I praktiken

I praktiken / I teorin / Nytt — Julia Skott — 5 Comments
14
May 10

“Why web won’t be nirvana”

Det är lite billigt, lite elakt, men mycket roligt att gå tillbaka till gamla analyser, med facit i hand.

För femton år sedan skrev Clifford Stoll i Newsweek om internet. Det har nu slängts upp på nätet, och det är frestande att bara peka och skratta. Stoll sa att internet inte alls hade den kraft och påverkan på våra liv och beteenden som folk sa skulle komma, och att det inte heller skulle få det. Köpa och läsa böcker och tidningar över internet? Larv. Handla varor, boka resor och aktiviteter på nätet? Inte då. Kunna skicka pengar och betalningar säkert? Omöjligt!

Peka och skratta, som sagt. Det kanske är lite naivt av Stoll att tro att internet i sin linda — för så gammalt och så stort var inte internet 1995 — skulle ha levt upp till sin fulla potential. Och med lyxen av erfarenhet är det för oss självklart att han är en våt filt.

Men vad säger folk idag? Det finns fortfarande många som skjuter ner möjligheter och visioner. Och ser man till det stora perspektivet är de femton år som gått också bara spädbarnsår. Det finns mycket kvar att göra, det finns mycket kvar som kan hända. Vad kommer folk om femton år skratta åt att vi dissar nu?

I praktiken / Samesamebutdifferent — Jerry Silfwer — 18 Comments
8
Apr 10

En dag i livet som PR-konsult

06.14 – vaknar av att Iphone-applikationen Sleep Cycle väcker mig.
Den väcker mig när jag sover som lättast är tanken, och den gör det genom att känna av mina sömnrörelser. I dag liksom alla andra dagar lite för tidigt, känns det som. Tittar på mitt schema som för att påminna mig om vad som gäller i dag.
Först på agendan – skicka en PR-plan med förslag på aktivitetskalender till en kollega som jag blev utkastfärdig med ganska sent i går kväll.

06.35 – sitter vid datorn med headset och pratar i telefon med flickvännen som jobbat sedan 03.30 i morse. Hon är tv-journalist och vi snackar privat förstås, men också lite nyheter. Dricker kaffe.

07.00 – duschad och klar. Svårt att välja kavaj. Dricker svart kaffe i mängder. Till frukost en Gainomax med vaniljsmak. Jag är så fruktansvärt lat på morgonen och gräsligt dålig på just frukost.

07.20 – släpper på de sociala nätverken. Tweets och bloggkommentarer att svara på. Fyra oavlyssnade mobilsvar sedan 19.30 i går, ett från i morse. Skaffar mig en överblick över inkorgarna, Exchange, DM på Twitter och Skype, inkorgarna på Gmail, LinkedIn och Facebook.

07.40 – mitt i packningen av tränings- och jobbväska kollar jag de viktigaste mapparna i Google Reader och får syn på en webbartikel om en av mina kunder. Den bygger på helt felaktiga uppgifter och är i det närmaste katastrofal för företaget. Jag börjar ringa runt.

08.10 – tiden går fort. Inser att jag inte kommer att hinna till PR-byråns gemensamma internmöte som hålls varje torsdag mellan 08.30 och 09.30. Jag blir kvar hemma och samverkar via mejl och telefon med en kollega kring hur vi på bästa sätt hjälper företaget. Han kollar upp om det finns fler felaktiga uppgifter i cirkulation och formulerar en dementi.
Jag jobbar med att ha många kontaktytor till företaget. Vd är heligt förbannad och företagets kundtjänst är fullständigt nedringd som en följd av de felaktiga uppgifterna. Jag samverkar med marknadschefen för att rätt saker ska kommuniceras i rätt ordning.

08.30 – jag lyssnar på torsdagsmötet via Skype medan jag jobbar. Det händer mycket under en vecka på en PR-byrå, så torsdagsmötet vill jag helst inte missa. På en lite större PR-byrå går det inte att jobba med alla på en och samma gång, men det är viktigt att veta vad kollegorna gör så att vi kan hjälpas åt med tips, kontakter och idéer mellan teamen.

