Samesamebutdifferent


6
Sep 11

Tack.

Jag vill tacka dig som läser den här bloggposten just nu.
Jag vill tacka dig för att du är en av alla dem som gjort SSBD till vad det varit, men inte längre är.

Jag vill tacka alla skribenter som bidragit med sina texter och analyser, och alla er som låtit er intervjuas och citeras.
Jag vill tacka er som kommenterat, länkat och kommit med uppmuntrande glada tillrop och då och då behövlig kritik.
Jag vill tacka alla som prenumererat på och rekommenderat veckobrevet till era kunder, kollegor och bekanta.

Jag vill tacka mina vänner som peppat mig när jag varit trött och inte riktigt orkat.

Alldeles särskilt tack till Niclas Deeped Strandh som drog igång SSBD tillsammans med mig, och till Jerry Silfwer som tog stafettpinnen och hjälpte mig att dra lasset ett par år till.

Nu spikar jag igen, sätter punkt, tackar för fisken.
SSBD har gjort sitt.

Det betyder inte att jag personligen slutar bevaka mediebranschen och internet. Jag kommer att fortsätta göra det och om ni följer mig på Twitter kommer ni snart att bli varse hur och var någonstans detta ska ske. Det kommer att bli en helt ny grej.

/Sofia Mirjamsdotter
@mymlan


25
Feb 11

SSBD 3 år idag

Idag är det exakt tre år sedan första bloggposten publicerades här på SSBD. Tre år då det hänt vansinnigt mycket och samtidigt är det mesta ungefär som det var då.

När jag och Niclas Strandh drog igång den här bloggen hade vi inget särskilt mål, eller strategi. Det var en rätt spontan idé som gick ut på att vi borde blogga ihop, och att det fanns utrymme för ännu en medieblogg. Vi tog en nisch som inte var inmutad – den om mötet mellan gamla medier och nya. Ett område som intresserade och engagerade oss båda, från lite olika perspektiv. Jag journalist – Niclas reklamare.
Förutom egna åsikter och analyser försökte vi vara en aktiv nyhetsrapportör, som berättade om sådant vi tyckte var viktigt och intressant i mediebranschen. Vi bjöd in gästskribenter, som gav sina perspektiv på det nya medielandskapet, och jag intervjuade en rad intressanta personer i branschen. Då var vi ganska ensamma om att rapportera om just den sortens nyheter, idag är det flera som gör det, inte minst har tidningen Medievärlden – som vi alltid haft en god relation till – börjat berätta sådant som vi från början ofta var ganska ensamma om.

Och vilken respons vi fick!

I september samma år var vi nominerade till Årets Nättidskrift. I februari 2009 vann vi nyinstiftade YABA för Årets bästa medieblogg.

Sedan gick luften ur. Både jag och Niclas satsade samtidigt på att bli egna företagare. Niclas hoppade av SSBD, och jag fick prestationsångest. SSBD hade fått så pass bra rykte att jag hade känslan av att varje post här måste vara extraordinär, lysande, briljant. Att nå dit jämt och ständigt kändes orimligt. Och litegrann kändes det som om intet nytt fanns att säga. Det var samma saker, möjligen med något andra formuleringar, som tuggades om och om igen. Samtidigt exploderade bloggvärlden i Sverige av mediebloggar, bloggar om sociala medier och journalistik, och det kändes fint. Vi hade dragit igång något, det hade blivit ringar på vattnet och verket kändes på sätt och vis fullbordat.

Men så var det det här med veckobreven. Redan i mars 2008 började vi varje söndag att publicera en länksamling som vi kallade “Veckan som gick”. Snart utvecklades det till en ambitiös veckosammanfattning som uppskattades och senare efterfrågades när det blev tyst härifrån. Så i september 2009, efter att SSBD legat nere några månader, gjordes en nystart.

Då hade jag fått med mig Jerry Silfwer som medhjälpare, och en rad lysande skribenter som tillsammans väckte liv i bloggen. Jag och Jerry turades om att skriva veckobreven och det rullade på, även om farten trappades ner något efter årsskiftet i fjol.

