Att ta godis från främlingar

Häromdagen hade jag en intressant mejlkonversation med en kvinna från en PR-byrå. Hon jobbade med att lansera en ny glassmaskin och ville erbjuda mig att anordna en tävling på min blogg, där mina läsare bland annat skulle titta på en reklamfilm om glassmaskinen, svara på frågor och läsa om glassmaskinens förträfflighet. Ett utmärkt sätt att annonsera, kan man tycka. Produkten sätts i ett sammanhang (en tävling), når ut på en stor plattform där alla läsare är intresserade av bakning och matlagning och ger dessutom läsarna ett mervärde i form av chansen att vinna en glassmaskin. Gott så. Problemet med just den här annonskampanjen var att PR-kvinnan ville att jag ska göra den gratis. Eller ja, till priset av en ny glassmaskin hemskickad i brevlådan, för att vara mer exakt. Konversationen som följer (och som finns återgiven nedan) är väl egentligen vare sig dummare, roligare eller mer häpnadsväckande än den här typen av mejlsamtal brukar vara, men den belyser en attityd som börjar bli ett allt större problem för oss som bloggar (som jag även skrivit om här). Dessutom är den långt ifrån den enda i sitt slag.

Som bloggare får man ständigt en massa mer eller mindre vansinniga erbjudanden från PR-byråer och andra aktörer som vill tjäna pengar på ens blogg. Man kan till exempel, som i det här fallet, bli erbjuden någon fin köksmaskin mot att man gör reklam för den på bloggen. Eller få ett gäng chokladaskar att lotta ut till sina läsare mot att chokladtillverkarens namn får synas i bild. Andra gånger kan man bli bjuden på fester, mässor och provsmakningar, där det i gengäld förväntas att man ska skriva om hur god den nya polkagrischokladen är eller använda extra mycket av just den eller den typen av kakao nästa gång man bakar något till bloggen. Till priset av några paket mjöl, en ny elvisp eller ett par chokladkakor vill företag och PR-byråer alltså ha reklamplats på Sveriges största plattformar för just de läsare som de vill nå. En reklamplats som i en tidning med samma mängd läsare skulle kosta betydligt mer än så.

Problemet är tudelat. Dels handlar det om en PR-värld som inte förstår sitt eget bästa. Som utnyttjar (ofta unga, kvinnliga) bloggare utan att inse värdet av att behandla dem schysst och rättvist och betala för sig. Som profiterar på den omsorgsfullt och hängivet uppbyggda läskrets som bloggarna skapat genom att (ofta gratis och under flera år) göra det de är bäst på – skriva, fota, formulera sig och skapa relationer.

Men det handlar också om bloggarna, som inte förstår sitt eget värde. Som inte ser vilken enorm makt och marknadskraft de besitter. Och vilket gränslöst inflytande de kommer att ha i framtiden – när papperstidningar inte längre är något annat än charmiga stenkakor man köper på loppis.

När bloggarna inser det kommer det inte att bli nådigt att vara en inställsam och parasiterande PR-byrå. Då kommer det att kosta pengar att använda de här fantastiska och unikt nischade annonsplattformarna till att marknadsföra sina produkter och inte räcka med att stå i skuggorna och sticka till dem en chokladkaka då och då. Förhoppningsvis kommer bloggarna då också att minnas hur utnyttjade de blivit av PR-byråerna och gå raka vägen förbi dem, direkt till annonsörerna.

____________________________________________________

Hej Theresia!

I april lanserar vi en helt ny sorts glassmaskin för alla som snabbt vill göra egen glass. Du gör din egen glass på mindre än 15 minuter. Det är bara att plocka fram skålen från frysen, hälla i smeten och vänta ca 10 minuter. Perfekt för otåliga barn och fikasugna föräldrar!

Vi vill gärna låta dig testa glassmaskinen. Dessutom vill vi ge dina läsare chansen att tävla om en egen. Kontakta oss före den 28/3.

Bloggtävling

För att testa den nya glassmaskinen spelade vi in filmen ”Glassmaskinsexperimentet” där vi lät fem barn utsättas för en utmaning: att låta bli att äta glassen som står framför dem på bordet, tills mamma och pappa kommer tillbaka. Se filmen här:

Vill du arrangera en tävling så gör du så här:
1. Lägg upp filmen på din blogg.
2. Hitta på en fråga kring filmen, t ex ”Vilken färg har Elvira på tröjan?” eller ”Äter Elvira av glassen?” Svaret ska alltså gå att hitta i filmen.
3. Kom också på en motiveringsfråga – t ex när är glass som godast?
4. Be dina läsare maila svaren till dig.
5. Du utser vinnaren. Meddela vinnaren och maila vinnarens kontaktuppgifter (inkl. mail och mobilnummer) tills oss så skickar vi ut priset.

Tävlingen bör ligga uppe i ca 2 veckor.

(Beskrivning av glassmaskinen…)

Vänlig hälsning
“Sara”

____________________________________________________

Hej igen Sara,

Visst finns det möjlighet att hålla eller sponsra en sådan tävling på Söta saker! Här nedan följer priser för annonsering och tävlingssponsring på bloggen. Givetvis går det också att göra en tävling som pågår under mer än en vecka om man vill det.

Med vänlig hälsning,

Therésia

(Annonspriser…)

__________________________________________________

Hej Therésia!

Vi har tyvärr inte möjlighet att annonsera.

Vänlig hälsning
“Sara”

__________________________________________________

Hej,

Jaså? Jag trodde att det var exakt det ni ville göra.

Mvh,

Therésia

__________________________________________________

Hej,

Vårt syfte är inte att köpa annonsering. Vi vill ge dig och dina läsare möjlighet att testa glassmaskinen. Det är en väldigt fin produkt (rek pris 595 sek) som vi tror att dina läsare skulle uppskatta. På så vis sprider vi ut information om produkten.

Vänlig hälsning
“Sara”

__________________________________________________

Hej,

Så ni vill alltså göra en två veckor lång reklamkampanj för er produkt på en blogg med en nischad målgrupp på cirka 12 000 unika besökare i veckan för 595 kronor? Det är inte att “sprida information om en produkt”. Det är att annonsera till ett orimligt lågt pris och ganska oförskämt.

Jag är relativt säker på att mina läsare skulle uppskatta om den reklam som riktas mot dem är ärligt betald för.

Mvh,

Therésia

__________________________________________________

Hej,
Jag är ledsen för att det har blivit missförstånd. Vi har haft liknande erbjudanden och vet att bloggare brukar uppskatta att tävla ut produkter till sina läsare. Många bloggare hör också av sig till oss för att de vill ha produkter att tävla ut. Det var inte alls meningen att vara oförskämd och dina synpunkter är tänkvärda.

