Google har rullat ut “social search” globalt, du kan nu se om vänner i ditt nätverk har till exempel twittrat om olika länkar i sökresultatet.

Internetaktivistgruppen Telecomix hjälper till så att syrierna ska kunna använda nätet.

Jag kan också rekommendera Martin Gelins krönika om twitterflödet natten då Bin Ladin dödades. Obligatorisk läsning för alla som vill förstå modern nyhetsspridning. Känslan av att “sitta i ett vardagsrum med de mest kunniga personerna i DC.” är svår att efterapa. Gelin slår också ett slag för just den liverapportering som twitter kan driva på. Men jag håller inte riktigt med hans slutsatser, det klart att vi måste se bortom twitter, men det viktiga är att finnas där och göra det gediget journalistiskt arbete utifrån detta. Twitter är som sagt bara en kanal, källkritik och verifiering behövs fortfarande

Hans Kullin skriver om hur svenskarna använder incheckningstjänster som Gowalla och Facebook Places.

Hampus Brynolf drar igång nya twitterundersökningar, och nu crowdsourcar han en del av statistiken. Hjälp honom kategorisera twittrare här.

I Berlin har det varit Next11-konferens. Megan Miller på Bonnier R&D sammanfattar. Anton Johansson var också där.

I Stockholm var det Geek Girl Meetup i helgen. Hatten av för Miriam Olsson, Heidi Harman , Maria Söderberg och Maria Sjöberg som arrangerat – helt ideellt.

Internetkonferensen Sime planerar för hösten. Även i år verkar förekomsten av kvinnliga talare märkligt liten, trots kritiken man fick förra året.

Själv är jag fortfarande upprörd över att unga tjejers bloggande inte tas på allvar.
Jag har också skrivit om #journalistrollen och att vi måste ta debatten, oavsett om vi är webbjournalister, skribenter, radiomänniskor eller vad som helst. Annars lär vi oss aldrig.

Så några roligare historier:
Designern Scott Wilson samlade ihop 1 miljon dollar på nätet för att kunna börja tillverka och sälja ett armband för Ipod Nan. Nu är armbandet en stor succé. Ett lysande exempel på crowdfunding.

Jag avslutar med den här fantastiska historien från mina kollegor Carolina Norén och Ronnie Ritterland som berättar om hur en mobiltelofon och en webbkamera räddade allt när tekniken fallerade totalt under Eurovisionfinalen förra helgen.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Vi kan ju börja bakifrån med gårdagens klassiska och tydligen vansinnigt engagerande Eurovision Song Contest. Vad ska man säga? Jag klarade mig inte igenom hela spektaklet, men jag hann se Sveriges bidrag (ingen fan alltså, men bra jobbat) och verkligen förfasas över Grekland och undra hur Italien tänkte där. Somnade och vaknade till nyheten att Azerbajdzjan vunnit, att nämnda Italien kom tvåa och att Erik Saade fixat en tredjeplats. Jag har ju uppenbarligen ingen koll kunde kontateras eftersom också Grekland tog en hyfsad placering. Twitter bevakade från hela världen via #esc2011 och jag fascineras som vanligt över engagemanget. Vinnarna var självfallet lyckliga och vill med sin låt föra samman Europa. Och det är inte helt långt ifrån vad tävlingen faktiskt kom till för.

En annan liten snackis på twitter har varit @IT-titti. Jag fattade först inte vad det handlade om. Sedan trodde jag det var ett skämt. Sedan insåg jag att idén var helt seriös och kom från Socialdemokraternas nyutsedde IT-politiska talesperson. Därefter trodde jag instinktivt efter att ha läst igenom kontots tweets att det var någon som blixsnabbt huggit chansen att registrera namnet och köra på, en tanke som jag delar med andra. Till sist kommer funderingen, tänk omdet inte är så? Vad handlar detta om? Jo om att “motverka den digitala klyftan” med hjälp av ett twitterkonto. Där man kan fråga om hur man twittrar och använder datorer och läsplattor. Min spontana tanke är en undran om den som behöver dessa svar verkligen finns på just Twitter? Det är väl ändå en ganska smal kanal ännu? Jag menar, för att överbygga klyftorna så måste man väl ge kunskap åt dem som inte har någon? Och om man inte är helt hemma på det här eller saknar förutsättningar för att vara det, då finns man väl inte heller närvarande på Twitter? Och speciellt inte om det beror på rent ointresse? Och är detta verkligen ett uppdrag för våra politiker? Jag vet inte riktigt vilken fot jag ska stå på här. Och vi undrar vem står bakom? 

Usama bin Ladens död fortsätter att vara ett ämne som engagerar och berör och nu har också den första officiella hämndattacken skett i Pakistan. Bilderna på de hurrande amerikanarna i samband med att nyheten nådde världen fick i alla fall mig att fundera kring det här hämndbegäret som styr så många av oss och den oändliga karusell av hat som snurrar. Det gör mig ledsen, arg och lite rädd inför framtiden. Och inte helt otippat fick hans död trafiken på många nyhetssajter att skjuta i höjden.