Idag är vi fyra personer som turas om att skriva veckosammanfattningarna. Förutom jag och Jerry är det Caroline Johansson och Mikael Zackrisson. Där emellan är aktiviteten oregelbunden, men fortfarande finns frågor i mediebranschen som vi tycker är angelägna att ta upp, och då och då har vi gästskribenter. Förhoppningen är att SSBD ska fortsätta att vara en plats för öppen mediedebatt och analys. Kanske inte den mest livaktiga, men alltid relevant och intressant.

Jag vill också tacka alla som hjälpt till att göra Same same but different till en av Sveriges främsta mediebloggar. Givet alla skribenter och gästbloggare genom åren, men lika mycket vill jag tacka er läsare, utan er skulle SSBD inte finnas.
Några personliga tack vill jag också rikta till Axel Andén, Martin Jönsson, Joakim Jardenberg, Morris Packer, Martin Källström, Anton Johansson, Fredrik Wass och Paula Marttila, för inspiration, pepp och bra feedback när jag behövt den.
Jag har säkert glömt någon, men det beror inte på att du som känner dig glömd är obetydlig, det beror helt och hållet på mitt eget dåliga minne.

/Sofia Mirjamsdotter
@mymlan


Flattr this


14
Feb 11

Journalistrollen

Jag minns inte året. Det kan ha varit 1996, men troligare är att det var först 1997 som jag blev godkänd som medlem i SJF – Svenska Journalistförbundet.

Fram till dess hade jag inte vågat kalla mig journalist. Vem var väl jag, en outbildad ganska naiv person som snubblat in i tevehuset i Sundsvall? På något märkligt sätt blev kvar där tillräckligt länge för att kvala in i förbundet. Det kändes stort. Som att det äntligen var på riktigt. Jag var en riktig journalist. Med pressleg, som jag visserligen aldrig haft någon direkt nytta av, men som ändå kändes fint att ha i plånboken.

Mot alla odds lyckades jag hålla mig kvar i yrket. Från SVT till SR, och vidare till Sundsvalls Tidning. Jag var en stolt medlem av SJF och började engagera mig fackligt, också det mot alla odds. Jag växte upp i en fackfientlig miljö. Facket endast ett nödvändigt ont för att ha rätt till a-kassa i händelse av arbetslöshet.
Men i SJF fann jag något annat som motiverade engagemanget. Nämligen de yrkesetiska diskussionerna, möjligheterna till fortbildning och samtalet om vad som egentligen var journalistikens uppgift.

Ett samtal som just nu är intensivare än någonsin, förs på alla nivåer och som tyvärr också skapar splittring. Inom förbundet och i branschen i stort.

Splittring kan visserligen leda till något bra i slutänden, men jag tror att vi i det här läget alla tjänar på att försöka hitta vår minsta gemensamma nämnare. I diskussionen om journalistrollen, och den förändring den just nu genomgår, behöver åtminstone jag försöka sätta fingret på vad journalistik är. Varför var det så viktigt för mig att få kalla mig journalist, och varför känns det som om jag idag är på väg bort? Vad är det som ändå gör att jag har vissa som jag själv brukar kalla dem journalistiska ryggradsreflexer, som styr mig i mitt handlande nästan dagligen?

Är vi ens överens om vad som är journalistik, vad som är journalistikens uppgift?

Här kommer mitt försök att definiera journalistrollen, eller kanske snarare journalistikens viktigaste uppgifter, på ett teknik-och plattformsoberoende sätt. Det är långt ifrån fullständigt, mer ett sätt att försöka lägga grunden för mitt eget fortsatta deltagande i diskussionen. Och för kommande inlägg här på SSBD denna vecka, då vi har journalistrollen som tema.

Det allra mest grundläggande är att journalistiken är en viktig ingrediens i ett demokratiskt samhälle. Både för att granska makten men kanske ännu hellre för att ge medborgarna relevant information som de behöver för att kunna kräva sina demokratiska rättigheter och fatta bra beslut grundade på god kunskap i exempelvis allmänna val. Viktigt för att journalistiken ska kunna verka fullt ut är också att slåss för bevarande av yttrandefriheten. Detta oavsett om det är professionella journalister som ska göra jobbet eller idealister som kommer att utöva journalistik på sin fritid.
Journalistiken bör också slå vakt om andra grundläggande saker som offentlighetsprincipen, meddelarfriheten och tryckfrihetsförordningen.