Vänlig hälsning
“Sara”

__________________________________________________

Hej,

Det är väl just det som är så obehagligt, att det inte alls handlar om ett missförstånd, utan ett systematiskt utnyttjande av (ofta unga tjejer) som tillbringat otroligt mycket tid och kärlek med att bygga upp en lojal och intresserad läsekrets genom att göra det de är bra på – skriva, fota och bygga relationer. Jag har väldigt svårt att tro att ni som PR-byrå skulle närma er en etablerad papperstidning med samma mängd läsare som dessa bloggar och erbjuda dem att exponera er produkt under två veckor mot att de får en glassmaskin.

Jag tror att ni som branch kommer att få väldigt svårt att överleva om ni fortsätter att ha den synen på bloggarna som ni har idag. Ryktet om PR-byråer som beter sig dåligt och inte betalar för sig går fort i den digitala världen, där bloggtjejerna har ganska stor makt. Men det vet du förstås redan, annars skulle du inte försöka få dem att sälja dina glassmaskiner.

Mvh,
Therésia

Same!? Same?? But?? Different?!?

Det är en intressant maktkamp vi bevittnar just nu när de traditionella mediestrukturerna krackelerar och nya så sakteliga växer fram. Vi är mitt uppe i denna process, och ingen tror jag vet riktigt var det kommer att sluta. Men tecknen på att det håller på att hända blir allt fler.

Visst, traditionella medier har utmanats länge, kanske man kan hävda. Men nu börjar frågorna nå längre ut, till en bredare publik. Konflikterna blir tydligare.

Fallet med den bloggande kommunchefen i Katrineholm är kanske det mest uppenbara. Chefredaktören för lokaltidningen Katrineholmskuriren Krister Wistbacka beklagar sig öppet att kommunchefen “förstör” deras granskning, “folket förmår inte att sålla bland allt han lägger ut på sin blogg”, resonerar tidningsmannen. Men folket är bara glada och ser tidningen som bakåtsträvare. Nu är det inte bara tidningen som kan ha en publicistisk linje och nå ut till läsarna. Kommunchefen Mattias Jansson kan sätta sin egen agenda, eller i alla fall försöka göra det.

När Fredrik Reinfeldts stab revolterar mot det statsministern menar är en förvrängning av hans ord i DN är det samma sak. Regeringen publicerar sin egen version av historien, med ett “bevis” i form av en bandinspelning. Att jag personligen tycker statsministern är helt fel ute hör inte dit, av de hundratals läsarkommentarerna att döma är det många som håller med Reinfeldt om att han blivit feltolkad. Sveriges mäktigaste man låter sig inte nöja sig med den vinkling traditionella media gör, han publicerar själv sin vinkel, och vinner delvis gehör för den. Han flyttar utan tvivel i alla fall fokus från sakfrågan till bråket mellan honom och tidningen.

Världens högst värderade it-företag har samtidigt gått och blivit publicist för hundratusentals journalistiska alster värden över, genom att bolaget kontrollerar butiken där tidningarna säljs. Visst, Apples App Store är EN av flera digitala butiker för journalistik, men det intressanta här är att den kontrolleras av företagsledare på ett it-bolag, inte av publicister eller mediadirektörer. Journalistiken har reducerats till en produkt som ska sälja i en butik som inte bara är världsomspännande och världsledande, den leds också att personer med sin egen syn på vad som är moraliskt okej och inte. Visst, Coop bestämde sig för att plocka bort porren ur hyllorna för några år sedan, men Coops marknadsandel på tidningsförsäljning i Sverige går inte att jämföra med Apples på digital medieförsäljning. Större delen av den svenska tidningsförsäljningen kontrolleras dessutom av Tidsam, som ägs av de stora förlagen. Inte av ett it-företag som säljer datorer och bärbar hemelektronik. Och även om Google eller Microsoft skulle nå framgångar med sina digitala butiker är inte heller de publicister utan it-bolag med en helt annan agenda.

Tydligare kan det inte säga: Journalisterna är inte längre agendasetters.
När det gäller distributionen som en gång i tiden var mediehusens paradgren nummer ett har vi helt blivit omsprungna.

Så är då journalistiken död? Behövs inte journalister längre?
Jo, naturligtvis. Men det kommer ställas än större krav på oss för att folk ska lyssna till oss eller köpa våra produkter.
När det gäller agendafrågan är det bara att inse att vi måste bli ännu bättre på att förstå vilka frågor som engagerar, vilka frågor som är viktiga för demokratin. Och det kan vi bara göra i samarbete med våra läsare/tittare/besökare/lyssnare. Många journalister som är urduktiga på att känna av vad som är på agendan, men ibland är andra bättre än oss. Då ska vi lyssna, lära och ta till oss kritiken, inte sitta på egna stolar och tjurigt käbbla emot. Vi ska göra bra journalistik för våra läsare, tittare, lyssnare, besökare – inte primärt marknadsföra våra egna egon.

Distributionsfrågan är knepigare, men kan, något hårddraget, på sitt sätt sammanfattas i samma tes.  Gör vi bara våra papperstidningar och webbupplagor tillräckligt bra så kan vi klara oss utan Apple. Visst, Apple sitter på infrastrukturen till det som många ser som framtidens stora betalningslösning för medierna. Det gör det bara ännu viktigare att vi som erfarna publicister argumenterar för att få in yttrandefrihets- och demokratiaspekter i it-bolagens digitalbutiker. Vill Apple, Google och Microsoft bli våra nya distributörer kan vi också ställa mycket tyngre publicistiska krav på bolagen.

Tyvärr handlar diskussionen idag mest om Apples villkor och avgifter, vilket skymmer de mer centrala publicistiska frågorna.

Det här är bara början. Fajterna kommer bli fler och säkerligen smutsigare. Men för den som bryr sig om journalistikens framtid som oberoende skildrare och granskare av vårt samhälle, för alla oss är det hög tid att fundera på vilken roll vi vill ha i framtiden. Toppolitiker, bloggande lokalpampar och multinationella it-bolag gör det i alla fall inte. De bara gör.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Året 2011, när snart sagt varje journalistiskt alster finns tillgängligt på internet, och därtill tusentals granskare med egna plattformar för publicering, är det vardagsmat för journalister att bli ifrågasatta och granskade. Av sina läsare, lyssnare och tittare. Ibland sker ifrågasättandet i kommentarsfält direkt anslutna till en artikel, andra gånger genom syrliga kommentarer på Twitter, åter andra genom att någon dissekerar en text i en egen blogg eller kanske på Flashback.

Många ser detta som något dåligt. Många känner sig obekväma med att vem som helst öppet kan ifrågasätta allt ifrån en formulering till hela syftet med ett genomarbetat jobb, och såga resultatet.
Jag ser det som något oerhört bra, eftersom vi journalister måste leva som vi lär. Vi måste tåla att granskas, så som vi granskar andra. Vi måste vara öppna och offentliga med vad vi gör och hur och varför, så som vi kräver öppenhet av andra. Det logiska resultatet av detta bör vara att vi skärper oss. Blir än mer noggranna med research och formuleringar, och åstadkommer bättre resultat. Det innebär också att vi tränas i att argumentera för de prioriteringar vi gör, och därmed kanske inser att vi ibland prioriterar fel.

