I teorin


1
Oct 09

Den andra syndikeringsvågen

Syndikering i webbsammanhang, vad är det?

Få har väl kunnat undgå att fundera över vad RSS innebär. Vi ser de små ikonerna överallt och vi uppmanas att “prenumerera”. Vad det innebär är att ett oformaterat textflöde kan läsas i ett externt, oberoende program. Med andra ord hamnar nyheterna i en nyhetsläsare och mediekonsumenten behöver inte längre besöka sajten.

Men i en värld där sidvisningar är viktigt för annonsörer och kringtjänstutvecklare, så är det kanske inte helt självklart för nyhetsmedierna att faktiskt syndikera innehållet bort från den egna sajten, in i nyhetskonsumenternas RSS-läsarprogram.

Det finns anledning att fundera över detta denna vecka.

Kanske får alla de där ikonerna ligga kvar på nyhetsmediernas sajter eftersom RSS ändå inte riktigt slagit igenom hos den breda allmänheten? För orkar vi ens tänka på konsekvenserna av mediesajter med noll besökare – trots extremt välspridda artiklar och krönikor?

Vad vi kanske inte funderar över är vilken betydelse alla dessa små RSS-flöden har för hela den sociala webbens spindelvävsliknande nät. Och det trots att allmänheten ännu inte tagit RSS till sina hjärtan! I själva verket har RSS utvecklats till något av syret i många webbsociala kretslopp.

Vad betyder det här för nyhetsmedierna på webben? Å ena sidan förlorar nyhetsmedierna sidvisningar, å andra sidan skapas en större träffyta och ett större intresse kring specifika artiklar och krönikor, vilket i sig skapar trafik till sajten.

Det går att tänka sig att RSS-läsandet ökar i lagom maklig takt, samtidigt som nyhetsmedierna utvecklar upplevelsen på den egna sajten i samma takt som den ökande syndikeringen bidrar till trafikvolymer som annars skulle ha missats. Vilket skulle kompensera för den minskade direkttrafiken.

Gott så. Men bara under förutsättning att teknikutvecklingen – eller ska vi kalla det för teknikevolutionen? – vore likformig. men det är den ju inte. Likt mutationsdriven evolution så tycks den tekniska utvecklingen ske i kraftiga omvälvningar snarare än långsamt i små, små regelbundna steg.

I dag lanseras Twingly Channels. Idén är oerhört enkel. Istället för att RSS-läsningen sker individuellt, så erbjuds alla, inklusive mediekonsumenter som aldrig tidigare konsumerat nyheter via RSS, att ta del av andras skräddarsydda mediekonsumtion i olika ämnesspecifika kanaler.

Låt mig ge ett exempel:

Säg att du intresserar dig för utrikesnyheter. På Twingly Channels kommer det säkert att finnas en kanal för just utrikesnyheter – om inte annat kan ju du starta en själv! Genom att lägga till RSS-flöden från olika källor; nyhetsmedier, bloggar och skräddarsydda söksträngar, så samlas allt i en enda kanal.

Och inte nog med det, genom att tillsammans med alla andra läsare i kanalen värdera de enskilda nyheterna/postningarna i kanalen så skapas ett flöde filtrerat inte enbart på källa, utan även på läsarbedömd relevans. Nyhetsmedierna har ju redan gjort sin nyhetsvärdering, bloggarna har gjort sina engagemangsprioriteringar och kanalredaktörerna sin filtrering. Twingly Channels tar till vara på alla dessa värden och tillåter kanalens ambassadörer att addera ytterligare ett värde, nämligen socialt genererad relevans.

Om du gillar SSBD och är intresserad av den svenska debatten om framtidens medier och journalistik,
då finns all anledning för dig att genast börja följa den kanal på Twingly Channels som samlar just relevanta blogginlägg och tidningsartiklar i ett flöde. Och för den som funderat på relationen mellan SSBD och Mindpark kan vi nu visa att vi inte på något sätt försöker motarbeta varandra, då vi driver denna kanal i samarbete, med Sofia Mirjamsdotter och Joakim Jardenberg som ansvariga för flödet i mediekanalen.

Hur ska nyhetsmediernas sajter kunna tävla med detta?

