Samesamebutdifferent


8
Nov 10

Veckan som gick – vecka 44

Börjar med att be om ursäkt för att denna veckosammanfattning är försenad, det beror både på mig och på Binero som haft stora problem under dagen. Med det sagt:

Kungen har stått i centrum denna vecka. Och PR-konsulterna. Diskussionen kring boken om Den motvillige monarken har i mångt och mycket blivit en metadebatt om hovets krishantering och journalister har intervjuat PR-konsulter och andra journalister.
Att en av medförfattarna till boken petats från sin projektanställning (eller fått andra arbetsuppgifter) hos SR har också orsakat en hel del protester från övriga medarbetare och den förklaring som Svegfors, Benkö och Löfdahl gett medarbetarna är minst sagt luddig;


“Sveriges Radios ledning tycker det är bra när medarbetare skriver böcker. Det utvecklar både den enskilde individen och företaget och det har vi genom åren sett ett antal exempel på. Det finns också rutiner för hur detta ska gå till. Varje medarbetare som avser att skriva en bok går igenom upplägget med sin chef och får ett godkännande. I de flesta fall är också personen tjänstledig eftersom det inte går att göra två jobb samtidigt. I överenskommelsen ligger också att om medarbetaren under sitt bokskrivande tar fram en nyhet så ska den först publiceras i Sveriges Radio.
Sveriges Radios ledning tycker att det är en angelägen uppgift att kritiskt granska kungahuset och vi ser inga problem med att bevaka den bok som nu publiceras. Senast imorse skedde detta på ett alldeles utomordentligt sätt i P1-morgon.
Det beslut som nu diskuteras både inom vårt eget företag och externt handlar i grunden om viktiga principfrågor i publicistisk verksamhet.
Vi ställer höga krav när det gäller inte bara medarbetarnas utan också företagets integritet. Om man är medarbetare i Sveriges Radio sätts generellt bestämda gränser för vad man kan göra vid sidan av. Tveksamhet ska aldrig behöva råda om vad som är Sveriges Radios journalistiska verksamhet och vad som ligger helt utom vårt ansvarsområde. Det ska heller inte behöva uppstå tveksamhet om de journalistiska krav som våra medarbetare förväntas leva upp till.
Står en Sveriges Radiomedarbetare som författare till en bok ställs ofrånkomligen frågan – internt och externt – hur innehållet förhåller sig till Sveriges Radio
Det beslut som nu diskuteras handlar främst om principer men också om en enskild medarbetare. Vi hoppas att alla har respekt för att vi som ledning inte kan och bör offentligt inom företaget diskutera enskildheter som rör medarbetare. Vi anser att personer som jobbar på Sveriges Radio ska känna sig trygga med att ledningen inte diskuterar deras agerande – det gäller chefer och det gäller andra medarbetare – vitt och brett.
Kärnan i den här historien är att vi har en medarbetare som står som författare till en bok med ett innehåll som genererar nyheter och debatt men som samtidigt har en viktig roll i en av Sveriges Radios redaktioner som ska kritisk, oberoendet och opartiskt skildra och granska detta innehåll med full trovärdighet. Här uppstår en kollision mellan två olika roller, två olika uppdrag, olika intressen. Dessa intressen är inte förenliga – det går inte att opartiskt och oberoende granska sitt eget verk. Det går inte att vara oberoende till något man skapat själv. Redaktionens och Sveriges Radios oberoende och trovärdighet skulle med denna uppenbara kollision alltså kunna ifrågasättas.
Därför får den här medarbetaren nu andra arbetsuppgifter, vid sida av det redaktionella arbetet, men hon är kvar på sin redaktion och har kvar sin tidsbegränsade anställning.
Mats, Cilla och Björn”

SR-medarbetaren Lasse Edfast ställer en rimlig fråga.

Presskonferensen – den mest besökta någonsin vid kungens älgjakt – blev ett fiasko av flera skäl. Dels fanns ingen täckning för dem som tänkt sända direkt, dels drog kungen efter att snabbt ha kläckt ur sig några klämkäcka kommentarer och avslutat med att vända blad. Fokus Anders Billing återger vad kungen egentligen sa.

Andreas Ekström har gjort en läsvärd intervju med förläggaren, som inte har någon stämning att vänta.
Guillou ger sig in i diskussionen och talar om en ny pressetik, och detta i Aftonbladet, en av de två tidningar som frossat mest i skvallret från boken, och äntligen kan skylla på någon annan, nämligen bokens författare och förlaget. Thomas Mattsson resonerar om rapporteringen om kungligheters privatliv. Medievärlden har talat med flera utgivare om hur de resonerar kring kungarapporteringen.
Att boken även på sikt kan påverka hur kungahuset bevakas är det nog ingen som tvivlar på.

Läsvärd är också John Chrispinsson på Brännpunkt, som menar att kungasakandalen är en fis i rymden i förhållande till forna kungars leverne och det skvaller som då härjade.
Statsvetaren Ulf Bjereld har skrivit två texter i ämnet som jag också varmt rekommenderar. Carl XVI Gustaf – teflonkungen? och Vad kan man skriva om kungens privatliv?
Rasmus Fleischer skriver intressant om vad han kallar pressetikens kris.

Slutligen har Johan Kellman Larsson samlat några av vad han anser vara de bästa Twitterkommentarerna i uppståndelsen kring boken.
Därmed lämnar vi kungen för den här veckan och går över till Twitter.

En fråga som ställs nästan dagligen, och som jag alltid får när jag föreläser, är hur många svenskar som är aktiva på Twitter. Ingen tycks kunna ge ett riktigt bra svar på den frågan, men så dök denna text upp, som gör gällande att ungefär 200.000 svenskar twittrar. Den är från i mars, men känns ändå rimlig utifrån att det i maj förra året påstods finnas 75.000 svenskar på Twitter, och åtminstone jag märker en ständig, om än inte lavinartad, ökning.

En annan fråga som fortfarande ställs är vad Twitter egentligen är, och vad det ska vara bra till. Senast i fredags föreläste jag för en redaktion där endast en av medarbetarna sade sig ha ett Twitter-konto. Andreas Ekström har skrivit en mycket bra text som undanröjer allt tvivel om huruvida Twitter är ett relevant verktyg för en journalist, eller för vem som helst som vill nätverka eller påverka. Också Kristina Alexandersson har skrivit om vad Twitter är.

