I teorin


19
Jan 10

Publicistklubben diskuterar SD inför valbevakningen

Att Sverigedemokraterna kommer att orsaka diskussioner på och utanför redaktioner under året kan snarare betraktas som ett faktum än en förutsägelse. I går höll Publicistklubben en debatt om de frågeställningar som finns kring bevakningen av detta parti – med SD själva på plats.

Debatten var ”riktigt bra och nyanserad” för att citera en åhörare, och eftersom detta ämne kommer att ältas under året vill vi uppmärksamma dig på möjligheten att se debatten på nätet såhär i efterhand. Och jo, kanske uppmana också.

Publicistklubben om SD


15
Jan 10

Ska samhället ta ansvar för ungdomars framtida allmänbildande mediekonsumtion?

ungdomar_textar

Steve Crane porträtterar ungdomar som messar.

Härom dagen träffade jag tillsammans med vd:n för ett av Sveriges största och mest välkända varumärken en grupp ungdomar i 17-18 års åldern i syfte att förstå hur deras vardag ser ut. Hur konsumerar de information, vad styr deras val av varumärken, produkter och tjänster? Hur umgås de med sina vänner och familj?

Det blev snabbt tydligt att många av våra fördomar och kunskaper stämmer och en hel del andra stämmer inte. Gruppen betonade särskilt att man inte alls spenderade speciellt mycket tid framför datorn – bara 3-4 timmar per dag. Det säger en hel del om vad de tycker är mycket tid framför datorn.

Vidare så framhöll man till skillnad mot vad många påstår att Facebook var absolut ett av de viktigaste mötesplatserna på nätet. Det var bara det att man inte ville umgås med vuxna där, eller som en av tjejerna i gruppen sa: “Mamma har försökt adda mig typ 20 gånger men jag skulle aldrig tacka ja”.

När vi talade om vikten av digitalt umgänge sade en av killarna som snart skulle fylla 18. “Det som inte finns på Facebook, typ bilder och sånt asså, det har liksom inte hänt”.

Jag tänker tillbaka till min barndom. Hur vi i skolan hade avsatt tid för allmänkunskap. Vi förväntades läsa tidningen på morgonen och på dagens första lektionstimmar genomförde läraren ett kort förhör för att se om vi hade tagit till oss vad som stod där i vad som var ett av våra få sätt att titta ut i världen.

Idag konsumerar ungdomarna videos på YouTube, de umgås på Facebook, Skype ersätter telefonen, webbkameran utgör en viktig del i deras liv och MSN och SMS tjänar som evigt uppkopplade kommunikationsapparater.

I det här gyttret av information slår det mig – De tittar inte speciellt mycket på nyheter i teve och de läser inte tidningar. De har ett ett helt nytt informationskonsumtionsmönster och inget av de traditionella medierna finns med där. Visst, SVT Play, TV4 Play och Kanal 5 Play närmar sig. Men vi pratar fortfarande primärt underhållning. Ungdomarna väljer bort eller åtminstone väljer inte in allmänbildande information. För att det ska ske måste vi flytta inte bara ut på internet utan hela vägen dit där de befinner sig – var det nu är. Och om de flyttar då får vi flytta efter.

Så till min fråga.

Är det dags för samhället att träda in?

Visst. Ungdomarna kanske inte addar mamma och pappa. Men om vårt samhälle tog initiativ för att skapa en mediaapplikation i Facebook som var helt och hållet fokuserad på att få ungdomar att konsumera allmänbildande information, skulle de då inte lägga till den? Jag tror det. I varje fall om det gjordes på ungdomars sätt, på ungdomars villkor, i ungdomars kanaler. Borde inte ungdomarna kunna konsumera nyheter i MSN? Borde man inte kunna läsa artiklar via SMS – gratis? Kanske borde nyheterna finnas i Xbox 360 eller till och med på stortavlor i Battlefield.

Public service i form av SVT och Sveriges Radio tar ett stort ansvar för att sprida sig på nätet även om mer kan göras för att närma sig ungdomarnas digitala vardag. Är det då kanske dags för en nyhetsbyrå som gör samma sak? Kanske bara under en övergångsperiod tills att de andra nyhetskanalerna gjort sitt.
Vad jag tänker mig är en oberoende, välfinaniserad medieaktör som inte drivs av kortsiktiga vinster utan faktiskt har som ansvarsområde att bredda allmänbildningen hos våra ungdomar.