För att journalist även i fortsättningen ska vara ett yrke, för att vi även i framtiden ska kunna argumentera för och rättfärdiga dess existens är det otroligt viktigt att vi slår vakt om ovanstående. Om det nu är ett ändamål i sig – att bevara yrkestiteln. Jag är inte helt säker på det.

Oavsett – hur bevarar vi vårt existensberättigande? Vad är vårt uppdrag?
Grundläggande är att berätta. Berätta på ett sätt som är både lockande och begripligt, samt självklart sant och relevant. Det borde också ligga i varje journalists intresse att så många som möjligt får ta del av sann och objektiv rapportering om både stort och smått.

Journalistiken i sig är inte beroende av att leverera snabba händelsenyheter eller underhållning. Journalistiken i sig själv, då den är sann, relevant och folkbildande behöver inte tävla.
Journalistiken behöver kanske inte måste vara – kan inte ens vara – hundra procent objektiv, men den ska använda objektiva arbetsmetoder och alltid redovisa sina källor, då detta inte förhindras på grund av källskydd. Den ska inte underskatta läsarens intelligens, men heller inte överskatta dess förkunskaper.

Så hur ligger vi till idag?

Kombinationen tidningskris, lågkonjunktur och internet har orsakat stora nedskärningar i medieföretagen. Nedskärningar som inte nödvändigtvis föregåtts av ett långsiktigt tänk, och nedskärningar som sällan utgått ifrån ett publicistiskt tänk. De flesta tidningsägare idag är vinstdrivande koncerner med aktieägare som vill ha utdelning.
Det kan alltid diskuteras om DN Kultur behöver 100 eller 20 journalister för att göra bra kultursidor, det är inte riktigt det det handlar om. Men faktum är att när man drar ner på de mänskliga resurserna, journalisterna, så blir journalistiken sämre. Inte minst om det sker i kombination med krav på ökad produktion. Slarv, bristande research, dålig korrekturläsning och mindre tid åt att gräva fram egna historier har gjort journalistiken urvattnad.

Det har satsats mängder på tekniska innovationer, men inte lika mycket på innehåll och visioner. Det finns goda exempel. Det finns redaktioner som klarat nedskärningar med stolthet och kvalitet i behåll. Det finns framförallt många yrkeskunniga, engagerade och ambitiösa journalister som dagligen hindras från att använda sina kunskaper och sitt engagemang fullt ut.

Det finns ett utbrett journalistförakt. Ett förakt som vi pratar om alldeles för sällan. Ibland när det kommer på tal är det så lätt att som journalist slå sig själv på bröstet och tänka att de som kritiserar inte vet vad de talar om.
De som kritiserar är konsumenterna. Våra läsare, tittare och lyssnare. De som på ett eller annat sätt bör betala för det vi producerar om det i framtiden ska finnas några yrkesverksamma journalister. Och de har dessutom idag egna verktyg. Det inte vi gör kommer andra att göra, det vi inte gör bra kommer andra att göra bättre.

Jag är inte så väldigt rädd för att yrkestiteln ska försvinna. Jag är desto mer rädd om våra grundlagar och tror att demokrati är något vi måste slåss för varje dag. För mig är det viktigare att driva frågor som har med demokrati och yttrandefrihet att göra än att fortsätta kalla mig för journalist – hur stolt och lycklig jag än var den dagen jag fick mitt medlemsskap i SJF.


Flattr this


12
Feb 11

Läsarkommentar om journalistrollen och kommunchefen i Katrineholm

Susan Ritzén skrev en kommentar till min post om offentlighetsprincipen och journalistrollen, som hon ej lyckades publicera och istället skickade till mig via mejl. Den var lång, och jag väljer att publicera den i sin helhet här, med mina egna kommentarer och svar på Susans frågor:

Hej Sofia!
Jag vet inte hur du såg på din roll som journalist i gammelmedia, men jag har jobbat på olika redaktioner sen 1997, och stöter inte på några horder av journalister som är rädda för en förändrad journalistroll, eller rädda för att dela med sig av det inflytande som publicering innebär. Nu har jag i och för sig aldrig varit på Katrineholms-Kuriren.