Men det var inte ovanstående jag hade tänkt skriva om idag. Jag har nämligen skrivit detta så många gånger redan, här på SSBD sedan 2008. Jag har ett tag trott att allt redan är sagt. Att inget nytt finns att tillägga, att SSBD spelat ut sin roll. Jag önskar åtminstone att det vore så. Det är inte så.

Svenska journalister är fortfarande livrädda för granskning. Svenska journalister är fortfarande livrädda för öppenhet. Och tydligen inte endast då det ställs krav på dem själva om öppenhet, utan otroligt nog även när personer i maktposition är öppna och använder sig av offentlighetsprincipen, en princip som alla journalister säger sig älska. Så länge den inte drabbar dem själva.

Johannes Wahlström är ett färskt exempel på en journalist som kan sägas inte riktigt leva som han lär, eller som i varje fall ställer högre krav på andra än sig själv, då han absolut inte ville att förhöret med honom själv skulle “läcka” ut till media.

Ett annat om möjligt än mer obegripligt exempel är konversationen, eller vad man ska kalla det, mellan Katrineholms kommunchef Mattias Jansson och journalister från Katrineholms-Kuriren.

Det hela började igår, när en av tidningens reportrar skickade ett mejl till Mattias Jansson med en rad intervjufrågor. Frågorna rörde en granskning av kommunens användande av sociala medier. Bra grej, tänker man vid första anblicken. Sedan läser man frågorna. De är insinuanta, långt ifrån öppna, och det är tydligt att reportern på förhand har bestämt sig för att det här med kommunens närvaro i sociala medier är en dålig sak.
Man kan ha alla möjliga åsikter om en kommuns närvaro på nätet, inte minst hur närvaron ser ut och fungerar i praktiken. Men att ha en sådan i grunden negativ syn på sociala medier i stort som reportern avslöjar i sina frågor tycker jag är otroligt märkligt av en journalist år 2011.

En anledning att jag fortfarande kallar mig journalist är också att jag står för och slåss för demokratiska värderingar och rättigheter, för yttrandefrihet och transparens hos makten. Självklara saker kan tyckas.

Det tycker inte reportern på Katrineholms-Kuriren.

Mattias Jansson lever som han lär. Han publicerar först alla frågor i sin blogg, och crowdsourcear svaren genom att be sina läsare om hjälp.
Svaren han fått kan skrivas ut rakt av och användas som läromedel för vilken kommun som helst som funderar på att kasta sig ut i sociala medier. Han tar hjälp av dem och skriver svar till reportern, vilka han också publicerar i sin blogg.

Det Mattias Jansson gör är att han använder sig av offentlighetsprincipen, av internet, han agerar demokratiskt och öppet, han blottar också sin strupe eftersom vem som helst faktiskt kan kommentera och ifrågasätta hans svar, det kan finnas personer med insyn eller andra som känner till eventuella snedsteg som kan lägga sig i och Mattias Janssons handlande uppmuntrar till den sortens beteende från personer med horn i sidan till honom.
Det är just detta med att blotta strupen som är det farliga med offentligheten.
Och han blottar inte bara sin egen, utan även reporterns strupe när han publicerar frågorna i sin blogg.

Jag förstår att reportern tycker att det känns olustigt. Jag förstår också att reportern känner sig utskrattad och förlöjligad främst av ett par kommentarer till Mattias Janssons bloggpost. Reportern får smaka på sin egen medicin. Obekvämt.

Så vad händer då? Jo, reportern vill inte längre konversera med Mattias Jansson via mejl.
Istället skickar en annan av tidningens medarbetare följande mejl till Mattias Jansson, som jag begärt ut från Katrineholms Kommun med stöd av offentlighetsprincipen:

“Hej Mattias!

Jag har förstått av Marlene att du är svår att få tag på i dag. Jag håller på att skriva en artikel angående din publicering av Marlenes frågor på din blogg. Jag skulle behöva dina kommentarer och skickar därför här några frågor som jag vore glad om du kunde ta dig tid att besvara. Artikeln kommer att gå i morgondagens tidning.

Varför valde du att ta hjälp att av bloggläsarna för att besvara frågorna?

Borde inte en kommunchef kunna besvara dessa frågor utan hjälp av andra?

Du publicerar samma material som begärts ut för att genomföra en granskning och skriver egna kommentarer innan journalisten ens fått tillgång till det fullständiga materialet. Är förfarandet ett försök att komma undan en kritisk granskning?

Ditt förfarande kan uppfattas som en sorts härskarteknik. Är det frågan om det?

Att föregripa en journalistisk granskning, är det schyssta spelregler anser du?”

Jag är, precis som Joakim Jardenberg, chockad.

Mejlet innehåller så många fel så att jag inte vet var jag ska börja.
Givet att Katrineholms-Kuriren känner sig kränkta eller förminskade av den uppmärksamhet som Mattias Janssons bloggposter fått, tycks de reagera med ryggmärgen och känslan istället för att andas djupt och tänka igenom sin egen roll. Och resultatet blir att de målar in sig själva ännu mer i ett hörn, gör dubbelfel istället för att försöka reparera skadan från det första mejlet som trots insinuationer och en mindre trevlig ton ändå innehöll en del relevanta frågor.

Fråga ett har jag inga invändningar emot. Fråga två funkar väl, även om formuleringen kanske borde ha varit “Kunde du inte svara själv?”

Sedan får vi en föreställning i självfullkomlighet, dissande av den offentlighetsprincip som jag är övertygad om att alla på Katrineholms-Kuriren innerst inne kramar, samt en liten uppvisning i de härskartekniker som Katrineholms Kuriren beskyller Mattias Jansson för att använda.

Jag blir häpen, chockad, men allra mest beklämd, och lite ledsen.
Att påstå att Mattias Jansson på något sätt försöker förhindra en journalistisk granskning genom att själv publicera de offentliga uppgifter som journalisten frågat efter är absurt, obegripligt. När handlandet i själva verket ökar kommuninvånarnas möjligheter att läsa kommande artiklar med kritiska ögon, jämföra med Mattias Janssons egna uppgifter och dessutom ger en rad personer utanför Katrineholms-Kurirens läsekrets insyn i kommunens korridorer.
Ett agerande som varje vän av demokrati och öppenhet borde välkomna och omfamna, oavsett ämne, oavsett innehåll.

Den senaste tiden har journalistrollen diskuterats flitigt. Bland annat på JMK, där bland andra tidningen Journalistens chefredaktör Helena Giertta knappt kunde andas av upprördhet över själva tanken på att journalistrollen är under förändring.