Nyhetsmedierna tävlar i praktiken med sitt eget innehåll. Dessa RSS-kanaler har olika kanalredaktörer som tävlar och konkurrerar emot varandra om prenumeranter, vilka ämnen som växer fram avgörs via organisk användargenererad tillväxt och bloggarna, givet den kultur som råder på den sociala webben, kommer snarast att vilja ha sina RSS-flöden distribuerade på så många kanaler som möjligt.

Axiomet är att nyheter, liksom musik, film och idéer, vill vara fria. Låser vi in dem, undanhåller vi dem från den allmänhet vi vill nå, hur ska vi då kunna nå de mål och de visioner vi har?

Twingly Channels lanseras alltså idag. Många early adopters betatestar redan Google Wave, en teknologi som sannolikt kommer att innebära ytterligare syndikeringseffekter. Har landets webbredaktioner funderat över konsekvenserna? Det finns en oerhörd kraft att utvinna för de framåtblickande nyhetsmedier som accepterar och anpassar sig till den nya medielogiken.

Eller kommer den andra vågen att ta de traditionella mediernas webbredaktioner på sängen?

/Jerry Silfwer
Jerry Silfwer är kommunkationsrådgivare på Springtime och skriver om PR och kommunkation på Doktor Spinn. Följ honom gärna på Twitter.


28
Sep 09

Lär av bloggarna!

För att nyhetsmedierna ska kunna attrahera stora mängder besökare så krävs en utvecklad journalistik, det är ett vanligt resonemang. Och oavsett om du tänker tjäna dina pengar på antal sidvisningar, kringtjänster eller på kunskapen om sajtens besökare, så behövs ju onekligen – besökare.

Men hur fungerar det här med trafik då egentligen? Har nyhetsmedierna egentligen dragit några lärdomar från alla de välbesökta bloggare som finns där ute?

Nej, knappast.

Att skapa en välbesökt blogg ställer en del krav. Det handlar om att ha en fallenhet för att obehindrat kunna prata med människor på det ganska speciella sätt som sker på webben. Att vara intressant och värdeskapande på samma gång är få förunnat, men en del lyckas med konststycket att bli en del av vår kollektiva mediekonsumtion.

Fråga: Har nyhetsmedierna blivit mer personliga på webben? Kan jag i realtid möta de journalister som skriver, tillåts jag bygga relation med enskilda individer? Rekryteras journalister med hänsyn till hur duktiga de är att kommunicera på den sociala webben? Avsätts lika mycket tid till att möta artikelns reaktioner som att skriva den?

Bloggarna är också ganska experimentvilliga som regel. De publicerar mobilbilder och Spotify-listor, de filmar videosnuttar som de laddar upp på Youtube och sedan publicerar på den egna bloggen. Andra leker med radioformatet i olika podcasts, andra med widgets och ytterligare andra automatpostar länktips till allt från artiklar till webbtjänster.

Fråga: Varför ser tidningar på webben ut som tidningar? Bara ordet “webbtidning” är ju i sig mycket märkligt! Var är all video? Vart är allt ljud? Var är all interaktivitet? Var är fokuset på användarupplevelsen, interaktiviteten och det pedagogiska framställandet?

Är det något som framgångsrika bloggare (själv är jag till synes kass på detta!) har förstått så är det – länkekonomin. Bloggare länkar friskt åt höger och vänster bara det är aktuellt, de länkar både till vänner och fiender och gärna i varannan mening. Det är ett sätt att göra sig själv till en del av det pågående samtalet, ett sätt att bli hittad och ett sätt att bygga relationer. Men det är samtidigt ett hårt jobb, något som jag tror alla som någon gång drivit en välbesökt blogg kan vittna om.

Fråga: Varför länkar inte nyhetsmedierna helt vilt omkring sig?

I princip alla bloggare jag känner är oerhört roade av att lära sig mer om sina besökare. Vad klickar de på? Vad får dem att kommentera eller tipsa vidare om det jag skriver? Var kommer de ifrån? Hur länge stannar de? Vilka länkar och hur uppmuntrar jag fler att göra det? Ironiskt nog lönar det sig att inte vara populistisk, utan att över tid hålla sin linje på ett trovärdigt sätt.

