I praktiken


14
Dec 10

Det är ju ändå 2010

Gårdagens hashtag på Twitter blev högst oväntat #lernfelt. Där häcklades Göteborgspostens ledarskribent Malin Lernfelt friskt av Twittereliten, efter att ha skrivit en mycket tveksam krönika, publicerad både i papperstidningen och på nätet.

Efter häcklandet uppdaterades den på nätet, men i tidningen såg det ut så här.

På Twitter såg jag länken till krönikan, klickade och blev alldeles ställd. Jag läste igenom texten både en och två gånger i förhoppningen att finna poängen, det ironiska, skämtet. Men det var inget skämt.

Malin Lernfelt har alltså skrivit en krönika om att SJ borde börja twittra, eftersom det ändå är 2010.
Inget företag i Sverige har fått så mycket uppmärksamhet för sitt twittrande som SJ. SJ har twittrat sedan hösten 2009, de har en hel stab som twittrar på heltid. Ingen svensk som twittrar kan ha undgått deras twittrande, kritiken mot det, och hyllningarna.

En snabb googling på SJ och Twitter ger svar direkt.

Idag diskuteras häcklandet i sig, ord som häxjakt och twittermobb förekommer, och jag funderar på vad vi kan lära oss av detta. Är det så att Twitter består av ett gäng självgoda elitistiska människor som står redo att krossa den som misslyckas? Det vore inte så förvånande om Malin Lernfelt fått den uppfattningen.

Men jag är inte helt säker på det. Visst häcklas det. Men gårdagens fadäs uppfattades mest som väldigt rolig. Vi skrattade. Vi gjorde det på Lernfelts bekostnad – ja. Men när så en twittrare vid namn @MalinLernfelt dök upp och skrev följande tweet blev hon snabbt förlåten:

Det var bara det att ungefär samtidigt uppdaterades krönikan på nätet, och helt plötsligt handlade det om att Lernfelt tyckte att SJ borde ha bättre service dygnet runt. Vilket är oerhört märkligt med tanke på att hon till Dagens Media säger att hon inte hade någon aning om att SJ twittrade. Hur man kan uttala sig om hur någon sköter en service som man inte ens är medveten om att den existerar är för mig en gåta.

Hennes försvarsattityd gick inte ihop med twitterprofilen. Snart dök även en @mlernfelt upp, som genast började attackera SJ på Twitter. Det spekulerades i vilken av dem som var den rätta Malin Lernfelt och enligt Jack som faktiskt ringde upp henne för att fråga visade det sig till slut att @MalinLernfelt var den rätta och @MLernfelt försvann senare. Jag har bett Malin själv förklara denna förvirring men inte fått något svar, än.

Hur som helst – Malin Lernfelt har alltså börjat twittra. Hon häcklar tillbaka. Och fortsätter kritiseras.

Är det så att man är rökt på Twitter om man gör fel från början? Är man förlorad om man gör ett misstag? Nej. Så är det inte. Däremot spelar det roll hur man hanterar sitt misstag. Hade Malin Lernfelt nöjt sig med den första ironiska tweeten, skrattat åt det hela och därefter försökt lära sig Twitter är jag helt säker på att hon skulle ha omfamnats av “mobben”, förlåtits och fått hjälp.
Felet hon gjorde var att börja skapa efterkonstruktioner för att försvara sig mot sitt misstag, och att hon började hacka på inte bara SJ utan även Twitter i sitt raljerande över tjänsten som ett ställe där man beskriver vad man äter till frukost.

Till Jack säger hon dessutom att hon inte tar åt sig eftersom hon är van vid att få hatmejl. Jag vågar ändå påstå att det är stor skillnad på hatmejl och kritik mot faktafel, hur den än uttrycks. Att inte ta åt sig av kritik som är relevant är nonchalant och opassande. Att hatas för sina åsikter, vilket jag tror hör till det vanliga för en ledarskribent, är något annat.

Dessutom skiljer många på folk och folk. Med all rätt. Som ledarskribent på en av Sveriges större tidningar förväntar sig de flesta twittrare att hon ska ha koll på fakta. Det ställs alltså högre krav på personer i det offentliga än på andra. Det ställs höga krav på journalister. Krav som faktiskt är helt relevanta att ställa. Som ledarskribent antas man leda och påverka debatten och vilken riktning den tar. Att då göra det med så dåligt underbyggda fakta som Lernfelt gjorde i sin krönika väcker misstankar. Har hon koll på fakta när hon skriver om andra saker? Slarvar alla journalister på liknande sätt?

