Jag vill tacka alla skribenter som bidragit med sina texter och analyser, och alla er som låtit er intervjuas och citeras.
Jag vill tacka er som kommenterat, länkat och kommit med uppmuntrande glada tillrop och då och då behövlig kritik.
Jag vill tacka alla som prenumererat på och rekommenderat veckobrevet till era kunder, kollegor och bekanta.

Jag vill tacka mina vänner som peppat mig när jag varit trött och inte riktigt orkat.

Alldeles särskilt tack till Niclas Deeped Strandh som drog igång SSBD tillsammans med mig, och till Jerry Silfwer som tog stafettpinnen och hjälpte mig att dra lasset ett par år till.

Nu spikar jag igen, sätter punkt, tackar för fisken.
SSBD har gjort sitt.

Det betyder inte att jag personligen slutar bevaka mediebranschen och internet. Jag kommer att fortsätta göra det och om ni följer mig på Twitter kommer ni snart att bli varse hur och var någonstans detta ska ske. Det kommer att bli en helt ny grej.

/Sofia Mirjamsdotter
@mymlan

Same!? Same?? But?? Different?!?

När jag och Niclas Strandh drog igång den här bloggen hade vi inget särskilt mål, eller strategi. Det var en rätt spontan idé som gick ut på att vi borde blogga ihop, och att det fanns utrymme för ännu en medieblogg. Vi tog en nisch som inte var inmutad – den om mötet mellan gamla medier och nya. Ett område som intresserade och engagerade oss båda, från lite olika perspektiv. Jag journalist – Niclas reklamare.
Förutom egna åsikter och analyser försökte vi vara en aktiv nyhetsrapportör, som berättade om sådant vi tyckte var viktigt och intressant i mediebranschen. Vi bjöd in gästskribenter, som gav sina perspektiv på det nya medielandskapet, och jag intervjuade en rad intressanta personer i branschen. Då var vi ganska ensamma om att rapportera om just den sortens nyheter, idag är det flera som gör det, inte minst har tidningen Medievärlden – som vi alltid haft en god relation till – börjat berätta sådant som vi från början ofta var ganska ensamma om.

Och vilken respons vi fick!

I september samma år var vi nominerade till Årets Nättidskrift. I februari 2009 vann vi nyinstiftade YABA för Årets bästa medieblogg.

Sedan gick luften ur. Både jag och Niclas satsade samtidigt på att bli egna företagare. Niclas hoppade av SSBD, och jag fick prestationsångest. SSBD hade fått så pass bra rykte att jag hade känslan av att varje post här måste vara extraordinär, lysande, briljant. Att nå dit jämt och ständigt kändes orimligt. Och litegrann kändes det som om intet nytt fanns att säga. Det var samma saker, möjligen med något andra formuleringar, som tuggades om och om igen. Samtidigt exploderade bloggvärlden i Sverige av mediebloggar, bloggar om sociala medier och journalistik, och det kändes fint. Vi hade dragit igång något, det hade blivit ringar på vattnet och verket kändes på sätt och vis fullbordat.

Men så var det det här med veckobreven. Redan i mars 2008 började vi varje söndag att publicera en länksamling som vi kallade “Veckan som gick”. Snart utvecklades det till en ambitiös veckosammanfattning som uppskattades och senare efterfrågades när det blev tyst härifrån. Så i september 2009, efter att SSBD legat nere några månader, gjordes en nystart.

Då hade jag fått med mig Jerry Silfwer som medhjälpare, och en rad lysande skribenter som tillsammans väckte liv i bloggen. Jag och Jerry turades om att skriva veckobreven och det rullade på, även om farten trappades ner något efter årsskiftet i fjol.

Idag är vi fyra personer som turas om att skriva veckosammanfattningarna. Förutom jag och Jerry är det Caroline Johansson och Mikael Zackrisson. Där emellan är aktiviteten oregelbunden, men fortfarande finns frågor i mediebranschen som vi tycker är angelägna att ta upp, och då och då har vi gästskribenter. Förhoppningen är att SSBD ska fortsätta att vara en plats för öppen mediedebatt och analys. Kanske inte den mest livaktiga, men alltid relevant och intressant.

Jag vill också tacka alla som hjälpt till att göra Same same but different till en av Sveriges främsta mediebloggar. Givet alla skribenter och gästbloggare genom åren, men lika mycket vill jag tacka er läsare, utan er skulle SSBD inte finnas.
Några personliga tack vill jag också rikta till Axel Andén, Martin Jönsson, Joakim Jardenberg, Morris Packer, Martin Källström, Anton Johansson, Fredrik Wass och Paula Marttila, för inspiration, pepp och bra feedback när jag behövt den.
Jag har säkert glömt någon, men det beror inte på att du som känner dig glömd är obetydlig, det beror helt och hållet på mitt eget dåliga minne.

/Sofia Mirjamsdotter
@mymlan

Same!? Same?? But?? Different?!?

Fram till dess hade jag inte vågat kalla mig journalist. Vem var väl jag, en outbildad ganska naiv person som snubblat in i tevehuset i Sundsvall? På något märkligt sätt blev kvar där tillräckligt länge för att kvala in i förbundet. Det kändes stort. Som att det äntligen var på riktigt. Jag var en riktig journalist. Med pressleg, som jag visserligen aldrig haft någon direkt nytta av, men som ändå kändes fint att ha i plånboken.

Mot alla odds lyckades jag hålla mig kvar i yrket. Från SVT till SR, och vidare till Sundsvalls Tidning. Jag var en stolt medlem av SJF och började engagera mig fackligt, också det mot alla odds. Jag växte upp i en fackfientlig miljö. Facket endast ett nödvändigt ont för att ha rätt till a-kassa i händelse av arbetslöshet.
Men i SJF fann jag något annat som motiverade engagemanget. Nämligen de yrkesetiska diskussionerna, möjligheterna till fortbildning och samtalet om vad som egentligen var journalistikens uppgift.

Ett samtal som just nu är intensivare än någonsin, förs på alla nivåer och som tyvärr också skapar splittring. Inom förbundet och i branschen i stort.

Splittring kan visserligen leda till något bra i slutänden, men jag tror att vi i det här läget alla tjänar på att försöka hitta vår minsta gemensamma nämnare. I diskussionen om journalistrollen, och den förändring den just nu genomgår, behöver åtminstone jag försöka sätta fingret på vad journalistik är. Varför var det så viktigt för mig att få kalla mig journalist, och varför känns det som om jag idag är på väg bort? Vad är det som ändå gör att jag har vissa som jag själv brukar kalla dem journalistiska ryggradsreflexer, som styr mig i mitt handlande nästan dagligen?

Är vi ens överens om vad som är journalistik, vad som är journalistikens uppgift?

Här kommer mitt försök att definiera journalistrollen, eller kanske snarare journalistikens viktigaste uppgifter, på ett teknik-och plattformsoberoende sätt. Det är långt ifrån fullständigt, mer ett sätt att försöka lägga grunden för mitt eget fortsatta deltagande i diskussionen. Och för kommande inlägg här på SSBD denna vecka, då vi har journalistrollen som tema.

Det allra mest grundläggande är att journalistiken är en viktig ingrediens i ett demokratiskt samhälle. Både för att granska makten men kanske ännu hellre för att ge medborgarna relevant information som de behöver för att kunna kräva sina demokratiska rättigheter och fatta bra beslut grundade på god kunskap i exempelvis allmänna val. Viktigt för att journalistiken ska kunna verka fullt ut är också att slåss för bevarande av yttrandefriheten. Detta oavsett om det är professionella journalister som ska göra jobbet eller idealister som kommer att utöva journalistik på sin fritid.
Journalistiken bör också slå vakt om andra grundläggande saker som offentlighetsprincipen, meddelarfriheten och tryckfrihetsförordningen.

För att journalist även i fortsättningen ska vara ett yrke, för att vi även i framtiden ska kunna argumentera för och rättfärdiga dess existens är det otroligt viktigt att vi slår vakt om ovanstående. Om det nu är ett ändamål i sig – att bevara yrkestiteln. Jag är inte helt säker på det.

Oavsett – hur bevarar vi vårt existensberättigande? Vad är vårt uppdrag?
Grundläggande är att berätta. Berätta på ett sätt som är både lockande och begripligt, samt självklart sant och relevant. Det borde också ligga i varje journalists intresse att så många som möjligt får ta del av sann och objektiv rapportering om både stort och smått.

Journalistiken i sig är inte beroende av att leverera snabba händelsenyheter eller underhållning. Journalistiken i sig själv, då den är sann, relevant och folkbildande behöver inte tävla.
Journalistiken behöver kanske inte måste vara – kan inte ens vara – hundra procent objektiv, men den ska använda objektiva arbetsmetoder och alltid redovisa sina källor, då detta inte förhindras på grund av källskydd. Den ska inte underskatta läsarens intelligens, men heller inte överskatta dess förkunskaper.

Så hur ligger vi till idag?

Kombinationen tidningskris, lågkonjunktur och internet har orsakat stora nedskärningar i medieföretagen. Nedskärningar som inte nödvändigtvis föregåtts av ett långsiktigt tänk, och nedskärningar som sällan utgått ifrån ett publicistiskt tänk. De flesta tidningsägare idag är vinstdrivande koncerner med aktieägare som vill ha utdelning.
Det kan alltid diskuteras om DN Kultur behöver 100 eller 20 journalister för att göra bra kultursidor, det är inte riktigt det det handlar om. Men faktum är att när man drar ner på de mänskliga resurserna, journalisterna, så blir journalistiken sämre. Inte minst om det sker i kombination med krav på ökad produktion. Slarv, bristande research, dålig korrekturläsning och mindre tid åt att gräva fram egna historier har gjort journalistiken urvattnad.

Det har satsats mängder på tekniska innovationer, men inte lika mycket på innehåll och visioner. Det finns goda exempel. Det finns redaktioner som klarat nedskärningar med stolthet och kvalitet i behåll. Det finns framförallt många yrkeskunniga, engagerade och ambitiösa journalister som dagligen hindras från att använda sina kunskaper och sitt engagemang fullt ut.