På Twitter konverseras det friskt, och för den som inte alltid orkar hänga med har Resumé blivit snabba på att finna de små stormarna, som det här grälet mellan Paul Ronge och ett gäng “mediapersonligheter”. Och Dagens Media hoppade på. Joakim Jardenberg ställer en intressant fråga, som jag ändå tror saknar relevans, då ingen kan sägas ha upphovsrätt till en hel konversation. Från Twitter rekommenderas dock att aldrig använda skärmdumpar från Twitter utan att be inblandade personer om lov.

Apropå att påverka, och då inte enbart genom Twitter utan genom nätet i sin helhet, ledde det här blogginlägget, om en kvinna som förlorat allt i en brand men inte fick säga upp sitt Boxer-abonnemang till att Boxer kröp till korset. Inlägget retweetades flitigt under dagarna två, folk twittrade och raljerade om Boxer-Robert (som finns på Twitter med ett väldigt inaktivt konto)



Många twittrade och bloggade att de skulle säga upp sitt Boxer-abonnemang. Boxer pekades ut som omänskliga, och om man googlar på Boxer-Robert kommer det här inlägget upp på första sidan. Den här stormen hade kunnat lugnas något om Boxerrobert varit mer aktiv på Twitter, men den visar också med all önskvärd tydlighet att det intressanta är inte själva närvaron på nätet, utan att man uppträder sjyst mot sina kunder. Att vårda sitt varumärke är att erbjuda bra service, bland annat. Få lät sig imponeras av pudeln som Boxer gjorde, även om den var ärlig – skrämmande ärlig.
Hans Kullin samlar svenska företagskonton på Twitter.

Johanna Ögren skriver om en annan sida av Twitter – den privata. Om att dela stora händelser i livet.

Från Twitter kilar vi raskt över till Facebook, och börjar med en skärmdump:

Kanske inte helt sant men definitivt ingen dum jämförelse. På åttiotalet fanns inget fyllefilter för telefonen dock, något som nu finns till Facebook, framtaget av Deportivo. 300.000 tester ska ha gjorts sedan lanseringen förra tisdagen. Relaterat kan vara den här texten om Facebook-tabbarna man bör undvika.

Headweb öppnar videobutikFacebook, i samarbete med SF. Läs gärna Tommie Nordholms inlägg om tanke vs genomförande.

I Sverige väntar vi fortfarande på Facebook Places – samtidigt som H&M hör till pionjärerna när det gäller att använda tjänsten för marknadsföring och reklam. Även om inte Facebook Places finns tillgängligt kan också svenskar använda Foursquare och Gowalla, och SvD testar att använda Foursquare. Den som checkar in på en biograf i Stockholm får filmrecensioner från SvD.

Facebook ska dessutom ha funkat bra som opinionsinstitut i det amerikanska kongressvalet.

Från Facebook till död skog:
Papperstidningen spås vara utdöd i Sverige år 2025. I Storbritannien går det ännu fortare, enligt Ross Dawson. Kullin kommenterar, liksom Mikael Marklund. Personligen tror jag inte att papperstidningen kommer att dö ut, däremot att morgontidningen som vi känner den kommer att göra det. Den kommande generationen nyhetskonsumenter kommer inte att köpa konceptet använda tonvis med död skog, trycka nyheter på och köra hem till folks brevlådor när nyheterna redan är gårdagens och som man ej hinner läsa.
De få dagar om året man faktiskt har tid, så som i lördags, kom ingen tidning.
Inte bara tidningarna är hotade, utan också radion. Åtminstone minskar lyssnandet. Reklamradion står för det stora tappet.

Nomineringarna till Stora journalistpriset är nu klara. De nominerade är: Årets berättare, Årets avslöjande och Årets Förnyare. Medievärlden konstaterar att få tidningar finns med fanns de nominerade. Uppdrags Gransknings Den andra våldtäkten är nominerade, och har även friats i Granskningsnämnden. Jag brukar när jag föreläser använda SvD:s realtidsgräv som exempel på hur man kan crowdsourca journalistik, här skriver Fredric Karén mer.

Nomineringarna är också klara till Stora Kulturbloggpriset. Jag är nominerad på ett hörn med Dagens Spotifylista. Rösta kan man göra här.

Så några spridda skurar:
Fredrik Wass outar sitt flödesmissbruk. Anton Johansson hakar på.
Jardenberg skriver om UD-bloggen och hur tekniken påverkar tonen.
Precis allt om USA-valet.
Försov du dig förra måndagen? Du var inte ensam.
DN.se drog tillbaks en seriestripp om judarna på Bonniers. Wiman förklarar varför.
Måste också tipsa om bloggen Motionsfloden, som läser riksdagsmotionerna så att vi andra ska slippa.
Alla basister är inte mördare. Bra av Rasmus Fleischer, om den gripne “lasermannen” i Malmö. (PK diskuterar för övrigt Malmöskotten ikväll)
Sara Trus, reportern bakom Vindsvåningen med Teppanyakihällen, påminner oss alla om reportaget precis när vi börjat glömma.
Katarina Wennstam skriver om Skavlan och hans manliga gäster.
Oscar Sundell skriver om självmord och pressetik, och om att hänsynen till den sovande björnen inte längre är relevant eftersom björnen redan är vaken.
På Brännpunkt debatteras nätet och ungdomarna. Först skriver Christina Stielli och Sara Storm Stålhand att vuxna sviker, varpå Marcin de Kaminski och Elza Dunkels svarar.
Landsortstidningarna drar in pengar på nätet.
Bildt och Guillou immuna mot mediekritik?
Objektivitet finns inte, så sanningen fordrar äkta medborgarjournalistik. Läs Jeff Jarvis.
Det strular för Medievärlden på grund av märkliga regler kring utgivningsbevis.
En ddos-attack har slagit hårt mot internet i Burma.
Per Torberger vill vrida musten ur sociala medier.
Fredrik Wass igen – den här gången om ROI för sociala medier.
Jocke Jardenberg har varit i Egypten och med sig hem har han en del tankar, bland annat om bistånd. Missa heller inte harassmap.

Slutligen lite till synes obligatorisk rapportering om Assange och Wikileaks.
Julian Assange kräver skadestånd, för de anklagelser som riktats mot honom. Samtidigt meddelas att han byter Sverige (här han ej fått arbetstillstånd) för Schweiz. Och så försvarar han sitt beslut att lämna CNN-intervjun häromveckan.
Samtidigt tar en mängd journalister världen över ställning för Wikileaks.