I likhet med andra länder har nu också Turkiets befolkning tagit ställning mot planerade inskränkingar av Internet i landet. Motiveringen är att man vill skydda barnen omoraliska sidor. Lagstiftningen är tänkt att träda i kraft 22 augusti i år, men tusentals människorättsaktivister, studenter och lärare vill annorlunda.

Ola Lindholm-historien fortsätter att rulla på här hemma och veckans medierna i P1 tar upp frågan varför man väljer att helt sudda bort programledaren från alla delar av kanalen. Från Olas sida hävdas allt vara ett missförstånd och rättegången är inte förrän om flera månader. Ändå har hans arbetsgivare valt att se honom som olämplig att förknippas med kanalen. Tittarnas Wild Kids lyfts tills vidare ur tablån och alla tidigare avsnitt tas bort. Det skrivs intressant om mediernas roll och agerande. 

Frälsningsarmén hamnade ju nyligen lite i blåsväder, villket återges i det förra veckobrevet. Nu hävdar man att Kalla Fakta har kränkt dem genom att använda oetiska metoder. Programmet har också som en konsekvens av programmet fått en våg av anmälningar mot sig.

Svenskar checkar helst in på flygplatser när vi använder våra placeringstjänster, enligt sajten socialbakers.com.Personligen har jag inte riktigt sällat mig till de frälstas skara när det gäller det här. Jag kommer inte ifrån känslan avnatt känna mig övervakad om jag talar om var jag befinner mig. Jag har inte riktigt för vana att blogga, twittrar ell facebooka om var jag är utan snarare vad jag gör, upplever och känner. För mig finns tydligen en gräns däremellan och jag tror den beror på en känsla av att inte vilja ge er allt av mig. Vet inte varför gränsen går just där, men det gör den tydligen. Än så länge. Om det är något jag lärt mig är det att aldrig säga aldrig. Fler resonerar kring det här med vad det innebär med platstjänster och vad de faktiskt beträffar om oss och hur de används för att ytterligare skapa våra identiteter och styra vad folk tycker om oss.

Wikileaks egen tomte Julian Assange tycker att information ska vara fri, så länge den går till honom och hans egen organisation genom att tvinga sina källor att skriva avtal inom vilket det ingår böter om man läcker till någon annan. Ok.

Sverige har också tagit sig till hockeyfinal för första gången sedan 2006, men tyvärr gled gulddrömmen över Östersjön till grannen Finland med bedrövande 1-6, vilket omgående klassas som “slakt” . Svidande förlust. Men tydligen så är hockeyn förutom en mild folkfest för intresserade också en räddare för TV3 s sjunkande tittarsiffror. På bästa tid förväntade man sig 2 miljoner tittare.

Är du en sexig twittrare? Du får vara med och nominera men en jury bestämmer när tävlingen Sexigast på Twitter ska avgöras.

Framtidens dröjobb – mänsklig app!

Funderat på att kapa någons Facebook-konto? Gör inte det.

Nu går söndag snart över i måndag vilket gör att det är dags för publicering. Hoppas ni alla haft en skön avkopplande helg!

/Caroline
@Millionesse

Same!? Same?? But?? Different?!?

Temat för veckobrevet är – medielogik.

Klockan var efter midnatt när jag klev ut från biomörkrets radioskugga. Battery Park Regal Cinemas ligger i hjärtat av New Yorks finanskvarter och bara ett stenkast från Ground Zero. Efter ett ha sett en dussinfilm om snabba bilar och äventyr avbryts jag i mina fantasier av ett upphetsat sorl från den plats där Twin Towers brukade stå. “Det måste vara någon årsdag av något slag,” tänker jag och vandrar hem.

Väl hemma dröjer det inte länge förrän jag i alla kanaler nås av nyheten att Usama bin Laden är död. Twitter fullkomligt kokar. Reaktionerna är blandade. Den lokala tv-stationen New York 1 direktsänder från Ground Zero, bara 500 meter från där jag bor. Det blir ingen sömn den natten.

Tydligen har Keith Urbahn varit först att tweeta om händelsen. Hot damn. När satte du själv en legendarisk tweet senast? (Min mest retweetade tweet tror jag var när jag under första upplagan av Sweden Social Web Camp ställde frågan om vilka som hunnit ligga med vilka.)

Hur det spreds kan du se via Social Flow:

Det här är onekligen något annat än den massmediala medielogik vi har levt med så länge. Det är six tweets of separation (three tweets of separation?) det och massmediernas rapportering används av tittarna, lyssnarna och läsarna för att validera istället för att kunskapsinhämta.