Fråga: Varför skapar nyhetsmedierna inte webbplatser som bättre tar tillvara på kunskaperna om sina besökare? Varför får inte besökarna göra sina egna inställningar, välja sina egna nyhetsfilter och sina egna förstasidor?

Bloggare gillar när deras alster sprids för vinden. De skriver för att att bli sedda och hörda. Det hela har gått så långt att det blivit kutym för bloggare att tacka dem som på något sätt sprider deras tankar vidare. Istället för att bli arga och vilja ha betalt, alltså.

Fråga: Om journalistik handlar om att tillgodose allmänintresset, varför är det ett problem om det journalistiska materialet sprids fritt i de sociala nätverken? Varför inte tacka dem som faktiskt tar tid ur sina liv för att lyssna? Istället för att önska att de betalade för sig, liksom.

Bloggare förstår att kommentarsfältet är lika mycket värt som hela postningen. Om bloggaren kan möta en läsare – toppen. Om två läsare kan möta varandra hos bloggaren – magi! Därför är bloggare noga med att skapa mötesplatser för läsarna på andra plattformar än bara den egna, detta genom att finnas på allt från Twitter och Friendfeed till LinkedIn och Facebook.

Fråga: Varför distribuerar inte nyhetsmedierna sin digitala närvaro över fler plattformar än bara den egna? Varför hamnar inte alla foton på Flickr? Varför kan jag inte få mina nyheter via Facebook om nu jag trivs där? Varför läggs inte oklippta intervjuer ut i oskalat skick till remixkulturen?

Bloggare vet att det är viktigt att vårda sina aktiva ambassadörer. Vissa människor har helt enkelt ett starkt driv av att vilja delta i konversationen i kommentarer, via retweets på Twitter eller kanske genom att berätta om dig eller det du skriver på Wikipedia. Dessa människor går inte en på dussinet, dessa människor är går kanske en på tusen! Men faktum är att en enda ambassadör kan blåsa liv i ett kommentarsfält alldeles på egen hand. Därför älskar alla bloggare dem – till och med när de inte håller med.

Fråga: Varför tillåts inte nyhetsmediets digitala ambassadörer vara medskapare i större utsträckning? Varför delar inte nyhetsmedierna med sig av sin trafik till dessa engagerade människor? Varför ger man dem inte ett utökat inflytande som belöning?

Många frågor att fundera över. Som synes handlar inte så många om att göra bättre journalistik. Det handlar snarare om att förstå och anpassa sig till en ny sorts medielogik – den sociala medielogiken.

Sensmoral: Först anpassning – sedan avkastning.

/Jerry Silfwer
Jerry Silfwer är kommunkationsrådgivare på Springtime och skriver om PR och kommunkation på Doktor Spinn. Följ honom gärna på Twitter.


21
Sep 09

Nätproblemet löst! Vi behöver bara mycket mer pengar.

medieaffaren_trasig
Produkt: Affären ”Redaktionella nätprodukter”,
Innehållsförteckning: En dos sarkasm, några sura ”sanningar”, förslag på en lösning och rätt mycket bitterhet.

Jag vaknade i morse med en härlig känsla i kroppen. Det är i sanning en härlig tid vi lever i, vi som jobbar med medier på nätet. Hela oket av tryck och distribution har lyfts från våra axlar och vi är fria att skapa riktigt bra medieprodukter utan att behöva bekymra oss om att skapa skala kring papper och lastbilar.

Så här jobbar vi i dag – för att verkligen få snurr på den här affären.

1. Vi investerar i äkta produktutveckling

Det som är så härligt med det här löftet om gratisdistribution är att vi kan lägga alla pengar på att skapa mer nischade produkter, betala skribenter och fotografer mycket mer och dessutom tillåta oss att lyssna på läsarnas önskemål om innehåll. Det här gör att:

2. Vi skapar relevanta medieprodukter

Genom att vi redan från början är närmare läsaren och lägger pengarna på att skapa innehåll i stället för att trycka och trucka blir produkterna otroligt relevanta, innehållet blir bättre och våra läsare är redan från början engagerade i produktens väl och ve. Vilket innebär att:

3. Vi har ett bättre erbjudande till marknaden

Vi kommer att med det här få betydligt bättre definierade målgrupper, vi kommer att ha en produkt som är en makalöst bra miljö och vi kommer att ha läsare som kan liknas vid en ”stam” mer än vad de är en mer anonym massa. Det här betyder att:

4. Vi har en giltig affärsmodell för nätet

Våra målgrupper är starka, väldefinierade och säljbara. Vår produkt är så bra att den faktiskt kan gå att ta betalt för – och våra läsare är så engagerade i produkten att de kommer att marknadsföra den åt oss. Allt det här gör att:

5. Vi kan realisera en affär på nätet

Vi har målgrupper som är stekheta för annonsörer, vi har en produkt som säljs och vi har läsare som marknadsför produkten åt oss och ger oss kraftigt sänkta kostnader för intäkternas förvärvande.

Eller, vänta. Så här gör vi ju inte alls. Inte, inte, inte, inte, inte alls.

Nej, så här gör vi:

1. Vi investerar i teknik och distribution

Vi har plöjt massor med pengar i publiceringssystem, bandbredd och infrastruktur. Det är inte konstigt att mediechefer tycker att de har investerat sig blåa i nätet. Det här betyder att:

2. Vi packar gamla grejer i nya lådor

De pengar vi har plöjt på nätet har gått till att distribuera innehåll skapat på annat håll. I bästa fall har vi lagt pengar på att skapa material för nätet – men material som är en karbonkopia av material för papper. Det gör att:

3. Vi har devalverat erbjudandet

Vi erbjuder annonsörer plats hos en målgrupp de redan når någon annanstans, i en miljö som är en dålig kopia av en annan miljö. Vilket i sin tur innebär att:

4. Vi saknar en rätt viktig del i affärsmodellen

Well, på en intäktsström – annonser – som dessutom ska fungera i en ganska värdelös annonsmiljö känns affärsmodellen svag. För ingen kommer att betala för en produkt utan några värdefulla egenskaper. Och det här gör att:

5. Vi har en blödande verksamhet

Inga priser delas ut till den som gör analysen att redaktionella medier på nätet inte är exakt samma sak som en nyupptäckt guldåder.

Du sköna nya värld

Det finns ett citat, som mer än något annat har etsat sig fast hos mig i år. Det är från New York Times, från artikeln ”What’s a Big City Without a Newspaper?” och lyder så här.

”What’s broken is the pipeline that sends money back to where the content is created.”

Ja, pipelinen ÄR trasig. Så, det är nattsvart då? Nej, tvärtom – det här är världens, fetaste, smörigaste, härligaste möjlighet. För det här hålet i pipelinen är ett kostnadsgap. Och ett kostnadsgap kan överbryggas med kapital.

För det FINNS en affärslogik för redaktionella medier på nätet. Bättre produkter – som frigörs från att behöva bära ansvaret för tryck och distribution – kommer att vara rätt erbjudande till såväl läsare som annonsörer. Riktigt bra produkter (och märk väl att det inte är EN definition) har alla möjligheter att återupprätta en medieaffär med flera intäktsben.

Så, det enda vi behöver göra är att överbrygga kostnadsgapet – och det kostar pengar. ”Mer pengar”, hör jag mediecheferna grina, ”vi har ju inte gjort annat än att plöja in pengar här”. Och det är ju sant. Problemet är bara att vi har byggt vägar i stället för att ordna resor. Vi måste förstå att våra läsare inte kommer att betala oss för distribution – de betalar redan telekomoperatörer och bandbreddsleverantörer för det. Vår avkastning kommer från innehåll och redaktionella produkter – så det är där vi måste investera.

Det här är en enormt viktig distinktion. Vi kan inte förvänta oss avkastning på en investering vi aldrig har gjort. I stället har vi lagt pengar på att formligen överösa nätet med innehåll – ett innehåll som Bosse Bandbredd, Steffe Sök och Tommy Telekom gör affär på. Medan vi har lagt försvinnande lite pengar på det som är vår affär; kvalitativa annonsmiljöer, produkter som konsumenter kan tänka sig att betala för och relationer med läsare/tittare/lyssnare.