Flattr this


24
Oct 10

Veckan som gick – vecka 42

Natten mot lördag svensk tid släppte Wikileaks sin hittills största samling dokument, denna gång handlingar som avslöjar hittills okänd info om bland annat antalet civila dödsoffer i Irak-kriget. Rapport hade som enda svenska medieföretag (och flera utländska) fått förhandskika på dokumenten och spottade under sen kväll ut text efter text, som också puffades för på Twitter:

Publiceringarna har liksom vid tidigare läckor mötts av kritik, Morgan Olofsson och Eva Landahl på SVT skriver här om sitt beslut att publicera.

Personligen anser jag att det vore grovt tjänstefel att ha tillgång till dylik information utan att använda den, självklart med sedvanlig hänsyn till personer och inte utan källkritisk granskning. Inte minst med tanke på Pentagons försök att stoppa publiceringarna. En av slitvargarna bakom SVT:s publiceringar är Helena Bengtsson, databasredaktör på SVT som också hade en viktig roll för Valpejl.
Fler redaktioner borde ha en riktig databasgrävare, och inte minst använda sig av möjligheten att låta utomstående personer kika på handlingar av olika slag för att finna nyheter.
Det här är ett litet sidospår, men intressant – hade Wikileaks kunnat stoppa terrorattacken den 11 september?

Wikileaks frontfigur Julian Assange fick tidigare i veckan avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd i Sverige. Skälen till avslaget äro höljda i dunkel. Möjligen kan det ha med våldtäktsanklagelserna att göra, en fråga som Assange ogärna talar om och som fick honom att lämna en intervju med CNN. Jag finner det oerhört tråkigt att Assange kommit att personifiera Wikileaks utifrån det faktum att han tycks ha problem med att leva som han lär. Utifrån Wikileaksprincipen borde han inte ha något att invända mot offentliggörandet av våldtäktsanklagelserna, och han borde definitivt inte pressa intervjuare om vem som lämnat uppgifter om tvister inom Wikileaks organisation.
Han ska också i veckan ha gått till attack mot magasinet Wired som enligt Assange inte är att lita på.

Samtidigt som debatten om kriget i Afghanistan är mer intensiv än någonsin i Sverige meddelas att Aftonbladets krigsreporter Johanne Hildebrandt slutar. Beskedet kommer lägligt strax efter att denna artikel av Dilsa Demirbag-Sten som hävdar att Hildebrandt censureras av Aftonbladet, något som Jan Helin dementerar.
Samtidigt konstaterar Expressens Thomas Mattsson att svenska medier överlag är alltför dåliga på att bevaka vad som händer i Afghanistan, och utifrån det känns det ännu märkligare att Hildebrandt slutar. Eller har hon en plan B, kommer hon att skriva för någon annan? Jag hoppas det. Beslutet om att lämna bladet tycks hon ha fattat redan i somras.

Med redan undermålig rapportering är det anmärkningsvärt att de reportrar som finns på plats inte släpps in. Eller om det bara var ett missförstånd

Det är för övrigt intressant att Demirbag-Stens kritik kommer strax efter att Unni Drougge släppt boken Bluffen, som är inne lite på samma sak, och även hon kängar Guillou och hans makt. Förvånande tycker jag att den inte genererat mer debatt i medierna. Aftonbladet har exempelvis inte skrivit en rad om boken. (åtminstone inte vad jag kan finna när jag söker på aftonbladet.se)

Sverigedemokraterna får en egen dag i Almedalen nästa år. Enligt somliga kommer alla att åka hem innan de får komma till tals. Jag är också nyfiken på vad Axel Andén tycker om det utifrån den här texten om journalistikens värdegrund. Läs också denna text på temat.
Om du inte läst Gellert Tamas Lasermannen är det hög tid att göra det. Inte minst nu när vi har [minst] en person lös som skjuter i Malmö. Parallellerna är onekligen svåra att helt bortse ifrån.
Somliga förutsåg detta redan då valresultatet stod klart.
Mattsson om bevakningen av “Lasermannen”. Också i Dagens Media.

En tidning som tar ställning, om inte mot något så för något, är Sydsvenskan med kampanjen “Vi älskar Malmö”.
Läs gärna också Mona Masris krönika relaterad till diskussionen om Malmö just nu.

Och så några kortisar:
Självmordet som direktsändes förra veckan har fortsatt att diskuteras, här har Ludmilla vars dotter tog sitt liv endast 14 år gammal skrivit en text om hur man kan hantera en självmordsbenägen person. Att lägga till allmänbildningen, tycker jag.
Urspårat.se. Sajten för dig som fått nog av alla problem som drabbar SJ-resenärer.
Kanske lite off topic för SSBD, men den här sågningen av Idol är för underbar för att jag ska undanhålla er den.
Det talas en del om Bubblan. Det finns många bubblor. Välkommen in i en annan värld. (Jag gissar åtminstone att det är en annan värld för de flesta av våra läsare.)
Lokaljournalistik när den är som bäst? Eller kanske inte…
Dags att söka stipendier från Publicistklubben.
Lärare kräver att meddelarfriheten ska gälla även för friskolor.
Att använda Facebook för kommunikation under universitetsstudier är något jag varmt rekommenderar. Påminner lite om detta offentliga tentaplugg, som enligt studenterna var till stor hjälp på mer än ett sätt.
Jag är inte alls orolig för att årets studenter ska kugga de här tio punkterna på vad en journalist bör kunna år 2010.
Ungarna använder internet. Men jag trodde nästan att det skulle vara fler.
Bloggläsandet ökar också, men jag vill ifrågasätta statistiken utifrån det faktum att jag tror många läser bloggar utan att vara medvetna om att det är just en blogg de läser. Bloggarna är så integrerade i övriga nätet, på nyhetssajter, länkar via Facebook och Twitter och jag tror att många läsare inte skiljer på en bloggtext eller annan text på nätet. Det finns så många som knappt vet skillnaden mellan en annons och en artikel i tidningen, så hur då skilja på vad som är vad av utbudet på nätet?
Anton Johansson, har galet många järn i elden. Twinglys språkrör startar Headler.se för försäljning av hörlurar.
The Pirate Bay låg nere i femton timmar. (Rättegången i hovrätten avslutades också, dom väntas i november.)
TV4 Nyheterna bemöter kritiken mot granskningen av vården av utrikesminister Anna Lindh.
Det här är otroligt intressant. Sveriges Radio delar med sig av sin framtidsutredning, och just detta om hur auktoriteter försvagas är en av mina hjärtefrågor när jag är ute och talar om förändringar i medielandskapet.
Per-Ola Mjömark börjar som webbredaktör på just Sveriges Radio.
Google Teve - nästa stora grej?
Second Opinion har granskat TT och räknat fel i deras texter. Enligt Jesper Strömbäck går det dock inte att dra några generella slutsatser av undersökningen. Läs mer om undersökningen på Newsmill.
Minns ni GateGate, då Jesper Nilsson ofredades av poliser i tunnelbanan då han fotograferade? Poliserna åtalas nu.
Yttrandefrihetskommitén har presenterat tre modeller för ny yttradefrihetssgrundlag anpassad efter det nya medielandskapet. Lambertz menar att det är osäkert om det går att lagstifta helt teknikoberoende. Jag är rätt less på att ja tyvärr inte hinner vara med på ett möte nu på onsdag för att diskutera modellerna och framtiden, då just yttrandefrihet och tryckfrihet är två frågor som jag brinner för.