Som jag ser det handlar inte den här händelsen om någon twittermobb. Den handlar om mediekritik. Den handlar om krav på medierna, delvis nya. För femton år sedan skulle ett dylikt fel ha passerat obemärkt, någon kanske skulle ha hört av sig till redaktionen som eventuellt skulle ha gjort en liten rättelse. Idag fungerar det inte så. Idag tvingas massmedia att stå till svars för sina publiceringar, och erkänna sina fel och brister. Jag tror att detta enbart är till gagn för journalistiken, under förutsättning att kritik och ifrågasättanden tas på allvar.

Den kommer trots allt från dem som mediehusen förväntar sig ska betala för fortsatt utgivning.
Människor som vill kunna lita på dom “riktiga journalisterna”.
Lite ödmjukhet sitter aldrig fel. Det är ju ändå 2010.

Tove Hansson skriver bra om korrekturläsare på Twitter.
The Girls of Florida har också skrivit om Lernfelts fadäs.
Läs också gärna vad Emanuel Karlsten skev här på SSBD redan 2009, om högfärdiga journalister.


Flattr this


7
Dec 10

Transparens: Bra eller anus?

Vi är många som gärna pratar om transparens, och många som försöker leva efter något slags öppenhetsideal. Men det är inte oproblematiskt.

Framför allt blir det svårt när man ska försöka implementera något slags professionell transparens. Visst, man måste tänka på vad man säger om sig själv och sin arbetsprocess utifall att uppdragsgivare googlar en. Kanske inte ska twittra så mycket om att man alltid gör allt i sista stunden, bakis och med en något generös inställning till faktakoll.

Men det är också ett vågspel att över huvud taget dela med sig av sin arbetsprocess. Det är många som gjort och gör det, som berättar vad de läser och tänker, under eller innan skrivarbetet. Och då är det lätt hänt att någon mindre nogräknad kollega “inspireras” och hinner först med en artikel, en krönika, ett radioinslag, eller vad det nu kan tänkas vara. Det är en sak att twittra om att man är på en presskonferens där man är en av tretton som kommer producera ungefär samma rapportering. Men ska man våga nämna att man har en intressant vinkel, dela med sig av en rolig fråga man tänker ställa? Ska man berätta att man arbetar med en längre knasig gonzo-grej, en totalsågning av en politiker, ett test om brasilianska vaxare? Några kommer att svara absolut inte, några kommer att säga självklart.

Vete fan om det finns något facit, egentligen. Det är både väldigt trevligt och väldigt uppskattat att dela med sig av vad man håller på med, av reflektioner och vägen till målet. Men instinktivt håller jag själv mycket av det för mig själv tills efteråt. Rätt väg? Beror på. Men det betyder att det än så länge är större risk att jag får idéer snodda av redaktioner som jag pitchar till, eller där jag går på anställningsintervjuer och ska föreslå några möjliga reportage eller inslag. För det har ju också hänt. Det finns inga garantier, och ingen heder mellan tjuvar.

Särskilt inte om de kanske fakturerat lite dåligt senaste månaden, eller har helt tomt på idéer i skallen.


14
May 10

“Why web won’t be nirvana”

Det är lite billigt, lite elakt, men mycket roligt att gå tillbaka till gamla analyser, med facit i hand.

För femton år sedan skrev Clifford Stoll i Newsweek om internet. Det har nu slängts upp på nätet, och det är frestande att bara peka och skratta. Stoll sa att internet inte alls hade den kraft och påverkan på våra liv och beteenden som folk sa skulle komma, och att det inte heller skulle få det. Köpa och läsa böcker och tidningar över internet? Larv. Handla varor, boka resor och aktiviteter på nätet? Inte då. Kunna skicka pengar och betalningar säkert? Omöjligt!

Peka och skratta, som sagt. Det kanske är lite naivt av Stoll att tro att internet i sin linda — för så gammalt och så stort var inte internet 1995 — skulle ha levt upp till sin fulla potential. Och med lyxen av erfarenhet är det för oss självklart att han är en våt filt.