Det finns ett utbrett journalistförakt. Ett förakt som vi pratar om alldeles för sällan. Ibland när det kommer på tal är det så lätt att som journalist slå sig själv på bröstet och tänka att de som kritiserar inte vet vad de talar om.
De som kritiserar är konsumenterna. Våra läsare, tittare och lyssnare. De som på ett eller annat sätt bör betala för det vi producerar om det i framtiden ska finnas några yrkesverksamma journalister. Och de har dessutom idag egna verktyg. Det inte vi gör kommer andra att göra, det vi inte gör bra kommer andra att göra bättre.

Jag är inte så väldigt rädd för att yrkestiteln ska försvinna. Jag är desto mer rädd om våra grundlagar och tror att demokrati är något vi måste slåss för varje dag. För mig är det viktigare att driva frågor som har med demokrati och yttrandefrihet att göra än att fortsätta kalla mig för journalist – hur stolt och lycklig jag än var den dagen jag fick mitt medlemsskap i SJF.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Hej Sofia!
Jag vet inte hur du såg på din roll som journalist i gammelmedia, men jag har jobbat på olika redaktioner sen 1997, och stöter inte på några horder av journalister som är rädda för en förändrad journalistroll, eller rädda för att dela med sig av det inflytande som publicering innebär. Nu har jag i och för sig aldrig varit på Katrineholms-Kuriren.

Min kommentar: Jag har heller aldrig varit på Katrineholms-Kuriren. Men jag träffar ofta journalister, från små och stora medieföretag. Jag ska inte säga att jag träffar några horder av journalister som är rädda för en förändrad roll, däremot träffar jag relativt ofta journalister som hyser stor misstänksamhet mot sociala medier, rädsla för att själva bli överflödiga, och även journalister med ett visst förakt för det som också kallas medborgarjournalistik. Inte sällan är det just dessa journalister som gör sig hörda i de stora medierna. (läs: Elisabet Höglund, Jan Guillou, Staffan Heimersson, Siewert Öholm, Lisa Bjurwald m.fl.)
Glädjande nog blir dessa färre och färre, jag ser stor skillnad på intresset och förståelsen för sociala medier som journalistiskt arbetsverktyg nu och för bara två år sedan.
När det gäller min egen tid i gammelmedia så var jag länge naiv och oförstående inför den rädsla som jag faktiskt upplevde från många kollegor just vad gäller sociala medier. Personligen var jag (och är fortfarande) mer rädd för andra delar i utvecklingen, som mängder av ny teknik som känns svår och krånglig, än för just dialog och öppenhet, som är två ord som för mig beskriver sociala medier.

Deras sätt att hantera detta är under all kritik, fast jag är inte så säker på att det är ett bevis för just någonting. Sen jag började som journalist har min roll på vissa sätt förändras och utvecklats flera gånger om året. Jag har lärt mig inte bara granska och skriva, utan också att redigera och plåta och filma och webbpublicera, och vara aktiv på allt fler sociala medier. Jag och många kollegor kan i själva verket mer om Bambuser och Twitter än de flesta, även om många av oss tyvärr inte har tid att vara aktiva på samma sätt som du och andra proffs. Känner du inte igen det?

Mitt svar: Jag känner igen förändringarna, självklart. Jag har också genom åren mött kollegor som varit mer eller mindre nyfikna och intresserade av förändringar.

Jag tror att den ängslan och andnöd som du beskriver hos Giertta kanske vare sig är helt rättvis mot henne?, fast det vet jag förstås inte, men framför allt inte speciellt representativ för journalistkåren.

Min kommentar: Jag nämnde Giertta med länk till ett specifikt inlägg hon skrivit som jag tycker talar för sig själv. Inte samma sak som att säga att hon är representativ för hela kåren. Jag påminner också om inledningen av mitt inlägg, där jag skriver hur jag har känslan och uppfattningen att SSBD spelat ut sin roll, att liknande motstånd blivit betydligt ovanligare och det tycker jag räcker för att konstatera att jag inte pekar på hela kåren. Det finns alla sorter också bland journalister.

De flesta journalister jag känner är inte alls rädda för ny teknik eller nya publiceringsmöjligheter eller nya plattformar eller nya opinionsbildare som också kan göra sina röster hörda. Det ligger kanske inte heller i grundsynen för människor som oftast jobbar för att fler ska få sina röster hörda?

Min kommentar: Det du uttrycker här kunde jag inte sagt bättre själv. Och av precis den anledning står jag oftast häpen inför reaktioner som dem från Katrineholms-Kuriren. Och jag gläder mig åt att de blir allt ovanligare.

Vi är inte heller rädda för samarbeten, vare sig med andra redaktioner eller organisationer som t ex Wikileaks, eller bloggare och twittrare.
Det kanske inte går i raketfart för alla, men jag tror att snart sagt varje svensk redaktion försöker att lära sig mer om och ta hjälp av ny teknik och nya inflytelserika personer, och att den saken och ni faktiskt också ges väldigt stort utrymme i traditionella medier, om ni vill.
Kanske till och med oförtjänt mycket, framför allt det som diskuteras på twitter. Det spelar mig nu ingen roll om det är så.

Som en motbild till den usla och illvillige journalisten vet jag också få yrkesgrupper som är så självkritiska som vi, eller som kan vakna mitt i natten av oro för att något endaste ord i ett inslag eller en artikel blev missvisande. Det gör vi ju för att vi vet att vi har makt och att vi inte får ha fel. Känner du inte igen detta också?

Mitt svar: Jo, jag känner igen det.

Kan det vara så att Katrineholms-Kurirens reaktion faktiskt inte hejas på av just någon annan redaktion, och att den här framställningen att gammelmedia är usla, teknikfientliga och maktfullkomliga och i krig mot nya publicister inte är vare sig sann eller ens trovärdig längre?

Mitt svar:
En motfråga – uppfattas verkligen mitt inlägg som att jag framställer hela gammelmedia som usla, teknikfientliga och maktfullkomliga? I så fall har jag verkligen misslyckats med att formulera mig.

Vi publicerar ju dessutom sällan eller aldrig särskilt pantade twitter eller blogginlägg, eftersom det lika sällan är relevant kunskap i längden. Kanske borde vi göra det oftare, för jag tror att både Katrineholms-Kuriren och du och jag tvingas skärpa oss lite extra om risken för det är påtaglig.

Min kommentar: Jag förstår inte riktigt hur du menar nu? Att vi ska skärpa oss när vi twittrar för att tweetsen skulle kunna citeras/användas av gammelmedia? Att jag ska vara extra försiktig när jag bloggar eftersom jag kan granskas? OM det är vad du menar – jag räknar kallt med den risken ständigt.

Det tror jag är bra om det blir så, och det skulle kanske göra också t ex Twitter betydligt mindre hånande och skadeglatt över skitsaker.
Jag undrar bara vilka du tror att dina motståndare egentligen är? Och om det kanske är dags att fundera över om det verkligen stämmer, när en stor del av twittereliten stammar från gammelmedia på ett sätt eller annat? Och om det inte finns någon konflikt, varför blåses den i så fall ändå upp på t ex tvitter och bloggar hela tiden. Är det snart dags att fråga oss vad vi tjänar på den, och kanske vem som har tjänat på det hittills och vem det gynnar i framtiden?

Mitt svar: Jag ser det inte som att jag har direkta motståndare. Eller; jag har aldrig funderat över att det skulle vara så. Jag kan se att det finns motståndare mot sociala medier, jag ser motståndare mot gammelmedia, själv ser jag mig som en del av båda och jag jobbar rätt hårt på att bygga broar eftersom jag inte ser någon anledning att motarbeta varandra. Jag är oroad över journalistförakt, jag tror att journalister själva har en del i det. Jag är också fullt medveten om att det finns orsaker att ifrågasätta sociala medier och inte minst predikanter som jag som ibland får det att låta som om internet är lösningen på alla problem.
När du säger att det kanske inte finns någon konflikt och att den ständigt blåses upp vill jag igen påminna om att jag knappt bloggat här på över ett år, just för att jag sett fler möten än krockar, och jag har inget intresse av att blåsa upp konflikter för sakens skull. Sedan tror jag att många “nätpredikanter” länge har levt med en känsla av att vara missförstådda och motarbetade, även om det inte är riktigt så idag, men känslan av att vara missförstådd sitter kvar och gör att även vi ibland reagerar irrationellt på kritik – då den väcker gamla känslor till liv.

Men det finns ett verkligt demokratiskt dilemma i den här soppan som få nämner. En tjänsteman i en fattig kommun som stänger skolor, och som samtidigt har lagt mycket pengar på att utveckla sociala medier, och som framför allt lägger mycket tid på en blogg där hans person blir viktig, trots att han inte alls är folkvald, är ju inte helt oproblematiskt för en demokrati.

Folket väljer politiker för att de ska fatta de viktiga besluten och tjänstemännen ska utföra folkets vilja. De ska dessutom vara sakliga och opartiska i sin utövning. En blogg som tar tid och kraft och som blir en egen plattform för en kommuntjänsteman kanske kan vara effektivt för att engagera kommuninvånarna, men det är väl inte givet att det är så? Och det kan kanske också tänkas riskera att komma i strid med kraven på tjänstemannens saklighet och opartiskhet i sin utövning? Och det är väl inte heller givet att det är önskvärt att kommunen satsar pengar på just det, istället för att satsa dem på t ex de där skolorna eller kanske ännu hellre att i så fall göra politikerna, det vill säga de verkliga folkvalda, mer öppna och tillgängliga?

Mitt svar: Jag är alldeles för oinsatt i Katrineholms lokalpolitiska dilemman för att ha kunna sätta satsningen på sociala medier och konsultarvodena i samband med den mot kostnaderna för skolan.
Att granska kommunens utgifter är självklart en viktig uppgift för Katrineholms-Kuriren, och jag har heller inte påstått annat.
Utifrån de siffror jag sett kan jag ändå inte se att det är några orimliga summor som lagts på sociala mediesatsningen, som ju inte alls handlar om Kommunchefen enbart utan hela kommunen och dess tillgänglighet för invånarna. Och det kan jag tycka är grundläggande i varje modern kommun. (sen har kommunen om jag inte helt missförstått fått igen en del av pengarna genom kommunchefens föreläsningar).