I helgen har WordCamp Stockholm pågått på Tekniska muséet. Med början lördag förmiddag och sedan hackande hela natten och avslutning söndag har närmare ett par hundra wordpressnördar träffats och pratat wordpress, och även trasat sönder Jardenberg.se som håller på att få en helt ny form.
Läs gärna Emanuel Karlstens korta text om att förstå den sociala tekniken. Jocke skriver också mer om open source och samarbete.
David Hall bloggar om campet, liksom Nikke Lindqvist.

Några branschnotiser så:
Nya tidningen Feministiskt Perspektiv gör succé redan i starten.
Claes de Faire återvänder till tidningen Resumé, denna gång som redaktionschef.
Metro vänder från förlust till vinst.
Mediakompetens närmar sig en lösning och tror att max tio sägs upp.
Valet hade stor positiv påverkan på medieinvesteringarna.
Ystads Allehandas journalister ger sig inte när det gäller kravet på egen chefredaktör.
Eric Sundström blir ny chefredaktör på Dagens Arena när Nisha Besara går på föräldraledighet.
Gunnar Svensson blir ny chefredaktör på Sydöstran.
Tidskriftsgalan har ägt rum, alla vinnarna finner du här. Själv satt jag i juryn för Årets digitala tidskrift, ett pris som gick till Dagens Media. Emanuel Karlsten bloggar och tycker att det var rättvist. Sen är det alltid kul att i efterhand läsa vad som sagts i förväg om vem som borde vinna.

Om vindsvåningen stod för förra förra veckans metadebatt och oförtjänta uppståndelse så var Kleerups trötthet i morgonsoffan denna veckas mest obegripliga nyhet. Kleerup själv försvarar sig mot anklagelser om drogpåverkan. Det skulle kunna vara så att mina förväntningar på Kleerups agerande i programmet var så uppskruvade att det är därför jag när jag väl såg det reagerade med en axelryckning. Möjligen är jag lite, men väldigt lite, indignerad över beslutet att inte lägga ut klippet på TV4play. Se och döm själva, är denne man för trött/påverkad/flummig för att visas i teve? (Nunstedt skriver det bra – varför i hela världen ber TV4 om ursäkt för Kleerups uppförande? Han var inte otrevlig eller provocerande på minsta lilla vis…)

En stor händelse i Sociala Medie-bubblan var premiären av The Social Network, filmen om Facebook. Jag hade hoppats kunna skriva en egen recension men fick inte till det tidsmässigt och har alltså inte ens sett filmen.

Svenska Dagbladet recenserar, liksom Moviezine, Metro och Kulturbloggen.
Huvudpersonen själv, Zuckerberg, gillar inte filmen, men är tydligen imponerad över hur väl de lyckats med detaljerna.
I samband med filmsläppet skrivs mer än någonsin om Facebook och sociala medier.

Läsvärt om sociala medier i allmänhet och Facebook i synnerhet:
Hur mycket är Facebook egentligen värt?
Du är dina sociala nätverk.
Facebook stämmer spammare.
Trams på Facebook värdefullt.
Stort intresse av varumärken i sociala medier.
Nu forskar vi om sociala medier.
What a Facebook News portal will mean for publishers.
Tacka eliten för Facebook.
Alla finns på Facebook.
Sociala medier viktiga för lokalpolitiker.
Twitter makes me like people I never have met, Facebook makes me hate people I know in real life.
Facebook apps leaking details to advertisers.
Gudrun Sjödén går hem på nätet.
Kina – genom Facebook från husarresten.

I Sverige har vi kanske ingen Zuckerberg – än – men vi har Blondinbella. Förutom att hon är företagsmagnat är hon också populär som privatperson, och över 1500 kommentarer till inlägget där hon berättar att hon brutit upp från pojkvännen säger kanske något om engagemanget i hennes person.

Washington Post säger åt sina journalister att inte gå i polemik med läsare på Twitter. Jag skriver under på vad Roy Greenslade tycker om det hela:

“Journalism is surely about engagement with readers. In this digital age, debate is easier than ever before. To ban journalists from entering into discussion with critics is a denial of freedom for both journalists and citizens.”

The Guardian har också delat ut riktlinjer till sina medarbetare – som jag rekommenderar er att ta del av och möjligen apa efter.

Antalet svenskar på Twitter är en fråga som ständigt kommer upp, och ingen har något riktigt svar. Det finns helt enkelt inget bra sätt att räkna. Att de här siffrorna i Dagens Media är långt ifrån överensstämmande med verkligheten tycks åtminstone alla Twitterkännare i Sverige vara överens om. Hans Kullin reder ut det hela.

Svenska Dagbladet jobbar med redesign. Bland annat tittar man på klickstatistik.
Apropå Svenska Dagbladet – för den som följer Martin Jönsson på Twitter kommer det knappast som en överraskning att han är minst sagt irriterad över TV4:s underlåtenhet att credda SvD när de snor deras egna nyheter.

På onsdag är det dagen då vi uppmanas att bära lila för att säga en självklarhet. Detta kan du göra för att sprida ordet. Här finns tips inför klädvalet. Hänger du inte med i svängarna, förstår du inte varför det kan ha betydelse att just du bär något lila på onsdag? Läs Elin Grelsson. Sen letar du fram en lila scarf eller något och anmäler ditt feltagande på Facebook.

Den här texten kanske inte platsar här. Men jag ber dig att läsa, även om du inte klickat på en enda länk hittills i den här texten. Plötsligt händer det. En stark text om ett möte mellan två personer.

Och så avslutar vi med lite humor. Det här är riktigt riktigt roligt.

Kanske börjar vi bli lite trötta på Undergången och Hitler i bunkern, men denna är nog den hittills roligaste jag sett. Gissar att den har ett extra värde för folk i tidningsbranschen, och kanske allra mest för den som jobbar eller någon gång har jobbat på DN, eller med Gunilla Herlitz:

Och jo. Jag är ju en stolt medlem av Morris Motorcycles. Det började med en tweet och idag erövrades en fantastisk sjätteplats i VM i Albacete.
Allt är möjligt.