Jag misstänker att hennes upprördhet över Anders Mildners framtidstankar bottnar i samma rädsla som den vi åser från Katrineholms-Kurirens medarbetare. Nämligen rädsla för att förlora makt, inflytande och rätten att diktera agendan för den offentliga diskussionen.

När varje journalists strävan kanske egentligen borde vara att göra sig själv överflödig?

/Sofia Mirjamsdotter

ps. Fredrik Wass säger det med färre ord än jag. ds

Uppdatering:
När man trodde att det inte kunde bli värre.
Och detta tycks vara det enda som internetläsarna får ta del av från granskningen från Katrineholms-Kuriren.

Förbryllande är också Thomas Mattssons kommentar till det hela.

Läs även Fredrik Strömbergs kommentarer.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Jag heter Nicklas Malmberg och jobbar på en liten samhällsjournalistisk redaktion som gör programmet Sjuhärad Direkt på Sveriges Radio Sjuhärad P4 i Borås. När vi gav oss in i den sociala medievärlden för ungefär två år sedan gjorde vi det som ett experiment, och jag började twittra som @7direkt ”som en blandning av Agenda, Hylands hörna och En ding ding värld”.
Det är framför allt jag som skött vårt twitterkonto (lite som att mata en surdeg, med omsorg och kärlek) där jag ville testa blandningen av lokaljournalistisk nyhetsförmedling, satir, nonsensartad underhållning och dialog med publiken. Gränserna har varit ganska flytande, eftersom jag själv gillar journalistik och satir som tvingar publiken att jobba med sitt kritiska tänkande.

Från början hade jag och resten av redaktionen inte några tydliga förväntningar på vad twittrandet skulle ge, mer än att det var roligt och spännande. Nu, omkring två år senare, kan vi konstatera att vi twitter är ett väldigt bra och effektivt arbetsredskap för en liten redaktion journalister, som befinner sig ganska långt från det riksmediala centret i Stockholm.

För er som aldrig twittrat så funkar det som en ständigt levande ström av SMS-liknande statusuppdateringar på max 140 tecken, där man t ex kan hitta länkar till bloggar och nyhetsartiklar. De twittrare man väljer att följa (många är journalister, PR-människor eller rör sig gränslandet av dessa verksamhetsområden) dyker upp i ens ”flöde”.

Vi har sen vi startade @7direkt-kontot till exempel fått mängder av tips och idéer som vi sen kunnat genomföra i programmet, både uppslag till tyngre politisk journalistik och rena klacksparkar. Vid ett tillfälle upptäckte vi en twitterdiskussion om dåvarande arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorins nya skägg, som han visat upp i Aktuellt på kvällen. Det resulterade i att vi gjorde ett program om Littorins skägg som i sin tur ledde till kontakt med frilansjournalisten och krönikören Elin Grelsson, @elingrelsson.
Efter några inledande rader om det aktuella skägget startade vi så småningom ett samarbete som nu är inne på tredje säsongen, där Elin är regelbunden krönikör i vårt radioprogram. Det samarbetet hade aldrig blivit av utan twitter, vågar jag med säkerhet säga.

Genom twittrandet har vi också fått en helt ny publik (som dock är snudd på omöjlig att uppskatta storleken på) långt utanför vårt sändningsområde. Vi har omskrivits i medier (bland annat i en sportkrönika i Sydsvenskan, och två gånger i DN:s radiokrönika) som förmodligen inte ens vetat att vi finns om det inte vore för twitter. För vår del gäller också det omvända förhållandet, att vi upptäckt bloggar och redaktioner genom flödet.

Men förutom den rena nyttan, så händer något bra med mig som journalist när jag twittrar. Vårt twittermotto “Som en blandning mellan Agenda, Hylands hörna och En ding ding värld” stämmer numera även utmärkt som beskrivning av flödet. Man får allt, och allt blir mycket tillgängligare: Länkar till nyheter, analyser, mediekritik, recensioner av debatter, radio- och teveprogram. När man lär sig att få en hygglig överblick över flödet, så finns där mängder av myrstigar att följa. På twitter händer det dessutom ofta att diskussionen har ett annat fokus än i de traditionella medierna, med stickspår som är betydligt mer intressanta än de baktunga expertsamtalen, där en liten grupp etablerade experter och proffstyckare ibland skapar en så öronbedövande rundgång att det är svårt att koncentrera sig på vad som sägs.

Vid sidan om nyhetsförmedlingen sjuder också flödet av satir, underhållning, rena tokerier, Youtube-klipp (en favorit under vårt twittrande är moderate riksdagsmannen Hans Rothenberg som försöker förklara storheten med Moderaterna genom att blanda en ”Free Martini”.) M-drinken blev ett radioinslag i Sjuhärad Direkt också, allt i en ständigt levande ström.

Jag älskar den här blandningen, bland annat eftersom den tvingar mig att lägga mitt eget pussel, dra mina egna slutsatser, och dagligen kolla uppgifter mot varandra. Twitter serverar en blandning av hårda fakta, journalistiskt lättviktsgods, osanningar och satiriska krumsprång utan att det finns några ledarskribenter att hålla i handen för att lista ut vad som är vad. Ibland är det njutbart svårt att skilja verkligheten från dikten, men att kasta sig in i detta källkritiska minfält håller de journalistiska sinnena på helspänn. Alla journalister rekommenderas att utsätta sig för detta, om inte annat för att det JÄVLIGT KUL också.

/Nicklas Malmberg
Programledare och reporter på samhällsprogrammet Sjuhärad direkt.
Twittrar som @7direkt.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Det började i tisdags kväll. Johanna Koljonen – @jocxy på Twitter – twittrade om sina erfarenheter. Minnen som väcktes till liv då hon funderade över anklagelserna mot Julian Assange, och smutskastningen av de anmälande kvinnorna.
Hon berättade öppet och naket om hur hon haft sex med äldre man, att hon ville, men att han någonstans i mitten bröt deras gemensamma överenskommelse om att använda kondom.
Hon resonerade kring bristen vi har på ett språk för att faktiskt prata om sex. Om bra sex, om dåligt sex, om gråzonerna mellan övergrepp och ömsesidig sex.

Hon fick mängder av respons. Hejarop, pepp och rekommendationer. Och någonstans där, sent i tisdags kväll, föddes idén att skriva om detta. På många ställen, samtidigt. I etablerade medier. Under onsdagen började ett löst nätverk att ta form. Skribenter och redaktörer försökte samordna publicering av artiklar på temat #prataomdet. Vi började skriva och läste och kritiserade varandras texter.
Många av oss var rädda, men i det större sammanhanget blev det lättare att berätta om våra egna upplevelser, det kom inte längre att handla om oss var och en, eftersom våra upplevelser sattes i ett sammanhang. Vi var också eniga om att de personliga berättelserna behövdes. De personliga berättelserna är vad som skapar igenkänning. Det är först när läsaren kan identifiera sig med det berättade som budskapet riktigt når fram.