Min kommentar: Jag har heller aldrig varit på Katrineholms-Kuriren. Men jag träffar ofta journalister, från små och stora medieföretag. Jag ska inte säga att jag träffar några horder av journalister som är rädda för en förändrad roll, däremot träffar jag relativt ofta journalister som hyser stor misstänksamhet mot sociala medier, rädsla för att själva bli överflödiga, och även journalister med ett visst förakt för det som också kallas medborgarjournalistik. Inte sällan är det just dessa journalister som gör sig hörda i de stora medierna. (läs: Elisabet Höglund, Jan Guillou, Staffan Heimersson, Siewert Öholm, Lisa Bjurwald m.fl.)
Glädjande nog blir dessa färre och färre, jag ser stor skillnad på intresset och förståelsen för sociala medier som journalistiskt arbetsverktyg nu och för bara två år sedan.
När det gäller min egen tid i gammelmedia så var jag länge naiv och oförstående inför den rädsla som jag faktiskt upplevde från många kollegor just vad gäller sociala medier. Personligen var jag (och är fortfarande) mer rädd för andra delar i utvecklingen, som mängder av ny teknik som känns svår och krånglig, än för just dialog och öppenhet, som är två ord som för mig beskriver sociala medier.

Deras sätt att hantera detta är under all kritik, fast jag är inte så säker på att det är ett bevis för just någonting. Sen jag började som journalist har min roll på vissa sätt förändras och utvecklats flera gånger om året. Jag har lärt mig inte bara granska och skriva, utan också att redigera och plåta och filma och webbpublicera, och vara aktiv på allt fler sociala medier. Jag och många kollegor kan i själva verket mer om Bambuser och Twitter än de flesta, även om många av oss tyvärr inte har tid att vara aktiva på samma sätt som du och andra proffs. Känner du inte igen det?

Mitt svar: Jag känner igen förändringarna, självklart. Jag har också genom åren mött kollegor som varit mer eller mindre nyfikna och intresserade av förändringar.

Jag tror att den ängslan och andnöd som du beskriver hos Giertta kanske vare sig är helt rättvis mot henne?, fast det vet jag förstås inte, men framför allt inte speciellt representativ för journalistkåren.

Min kommentar: Jag nämnde Giertta med länk till ett specifikt inlägg hon skrivit som jag tycker talar för sig själv. Inte samma sak som att säga att hon är representativ för hela kåren. Jag påminner också om inledningen av mitt inlägg, där jag skriver hur jag har känslan och uppfattningen att SSBD spelat ut sin roll, att liknande motstånd blivit betydligt ovanligare och det tycker jag räcker för att konstatera att jag inte pekar på hela kåren. Det finns alla sorter också bland journalister.

De flesta journalister jag känner är inte alls rädda för ny teknik eller nya publiceringsmöjligheter eller nya plattformar eller nya opinionsbildare som också kan göra sina röster hörda. Det ligger kanske inte heller i grundsynen för människor som oftast jobbar för att fler ska få sina röster hörda?

Min kommentar: Det du uttrycker här kunde jag inte sagt bättre själv. Och av precis den anledning står jag oftast häpen inför reaktioner som dem från Katrineholms-Kuriren. Och jag gläder mig åt att de blir allt ovanligare.

Vi är inte heller rädda för samarbeten, vare sig med andra redaktioner eller organisationer som t ex Wikileaks, eller bloggare och twittrare.
Det kanske inte går i raketfart för alla, men jag tror att snart sagt varje svensk redaktion försöker att lära sig mer om och ta hjälp av ny teknik och nya inflytelserika personer, och att den saken och ni faktiskt också ges väldigt stort utrymme i traditionella medier, om ni vill.
Kanske till och med oförtjänt mycket, framför allt det som diskuteras på twitter. Det spelar mig nu ingen roll om det är så.