Ska samhället ta ansvar för ungdomars framtida allmänbildande mediekonsumtion?

Vad tycker du?

Johan Ronnestam driver till vardags det egna bolaget Ronnestam Innovativ Kommunikation. Johan är Creative Director, expert i digital kommunikation, innovatör och entreprenör från Stockholm. Johans blogg är framröstad som Sveriges främsta blogg om digital kommunikation, trender och teknologi.


23
Nov 09

“Murdosoft” – Googles första riktiga konkurrent?

I dag kommer bekräftelser på det som vi har spekulerat om i några veckor – att det kan vara så att Microsoft är villiga att betala medieföretag, som Rupert Murdochs News Corp, för “exklusiva” rättigheter att indexera nyhetssajter. Tanken från Microsofts sida är alltså att nyhetssajterna ska stänga ute Google från sajterna och att Bing blir sökmotorn där du hittar träffar från de redaktionella sajterna.

Många ser det här som den yttersta formen av galenskap och visst kan man fundera över om det här är ett utspel för att få en diskussion till stånd med Google om att dela med sig av de intäkter som sökordsannonseringen ger, vilket är den största delen av Googles totala intäkt.

På många sätt kan man argumentera för att det här är något som nyhetssajterna inte har ett skit med att göra – det är en intäkt som genereras i och med annonsering på Googles sökresultatsida (eller distribuerat på andra ställen) och så långt är det sant och tidigare har alla diskussioner varit till synes futila. Men det finns en metod i den här galenskapen. Och för att förstå riktigt vad så måste vi titta lite närmare på hur Googles marknadssituation egentligen ser ut.

Google tjänar i dag lejonparten av sina pengar, som nämnts tidigare, på sökordsannonsering. En affär som bygger på en extremt stor volym och en avtalsmodell som är helt prestationsbaserad. Det kostar Google så ohyggligt lite för varje annonsvisning att det blir en god affär att ta betalt för klick. Den här volymen beror av en fullständigt dominerande marknadsställning, det finns i stort bara plats för en aktör på den här marknaden. Och volymen i sin tur kommer sig av att Google i många år har haft en helt överlägsen produkt. Alla “vet” att Google ger bäst sökresultat.

När Microsoft lanserade sin sökmotor – Bing – kändes det som ett typiskt MS-drag. Ungefär samma, lite sämre och en hel del för sent. Men Microsoft har något som ingen startup eller något källarföretag har – de har enormt mycket pengar. Och må vara att de inte kan koda en bättre sökalgoritm än den Google har men de kanske kan köpa sig ett bättre material att söka i än det Google har. Så, här kommer en tänkt agenda för hur man ska störta Google – och vet ni, det kanske, kanske kan fungera:

1. Microsoft lägger en kasse stålar på bordet

Google gör sisådär 150 miljarder i intäkter på annonseringen. Microsoft kan nog tänka sig att dela med sig en hel del för att få ta stora delar av den marknaden.

2. Mediebranschen går med på Bing-dealen

Mediesajterna avindexerar sitt innehåll från Google, sökresultaten finns bara på Bing. Bing ger dessutom medieföretagens innehåll högre ranking.

3. Medieföretagen blir marknadsavdelning

För att få en del av intäkten villkorar Microsoft att medieföretagen ska marknadsföra det faktum att medieinnehållet “bara finns på Bing” (Only On Bing!). En handfull stora medieföretag kontrollerar enormt stor del av branschen – så genomslaget blir massivt.

4. Användare som söker på Google märker att resultaten inte är lika roliga

Upplevelsen av Google kommer helt plötsligt att vara betydligt sämre än de var förut. Det kan starta en vandring över till en konkurrent med bättre materialbas. Och, återigen, då försvinner affären.

5. Google går åt pipsvängen…

Well…

OK, det här är en ganska enkel logik. Så, vad talar emot? En hel del – men mycket av problem är prislappsbetingade. Det finns en populär myt om att medieföretagen tjänar enormt mycket pengar på Google. Det är inte sant. Många medieföretag har en liten andel söktrafik och en än mindre intäkt från sponsrade länkar – så, det kommer inte att vara svårt att få mer cash up front av en kapitalstark part än från Google. Man ska komma ihåg att för många framgångsrika mediesajter började framgången före Google och var frukten av traditionell marknadsföring och produktkvalitet.