Ur en demokratisk synvinkel, där alltså folkstyret är det centrala, och där fler parametrar än öppenhet ingår, är det självklart att en lokaltidning ska granska en sådan satsning. Det kan man också göra mer eller mindre skickligt. Men hur länge orkar du och andra på twitter och i bloggar förfasas över ett 15-tal erbarmliga frågor?

Mitt svar: Jag förfasas inte över de erbarmliga frågorna. Jag har åsikter om hur de ställdes, men förfasas – nej. Däremot förfasas jag, och det är inte en överdrift, över fortsättningen och påståenden om att Mattias Janssons öppenhet på något sätt skulle förstöra granskningen. Jag förfasas över reaktionen mot att någon annan med stöd av offentlighetsprincipen ger sin syn, sin version.

Det enda riktigt intressanta för mig, och det som gav ny relevant kunskap, var hela Katrineholms-kurirens granskning – med kommunchefens alla svar.

Min kommentar till detta: Om inte kommunchefen hade publicerat dessa i sin blogg hade du inte fått alla svar. Katrineholms-Kuriren publicerade mig veterligen inte allihop.

Jag betvivlar inte att det finns skickliga granskare bland många som inte är journalister, liksom att det finns klåpare bland oss och inom alla yrkeskårer, och vi behöver uppriktigt sagt alla krafter som finns nu, om vi verkligen vill granska olika makthavare, inklusive oss själva?
Men då vill jag tipsa om vad jag faktiskt på riktigt frågar mig varje dag i mitt jobb. Och inte sällan flera gånger per dag: Är detta sant? Och i så fall – är det verkligen relevant?

Mitt svar: Diskussionen om journalistikens grunder och journalistrollen är relevant att föra. Personligen är jag övertygad om att det finns plats för alla. Och att vi genom samarbete, öppenhet och respekt för varandra kommer att bli ännu bättre på att komma så nära sanningen som det går i alla möjliga och omöjliga olika sammanhang.

/Susan Ritzén
Journalist på tidningar, tidskrifter, i radio och tv, på webben på facebook, på twitter, ett kort test på bambuser – och ja, jag behöver en blogg också.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Johan Ronnestam har rockat på sin blogg på senaste. Här om sociala resurser för småföretagare och här en relevant och konstruktiv känga till storföretagen. Och förutspådde årets julklapp gjorde han också.

På tal om grymt bra mediebloggare – Björn Alberts skriver inte ofta, men när han väl gör det är det bra. Här om affärsutveckling för en digitaliserad marknad.

Om vad som hände när internet dog – via Björn Falkevik och Sweet Sunday Web Crunch.

Niclas Strandh påpekar att En köpfri dag faktiskt är ett feltänk. Apropå kommersialism så får Twitter passa sig vad gäller sponsrade tweets.

Var försiktig med Facebook-tävlingar, enligt Markus Welin. Se upp överhuvudtaget med lattjolajban i sociala medier – även om grunden är bra så blir det lätt fel. Som här när Webbstrategerna mer eller mindre köper 10 000 fans för bara 1 krona styck – även om pengar till välgörenhet är en bra sak.

Eller som här när det ska tävlas ut julstädning på Facebook.

Thomas Wassberg måste vara ett skönt intervjuobjekt.

Fast alla kampanjer hamnar i skuggan av att en retweet skickade en människa i arbetsläger.

Kan självmord smitta bland unga?

Jeanette Fors-André om SVT-jul i sociala medier.

Paul Ronge om efterspelet till boken Den motvillige monarken. Apropå monarker så var det här en rolig Norgehistoria om Twitter-experten som reggar sitt konto dagen efter anställningen.

De vann Stora journalistpriset. Årets förnyare heter Helena Bengtsson.

Jesper Åström med en komplett guide till de nya Facebook-grupperna.

Dödsstraffet firar 100 år – sorgligt.

Bädda in klipp från alla svenska kanaler.

Källskydd är en överlevnadsfråga.

Tailsweep listar Sveriges 1 000 största bloggar.

Intressant initiativ att hålla ögonen på – Håll Sverige fritt.

Se upp för dvärgar. Eller ännu hellre, busringare.

Nerd Life Deluxe kängar till:

“Zadie Smith skriver om Facebook i en låååång artikel som idag publicerades översatt (och vad det verkar även lite nedkortad men ändå två uppslag lång) i DN Kultur. Såklart ej på nätet där. Dock att hon är en gubbe! Åh, redan från början hatar jag ju analyser om hur den och den generationen är – det pågår en liknande störig diskussion just nu angående SVT:s ethic fail Ung & Bortskämd – men förutom att Smith sysslar med löjeväckande generaliseringar finns även en del gapande hål mellan denna vaga empiri och tesen. Det är bara ridiculous om man på allvar tror att det är livet man ser.”

Uppdaterat: Zadie Smith-texten var visst publicerad på nätet http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/generation-facebook-fortjanar-nagot-battre-1.1214214 liksom all kulturdebatt och allt nätrelaterat alltid är.

15 skäl till varför Twitter är viktigt för nyhetsmedier.

9 av 10 betalar gärna för Ipad-innehåll. Men frågan är hur länge Apple kan bibehålla app-dominansen.

Kloka tankar om att föra samtal och samarbeten vidare – obereonde av plattform – av Gitta Wilén och Joakim Jardenberg.

Tänk på ett en enda liten bokstav kan göra skillnad (bild).

Isabella Löwengrip lanserar tidningen Egoboost. Bra namn tycker jag. Men hon och andra verkar ha haft lite strul med Spotlife?

Alex Bengtsson gör upp med Sverigedemokraterna. Och för er som missade Nikke Lindqvists historia om Sverigedemokraterna.de:

Båstad kommu är ute på en cykeltur – de har satt en tidsgräns på användningen av “sociala medier”. Mynttelefoner nästa, eller? Om personalen slöar så är det ett problem med ledarskapet på plats och har väldigt lite eller inget med teknologi att göra.

Självmord som smittar på nätet, är ämnet. Men att ungdomar diskuterar om de här sakerna är väl inget nytt? Och det är väl bara bra att problematiken synliggörs? Sidospår: Jag kommer ursprungligen från Alnö utanför Sundsvall. Många tar självmord från den bron, det vet alla. Är det brons fel? Kommunen har i alla fall försökt lösa problematiken genom att klä bron i ett stängsel som är extremt svårt att klättra över…

Peter Sunde prisas för Flattr.

Vi har kommit en bit trots allt – ingen har väl missat viralen med de gamla inte-så-könsneutrala annonserna från förr?

Japanerna, de kan sina tech-grejer de:

Hatten av för Nordiska Muséet som inleder samarbete med Wikipedia.

Pepsi Refresh börjar bli gammal, men vad gäller kampanjer är den grym!

Alla har Facebook – utom chefen, rapporterar Internetworld.

Judith Wolst bra om kreativitet.

(SIME har jag tyvärr inte hunnit följa – hoppas kunna läsa/titta/lyssna ikapp på webben i veckan!)

Via Klaus-Peter Beiersdorf hittar jag skön en avslutningsvideo:

Same!? Same?? But?? Different?!?

Kungen har stått i centrum denna vecka. Och PR-konsulterna. Diskussionen kring boken om Den motvillige monarken har i mångt och mycket blivit en metadebatt om hovets krishantering och journalister har intervjuat PR-konsulter och andra journalister.
Att en av medförfattarna till boken petats från sin projektanställning (eller fått andra arbetsuppgifter) hos SR har också orsakat en hel del protester från övriga medarbetare och den förklaring som Svegfors, Benkö och Löfdahl gett medarbetarna är minst sagt luddig;

“Sveriges Radios ledning tycker det är bra när medarbetare skriver böcker. Det utvecklar både den enskilde individen och företaget och det har vi genom åren sett ett antal exempel på. Det finns också rutiner för hur detta ska gå till. Varje medarbetare som avser att skriva en bok går igenom upplägget med sin chef och får ett godkännande. I de flesta fall är också personen tjänstledig eftersom det inte går att göra två jobb samtidigt. I överenskommelsen ligger också att om medarbetaren under sitt bokskrivande tar fram en nyhet så ska den först publiceras i Sveriges Radio.
Sveriges Radios ledning tycker att det är en angelägen uppgift att kritiskt granska kungahuset och vi ser inga problem med att bevaka den bok som nu publiceras. Senast imorse skedde detta på ett alldeles utomordentligt sätt i P1-morgon.
Det beslut som nu diskuteras både inom vårt eget företag och externt handlar i grunden om viktiga principfrågor i publicistisk verksamhet.
Vi ställer höga krav när det gäller inte bara medarbetarnas utan också företagets integritet. Om man är medarbetare i Sveriges Radio sätts generellt bestämda gränser för vad man kan göra vid sidan av. Tveksamhet ska aldrig behöva råda om vad som är Sveriges Radios journalistiska verksamhet och vad som ligger helt utom vårt ansvarsområde. Det ska heller inte behöva uppstå tveksamhet om de journalistiska krav som våra medarbetare förväntas leva upp till.
Står en Sveriges Radiomedarbetare som författare till en bok ställs ofrånkomligen frågan – internt och externt – hur innehållet förhåller sig till Sveriges Radio
Det beslut som nu diskuteras handlar främst om principer men också om en enskild medarbetare. Vi hoppas att alla har respekt för att vi som ledning inte kan och bör offentligt inom företaget diskutera enskildheter som rör medarbetare. Vi anser att personer som jobbar på Sveriges Radio ska känna sig trygga med att ledningen inte diskuterar deras agerande – det gäller chefer och det gäller andra medarbetare – vitt och brett.
Kärnan i den här historien är att vi har en medarbetare som står som författare till en bok med ett innehåll som genererar nyheter och debatt men som samtidigt har en viktig roll i en av Sveriges Radios redaktioner som ska kritisk, oberoendet och opartiskt skildra och granska detta innehåll med full trovärdighet. Här uppstår en kollision mellan två olika roller, två olika uppdrag, olika intressen. Dessa intressen är inte förenliga – det går inte att opartiskt och oberoende granska sitt eget verk. Det går inte att vara oberoende till något man skapat själv. Redaktionens och Sveriges Radios oberoende och trovärdighet skulle med denna uppenbara kollision alltså kunna ifrågasättas.
Därför får den här medarbetaren nu andra arbetsuppgifter, vid sida av det redaktionella arbetet, men hon är kvar på sin redaktion och har kvar sin tidsbegränsade anställning.
Mats, Cilla och Björn”

SR-medarbetaren Lasse Edfast ställer en rimlig fråga.