09.45 – nu har vi underlag att hantera krisen med och nyckelpersonerna är med på tåget. Företaget kontaktar journalisten för att ge henne en chans att rätta sitt eget misstag (den långsiktiga relationen med journalisten är trots allt viktigast). Samtidigt sprids en en Q&A (ett dokument med tänkbara frågor och faktagranskade svar) internt på företaget. Det sista jag gör innan jag åker hemifrån är att sätta upp en tillfällig Wordpress-blogg med dementin för att vid godkännande från kunden kunna Twingly-länka till alla felkällor och på så sätt fånga upp så många som möjligt av dem som läser den felaktiga informationen.

I taxi kan jag tyvärr inte läsa utan att bli illamående, men jag fixar ett par samtal och kan med en knapptryckning publicera alla gårdagens kommenterade Google Reader-länkar. Jag älskar min Iphone!

10.15 – avstämning med vd om olika kundrelationer samt lite snack kring en gemensam presentation som vi ska hålla. Vi har en kvart men det blir 25 minuter till slut. Jag dricker kaffe – igen!

10.40 - hinner bara titta till Exchange-inkorgen som snabbt fylls upp. En underleverantör backar från ett event. Ett av teamen jag leder på byrån har fått en fnurra på tråden, ett missförstånd kring vem som ska göra vad – också här handlar det om underleverantörer. En kvinna har hittat mitt namn på webben och vill diskutera ett uppdrag som handlar om sociala medier som verktyg för employer branding. Några studentfrågor.

10.45 – utvecklingssamtal. Torsdag förmiddag är standard för just interna avstämningar eftersom vi ju ändå har torsdagsmöte då. Ett bra samtal med min portföljchef. Vi lägger upp ett flertal kloka strategier för både min lönsamhet och min personliga utveckling. Kaffe med en skvätt mjölk.

11.55 – äntligen får vi ut dementin för kriskunden och journalisten skriver en uppföljningsartikel på webben med korrekta uppgifter. Detta hör verkligen inte till vanligheterna, men så var de felaktiga uppgifterna också grava. Via Wordpress-bloggen kan vi Twingly-länka ihop både den första och den andra artikeln, samt även dementin på företagssajten och på Mynewsdesk. Lite för sent kommenterar företaget även på bägge artiklar med vidarelänkningar, men det är bättre sent än aldrig.

12.10 – lunch på Grill med två journalister, inplanerat sedan länge. Jag är sen, men det är de också, så jag klarar mig. De vill ha en orientering kring företag i sociala medier och jag är noggrann med att inte vara säljig; jag fokuserar på att dela med mig av branschinsikter så värdefullt jag kan. Journalister vill inget annat än att rapportera korrekt apropå morgonens händelser, men det är inte alltid så lätt att hinna med i svängarna. Det var faktiskt en ekonomijournalist på DN som en gång gav mig tipset om att inte alltid pitcha nyheter på journalister – ibland kan det vara värdefullt att utan förbehåll bjuda på branschkunskaper emellanåt. Och ju mer en journalist förstår av en bransch eller en företeelse, desto bättre journalistik – vilket bra företag tjänar på i det långa loppet.

13.30 – en skön promenad bort till Östermalmscaféet Mocco där jag stökar undan mejl. Långsam service som vanligt, men supergod latte.

14.00 – kundmöte i närheten av Mocco. Vd har jag träffat förut, första bekantskapen med marknadschef och ett par andra nyckelpersoner. Möter först upp en kollega utanför. Vi har många möten ihop och vi samverkar fint på möten – synd att han snart går vidare mot nya utmaningar. Vi diskuterar en agenda för en internationell workshop anpassad för 60 personer som jag satt ihop. Mötet går bra och uppdraget växer och blir större. Eftersom vi är några minuter sena tackar vi nej till kaffe.