Flattr this


5
Oct 10

Vill du sponsra SSBD?

Hej alla fina läsare av våra veckosammanfattningar!
Vi vet att de är uppskattade och efterfrågade när de av olika anledningar inte kommer.
Många har frågat vad det kostar att prenumerera. Vi har inte för avsikt att börja ta betalt för våra bloggposter. Men om du är en av dem som tycker att de vore värda att betala för, om du sitter på en hög pengar och vill uppmuntra oss att fortsätta ägna våra lediga söndagar åt att sammanställa veckans viktigaste i mediebranschen så får du gärna sponsra ett veckobrev.
Vi tänkte att det kan vara värt ett försök att få lite sponsring, som alltså ska gälla själva veckosammanfattningarna, inte övriga bloggposter.
Vi har över 1200 prenumeranter bara i Google Reader, och den som sponsrar skulle exponeras för alla dem, samt mejlprenumeranter och så klart dem som surfar in här och läser.
Är du intresserad?
Droppa ett mejl till sofia snabela samesamebutdifferent.se för mer information.

/Sofia & Jerry


16
May 10

Veckan som gick – vecka 19

Det har varit en kort vecka, men med tanke på det och sommarvädret som kastade sig över stora delar av landet igår ändå händelserik, inte minst på nätet.
Det märks också tydligt, åtminstone i mitt flöde, att det är valår. Politiska diskussioner upptar allt större del av mitt flöde för varje vecka.

Men jag börjar med debatten om Pressombudsmannen och PON, som hölls på Publicistklubben i måndags. (i onsdags hölls ytterligare en debatt som jag inte hört så mycket om dock).
I måndags fanns PO själv, Yrsa Stenius, på plats. Hela debatten kan ses här. Det var en rätt lam diskussion, men det var ändå intressant att höra Yrsa Stenius bemöta den massiva kritik hon fått den senaste tiden.
Medierna i P1 har gjort en undersökning om förtroendet för Stenius som PO, som visar att förtroendet är mindre, men att få vill se henne avgå i förtid.

Det blåser också kring tidningen Arbetaren, och förra helgen publicerade Aftonbladet en debattartikel undertecknad 27 nuvarande och före detta medarbetare på Arbetaren, som riktar hård kritik mot den nya ledningen. Chefredaktören svarar på kritiken i en egen artikel, och i Medievärlden.
Förre chefredaktören Rikard Warlenius kommenterar vidare i sin blogg.

Kvällstidningarna har halverat sina upplagor de senaste trettio åren. Här känns viktigt att påpeka att det är just pappersupplagorna som halverats, inte antalet läsare.
Apropå den trycka upplagan har Medievärlden gjort en intressant kartläggning av hur mediejättarna tänker gällande sina tryckerier.

Vad gäller kvällspressen har Aftonbladets medarbetare Martin Ezpeleta skrivit ett lysande försvar av kvällstidningsjournalistiken efter att hans läsare ifrågasatt varför han “säljer sig billigt” till skitpressen.

Samtidigt som trenden tydligt pekar på att upplagetappet inte är en tillfällig svacka presenterar Schibsted en strålande kvartalsrapport. Aftonbladet ökar vinsten och SvD vänder förlust till vinst. Och det inte bara siffrorna som är svarta, SvD har också lyckats öka upplagan. Helin kommenterar Aftonbladets siffror i sin blogg.
Samtidigt sätter DN punkt för sparåtgärderna genom att säga upp 11 personer. Herlitz kommenterar beslutet i Dagens Media.

Att dagspressen lever i en föränderlig och krisfylld tid blir vi varse på olika sätt. Än en gång ställs WAN-konferensen in. (Förra årets konferens i Indien blev visserligen av till slut, om än uppskjuten.)

Att nätjournalister använder färre källor tror jag har mer att göra med deras uttalade uppdrag att vara snabba, kortfattade och att deras jobb fortfarande på många redaktioner inte ses som lika viktigt som att skriva för papperet, än på någon annan eventuell förklaring.
Tyvärr. Eftersom nätet lämpar sig alldeles utmärkt för fördjupning. Om reportrarna dessutom uppmuntras att börjar jobba med öppen, nätdriven journalistik tror jag att antalet källor ökar istället för att minska.

Förra veckan tipsade Jerry om Magnus Bråths text “Bloggar är inte små tidningar“. Fredrik Strömberg har kontrat med texten “Tidningar är inte stora bloggar”. Och Bråth replikerar.

När jag föreläser brukar jag påtala vikten av att visa blogglänkar i anslutning till artiklar på sajten. Att det lönar sig visar Expressens statistik, som efter införandet av Twinglys tjänst för blogglänkar slagit rekord. Emanuel Karlsten skriver mer.

Lars Vilks attackerades under en föreläsning i Uppsala i veckan. En händelse som återigen satt frågan om yttrandefriheten i fokus. Thomas Mattsson skriver. Lars Vilks själv uttalar sig för SvD.
Magnus Betnér skriver rysligt bra om Vilks och yttrandefriheten, och efter diverse kommentarer gör han också ett förtydligande, som förklarar med all önskvärd tydlighet vad yttrandefrihet innebär i praktiken.

Personligen har jag i veckan läst Niklas Orrenius mycket aktuella och angelägna bok “Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.”
En bok om Sverigedemokraterna, som är det mest nyanserade jag läst om dem någonsin, faktiskt.
(Här finns en ypperlig recension av boken.)
Förutom att den förklarar SD:s politik och vad partiet egentligen vill, är den mediekritisk. Och därmed självkritisk. Jag blev så pass upprörd över delar i boken att jag skrev ett inlägg med den kanske lite i överkant provocerande rubriken “upp till kamp för sverigedemokraterna”. En postning som snabbt genererade många kommentarer, både i min och i andras bloggar.

Niklas Orrenius kommenterade med en form av statement över varför han skrev boken, här är hans kommentar i sin helhet:

“Intressant diskussion! Med min bok försöker jag, lite förenklat, främst säga två saker:

1. Sverigedemokraterna är inte som Ny Demokrati. SD är ett ideologiskt drivet nationalistiskt parti som vill ha en genomgripande samhällsomvandling. Invandringskritiken är bara en del av detta. Nationalismen präglar alla områden av partiets politik: skolfrågor (SD vill ha en mer fosterländskt sinnad undervisning i bl a historia), kulturfrågor (partiet vill slopa offentligt kulturstöd utom till det som enligt SD ”bär det svenska kulturarvet”, som folkdräktsarkiv och vikingamuseer).