Presskonferensen – den mest besökta någonsin vid kungens älgjakt – blev ett fiasko av flera skäl. Dels fanns ingen täckning för dem som tänkt sända direkt, dels drog kungen efter att snabbt ha kläckt ur sig några klämkäcka kommentarer och avslutat med att vända blad. Fokus Anders Billing återger vad kungen egentligen sa.

Andreas Ekström har gjort en läsvärd intervju med förläggaren, som inte har någon stämning att vänta.
Guillou ger sig in i diskussionen och talar om en ny pressetik, och detta i Aftonbladet, en av de två tidningar som frossat mest i skvallret från boken, och äntligen kan skylla på någon annan, nämligen bokens författare och förlaget. Thomas Mattsson resonerar om rapporteringen om kungligheters privatliv. Medievärlden har talat med flera utgivare om hur de resonerar kring kungarapporteringen.
Att boken även på sikt kan påverka hur kungahuset bevakas är det nog ingen som tvivlar på.

Läsvärd är också John Chrispinsson på Brännpunkt, som menar att kungasakandalen är en fis i rymden i förhållande till forna kungars leverne och det skvaller som då härjade.
Statsvetaren Ulf Bjereld har skrivit två texter i ämnet som jag också varmt rekommenderar. Carl XVI Gustaf – teflonkungen? och Vad kan man skriva om kungens privatliv?
Rasmus Fleischer skriver intressant om vad han kallar pressetikens kris.

Slutligen har Johan Kellman Larsson samlat några av vad han anser vara de bästa Twitterkommentarerna i uppståndelsen kring boken.
Därmed lämnar vi kungen för den här veckan och går över till Twitter.

En fråga som ställs nästan dagligen, och som jag alltid får när jag föreläser, är hur många svenskar som är aktiva på Twitter. Ingen tycks kunna ge ett riktigt bra svar på den frågan, men så dök denna text upp, som gör gällande att ungefär 200.000 svenskar twittrar. Den är från i mars, men känns ändå rimlig utifrån att det i maj förra året påstods finnas 75.000 svenskar på Twitter, och åtminstone jag märker en ständig, om än inte lavinartad, ökning.

En annan fråga som fortfarande ställs är vad Twitter egentligen är, och vad det ska vara bra till. Senast i fredags föreläste jag för en redaktion där endast en av medarbetarna sade sig ha ett Twitter-konto. Andreas Ekström har skrivit en mycket bra text som undanröjer allt tvivel om huruvida Twitter är ett relevant verktyg för en journalist, eller för vem som helst som vill nätverka eller påverka. Också Kristina Alexandersson har skrivit om vad Twitter är.

På Twitter konverseras det friskt, och för den som inte alltid orkar hänga med har Resumé blivit snabba på att finna de små stormarna, som det här grälet mellan Paul Ronge och ett gäng “mediapersonligheter”. Och Dagens Media hoppade på. Joakim Jardenberg ställer en intressant fråga, som jag ändå tror saknar relevans, då ingen kan sägas ha upphovsrätt till en hel konversation. Från Twitter rekommenderas dock att aldrig använda skärmdumpar från Twitter utan att be inblandade personer om lov.

Apropå att påverka, och då inte enbart genom Twitter utan genom nätet i sin helhet, ledde det här blogginlägget, om en kvinna som förlorat allt i en brand men inte fick säga upp sitt Boxer-abonnemang till att Boxer kröp till korset. Inlägget retweetades flitigt under dagarna två, folk twittrade och raljerade om Boxer-Robert (som finns på Twitter med ett väldigt inaktivt konto)

Många twittrade och bloggade att de skulle säga upp sitt Boxer-abonnemang. Boxer pekades ut som omänskliga, och om man googlar på Boxer-Robert kommer det här inlägget upp på första sidan. Den här stormen hade kunnat lugnas något om Boxerrobert varit mer aktiv på Twitter, men den visar också med all önskvärd tydlighet att det intressanta är inte själva närvaron på nätet, utan att man uppträder sjyst mot sina kunder. Att vårda sitt varumärke är att erbjuda bra service, bland annat. Få lät sig imponeras av pudeln som Boxer gjorde, även om den var ärlig – skrämmande ärlig.
Hans Kullin samlar svenska företagskonton på Twitter.

Johanna Ögren skriver om en annan sida av Twitter – den privata. Om att dela stora händelser i livet.

Från Twitter kilar vi raskt över till Facebook, och börjar med en skärmdump:

Kanske inte helt sant men definitivt ingen dum jämförelse. På åttiotalet fanns inget fyllefilter för telefonen dock, något som nu finns till Facebook, framtaget av Deportivo. 300.000 tester ska ha gjorts sedan lanseringen förra tisdagen. Relaterat kan vara den här texten om Facebook-tabbarna man bör undvika.

Headweb öppnar videobutik på Facebook, i samarbete med SF. Läs gärna Tommie Nordholms inlägg om tanke vs genomförande.

I Sverige väntar vi fortfarande på Facebook Places – samtidigt som H&M hör till pionjärerna när det gäller att använda tjänsten för marknadsföring och reklam. Även om inte Facebook Places finns tillgängligt kan också svenskar använda Foursquare och Gowalla, och SvD testar att använda Foursquare. Den som checkar in på en biograf i Stockholm får filmrecensioner från SvD.

Facebook ska dessutom ha funkat bra som opinionsinstitut i det amerikanska kongressvalet.

Från Facebook till död skog:
Papperstidningen spås vara utdöd i Sverige år 2025. I Storbritannien går det ännu fortare, enligt Ross Dawson. Kullin kommenterar, liksom Mikael Marklund. Personligen tror jag inte att papperstidningen kommer att dö ut, däremot att morgontidningen som vi känner den kommer att göra det. Den kommande generationen nyhetskonsumenter kommer inte att köpa konceptet använda tonvis med död skog, trycka nyheter på och köra hem till folks brevlådor när nyheterna redan är gårdagens och som man ej hinner läsa.
De få dagar om året man faktiskt har tid, så som i lördags, kom ingen tidning.
Inte bara tidningarna är hotade, utan också radion. Åtminstone minskar lyssnandet. Reklamradion står för det stora tappet.

Nomineringarna till Stora journalistpriset är nu klara. De nominerade är: Årets berättare, Årets avslöjande och Årets Förnyare. Medievärlden konstaterar att få tidningar finns med fanns de nominerade. Uppdrags Gransknings Den andra våldtäkten är nominerade, och har även friats i Granskningsnämnden. Jag brukar när jag föreläser använda SvD:s realtidsgräv som exempel på hur man kan crowdsourca journalistik, här skriver Fredric Karén mer.

Nomineringarna är också klara till Stora Kulturbloggpriset. Jag är nominerad på ett hörn med Dagens Spotifylista. Rösta kan man göra här.

Så några spridda skurar:
Fredrik Wass outar sitt flödesmissbruk. Anton Johansson hakar på.
Jardenberg skriver om UD-bloggen och hur tekniken påverkar tonen.
Precis allt om USA-valet.
Försov du dig förra måndagen? Du var inte ensam.
DN.se drog tillbaks en seriestripp om judarna på Bonniers. Wiman förklarar varför.
Måste också tipsa om bloggen Motionsfloden, som läser riksdagsmotionerna så att vi andra ska slippa.
Alla basister är inte mördare. Bra av Rasmus Fleischer, om den gripne “lasermannen” i Malmö. (PK diskuterar för övrigt Malmöskotten ikväll)
Sara Trus, reportern bakom Vindsvåningen med Teppanyakihällen, påminner oss alla om reportaget precis när vi börjat glömma.
Katarina Wennstam skriver om Skavlan och hans manliga gäster.
Oscar Sundell skriver om självmord och pressetik, och om att hänsynen till den sovande björnen inte längre är relevant eftersom björnen redan är vaken.
På Brännpunkt debatteras nätet och ungdomarna. Först skriver Christina Stielli och Sara Storm Stålhand att vuxna sviker, varpå Marcin de Kaminski och Elza Dunkels svarar.
Landsortstidningarna drar in pengar på nätet.
Bildt och Guillou immuna mot mediekritik?
Objektivitet finns inte, så sanningen fordrar äkta medborgarjournalistik. Läs Jeff Jarvis.
Det strular för Medievärlden på grund av märkliga regler kring utgivningsbevis.
En ddos-attack har slagit hårt mot internet i Burma.
Per Torberger vill vrida musten ur sociala medier.
Fredrik Wass igen – den här gången om ROI för sociala medier.
Jocke Jardenberg har varit i Egypten och med sig hem har han en del tankar, bland annat om bistånd. Missa heller inte harassmap.

Slutligen lite till synes obligatorisk rapportering om Assange och Wikileaks.
Julian Assange kräver skadestånd, för de anklagelser som riktats mot honom. Samtidigt meddelas att han byter Sverige (här han ej fått arbetstillstånd) för Schweiz. Och så försvarar han sitt beslut att lämna CNN-intervjun häromveckan.
Samtidigt tar en mängd journalister världen över ställning för Wikileaks.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Publiceringarna har liksom vid tidigare läckor mötts av kritik, Morgan Olofsson och Eva Landahl på SVT skriver här om sitt beslut att publicera.

