I praktiken


25
Mar 11

Att ta godis från främlingar

Här följer en gästblogg från Therésia Erneborg som till vardags bloggar på Söta Saker. Den beskriver hur PR-byråer går till väga för att få gratisreklam i bloggar.
Vad tycker du, är detta ett bra sätt att marknadsföra sig, eller borde fler bloggare svara som Therésia? Ni som jobbar med PR, vad säger ni?

Att ta godis från främlingar

Häromdagen hade jag en intressant mejlkonversation med en kvinna från en PR-byrå. Hon jobbade med att lansera en ny glassmaskin och ville erbjuda mig att anordna en tävling på min blogg, där mina läsare bland annat skulle titta på en reklamfilm om glassmaskinen, svara på frågor och läsa om glassmaskinens förträfflighet. Ett utmärkt sätt att annonsera, kan man tycka. Produkten sätts i ett sammanhang (en tävling), når ut på en stor plattform där alla läsare är intresserade av bakning och matlagning och ger dessutom läsarna ett mervärde i form av chansen att vinna en glassmaskin. Gott så. Problemet med just den här annonskampanjen var att PR-kvinnan ville att jag ska göra den gratis. Eller ja, till priset av en ny glassmaskin hemskickad i brevlådan, för att vara mer exakt. Konversationen som följer (och som finns återgiven nedan) är väl egentligen vare sig dummare, roligare eller mer häpnadsväckande än den här typen av mejlsamtal brukar vara, men den belyser en attityd som börjar bli ett allt större problem för oss som bloggar (som jag även skrivit om här). Dessutom är den långt ifrån den enda i sitt slag.

Som bloggare får man ständigt en massa mer eller mindre vansinniga erbjudanden från PR-byråer och andra aktörer som vill tjäna pengar på ens blogg. Man kan till exempel, som i det här fallet, bli erbjuden någon fin köksmaskin mot att man gör reklam för den på bloggen. Eller få ett gäng chokladaskar att lotta ut till sina läsare mot att chokladtillverkarens namn får synas i bild. Andra gånger kan man bli bjuden på fester, mässor och provsmakningar, där det i gengäld förväntas att man ska skriva om hur god den nya polkagrischokladen är eller använda extra mycket av just den eller den typen av kakao nästa gång man bakar något till bloggen. Till priset av några paket mjöl, en ny elvisp eller ett par chokladkakor vill företag och PR-byråer alltså ha reklamplats på Sveriges största plattformar för just de läsare som de vill nå. En reklamplats som i en tidning med samma mängd läsare skulle kosta betydligt mer än så.

Problemet är tudelat. Dels handlar det om en PR-värld som inte förstår sitt eget bästa. Som utnyttjar (ofta unga, kvinnliga) bloggare utan att inse värdet av att behandla dem schysst och rättvist och betala för sig. Som profiterar på den omsorgsfullt och hängivet uppbyggda läskrets som bloggarna skapat genom att (ofta gratis och under flera år) göra det de är bäst på – skriva, fota, formulera sig och skapa relationer.

Men det handlar också om bloggarna, som inte förstår sitt eget värde. Som inte ser vilken enorm makt och marknadskraft de besitter. Och vilket gränslöst inflytande de kommer att ha i framtiden – när papperstidningar inte längre är något annat än charmiga stenkakor man köper på loppis.

När bloggarna inser det kommer det inte att bli nådigt att vara en inställsam och parasiterande PR-byrå. Då kommer det att kosta pengar att använda de här fantastiska och unikt nischade annonsplattformarna till att marknadsföra sina produkter och inte räcka med att stå i skuggorna och sticka till dem en chokladkaka då och då. Förhoppningsvis kommer bloggarna då också att minnas hur utnyttjade de blivit av PR-byråerna och gå raka vägen förbi dem, direkt till annonsörerna.

____________________________________________________

Hej Theresia!

I april lanserar vi en helt ny sorts glassmaskin för alla som snabbt vill göra egen glass. Du gör din egen glass på mindre än 15 minuter. Det är bara att plocka fram skålen från frysen, hälla i smeten och vänta ca 10 minuter. Perfekt för otåliga barn och fikasugna föräldrar!

Vi vill gärna låta dig testa glassmaskinen. Dessutom vill vi ge dina läsare chansen att tävla om en egen. Kontakta oss före den 28/3.

Bloggtävling

För att testa den nya glassmaskinen spelade vi in filmen ”Glassmaskinsexperimentet” där vi lät fem barn utsättas för en utmaning: att låta bli att äta glassen som står framför dem på bordet, tills mamma och pappa kommer tillbaka. Se filmen här:

Vill du arrangera en tävling så gör du så här:
1. Lägg upp filmen på din blogg.
2. Hitta på en fråga kring filmen, t ex ”Vilken färg har Elvira på tröjan?” eller ”Äter Elvira av glassen?” Svaret ska alltså gå att hitta i filmen.
3. Kom också på en motiveringsfråga – t ex när är glass som godast?
4. Be dina läsare maila svaren till dig.
5. Du utser vinnaren. Meddela vinnaren och maila vinnarens kontaktuppgifter (inkl. mail och mobilnummer) tills oss så skickar vi ut priset.

Tävlingen bör ligga uppe i ca 2 veckor.

(Beskrivning av glassmaskinen…)

Vänlig hälsning
“Sara”

____________________________________________________

Hej igen Sara,

Visst finns det möjlighet att hålla eller sponsra en sådan tävling på Söta saker! Här nedan följer priser för annonsering och tävlingssponsring på bloggen. Givetvis går det också att göra en tävling som pågår under mer än en vecka om man vill det.

Med vänlig hälsning,

Therésia

(Annonspriser…)

__________________________________________________

Hej Therésia!

Vi har tyvärr inte möjlighet att annonsera.

Vänlig hälsning
“Sara”

__________________________________________________

Hej,

Jaså? Jag trodde att det var exakt det ni ville göra.

Mvh,

Therésia

__________________________________________________

Hej,

Vårt syfte är inte att köpa annonsering. Vi vill ge dig och dina läsare möjlighet att testa glassmaskinen. Det är en väldigt fin produkt (rek pris 595 sek) som vi tror att dina läsare skulle uppskatta. På så vis sprider vi ut information om produkten.

Vänlig hälsning
“Sara”

__________________________________________________

Hej,

Så ni vill alltså göra en två veckor lång reklamkampanj för er produkt på en blogg med en nischad målgrupp på cirka 12 000 unika besökare i veckan för 595 kronor? Det är inte att “sprida information om en produkt”. Det är att annonsera till ett orimligt lågt pris och ganska oförskämt.

Jag är relativt säker på att mina läsare skulle uppskatta om den reklam som riktas mot dem är ärligt betald för.

Mvh,

Therésia

__________________________________________________

Hej,
Jag är ledsen för att det har blivit missförstånd. Vi har haft liknande erbjudanden och vet att bloggare brukar uppskatta att tävla ut produkter till sina läsare. Många bloggare hör också av sig till oss för att de vill ha produkter att tävla ut. Det var inte alls meningen att vara oförskämd och dina synpunkter är tänkvärda.

Vänlig hälsning
“Sara”

__________________________________________________

Hej,

Det är väl just det som är så obehagligt, att det inte alls handlar om ett missförstånd, utan ett systematiskt utnyttjande av (ofta unga tjejer) som tillbringat otroligt mycket tid och kärlek med att bygga upp en lojal och intresserad läsekrets genom att göra det de är bra på – skriva, fota och bygga relationer. Jag har väldigt svårt att tro att ni som PR-byrå skulle närma er en etablerad papperstidning med samma mängd läsare som dessa bloggar och erbjuda dem att exponera er produkt under två veckor mot att de får en glassmaskin.

Jag tror att ni som branch kommer att få väldigt svårt att överleva om ni fortsätter att ha den synen på bloggarna som ni har idag. Ryktet om PR-byråer som beter sig dåligt och inte betalar för sig går fort i den digitala världen, där bloggtjejerna har ganska stor makt. Men det vet du förstås redan, annars skulle du inte försöka få dem att sälja dina glassmaskiner.

Mvh,
Therésia


19
Feb 11

Makten har redan lämnat redaktionerna

Makten har redan lämnat redaktionerna

Det är en intressant maktkamp vi bevittnar just nu när de traditionella mediestrukturerna krackelerar och nya så sakteliga växer fram. Vi är mitt uppe i denna process, och ingen tror jag vet riktigt var det kommer att sluta. Men tecknen på att det håller på att hända blir allt fler.

Visst, traditionella medier har utmanats länge, kanske man kan hävda. Men nu börjar frågorna nå längre ut, till en bredare publik. Konflikterna blir tydligare.

Fallet med den bloggande kommunchefen i Katrineholm är kanske det mest uppenbara. Chefredaktören för lokaltidningen Katrineholmskuriren Krister Wistbacka beklagar sig öppet att kommunchefen “förstör” deras granskning, “folket förmår inte att sålla bland allt han lägger ut på sin blogg”, resonerar tidningsmannen. Men folket är bara glada och ser tidningen som bakåtsträvare. Nu är det inte bara tidningen som kan ha en publicistisk linje och nå ut till läsarna. Kommunchefen Mattias Jansson kan sätta sin egen agenda, eller i alla fall försöka göra det.

När Fredrik Reinfeldts stab revolterar mot det statsministern menar är en förvrängning av hans ord i DN är det samma sak. Regeringen publicerar sin egen version av historien, med ett “bevis” i form av en bandinspelning. Att jag personligen tycker statsministern är helt fel ute hör inte dit, av de hundratals läsarkommentarerna att döma är det många som håller med Reinfeldt om att han blivit feltolkad. Sveriges mäktigaste man låter sig inte nöja sig med den vinkling traditionella media gör, han publicerar själv sin vinkel, och vinner delvis gehör för den. Han flyttar utan tvivel i alla fall fokus från sakfrågan till bråket mellan honom och tidningen.

Världens högst värderade it-företag har samtidigt gått och blivit publicist för hundratusentals journalistiska alster värden över, genom att bolaget kontrollerar butiken där tidningarna säljs. Visst, Apples App Store är EN av flera digitala butiker för journalistik, men det intressanta här är att den kontrolleras av företagsledare på ett it-bolag, inte av publicister eller mediadirektörer. Journalistiken har reducerats till en produkt som ska sälja i en butik som inte bara är världsomspännande och världsledande, den leds också att personer med sin egen syn på vad som är moraliskt okej och inte. Visst, Coop bestämde sig för att plocka bort porren ur hyllorna för några år sedan, men Coops marknadsandel på tidningsförsäljning i Sverige går inte att jämföra med Apples på digital medieförsäljning. Större delen av den svenska tidningsförsäljningen kontrolleras dessutom av Tidsam, som ägs av de stora förlagen. Inte av ett it-företag som säljer datorer och bärbar hemelektronik. Och även om Google eller Microsoft skulle nå framgångar med sina digitala butiker är inte heller de publicister utan it-bolag med en helt annan agenda.

Tydligare kan det inte säga: Journalisterna är inte längre agendasetters.
När det gäller distributionen som en gång i tiden var mediehusens paradgren nummer ett har vi helt blivit omsprungna.

Så är då journalistiken död? Behövs inte journalister längre?
Jo, naturligtvis. Men det kommer ställas än större krav på oss för att folk ska lyssna till oss eller köpa våra produkter.
När det gäller agendafrågan är det bara att inse att vi måste bli ännu bättre på att förstå vilka frågor som engagerar, vilka frågor som är viktiga för demokratin. Och det kan vi bara göra i samarbete med våra läsare/tittare/besökare/lyssnare. Många journalister som är urduktiga på att känna av vad som är på agendan, men ibland är andra bättre än oss. Då ska vi lyssna, lära och ta till oss kritiken, inte sitta på egna stolar och tjurigt käbbla emot. Vi ska göra bra journalistik för våra läsare, tittare, lyssnare, besökare – inte primärt marknadsföra våra egna egon.

Distributionsfrågan är knepigare, men kan, något hårddraget, på sitt sätt sammanfattas i samma tes.  Gör vi bara våra papperstidningar och webbupplagor tillräckligt bra så kan vi klara oss utan Apple. Visst, Apple sitter på infrastrukturen till det som många ser som framtidens stora betalningslösning för medierna. Det gör det bara ännu viktigare att vi som erfarna publicister argumenterar för att få in yttrandefrihets- och demokratiaspekter i it-bolagens digitalbutiker. Vill Apple, Google och Microsoft bli våra nya distributörer kan vi också ställa mycket tyngre publicistiska krav på bolagen.

Tyvärr handlar diskussionen idag mest om Apples villkor och avgifter, vilket skymmer de mer centrala publicistiska frågorna.

Det här är bara början. Fajterna kommer bli fler och säkerligen smutsigare. Men för den som bryr sig om journalistikens framtid som oberoende skildrare och granskare av vårt samhälle, för alla oss är det hög tid att fundera på vilken roll vi vill ha i framtiden. Toppolitiker, bloggande lokalpampar och multinationella it-bolag gör det i alla fall inte. De bara gör.


10
Feb 11

Offentlighetsprincipen, journalistrollen och härskartekniker

Jag är journalist. Jag säger det, även om jag inte längre ägnar huvuddelen av min arbetstid åt journalistiska arbetsuppgifter. Varför jag ändå kallar mig journalist är därför att jag har det i ryggmärgen.
De journalistiska grundprinciperna och värderingarna som styr mitt handlande även då jag gör annat än journalistik.
Dit hör bland annat att jag är rädd om min trovärdighet. Jag är så till den grad rädd om den att jag inte sällan väger mina ord på våg, väl medveten om att jag när som helst kan ställas till svars av vem som helst, för det jag säger och gör. Enkelt uttryckt kan man också säga att jag försöker leva som jag lär.
Jag lyckas inte alltid. Självklart inte. Jag är också människa. Men jag försöker.

Året 2011, när snart sagt varje journalistiskt alster finns tillgängligt på internet, och därtill tusentals granskare med egna plattformar för publicering, är det vardagsmat för journalister att bli ifrågasatta och granskade. Av sina läsare, lyssnare och tittare. Ibland sker ifrågasättandet i kommentarsfält direkt anslutna till en artikel, andra gånger genom syrliga kommentarer på Twitter, åter andra genom att någon dissekerar en text i en egen blogg eller kanske på Flashback.

Många ser detta som något dåligt. Många känner sig obekväma med att vem som helst öppet kan ifrågasätta allt ifrån en formulering till hela syftet med ett genomarbetat jobb, och såga resultatet.
Jag ser det som något oerhört bra, eftersom vi journalister måste leva som vi lär. Vi måste tåla att granskas, så som vi granskar andra. Vi måste vara öppna och offentliga med vad vi gör och hur och varför, så som vi kräver öppenhet av andra. Det logiska resultatet av detta bör vara att vi skärper oss. Blir än mer noggranna med research och formuleringar, och åstadkommer bättre resultat. Det innebär också att vi tränas i att argumentera för de prioriteringar vi gör, och därmed kanske inser att vi ibland prioriterar fel.

Men det var inte ovanstående jag hade tänkt skriva om idag. Jag har nämligen skrivit detta så många gånger redan, här på SSBD sedan 2008. Jag har ett tag trott att allt redan är sagt. Att inget nytt finns att tillägga, att SSBD spelat ut sin roll. Jag önskar åtminstone att det vore så. Det är inte så.

Svenska journalister är fortfarande livrädda för granskning. Svenska journalister är fortfarande livrädda för öppenhet. Och tydligen inte endast då det ställs krav på dem själva om öppenhet, utan otroligt nog även när personer i maktposition är öppna och använder sig av offentlighetsprincipen, en princip som alla journalister säger sig älska. Så länge den inte drabbar dem själva.

Johannes Wahlström är ett färskt exempel på en journalist som kan sägas inte riktigt leva som han lär, eller som i varje fall ställer högre krav på andra än sig själv, då han absolut inte ville att förhöret med honom själv skulle “läcka” ut till media.

Ett annat om möjligt än mer obegripligt exempel är konversationen, eller vad man ska kalla det, mellan Katrineholms kommunchef Mattias Jansson och journalister från Katrineholms-Kuriren.

Det hela började igår, när en av tidningens reportrar skickade ett mejl till Mattias Jansson med en rad intervjufrågor. Frågorna rörde en granskning av kommunens användande av sociala medier. Bra grej, tänker man vid första anblicken. Sedan läser man frågorna. De är insinuanta, långt ifrån öppna, och det är tydligt att reportern på förhand har bestämt sig för att det här med kommunens närvaro i sociala medier är en dålig sak.
Man kan ha alla möjliga åsikter om en kommuns närvaro på nätet, inte minst hur närvaron ser ut och fungerar i praktiken. Men att ha en sådan i grunden negativ syn på sociala medier i stort som reportern avslöjar i sina frågor tycker jag är otroligt märkligt av en journalist år 2011.

En anledning att jag fortfarande kallar mig journalist är också att jag står för och slåss för demokratiska värderingar och rättigheter, för yttrandefrihet och transparens hos makten. Självklara saker kan tyckas.

Det tycker inte reportern på Katrineholms-Kuriren.

Mattias Jansson lever som han lär. Han publicerar först alla frågor i sin blogg, och crowdsourcear svaren genom att be sina läsare om hjälp.
Svaren han fått kan skrivas ut rakt av och användas som läromedel för vilken kommun som helst som funderar på att kasta sig ut i sociala medier. Han tar hjälp av dem och skriver svar till reportern, vilka han också publicerar i sin blogg.

Det Mattias Jansson gör är att han använder sig av offentlighetsprincipen, av internet, han agerar demokratiskt och öppet, han blottar också sin strupe eftersom vem som helst faktiskt kan kommentera och ifrågasätta hans svar, det kan finnas personer med insyn eller andra som känner till eventuella snedsteg som kan lägga sig i och Mattias Janssons handlande uppmuntrar till den sortens beteende från personer med horn i sidan till honom.
Det är just detta med att blotta strupen som är det farliga med offentligheten.
Och han blottar inte bara sin egen, utan även reporterns strupe när han publicerar frågorna i sin blogg.

Jag förstår att reportern tycker att det känns olustigt. Jag förstår också att reportern känner sig utskrattad och förlöjligad främst av ett par kommentarer till Mattias Janssons bloggpost. Reportern får smaka på sin egen medicin. Obekvämt.

Så vad händer då? Jo, reportern vill inte längre konversera med Mattias Jansson via mejl.
Istället skickar en annan av tidningens medarbetare följande mejl till Mattias Jansson, som jag begärt ut från Katrineholms Kommun med stöd av offentlighetsprincipen:

“Hej Mattias!

Jag har förstått av Marlene att du är svår att få tag på i dag. Jag håller på att skriva en artikel angående din publicering av Marlenes frågor på din blogg. Jag skulle behöva dina kommentarer och skickar därför här några frågor som jag vore glad om du kunde ta dig tid att besvara. Artikeln kommer att gå i morgondagens tidning.

Varför valde du att ta hjälp att av bloggläsarna för att besvara frågorna?

Borde inte en kommunchef kunna besvara dessa frågor utan hjälp av andra?

Du publicerar samma material som begärts ut för att genomföra en granskning och skriver egna kommentarer innan journalisten ens fått tillgång till det fullständiga materialet. Är förfarandet ett försök att komma undan en kritisk granskning?

Ditt förfarande kan uppfattas som en sorts härskarteknik. Är det frågan om det?

Att föregripa en journalistisk granskning, är det schyssta spelregler anser du?”

Jag är, precis som Joakim Jardenberg, chockad.

Mejlet innehåller så många fel så att jag inte vet var jag ska börja.
Givet att Katrineholms-Kuriren känner sig kränkta eller förminskade av den uppmärksamhet som Mattias Janssons bloggposter fått, tycks de reagera med ryggmärgen och känslan istället för att andas djupt och tänka igenom sin egen roll. Och resultatet blir att de målar in sig själva ännu mer i ett hörn, gör dubbelfel istället för att försöka reparera skadan från det första mejlet som trots insinuationer och en mindre trevlig ton ändå innehöll en del relevanta frågor.

Fråga ett har jag inga invändningar emot. Fråga två funkar väl, även om formuleringen kanske borde ha varit “Kunde du inte svara själv?”

Sedan får vi en föreställning i självfullkomlighet, dissande av den offentlighetsprincip som jag är övertygad om att alla på Katrineholms-Kuriren innerst inne kramar, samt en liten uppvisning i de härskartekniker som Katrineholms Kuriren beskyller Mattias Jansson för att använda.

Jag blir häpen, chockad, men allra mest beklämd, och lite ledsen.
Att påstå att Mattias Jansson på något sätt försöker förhindra en journalistisk granskning genom att själv publicera de offentliga uppgifter som journalisten frågat efter är absurt, obegripligt. När handlandet i själva verket ökar kommuninvånarnas möjligheter att läsa kommande artiklar med kritiska ögon, jämföra med Mattias Janssons egna uppgifter och dessutom ger en rad personer utanför Katrineholms-Kurirens läsekrets insyn i kommunens korridorer.
Ett agerande som varje vän av demokrati och öppenhet borde välkomna och omfamna, oavsett ämne, oavsett innehåll.

Den senaste tiden har journalistrollen diskuterats flitigt. Bland annat på JMK, där bland andra tidningen Journalistens chefredaktör Helena Giertta knappt kunde andas av upprördhet över själva tanken på att journalistrollen är under förändring.

Jag misstänker att hennes upprördhet över Anders Mildners framtidstankar bottnar i samma rädsla som den vi åser från Katrineholms-Kurirens medarbetare. Nämligen rädsla för att förlora makt, inflytande och rätten att diktera agendan för den offentliga diskussionen.

När varje journalists strävan kanske egentligen borde vara att göra sig själv överflödig?

/Sofia Mirjamsdotter

ps. Fredrik Wass säger det med färre ord än jag. ds

Uppdatering:
När man trodde att det inte kunde bli värre.
Och detta tycks vara det enda som internetläsarna får ta del av från granskningen från Katrineholms-Kuriren.

Förbryllande är också Thomas Mattssons kommentar till det hela.

Läs även Fredrik Strömbergs kommentarer.


Flattr this


8
Feb 11

Gästblogg: Twitternytta för lokalradion

Inte sällan kritiseras Twitter för att vara ett storstadsfenomen, något som journalister på landsbygden inte har så stor nytta av. Nicklas Malmberg som jobbar på Sjuhärad Direkt i Borås berättar här hur de haft nytta av Twitter, på kortare och längre sikt:

Jag heter Nicklas Malmberg och jobbar på en liten samhällsjournalistisk redaktion som gör programmet Sjuhärad Direkt på Sveriges Radio Sjuhärad P4 i Borås. När vi gav oss in i den sociala medievärlden för ungefär två år sedan gjorde vi det som ett experiment, och jag började twittra som @7direkt ”som en blandning av Agenda, Hylands hörna och En ding ding värld”.
Det är framför allt jag som skött vårt twitterkonto (lite som att mata en surdeg, med omsorg och kärlek) där jag ville testa blandningen av lokaljournalistisk nyhetsförmedling, satir, nonsensartad underhållning och dialog med publiken. Gränserna har varit ganska flytande, eftersom jag själv gillar journalistik och satir som tvingar publiken att jobba med sitt kritiska tänkande.

Från början hade jag och resten av redaktionen inte några tydliga förväntningar på vad twittrandet skulle ge, mer än att det var roligt och spännande. Nu, omkring två år senare, kan vi konstatera att vi twitter är ett väldigt bra och effektivt arbetsredskap för en liten redaktion journalister, som befinner sig ganska långt från det riksmediala centret i Stockholm.

För er som aldrig twittrat så funkar det som en ständigt levande ström av SMS-liknande statusuppdateringar på max 140 tecken, där man t ex kan hitta länkar till bloggar och nyhetsartiklar. De twittrare man väljer att följa (många är journalister, PR-människor eller rör sig gränslandet av dessa verksamhetsområden) dyker upp i ens ”flöde”.

Vi har sen vi startade @7direkt-kontot till exempel fått mängder av tips och idéer som vi sen kunnat genomföra i programmet, både uppslag till tyngre politisk journalistik och rena klacksparkar. Vid ett tillfälle upptäckte vi en twitterdiskussion om dåvarande arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorins nya skägg, som han visat upp i Aktuellt på kvällen. Det resulterade i att vi gjorde ett program om Littorins skägg som i sin tur ledde till kontakt med frilansjournalisten och krönikören Elin Grelsson, @elingrelsson.
Efter några inledande rader om det aktuella skägget startade vi så småningom ett samarbete som nu är inne på tredje säsongen, där Elin är regelbunden krönikör i vårt radioprogram. Det samarbetet hade aldrig blivit av utan twitter, vågar jag med säkerhet säga.

Genom twittrandet har vi också fått en helt ny publik (som dock är snudd på omöjlig att uppskatta storleken på) långt utanför vårt sändningsområde. Vi har omskrivits i medier (bland annat i en sportkrönika i Sydsvenskan, och två gånger i DN:s radiokrönika) som förmodligen inte ens vetat att vi finns om det inte vore för twitter. För vår del gäller också det omvända förhållandet, att vi upptäckt bloggar och redaktioner genom flödet.

Men förutom den rena nyttan, så händer något bra med mig som journalist när jag twittrar. Vårt twittermotto “Som en blandning mellan Agenda, Hylands hörna och En ding ding värld” stämmer numera även utmärkt som beskrivning av flödet. Man får allt, och allt blir mycket tillgängligare: Länkar till nyheter, analyser, mediekritik, recensioner av debatter, radio- och teveprogram. När man lär sig att få en hygglig överblick över flödet, så finns där mängder av myrstigar att följa. På twitter händer det dessutom ofta att diskussionen har ett annat fokus än i de traditionella medierna, med stickspår som är betydligt mer intressanta än de baktunga expertsamtalen, där en liten grupp etablerade experter och proffstyckare ibland skapar en så öronbedövande rundgång att det är svårt att koncentrera sig på vad som sägs.

Vid sidan om nyhetsförmedlingen sjuder också flödet av satir, underhållning, rena tokerier, Youtube-klipp (en favorit under vårt twittrande är moderate riksdagsmannen Hans Rothenberg som försöker förklara storheten med Moderaterna genom att blanda en ”Free Martini”.) M-drinken blev ett radioinslag i Sjuhärad Direkt också, allt i en ständigt levande ström.

Jag älskar den här blandningen, bland annat eftersom den tvingar mig att lägga mitt eget pussel, dra mina egna slutsatser, och dagligen kolla uppgifter mot varandra. Twitter serverar en blandning av hårda fakta, journalistiskt lättviktsgods, osanningar och satiriska krumsprång utan att det finns några ledarskribenter att hålla i handen för att lista ut vad som är vad. Ibland är det njutbart svårt att skilja verkligheten från dikten, men att kasta sig in i detta källkritiska minfält håller de journalistiska sinnena på helspänn. Alla journalister rekommenderas att utsätta sig för detta, om inte annat för att det JÄVLIGT KUL också.

/Nicklas Malmberg
Programledare och reporter på samhällsprogrammet Sjuhärad direkt.
Twittrar som @7direkt.


19
Dec 10

Istället för veckobrev – #prataomdet

Vissa rörelser kan inte förutses.
Några få personliga tweets kan utlösa jordskred, öppna dammluckor, släppa ut odjur.

Det är precis vad som hände den gångna veckan, och det är anledningen till att det inte blir någon veckosammanfattning i vanlig ordning.
Jag har helt enkelt hamnat någonstans i stormens mitt, och ägnat all min vakna tid de senaste dagarna åt #prataomdet. Därför har jag inte lyckats ha den koll på mitt övriga flöde som jag brukar och som är nödvändig för att kunna ge er relevanta länkar om branschhändelser. För det ber jag om ursäkt.
Istället ber jag att få låna er tid några minuter, för att berätta vad det är som har hänt. Försöka förklara vad #prataomdet handlar om. Från mitt perspektiv.

Det började i tisdags kväll. Johanna Koljonen – @jocxy på Twitter – twittrade om sina erfarenheter. Minnen som väcktes till liv då hon funderade över anklagelserna mot Julian Assange, och smutskastningen av de anmälande kvinnorna.
Hon berättade öppet och naket om hur hon haft sex med äldre man, att hon ville, men att han någonstans i mitten bröt deras gemensamma överenskommelse om att använda kondom.
Hon resonerade kring bristen vi har på ett språk för att faktiskt prata om sex. Om bra sex, om dåligt sex, om gråzonerna mellan övergrepp och ömsesidig sex.

Hon fick mängder av respons. Hejarop, pepp och rekommendationer. Och någonstans där, sent i tisdags kväll, föddes idén att skriva om detta. På många ställen, samtidigt. I etablerade medier. Under onsdagen började ett löst nätverk att ta form. Skribenter och redaktörer försökte samordna publicering av artiklar på temat #prataomdet. Vi började skriva och läste och kritiserade varandras texter.
Många av oss var rädda, men i det större sammanhanget blev det lättare att berätta om våra egna upplevelser, det kom inte längre att handla om oss var och en, eftersom våra upplevelser sattes i ett sammanhang. Vi var också eniga om att de personliga berättelserna behövdes. De personliga berättelserna är vad som skapar igenkänning. Det är först när läsaren kan identifiera sig med det berättade som budskapet riktigt når fram.

På torsdagen twittrade även jag. Jag delade med mig av mina erfarenheter av sexuella trakasserier, främst i mediebranschen. Jag använde taggen #prataomdet. Dammluckorna var öppna. Odjuret utsläppt. Parallellt med att jag twittrade om mina upplevelser började många, många andra att berätta. De använde taggen #prataomdet och de berättade om sexuella övergrepp, våldtäkter, trakasserier, dålig sex, och om skuld och skam.

Vi satte upp en blogg för att kunna länka till våra texter, och till andras. För det inte bara twittrades. Det bloggades också. Våra mejlboxar började fyllas med berättelser från personer som kände igen sig, som hade liknande erfarenheter, människor som ville #prataomdet.

Jag satt halva natten och läste texter, vi kontaktade olika tidningar och sajter för publicering av texter och på fredagen började journalisterna ringa. Alla ville skriva om #prataomdet. Vi flyttade bloggen till prataomdet.se, fortsatte ha koll på twitterflödet och fångade upp och länkade till bloggposter som skrevs. Vi pratade med medier och vi fortsatte fila på våra egna personliga texter. Vi påbörjade också översättning av texter till engelska eftersom #prataomdet rönte internationellt intresse, genom hashtaggen #talkaboutit.

Igår lördag, satte vi upp en sida på Facebook, som fick över tusen fans under gårdagen. Och mejlen fortsatte att strömma in. Bloggposterna, twittrandet och kommentarerna kom i en aldrig sinande ström.

Samtidigt publicerades Johanna Koljonens artikel i Dagens Nyheter. Den text vi hade trott skulle vara startskottet för den eventuella rörelsen.

Men den var redan igång. Den lever sitt eget liv. Det pratas om #prataomdet långt utanför Twitter och det står alldeles klart att det finns ett stort mörkertal, att det finns ett uppdämt behov av att prata om sex. Om sin egen roll, om skuld, om preferenser, och om svåra övergrepp.

Idag, i morgon och resten av veckan kommer texter att publiceras som handlar om att #prataomdet, i mängder av svenska medier. Vårt nätverk består av ett flertal skribenter. Kvinnor, män, homosexuella, heterosexuella, med erfarenheter av olika slag. Vissa är offer, andra förövare, andra har alldeles vanliga erfarenheter i gråzonen.
Mina egna texter kommer att publiceras i morgon på Dagens Arena, Medievärlden och i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda.

Om du är redaktör för en tidning och vill publicera en artikel – hör av dig, vi levererar.

Jag kan ärligt säga att jag för stunden är alldeles för insyltad för att kunna se nyktert på eller ha någon vettig analys om det som händer. Det enda jag vet är att det är stort. Att det är unikt, det som händer nu. Att gå från ingenting till folkrörelse på ett par dygn, på grund av människors behov av att #prataomdet.

Vi i nätverket är alla individer, som talar för oss själva. Det vi gör är inte att ta ställning i en rättsprocess. Vi försöker hitta ett språk, sätta ord på sådant som trots det öppna samtalsklimat vi tror oss leva i ändå är så svårt att prata om.
Eftersom vi fått sådana enorma, helt oförutsedda mängder respons jobbar vi på att organisera oss. Definiera vår roll. Förutom att naturligtvis förvalta de kanaler vi redan figurerar i. Håll koll, all information kommer att finnas på prataomdet.se.

Sist vill jag tacka alla fantastiska, modiga och starka människor som #prataromdet. Mina superlativ räcker inte för att uttrycka det jag känner för er. Tack.

Prataomdet.se
Prataomdet på Twitter
Prataomdet på Facebook


Flattr this