Vi har hållit på med redaktionella produkter på nätet i 15 år nu. Och vi har fortfarande inte slutit cirkeln. Varför? Fel fokus, tron på teknik som produkt och inte som möjliggörare och föreställningen att ”gratis” är vägen till framgång. (Jag har lagt ut texten ordentligt om ”gratis” tidigare, exempelvis här, här, här, här och här. Och det är så här – ”gratis” är för konsumenten, inte för oss.)

Så, vad är då möjligheten som jag pratade om ovan? Jo, det är det faktum att det krävs kapital för att sluta cirkeln – och de som investerar i överlägsna produkter kommer också att kunna få avkastning. Och det är vi – medieaktörerna – som har både kapital och kunskap för att skapa de här produkterna. Kapital finns hos många. Kunskap hos andra. Men vi har båda – och nu är det fan hög tid att sätta det i arbete.

Hela den här diskussionen blir en av filosofi och abstraktion – men vi kan göra en enkel tankeövning. Nämn gärna, i kommentarsfältet, digitalt distribuerade redaktionella produkter som:

  1. Är värda att betala för.
  2. Har en tillräckligt väldefinierad och attraktiv målgrupp för att utgöra ett bra annonserbjudande.
  3. Är exklusivt skapad för nätet/digitalt.
  4. Kommer från ett stort mediehus.

Jag säger inte att de inte finns, jag vill bara veta vilka de är. Så, hjälp mig gärna.


4
Mar 09

Opinionsbildning anno 2009

Vem står för opinionsbildningen i Sverige idag?
Är det massmedia, bloggarna, eller lobbyister och PR-konsulter?

Svaret på den frågan måste nu som förr vara ingen av ovan nämnda, eller kanske snarare alla tillsammans.

Opinionsbildning bygger nämligen på engagemang, och intresse.

Det spelar ingen roll vad en tidning vill skapa opinion om, ifall det skrivs metervis av artiklar i ett ämne, om ämnet och innehållet inte intresserar, engagerar och upprör tillräckligt många läsare.

Det spelar ingen roll hur enträget en klick bloggare driver en fråga om de inte lyckas nå utanför den egna sfären.

Opinionen styrs inte via lobbyister i vems ärende de än må gå, om inte mottagarna av lobbyingen tilltalas av det framlagda budskapet.

Alla som jobbar inom massmedia vet att det finns ämnen som enkelt väcker människors intresse och vilja att engagera sig, skänka pengar och protestera på olika sätt. Det är så pass enkelt att inga PR-konsulter behövs. Barn och djur. Framförallt sjuka barn och misshandlade djur.
Sedan går det alltid att spela på den svenska avundsjukan och missunnsamheten. Att skandalisera makthavare utifrån ekonomiska argument är mycket tacksamt om man vill att de stora massorna ska reagera.

Och så finns det de där svårare frågorna. De som kräver mer än en bild på ett barn med stora blå ögon för att den enskilde ska lyfta på rumpan och gå ut och vifta med plakat eller skriva under en namninsamling. De som kräver mer information, fakta och bearbetning för att det ska bli tydligt hur det kan drabba enskilda.

Dit hör signalspaningslagen, i folkmun kallad “FRA-lagen”.

En fråga som det skrevs om i ett tidigt skede, mer rapporterande än granskande, det handlade ju om teknik, datorer och elektroniska signaler gudbevars, sådant som är komplicerat att förklara och som skulle krävt många timmars arbete för att till fullo sätta sig in i. Sådant säljer inte lösnummer.

Och här kommer bloggarna in i bilden. Jag säger bloggarna, eftersom det står ganska klart att de PR-konsulter DN skriver om kom in i bilden i ett ganska sent skede av det som kom att bli ett gigantiskt uppror mot riksdag och regering.

Bloggarna som inte släppte ämnet. Sådana som exempelvis Oscar Swartz med gedigen kunskap om ämnet, som rotade och grävde och plockade fram relevant information och hjälpte till att tolka den så att andra förstod. Med god hjälp av andra bloggare som gav sin syn på saken vaknade allt fler ur den Törnrosasömn många svenskar lever i eftersom vi fått lära oss att vi lever i det bästa landet i världen inte minst vad gäller demokratiska värderingar och sådant som har med personlig integritet att göra.