Många av de skäl som anförs mot att det här kan fungera tenderar att röra sig i skalan mellan nostalgi och blåögdhet. Det finns en tro på att nätet är en naturkraft som inte känner några ekonomiska regler – se till exempel slutorden i TechCrunchs artikel om den här frågan:

“Exclusive indexing goes against the Web’s inherent openness. Companies that try to curtail that openness don’t last long on the Web.”

Säger vem? Den som inte tror att varumärke spelar någon roll på nätet har fel. För den stora massan av användare – de som inte är nätexperter eller nätlibertarianer – är varumärke en trygg mast att surra sig till. Den institutionella trovärdigheten hos medieföretagen kanske är en chimär, men den är en väl spridd sådan.

Och på samma sätt är Googles osårbarhet en chimär. Den dag som Google är sämre än någon annan så försvinner marknaden snabbt. Och att inte “få” indexera innehåll från de starkaste innehållsvarumärkena på planeten är något som definitivt kan göra Google sämre. Från Googles håll säger man:

“Economically it’s not a big part of how we generate revenue.”

Och det är säkert sant – i någon form. Men om Google inte längre är bäst eller mest välbesökt – då spelar det ingen roll hur lite intäkter som genererades av just det här materialet. För, fråga dig själv, om det skulle finnas en sökmotor som gav bättre resultat än Google – skulle du då fortsätta använda Google?

Det finns krut i den här bössan. Mycket hänger på om “Murdosoft” får med sig resten av drakarna och om det här är allvarligt menat eller ett försök att få Google att dela med sig. För, det finns faktiskt en tänkbar marknadslogik bakom hur det kan ske. Och gladast borde väl alla SEO-konsulter bli. Tänk, en helt ny sökmotor att få optimera till…:-)


14
Oct 09

Integrerade redaktioner gör sämre nätjournalistik

De flesta svenska dagstidningar har på olika sätt försökt integrera eller öka samarbetet mellan nätredaktionen och tidningsredaktionen. Jag tror att det är helt fel väg att gå. Att slå ihop redaktionerna utvecklar inte nätjournalistiken. Man producerar visserligen fler och bättre uppdaterade artiklar till webben, men det är tidningsartiklar. Och att producera fler tidningsartiklar är inte att göra bättre nätjournalistik.

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att det snarare är precis tvärtom. Integrerade redaktioner hämmar innovationsförmågan och nytänkandet på nätredaktionerna.

I teorin är en gemensam redaktion vettigt och effektivt. Alla kan skriva för webben och man kan utnyttja sina resurser i alla kanaler och slippa dubbelarbete. Men när man integrerar en relativt liten, ny och innovativ nätverksamhet som fortfarande inte hittat sina former i en stor och gammal tidningsorganisation som har väldigt starka traditioner och regler så övertar den lilla gruppen den stora gruppens normer. Det är helt naturligt, men ur ett nätperspektiv är det inte alls lyckat.

För på en tidning är normen att man skriver artiklar. Artiklarna börjar med stor bokstav och slutar med punkt. Och när sista punkten är satt är man klar med sin artikel och kan börja skriva en ny. Den förra artikeln är redan historia. Artiklar är den minsta beståndsdelen i det vi kallar tidningsjournalistik. Och skriver man många eller bra artiklar är man en duktig journalist och får beröm av sina kollegor och chefer.

Så har tidningsjournalistiken fungerat i över hundra år och tittar man på tidningarnas webbsidor så ser man att det fungerar så på nätredaktionerna också numera. Det är försvinnande lite som bryter mönstret av artiklar som man lika gärna kunde läst i en tidning.

Samtidigt utvecklar bloggare och nya aktörer som Huffington Post nätmediet och skapar nya berättarformer som tar det traditionella tidningsberättandet vidare. Och den skrivna artikeln är bara en beståndsdel i nätberättandet. Lika viktiga, eller till och med viktigare, beståndsdelar är till exempel öppenhet, att delta i diskussioner både före och efter man skriver, öppna databaser och API:er och att vara generös med cred, källor och länkar för att leda läsaren vidare. Den utvecklingen måste nyhetswebbarna vara en aktiv del av och helst leda. Det gör man inte i dag.

