Jan Gradvall har i Expressen skrivit en av de viktigaste texterna om journalistik och publicistisk utveckling som kommer att publiceras i Sverige i år. När Gradvall sätter tänderna i efterspelet till recensionerna av Fleetwood Macs konsert i Globen förra lördagen så passerar han – och drar streck mellan – en rad av de punkter som är oerhört viktiga för oss i de traditionella medierna att förstå. Nämligen att många vet mer än få, att misstag upptäcks som aldrig förr och att framtiden tillhör de som bjuder in – inte de som sitter kvar i elfenbenstornet. (Med nätspråk, i tur och ordning, “crowdsourcing”, “transparens” och “sharing is caring, man!”)
Och det här fick mig att tänka – både på vad som faktiskt felet är med dagens konsertbevakning och vad man kan göra åt det. Så tillåt mig tiden och platsen för att försöka vara först lite kritiskt – sedan lite konstruktiv.
Konsertbevakning av i dag – minaretstyckande, alienation och ömma tår
Låt oss börja i det tråkiga – hur det ser ut i dag. För det är rätt dystert att läsa Gradvalls genomgång och inse att ingen uppföljning har gjorts överhuvudtaget. Ta exemplet med Dan Backmans (Svenska Dagbladet) faktafel som det mest talande – om än bara ett exempel. Så här skriver Gradvall:
“Svenska Dagbladets recensent gjorde sig lustig över att Steve Nicks i sin långa, personliga introduktion till ”Gypsy” – som visade sig handla om hennes första tid med Lindsey Buckingham – blandade ihop olika 60-talsband när hon började tala om Velvet Underground. Men konsertbesökare rättar i en kommentar till konsertrecensionen. Vad Stevie Nicks talade om är det Velvet Underground hon nämner i låttexten: en klädaffär i downtown San Francisco.”
Om man sedan läser vad Dan Backman själv skriver i kontexten kring det här – nu rätt väl dokumenterade felet – så ser man vad snett det kan bli. Så här säger Backman:
“Hon har en dimmig blick och snurrar till det när hon ska berätta om banden i 60-talets San Francisco. När hon antagligen menar Jefferson Airplane säger hon Velvet Underground, vilket är rätt kul då Lou Reed hatade blomsterbarnen i Kalifornien.”
Harmlöst, eller? Inte direkt – för det Backman omger sitt felaktiga konstaterande med är värderingar, en del av recensionen. Uppenbarligen väger Nicks snurrighet in i bedömningen av helheten. Problemet var bara att hon inte hade fel – det hade däremot Backman.
Så, vad händer då när ett sånt här fel uppdagas? Just det, ingenting. Och ingenting kanske ska förväntas hända, för recensentens fysionomi är enkom uppbyggd av ömma tår och varje närmande av konstaterandet att något i bedömningen av helheten skulle ha sprungit ur ett eget tillkortakommande kommer att fnysas bort och påpekas vara oväsentligt.
Sant eller inte är en annan fråga. Men faktum är att felaktigheter i recensioner sällan eller aldrig följs upp – utan det går alltid att påstå att de är irrelevanta i sammanhanget “tyckande”. Så, resultatet blir att läsarna tycker att recensenten och tidningen är idiotisk. Ett mikroskopiskt litet hack i varumärket, kan tyckas, men många bäckar små och hela den biten.
Bevakningen i morgon – konserten som socialt objekt, levande långt före och efter
Så, det finns två huvudsakliga problem med konsertbevakning av i dag – nämligen att man inte i annat än vid rena mastodonttillställningar bryr sig om “uppsnacket” och att man skiter heligt i vad som händer efter recensionen är tryckt. Så, låt oss fundera på hur vi kan förändra det.
Man bör fundera över tidslinjen i konsertbevakningen – finns det på nätet någon anledning att begränsa den till just själva kvällen? Nej, och uppenbarligen har mediehusen nåtts av den här insikten vad gäller de allra största konserterna – där framförallt kvällstidningarna mer än gärna skapar specialbilagor inför spelningen. Men varför inte göra det för alla spelningar? Fast på nätet – och i samarbete med läsarna och fansen. Så, så här skulle jag göra med konsertbevakning och recensioner om jag var nöjeschef på en stor nyhetssajt:
1. Skapa det sociala objektet “Konserten” så snart den hamnar i kalendern
När en konsert hamnar i planeringen börjar det redaktionella arbetet. Varje konsert blir en “landningssida” på sajten. Där samlas allt material som skrivs från tidningen och skapar en ankarpunkt även för annat material. Självklart är det mesta av det jag skriver om helt automatiserat.
2. Skapa förutsättningar för medverkan
Det här sociala objektet kan nu användas som länkankare när fansen bloggar om spelningen, det blir en samlingsplats för alla inlägg som handlar om spelningen. Man sätter upp en hash-tag för Twitter (en etikett som man kan märka alla sina twitter-inlägg med så att de blir sökbara), man använder Facebook Connect per default på alla konsertsidor så att läsarna lätt kan länka ut material och diskutera det där de själva vill.