15.10 – promenad i det vackra vädret tillbaka till kontoret. Krisen från i morse är fortfarande en kris, i synnerhet eftersom deras kundtjänst fortfarande är tungt belastad, men just nu kommuniceras det ansvarsfullt kring de felaktiga uppgifterna i alla fall. Firar med att ringa till flickvännen som är på väg hem efter jobb och gym.

15.25 – vill inget hellre än att rulla igenom och kommentera min Google Reader, men prioriterar väl tillbaka på kontoret att diskutera med kollegorna i ett kundteam om hur vi bättre ska kunna hantera underleverantörer för att i förlängningen bättre kunna fokusera på det vi kan – strategisk kommunikation.

15.40 - taxi ut till en av Stockholms förorter och huvudkontoret för en av PR-byråns större kunder. Jag ger feedback på ett pressmeddelande i taxin. Hos företaget diskuterar vi de aktiviteter som genomfördes förra kvartalet och de som eventuellt ska genomföras i nästa. Dricker pulvercappuccino i pappersmugg utan att riktigt förstå varför.

17.20 – jag står på perrongen ute i förorten och väntar på t-banan. Mycket att göra efter mötet och jag flaggar via mejl för teamet att jag behöver stöd med flera aktiviteter. På t-banan lyssnar jag på musik och hittar på fantasihistorier om slumpvisa resenärer, en liten hobby jag har.

17.45 – kastar av mig träningsväskan och portföljen hemma i hallen. Irriterad över att ha släpat runt dem över hela stan. Egentligen skulle jag ha morgontränat, men bestämde mig för att träna efter sista mötet, men jag orkade helt enkelt inte. Flickvännen kliver upp efter att ha sovit ett par timmar och går och handlar två matlådor på Tropical Wok. Jag tar en dusch och rullar igenom och kommenterar Google Reader. Fångar upp lite reaktioner på de sociala nätverken.

18.15 – tidig middag. Vi äter, pratar och lyssnar på radio i köket.

18.45 – jag tar mig an fler av de mejl och mobilsvar jag inte har hunnit återkoppla på under dagen. Som vanligt glider jag i väg. Börjar kludda på whiteboarden, får idéer. Läser artiklar eller gamla scener ur romaner som jag får för mig att jag måste läsa igen. Vi har ju ingen tv, så det här kanske är någon sorts kompensation? Vi diskuterar flickvännens senaste tv-inslag (som vi ser på webben); vad var bra och vad hade kunnat göras bättre?

19.20 - vi tar samtalet vidare ut på promenad och vi går säkert en mil. Jag antecknar flitigt i min lilla Moleskine-anteckningsbok när vi får bra idéer. Vi pratar allt mellan himmel och jord. Vi går förbi en 7Eleven, men jag motstår frestelsen att köpa en latte.

20.45 – vi myser i den varma sängen efter den långa, kalla och mörka promenaden. Vi tittar på början av filmen A good year på flickvännens rosa Sony Vaio.

22.30 – flickvännen har somnat, hon har haft en lång dag och ska upp 03.30 i morgon igen. Jag reviderar ett utkast av en bloggpostning som jag skrev i söndags och publicerar den. Jag bannar några spammare från PR of Sweden och dricker te med honung.

23.00 – jag skriver ihop resultatet av en nyhetsverkstad och lyssnar på fransk hiphop. På Skype läser jag backlogg från ett par virtuella organisationer jag hjälper på ad hoc-basis. Ikväll är det piraterna som arbetar med att sätta ihop mig och ytterligare några experter till en specialistgrupp, men jag är måttligt intresserad. Jag har ju lämnat partiet och håller mig avvaktande. Ger dock ett förslag på en aktivitet som går ut på att låta hundratals fildelare på kommando gå till sin lokala polisstation och anmäla sig själva. Handling är den kraftfullaste kommunikationsformen!