Denna punkt kommer fram rätt väl i dessa reportage

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article233412/Sd-ledaren-har-tagit-plats-i-rampljuset.html

http://www.sydsvenskan.se/omkretsen/article428552/SD-toppen-drommer-om-Faroarna.html

2. Det är ett demokratiskt problem att sopgubbar, lärare och tjänstemän har förlorat sina jobb på grund av sina åsikter, för att de är SD-medlemmar. Det är också ett problem att så många Sverigedemokrater blir hotade och misshandlade på grund av sina – måhända extrema – åsikter. Denna punkt kan illustreras av detta reportage:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article123330/Sparkad-for-sina-asikter.html

Historiskt har svenska journalistkåren rapporterat för lite om dessa två centrala punkter i förståelsen av SD, anser jag. Därför har vi ett kunskapsunderskott om SD i Sverige idag – trots alla artiklar som skrivits om partiet.”

Jag har inte, som somliga tror, missat den första punkten i Orrenius bok. Det är självklart en väldigt viktig fråga för Sveriges journalister, och det är lite fascinerande att den som på senare tid skrivit det mest relevanta som SD och deras faktiska politik på senare tid är en komiker och bloggare. (jag har tidigare tipsat om Magnus Betnérs utmärkta texter som SD)

SvD testade ett nytt grepp häromdagen då de beskrev det Sverige vi skulle få om Miljöpartiet fick bestämma. Maria Wetterstrand har självklart fått kommentera.
Jag tror att det skulle vara intressant att få läsa en liknande text om SD. En beskrivning av det Sverige de vill ha.

I en demokrati måste människor få fatta egna beslut, och det är mediernas uppgift att se till att de har bra underlag för sina beslut. (inser när jag skriver meningen att det inte ens ska behöva sägas)
Politometern som samlar politiska bloggar nylanserade i veckan med fler bloggar, bland dem partier som tidigare inte indexerats som SD, FI och SP. Dessutom politiska bloggar utan särskild partitillhörighet.
Däremot ser jag inget yttrandefrihetsproblem här, om principen är att endast riksdagspartierna medverkar. Någonstans måste gränsen dras.

Och det händer mer i den politiska bloggosfären. Erik Laakso som förra veckan meddelade att han lämnar det socialdemokratiska bloggnätverket Netroots skriver en läsvärd debattartikel i Expressen.

Mittmedia meddelar att alla politiska partier får halva priset på annonsering inför valet, medan NWT-koncernen premierar de borgerliga partierna.
Och Jardenberg meddelar att han nu tänker släppa in annonser på Jardenberg.se. Han är tydlig med att han väljer själv och måste respektera dem som annonserar varför exempelvis SD och SJ är uteslutna. Personligen skulle jag nog säga ja till SJ men nej till SAS.

Tillbaks till Vilks som senare under veckan också fick sin hemsida hackad och vars bostad utsattes för mordbrand. Thomas Mattsson skriver en krönika i Expressen om Vilks och varför det är viktigt att slå vakt om yttrandefriheten inte bara i totalitära regimer utan också hemma i Sverige.
Vad gör Thomas Mattsson för att ta itu med problemet SD och yttrandefriheten? Jag har inte sett honom ropa lika högt när sverigedemokrater förhindras yttra sig. Och det är ett demokratiskt problem. Om kampen för demokrati och yttrandefrihet bara sträcker sig att gälla personer vars åsikter vi gillar, eller som i fallet Vilks – vit medelålders kulturarbetare och man, då ekar det lite tomt någonstans.
Lars Vilks finns för övrigt på Twitter, som @pluskvam.

Och Twitter var den plats där det först rapporterades om attacken på Uppsala Universitet. Var annars?

Twitter skakades om lite i veckan, då en bugg upptäcktes som gjorde att man kunde tvinga folk att följa en. Medan arbetet pågick med att laga hålet tappade alla twittrare alla sina followers, vilket orsakade viss panik i flödet. Det varade inte så länge dock.
Problemet var inte så allvarligt sett ur integritetssynpunkt, inte att jämföra med avslöjandet att det på Facebook gick att se sina vänners privata chattar. Däremot inte bra såklart, särskilt inte för kändisar med följare i hundratusental som med hjälp av buggen kunde ha tvingat dem att följa tillbaks, och även skicka privata meddelanden på Twitter. Emanuel bloggar mer om buggarna.

Julia Skott har skrivit en krönika i Aftonbladet om när kändisar sviker på Twitter. Och jag undrar fortfarande lite försynt var länken tog vägen, den som också förklarar för läsarna lite mer om vad mitt nämnda experiment gick ut på.

Second Opinion har inlett en serie om artikelkommentarer, där de talat med olika nyhetssajter om hur de tänker om kommentarshantering. Rekommenderad läsning för alla som har med läsarkommentarer att göra. Först ut Sydsvenskan, sedan Östran.
Lars Johansson på HD har bloggat om kommentarer. Läs också gärna Magnus Bråth.

Hugo Chavez tycks ta Twitter på stort allvar och nyanställer 200 personer för att ha koll på de kommentarer han får där. Men vad menar artikelförfattaren med påståendet att Mona Sahlin är Sveriges mesta politiska twittrare? Hon meddelade för en tid sedan att hon slutar twittra, och att ha många followers säger inte mycket om vad man är för slags twittrare. Jag passar åter på att slå ett slag för ett par av de bättre politikertwittrarna i Sverige, nämligen @GoranHagglund och @GudSchy.

Det här med att använda Twitter för att kommunicera, med väljare eller för mediefolk publiken, finns det en del fina exempel på. Som varande norrlänning reagerade jag i veckan när SvD publicerade följande rubrik:

Älskade Dumburk reagerade också. Liksom flera andra norrlänningar på Twitter. Efter viss förvirring rådande om det var Expressen eller SvD som publicerat (som såklart reddes ut med hjälp av Expressenmedarbetare på Twitter) bad Martin Jönsson hela Norrland om ursäkt, både på Twitter och i sin blogg.
Banalt exempel kan tyckas, men det visar utmärkt hur det kan fungera att ha koll på vad som sägs om en på nätet, delta i samtalet och snabbt kunna rätta till. Det gör läsarna glada, det ökar trovärdigheten och på sikt borgar det för goda relationer med publiken.