Sidospår: Jag ska först ärligt säga att jag trodde att det var något SNL-skämt på den berömda (nåja) countrysångaren Keith Urbans bekostnad. Flera fd PR-kollegor (misstänker sned könsfördelning i branschen…) envisades med att spela honom på kontoret från morgon till kväll under en period, så jag är hjärntvättad med att det bara finns en Keith Urban.

Obs! Bilden ovan har inget med Usama bin Ladins död att göra. Det har däremot dessa länkar:

• Fler omslag om Usama bin Ladins död.
• Ännu fler här.
• Adland visar lite otäcka annonser.
• Gillar du inte hur jag stavar Usama bin Ladin?

Som PR-intresserad var det fantastiskt att se hur Barack Obama spelade på nyhetsmediernas fioler hela vägen igenom. Vi hade alla förundrats en smula över den senaste tidens självförtroende där han till och med smulat sönder den eventuelle presidentkandidaten Donald Trump under en roast på bästa sändingstid. Obama lyckas riktigt bra med att balansera amerikanernas törst efter blod med omvärldens avsmak för det imperialistiska USAs frotterande i en jagad mans död. Talskrivarna och spinndoktorerna gör skäl för sina löner där borta i Washington.

Själv nojade jag för en sekund över om New York nu skulle kunna komma att utsättas för ytterligare terrordåd?

Att med de bästa länkarna återge alla turer i sociala medier är lättare sagt än gjort. Det är i sig ett forskingsarbete, men då jag vet att ingen missat händelsen så lämnar jag hela det här kapitlet oavslutat för den här gången.

En annan intressant grej är att populära och älskade vecka.nu bestämmer sig för att lägga in en fet splash med reklam för att kunna kapitalisera på all denna trafik. Vad händer, tror ni? Vips så har vi wecka.nu med samma utseende som gamla älskade vecka.nu. Litet i det stora, men samtidigt väldigt talande för den nya tidens medielogik.

Vi är många som gillar kommentarssystemet Disqus. Nu har de implementerat en möjlighet att tagga andra användare i kommentarerna, Facebook-style. Kommer Facebook Comments att kunna hota Disqus? Det känns som om det är många stories om hur Facebook är ständig tvåa på bollen just nu. Men det kanske inte spelar så stor roll så länge de är det sociala nätverket nummer ett? En fast follower-strategi behöver inte vara fel.

Veckans galnaste mediehändelse på det lokala planet måste ha varit hela historien om Ola Lindholm, den populäre KP-redaktören och Wild Kids-programledaren. Ett par poliser springer ikapp honom efter en fotbollsmatch, tar ett generande urinprov, Expressen smäller på, bloggosfären agerar kluvet, Lindholm går ut med ett pressmeddelande och pressen trummar på, testet kommer tillbaka positivt för kokainrester, Expressen tar ton, Lindholm publicerar ett blogginlägg vars äkthet sedan diskuteras innan det slutligen bekräftas och där någonstans är vi nu i väntan på polisutredningens resultat.

En soppa, med andra ord. Det som fascinerar mig är att trots alla uppgifter och alla kommentatorer i allsköns olika mediekanaler så ger ingen svar på de frågor som hänger i luften. Om Lindholm utsatts för en komplott, vilka låg baakom den, varför väljer de kokain som tillvägagångssätt och tipsade dessa sedan både polis och press? Och varför svarar Lindholm i sitt blogginlägg på allsköns frågor utom de som spelar roll?

Joakim Jardenberg och Niclas Strandh rasar mot drevet och överförmynderiet och pekar på hur egenmäktigt nyhetsmedierna gör slut på en människa som inte har dömts för något. Thomas Mattssons Expressen får upprättelse när provsvaren kommer och Viggo Cavling ber om ursäkt. Historien väcker känslor.

NIclas Strandh:

“Och jag har lite svårt för att förstå hur det skulle vara så förfärligt att Ola är i TV. Han är inte dömd. Alltså är han att anses som oskyldig tills motsatsen bevisas. Det är något somExpressen och andra verkar ha svårt att förstå. Oscar Julander verkar ha väldigt väldigt svårt för att inte få vara både jury och bödel. Innan allt faktiskt utretts. Och inse attvuxenvärldens moralpanik inte ännu dykt upp hos barnen.”

Om Lindholm hade kunnat förklara vem som utsatt honom för detta vilket han antyder att han vet, samt bedyrat att han aldrig har haft med kokain att göra, då hade han sannolikt klarat sig bättre. Nu valde han i egenskap av offentlig person en annan väg. Det handlar inte om rätt eller fel, snarare om orsak och verkan. Sedan finns det en större fråga om huruvida nyhetsmedierna klarar av att självsanera bort avarter inom drevjournalistiken, men det är en fråga som tyvärr är mycket större än Lindholm.

Hur jag känner? Mediedrevsfenomenet är lite som otrevlig naturlag, som en tsunami ungefär. Visar ingen hänsyn alls. Men jag är helt övertygad om att Lindholm kommer igen. Det brukar bli så. Dramaturgin kräver det.