På torsdagen twittrade även jag. Jag delade med mig av mina erfarenheter av sexuella trakasserier, främst i mediebranschen. Jag använde taggen #prataomdet. Dammluckorna var öppna. Odjuret utsläppt. Parallellt med att jag twittrade om mina upplevelser började många, många andra att berätta. De använde taggen #prataomdet och de berättade om sexuella övergrepp, våldtäkter, trakasserier, dålig sex, och om skuld och skam.

Vi satte upp en blogg för att kunna länka till våra texter, och till andras. För det inte bara twittrades. Det bloggades också. Våra mejlboxar började fyllas med berättelser från personer som kände igen sig, som hade liknande erfarenheter, människor som ville #prataomdet.

Jag satt halva natten och läste texter, vi kontaktade olika tidningar och sajter för publicering av texter och på fredagen började journalisterna ringa. Alla ville skriva om #prataomdet. Vi flyttade bloggen till prataomdet.se, fortsatte ha koll på twitterflödet och fångade upp och länkade till bloggposter som skrevs. Vi pratade med medier och vi fortsatte fila på våra egna personliga texter. Vi påbörjade också översättning av texter till engelska eftersom #prataomdet rönte internationellt intresse, genom hashtaggen #talkaboutit.

Igår lördag, satte vi upp en sida på Facebook, som fick över tusen fans under gårdagen. Och mejlen fortsatte att strömma in. Bloggposterna, twittrandet och kommentarerna kom i en aldrig sinande ström.

Samtidigt publicerades Johanna Koljonens artikel i Dagens Nyheter. Den text vi hade trott skulle vara startskottet för den eventuella rörelsen.

Men den var redan igång. Den lever sitt eget liv. Det pratas om #prataomdet långt utanför Twitter och det står alldeles klart att det finns ett stort mörkertal, att det finns ett uppdämt behov av att prata om sex. Om sin egen roll, om skuld, om preferenser, och om svåra övergrepp.

Idag, i morgon och resten av veckan kommer texter att publiceras som handlar om att #prataomdet, i mängder av svenska medier. Vårt nätverk består av ett flertal skribenter. Kvinnor, män, homosexuella, heterosexuella, med erfarenheter av olika slag. Vissa är offer, andra förövare, andra har alldeles vanliga erfarenheter i gråzonen.
Mina egna texter kommer att publiceras i morgon på Dagens Arena, Medievärlden och i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda.

Om du är redaktör för en tidning och vill publicera en artikel – hör av dig, vi levererar.

Jag kan ärligt säga att jag för stunden är alldeles för insyltad för att kunna se nyktert på eller ha någon vettig analys om det som händer. Det enda jag vet är att det är stort. Att det är unikt, det som händer nu. Att gå från ingenting till folkrörelse på ett par dygn, på grund av människors behov av att #prataomdet.

Vi i nätverket är alla individer, som talar för oss själva. Det vi gör är inte att ta ställning i en rättsprocess. Vi försöker hitta ett språk, sätta ord på sådant som trots det öppna samtalsklimat vi tror oss leva i ändå är så svårt att prata om.
Eftersom vi fått sådana enorma, helt oförutsedda mängder respons jobbar vi på att organisera oss. Definiera vår roll. Förutom att naturligtvis förvalta de kanaler vi redan figurerar i. Håll koll, all information kommer att finnas på prataomdet.se.

Sist vill jag tacka alla fantastiska, modiga och starka människor som #prataromdet. Mina superlativ räcker inte för att uttrycka det jag känner för er. Tack.

Prataomdet.se
Prataomdet på Twitter
Prataomdet på Facebook

Same!? Same?? But?? Different?!?

Efter häcklandet uppdaterades den på nätet, men i tidningen såg det ut så här.

På Twitter såg jag länken till krönikan, klickade och blev alldeles ställd. Jag läste igenom texten både en och två gånger i förhoppningen att finna poängen, det ironiska, skämtet. Men det var inget skämt.

Malin Lernfelt har alltså skrivit en krönika om att SJ borde börja twittra, eftersom det ändå är 2010.
Inget företag i Sverige har fått så mycket uppmärksamhet för sitt twittrande som SJ. SJ har twittrat sedan hösten 2009, de har en hel stab som twittrar på heltid. Ingen svensk som twittrar kan ha undgått deras twittrande, kritiken mot det, och hyllningarna.

En snabb googling på SJ och Twitter ger svar direkt.

Idag diskuteras häcklandet i sig, ord som häxjakt och twittermobb förekommer, och jag funderar på vad vi kan lära oss av detta. Är det så att Twitter består av ett gäng självgoda elitistiska människor som står redo att krossa den som misslyckas? Det vore inte så förvånande om Malin Lernfelt fått den uppfattningen.

Men jag är inte helt säker på det. Visst häcklas det. Men gårdagens fadäs uppfattades mest som väldigt rolig. Vi skrattade. Vi gjorde det på Lernfelts bekostnad – ja. Men när så en twittrare vid namn @MalinLernfelt dök upp och skrev följande tweet blev hon snabbt förlåten:

Det var bara det att ungefär samtidigt uppdaterades krönikan på nätet, och helt plötsligt handlade det om att Lernfelt tyckte att SJ borde ha bättre service dygnet runt. Vilket är oerhört märkligt med tanke på att hon till Dagens Media säger att hon inte hade någon aning om att SJ twittrade. Hur man kan uttala sig om hur någon sköter en service som man inte ens är medveten om att den existerar är för mig en gåta.

Hennes försvarsattityd gick inte ihop med twitterprofilen. Snart dök även en @mlernfelt upp, som genast började attackera SJ på Twitter. Det spekulerades i vilken av dem som var den rätta Malin Lernfelt och enligt Jack som faktiskt ringde upp henne för att fråga visade det sig till slut att @MalinLernfelt var den rätta och @MLernfelt försvann senare. Jag har bett Malin själv förklara denna förvirring men inte fått något svar, än.

Hur som helst – Malin Lernfelt har alltså börjat twittra. Hon häcklar tillbaka. Och fortsätter kritiseras.

Är det så att man är rökt på Twitter om man gör fel från början? Är man förlorad om man gör ett misstag? Nej. Så är det inte. Däremot spelar det roll hur man hanterar sitt misstag. Hade Malin Lernfelt nöjt sig med den första ironiska tweeten, skrattat åt det hela och därefter försökt lära sig Twitter är jag helt säker på att hon skulle ha omfamnats av “mobben”, förlåtits och fått hjälp.
Felet hon gjorde var att börja skapa efterkonstruktioner för att försvara sig mot sitt misstag, och att hon började hacka på inte bara SJ utan även Twitter i sitt raljerande över tjänsten som ett ställe där man beskriver vad man äter till frukost.