Diskussionen om otillbörligt gynnande i de fall Public Service använder exempelvis Facebook och uppmanar sina tittare att bli ett fan eller gilla deras sida kommer upp ganska ofta när jag pratar med Public Servicefolk. Och nu har en privatperson anmält Sveriges Radio för just det – gynnande av företagen Facebook och Google. Ska bli intressant att höra Granskningsnämndens resonemang i frågan.
Och debatten om Public Service och konkurrensen fortsätter, här har SR-medarbetaren Lillemor Strömberg svarat på Anette Novaks debattartikel i Medievärlden.

Sveriges Radio har presenterat sin nya identitet. Så här ser den ut.

Veckans bloggtips får bli Kristina Alexanderson, som skriver en hel del om nätet i ett skolperspektiv. Här har hon skrivit om begreppet Digitala infödingar och menar att det inte bidrar till bättre förståelse utan tvärtom. Jag håller inte helt med, utan tror att det beror på hur begreppet tolkas och förklaras.
Sen tror jag att vi äldre måste lära oss mer om hur dessa som kallas digitala infödingar faktiskt konsumerar media, och förstå att det inte handlar om tillfälliga tonårsnycker. Något som Emanuel Karlsten gör bra.

Rasmus Fleischer skriver om att lämna Facebook, och Andreas Ekström är inte sen att tala om “Facebooks första stora backlash”. Jag vill nog ha bättre underlag för det påståendet än att två personer förklarar att de lämnar communityn. Det är ungefär som att säga att bloggen är död för att Marcus Birro slutar blogga.

Sist några spridda skurar, väl värda att ta en titt på:
Anders Mildner är som alltid läsvärd. Det privata är politiskt.
Andreas Ekström gör samma reflektion som jag och förmodligen de flesta journalister gjort – nämligen att kvinnor är så mycket mer benägna att tacka nej till intervjuer än män.
Orvar Säfström om hur vi berömmer våra barn utifrån egna referensramar, och vad det kan betyda i praktiken när vi inte förstår deras värld. Måsteläsning!
48 Hour Magazine är ett crowdsourcat magasin, som föddes på Twitter. Nu vill Anders Frick göra samma sak i Sverige.
Pelle Sten ger oss ett bra exempel på hur Creative Commons kan fungera. Hans bild blev bokomslag.
Och avslutningsvis, en pressgroda utan riktig motsvarighet:


8
Apr 10

En dag i livet som PR-konsult

06.14 – vaknar av att Iphone-applikationen Sleep Cycle väcker mig.
Den väcker mig när jag sover som lättast är tanken, och den gör det genom att känna av mina sömnrörelser. I dag liksom alla andra dagar lite för tidigt, känns det som. Tittar på mitt schema som för att påminna mig om vad som gäller i dag.
Först på agendan – skicka en PR-plan med förslag på aktivitetskalender till en kollega som jag blev utkastfärdig med ganska sent i går kväll.

06.35 – sitter vid datorn med headset och pratar i telefon med flickvännen som jobbat sedan 03.30 i morse. Hon är tv-journalist och vi snackar privat förstås, men också lite nyheter. Dricker kaffe.

07.00 – duschad och klar. Svårt att välja kavaj. Dricker svart kaffe i mängder. Till frukost en Gainomax med vaniljsmak. Jag är så fruktansvärt lat på morgonen och gräsligt dålig på just frukost.

07.20 – släpper på de sociala nätverken. Tweets och bloggkommentarer att svara på. Fyra oavlyssnade mobilsvar sedan 19.30 i går, ett från i morse. Skaffar mig en överblick över inkorgarna, Exchange, DM på Twitter och Skype, inkorgarna på Gmail, LinkedIn och Facebook.

07.40 – mitt i packningen av tränings- och jobbväska kollar jag de viktigaste mapparna i Google Reader och får syn på en webbartikel om en av mina kunder. Den bygger på helt felaktiga uppgifter och är i det närmaste katastrofal för företaget. Jag börjar ringa runt.

08.10 – tiden går fort. Inser att jag inte kommer att hinna till PR-byråns gemensamma internmöte som hålls varje torsdag mellan 08.30 och 09.30. Jag blir kvar hemma och samverkar via mejl och telefon med en kollega kring hur vi på bästa sätt hjälper företaget. Han kollar upp om det finns fler felaktiga uppgifter i cirkulation och formulerar en dementi.
Jag jobbar med att ha många kontaktytor till företaget. Vd är heligt förbannad och företagets kundtjänst är fullständigt nedringd som en följd av de felaktiga uppgifterna. Jag samverkar med marknadschefen för att rätt saker ska kommuniceras i rätt ordning.

08.30 – jag lyssnar på torsdagsmötet via Skype medan jag jobbar. Det händer mycket under en vecka på en PR-byrå, så torsdagsmötet vill jag helst inte missa. På en lite större PR-byrå går det inte att jobba med alla på en och samma gång, men det är viktigt att veta vad kollegorna gör så att vi kan hjälpas åt med tips, kontakter och idéer mellan teamen.

09.45 – nu har vi underlag att hantera krisen med och nyckelpersonerna är med på tåget. Företaget kontaktar journalisten för att ge henne en chans att rätta sitt eget misstag (den långsiktiga relationen med journalisten är trots allt viktigast). Samtidigt sprids en en Q&A (ett dokument med tänkbara frågor och faktagranskade svar) internt på företaget. Det sista jag gör innan jag åker hemifrån är att sätta upp en tillfällig WordPress-blogg med dementin för att vid godkännande från kunden kunna Twingly-länka till alla felkällor och på så sätt fånga upp så många som möjligt av dem som läser den felaktiga informationen.

I taxi kan jag tyvärr inte läsa utan att bli illamående, men jag fixar ett par samtal och kan med en knapptryckning publicera alla gårdagens kommenterade Google Reader-länkar. Jag älskar min Iphone!

10.15 – avstämning med vd om olika kundrelationer samt lite snack kring en gemensam presentation som vi ska hålla. Vi har en kvart men det blir 25 minuter till slut. Jag dricker kaffe – igen!

10.40 - hinner bara titta till Exchange-inkorgen som snabbt fylls upp. En underleverantör backar från ett event. Ett av teamen jag leder på byrån har fått en fnurra på tråden, ett missförstånd kring vem som ska göra vad – också här handlar det om underleverantörer. En kvinna har hittat mitt namn på webben och vill diskutera ett uppdrag som handlar om sociala medier som verktyg för employer branding. Några studentfrågor.

10.45 – utvecklingssamtal. Torsdag förmiddag är standard för just interna avstämningar eftersom vi ju ändå har torsdagsmöte då. Ett bra samtal med min portföljchef. Vi lägger upp ett flertal kloka strategier för både min lönsamhet och min personliga utveckling. Kaffe med en skvätt mjölk.