Blev annars lite skrämd av den här artikeln om relationen mellan restauranger och bloggare. Det är svårt att anpassa sig till den nya tidens medielogik. Rätt eller fel är återigen fel fel fråga när det handlar om orsak och verkan.

Vill ni förresten se en sjukt dålig PR-pitch? Kolla in den här:

I övrigt hade gärna velat gå på New generation marketing men missade det. Det är en hel del rundgång nu för tiden, så därför var det uppfriskande med ett så pass intressant startfält:

“Här kan du se förmiddagen, med Katarina Graffman, Anna Caracolias, Kristina Alexanderson och Isabella Löwengrip.”

Visste ni förresten att Johan Ingerö aldrig mer tänker delta i SVT Debatt? Inte? Nej, låt oss då gå vidare.

Via Emanuel Karlsten får jag reda på att Justin Bieber skapat masshysteri på Sergels Torg. Jag tycker hur det är fantastiskt hur den sociala medielogiken via teknologin smälter samman med snabba gruppbildningar. Och det här är väl Biebers “little monsters”. Vi vuxna kanske skrattar och ironiserar, men låt oss inte underkänna ungdomskulturen. Det var säkert en och annan som såg de avsvimmade flickorna bäras iväg från Beatles konserter och som undrade exakt hur lång tid det skulle ta innan den kommersiella ungdomsmusiken skulle sätta punkt för den goda smaken.

Apropå galenskaper så bestämde sig Johan Ronnestam och Göran Adlén för att göra live-tv själva. De plockar in Robin Danehav (Björn Falkeviks tronarvinge?) som thincaster och sänder från Clarion Sign i ett helt dygn:

“Livesändningen kommer att visas på våra respektive sajter, alltså, här på danehav.com, på ronnestam.com eller på adlen.nu. Dessutom har vi landningssidan och kampanjsajten 24hours.se uppsatt för ändamålet.”

Tweets via Twingly här.

Johan Ronnestam blippade faktiskt mig på Skype (apropå: ser ut som att Niklas Zennström är med på en runda till, förresten?) och frågade om jag kunde köra lite spaningar från New York, vilket jag gjorde. Fast det var sen fredag kväll, så jag vet inte riktigt hur vass jag egentligen var. Tror jag pratade en del om kommersialiseringen ac sociala medier globalt och att det är lite mycket sameness just nu. Det blir spännande att se hur materialet kommer att efterbearbetas.

Kortlänkat:

• Sprit och sociala medier? Gillar Mackmyras #twesting.
• Gillade även den här artikeln från Fredrik Wass om språkets betydelse på webben.
• Jag har även lärt mig att den förste PR-konsulten hette Simonides ac Keos.
• RenRen kliver in med en IPO:

“Of those companies listed as “Social Media/Network”, LinkedIn has filed for its IPO but has yet to give many specifics; Groupon plans to list later this year; Facebook continues teasing us while trading at lofty valuations on secondary markets; and Zynga’s maker is again denying rumours of an IPO anytime soon.”

Kalla Fakta har granskat Frälsningsarmén och Frälsningsarmén svarar med ett ilsket pressmeddelande. Det här är också en märklig mediehändelse! Organisationen tycker sig kunna slippa granskning och kritik trots att de förbjuder homosexuella i de egna leden. De menar att detta inte är någon nyhet, men det var en nyhet åtminstone för mig. Det där får de helt enkelt ändra på om de ska få något medlidande från mitt håll.

Någon inom Frälsningsarmén får “göra en Edgar”, helt enkelt.

Om något går emot den sociala medielogiken så är det sannerilgen att SJF funderar på att belägga nätartiklar med straffavgift. Jag är inte insatt i detta, men Emanuel Karlsten driver frågan bra.

Hans Kullin rapporterar om att Spotify är det andra svenska varumärket som kommer upp i över 100 000 följare på Twitter.

Storbritanniens kungliga bröllop, då? Ja, vad kan jag säga. Jag måste tillstå att det var riktigt fint. Jag är ingen rojalist och jag är ingen sentimentalist, men Kate Middletons bröllopsklänning var verkligen så vacker som så många av oss var helt eniga om… ja, så eniga att nästan hela internet knakade i fogarna!

De såg dessutom fantastiskt kära och lyckliga ut, vilket ju knappast kan vara lätt framför världens kameror. På kontoret slängde vi iväg den här tweeten:

“More tweets regarding the #royalwedding than any other event, ever! Why? Women rule social media! #rw2011″

Så, hoppas alla nu ändå känner att kärleken är starkare än alla terrorister och stormakter i världen och med den ingivelsen är taggade att ge 110 procent denna vecka. För jo, det är visst möjligt!

/Jerry Silfwer
Blogg | Twitter

Same!? Same?? But?? Different?!?