Att försöka bestämma att det var bloggarna, gammelmedia eller PR-konsulter som spelade den viktigaste rollen i FRA-upproret är knappast möjligt. Framförallt är det inte särskilt intressant, för precis som så många bloggare skrivit de senaste dagarna – PR-konsulter eller ej – de skulle aldrig engagerat sig om de inte ansåg att det var en viktig fråga att engagera sig i.

Vad DN gör är att kasta åtminstone en liten sten i ett glashus när de beskriver PR-konsulterna och deras påverkan på bloggarna så att det tolkas som något fult och som om bloggarna vore lättköpta och lättmanipulerade, när faktiskt en väldigt stor mängd av det material som publiceras i svenska tidningar har en PR-byrå som första och ofta enda källa.

Kvällstidningarna kan smälla upp bilder på nyfödda noshörningar men om bilderna inte berör eller känns viktiga för mottagaren kommer heller ingen att engagera sig för den lille noshörningen.

Makten över opinionen ligger inte hos någon enskild person, PR-byrå eller medieföretag, det är det som är det fina i en demokrati med yttrandefrihet. Däremot kan ovan nämnda i samspel skapa opinion i viktiga frågor som är engagerande. Något som både PR-byråer och etablerade medier kan och bör dra nytta av, och lära sig hur man skapar opinion i ett nytt landskap.

Det finns inga garantier för att lyckas, även om man lyfter upp behjärtansvärda frågor på agendan. Ett färskt exempel är Expressens försök att skapa en opinion för Dawit Isaak. De har tagit hjälp av både bloggar och mikrobloggar, de har de fakto gjort allt rätt utifrån det vi idag kan om hur man får med sig bloggvärlden. Men frågan är av någon anledning inte tillräckligt het, kanske fel i tiden, eller helt enkelt inte engagerande. Visst – några bloggare har hakat på och skriver om Dawit, och många skriver på namninsamlingen, men någon bloggbävning blir det inte.

Det kan också ha att göra med konkurrensen från andra frågor som upptagit folk de senaste veckorna, så som rättegången mot TPB och Kronprinsessans förlovning. För att en fråga ska segla upp och få genomslag i folkopinionen krävs inte bara att ämnet är intressant. Det krävs tajming också. FRA-debatten hamnade inte på var mans läppar förrän riksdagsvoteringen närmade sig och det hela kändes verkligt, och folk insåg att den galna lagen faktiskt på allvar skulle röstas igenom.

Men varför allt detta snack om bloggmakt och att pressen inte längre är den tredje statsmakten, om det är som det alltid har varit?

Allt är inte som det alltid har varit. Det beror inte enkom på bloggarna. Det beror på att vi lever i en kommunikationsrevolution, som kommer att ge idag oanade konsekvenser för oss alla. Det som syns idag är det faktum att det finns ny teknik som tillåter människor att publicera vad som helst hur snabbt som helst och göra det tillgängligt för resten av världen med eventuell språkförbistring som enda hinder.
Tidigare krävdes betydligt större ansträngningar för att engagera sig i opinionsbildning. Det kunde vara att skriva ett brev och posta till en tidning och hoppas på publicering på en insändarsida. Det kunde också vara att skriva plakat och ge sig ut och demonstrera. Framförallt var det för bara några år sedan betydligt krångligare att skaffa information och kunskap tillräcklig för att kunna ta ställning i olika frågor.

Man kan säga att allmänheten för några år sedan i mycket högre grad var beroende av mediernas rapportering för att kunna bilda sig en uppfattning. Möjligheterna att kontrollera riktigheten eller att hitta en annan infallsvinkel på det som medierna gjorde gällande var små. Däri ligger den stora skillnaden i dagens medielandskap, och det är det vi menar när vi säger att massmedia inte längre är den tredje statsmakten.

Idag är den kunskap som tidigare krävde ett par besök på biblioteket och hos något myndighetsarkiv, flera telefonsamtal och kanske en resa ofta bara ett knapptryck bort. Och det påverkar självklart opinionsklimatet och sättet vi kommunicerar med varandra.

Bloggarna är en del av det, och bloggarna är – förlåt om jag upprepar mig – inte en homogen rörelse.
Bloggen har helt enkelt blivit det naturliga verktyget för den lilla människan som vill berätta en historia eller uppmärksamma omgivningen på en orättvisa, eller för den delen – visa upp dagens outfit för omvärlden.