Men vad säger folk idag? Det finns fortfarande många som skjuter ner möjligheter och visioner. Och ser man till det stora perspektivet är de femton år som gått också bara spädbarnsår. Det finns mycket kvar att göra, det finns mycket kvar som kan hända. Vad kommer folk om femton år skratta åt att vi dissar nu?


8
Apr 10

En dag i livet som PR-konsult

06.14 – vaknar av att Iphone-applikationen Sleep Cycle väcker mig.
Den väcker mig när jag sover som lättast är tanken, och den gör det genom att känna av mina sömnrörelser. I dag liksom alla andra dagar lite för tidigt, känns det som. Tittar på mitt schema som för att påminna mig om vad som gäller i dag.
Först på agendan – skicka en PR-plan med förslag på aktivitetskalender till en kollega som jag blev utkastfärdig med ganska sent i går kväll.

06.35 – sitter vid datorn med headset och pratar i telefon med flickvännen som jobbat sedan 03.30 i morse. Hon är tv-journalist och vi snackar privat förstås, men också lite nyheter. Dricker kaffe.

07.00 – duschad och klar. Svårt att välja kavaj. Dricker svart kaffe i mängder. Till frukost en Gainomax med vaniljsmak. Jag är så fruktansvärt lat på morgonen och gräsligt dålig på just frukost.

07.20 – släpper på de sociala nätverken. Tweets och bloggkommentarer att svara på. Fyra oavlyssnade mobilsvar sedan 19.30 i går, ett från i morse. Skaffar mig en överblick över inkorgarna, Exchange, DM på Twitter och Skype, inkorgarna på Gmail, LinkedIn och Facebook.

07.40 – mitt i packningen av tränings- och jobbväska kollar jag de viktigaste mapparna i Google Reader och får syn på en webbartikel om en av mina kunder. Den bygger på helt felaktiga uppgifter och är i det närmaste katastrofal för företaget. Jag börjar ringa runt.

08.10 – tiden går fort. Inser att jag inte kommer att hinna till PR-byråns gemensamma internmöte som hålls varje torsdag mellan 08.30 och 09.30. Jag blir kvar hemma och samverkar via mejl och telefon med en kollega kring hur vi på bästa sätt hjälper företaget. Han kollar upp om det finns fler felaktiga uppgifter i cirkulation och formulerar en dementi.
Jag jobbar med att ha många kontaktytor till företaget. Vd är heligt förbannad och företagets kundtjänst är fullständigt nedringd som en följd av de felaktiga uppgifterna. Jag samverkar med marknadschefen för att rätt saker ska kommuniceras i rätt ordning.

08.30 – jag lyssnar på torsdagsmötet via Skype medan jag jobbar. Det händer mycket under en vecka på en PR-byrå, så torsdagsmötet vill jag helst inte missa. På en lite större PR-byrå går det inte att jobba med alla på en och samma gång, men det är viktigt att veta vad kollegorna gör så att vi kan hjälpas åt med tips, kontakter och idéer mellan teamen.

09.45 – nu har vi underlag att hantera krisen med och nyckelpersonerna är med på tåget. Företaget kontaktar journalisten för att ge henne en chans att rätta sitt eget misstag (den långsiktiga relationen med journalisten är trots allt viktigast). Samtidigt sprids en en Q&A (ett dokument med tänkbara frågor och faktagranskade svar) internt på företaget. Det sista jag gör innan jag åker hemifrån är att sätta upp en tillfällig WordPress-blogg med dementin för att vid godkännande från kunden kunna Twingly-länka till alla felkällor och på så sätt fånga upp så många som möjligt av dem som läser den felaktiga informationen.

I taxi kan jag tyvärr inte läsa utan att bli illamående, men jag fixar ett par samtal och kan med en knapptryckning publicera alla gårdagens kommenterade Google Reader-länkar. Jag älskar min Iphone!

10.15 – avstämning med vd om olika kundrelationer samt lite snack kring en gemensam presentation som vi ska hålla. Vi har en kvart men det blir 25 minuter till slut. Jag dricker kaffe – igen!

10.40 - hinner bara titta till Exchange-inkorgen som snabbt fylls upp. En underleverantör backar från ett event. Ett av teamen jag leder på byrån har fått en fnurra på tråden, ett missförstånd kring vem som ska göra vad – också här handlar det om underleverantörer. En kvinna har hittat mitt namn på webben och vill diskutera ett uppdrag som handlar om sociala medier som verktyg för employer branding. Några studentfrågor.