11.55 – äntligen får vi ut dementin för kriskunden och journalisten skriver en uppföljningsartikel på webben med korrekta uppgifter. Detta hör verkligen inte till vanligheterna, men så var de felaktiga uppgifterna också grava. Via WordPress-bloggen kan vi Twingly-länka ihop både den första och den andra artikeln, samt även dementin på företagssajten och på Mynewsdesk. Lite för sent kommenterar företaget även på bägge artiklar med vidarelänkningar, men det är bättre sent än aldrig.

12.10 – lunch på Grill med två journalister, inplanerat sedan länge. Jag är sen, men det är de också, så jag klarar mig. De vill ha en orientering kring företag i sociala medier och jag är noggrann med att inte vara säljig; jag fokuserar på att dela med mig av branschinsikter så värdefullt jag kan. Journalister vill inget annat än att rapportera korrekt apropå morgonens händelser, men det är inte alltid så lätt att hinna med i svängarna. Det var faktiskt en ekonomijournalist på DN som en gång gav mig tipset om att inte alltid pitcha nyheter på journalister – ibland kan det vara värdefullt att utan förbehåll bjuda på branschkunskaper emellanåt. Och ju mer en journalist förstår av en bransch eller en företeelse, desto bättre journalistik – vilket bra företag tjänar på i det långa loppet.

13.30 – en skön promenad bort till Östermalmscaféet Mocco där jag stökar undan mejl. Långsam service som vanligt, men supergod latte.

14.00 – kundmöte i närheten av Mocco. Vd har jag träffat förut, första bekantskapen med marknadschef och ett par andra nyckelpersoner. Möter först upp en kollega utanför. Vi har många möten ihop och vi samverkar fint på möten – synd att han snart går vidare mot nya utmaningar. Vi diskuterar en agenda för en internationell workshop anpassad för 60 personer som jag satt ihop. Mötet går bra och uppdraget växer och blir större. Eftersom vi är några minuter sena tackar vi nej till kaffe.

15.10 – promenad i det vackra vädret tillbaka till kontoret. Krisen från i morse är fortfarande en kris, i synnerhet eftersom deras kundtjänst fortfarande är tungt belastad, men just nu kommuniceras det ansvarsfullt kring de felaktiga uppgifterna i alla fall. Firar med att ringa till flickvännen som är på väg hem efter jobb och gym.

15.25 – vill inget hellre än att rulla igenom och kommentera min Google Reader, men prioriterar väl tillbaka på kontoret att diskutera med kollegorna i ett kundteam om hur vi bättre ska kunna hantera underleverantörer för att i förlängningen bättre kunna fokusera på det vi kan – strategisk kommunikation.

15.40 - taxi ut till en av Stockholms förorter och huvudkontoret för en av PR-byråns större kunder. Jag ger feedback på ett pressmeddelande i taxin. Hos företaget diskuterar vi de aktiviteter som genomfördes förra kvartalet och de som eventuellt ska genomföras i nästa. Dricker pulvercappuccino i pappersmugg utan att riktigt förstå varför.

17.20 – jag står på perrongen ute i förorten och väntar på t-banan. Mycket att göra efter mötet och jag flaggar via mejl för teamet att jag behöver stöd med flera aktiviteter. På t-banan lyssnar jag på musik och hittar på fantasihistorier om slumpvisa resenärer, en liten hobby jag har.

17.45 – kastar av mig träningsväskan och portföljen hemma i hallen. Irriterad över att ha släpat runt dem över hela stan. Egentligen skulle jag ha morgontränat, men bestämde mig för att träna efter sista mötet, men jag orkade helt enkelt inte. Flickvännen kliver upp efter att ha sovit ett par timmar och går och handlar två matlådor på Tropical Wok. Jag tar en dusch och rullar igenom och kommenterar Google Reader. Fångar upp lite reaktioner på de sociala nätverken.

18.15 – tidig middag. Vi äter, pratar och lyssnar på radio i köket.

18.45 – jag tar mig an fler av de mejl och mobilsvar jag inte har hunnit återkoppla på under dagen. Som vanligt glider jag i väg. Börjar kludda på whiteboarden, får idéer. Läser artiklar eller gamla scener ur romaner som jag får för mig att jag måste läsa igen. Vi har ju ingen tv, så det här kanske är någon sorts kompensation? Vi diskuterar flickvännens senaste tv-inslag (som vi ser på webben); vad var bra och vad hade kunnat göras bättre?

19.20 - vi tar samtalet vidare ut på promenad och vi går säkert en mil. Jag antecknar flitigt i min lilla Moleskine-anteckningsbok när vi får bra idéer. Vi pratar allt mellan himmel och jord. Vi går förbi en 7Eleven, men jag motstår frestelsen att köpa en latte.

20.45 – vi myser i den varma sängen efter den långa, kalla och mörka promenaden. Vi tittar på början av filmen A good year på flickvännens rosa Sony Vaio.

22.30 – flickvännen har somnat, hon har haft en lång dag och ska upp 03.30 i morgon igen. Jag reviderar ett utkast av en bloggpostning som jag skrev i söndags och publicerar den. Jag bannar några spammare från PR of Sweden och dricker te med honung.

23.00 – jag skriver ihop resultatet av en nyhetsverkstad och lyssnar på fransk hiphop. På Skype läser jag backlogg från ett par virtuella organisationer jag hjälper på ad hoc-basis. Ikväll är det piraterna som arbetar med att sätta ihop mig och ytterligare några experter till en specialistgrupp, men jag är måttligt intresserad. Jag har ju lämnat partiet och håller mig avvaktande. Ger dock ett förslag på en aktivitet som går ut på att låta hundratals fildelare på kommando gå till sin lokala polisstation och anmäla sig själva. Handling är den kraftfullaste kommunikationsformen!

23.40 – ser över morgondagens presentation. Det är en tvåtimmars föreläsning på engelska med kvalificerad publik, så jag petar med mina bilder. PR i sociala medier med fokus på B2B och internkommunikation. Jag facebookar samtidigt med en bekant som börjat jobba på ett företag som jag gärna skulle vilja jobba med – kanske han har några öppningar?

00.10 – dricker nyponsoppa fast det egentligen är läggdags. Bokar lite mötesrum, svarar på privata mejl och tittar på en fantastisk BBC-naturfilm på en av Play-tjänsterna (jag har flera datorer uppkopplade på skrivbordet – ibland fyra med flickvännens Vaio inräknad).

01.45 - sovdags. I morgon är det fredag! Jag bestämmer mig för att då ska minsann komma i väg till gymmet!