Till Jack säger hon dessutom att hon inte tar åt sig eftersom hon är van vid att få hatmejl. Jag vågar ändå påstå att det är stor skillnad på hatmejl och kritik mot faktafel, hur den än uttrycks. Att inte ta åt sig av kritik som är relevant är nonchalant och opassande. Att hatas för sina åsikter, vilket jag tror hör till det vanliga för en ledarskribent, är något annat.

Dessutom skiljer många på folk och folk. Med all rätt. Som ledarskribent på en av Sveriges större tidningar förväntar sig de flesta twittrare att hon ska ha koll på fakta. Det ställs alltså högre krav på personer i det offentliga än på andra. Det ställs höga krav på journalister. Krav som faktiskt är helt relevanta att ställa. Som ledarskribent antas man leda och påverka debatten och vilken riktning den tar. Att då göra det med så dåligt underbyggda fakta som Lernfelt gjorde i sin krönika väcker misstankar. Har hon koll på fakta när hon skriver om andra saker? Slarvar alla journalister på liknande sätt?

Som jag ser det handlar inte den här händelsen om någon twittermobb. Den handlar om mediekritik. Den handlar om krav på medierna, delvis nya. För femton år sedan skulle ett dylikt fel ha passerat obemärkt, någon kanske skulle ha hört av sig till redaktionen som eventuellt skulle ha gjort en liten rättelse. Idag fungerar det inte så. Idag tvingas massmedia att stå till svars för sina publiceringar, och erkänna sina fel och brister. Jag tror att detta enbart är till gagn för journalistiken, under förutsättning att kritik och ifrågasättanden tas på allvar.

Den kommer trots allt från dem som mediehusen förväntar sig ska betala för fortsatt utgivning.
Människor som vill kunna lita på dom “riktiga journalisterna”.
Lite ödmjukhet sitter aldrig fel. Det är ju ändå 2010.

Tove Hansson skriver bra om korrekturläsare på Twitter.
The Girls of Florida har också skrivit om Lernfelts fadäs.
Läs också gärna vad Emanuel Karlsten skev här på SSBD redan 2009, om högfärdiga journalister.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Framför allt blir det svårt när man ska försöka implementera något slags professionell transparens. Visst, man måste tänka på vad man säger om sig själv och sin arbetsprocess utifall att uppdragsgivare googlar en. Kanske inte ska twittra så mycket om att man alltid gör allt i sista stunden, bakis och med en något generös inställning till faktakoll.

Men det är också ett vågspel att över huvud taget dela med sig av sin arbetsprocess. Det är många som gjort och gör det, som berättar vad de läser och tänker, under eller innan skrivarbetet. Och då är det lätt hänt att någon mindre nogräknad kollega “inspireras” och hinner först med en artikel, en krönika, ett radioinslag, eller vad det nu kan tänkas vara. Det är en sak att twittra om att man är på en presskonferens där man är en av tretton som kommer producera ungefär samma rapportering. Men ska man våga nämna att man har en intressant vinkel, dela med sig av en rolig fråga man tänker ställa? Ska man berätta att man arbetar med en längre knasig gonzo-grej, en totalsågning av en politiker, ett test om brasilianska vaxare? Några kommer att svara absolut inte, några kommer att säga självklart.

Vete fan om det finns något facit, egentligen. Det är både väldigt trevligt och väldigt uppskattat att dela med sig av vad man håller på med, av reflektioner och vägen till målet. Men instinktivt håller jag själv mycket av det för mig själv tills efteråt. Rätt väg? Beror på. Men det betyder att det än så länge är större risk att jag får idéer snodda av redaktioner som jag pitchar till, eller där jag går på anställningsintervjuer och ska föreslå några möjliga reportage eller inslag. För det har ju också hänt. Det finns inga garantier, och ingen heder mellan tjuvar.

Särskilt inte om de kanske fakturerat lite dåligt senaste månaden, eller har helt tomt på idéer i skallen.

Same!? Same?? But?? Different?!?

För femton år sedan skrev Clifford Stoll i Newsweek om internet. Det har nu slängts upp på nätet, och det är frestande att bara peka och skratta. Stoll sa att internet inte alls hade den kraft och påverkan på våra liv och beteenden som folk sa skulle komma, och att det inte heller skulle få det. Köpa och läsa böcker och tidningar över internet? Larv. Handla varor, boka resor och aktiviteter på nätet? Inte då. Kunna skicka pengar och betalningar säkert? Omöjligt!

Peka och skratta, som sagt. Det kanske är lite naivt av Stoll att tro att internet i sin linda — för så gammalt och så stort var inte internet 1995 — skulle ha levt upp till sin fulla potential. Och med lyxen av erfarenhet är det för oss självklart att han är en våt filt.

Men vad säger folk idag? Det finns fortfarande många som skjuter ner möjligheter och visioner. Och ser man till det stora perspektivet är de femton år som gått också bara spädbarnsår. Det finns mycket kvar att göra, det finns mycket kvar som kan hända. Vad kommer folk om femton år skratta åt att vi dissar nu?

Same!? Same?? But?? Different?!?

06.35 – sitter vid datorn med headset och pratar i telefon med flickvännen som jobbat sedan 03.30 i morse. Hon är tv-journalist och vi snackar privat förstås, men också lite nyheter. Dricker kaffe.

07.00 – duschad och klar. Svårt att välja kavaj. Dricker svart kaffe i mängder. Till frukost en Gainomax med vaniljsmak. Jag är så fruktansvärt lat på morgonen och gräsligt dålig på just frukost.

07.20 – släpper på de sociala nätverken. Tweets och bloggkommentarer att svara på. Fyra oavlyssnade mobilsvar sedan 19.30 i går, ett från i morse. Skaffar mig en överblick över inkorgarna, Exchange, DM på Twitter och Skype, inkorgarna på Gmail, LinkedIn och Facebook.

07.40 – mitt i packningen av tränings- och jobbväska kollar jag de viktigaste mapparna i Google Reader och får syn på en webbartikel om en av mina kunder. Den bygger på helt felaktiga uppgifter och är i det närmaste katastrofal för företaget. Jag börjar ringa runt.

08.10 – tiden går fort. Inser att jag inte kommer att hinna till PR-byråns gemensamma internmöte som hålls varje torsdag mellan 08.30 och 09.30. Jag blir kvar hemma och samverkar via mejl och telefon med en kollega kring hur vi på bästa sätt hjälper företaget. Han kollar upp om det finns fler felaktiga uppgifter i cirkulation och formulerar en dementi.
Jag jobbar med att ha många kontaktytor till företaget. Vd är heligt förbannad och företagets kundtjänst är fullständigt nedringd som en följd av de felaktiga uppgifterna. Jag samverkar med marknadschefen för att rätt saker ska kommuniceras i rätt ordning.

08.30 – jag lyssnar på torsdagsmötet via Skype medan jag jobbar. Det händer mycket under en vecka på en PR-byrå, så torsdagsmötet vill jag helst inte missa. På en lite större PR-byrå går det inte att jobba med alla på en och samma gång, men det är viktigt att veta vad kollegorna gör så att vi kan hjälpas åt med tips, kontakter och idéer mellan teamen.