23.40 – ser över morgondagens presentation. Det är en tvåtimmars föreläsning på engelska med kvalificerad publik, så jag petar med mina bilder. PR i sociala medier med fokus på B2B och internkommunikation. Jag facebookar samtidigt med en bekant som börjat jobba på ett företag som jag gärna skulle vilja jobba med – kanske han har några öppningar?

00.10 – dricker nyponsoppa fast det egentligen är läggdags. Bokar lite mötesrum, svarar på privata mejl och tittar på en fantastisk BBC-naturfilm på en av Play-tjänsterna (jag har flera datorer uppkopplade på skrivbordet – ibland fyra med flickvännens Vaio inräknad).

01.45 - sovdags. I morgon är det fredag! Jag bestämmer mig för att då ska minsann komma i väg till gymmet!

Analyserande / Dåligt / I praktiken / journalistik — Sofia Mirjamsdotter — 17 Comments
20
Mar 10

It’s time

Häromdagen hörde jag något alldeles hårresande. Nämligen att webbredaktionen på en svensk morgontidning vägrat lägga ut Spotifylänkar på webben i anslutning till exempelvis recensioner eller artistintervjuer, om de inte får extra ersättning för merarbete.
Då jag inte har fullständiga detaljer om turerna tänker jag inte peka ut redaktionen. I bästa fall stämmer det inte. Men det är inte första gången jag hör liknande hårresande historier om hur facket bortom rimlighetens gräns bromsar utvecklingen i branschen.
Det gör mig bekymrad.

Jag gillar när det händer grejer. Jag älskar utveckling. Och jag är nyfiken. Jag vill veta hur det går. Jag drivs – som gissar jag – många andra journalister, av just nyfikenhet. Viljan att ta reda på saker, viljan att vara med där det händer, när det händer, fascinationen i att följa skeenden.
Därför har jag också nu en i grunden positiv inställning till vad som händer omkring oss, i en så rasande takt att det är svårt att hänga med.

Men lite bekymrad är jag ändå, över relationen mellan de svenska mediearbetsgivarna och Journalistförbundet.

Jag skrev nyligen ett öppet brev till Journalistförbundet som gällde Kulturskaparna. Den här posten handlar om något helt annat. För om Kulturskaparna handlade om ett förhållningssätt till medborgarna, de som förväntas betala för den journalistik vi producerar, och om demokratiska värderingar och andra hjärtefrågor för mig som journalist, så handlar det här om förhållningssättet till arbetsgivarna, där jag alltför ofta möts av utgångspunkten att medieföretagen är onda, medan journalisterna är goda.

En förutsättning för att de ska kunna tjäna pengar är att de har duktiga journalister, och att det finns människor som vill betala för det journalisterna åstadkommer.
På samma sätt som en förutsättning för Journalistförbundets hela existens är att det finns kapitalstarka företag som kan anställa och säkra journalisternas jobb också i framtiden.
Vi är beroende av varandra, och även om facket givet ska försöka få ut så rimliga löner som det bara går, och företagen helt logiskt försöker hålla dem nere, så har vi i grunden mer gemensamt än somliga tycks tro.

Det finns frågor där mediearbetsgivarna och SJF är och länge varit rörande överens. Frågor där det lobbas gemensamt. Det rör sig om viktiga frågor så som demokrati och yttrandefrihet, inte minst i fallet Dawit Isaak. Det rör sig om frågor som berör grundläggande förutsättningar för att det ska kunna bedrivas objektiv och granskande journalistik. Att SJF och arbetsgivarna kan ställa sig på samma sida och slåss för gemensamma intressen är inte några konstigheter.

Därför är det tycker jag mycket märkligt att vi när vi står inför det mest omvälvande vi varit med om i mannaminne, så tycks skyttegravskriget som pågår mellan parterna intensifieras. När vi mer än någonsin är beroende av att samarbeta för att hitta en väg i den nya värld som föds mitt framför våra ögon.
För ja, läs mammaminne bokstavligt.
Ingen nu levande människa har deltagit i en så världsomvälvande revolution som den som fötts ur internet – en revolution som allvarligt hotar hela branschen, och i viss mån även det vi idag kallar journalistik. Eller i varje fall den yrkeskår varav stora delar är anslutna till journalistförbundet.

