Tidsmaskinen


28
Dec 09

Det nya gamla – ljudspåret till 2010

Inte helt enkelt att skriva en sådan här text när nästan alla andra av mina kloka bloggvänner redan satt sina avtryck i framtiden. Men, för fasen, nu kör vi.

Ni som har följt något av vad jag har sagt, skrivit och skrikit fram under året förväntar er säkert utfästelser om följande:

  • Googles monopol på sök och sökordsannonsering utmanas av åtminstone EN konstellation av nätaktörer.
  • Apples läckra tablet, sjutumsskärm – lanseras den 26/1 i San Francisco – och dess påverkan på medielogiken med sina nya spelfunktioner, det nya tv-erbjudandet den kommer med och framförallt den påverkan den kommer att ha på utgivning av böcker och tidningar.
  • Hur företag som Spotify (satanihelvetesjävlaskit) och Voddler (tack för det) kommer att få reella problem med ersättningsnivåerna till innehållsägare.

Men det kommer jag inte att göra, i stället vill jag lyfta tre trender som jag tror kommer att påverka framförallt traditionella (nyhets)medier under 2010. Eller, traditionella och traditionella, det handlar väl om att förstå att det enda som är traditionellt är medieägarnas vilja att tjäna pengar på den produkt som produceras. Så, med detta sagt, hur ska det då gå till?

Det nya gamla historieberättandet

2009 såg vi några trevande försök att väva samman nytt och gammalt historieberättande till en sammanhållen helhet. Vi minns inte minst Aftonbladets ”Fattigbloggen” där traditionella artikelserier vävdes samman med Jessica Ritzéns bloggande om livet utan pengar. Aftonbladet har sedan dess matchat den här höjdpunkten med ett lågvattenmärke som när bloggaren Mogi skulle leva två veckor på a-kassa. Well, you can’t win’em all.

Men under 2010 kommer vi att få se betydligt mycket mer djupgående samarbeten mellan ”vi” och ”dom”. Jag ser framför mig att läsare kommer att släppas in betydligt mycket närmare skapandet av innehåll – inte bara bjudas in till att reagera på det som skrivs.

Tekniken för att göra det här finns redan – nu krävs redaktörsskapet och viljan att göra det. Det handlar inte om att publicera oredigerade Twitter-flöden med en viss etikett, det handlar inte om att ha Twingly-länkar på sina sajter. Det handlar om att våga låta läsarna få ta del av uppdraget och agera på det – och inte bara reagera på publiceringen. Lite grann som när vi faktiskt tog blocket och pennan och åkte iväg för att träffa någon…

Den nya gamla intäktsmodellen

2010 är året då betalväggar kommer att bli verklighet på många ställen. Det börjar självklart med de som har lättast att betala för sig – B2B-kunderna. Där finns ju redan i dag de mest framgångsrika exemplen på betallösningar i formen av Wall Street Journal och Financial Times.

Under året kommer vi att få se fler stora nyhetssajter låsa hela eller delar av sitt innehåll, Springer i Tyskland verkar gå i bräschen för utvecklingen och på andra sidan Atlanten kommer nog många mindre mediehus försöka med projekt som Journalism Online få betalt för delar av sitt innehåll.

Kritiken mot betalväggar för nyhetssajter rör sig ofta om två saker. För det första ska det vara skadligt för annonsaffären att inte synas på rätt sätt i sökmotorer och för det andra kommer läsarna då bara att välja en annan leverantör eftersom innehållet är så generiskt.

Den första punkten är i det korta perspektivet inte relevant alls eftersom de flesta nyhetsajter har en så liten andel Googletrafik att det är långt under andelen osålt annonsutrymme. Den andra punkten är mer intressant – för den är av hönan och ägget-karaktär. Den sajt som har en stabil finansiell grund kommer att kunna särskilja sig mer från konkurrenterna.

Den fråga som många medieägare brottas med är inte enbart av karaktären ”hur tjänar vi pengar på det här” utan också ”hur gör vi något som är bra nog”? Och svaret är i väldigt många fall att intäkter skapar utgifter, om någon betalar för sig måste vi göra en produkt som är bra nog.

Det är inte gratis som är frigöraren av bra innehåll på nätet – det är betalt som är det.

Förvänta er en mängd betalväggar under 2010 – och förvänta er också att fler än vad ni tror kommer att vilja betala för sig. Men förvänta er inte att det är samma produkter som i dag är gratis som kommer att finnas bakom betalväggarna.

Och den nya gamla annonsmarknaden

2010 kommer vi att få se hur två av de mest osannolika fenomenen på nätet faktiskt visar sig vara bästisar. Det handlar om hippa, fräscha Sociala Medier och luggslitna, SYO-konsulenttrista Displayannonsering. OK, ett kongenialt WTF är på sin plats här. Men lyssna:

2010 kommer sociala medier att slå än hårdare. Facebook är redan långt förbi kritisk massa och Twitter kommer att nå en högre grad av produktivitet och hitta nya användningsområden. Det som då sker är att människor med andra uppsättningar åsikter, erfarenheter och levnadsmönster når långt in i ”hjärtat” av nätet. Och med dem kommer intryck som inte bara har med nätet att göra.