Om en bloggare skriver om en fråga som är tillräckligt intressant och engagerande kommer den att få uppmärksamhet och genomslag i olika grad naturligtvis beroende på digniteten.
Precis som att den tidning som skriver om en fråga som inte är tillräckligt intressant och engagerande inte kommer att kunna uppbåda någon opinionsbildning.

Därför är det näst intill skrattretande att se när vissa representanter för den tidigare tredje statsmakten fäktar vilt och med sarkastisk ton nedvärderar den opinionsbildning som kommer från gräsrötterna, från folket.

Den som ljuger kommer att avslöjas, förr eller senare, vare sig lögnaren är en författare, en vanlig simpel bloggare eller en stor dagstidning.

Spännande, eller hur?

Och så en påminnelse om att Babel i SVT2 ikväll handlar om just opinionsbildning i det nya medielandskapet, medverkar gör jag själv, PM Nilsson och Jan Guillou.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


10
Feb 09

Bloggen som arbetsredskap

Det är kul att konstatera att allt fler redaktioner bloggar och tar bloggar på allvar.
Men än så länge är det av någon anledning redaktörsbloggar som lyfts fram på nyhetssajterna, parallellt med läsarbloggar eller bloggar där medarbetare kommenterar olika bevakningsområden eller skriver i största allmänhet om sina intressen. Det är kalasbra, verkligen, men jag undrar varför så få använder bloggen som arbetsredskap i det journalistiska arbetet?

Så vad menar jag då med att använda bloggen som arbetsredskap? Det är väl ett redskap om något att blogga och länka till egna artiklar, eller att som Elisabeth Bäck förklara publicistiska beslut, eller som Thomas Mattsson fråga sina läsare hur de tycker att han ska hantera kommentarer på expressen.se? Jo, men jag tänker mer direkt på journalistiken.

Många journalister jag träffar är skeptiska och använder tidsbrist som ett av de främsta argumenten för att inte blogga. (många förstår fortfarande inte heller att en blogg inte alls behöver vara en plats där man basunerar ut vad man äter till frukost men den sorten hoppas jag snart ska vara utrotade (tillägg: Inser att det blev syftningsfel här. Det är alltså inte den typen av bloggar jag vill utrota, utan den typen av journalister…))

Jag hävdar att bloggen rätt använd kan spara tid eller åtminstone inte ta mer tid än den ger.

Låt mig använda Andreas Ekström på Sydsvenskan som exempel. När han skulle intervjua Chris Anderson förra veckan bad han sina läsare om hjälp med vilka frågor han skulle ställa. När Sydsvenskan lade ut sin upphovsrättsspecial på The Pirate Bay skrev han också det i sin blogg och bad om input för att det slutliga resultatet i tidningen skulle bli så bra som möjligt. Detta gör dock Ekström i sin personliga blogg som inte är knuten till Sydsvenskan på något sätt.

På Dagen.se införde man förra veckan en funktion som verkligen är underbar. Så fort en artikel får en blogglänk skickas ett mail till berörd reporter. Något som redan gett resultat.

Exemplen ovan är enkla och inte särskilt tidskrävande, men jag menar att det finns väldigt mycket kvar att göra.

Jag vill se vad som händer med journalistiken om fler jobbar nätdrivet. Jag föreställer mig att en reporter så fort den går igång på ett jobb postar en kort bloggpost och berättar att “nu ska jag skriva om detta”. Naturligtvis också med eventuella efterlysningar till folk som kan ha saker att berätta, intervjuobjekt och så vidare. Under arbetets gång kan reportern sedan uppdatera, den enklaste formen är att föra dialog i kommentarsfältet, mer avancerat kan vara att skriva nya bloggposter och exempelvis informera om att “nu ska jag intervjua den och den personen, vilka frågor ska jag ställa?” Att här använda sig av Bambuser och direktsända intervjuer med möjlighet för läsare att ställa egna frågor under pågående intervju är också ett bra tips som kan funka i många fall.

Bloggen är också en utmärkt plattform för att kommunicera eventuella missöden, berätta om personer som kanske inte vill låta sig intervjuas och förklara varför saker drar ut på tiden.
När så arbetet är färdigställt kan hela den färdiga artikeln publiceras i bloggen med länkar och information om källor och intervjupersoner, och i kommentarsfältet kan man få mer input och bra spår till eventuella uppföljningar.

Detta är vad jag också kallat för nätdriven journalistik. Den bör naturligtvis kombineras med egen närvaro i sfären som den Dagen testar – att läsa och kommentera andra bloggar, och länka ut till andra som skriver om samma saker ur andra perspektiv.

Och vad tjänar vi på det här arbetssättet?

* Nyhetskonsumenterna vill ha en tydlig avsändare. Att genom en blogg bygga direkta relationer till medarbetarna på en tidning och profilera enskilda reportrar skapar förtroende och känslan av deltagande.

* Transparens ger ökad trovärdighet. Genom att redovisa hur man arbetar från ax till limpa ger man sina läsare möjlighet att bilda egna uppfattningar, och känslan av att gammelmedia arbetar utifrån dolda agendor kan försvinna.

* Det digitala fikabordet - input och tips från läsare som kanske drar sig för att höra av sig via mail eller telefon men som tycker att det känns enklare och mer intimt att göra det via bloggen. Man kan få till stånd samtal som gått förlorade i och med den minskade tiden ute på fältet och den ökade tiden då reportern ändå sitter framför skärmen.

* Bättre slutresultat då man faktiskt kan få tips och feedback som man inte kunnat ana. Hjälp att ställa relevanta frågor och möjligheter att känna av vad läsarna faktiskt vill ha.

* Större engagemang från läsare när de känner att de deltar och får insyn i arbetet.

Tänk om alla reportrar hade en egen blogg, och jobbade på det här sättet – naturligtvis i varierande omfattning beroende på ämne och andra omständigheter. Jag är också övertygad om att de reportrar som faktiskt testar och börjar jobba nätdrivet också kommer att bli betydligt mindre misstänksamma mot utvecklingen som går från papper till nät, och jag tror att de allra flesta skulle tycka att det faktiskt är väldigt roligt att få den direktkontakt med läsarna och omedelbara feedback som nästan bara bloggande kan ge.

Uppdaterat: Och som ett brev på posten skriver Jeff Jarvis om författandet, varför böcker ska vara processer och inte produkter:

This vision came from my readers. They applied the internet’s new ways to old problems to see what could be improved. They believed that more transparency in marketplaces would yield greater value. They believed that adding social elements—the interests and pressures of a community—would increase value. They told me that handing control to the market would increase trust, and insurance is about trust. So they proposed networks of mutual need and service that diminish if not eliminate the middlemen.
I’m proud to say that I didn’t come up with these ideas. My generous readers did. They were my insurance against an empty chapter.

Ganska precis samma tankar som jag tänker om journalistiken. Att skriva en artikel eller göra ett reportage är en process som bara blir bättre om man blandar in sina läsare och den behöver aldrig riktigt ta slut eller bli färdig heller.

Uppdatering II: Medievärlden nappar direkt, och bjuder in läsarna att tycka till och ställa frågor. Jag gillar verkligen upplägget:

Imorgon torsdag intervjuar vi (Axel Andén och Mikael Marklund) Dagens webbredaktör Emanuel Karlsten som blir medieprofil i nästa nummer av papperstidningen. Vi har tänkt oss ett nytt upplägg den här gången. Ingen lång text utan några korta frågor och bilder. Istället ett rikligt material av listor och kringfakta.
Framför allt kopplar vi porträttet till sajten där vi på en sida lägger upp bilder och filmer och samlar Emanuel Karlstens flöden, bokmärken med mera och skapar på så sätt en sida som fortsätter leva långt efter porträttet är gjort.

Uppdatering III: Magasinet Neo har testat liknande grepp som de jag föreslår ovan. Här ber de läsarna om input gällande vem som är den liberale kandidaten till EU-parlamentet, något som resulterade i en debattserie.
Enligt Neo’s Håkan Tribell har det nya greppet resulterat i att den slutliga artikeln kommer att se annorlunda ut än om den jobbats fram på traditionellt vis. Twitter användes också för att sprida länken till blogginlägget.

Läs även andra bloggares åsikter om ,