På andra sidan Atlanten är tidningsdöden redan nästintill epidemisk.
Här i Sverige blöder branschen. DN hårdbantar, Sydsvenskan ska krympa, SvD har redan genomgått flera stålbad, Aftonbladet chockade omvärlden förra året när de för första gången i tidningens historia gjorde sig av med 90 anställda. Och det vi ser är bara början.

Medan många stångar sina huvuden blodiga och tänker så det knakar, träffas, diskuterar, till och med hjälper varandra att finna lösningar som ska ta mediebranschen ur krisen, sätt att hitta framtidens ultimata distribution av nyheter på ett inkomstbringande sätt, finns det andra som tycks ta varje tillfälle i akt att bromsa utvecklingen, och därmed – som jag ser det – snabba på förödelsen. Mina tankar går till den brända jordens taktik, även om det är en något haltande jämförelse.

SJF och arbetsgivarna har aldrig förr haft så stora gemensamma problem, det har inte tidigare i historien varit så angeläget att samarbeta för att hitta lösningar.

Därför är det med sorg i hjärtat jag konstaterar att mitt fack än en gång, enligt principen att arbetsgivaren är ond, bestämmer sig för att inte ens anamma de lättaste stegen in i den nya världen, eftersom det säkert också bara handlar om att chefen vill jävlas.

Det handlar inte om det. Det handlar om vår framtid. Det handlar om fackets framtid, om journalisternas framtid, om journalistikens framtid och om hela branschens framtid. Det finns inte tid att jävlas, energin behövs till annat.
Och jag säger inte att det här är ett problem där ansvaret ligger enbart på journalisterna. Också arbetsgivarna har anledning att tänka om i vissa frågor, men det är en annan postning.

Det finns exempel på andra krisbranscher, som exempelvis flyget, där anställda och facket har förstått och exempelvis accepterar lönesänkningar för att rädda vad som räddas kan.

Så snälla journalister, anslutna till SJF, om ni läser detta. Nästa gång er chef ber er testa något nytt på nätet, som att länka till Spotify i samband med en skivrecension eller reportage om en artist – förstå att det inte är av elakhet, utan för att vi behöver samla alla krafter, stora som små, för att utveckla journalistiken och göra den attraktiv för dem som konsumerar och betalar för våra medier.
Gör inte som kollegorna, som vägrar länka till Spotify om de inte får bättre betalt.
Det kommer att sluta med att ni inte har någon arbetsgivare alls. I en inte alltför avlägsen framtid.

Bra / I praktiken / Nytt — Paula Marttila — 5 Comments
8
Feb 10

Dags att hacka SVT

Sveriges Radio blev första nordiska public serviceföretag att öppna sig mot tredjepartsutvecklare genom att släppa ett publikt API på Music Hack Day Stockholm förra helgen. Jag kunde tillsammans med Josefina Moström och Magnus Suneson från SR’s webbutvecklingsteam stolt bevittna hur det byggdes nya sätt att ta tillvara SR’s innehåll. Du kan läsa mer om SR på Music Hack Day och vilka nya tjänster som såg dagens ljus här.

Som föregångare och förebild till öppna public serviceföretag är BBC som sedan november 2004 har bjudit in externa utvecklare under rubriken “use our stuff to build your stuff…”

Varför ska public service och andra företag erbjuda öppna APIer?
Främst av två enkla skäl: För att man som företag aldrig kommer att ha varken tillgång eller resurser till all innovation internt, men framför allt för att öka räckvidden genom att nå fler användare. Som ett exempel på styrkan av öppna APIer kan nämnas onlinemusiktjänsten Last.fm som får över 45% av sin trafik, 6,2 milj besök/mån, via tredjeparts APIer! (PDF)

I Stockholm hölls nyligen DagsVara, en konferens för mediebranschen med fokus på inspiration och innovation. Där lyssnade jag bland andra på Thomas Porsaeus, Strateg på SVT. Thomas har som en av sina främsta uppgifter att öka SVT’s räckvidd, att vara marknadsledare säger han är en överlevnadsfråga för SVT.

Thomas talade mycket om utmaningarna för SVT i ett medielandskap där tittandet har blivit unikt och individuellt, ensamtittandet ökar medan primetime blir kortare och sprids ut över dygnet med allt senare vanor. Enligt honom har on demand-tittande en årlig tillväxt på 60-70%, vilket gör att det är allt svårare att samla tittare kring lägerelden. Det vill säga att få människor att titta tillsammans. Han poängterade också vikten av sociala medier som gör det möjligt att förmedla en större nyhetsupplevelse.

Det var just igår under melodifestivalens första deltävling som jag tänkte speciellt på Thomas, lägerelden, och öppna APIer. Igår kunde nämligen tittarna för första gången följa melodifestivalen på Twitter – på Text-teve sidan 198. Nu har jag varken teveapparat eller är ett fan av melodifestivalen, utan förlitade mig helt på att mitt nätverk skulle rapportera det bästa och det sämsta från kvällen. Det gjorde jag genom att hålla ett halvt öga på kvällens hashtag (=sökord) #Mel2010 på Twitter.

Behovet av att samlas kring lägerelden har bevisligen inte minskat kunde jag konstatera, bara tagit andra former. #Mel2010 löpte stundvis mer eller mindre amok, en kort stunds frånvaro från flödet kunde resultera i över 1100 nya olästa twittermeddelanden, så kallade “tweets”.

Tanken med lägerelden och interaktivitet med tittarna från SVT’s sida var därmed god, men reaktionerna på genomförandet lät inte vänta på sig. Joakim Jardenberg var snabb på att kommentera och sammanfatta dem föredömligt.

Inte minst riktades kritik mot att det flöde som visades i Text-teve bestod endast av tweets från Annika Lantz och Ebba von Sydow. Lägereldseffekten uteblev alltså för dem som bara följde flödet via teven.

När väl SVTPlay’s iPhone applikation har landat i iTunes, rekommenderar jag Thomas att slå en signal till Josefina och Magnus på SR och snacka öppna APIer. Med en öppen API får vi kanske chansen att på riktigt samlas kring nästa lägereld, och kanske även äntligen få hjälp att finna lösning till taggning av innehåll, enligt honom en högt stående punkt på användarnas önskelista.

Dags att hacka SVT.

Analyserande / I praktiken / I teorin / Nytt / journalistik — Bjorn Hedensjo — 24 Comments
28
Jan 10

Sju goda skäl att låta webbmedier vara självständiga

En sak har jag lärt mig efter snart tio år på webbmedier – när det gäller webbstrategier finns inga enkla svar och inga absoluta sanningar. Förutsättningarna förändras över tid, ofta snabbt, och det som var rätt i går behöver inte vara det i dag.

Om och i vilken grad webb- och papperstidningsredaktioner ska vara integrerade eller självständiga (hur mycket webbredaktionen ska arbetsledas från pappret och hur mycket ur pappret som ska publiceras på nätet) är eviga debattämnen i Sverige och internationellt, och debatten böljar fram och tillbaka från år till år, allt beroende på det senaste goda exemplet.

För ordningens skull ska vi börja med att konstatera att få webb- och pappersredaktioner är helt integrerade eller självständiga, det är en glidande skala. Frågan inte svartvit – båda varianterna har sina fördelar och nackdelar, och självklart spelar det roll vilken tidning det handlar om. Med detta sagt så tycker jag att fördelarna med en självständig dagstidningswebb, med dagens förutsättningar, klart överväger nackdelarna – åtminstone om man har en resursstark webbredaktion. Under mina år som verksam på webbmedier har jag jobbat på redaktioner längs i stort sett hela skalan integrerad-självständig. Baserat på mina erfarenheter: Här listar jag några av uppsidorna med en självständig webb, jämfört med den integrerade varianten.

1. Webben mår bra av att arbetsledas från webben. I en integrerad redaktion blir det i praktiken så att webben med jämna mellanrum, direkt eller indirekt, styrs av papperstidningschefer som fattar papperstidningsbeslut. Detta alldeles oavsett hur organisationsskisserna och avsikterna sett ut på förhand. Resultatet blir ofta en sämre nyhetswebb, som inte till fullo utnyttjar mediets unika möjligheter (interaktivitet, databasjournalistik, multimedia och annan webbfördjupning, med mera).

2. Organisationen mår bra av tydliga beslutsstrukturer. På integrerade redaktioner blir arbetssituationen för webbmedarbetare lätt besvärlig, eftersom de i praktiken lyder under dubbelt eller mångdubbelt chefsskap (webbchef plus överordnad chef för pappret plus avdelningschefer på pappret). På en självständig webbredaktion slipper man man mängder med intressekonflikter och maktstrider som är vardag på en integrerad redaktion.

3. En självständig webb slipper bli en ”papperstidning på nätet”. Är intimt sammanlänkad med punkt ett ovan, och dessutom nära kopplad till frågan om distribution av innehållet i papperstidningen. En webbredaktion med uppdrag att publicera allt eller det mesta ur papperstidningen på nätet kommer att göra en statisk webbtidning som grafiskt och innehållsmässigt är väldigt präglad av papperstidningen.

4. En självständig webbredaktion är öppnare mot omvärlden. Om man slipper uppdraget att väldigt nära spegla “modertidningen” får man frihet att göra något mycket bättre – nämligen den bästa tänkbara sajten för läsarna.

5. En självständig webb kan lägga kraften på det webbunika. I mina ögon är det bättre att sätta redaktörsmuskler på exempelvis en snygg webbgrafik än att pliktmässigt puffa upp en papperstext som man erfarenhetsmässigt (nätet är som bekant mycket mätbart) vet gör sig dåligt på nätet.

6. En självständig webbredaktion har bättre självförtroende än en integrerad. Insikten att webbmedier klarar att stå på egna ben och att redaktionell webbkompetens är något speciellt höjer statusen i egna och andras ögon.

7. Resultaten talar för de självständiga webbmedierna. Två svenska webbmedier utmärker sig skyhögt över alla andra när det gäller två viktiga mått: Lönsamhet och räckvidd (antal läsare) jämfört med den egna papperstidningen. Dessa två är Aftonbladet.se och Di.se – och båda har byggt sin framgång under perioder av stor självständighet för både redaktion och sälj.

På DN.se, där jag är chef sedan några månader, är vi nu i färd att göra resan mot större självständighet. Men självklart ska vi inte sluta att publicera innehåll ur Dagens Nyheter. Agendasättande nyheter, recensioner och kritik, utrikesmaterial och många andra typer av artiklar – inte minst de som är särskilt relevanta för en webbpublik – ska publiceras på DN.se även fortsättningsvis. Vi ska också fortsatt lyfta DN:s profiler på nätet och göra en webbsatsning på bildjournalistik, opinion och debatt, för att nämna något.

Riktmärket är att publicera ungefär 30 procent av papprets innehåll på nätet, ett mål vi nästan nått redan nu (detta, ska tilläggas, helt utan negativa reaktioner från läsarna och med en färsk rekordnotering vad gäller trafiken). Jag gissar att det också är mycket nära den nivå som flera andra dagstidningar ligger på, exempelvis Expressen och Aftonbladet (återstår att se om någon orkar inleda korståg mot deras webbstrategi). Ingen dramatik alltså – DN.se ska fortsätta att vara en kvalitetssajt med bredd och djup.

De senaste månaderna har jag haft förmånen att jobba med mycket professionella webbjournalister och utvecklare, och jag kan försäkra att vi inte kommer att vara ett dugg defensiva i vårt arbete med DN.se – nu ska en bra sajt bli ännu bättre (se punkt 1-7 ovan). Håll utkik.

← Older Entries