Vi börjar med Wikileaks, som varit aktuella efter senaste släppet innehållande tidigare okända uppgifter om Guantánamo. Aftonbladet var den svenska tidning som denna gång fått ta del av materialet i förväg. Något som inte längre tycks ge några fördelar för de utvalda medierna, eftersom en läcka läckt Wikileaksmaterial även till andra medier, däribland Expressen. Helt i sin ordning kan man tycka, men Wikileaks uppträder mer och mer som de makthavare de säger sig vilja dra ner byxorna på:

Johannes Wahlström, Wikileaks man i Sverige, uttalar sig häpnadsväckande i Resumé. Thomas Mattsson kommenterar det hela i Dagens Media.
Hela den här soppan luktar så illa nu att det är svårt att längre uttrycka stöd för Wikileaks, som trots allt gör en i grunden bra grej. Jan Guillou av alla människor säger det bäst.

Förra veckan var det många som upprördes över upptäckten att alla uppgifter om var man befunnit sig med sin iPhone sparas i en hittills hemlig fil i telefonen. Joakim Jardenberg var argast. Apple lyckades inte heller räta ut frågetecknen. Något som kanske rättssystemet lyckas göra då två användare tänker stämma Apple.

En SEO-kampanj som fått en hel del uppmärksamhet är denna om självmord och självmordsguiden. Många har hakat på och på kort tid lyckats lyfta upp bra och relevant information om självmord bland sökträffarna hos Google, även om fortfarande “fel” sida hamnar överst. Då vissa kritiska röster varit inne på att detta skulle vara en kampanj som jobbar mot yttrandefrihet vill jag bara kort påpeka att ingen (vad jag har sett) som deltar i kampanjen har fört fram önskemål om att någon sida skall stängas eller förbjudas.
Uppdaterat: Nu har Magnus Brahn som ligger bakom sajten vi försökt knuffa ner från toppen beslutat att stänga ner den, och uppmanar samtidigt sina läsare att stötta SEO-kampanjen.

Personligen slutade jag använda Delicious för länge sedan och ryckte på axlarna när det pratades om nedläggning för en tid sedan. Men för dem som deppade då är jag ändå glad att Delicious nu köps upp och att det mesta kommer att fungera ungefär som tidigare.
En tjänst jag däremot inte riktigt skulle klara mig utan är Spotify, som diskuterats hett sedan de offentliggjorde framtida förändringar innebärande att gratistjänsten i praktiken försvinner idag. Samtidigt utlovades nya features, om än inte vilka. Nu ryktas att Spotify ska utökas från att vara en musiktjänst till att även streama film. Något som Daniel Ek bestämt förnekar.
Även Flattr presenterar nyheter, som gör tjänsten enklare att använda. Förhoppningsvis kommer detta att generera fler användare, då jag verkligen tror på ett enkelt sätt att donera och få donationer för bra innehåll på nätet.

Bröllopsyran i Storbritannien har tagit stor plats i medierna i veckan. Alla uppskattar dock inte den massiva bevakningen, och på Guardian lade man in en republikanknapp, där den som ville kunde välja bort alla bröllopsnyheter från första sidan på sajten.
Så många som 2 miljarder människor världen över väntades titta på vigselakten, och möjligheterna att följa festligheterna var näst intill oändliga.
Mashable ger oss grafik över vilka som i samband med bröllopet fick mest uppmärksamhet i sociala medier. En bild som spridits som en löpeld på nätet är denna.
Thomas Mattsson skriver bra om det faktum att Syriens ambassadör portades från bröllopet i England, till skillnad från Eritreas ambassadör i Sverige, som fanns på plats i Storkyrkan förra året.
Fredrik Pallin har skrivit om vad han tycker att det svenska kungahuset kan lära sig av britterna.
Dagen efter bröllopet fyllde vår egen kung 65 år. I samband med firandet kunde vi läsa en exklusiv intervju med Carl XVI Gustav, där han talar både om sin blyghet, mediebevakning och skandalboken. Sofia Tanaka gjorde intervjun för TT, och här berättar hon hur det var.

En stor snackis i veckan har varit Patrik Sjöberg och hans bok där han avslöjar att han blivit utsatt för sexuella övergrepp av sin tränare och styvfar. Här pratar han i TV4. När jag googlar efter mer finner jag detta i SVT:s “öppna arkiv”, och undrar hur lång tid det ska ta innan Public Service på allvar kan ge oss tillgång till sitt material.
Viss diskussion har uppstått kring det faktum att den anklagade tränaren är död och ej kan försvara sig, Martin Jönsson skriver om valet att ändå publicera uppgifterna och namnet på tränaren.
Inte helt oviktigt är att Patrik Sjöberg inte var ensam om sina upplevelser, en annan person som var utsatt för samme förövare var Yannick Tregaro, som twittrar öppet om avslöjandet.