De indikationer som vi har på en döende displaymarknad är baserad på att nätet på något sätt bara utvecklas med nya, unga, nätinfödingar som äntrar marknaden. Men det vi ser hända är att det finns ett enormt bakflöde av konsumenter in på nätet, mormödrar, fastrar och gubbtjyvar som populerar Facebook och nätforum.

Det här är människor som fortfarande lever i en displayvärld, som är vana vid annonsering som ett inslag i vardagen, som faktiskt (tro’t om ni törs) tittar på och tar till sig informationen i annonser.

Och när dessa människor börjar mixa den dödliga cocktailen med traditionell medielogik och närvaro i sociala medier kommer vi att kunna se faktiskt påverkan från displayannonsering även så långt ut i nätets synapssystem som i sociala medier. Man kommer att diskutera erbjudanden och innehåll i annonsering – och man kommer att vara öppna för, och vana vid, det uttryckssätt som är displayannonsering.

Kommer det att kräva bättre format? Jepp, men det är bara av godo. Vi har alltför länge behandlat annonsering som någon som katten släpade in och alltför lite som den viktiga del av en bra medieprodukt som de faktiskt är.

För de som vars perspektiv är att man vill tillföra nätet innehåll och kvalitet blir 2010 början på framtiden. För alla andra – the times they are a-changing…


23
Dec 09

Året då webben blev ett nytt ZTV

2010 är ett svårt år. Valet gör att allt och inget kan hända. Men här är två spaningar som jag tror eller hoppas vi kommer att ha upplevt under året:

Broadcast-tv upplevde sitt första riktiga hot.
- Bred underhållning blev plötsligt inte lika relevant som förr. Slog inte lika hårt som det gjort. I stället började vi 2010 ana nischningens styrka. Det välproducerade och minutiösa tv-planerandet fick stå tillbaka för det simpla och lättillgängliga. Modebloggarna fortsatte att livesända från de exklusiva garderoberna där de testade kläder och bad om tips och råd. De drog nu inte bara 10 000 tittare, utan det dubbla och tredubbla. På en enkel telefonbambusing.

- Alex Schulman banade väg för en ny ZTV-era där alldeles för långa, tempolösa program sändes, men som ändå hittade sin målgrupp. Som inte kände konkurrerensen med broadcast-tv, utan levde och växte i en tv-frizon. Och på samma sätt som ZTV odlade några av våra största tv-profiler i dag kom webbtv:n under 2010 att göra detsamma.

- Liveprogrammen växte sig allt starkare. Allt fler såg hur lätt det var att sända live, och vilka poänger det fanns. Björn Falkeviks Sweet sunday web crunch skulle visa sig vara en föregångare med sin superbudget tv. Tre webbkameror, ett bildmixerprogram som, utöver att byta mellan webbkamerornas position, varvar med färdiggjorda inslag, ett gäng trådlösa mickar och en dator.

Det extremnischade, i Sweet sundays fall webb och teknik, når inga stora massor – ska inte nå några stora massor – men når _rätt_ publik. Den som aldrig skulle få ett favoritprogram i tv. Och framförallt – den vars åsikt aldrig hade fått plats i tv. I det livesända kan de delta i chatten, deras åsikter tas upp av programmets panel och vävas in som en del av programmet. Om det suckas och stönas i chatten kan programledarna raskt leda in i nästa programsegment. Vi skrattar 2011 åt hur gammeldags “Här i ditt liv” var som så enkelt hade kunnat justera upp tempot i direktsändning om de bara öppnat upp och lyssnat på läsarna i direktsändning.

Under 2010 poppade det upp allt fler nischade program. Veckoliga politikerprogram från gräsrotsorganisationer, dels i respektive parti och dels för respektive block. Fan-tv börjar egna varianter på Laul calling, allra mest inför bortamatcher. Man sätter upp provisoriska studios där det går och analyserar matchen både innan och efter. Eftersom de är partiska är det betydligt mer intressant än den stela, oberoende broadcast-tv:ns produktioner. Det var inte särskilt god kvalitet. Det var inte särskilt snyggt. Men det var engagerande och djupt nischat. Det räckte, på samma sätt som det räcker för många bloggare i dag att inte nå de stora skarorna.

Året då vi började innovera på riktigt med annonsmodeller
Efter att den redaktionella sidan experimenterat allt mer för att göra materialet relevant var det 2010 äntligen annonssidans tur. Det sociala tänkandet influerade allt mer och utvecklarresurser sköts över. Man började fundera över annonsernas läsvärde. Går det att göra dem lika intressanta som artiklarna? Går det att matcha till den grad att man _vill_ läsa annonserna? Att man söker upp dem, för att man vet att det alltid handlar om något som passar just mig?
Den sociala webben tog tag även i annonssidan och plötsligt fick vi annonsörer som var överlyckliga att veta att varje exponering var guld värd – den syntes ju för exakt rätt målgrupp. Webbannonseringen fick en välbehövlig renässans.

Och till sist några korta:
CC-licenser fick allt större fäste (men vi kom att kalla dem något annat)
Läsarna fick allt oftare skräddarsy sin egen tidning
Samarbetet mellan redaktion och läsarreportrar fördjupades
Ängsligheten för att inte skriva om allt började arbetas bort.
Och länkning blev gängse för alla medier, jämt.

Emanuel Karlsten