Personligen anser jag att det vore grovt tjänstefel att ha tillgång till dylik information utan att använda den, självklart med sedvanlig hänsyn till personer och inte utan källkritisk granskning. Inte minst med tanke på Pentagons försök att stoppa publiceringarna. En av slitvargarna bakom SVT:s publiceringar är Helena Bengtsson, databasredaktör på SVT som också hade en viktig roll för Valpejl.
Fler redaktioner borde ha en riktig databasgrävare, och inte minst använda sig av möjligheten att låta utomstående personer kika på handlingar av olika slag för att finna nyheter.
Det här är ett litet sidospår, men intressant – hade Wikileaks kunnat stoppa terrorattacken den 11 september?

Wikileaks frontfigur Julian Assange fick tidigare i veckan avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd i Sverige. Skälen till avslaget äro höljda i dunkel. Möjligen kan det ha med våldtäktsanklagelserna att göra, en fråga som Assange ogärna talar om och som fick honom att lämna en intervju med CNN. Jag finner det oerhört tråkigt att Assange kommit att personifiera Wikileaks utifrån det faktum att han tycks ha problem med att leva som han lär. Utifrån Wikileaksprincipen borde han inte ha något att invända mot offentliggörandet av våldtäktsanklagelserna, och han borde definitivt inte pressa intervjuare om vem som lämnat uppgifter om tvister inom Wikileaks organisation.
Han ska också i veckan ha gått till attack mot magasinet Wired som enligt Assange inte är att lita på.

Samtidigt som debatten om kriget i Afghanistan är mer intensiv än någonsin i Sverige meddelas att Aftonbladets krigsreporter Johanne Hildebrandt slutar. Beskedet kommer lägligt strax efter att denna artikel av Dilsa Demirbag-Sten som hävdar att Hildebrandt censureras av Aftonbladet, något som Jan Helin dementerar.
Samtidigt konstaterar Expressens Thomas Mattsson att svenska medier överlag är alltför dåliga på att bevaka vad som händer i Afghanistan, och utifrån det känns det ännu märkligare att Hildebrandt slutar. Eller har hon en plan B, kommer hon att skriva för någon annan? Jag hoppas det. Beslutet om att lämna bladet tycks hon ha fattat redan i somras.

Med redan undermålig rapportering är det anmärkningsvärt att de reportrar som finns på plats inte släpps in. Eller om det bara var ett missförstånd…

Det är för övrigt intressant att Demirbag-Stens kritik kommer strax efter att Unni Drougge släppt boken Bluffen, som är inne lite på samma sak, och även hon kängar Guillou och hans makt. Förvånande tycker jag att den inte genererat mer debatt i medierna. Aftonbladet har exempelvis inte skrivit en rad om boken. (åtminstone inte vad jag kan finna när jag söker på aftonbladet.se)

Sverigedemokraterna får en egen dag i Almedalen nästa år. Enligt somliga kommer alla att åka hem innan de får komma till tals. Jag är också nyfiken på vad Axel Andén tycker om det utifrån den här texten om journalistikens värdegrund. Läs också denna text på temat.
Om du inte läst Gellert Tamas Lasermannen är det hög tid att göra det. Inte minst nu när vi har [minst] en person lös som skjuter i Malmö. Parallellerna är onekligen svåra att helt bortse ifrån.
Somliga förutsåg detta redan då valresultatet stod klart.
Mattsson om bevakningen av “Lasermannen”. Också i Dagens Media.

En tidning som tar ställning, om inte mot något så för något, är Sydsvenskan med kampanjen “Vi älskar Malmö”.
Läs gärna också Mona Masris krönika relaterad till diskussionen om Malmö just nu.

Och så några kortisar:
Självmordet som direktsändes förra veckan har fortsatt att diskuteras, här har Ludmilla vars dotter tog sitt liv endast 14 år gammal skrivit en text om hur man kan hantera en självmordsbenägen person. Att lägga till allmänbildningen, tycker jag.
Urspårat.se. Sajten för dig som fått nog av alla problem som drabbar SJ-resenärer.
Kanske lite off topic för SSBD, men den här sågningen av Idol är för underbar för att jag ska undanhålla er den.
Det talas en del om Bubblan. Det finns många bubblor. Välkommen in i en annan värld. (Jag gissar åtminstone att det är en annan värld för de flesta av våra läsare.)
Lokaljournalistik när den är som bäst? Eller kanske inte…
Dags att söka stipendier från Publicistklubben.
Lärare kräver att meddelarfriheten ska gälla även för friskolor.
Att använda Facebook för kommunikation under universitetsstudier är något jag varmt rekommenderar. Påminner lite om detta offentliga tentaplugg, som enligt studenterna var till stor hjälp på mer än ett sätt.
Jag är inte alls orolig för att årets studenter ska kugga de här tio punkterna på vad en journalist bör kunna år 2010.
Ungarna använder internet. Men jag trodde nästan att det skulle vara fler.
Bloggläsandet ökar också, men jag vill ifrågasätta statistiken utifrån det faktum att jag tror många läser bloggar utan att vara medvetna om att det är just en blogg de läser. Bloggarna är så integrerade i övriga nätet, på nyhetssajter, länkar via Facebook och Twitter och jag tror att många läsare inte skiljer på en bloggtext eller annan text på nätet. Det finns så många som knappt vet skillnaden mellan en annons och en artikel i tidningen, så hur då skilja på vad som är vad av utbudet på nätet?
Anton Johansson, har galet många järn i elden. Twinglys språkrör startar Headler.se för försäljning av hörlurar.
The Pirate Bay låg nere i femton timmar. (Rättegången i hovrätten avslutades också, dom väntas i november.)
TV4 Nyheterna bemöter kritiken mot granskningen av vården av utrikesminister Anna Lindh.
Det här är otroligt intressant. Sveriges Radio delar med sig av sin framtidsutredning, och just detta om hur auktoriteter försvagas är en av mina hjärtefrågor när jag är ute och talar om förändringar i medielandskapet.
Per-Ola Mjömark börjar som webbredaktör på just Sveriges Radio.
Google Teve - nästa stora grej?
Second Opinion har granskat TT och räknat fel i deras texter. Enligt Jesper Strömbäck går det dock inte att dra några generella slutsatser av undersökningen. Läs mer om undersökningen på Newsmill.
Minns ni GateGate, då Jesper Nilsson ofredades av poliser i tunnelbanan då han fotograferade? Poliserna åtalas nu.
Yttrandefrihetskommitén har presenterat tre modeller för ny yttradefrihetssgrundlag anpassad efter det nya medielandskapet. Lambertz menar att det är osäkert om det går att lagstifta helt teknikoberoende. Jag är rätt less på att ja tyvärr inte hinner vara med på ett möte nu på onsdag för att diskutera modellerna och framtiden, då just yttrandefrihet och tryckfrihet är två frågor som jag brinner för.

I helgen har WordCamp Stockholm pågått på Tekniska muséet. Med början lördag förmiddag och sedan hackande hela natten och avslutning söndag har närmare ett par hundra wordpressnördar träffats och pratat wordpress, och även trasat sönder Jardenberg.se som håller på att få en helt ny form.
Läs gärna Emanuel Karlstens korta text om att förstå den sociala tekniken. Jocke skriver också mer om open source och samarbete.
David Hall bloggar om campet, liksom Nikke Lindqvist.

Några branschnotiser så:
Nya tidningen Feministiskt Perspektiv gör succé redan i starten.
Claes de Faire återvänder till tidningen Resumé, denna gång som redaktionschef.
Metro vänder från förlust till vinst.
Mediakompetens närmar sig en lösning och tror att max tio sägs upp.
Valet hade stor positiv påverkan på medieinvesteringarna.
Ystads Allehandas journalister ger sig inte när det gäller kravet på egen chefredaktör.
Eric Sundström blir ny chefredaktör på Dagens Arena när Nisha Besara går på föräldraledighet.
Gunnar Svensson blir ny chefredaktör på Sydöstran.
Tidskriftsgalan har ägt rum, alla vinnarna finner du här. Själv satt jag i juryn för Årets digitala tidskrift, ett pris som gick till Dagens Media. Emanuel Karlsten bloggar och tycker att det var rättvist. Sen är det alltid kul att i efterhand läsa vad som sagts i förväg om vem som borde vinna.

Om vindsvåningen stod för förra förra veckans metadebatt och oförtjänta uppståndelse så var Kleerups trötthet i morgonsoffan denna veckas mest obegripliga nyhet. Kleerup själv försvarar sig mot anklagelser om drogpåverkan. Det skulle kunna vara så att mina förväntningar på Kleerups agerande i programmet var så uppskruvade att det är därför jag när jag väl såg det reagerade med en axelryckning. Möjligen är jag lite, men väldigt lite, indignerad över beslutet att inte lägga ut klippet på TV4play. Se och döm själva, är denne man för trött/påverkad/flummig för att visas i teve? (Nunstedt skriver det bra – varför i hela världen ber TV4 om ursäkt för Kleerups uppförande? Han var inte otrevlig eller provocerande på minsta lilla vis…)

En stor händelse i Sociala Medie-bubblan var premiären av The Social Network, filmen om Facebook. Jag hade hoppats kunna skriva en egen recension men fick inte till det tidsmässigt och har alltså inte ens sett filmen.

Svenska Dagbladet recenserar, liksom Moviezine, Metro och Kulturbloggen.
Huvudpersonen själv, Zuckerberg, gillar inte filmen, men är tydligen imponerad över hur väl de lyckats med detaljerna.
I samband med filmsläppet skrivs mer än någonsin om Facebook och sociala medier.

Läsvärt om sociala medier i allmänhet och Facebook i synnerhet:
Hur mycket är Facebook egentligen värt?
Du är dina sociala nätverk.
Facebook stämmer spammare.
Trams på Facebook värdefullt.
Stort intresse av varumärken i sociala medier.
Nu forskar vi om sociala medier.
What a Facebook News portal will mean for publishers.
Tacka eliten för Facebook.
Alla finns på Facebook.
Sociala medier viktiga för lokalpolitiker.
Twitter makes me like people I never have met, Facebook makes me hate people I know in real life.
Facebook apps leaking details to advertisers.
Gudrun Sjödén går hem på nätet.
Kina – genom Facebook från husarresten.