10.45 – utvecklingssamtal. Torsdag förmiddag är standard för just interna avstämningar eftersom vi ju ändå har torsdagsmöte då. Ett bra samtal med min portföljchef. Vi lägger upp ett flertal kloka strategier för både min lönsamhet och min personliga utveckling. Kaffe med en skvätt mjölk.

11.55 – äntligen får vi ut dementin för kriskunden och journalisten skriver en uppföljningsartikel på webben med korrekta uppgifter. Detta hör verkligen inte till vanligheterna, men så var de felaktiga uppgifterna också grava. Via WordPress-bloggen kan vi Twingly-länka ihop både den första och den andra artikeln, samt även dementin på företagssajten och på Mynewsdesk. Lite för sent kommenterar företaget även på bägge artiklar med vidarelänkningar, men det är bättre sent än aldrig.

12.10 – lunch på Grill med två journalister, inplanerat sedan länge. Jag är sen, men det är de också, så jag klarar mig. De vill ha en orientering kring företag i sociala medier och jag är noggrann med att inte vara säljig; jag fokuserar på att dela med mig av branschinsikter så värdefullt jag kan. Journalister vill inget annat än att rapportera korrekt apropå morgonens händelser, men det är inte alltid så lätt att hinna med i svängarna. Det var faktiskt en ekonomijournalist på DN som en gång gav mig tipset om att inte alltid pitcha nyheter på journalister – ibland kan det vara värdefullt att utan förbehåll bjuda på branschkunskaper emellanåt. Och ju mer en journalist förstår av en bransch eller en företeelse, desto bättre journalistik – vilket bra företag tjänar på i det långa loppet.

13.30 – en skön promenad bort till Östermalmscaféet Mocco där jag stökar undan mejl. Långsam service som vanligt, men supergod latte.

14.00 – kundmöte i närheten av Mocco. Vd har jag träffat förut, första bekantskapen med marknadschef och ett par andra nyckelpersoner. Möter först upp en kollega utanför. Vi har många möten ihop och vi samverkar fint på möten – synd att han snart går vidare mot nya utmaningar. Vi diskuterar en agenda för en internationell workshop anpassad för 60 personer som jag satt ihop. Mötet går bra och uppdraget växer och blir större. Eftersom vi är några minuter sena tackar vi nej till kaffe.

15.10 – promenad i det vackra vädret tillbaka till kontoret. Krisen från i morse är fortfarande en kris, i synnerhet eftersom deras kundtjänst fortfarande är tungt belastad, men just nu kommuniceras det ansvarsfullt kring de felaktiga uppgifterna i alla fall. Firar med att ringa till flickvännen som är på väg hem efter jobb och gym.

15.25 – vill inget hellre än att rulla igenom och kommentera min Google Reader, men prioriterar väl tillbaka på kontoret att diskutera med kollegorna i ett kundteam om hur vi bättre ska kunna hantera underleverantörer för att i förlängningen bättre kunna fokusera på det vi kan – strategisk kommunikation.

15.40 - taxi ut till en av Stockholms förorter och huvudkontoret för en av PR-byråns större kunder. Jag ger feedback på ett pressmeddelande i taxin. Hos företaget diskuterar vi de aktiviteter som genomfördes förra kvartalet och de som eventuellt ska genomföras i nästa. Dricker pulvercappuccino i pappersmugg utan att riktigt förstå varför.

17.20 – jag står på perrongen ute i förorten och väntar på t-banan. Mycket att göra efter mötet och jag flaggar via mejl för teamet att jag behöver stöd med flera aktiviteter. På t-banan lyssnar jag på musik och hittar på fantasihistorier om slumpvisa resenärer, en liten hobby jag har.

17.45 – kastar av mig träningsväskan och portföljen hemma i hallen. Irriterad över att ha släpat runt dem över hela stan. Egentligen skulle jag ha morgontränat, men bestämde mig för att träna efter sista mötet, men jag orkade helt enkelt inte. Flickvännen kliver upp efter att ha sovit ett par timmar och går och handlar två matlådor på Tropical Wok. Jag tar en dusch och rullar igenom och kommenterar Google Reader. Fångar upp lite reaktioner på de sociala nätverken.