09.45 – nu har vi underlag att hantera krisen med och nyckelpersonerna är med på tåget. Företaget kontaktar journalisten för att ge henne en chans att rätta sitt eget misstag (den långsiktiga relationen med journalisten är trots allt viktigast). Samtidigt sprids en en Q&A (ett dokument med tänkbara frågor och faktagranskade svar) internt på företaget. Det sista jag gör innan jag åker hemifrån är att sätta upp en tillfällig WordPress-blogg med dementin för att vid godkännande från kunden kunna Twingly-länka till alla felkällor och på så sätt fånga upp så många som möjligt av dem som läser den felaktiga informationen.

I taxi kan jag tyvärr inte läsa utan att bli illamående, men jag fixar ett par samtal och kan med en knapptryckning publicera alla gårdagens kommenterade Google Reader-länkar. Jag älskar min Iphone!

10.15 – avstämning med vd om olika kundrelationer samt lite snack kring en gemensam presentation som vi ska hålla. Vi har en kvart men det blir 25 minuter till slut. Jag dricker kaffe – igen!

10.40 - hinner bara titta till Exchange-inkorgen som snabbt fylls upp. En underleverantör backar från ett event. Ett av teamen jag leder på byrån har fått en fnurra på tråden, ett missförstånd kring vem som ska göra vad – också här handlar det om underleverantörer. En kvinna har hittat mitt namn på webben och vill diskutera ett uppdrag som handlar om sociala medier som verktyg för employer branding. Några studentfrågor.

10.45 – utvecklingssamtal. Torsdag förmiddag är standard för just interna avstämningar eftersom vi ju ändå har torsdagsmöte då. Ett bra samtal med min portföljchef. Vi lägger upp ett flertal kloka strategier för både min lönsamhet och min personliga utveckling. Kaffe med en skvätt mjölk.

11.55 – äntligen får vi ut dementin för kriskunden och journalisten skriver en uppföljningsartikel på webben med korrekta uppgifter. Detta hör verkligen inte till vanligheterna, men så var de felaktiga uppgifterna också grava. Via WordPress-bloggen kan vi Twingly-länka ihop både den första och den andra artikeln, samt även dementin på företagssajten och på Mynewsdesk. Lite för sent kommenterar företaget även på bägge artiklar med vidarelänkningar, men det är bättre sent än aldrig.

12.10 – lunch på Grill med två journalister, inplanerat sedan länge. Jag är sen, men det är de också, så jag klarar mig. De vill ha en orientering kring företag i sociala medier och jag är noggrann med att inte vara säljig; jag fokuserar på att dela med mig av branschinsikter så värdefullt jag kan. Journalister vill inget annat än att rapportera korrekt apropå morgonens händelser, men det är inte alltid så lätt att hinna med i svängarna. Det var faktiskt en ekonomijournalist på DN som en gång gav mig tipset om att inte alltid pitcha nyheter på journalister – ibland kan det vara värdefullt att utan förbehåll bjuda på branschkunskaper emellanåt. Och ju mer en journalist förstår av en bransch eller en företeelse, desto bättre journalistik – vilket bra företag tjänar på i det långa loppet.

13.30 – en skön promenad bort till Östermalmscaféet Mocco där jag stökar undan mejl. Långsam service som vanligt, men supergod latte.

14.00 – kundmöte i närheten av Mocco. Vd har jag träffat förut, första bekantskapen med marknadschef och ett par andra nyckelpersoner. Möter först upp en kollega utanför. Vi har många möten ihop och vi samverkar fint på möten – synd att han snart går vidare mot nya utmaningar. Vi diskuterar en agenda för en internationell workshop anpassad för 60 personer som jag satt ihop. Mötet går bra och uppdraget växer och blir större. Eftersom vi är några minuter sena tackar vi nej till kaffe.

15.10 – promenad i det vackra vädret tillbaka till kontoret. Krisen från i morse är fortfarande en kris, i synnerhet eftersom deras kundtjänst fortfarande är tungt belastad, men just nu kommuniceras det ansvarsfullt kring de felaktiga uppgifterna i alla fall. Firar med att ringa till flickvännen som är på väg hem efter jobb och gym.

15.25 – vill inget hellre än att rulla igenom och kommentera min Google Reader, men prioriterar väl tillbaka på kontoret att diskutera med kollegorna i ett kundteam om hur vi bättre ska kunna hantera underleverantörer för att i förlängningen bättre kunna fokusera på det vi kan – strategisk kommunikation.

15.40 - taxi ut till en av Stockholms förorter och huvudkontoret för en av PR-byråns större kunder. Jag ger feedback på ett pressmeddelande i taxin. Hos företaget diskuterar vi de aktiviteter som genomfördes förra kvartalet och de som eventuellt ska genomföras i nästa. Dricker pulvercappuccino i pappersmugg utan att riktigt förstå varför.

17.20 – jag står på perrongen ute i förorten och väntar på t-banan. Mycket att göra efter mötet och jag flaggar via mejl för teamet att jag behöver stöd med flera aktiviteter. På t-banan lyssnar jag på musik och hittar på fantasihistorier om slumpvisa resenärer, en liten hobby jag har.

17.45 – kastar av mig träningsväskan och portföljen hemma i hallen. Irriterad över att ha släpat runt dem över hela stan. Egentligen skulle jag ha morgontränat, men bestämde mig för att träna efter sista mötet, men jag orkade helt enkelt inte. Flickvännen kliver upp efter att ha sovit ett par timmar och går och handlar två matlådor på Tropical Wok. Jag tar en dusch och rullar igenom och kommenterar Google Reader. Fångar upp lite reaktioner på de sociala nätverken.

18.15 – tidig middag. Vi äter, pratar och lyssnar på radio i köket.

18.45 – jag tar mig an fler av de mejl och mobilsvar jag inte har hunnit återkoppla på under dagen. Som vanligt glider jag i väg. Börjar kludda på whiteboarden, får idéer. Läser artiklar eller gamla scener ur romaner som jag får för mig att jag måste läsa igen. Vi har ju ingen tv, så det här kanske är någon sorts kompensation? Vi diskuterar flickvännens senaste tv-inslag (som vi ser på webben); vad var bra och vad hade kunnat göras bättre?

19.20 - vi tar samtalet vidare ut på promenad och vi går säkert en mil. Jag antecknar flitigt i min lilla Moleskine-anteckningsbok när vi får bra idéer. Vi pratar allt mellan himmel och jord. Vi går förbi en 7Eleven, men jag motstår frestelsen att köpa en latte.

20.45 – vi myser i den varma sängen efter den långa, kalla och mörka promenaden. Vi tittar på början av filmen A good year på flickvännens rosa Sony Vaio.