Det är intressant att läsa om hur informationen kunnat hemlighållas så länge, av förlaget och inblandade personer.
Jag rekommenderar också läsning av Alex Schulmans fina text, om ett möte med Patrik Sjöberg. Patrick Ekwall bjuder på en gammal dokumentär han gjort om Sjöberg.
Diskussionerna kring övergreppen har även åtminstone tillfälligt väckt liv i taggen #prataomdet på Twitter.

Så lite branschnytt i korthet:

Sweden Rock bojkottar Sydöstran, vägrar prata med dem och stoppar ackrediteringar till festivalen.

Syrianska kräver rätten till alla bilder som tas i utbyte mot ackrediteringar till fotografer under matcherna.

Helsingborgs Dagblad nyanställer, och det med besked. Just nu finns 15 tjänster att söka.

Nyheter24 får ny chefredaktör, medan Aaron Israelsson ska utveckla den grävande journalistiken. Medievärlden har intervjuat tillträdande chefredaktören Ehsan Fadakar.

Anna Serner börjar avveckla sig från TU och börjar med att sluta blogga.

En svensk journalist har gripits i Venezuela, anklagad för att vara ledare i Farc-gerillan.

Den som förbinder sig att prenumerera på Fria Tidningen i fyra år får en iPad på köpet.

I veckan kom beskedet att herrmagasinet Moore läggs ner. Strax därefter berättade Bingo Rimér att han tänker köpa och relansera tidningen.

Svenske journalisten Urban Hamid är på väg in i Libyen.

Datainspektionen ger tummen upp till lagförslaget om olovlig fotografering. Jag vill se en enad journalistkår stå upp och protestera högljutt mot detta.

Public Service ges rätt att ta betalt av tittarna.

Över till långläsning, analys och reflektion:

Den här intervjun med Jaiku-grundaren Juri Engeström är måsteläsning, för alla som är intresserade av internet, sociala medier, mikrobloggar och startups i allmänhet, samt Google i synnerhet. Gör mig sorgsen, och inser att jag inte minns när jag loggade in på Jaiku senast.

Axel Andén funderar över långsiktiga konsekvenser av domen där en Vänsterpartist döms för att ha pekat ut en Sverigedemokrat som rasist. Andén frågar sig om det nu är slut med politiska epitet överhuvudtaget, var går gränsen? Är det värre att peka ut någon som anarkist än som liberal, och i så fall varför?

Jeff Jarvis har skrivit en lång drapa om nyhetsbranschen och pengarna. En del klockrent, i annat är jag inte riktigt lika övertygad som Jarvis. Hur som helst är det en klart läsvärd text med många poänger.

Martin Ezpeleta sågar den svenska journalistkåren nere vid fotknölarna, och föreslår att utbildningen skrotas.

Tove Hansson reflekterar över att allt privat kan bli offentligt, om Flashback om vad som egentligen är sant och inte. Jag hoppas verkligen att hon får rätt i sin slutkläm, och hoppas att det ska gå fort så offren blir få; “Jag hoppas att det kan lära oss att alla människor har något i bagaget. Tills dess tycker jag synd om de som offras på vägen.”

Mitt personliga flöde har den senaste tiden kantats av en hel del konflikt, och diskussion om hur vi behandlar varandra.
Gert Frost skriver om en jargong han tycker är hård och har svårt att vänja sig vid. Joakim Jardenberg skrev först detta.
Jag hör till dem som tycker att man får tåla en del. I ovanstående exempel förstår jag inte alls, då jag inte tycker att någon varit hård i tonen. Vilket faktiskt tvingar mig att tänka efter ett varv till, på hur jag talar till andra, och hur det jag säger uppfattas. Jag vill inte göra någon ledsen. Men jag vill heller inte låta bli att säga saker jag tycker är viktiga av rädsla för att någon ska ta illa vid sig, för då skulle man aldrig kunna uttrycka sig öppet.
Jag själv reagerade på den här diskussionen på Facebook, och skrev en krönika om det.

Jag gillar verkligen Andreas Ekströms projekt på FundedByMe. På gott och ont tror jag att vi kommer att se mer sånt här i framtiden, i takt med att våra sociala skyddsnät får allt större hål. Gå in och donera en slant, hörrni!

Med det lämnar jag allvaret och avslutar med några mer lättsamma tips och förhoppningsvis ett och annat leende:

Surdegshotellet, en artikel som skulle ha platsat i vilken tidning som helst om det vore 1 april.

Historia och nostalgi, sånt gillar jag. Ge dig själv en halvtimme och titta på den här halvtimmen om tidningsmakeri på 70-talet. Jag blir alldeles till mig när jag ser korrekturläsarna, och önskar dem tillbaks. Då kanske vi skulle slippa läsa två artiklar samma vecka om svårigheten att skilja på de och dem.