18.15 – tidig middag. Vi äter, pratar och lyssnar på radio i köket.

18.45 – jag tar mig an fler av de mejl och mobilsvar jag inte har hunnit återkoppla på under dagen. Som vanligt glider jag i väg. Börjar kludda på whiteboarden, får idéer. Läser artiklar eller gamla scener ur romaner som jag får för mig att jag måste läsa igen. Vi har ju ingen tv, så det här kanske är någon sorts kompensation? Vi diskuterar flickvännens senaste tv-inslag (som vi ser på webben); vad var bra och vad hade kunnat göras bättre?

19.20 - vi tar samtalet vidare ut på promenad och vi går säkert en mil. Jag antecknar flitigt i min lilla Moleskine-anteckningsbok när vi får bra idéer. Vi pratar allt mellan himmel och jord. Vi går förbi en 7Eleven, men jag motstår frestelsen att köpa en latte.

20.45 – vi myser i den varma sängen efter den långa, kalla och mörka promenaden. Vi tittar på början av filmen A good year på flickvännens rosa Sony Vaio.

22.30 – flickvännen har somnat, hon har haft en lång dag och ska upp 03.30 i morgon igen. Jag reviderar ett utkast av en bloggpostning som jag skrev i söndags och publicerar den. Jag bannar några spammare från PR of Sweden och dricker te med honung.

23.00 – jag skriver ihop resultatet av en nyhetsverkstad och lyssnar på fransk hiphop. På Skype läser jag backlogg från ett par virtuella organisationer jag hjälper på ad hoc-basis. Ikväll är det piraterna som arbetar med att sätta ihop mig och ytterligare några experter till en specialistgrupp, men jag är måttligt intresserad. Jag har ju lämnat partiet och håller mig avvaktande. Ger dock ett förslag på en aktivitet som går ut på att låta hundratals fildelare på kommando gå till sin lokala polisstation och anmäla sig själva. Handling är den kraftfullaste kommunikationsformen!

23.40 – ser över morgondagens presentation. Det är en tvåtimmars föreläsning på engelska med kvalificerad publik, så jag petar med mina bilder. PR i sociala medier med fokus på B2B och internkommunikation. Jag facebookar samtidigt med en bekant som börjat jobba på ett företag som jag gärna skulle vilja jobba med – kanske han har några öppningar?

00.10 – dricker nyponsoppa fast det egentligen är läggdags. Bokar lite mötesrum, svarar på privata mejl och tittar på en fantastisk BBC-naturfilm på en av Play-tjänsterna (jag har flera datorer uppkopplade på skrivbordet – ibland fyra med flickvännens Vaio inräknad).

01.45 - sovdags. I morgon är det fredag! Jag bestämmer mig för att då ska minsann komma i väg till gymmet!


20
Mar 10

It’s time

Häromdagen hörde jag något alldeles hårresande. Nämligen att webbredaktionen på en svensk morgontidning vägrat lägga ut Spotifylänkar på webben i anslutning till exempelvis recensioner eller artistintervjuer, om de inte får extra ersättning för merarbete.
Då jag inte har fullständiga detaljer om turerna tänker jag inte peka ut redaktionen. I bästa fall stämmer det inte. Men det är inte första gången jag hör liknande hårresande historier om hur facket bortom rimlighetens gräns bromsar utvecklingen i branschen.
Det gör mig bekymrad.

Jag gillar när det händer grejer. Jag älskar utveckling. Och jag är nyfiken. Jag vill veta hur det går. Jag drivs – som gissar jag – många andra journalister, av just nyfikenhet. Viljan att ta reda på saker, viljan att vara med där det händer, när det händer, fascinationen i att följa skeenden.
Därför har jag också nu en i grunden positiv inställning till vad som händer omkring oss, i en så rasande takt att det är svårt att hänga med.

Men lite bekymrad är jag ändå, över relationen mellan de svenska mediearbetsgivarna och Journalistförbundet.

Jag skrev nyligen ett öppet brev till Journalistförbundet som gällde Kulturskaparna. Den här posten handlar om något helt annat. För om Kulturskaparna handlade om ett förhållningssätt till medborgarna, de som förväntas betala för den journalistik vi producerar, och om demokratiska värderingar och andra hjärtefrågor för mig som journalist, så handlar det här om förhållningssättet till arbetsgivarna, där jag alltför ofta möts av utgångspunkten att medieföretagen är onda, medan journalisterna är goda.