Som en motbild till den usla och illvillige journalisten vet jag också få yrkesgrupper som är så självkritiska som vi, eller som kan vakna mitt i natten av oro för att något endaste ord i ett inslag eller en artikel blev missvisande. Det gör vi ju för att vi vet att vi har makt och att vi inte får ha fel. Känner du inte igen detta också?

Mitt svar: Jo, jag känner igen det.

Kan det vara så att Katrineholms-Kurirens reaktion faktiskt inte hejas på av just någon annan redaktion, och att den här framställningen att gammelmedia är usla, teknikfientliga och maktfullkomliga och i krig mot nya publicister inte är vare sig sann eller ens trovärdig längre?

Mitt svar:
En motfråga – uppfattas verkligen mitt inlägg som att jag framställer hela gammelmedia som usla, teknikfientliga och maktfullkomliga? I så fall har jag verkligen misslyckats med att formulera mig.

Vi publicerar ju dessutom sällan eller aldrig särskilt pantade twitter eller blogginlägg, eftersom det lika sällan är relevant kunskap i längden. Kanske borde vi göra det oftare, för jag tror att både Katrineholms-Kuriren och du och jag tvingas skärpa oss lite extra om risken för det är påtaglig.

Min kommentar: Jag förstår inte riktigt hur du menar nu? Att vi ska skärpa oss när vi twittrar för att tweetsen skulle kunna citeras/användas av gammelmedia? Att jag ska vara extra försiktig när jag bloggar eftersom jag kan granskas? OM det är vad du menar – jag räknar kallt med den risken ständigt.

Det tror jag är bra om det blir så, och det skulle kanske göra också t ex Twitter betydligt mindre hånande och skadeglatt över skitsaker.
Jag undrar bara vilka du tror att dina motståndare egentligen är? Och om det kanske är dags att fundera över om det verkligen stämmer, när en stor del av twittereliten stammar från gammelmedia på ett sätt eller annat? Och om det inte finns någon konflikt, varför blåses den i så fall ändå upp på t ex tvitter och bloggar hela tiden. Är det snart dags att fråga oss vad vi tjänar på den, och kanske vem som har tjänat på det hittills och vem det gynnar i framtiden?

Mitt svar: Jag ser det inte som att jag har direkta motståndare. Eller; jag har aldrig funderat över att det skulle vara så. Jag kan se att det finns motståndare mot sociala medier, jag ser motståndare mot gammelmedia, själv ser jag mig som en del av båda och jag jobbar rätt hårt på att bygga broar eftersom jag inte ser någon anledning att motarbeta varandra. Jag är oroad över journalistförakt, jag tror att journalister själva har en del i det. Jag är också fullt medveten om att det finns orsaker att ifrågasätta sociala medier och inte minst predikanter som jag som ibland får det att låta som om internet är lösningen på alla problem.
När du säger att det kanske inte finns någon konflikt och att den ständigt blåses upp vill jag igen påminna om att jag knappt bloggat här på över ett år, just för att jag sett fler möten än krockar, och jag har inget intresse av att blåsa upp konflikter för sakens skull. Sedan tror jag att många “nätpredikanter” länge har levt med en känsla av att vara missförstådda och motarbetade, även om det inte är riktigt så idag, men känslan av att vara missförstådd sitter kvar och gör att även vi ibland reagerar irrationellt på kritik – då den väcker gamla känslor till liv.

Men det finns ett verkligt demokratiskt dilemma i den här soppan som få nämner. En tjänsteman i en fattig kommun som stänger skolor, och som samtidigt har lagt mycket pengar på att utveckla sociala medier, och som framför allt lägger mycket tid på en blogg där hans person blir viktig, trots att han inte alls är folkvald, är ju inte helt oproblematiskt för en demokrati.

Folket väljer politiker för att de ska fatta de viktiga besluten och tjänstemännen ska utföra folkets vilja. De ska dessutom vara sakliga och opartiska i sin utövning. En blogg som tar tid och kraft och som blir en egen plattform för en kommuntjänsteman kanske kan vara effektivt för att engagera kommuninvånarna, men det är väl inte givet att det är så? Och det kan kanske också tänkas riskera att komma i strid med kraven på tjänstemannens saklighet och opartiskhet i sin utövning? Och det är väl inte heller givet att det är önskvärt att kommunen satsar pengar på just det, istället för att satsa dem på t ex de där skolorna eller kanske ännu hellre att i så fall göra politikerna, det vill säga de verkliga folkvalda, mer öppna och tillgängliga?