22.30 – flickvännen har somnat, hon har haft en lång dag och ska upp 03.30 i morgon igen. Jag reviderar ett utkast av en bloggpostning som jag skrev i söndags och publicerar den. Jag bannar några spammare från PR of Sweden och dricker te med honung.

23.00 – jag skriver ihop resultatet av en nyhetsverkstad och lyssnar på fransk hiphop. På Skype läser jag backlogg från ett par virtuella organisationer jag hjälper på ad hoc-basis. Ikväll är det piraterna som arbetar med att sätta ihop mig och ytterligare några experter till en specialistgrupp, men jag är måttligt intresserad. Jag har ju lämnat partiet och håller mig avvaktande. Ger dock ett förslag på en aktivitet som går ut på att låta hundratals fildelare på kommando gå till sin lokala polisstation och anmäla sig själva. Handling är den kraftfullaste kommunikationsformen!

23.40 – ser över morgondagens presentation. Det är en tvåtimmars föreläsning på engelska med kvalificerad publik, så jag petar med mina bilder. PR i sociala medier med fokus på B2B och internkommunikation. Jag facebookar samtidigt med en bekant som börjat jobba på ett företag som jag gärna skulle vilja jobba med – kanske han har några öppningar?

00.10 – dricker nyponsoppa fast det egentligen är läggdags. Bokar lite mötesrum, svarar på privata mejl och tittar på en fantastisk BBC-naturfilm på en av Play-tjänsterna (jag har flera datorer uppkopplade på skrivbordet – ibland fyra med flickvännens Vaio inräknad).

01.45 - sovdags. I morgon är det fredag! Jag bestämmer mig för att då ska minsann komma i väg till gymmet!

Same!? Same?? But?? Different?!?

Jag gillar när det händer grejer. Jag älskar utveckling. Och jag är nyfiken. Jag vill veta hur det går. Jag drivs – som gissar jag – många andra journalister, av just nyfikenhet. Viljan att ta reda på saker, viljan att vara med där det händer, när det händer, fascinationen i att följa skeenden.
Därför har jag också nu en i grunden positiv inställning till vad som händer omkring oss, i en så rasande takt att det är svårt att hänga med.

Men lite bekymrad är jag ändå, över relationen mellan de svenska mediearbetsgivarna och Journalistförbundet.

Jag skrev nyligen ett öppet brev till Journalistförbundet som gällde Kulturskaparna. Den här posten handlar om något helt annat. För om Kulturskaparna handlade om ett förhållningssätt till medborgarna, de som förväntas betala för den journalistik vi producerar, och om demokratiska värderingar och andra hjärtefrågor för mig som journalist, så handlar det här om förhållningssättet till arbetsgivarna, där jag alltför ofta möts av utgångspunkten att medieföretagen är onda, medan journalisterna är goda.

En förutsättning för att de ska kunna tjäna pengar är att de har duktiga journalister, och att det finns människor som vill betala för det journalisterna åstadkommer.
På samma sätt som en förutsättning för Journalistförbundets hela existens är att det finns kapitalstarka företag som kan anställa och säkra journalisternas jobb också i framtiden.
Vi är beroende av varandra, och även om facket givet ska försöka få ut så rimliga löner som det bara går, och företagen helt logiskt försöker hålla dem nere, så har vi i grunden mer gemensamt än somliga tycks tro.

Det finns frågor där mediearbetsgivarna och SJF är och länge varit rörande överens. Frågor där det lobbas gemensamt. Det rör sig om viktiga frågor så som demokrati och yttrandefrihet, inte minst i fallet Dawit Isaak. Det rör sig om frågor som berör grundläggande förutsättningar för att det ska kunna bedrivas objektiv och granskande journalistik. Att SJF och arbetsgivarna kan ställa sig på samma sida och slåss för gemensamma intressen är inte några konstigheter.

Därför är det tycker jag mycket märkligt att vi när vi står inför det mest omvälvande vi varit med om i mannaminne, så tycks skyttegravskriget som pågår mellan parterna intensifieras. När vi mer än någonsin är beroende av att samarbeta för att hitta en väg i den nya värld som föds mitt framför våra ögon.
För ja, läs mammaminne bokstavligt.
Ingen nu levande människa har deltagit i en så världsomvälvande revolution som den som fötts ur internet – en revolution som allvarligt hotar hela branschen, och i viss mån även det vi idag kallar journalistik. Eller i varje fall den yrkeskår varav stora delar är anslutna till journalistförbundet.

På andra sidan Atlanten är tidningsdöden redan nästintill epidemisk.
Här i Sverige blöder branschen. DN hårdbantar, Sydsvenskan ska krympa, SvD har redan genomgått flera stålbad, Aftonbladet chockade omvärlden förra året när de för första gången i tidningens historia gjorde sig av med 90 anställda. Och det vi ser är bara början.

Medan många stångar sina huvuden blodiga och tänker så det knakar, träffas, diskuterar, till och med hjälper varandra att finna lösningar som ska ta mediebranschen ur krisen, sätt att hitta framtidens ultimata distribution av nyheter på ett inkomstbringande sätt, finns det andra som tycks ta varje tillfälle i akt att bromsa utvecklingen, och därmed – som jag ser det – snabba på förödelsen. Mina tankar går till den brända jordens taktik, även om det är en något haltande jämförelse.

SJF och arbetsgivarna har aldrig förr haft så stora gemensamma problem, det har inte tidigare i historien varit så angeläget att samarbeta för att hitta lösningar.

Därför är det med sorg i hjärtat jag konstaterar att mitt fack än en gång, enligt principen att arbetsgivaren är ond, bestämmer sig för att inte ens anamma de lättaste stegen in i den nya världen, eftersom det säkert också bara handlar om att chefen vill jävlas.

Det handlar inte om det. Det handlar om vår framtid. Det handlar om fackets framtid, om journalisternas framtid, om journalistikens framtid och om hela branschens framtid. Det finns inte tid att jävlas, energin behövs till annat.
Och jag säger inte att det här är ett problem där ansvaret ligger enbart på journalisterna. Också arbetsgivarna har anledning att tänka om i vissa frågor, men det är en annan postning.

Det finns exempel på andra krisbranscher, som exempelvis flyget, där anställda och facket har förstått och exempelvis accepterar lönesänkningar för att rädda vad som räddas kan.

Så snälla journalister, anslutna till SJF, om ni läser detta. Nästa gång er chef ber er testa något nytt på nätet, som att länka till Spotify i samband med en skivrecension eller reportage om en artist – förstå att det inte är av elakhet, utan för att vi behöver samla alla krafter, stora som små, för att utveckla journalistiken och göra den attraktiv för dem som konsumerar och betalar för våra medier.
Gör inte som kollegorna, som vägrar länka till Spotify om de inte får bättre betalt.
Det kommer att sluta med att ni inte har någon arbetsgivare alls. I en inte alltför avlägsen framtid.

Same!? Same?? But?? Different?!?