Den här är gammal, men lika rolig nu som då. Fem saker du behöver veta innan du dejtar en journalist:

“You won’t be disappointed. Journalists are intense, driven, passionate folk. We carry those same attributes into our relationships, making it an extremely fun ride well worth the price of admission. Our lives are never boring and each day is different.
If the pitfalls are scaring you away, consider this:
The fact that we’re inquisitive means we’ll listen to you. Even if it does seem like an interview, we’re paying attention to what you have to say (see rule No. 1).
We’ll write about you or your thoughts because you’re an important part of our life and we care about you (see rule No. 2).
Our brains are a great resource. Ever go on a date with an attractive person and wind up wishing you hadn’t because everything they say is just, well, stupid? That’s not going to happen here (see rule No. 3).
Yes, it may seem that we put the job ahead of you, but we’re driven. You’re not with that loser whose life is going nowhere and who’s completely content being mediocre (see rule No. 4).
There you go, five things you should know before dating a journalist. Feel free to add to the list, point out where I’ve missed something or leave a comment. And yes, ladies, I’m single (see rule No. 5).”

Förvirring tycks råda i nya Schibstedhuset, då mötesrummen har namn som lurar medarbetare att kasta sig på första bästa flight till grannlandet för att inte missa mötet.

Därmed säger jag tack för den här veckan, och lämnar över stafettpinnen till Jerry Silfwer som skriver nästa veckas sammanfattning. Jerry som förresten skrev en av förra veckans roligaste – om sociala medieexperters asociala twitterbeteenden.

/Sofia Mirjamsdotter
@mymlan

Same!? Same?? But?? Different?!?

“Istället väljer man, som nämnts:

3. Den ”objektiva” vägen. Vi har vår uppfattning klar, vi ska bara hitta några exempel som stödjer denna. Läsarna måste lita på att vi gör en objektiv granskning men, vi är ju faktiskt Journalister som har gått en lång utbildning i objektivt granskande så det måste de göra. Sedan för att det ska kännas 2011 smäller vi upp en wordpress-blogg med lite kommentarer som vi låter någon annan granska för vem vet vad för konstigheter folk som inte är journalister kan skriva.”

Och, blott dagen efter Stakstons och Jardenbergs blogginlägg backar Aftonbladet och byter namn på hela granskningen till “Skolgranskning”. Och sedan tystnar det helt bland bloggarna.

Personligen tycker jag ändå det är remarkabelt att ett par tre bloggare kan få Sveriges största kvällstidning att byta namn på ett prestigeprojekt. Historien visar också hur svårt det faktiskt är att förstå och leva efter det här med delaktighet och öppenhet som sociala medier-förespråkare talar om. Jag betvivlar inte att Aftonbladet menade väl med sitt ursprungliga projekt. Men de gamla murvelfasonerna från kvällstidningen går inte ur så enkelt. Är man van vid att sätta agendan, ställa makthavarna mot väggen och driva kampanjer så är man.
Det som kanske intresserade mig mest var att lärarna inte ville vara en del av granskningen utan startade sin egen, för man misstänkte att man ändå inte skulle bli rättvist skildrade av tidningen. De litade helt enkelt inte på tidningen. Tänkvärt.

Även DN:s artikelserie har fått kritik från lärare och bloggare.

Public service har också debatterats i veckan. Kulturministern har frågats ut i konstitutionsutskottet om förhandsgranskningen av public servicebolagens programtjänster. Hon var tydlig med att SR, SVT och UR själva får avgöra vad som ska lämnas in för granskning, förutom helt nya permanenta markburna kanaler. Och bolagen ska fortsätta satsa på nya kanaler, som webb och mobilen. Ingen större förändring, med andra ord. Jag tror dock det handlar om att markera gentemot ps-bolagen, som jag skriver här.

Public service konkurrerande med lokala tidningar har debatterats i Medievärlden. Först ut var  de moderata riksdagsledamöterna Lars Beckman och Carl-Oskar Bohlin. Ruben Jacobsson och Mats Åmvall, vd respektive chefredaktör på Hälsingetidningar, anser public service snedvrider den lokala konkurrensen. Fler inlägg här och Sveriges Radio svarar här.

Även SVT:s vd Eva Hamilton har debatterat framtidens public service.

Samtidigt faller radiolyssnandet, mycket beroende på Spotify. Som dock försämrar villkoren för gratislyssnarna. Bra tycker många, dåligt anser piratpartiet. Vad jag anser skriver jag här. Doktor Spinn och Jardenberg kommenterar också. Fredrik Strömberg har en lite annorlunda tes.

Facebook hotas av ännu en hittills okänd grundare. Twitter visar sig också ha lite okänt folk som var med och grundade bolaget men som försvann tidigt, men som dock inte kommer kunna kräva några pengar. Facebook är för övrigt på väg in i Kina, enligt källor.

Twitter i riksdagen har blivit ett problem, anser vissa politiker. Jag skulle nog snarare säga att det är den öppenhet som så många vill ha som blir ett problem för de politiker som tror att allt kommer förbli som det varit. Något twitterstopp blir det dock inte, meddelar talmannen.