Men det saknas inte bra idéer på hur man kan utveckla nyhetsjournalistiken på redaktionerna. Pelle Sten skrev nyligen här på SSBD om att wikifiera nyhetsartiklar och låta dem bli levande dokument som byggs på efterhand. Det är ett många bra förslag och jag ser gärna att hans idéer tas upp på SvD och genomförs som något mer än ett kul sidoprojekt. Den här typen av idéer ska vara själva grundbulten på en nyhetswebb. Inte de uppfriskande undantagen.

Själv hoppas jag att Ola Eriksson på Dagens Media får rätt och att Gunilla Herlitz bolagiserar DN.se. Det finns så mycket bra tankar och idéer där som aldrig kommer att få fart om inte man inte kan ta sig utanför de osynliga gränserna som papperstidningsredaktionen sätter. De är värda ett bättre öde än så.

Jag väljer att avsluta utan punkt. Fyll på med dina tankar


3
Oct 09

Realtid är inte framtid – bara lite mindre forntid

Det händer mycket på nätet nu. Ni behöver säkert inga påminnelser, men kommer att få det ändå i det här inlägget. Och alla de här spännande sakerna som händer känns vid ett tillfälle eller annat som hela lösningen – eller delar av lösningen. Lösningen på vad, säger du? Lösningen på att få någon form av ekonomi i det här med medier på nätet. Men, för så mycket som jag älskar vad som sker, är jag inte helt säker på att vi kommer åt grundproblemet – nämligen att skapa det människor vill och inte bara vad vi kan ge dem. Tillåt mig tiden och platsen till en liten sammanfattning av vad jag ser som de stora strömningarna på nätet i dag - och hur de även sammantaget inte helt adresserar grundfrågan.

För det första börjar vi få ett grepp om den så kallade realtidswebben – eller nysswebben. Premiären av svenska Twingly Channels är ett exempel på hur vi börjar skapa publika tjänster kring den aktivitet som försiggår precis nu, eller precis nyss. Google Wave kommer att kunna förändra förhållandet mellan realtid och tidlöshet med sin ofantligt spännande teknik.

På andra håll sysslar man med förståelsen av material på nätet utifrån innehållet i sig – semantiken. Här finns allt från de som jobbar med ren ordförståelse till de som är lite slugare och jobbar med kontexten. Oavsett vilket så syftar det till att ge oss möjligheter att snabbare hitta fram till innehåll som är mer relevant, baserat på det faktiska innehållet och inte vad publicisten har sagt att innehållet är.

På ytterligare andra håll jobbar man hårt med att bygga intelligenta lösningar för att ge oss relevant information baserat på var vi är – positionsbaserade tjänster via GPS är ett område som formligen exploderar och utvecklare snubblar nästan över varandra för att kombinera ihop position med information. På mobilsidan ser vi allt från ganska rudimentära karttjänster till “förbättrade verklighets”-tjänster (augmented reality) där du använder din mobilvideokamera som ett gränssnitt mot omgivningen och får information projicerad över sökarbilden. Allt väldigt häftigt och Terminator-aktigt.

Som om det inte var nog så går nätet också emot det vi kan kalla gruppfiltrering – eller socialt sök – där åsikterna från de människor du är sammankopplade ger tyngd åt sökresultat. Vi låter alltså vår sociala kontext fungera som en algoritm på algoritmen. Något som gör att jag aldrig kommer att få samma sökresultat som du – utan vi får mer skräddarsydda resultat.

Men blir vi klokare?

Det försiggår en mängd olika, alla i sig, oerhört spännande saker på nätet just nu. Och alla, inklusive jag, blir lite till oss i trasorna över hur det ska kunna rädda medierna – eller, snarare, rädda mediernas intäktsmöjligheter. Men den senaste tiden har jag umgåtts med tanken på att vi faktiskt inte har kommit närmare problemdefinitionen – vi har bara samlat mer data på hög.

Låt oss titta lite på vad vi faktiskt får reda på, med hjälp av ny teknik – och vad vi fortfarande inte vet särskilt mycket om. Och låt oss låtsas som att vi är publicister – och vad det här ger oss:

Var? Vi vet var du är, det finns ett GPS-chip i snart sagt varenda maskin.
När? Självklart vet vi när du är där du är.
Vem? Hmm, här har vi lite mer problem. Vi kan ha en hyfsad bild av vem du är genom de sociala kontakter du har – men det är en beskrivning av din omgivning, inte av dig. Det är lite som att vi har kritmärkena på asfalten men inte själva kroppen.