Mitt svar: Jag är alldeles för oinsatt i Katrineholms lokalpolitiska dilemman för att ha kunna sätta satsningen på sociala medier och konsultarvodena i samband med den mot kostnaderna för skolan.
Att granska kommunens utgifter är självklart en viktig uppgift för Katrineholms-Kuriren, och jag har heller inte påstått annat.
Utifrån de siffror jag sett kan jag ändå inte se att det är några orimliga summor som lagts på sociala mediesatsningen, som ju inte alls handlar om Kommunchefen enbart utan hela kommunen och dess tillgänglighet för invånarna. Och det kan jag tycka är grundläggande i varje modern kommun. (sen har kommunen om jag inte helt missförstått fått igen en del av pengarna genom kommunchefens föreläsningar).

Ur en demokratisk synvinkel, där alltså folkstyret är det centrala, och där fler parametrar än öppenhet ingår, är det självklart att en lokaltidning ska granska en sådan satsning. Det kan man också göra mer eller mindre skickligt. Men hur länge orkar du och andra på twitter och i bloggar förfasas över ett 15-tal erbarmliga frågor?

Mitt svar: Jag förfasas inte över de erbarmliga frågorna. Jag har åsikter om hur de ställdes, men förfasas – nej. Däremot förfasas jag, och det är inte en överdrift, över fortsättningen och påståenden om att Mattias Janssons öppenhet på något sätt skulle förstöra granskningen. Jag förfasas över reaktionen mot att någon annan med stöd av offentlighetsprincipen ger sin syn, sin version.

Det enda riktigt intressanta för mig, och det som gav ny relevant kunskap, var hela Katrineholms-kurirens granskning – med kommunchefens alla svar.

Min kommentar till detta: Om inte kommunchefen hade publicerat dessa i sin blogg hade du inte fått alla svar. Katrineholms-Kuriren publicerade mig veterligen inte allihop.

Jag betvivlar inte att det finns skickliga granskare bland många som inte är journalister, liksom att det finns klåpare bland oss och inom alla yrkeskårer, och vi behöver uppriktigt sagt alla krafter som finns nu, om vi verkligen vill granska olika makthavare, inklusive oss själva?
Men då vill jag tipsa om vad jag faktiskt på riktigt frågar mig varje dag i mitt jobb. Och inte sällan flera gånger per dag: Är detta sant? Och i så fall – är det verkligen relevant?

Mitt svar: Diskussionen om journalistikens grunder och journalistrollen är relevant att föra. Personligen är jag övertygad om att det finns plats för alla. Och att vi genom samarbete, öppenhet och respekt för varandra kommer att bli ännu bättre på att komma så nära sanningen som det går i alla möjliga och omöjliga olika sammanhang.

/Susan Ritzén
Journalist på tidningar, tidskrifter, i radio och tv, på webben på facebook, på twitter, ett kort test på bambuser – och ja, jag behöver en blogg också.


28
Nov 10

Veckan som gick – Vecka 47

Snabbt veckobrev idag:

Johan Ronnestam har rockat på sin blogg på senaste. Här om sociala resurser för småföretagare och här en relevant och konstruktiv känga till storföretagen. Och förutspådde årets julklapp gjorde han också.

På tal om grymt bra mediebloggare – Björn Alberts skriver inte ofta, men när han väl gör det är det bra. Här om affärsutveckling för en digitaliserad marknad.

Om vad som hände när internet dog – via Björn Falkevik och Sweet Sunday Web Crunch.

Niclas Strandh påpekar att En köpfri dag faktiskt är ett feltänk. Apropå kommersialism så får Twitter passa sig vad gäller sponsrade tweets.

Var försiktig med Facebook-tävlingar, enligt Markus Welin. Se upp överhuvudtaget med lattjolajban i sociala medier – även om grunden är bra så blir det lätt fel. Som här när Webbstrategerna mer eller mindre köper 10 000 fans för bara 1 krona styck – även om pengar till välgörenhet är en bra sak.