Twitter har fått lokala trender. Nu kan man se heta ämnen och ord i Sverige, skriver Hans Kullin.

DN släpper två nya nischade appar, den ena för 15 kronor, den andra gratis. Wired släpper sin app gratis nästa månad, försäljningen har gått för dåligt, antyder man själva, men betonar det är ett experiment. Business Week lanserar sin app med en prenumeration på 2,99 dollar i månaden, bra mycket billigare än den tryckta versionen, men inte gratis i alla fall.

Expressen frias för namnpubliceringen av 35-åringen som misstänktes för mordet på Anna Lindh. Samtidigt namnpublicerar man en svensk programledare enbart på grund av han tvingats lämna ett blodprov för narkotikatest, han är inte ens misstänkt. Medierna diskuterade. Expressens chefredaktör skriver inte om detta i sin blogg, däremot om att anmälningar till PO borde få publiceras och diskuteras öppet.

Traditionella tidningar länkar inte så ofta, konstateras i amerikanska Fishbowl NY. Mer hos Reuters.

Greenpeace sätter rekord i antalet kommentarer på Facebook, över 80 000.

Tom Rosenstiel skriver i Washington Post om myterna kring framtidens journalistik, att papperstidningar visst kommer fortsätta vara relevanta. Jag håller inte med om allt han säger, men länkar ändå. Strömberg sätter fingret på ett problem med hans analys.

Amerikanska New Yorker använder sin Facebookssida på ett rätt kreativt sätt: Endast om man går med på att gilla en viss artikel så får man läsa den. Bakvänt, om ni frågar mig.

Nya mediebarometern visar att nätet växer, men även TV och sponsring.

WordPress.com har blivit hackat, vilket dock inte har något att göra med säkerheten i vanliga wordpress-installationer.

Flipboard som låter användar skapa sina egna magasin på Ipad utifrån sina sociala nätverk har tagit in riskkapital och värderas skyhögt.

TV4:s Nyhetsmorgon har diskuterat humor och allvar på Twitter och på Twitter blev folk uppröra över att experterna ville ge olika “krav” på hur Twitter borde användas. Som motreaktion startades hashtaggen #mintwitter som just ska ge alla möjlighet att berätta om sina egna personliga nyttor och erfarenheter med Twitter. Twitter i sitt esse, skulle jag säga.

Lite på samma sätt har Sofia Mirjamsdotter här på SSBD och Annika Beijbom dragit igång #twitterakuten som hjälper nykomlingar på Twitter. Samma kollektiva sätt att jobba, lika decentraliserat, lika ostyrt.

Fler nya projekt:  Micke Kazarnowicz tröttnade på på att TV3 och Rädda Barnen utnyttjade den amerikanska kampanjen It Gets Better (som stödjer HBT-ungdomar) för sin svenska kampanj Det blir bättre. Nu drar han igång en egen variant av Det blir bättre.

Jan Viderén, en av Sveriges flitigaste på att checka in på Gowalla och Foursquare, och Maria Hägglöf startar en blogg om just detta, kort och koncist döpt till Checkain.

Emanuel Karlsten fick avslag på sin motion till Journalistförbundets kongress att som frilansare inte kräva tidbegränsad publicering av artikeln på nätet, när man som frilans säljer jobb till tidningar.

En ny upphovsrättslag har presenterats. Bland annat får arbetsgivarna mer makt på anställda journalister bekostnad. Piratpartiet kritiserar att lagen inte innehåller något nytt.
Jag förstår inte riktigt skillnaden mot den gamla, men Copyriot har läst och förklarar. Farmor Gun kommenterar också.

EU-minister Cecilia Malmström ska “städa upp” datalagringsdirektivet, men exakt vad det innebär vill hon inte säga.

Internetfonden har delat ut pengar till 14 nya projekt.

Den simpla videokameran Flip, ett verktyg som många reportrar borde ha gillat, läggs ned.

SSBD:s egen Jerry Silwer skriver lättsamt om hur man kan bättre på att marknadsföra sig själv, på ett “sexigt självsäkert sätt.”

Lite mer ego: Min kollega på radion, Tove Svenonius, skriver om hur hon som reporter fått ovärderliga tips i sin skolbevakning via Twitter. Läs och inspireras!

Business Insiders redovisning av ungas medieanvändning är också väldigt intressant. Visserligen amerikanska förhållanden, men i alla fall. Fascinerande att ser hur unga multitaskar mycket, vilket Johan Croneman också noterat.

Som avslutning: Googles första kortfilm. En hyllning till Charlie Chaplin som skulle fyllt 122 nu i helgen som gick. Kanske är det sånt här som alla nya pengar går till. Bolaget fick hård kritik från investerare för att ha ökat sina utgifter kraftigt under det senaste kvartalet, samtidigt som sökjätten ser ut att gå mot ännu ett misslyckande inom området sociala medier.

/Mikael Zackrisson

Same!? Same?? But?? Different?!?