3. Skapa en enkel inlänkningsstruktur
Gör det både möjligt och oerhört enkelt för läsare att lägga till relevanta länkar – allt från recensioner av andra spelningar på turnén och intervjuer till YouTube-klipp. Självklart länkas alla resultat från interna sökningar i den egna databasen in. Man kan också tänka sig att använda omvärldsbevakningsverktyg som Aitellu eller Saplo för att hitta redan befintligt relevant material från andra mediehus och länka generöst till. Framtiden tillhör länkarna…
4. Värva läsare som recensenter
Tillåt läsarna att också åtnjuta verktyget “recension” inom ramen för mediet. Här kan man tänka sig allt från ett allmänt verktyg till att faktiskt i förväg utse ett antal läsare som ska leverera ett visst material till sajten. Man kanske ska tänka lite mer TripAdvisor än DN Kultur.
5. Recensera inte bara – rapportera också
Man kanske ska tillse att alla konserter innehåller begreppet rapportering – inte bara de allra största mastodontspelningarna. Även här ska man självklart använda sig av fansen. För om man inte vågar tro på att de många vet mer än de få så bör man nog inte syssla med recensionsverksamhet överhuvudtaget.
6. Uppföljning i kontrollerad form
Den diskussion om recensentens idioti eller icke-dito kommer att föras i alla fall. Om inte på den här platsen så i mejlform, i bloggform, ja i vilken form som helst. Det är bara att omfamna det faktum att människor kommer att vilja diskutera det de själva har varit med om. Så, varför inte bjuda på möjligheten att göra det i större omfattning. (Man får ju på många sajter redan i dag ge sina egna betyg på skivor – så, varför inte på konserter). Men man ska inte bara låta läsarna sätta plus eller getingar – utan att faktiskt också få skriva av sig. Blir det mycket fanboy-beteende? Självklart men vilka är det annars som läser?
7. Läsarnas behov uppfyllda
Här kan man förstås skapa allt från enkla tjänster som att göra det lätt för läsarna att efterlysa biljetter till spelningen, stämma träff inför konserten och liknande till att hjälpa läsarna att skapa egna gruppresor. Et cetera, et cetera.
Varför ska man göra så här?
Låt oss titta på varför man överhuvudtaget recenserar konserter. För att sälja tidningar.
Det finns en hyggligt hållbar logik i att de som har varit på konserten vill få någon form av uppföljning av en recension dagen därpå. Och det finns inget att säga om det – det är bara det att om man ska kunna nå samma utväxling av det sociala objektet konsert på nätet måste det finnas ett “före”, ett “under” och ett “efter”. Så, genom att skapa de här konsertsidorna når man självklart trafik – och trafik är den omsättningsbara valutan på nätet. En omsättning i bland annat följande:
Intäkter
Alla som sysslar med det som omger en konsert – biljetter, resande, boende – är förstås givna annonsörer i den här nya, nischade kanalen. Eftersom det mesta kommer att automatgenereras så kan man tänka sig att man till och med går med på rena prestationsaffärer (affiliate- och klickaffärer) där mediet bara får betalt när annonsören har gjort affär. Varför? För att skapa minimala kostnader för försäljningen.
Här ska man förstås också vara lite smart och förlägga vissa saker – som själva konsertrecensionen i tidningen dagen efter konserten för att driva försäljning som man har gjort tidigare. Men med det adderade lagret av läsarnas tyckanden.
Varumärke
Om man blir den som tar fansen på allvar finns förstås chansen att man också klarar av att stärka sitt varumärke i en målgrupp som i många fall kommer att vara yngre än genomsnittsläsaren. Man skapar en mötesplats för de som ska gå på konserten – och låter människor vara med och påverka både innehållet och varandra.
Produktkvalitet
Förutom det rent mekaniska – att man skapar en skrälldus med “nya” medieprodukter – så har man också en vettig plats att följa upp eventuella felaktigheter och bemöta kritiken mot kritiken. Och det måste väl vara av godo.
Konsertbevakning har i alla tider varit dålig konsumentinformation och bra underhållning. Nu finns chansen att göra både och. Kanske dags att tänka lite mer på det.
Det var just igår under melodifestivalens första deltävling som jag tänkte speciellt på Thomas, lägerelden, och öppna APIer. Igår kunde nämligen tittarna för första gången följa melodifestivalen på Twitter – på Text-teve sidan 198. Nu har jag varken teveapparat eller är ett fan av melodifestivalen, utan förlitade mig helt på att mitt nätverk skulle rapportera det bästa och det sämsta från kvällen. Det gjorde jag genom att hålla ett halvt öga på kvällens hashtag (=sökord) #Mel2010 på Twitter.