I Sverige har vi kanske ingen Zuckerberg – än – men vi har Blondinbella. Förutom att hon är företagsmagnat är hon också populär som privatperson, och över 1500 kommentarer till inlägget där hon berättar att hon brutit upp från pojkvännen säger kanske något om engagemanget i hennes person.

Washington Post säger åt sina journalister att inte gå i polemik med läsare på Twitter. Jag skriver under på vad Roy Greenslade tycker om det hela:

“Journalism is surely about engagement with readers. In this digital age, debate is easier than ever before. To ban journalists from entering into discussion with critics is a denial of freedom for both journalists and citizens.”

The Guardian har också delat ut riktlinjer till sina medarbetare – som jag rekommenderar er att ta del av och möjligen apa efter.

Antalet svenskar på Twitter är en fråga som ständigt kommer upp, och ingen har något riktigt svar. Det finns helt enkelt inget bra sätt att räkna. Att de här siffrorna i Dagens Media är långt ifrån överensstämmande med verkligheten tycks åtminstone alla Twitterkännare i Sverige vara överens om. Hans Kullin reder ut det hela.

Svenska Dagbladet jobbar med redesign. Bland annat tittar man på klickstatistik.
Apropå Svenska Dagbladet – för den som följer Martin Jönsson på Twitter kommer det knappast som en överraskning att han är minst sagt irriterad över TV4:s underlåtenhet att credda SvD när de snor deras egna nyheter.

På onsdag är det dagen då vi uppmanas att bära lila för att säga en självklarhet. Detta kan du göra för att sprida ordet. Här finns tips inför klädvalet. Hänger du inte med i svängarna, förstår du inte varför det kan ha betydelse att just du bär något lila på onsdag? Läs Elin Grelsson. Sen letar du fram en lila scarf eller något och anmäler ditt feltagande på Facebook.

Den här texten kanske inte platsar här. Men jag ber dig att läsa, även om du inte klickat på en enda länk hittills i den här texten. Plötsligt händer det. En stark text om ett möte mellan två personer.

Och så avslutar vi med lite humor. Det här är riktigt riktigt roligt.

Kanske börjar vi bli lite trötta på Undergången och Hitler i bunkern, men denna är nog den hittills roligaste jag sett. Gissar att den har ett extra värde för folk i tidningsbranschen, och kanske allra mest för den som jobbar eller någon gång har jobbat på DN, eller med Gunilla Herlitz:

Och jo. Jag är ju en stolt medlem av Morris Motorcycles. Det började med en tweet och idag erövrades en fantastisk sjätteplats i VM i Albacete.
Allt är möjligt.

Same!? Same?? But?? Different?!?

]]> http://samesamebutdifferent.se/2010/10/24/veckan-som-gick-vecka-42-3/feed/ 6 http://samesamebutdifferent.se/2010/10/05/vill-du-sponsra-ssbd/ http://samesamebutdifferent.se/2010/10/05/vill-du-sponsra-ssbd/#comments Tue, 05 Oct 2010 08:00:44 +0000 Sofia Mirjamsdotter http://samesamebutdifferent.se/?p=3074 Hej alla fina läsare av våra veckosammanfattningar!
Vi vet att de är uppskattade och efterfrågade när de av olika anledningar inte kommer.
Många har frågat vad det kostar att prenumerera. Vi har inte för avsikt att börja ta betalt för våra bloggposter. Men om du är en av dem som tycker att de vore värda att betala för, om du sitter på en hög pengar och vill uppmuntra oss att fortsätta ägna våra lediga söndagar åt att sammanställa veckans viktigaste i mediebranschen så får du gärna sponsra ett veckobrev.
Vi tänkte att det kan vara värt ett försök att få lite sponsring, som alltså ska gälla själva veckosammanfattningarna, inte övriga bloggposter.
Vi har över 1200 prenumeranter bara i Google Reader, och den som sponsrar skulle exponeras för alla dem, samt mejlprenumeranter och så klart dem som surfar in här och läser.
Är du intresserad?
Droppa ett mejl till sofia snabela samesamebutdifferent.se för mer information.

/Sofia & Jerry

Same!? Same?? But?? Different?!?

]]> http://samesamebutdifferent.se/2010/10/05/vill-du-sponsra-ssbd/feed/ 1 http://samesamebutdifferent.se/2010/05/16/veckan-som-gick-vecka-19-2/ http://samesamebutdifferent.se/2010/05/16/veckan-som-gick-vecka-19-2/#comments Sun, 16 May 2010 15:49:44 +0000 Sofia Mirjamsdotter http://samesamebutdifferent.se/?p=2955 Det har varit en kort vecka, men med tanke på det och sommarvädret som kastade sig över stora delar av landet igår ändå händelserik, inte minst på nätet.
Det märks också tydligt, åtminstone i mitt flöde, att det är valår. Politiska diskussioner upptar allt större del av mitt flöde för varje vecka.

Men jag börjar med debatten om Pressombudsmannen och PON, som hölls på Publicistklubben i måndags. (i onsdags hölls ytterligare en debatt som jag inte hört så mycket om dock).
I måndags fanns PO själv, Yrsa Stenius, på plats. Hela debatten kan ses här. Det var en rätt lam diskussion, men det var ändå intressant att höra Yrsa Stenius bemöta den massiva kritik hon fått den senaste tiden.
Medierna i P1 har gjort en undersökning om förtroendet för Stenius som PO, som visar att förtroendet är mindre, men att få vill se henne avgå i förtid.

Det blåser också kring tidningen Arbetaren, och förra helgen publicerade Aftonbladet en debattartikel undertecknad 27 nuvarande och före detta medarbetare på Arbetaren, som riktar hård kritik mot den nya ledningen. Chefredaktören svarar på kritiken i en egen artikel, och i Medievärlden.
Förre chefredaktören Rikard Warlenius kommenterar vidare i sin blogg.

Kvällstidningarna har halverat sina upplagor de senaste trettio åren. Här känns viktigt att påpeka att det är just pappersupplagorna som halverats, inte antalet läsare.
Apropå den trycka upplagan har Medievärlden gjort en intressant kartläggning av hur mediejättarna tänker gällande sina tryckerier.

Vad gäller kvällspressen har Aftonbladets medarbetare Martin Ezpeleta skrivit ett lysande försvar av kvällstidningsjournalistiken efter att hans läsare ifrågasatt varför han “säljer sig billigt” till skitpressen.

Samtidigt som trenden tydligt pekar på att upplagetappet inte är en tillfällig svacka presenterar Schibsted en strålande kvartalsrapport. Aftonbladet ökar vinsten och SvD vänder förlust till vinst. Och det inte bara siffrorna som är svarta, SvD har också lyckats öka upplagan. Helin kommenterar Aftonbladets siffror i sin blogg.
Samtidigt sätter DN punkt för sparåtgärderna genom att säga upp 11 personer. Herlitz kommenterar beslutet i Dagens Media.

Att dagspressen lever i en föränderlig och krisfylld tid blir vi varse på olika sätt. Än en gång ställs WAN-konferensen in. (Förra årets konferens i Indien blev visserligen av till slut, om än uppskjuten.)

Att nätjournalister använder färre källor tror jag har mer att göra med deras uttalade uppdrag att vara snabba, kortfattade och att deras jobb fortfarande på många redaktioner inte ses som lika viktigt som att skriva för papperet, än på någon annan eventuell förklaring.
Tyvärr. Eftersom nätet lämpar sig alldeles utmärkt för fördjupning. Om reportrarna dessutom uppmuntras att börjar jobba med öppen, nätdriven journalistik tror jag att antalet källor ökar istället för att minska.

Förra veckan tipsade Jerry om Magnus Bråths text “Bloggar är inte små tidningar“. Fredrik Strömberg har kontrat med texten “Tidningar är inte stora bloggar”. Och Bråth replikerar.

När jag föreläser brukar jag påtala vikten av att visa blogglänkar i anslutning till artiklar på sajten. Att det lönar sig visar Expressens statistik, som efter införandet av Twinglys tjänst för blogglänkar slagit rekord. Emanuel Karlsten skriver mer.

Lars Vilks attackerades under en föreläsning i Uppsala i veckan. En händelse som återigen satt frågan om yttrandefriheten i fokus. Thomas Mattsson skriver. Lars Vilks själv uttalar sig för SvD.
Magnus Betnér skriver rysligt bra om Vilks och yttrandefriheten, och efter diverse kommentarer gör han också ett förtydligande, som förklarar med all önskvärd tydlighet vad yttrandefrihet innebär i praktiken.

Personligen har jag i veckan läst Niklas Orrenius mycket aktuella och angelägna bok “Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.”
En bok om Sverigedemokraterna, som är det mest nyanserade jag läst om dem någonsin, faktiskt.
(Här finns en ypperlig recension av boken.)
Förutom att den förklarar SD:s politik och vad partiet egentligen vill, är den mediekritisk. Och därmed självkritisk. Jag blev så pass upprörd över delar i boken att jag skrev ett inlägg med den kanske lite i överkant provocerande rubriken “upp till kamp för sverigedemokraterna”. En postning som snabbt genererade många kommentarer, både i min och i andras bloggar.

Niklas Orrenius kommenterade med en form av statement över varför han skrev boken, här är hans kommentar i sin helhet:

“Intressant diskussion! Med min bok försöker jag, lite förenklat, främst säga två saker:

1. Sverigedemokraterna är inte som Ny Demokrati. SD är ett ideologiskt drivet nationalistiskt parti som vill ha en genomgripande samhällsomvandling. Invandringskritiken är bara en del av detta. Nationalismen präglar alla områden av partiets politik: skolfrågor (SD vill ha en mer fosterländskt sinnad undervisning i bl a historia), kulturfrågor (partiet vill slopa offentligt kulturstöd utom till det som enligt SD ”bär det svenska kulturarvet”, som folkdräktsarkiv och vikingamuseer).

Denna punkt kommer fram rätt väl i dessa reportage

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article233412/Sd-ledaren-har-tagit-plats-i-rampljuset.html

http://www.sydsvenskan.se/omkretsen/article428552/SD-toppen-drommer-om-Faroarna.html

2. Det är ett demokratiskt problem att sopgubbar, lärare och tjänstemän har förlorat sina jobb på grund av sina åsikter, för att de är SD-medlemmar. Det är också ett problem att så många Sverigedemokrater blir hotade och misshandlade på grund av sina – måhända extrema – åsikter. Denna punkt kan illustreras av detta reportage:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article123330/Sparkad-for-sina-asikter.html

Historiskt har svenska journalistkåren rapporterat för lite om dessa två centrala punkter i förståelsen av SD, anser jag. Därför har vi ett kunskapsunderskott om SD i Sverige idag – trots alla artiklar som skrivits om partiet.”

Jag har inte, som somliga tror, missat den första punkten i Orrenius bok. Det är självklart en väldigt viktig fråga för Sveriges journalister, och det är lite fascinerande att den som på senare tid skrivit det mest relevanta som SD och deras faktiska politik på senare tid är en komiker och bloggare. (jag har tidigare tipsat om Magnus Betnérs utmärkta texter som SD)

SvD testade ett nytt grepp häromdagen då de beskrev det Sverige vi skulle få om Miljöpartiet fick bestämma. Maria Wetterstrand har självklart fått kommentera.
Jag tror att det skulle vara intressant att få läsa en liknande text om SD. En beskrivning av det Sverige de vill ha.

I en demokrati måste människor få fatta egna beslut, och det är mediernas uppgift att se till att de har bra underlag för sina beslut. (inser när jag skriver meningen att det inte ens ska behöva sägas)
Politometern som samlar politiska bloggar nylanserade i veckan med fler bloggar, bland dem partier som tidigare inte indexerats som SD, FI och SP. Dessutom politiska bloggar utan särskild partitillhörighet.
Däremot ser jag inget yttrandefrihetsproblem här, om principen är att endast riksdagspartierna medverkar. Någonstans måste gränsen dras.

Och det händer mer i den politiska bloggosfären. Erik Laakso som förra veckan meddelade att han lämnar det socialdemokratiska bloggnätverket Netroots skriver en läsvärd debattartikel i Expressen.

Mittmedia meddelar att alla politiska partier får halva priset på annonsering inför valet, medan NWT-koncernen premierar de borgerliga partierna.
Och Jardenberg meddelar att han nu tänker släppa in annonser på Jardenberg.se. Han är tydlig med att han väljer själv och måste respektera dem som annonserar varför exempelvis SD och SJ är uteslutna. Personligen skulle jag nog säga ja till SJ men nej till SAS.

Tillbaks till Vilks som senare under veckan också fick sin hemsida hackad och vars bostad utsattes för mordbrand. Thomas Mattsson skriver en krönika i Expressen om Vilks och varför det är viktigt att slå vakt om yttrandefriheten inte bara i totalitära regimer utan också hemma i Sverige.
Vad gör Thomas Mattsson för att ta itu med problemet SD och yttrandefriheten? Jag har inte sett honom ropa lika högt när sverigedemokrater förhindras yttra sig. Och det är ett demokratiskt problem. Om kampen för demokrati och yttrandefrihet bara sträcker sig att gälla personer vars åsikter vi gillar, eller som i fallet Vilks – vit medelålders kulturarbetare och man, då ekar det lite tomt någonstans.
Lars Vilks finns för övrigt på Twitter, som @pluskvam.

Och Twitter var den plats där det först rapporterades om attacken på Uppsala Universitet. Var annars?

Twitter skakades om lite i veckan, då en bugg upptäcktes som gjorde att man kunde tvinga folk att följa en. Medan arbetet pågick med att laga hålet tappade alla twittrare alla sina followers, vilket orsakade viss panik i flödet. Det varade inte så länge dock.
Problemet var inte så allvarligt sett ur integritetssynpunkt, inte att jämföra med avslöjandet att det på Facebook gick att se sina vänners privata chattar. Däremot inte bra såklart, särskilt inte för kändisar med följare i hundratusental som med hjälp av buggen kunde ha tvingat dem att följa tillbaks, och även skicka privata meddelanden på Twitter. Emanuel bloggar mer om buggarna.

Julia Skott har skrivit en krönika i Aftonbladet om när kändisar sviker på Twitter. Och jag undrar fortfarande lite försynt var länken tog vägen, den som också förklarar för läsarna lite mer om vad mitt nämnda experiment gick ut på.

Second Opinion har inlett en serie om artikelkommentarer, där de talat med olika nyhetssajter om hur de tänker om kommentarshantering. Rekommenderad läsning för alla som har med läsarkommentarer att göra. Först ut Sydsvenskan, sedan Östran.
Lars Johansson på HD har bloggat om kommentarer. Läs också gärna Magnus Bråth.

Hugo Chavez tycks ta Twitter på stort allvar och nyanställer 200 personer för att ha koll på de kommentarer han får där. Men vad menar artikelförfattaren med påståendet att Mona Sahlin är Sveriges mesta politiska twittrare? Hon meddelade för en tid sedan att hon slutar twittra, och att ha många followers säger inte mycket om vad man är för slags twittrare. Jag passar åter på att slå ett slag för ett par av de bättre politikertwittrarna i Sverige, nämligen @GoranHagglund och @GudSchy.

Det här med att använda Twitter för att kommunicera, med väljare eller för mediefolk publiken, finns det en del fina exempel på. Som varande norrlänning reagerade jag i veckan när SvD publicerade följande rubrik:

Älskade Dumburk reagerade också. Liksom flera andra norrlänningar på Twitter. Efter viss förvirring rådande om det var Expressen eller SvD som publicerat (som såklart reddes ut med hjälp av Expressenmedarbetare på Twitter) bad Martin Jönsson hela Norrland om ursäkt, både på Twitter och i sin blogg.
Banalt exempel kan tyckas, men det visar utmärkt hur det kan fungera att ha koll på vad som sägs om en på nätet, delta i samtalet och snabbt kunna rätta till. Det gör läsarna glada, det ökar trovärdigheten och på sikt borgar det för goda relationer med publiken.

Diskussionen om otillbörligt gynnande i de fall Public Service använder exempelvis Facebook och uppmanar sina tittare att bli ett fan eller gilla deras sida kommer upp ganska ofta när jag pratar med Public Servicefolk. Och nu har en privatperson anmält Sveriges Radio för just det – gynnande av företagen Facebook och Google. Ska bli intressant att höra Granskningsnämndens resonemang i frågan.
Och debatten om Public Service och konkurrensen fortsätter, här har SR-medarbetaren Lillemor Strömberg svarat på Anette Novaks debattartikel i Medievärlden.

Sveriges Radio har presenterat sin nya identitet. Så här ser den ut.

Veckans bloggtips får bli Kristina Alexanderson, som skriver en hel del om nätet i ett skolperspektiv. Här har hon skrivit om begreppet Digitala infödingar och menar att det inte bidrar till bättre förståelse utan tvärtom. Jag håller inte helt med, utan tror att det beror på hur begreppet tolkas och förklaras.
Sen tror jag att vi äldre måste lära oss mer om hur dessa som kallas digitala infödingar faktiskt konsumerar media, och förstå att det inte handlar om tillfälliga tonårsnycker. Något som Emanuel Karlsten gör bra.

Rasmus Fleischer skriver om att lämna Facebook, och Andreas Ekström är inte sen att tala om “Facebooks första stora backlash”. Jag vill nog ha bättre underlag för det påståendet än att två personer förklarar att de lämnar communityn. Det är ungefär som att säga att bloggen är död för att Marcus Birro slutar blogga.

Sist några spridda skurar, väl värda att ta en titt på:
Anders Mildner är som alltid läsvärd. Det privata är politiskt.
Andreas Ekström gör samma reflektion som jag och förmodligen de flesta journalister gjort – nämligen att kvinnor är så mycket mer benägna att tacka nej till intervjuer än män.
Orvar Säfström om hur vi berömmer våra barn utifrån egna referensramar, och vad det kan betyda i praktiken när vi inte förstår deras värld. Måsteläsning!
48 Hour Magazine är ett crowdsourcat magasin, som föddes på Twitter. Nu vill Anders Frick göra samma sak i Sverige.
Pelle Sten ger oss ett bra exempel på hur Creative Commons kan fungera. Hans bild blev bokomslag.
Och avslutningsvis, en pressgroda utan riktig motsvarighet:

Same!? Same?? But?? Different?!?

]]> http://samesamebutdifferent.se/2010/05/16/veckan-som-gick-vecka-19-2/feed/ 9 http://samesamebutdifferent.se/2010/04/08/en-dag-i-livet-som-pr-konsult/ http://samesamebutdifferent.se/2010/04/08/en-dag-i-livet-som-pr-konsult/#comments Thu, 08 Apr 2010 18:25:36 +0000 Jerry Silfwer http://samesamebutdifferent.se/?p=2834 06.14 – vaknar av att Iphone-applikationen Sleep Cycle väcker mig.
Den väcker mig när jag sover som lättast är tanken, och den gör det genom att känna av mina sömnrörelser. I dag liksom alla andra dagar lite för tidigt, känns det som. Tittar på mitt schema som för att påminna mig om vad som gäller i dag.
Först på agendan – skicka en PR-plan med förslag på aktivitetskalender till en kollega som jag blev utkastfärdig med ganska sent i går kväll.

06.35 – sitter vid datorn med headset och pratar i telefon med flickvännen som jobbat sedan 03.30 i morse. Hon är tv-journalist och vi snackar privat förstås, men också lite nyheter. Dricker kaffe.

07.00 – duschad och klar. Svårt att välja kavaj. Dricker svart kaffe i mängder. Till frukost en Gainomax med vaniljsmak. Jag är så fruktansvärt lat på morgonen och gräsligt dålig på just frukost.

07.20 – släpper på de sociala nätverken. Tweets och bloggkommentarer att svara på. Fyra oavlyssnade mobilsvar sedan 19.30 i går, ett från i morse. Skaffar mig en överblick över inkorgarna, Exchange, DM på Twitter och Skype, inkorgarna på Gmail, LinkedIn och Facebook.

07.40 – mitt i packningen av tränings- och jobbväska kollar jag de viktigaste mapparna i Google Reader och får syn på en webbartikel om en av mina kunder. Den bygger på helt felaktiga uppgifter och är i det närmaste katastrofal för företaget. Jag börjar ringa runt.

08.10 – tiden går fort. Inser att jag inte kommer att hinna till PR-byråns gemensamma internmöte som hålls varje torsdag mellan 08.30 och 09.30. Jag blir kvar hemma och samverkar via mejl och telefon med en kollega kring hur vi på bästa sätt hjälper företaget. Han kollar upp om det finns fler felaktiga uppgifter i cirkulation och formulerar en dementi.
Jag jobbar med att ha många kontaktytor till företaget. Vd är heligt förbannad och företagets kundtjänst är fullständigt nedringd som en följd av de felaktiga uppgifterna. Jag samverkar med marknadschefen för att rätt saker ska kommuniceras i rätt ordning.

08.30 – jag lyssnar på torsdagsmötet via Skype medan jag jobbar. Det händer mycket under en vecka på en PR-byrå, så torsdagsmötet vill jag helst inte missa. På en lite större PR-byrå går det inte att jobba med alla på en och samma gång, men det är viktigt att veta vad kollegorna gör så att vi kan hjälpas åt med tips, kontakter och idéer mellan teamen.

09.45 – nu har vi underlag att hantera krisen med och nyckelpersonerna är med på tåget. Företaget kontaktar journalisten för att ge henne en chans att rätta sitt eget misstag (den långsiktiga relationen med journalisten är trots allt viktigast). Samtidigt sprids en en Q&A (ett dokument med tänkbara frågor och faktagranskade svar) internt på företaget. Det sista jag gör innan jag åker hemifrån är att sätta upp en tillfällig WordPress-blogg med dementin för att vid godkännande från kunden kunna Twingly-länka till alla felkällor och på så sätt fånga upp så många som möjligt av dem som läser den felaktiga informationen.

I taxi kan jag tyvärr inte läsa utan att bli illamående, men jag fixar ett par samtal och kan med en knapptryckning publicera alla gårdagens kommenterade Google Reader-länkar. Jag älskar min Iphone!

10.15 – avstämning med vd om olika kundrelationer samt lite snack kring en gemensam presentation som vi ska hålla. Vi har en kvart men det blir 25 minuter till slut. Jag dricker kaffe – igen!

10.40 - hinner bara titta till Exchange-inkorgen som snabbt fylls upp. En underleverantör backar från ett event. Ett av teamen jag leder på byrån har fått en fnurra på tråden, ett missförstånd kring vem som ska göra vad – också här handlar det om underleverantörer. En kvinna har hittat mitt namn på webben och vill diskutera ett uppdrag som handlar om sociala medier som verktyg för employer branding. Några studentfrågor.

10.45 – utvecklingssamtal. Torsdag förmiddag är standard för just interna avstämningar eftersom vi ju ändå har torsdagsmöte då. Ett bra samtal med min portföljchef. Vi lägger upp ett flertal kloka strategier för både min lönsamhet och min personliga utveckling. Kaffe med en skvätt mjölk.

11.55 – äntligen får vi ut dementin för kriskunden och journalisten skriver en uppföljningsartikel på webben med korrekta uppgifter. Detta hör verkligen inte till vanligheterna, men så var de felaktiga uppgifterna också grava. Via WordPress-bloggen kan vi Twingly-länka ihop både den första och den andra artikeln, samt även dementin på företagssajten och på Mynewsdesk. Lite för sent kommenterar företaget även på bägge artiklar med vidarelänkningar, men det är bättre sent än aldrig.

12.10 – lunch på Grill med två journalister, inplanerat sedan länge. Jag är sen, men det är de också, så jag klarar mig. De vill ha en orientering kring företag i sociala medier och jag är noggrann med att inte vara säljig; jag fokuserar på att dela med mig av branschinsikter så värdefullt jag kan. Journalister vill inget annat än att rapportera korrekt apropå morgonens händelser, men det är inte alltid så lätt att hinna med i svängarna. Det var faktiskt en ekonomijournalist på DN som en gång gav mig tipset om att inte alltid pitcha nyheter på journalister – ibland kan det vara värdefullt att utan förbehåll bjuda på branschkunskaper emellanåt. Och ju mer en journalist förstår av en bransch eller en företeelse, desto bättre journalistik – vilket bra företag tjänar på i det långa loppet.

13.30 – en skön promenad bort till Östermalmscaféet Mocco där jag stökar undan mejl. Långsam service som vanligt, men supergod latte.

14.00 – kundmöte i närheten av Mocco. Vd har jag träffat förut, första bekantskapen med marknadschef och ett par andra nyckelpersoner. Möter först upp en kollega utanför. Vi har många möten ihop och vi samverkar fint på möten – synd att han snart går vidare mot nya utmaningar. Vi diskuterar en agenda för en internationell workshop anpassad för 60 personer som jag satt ihop. Mötet går bra och uppdraget växer och blir större. Eftersom vi är några minuter sena tackar vi nej till kaffe.

15.10 – promenad i det vackra vädret tillbaka till kontoret. Krisen från i morse är fortfarande en kris, i synnerhet eftersom deras kundtjänst fortfarande är tungt belastad, men just nu kommuniceras det ansvarsfullt kring de felaktiga uppgifterna i alla fall. Firar med att ringa till flickvännen som är på väg hem efter jobb och gym.

15.25 – vill inget hellre än att rulla igenom och kommentera min Google Reader, men prioriterar väl tillbaka på kontoret att diskutera med kollegorna i ett kundteam om hur vi bättre ska kunna hantera underleverantörer för att i förlängningen bättre kunna fokusera på det vi kan – strategisk kommunikation.

15.40 - taxi ut till en av Stockholms förorter och huvudkontoret för en av PR-byråns större kunder. Jag ger feedback på ett pressmeddelande i taxin. Hos företaget diskuterar vi de aktiviteter som genomfördes förra kvartalet och de som eventuellt ska genomföras i nästa. Dricker pulvercappuccino i pappersmugg utan att riktigt förstå varför.

17.20 – jag står på perrongen ute i förorten och väntar på t-banan. Mycket att göra efter mötet och jag flaggar via mejl för teamet att jag behöver stöd med flera aktiviteter. På t-banan lyssnar jag på musik och hittar på fantasihistorier om slumpvisa resenärer, en liten hobby jag har.

17.45 – kastar av mig träningsväskan och portföljen hemma i hallen. Irriterad över att ha släpat runt dem över hela stan. Egentligen skulle jag ha morgontränat, men bestämde mig för att träna efter sista mötet, men jag orkade helt enkelt inte. Flickvännen kliver upp efter att ha sovit ett par timmar och går och handlar två matlådor på Tropical Wok. Jag tar en dusch och rullar igenom och kommenterar Google Reader. Fångar upp lite reaktioner på de sociala nätverken.

18.15 – tidig middag. Vi äter, pratar och lyssnar på radio i köket.

18.45 – jag tar mig an fler av de mejl och mobilsvar jag inte har hunnit återkoppla på under dagen. Som vanligt glider jag i väg. Börjar kludda på whiteboarden, får idéer. Läser artiklar eller gamla scener ur romaner som jag får för mig att jag måste läsa igen. Vi har ju ingen tv, så det här kanske är någon sorts kompensation? Vi diskuterar flickvännens senaste tv-inslag (som vi ser på webben); vad var bra och vad hade kunnat göras bättre?

19.20 - vi tar samtalet vidare ut på promenad och vi går säkert en mil. Jag antecknar flitigt i min lilla Moleskine-anteckningsbok när vi får bra idéer. Vi pratar allt mellan himmel och jord. Vi går förbi en 7Eleven, men jag motstår frestelsen att köpa en latte.

20.45 – vi myser i den varma sängen efter den långa, kalla och mörka promenaden. Vi tittar på början av filmen A good year på flickvännens rosa Sony Vaio.

22.30 – flickvännen har somnat, hon har haft en lång dag och ska upp 03.30 i morgon igen. Jag reviderar ett utkast av en bloggpostning som jag skrev i söndags och publicerar den. Jag bannar några spammare från PR of Sweden och dricker te med honung.

23.00 – jag skriver ihop resultatet av en nyhetsverkstad och lyssnar på fransk hiphop. På Skype läser jag backlogg från ett par virtuella organisationer jag hjälper på ad hoc-basis. Ikväll är det piraterna som arbetar med att sätta ihop mig och ytterligare några experter till en specialistgrupp, men jag är måttligt intresserad. Jag har ju lämnat partiet och håller mig avvaktande. Ger dock ett förslag på en aktivitet som går ut på att låta hundratals fildelare på kommando gå till sin lokala polisstation och anmäla sig själva. Handling är den kraftfullaste kommunikationsformen!

23.40 – ser över morgondagens presentation. Det är en tvåtimmars föreläsning på engelska med kvalificerad publik, så jag petar med mina bilder. PR i sociala medier med fokus på B2B och internkommunikation. Jag facebookar samtidigt med en bekant som börjat jobba på ett företag som jag gärna skulle vilja jobba med – kanske han har några öppningar?

00.10 – dricker nyponsoppa fast det egentligen är läggdags. Bokar lite mötesrum, svarar på privata mejl och tittar på en fantastisk BBC-naturfilm på en av Play-tjänsterna (jag har flera datorer uppkopplade på skrivbordet – ibland fyra med flickvännens Vaio inräknad).

01.45 - sovdags. I morgon är det fredag! Jag bestämmer mig för att då ska minsann komma i väg till gymmet!

Same!? Same?? But?? Different?!?

]]> http://samesamebutdifferent.se/2010/04/08/en-dag-i-livet-som-pr-konsult/feed/ 19