    Men det är ändå en rätt fullödig bild vi kan vinna ut, inte sant?

    Nej, faktiskt inte alls. För vi vet inte varför du är där du är – när du är där. Eller vad du tänker göra. Och däri ligger själva kruxet, för “vad” och “varför” – parat med “vem” – är grunden till relevant information. Låt mig utveckla det här lite – det här är nämligen själva fundamentet för hur vi skapar medier och hur vi gör affärer på desamma.

    Mer detaljer i en lika diffus bild

    Att, ur ett publicistiskt perspektiv, få reda på var någon befinner sig ger oss möjlighet att föda den här personen med platsrelevant information. Om vi dessutom får reda på när ger oss möjlighet att filtrera det platsrelevanta till en ännu vassare mix. Med hjälp av information om vem du är – enligt kritmärkena ovan – kan vi dessutom ytterligare salta soppan med sociala filter. Men faktum kvarstår, vi vet fortfarande inte varför du är där du är – när du är det. Och vi vet inte vad du är ute efter.

    Om jag befinner mig på Stureplan kl 17.30 – är jag sugen på en slips eller en stor stark, på väg hem eller ut, ute efter en taxi eller på väg ner i t-banan? Realtid må det vara – men framtid är det inte. Och så länge jag inte aktivt berättar vad och varför jag vill något är jag bara en kropp i rörelse.

    Så här sa smartskallen Edna ErikssonTEDxStockholm, ungefärlig översättning:

    “Fråga mig inte var jag har varit, utan vart jag är på väg – för det är det enda som ligger framför mig.”

    (Hon pratade om livet i allmänhet och mångfald i synnerhet, men andemeningen är så jäkla bra.)

    Alla affärer görs i framtiden

    Och här kopplar man ganska lätt in i vad vi alla vet – att de som finansierar vår verksamhet är intresserade av framtid, inte dåtid. Annonsörernas affär ligger inte i dåtid och inte heller här och nu – utan i “om en stund” eller “längre fram” och de betalar oss för att hitta människor som kan tänka sig att göra den affären med dem. På så sätt har affären kring annonsering växt fram – exponera annonser för tillräckligt många människor, hitta några som gör affären och betala mindre för annons än vad man tjänar på affären.

    När Google svepte fram med sina textannonser var det egentligen samma sak – det är bara betalningstillfället som skiljer. En sökning på Google är att jämställa med en nischad medieprodukt, där läsaren exponeras för hyggligt relevanta annonser utifrån sin sökning – och den stora skillnaden ligger i att annonsören betalar i efterhand. (Något som möjliggörs av att Google inte skapar eget innehåll.) En sökning är det närmaste vi kommer ett “vad” i dagsläget. (Vi famlar fortfarande för att få reda på “varför” – men det är väl mänsklighetens gåta.)

    Vi måste vårda, belöna, vårda mer och belöna igen

    Om man slår samman storheterna från alla befintliga produkter – och de nya – så ger det oss en möjlighet att skapa annonsaffären som slår alla annonsaffärer. Men det kommer att ställa massiva krav på oss att:

    1. Hitta en affärsstruktur som gör att vi kan leva med prestationsbaserade intäkter.
    2. Klarar av att skapa ett tillräckligt bra erbjudande för att få konsumenterna att välja att vara med och berätta för oss “varför” och “vad”. Det här kräver stor samsyn mellan medier och annonsör för att kunna skapa tillräckligt starka skäl för att våra läsare ska ge oss förtroendet.
    3. Konstruera de tekniska system som gör det möjligt att sätta ut relevanta annonser i realtid, på ett sätt som vi alls inte gör i dag.

    För så här är det (skönt maktspråk, btw) – “var” och “när” är ren data, “vem” kan vi tolka oss till från omkringliggande data. Men “vad” och “varför” måste vi förtjäna rätten att få reda på. Och när vi både vårdar och belönar våra läsares förtroende kring den här frågan så kan vi nå hela vägen. Så, ta en liten anteckning om det här – att pungslå våra läsare på information utan att ge dem ett löfte är dömt att misslyckas. På riktigt.

    Det som händer just nu på nätet är spännande och det gör oss lite mindre efter – och lite mindre blinda – än vad vi har varit tidigare. Men vi är egentligen inte närmare att få reda på drivkrafter eller incitament. Så, realtid är inte framtid – bara lite mindre forntid.