En förutsättning för att de ska kunna tjäna pengar är att de har duktiga journalister, och att det finns människor som vill betala för det journalisterna åstadkommer.
På samma sätt som en förutsättning för Journalistförbundets hela existens är att det finns kapitalstarka företag som kan anställa och säkra journalisternas jobb också i framtiden.
Vi är beroende av varandra, och även om facket givet ska försöka få ut så rimliga löner som det bara går, och företagen helt logiskt försöker hålla dem nere, så har vi i grunden mer gemensamt än somliga tycks tro.

Det finns frågor där mediearbetsgivarna och SJF är och länge varit rörande överens. Frågor där det lobbas gemensamt. Det rör sig om viktiga frågor så som demokrati och yttrandefrihet, inte minst i fallet Dawit Isaak. Det rör sig om frågor som berör grundläggande förutsättningar för att det ska kunna bedrivas objektiv och granskande journalistik. Att SJF och arbetsgivarna kan ställa sig på samma sida och slåss för gemensamma intressen är inte några konstigheter.

Därför är det tycker jag mycket märkligt att vi när vi står inför det mest omvälvande vi varit med om i mannaminne, så tycks skyttegravskriget som pågår mellan parterna intensifieras. När vi mer än någonsin är beroende av att samarbeta för att hitta en väg i den nya värld som föds mitt framför våra ögon.
För ja, läs mammaminne bokstavligt.
Ingen nu levande människa har deltagit i en så världsomvälvande revolution som den som fötts ur internet – en revolution som allvarligt hotar hela branschen, och i viss mån även det vi idag kallar journalistik. Eller i varje fall den yrkeskår varav stora delar är anslutna till journalistförbundet.

På andra sidan Atlanten är tidningsdöden redan nästintill epidemisk.
Här i Sverige blöder branschen. DN hårdbantar, Sydsvenskan ska krympa, SvD har redan genomgått flera stålbad, Aftonbladet chockade omvärlden förra året när de för första gången i tidningens historia gjorde sig av med 90 anställda. Och det vi ser är bara början.

Medan många stångar sina huvuden blodiga och tänker så det knakar, träffas, diskuterar, till och med hjälper varandra att finna lösningar som ska ta mediebranschen ur krisen, sätt att hitta framtidens ultimata distribution av nyheter på ett inkomstbringande sätt, finns det andra som tycks ta varje tillfälle i akt att bromsa utvecklingen, och därmed – som jag ser det – snabba på förödelsen. Mina tankar går till den brända jordens taktik, även om det är en något haltande jämförelse.

SJF och arbetsgivarna har aldrig förr haft så stora gemensamma problem, det har inte tidigare i historien varit så angeläget att samarbeta för att hitta lösningar.

Därför är det med sorg i hjärtat jag konstaterar att mitt fack än en gång, enligt principen att arbetsgivaren är ond, bestämmer sig för att inte ens anamma de lättaste stegen in i den nya världen, eftersom det säkert också bara handlar om att chefen vill jävlas.

Det handlar inte om det. Det handlar om vår framtid. Det handlar om fackets framtid, om journalisternas framtid, om journalistikens framtid och om hela branschens framtid. Det finns inte tid att jävlas, energin behövs till annat.
Och jag säger inte att det här är ett problem där ansvaret ligger enbart på journalisterna. Också arbetsgivarna har anledning att tänka om i vissa frågor, men det är en annan postning.

Det finns exempel på andra krisbranscher, som exempelvis flyget, där anställda och facket har förstått och exempelvis accepterar lönesänkningar för att rädda vad som räddas kan.

Så snälla journalister, anslutna till SJF, om ni läser detta. Nästa gång er chef ber er testa något nytt på nätet, som att länka till Spotify i samband med en skivrecension eller reportage om en artist – förstå att det inte är av elakhet, utan för att vi behöver samla alla krafter, stora som små, för att utveckla journalistiken och göra den attraktiv för dem som konsumerar och betalar för våra medier.
Gör inte som kollegorna, som vägrar länka till Spotify om de inte får bättre betalt.
Det kommer att sluta med att ni inte har någon arbetsgivare alls. I en inte alltför avlägsen framtid.