Eller som här när det ska tävlas ut julstädning på Facebook.

Thomas Wassberg måste vara ett skönt intervjuobjekt.

Fast alla kampanjer hamnar i skuggan av att en retweet skickade en människa i arbetsläger.

Kan självmord smitta bland unga?

Jeanette Fors-André om SVT-jul i sociala medier.

Paul Ronge om efterspelet till boken Den motvillige monarken. Apropå monarker så var det här en rolig Norgehistoria om Twitter-experten som reggar sitt konto dagen efter anställningen.

De vann Stora journalistpriset. Årets förnyare heter Helena Bengtsson.

Jesper Åström med en komplett guide till de nya Facebook-grupperna.

Dödsstraffet firar 100 år – sorgligt.

Bädda in klipp från alla svenska kanaler.

Källskydd är en överlevnadsfråga.

Tailsweep listar Sveriges 1 000 största bloggar.

Intressant initiativ att hålla ögonen på – Håll Sverige fritt.

Se upp för dvärgar. Eller ännu hellre, busringare.

Nerd Life Deluxe kängar till:

Zadie Smith skriver om Facebook i en låååång artikel som idag publicerades översatt (och vad det verkar även lite nedkortad men ändå två uppslag lång) i DN Kultur. Såklart ej på nätet där. Dock att hon är en gubbe! Åh, redan från början hatar jag ju analyser om hur den och den generationen är – det pågår en liknande störig diskussion just nu angående SVT:s ethic fail Ung & Bortskämd – men förutom att Smith sysslar med löjeväckande generaliseringar finns även en del gapande hål mellan denna vaga empiri och tesen. Det är bara ridiculous om man på allvar tror att det är livet man ser.”

Uppdaterat: Zadie Smith-texten var visst publicerad på nätet http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/generation-facebook-fortjanar-nagot-battre-1.1214214 liksom all kulturdebatt och allt nätrelaterat alltid är.

15 skäl till varför Twitter är viktigt för nyhetsmedier.

9 av 10 betalar gärna för Ipad-innehåll. Men frågan är hur länge Apple kan bibehålla app-dominansen.

Kloka tankar om att föra samtal och samarbeten vidare – obereonde av plattform – av Gitta Wilén och Joakim Jardenberg.

Tänk på ett en enda liten bokstav kan göra skillnad (bild).

Isabella Löwengrip lanserar tidningen Egoboost. Bra namn tycker jag. Men hon och andra verkar ha haft lite strul med Spotlife?

Alex Bengtsson gör upp med Sverigedemokraterna. Och för er som missade Nikke Lindqvists historia om Sverigedemokraterna.de:

Watch live streaming video from disruptivemedia at livestream.com

Båstad kommu är ute på en cykeltur – de har satt en tidsgräns på användningen av “sociala medier”. Mynttelefoner nästa, eller? Om personalen slöar så är det ett problem med ledarskapet på plats och har väldigt lite eller inget med teknologi att göra.

Självmord som smittar på nätet, är ämnet. Men att ungdomar diskuterar om de här sakerna är väl inget nytt? Och det är väl bara bra att problematiken synliggörs? Sidospår: Jag kommer ursprungligen från Alnö utanför Sundsvall. Många tar självmord från den bron, det vet alla. Är det brons fel? Kommunen har i alla fall försökt lösa problematiken genom att klä bron i ett stängsel som är extremt svårt att klättra över…

Peter Sunde prisas för Flattr.

Vi har kommit en bit trots allt – ingen har väl missat viralen med de gamla inte-så-könsneutrala annonserna från förr?

Japanerna, de kan sina tech-grejer de:

Hatten av för Nordiska Muséet som inleder samarbete med Wikipedia.

Pepsi Refresh börjar bli gammal, men vad gäller kampanjer är den grym!

Alla har Facebook – utom chefen, rapporterar Internetworld.

Judith Wolst bra om kreativitet.

(SIME har jag tyvärr inte hunnit följa – hoppas kunna läsa/titta/lyssna ikapp på webben i veckan!)

Via Klaus-Peter Beiersdorf hittar jag skön en avslutningsvideo: