Nytt


6
Mar 11

Veckan som gick, vecka 9

Fortfarande jetlaggad vaknar jag denna söndag så pass tidigt att jag faktiskt hinner följa med på uppsnacket inför Vasaloppet. Tusentals “vanliga” människor trotsar minusgraderna för att i tajta trikåer och pastellfärgade solglasögon skida fram bland gran och tall i nio härliga timmar. Inspirerad av detta får Stefan Munter, en skön kille som av någon anledning kör loppet i slalomutrustning (“det går bra i utförsbackarna”) förkroppsliga detta veckobrevs röda tråd – The Week of Crazy.

Så, Charlie Sheen. Snacka om att vi har fått beskåda ett mediefenomen när vi under veckan har fått följa hans totala genomkörare. De sociala medierna har spelat en huvudroll i hela spektaklet, detta då det mesta kring hela cirkusen delats och kommenterats flitigt. Till en början drog jag paralleller till hur Britney Spears gick ner sig inför världens kameror, men i det här fallet har Sheen själv eldat på det hela för fulla muggar:

När Sheen skaffade ett Twitter-konto lyckades han på kort tid få det verifierat och därefter även skriva in sig i Guinness rekordbok som den person som snabbast lyckats få en miljon följare. Jag kan inte låta bli att tycka att hans kreativitet faktiskt har varit slående. Är det hans tigerblod eller hans missbruk som ligger bakom? Galenskap på hög nivå är det i alla fall.

Det är nog inte helt möjligt att Sheen såg sin möjlighet till en vinnande Twitter-revansch i klass med Conan O’Briens numera klassiska återtåg till talkshow-scenen, men det hela har känts mer som ett skenande tåg. Som om någon skulle ha kastat in en Iphone i David Hasselhoffs madrasserade fyllecell.

Apropå O’Brien så har Finland varit i ropet i veckan, här när den finska storsäljaren Angry Birds får IRL-smasha några svenska gröngölingar som i sun tur får möta sitt öde i form av fallande Ikea-möbler.

O’Brien har ända sedan han lookalike-jämfördes med den finska presidenten faktiskt kapitaliserat mediemässigt på kopplingen och faktiskt så har ju Finland gjort det också. Skönt opretentiöst från alla inblandade, eller så blir vi alla tack vare den sociala webben allt bättre på mediehoreri… minns ni apropå det dessa pausfåglar?

“Alla är media horor, ingen vill ha oss.
Gör vad som helst om nån vill komma och ta oss.
Med på bild och i tv så alla kan se när vi raserar vår cv,
och visar dom sell-outs vi är.”

Texten kommer ju från en gamal “hit” med ett gäng glada BigBrother-deltagare. BigBrother har ju dragit igång med en ny säsong igen i Sverige. Efter ett antal tidiga sammanbrott har programmet återigen ifrågasatts – tar programmakarna egentligen något ansvar för dessa (vuxna?) människor? Själv skäms jag lite över att jag faktiskt gillar programformatet. Jag är intresserad av gruppsykologi och BigBrother försöker ju inte direkt inte dölja sig bakom några pretentioner. Det är white trash-tv som kapitaliserar på yngre generationers kändiskomplex, men det gör ju också alla andra reality- och uttagningsprogram som står som spön i backen just nu. De låtsas bara vara lite finare, men har samma inslag av förnedring, populism och kladdig relationsdramatik.

Sidnot: Jag tycker faktiskt att det intressantaste popkulturella fenomenet just nu är – studiopubliken. Vilka är dessa människor egentligen?  De ser ju så där sekterisktiskt lyckliga ut och de klappar ju så frenetiskt och synkroniserat. Visst, det är lampor som blinkar och visar för dem vad de ska göra, men de där glasartade blickarna och alla de där myspysiga minspelen ser verkligen äkta ut. Som sagt – gruppsykologi kan vara riktigt intressant.

En mer aktiv studiopublik hittar vi debattprogrammen. Väl hemma i Sverige så var debatten om och med Kissie bland det första som mötte mig när jag slog över till lite public service-tv. Skandalbloggerskan Kissie var mer samlad än vi sett henne tidigare och kanske var detta resultatet av någon sorts medieträning. Men debatten var en parodi på sig själv, där Kissies strategi antagligen var att skapa lite webbtrafik till sin bror.

Det blir en sådan dubbelmoral när de flesta av oss förstår att Kissie bjuds in till programmet eftersom hon faktiskt drar publik samtidigt som Janne Josefsson med klädsam avsmak visar upp lättklädda screenshots på den unga bloggaren för hela svenska folket. Alex Schulman ger (faktiskt) en vass återgivning av hur “debatten” utspelades.

Isabella Löwengrip var smart nog att tacka nej för att inte gegga in sig i det hela.

Jag skulle kunna räkna upp en rad svenska snyggos som kört på sex och skandal som en språngbräda in i det etablerade kändisskapet. Från att knulla i direktsänd tv till att leda myspysiga svenneprogram på finfina sändningstider mellan inredningsreportagen och tala-ut-reportage i bästa girl-power-anda. Om det finns ett problem i det här så är det dubbelmoralen, inte de tjejer som strategiskt spelar spelet såsom det faktiskt spelas.

I all den här galenskapen blir det rimligt att lyfta upp frågan om hur public service faktiskt ska finansieras och det finns många bra saker med Eva Hamiltons utspel. Det känns som att friare arkiv och uppluckrade rättigheter faktiskt är rätt väg att gå. Licensbetalarna har ju faktiskt redan betalat för materialet, så att inte göra det tillgängligt med ny teknik vore ju knasigt.

Men i grunden handlar det om att hitta en långsiktigt fungerande finansieringsmodell. Och som jag tolkar Eva Hamilton är budskapet att public service ska bli bredare, allt för att kunna konkurrera om publikens gunst. Mer reality-expeditioner till “öde” öar alltså. Och kanske Janne Josefsson nu kan få Marcus Birro som sidekick i debattprogrammen, allt för att liksom fullborda den nya definitionen på public service som håller på att växa fram.

Ännu tokigare då att licensbetalarna faktiskt inte betalar för själva programmen, utan för att de äger en teknisk apparat som kan ta emot signalerna, trots att själva inköpet ev denna teknik helt och hållet är en privat transaktion mellan konsumenten och tekniktillverkaren (eller har detta ändrats?). Så till Hamiltons poäng; vad händer när var mans tv också är en dator? Radiotjänst i Kiruna kanske kan ju precis som polisen liera sig med FRA för att hitta licensskolkare som smygsurfar på SVT Play?

Mats Svegfors och Cilla Benkö går i svaromål. Så även min tidigare kollega Cecilia Stegö Chilò tillsammans med Ursula Berge på debattplats. Lasse Edfast håller inte med.

Apropå kultur är det intressant hur refuserade författare kan lägga ut sina alster på egen hand och sälja dem till marknadens villkor, det vill säga billigt. Refuserade Stephen Leather säljer nu 2000 e-böcker om dagen till 8 kr styck. Här ett soundtrack riktade till alla er som saknar mellanhänderna i den kedjan.

Håkan Lindgren fortsätter debatten om #journalistrollen. Jag gillar Emanuel Karlstens inspel i kommentarsfältet.

Jag är förresten inte helt klar med Finland än:

Jaiku-grundarens Juri Engeströms nya LBS-app Ditto rampar upp rejält denna vecka. Gränsnittet är mer intuitivt än de andra positionsapllikationerna jag har provat, men applikationen verkar ha haft en del problem med Facebook. Jag har testat och Ditto verkar på det stora hela bra, men kanske hade jag väntat mig att Engeströms nya projekt skulle vara lite mer… nytt? Finland verkar onekligen vara i ropet. Kanske välbehövligt nu när Nokia har det rätt så ordentligt blåsigt. Therese Reuterswärd tittar närmare på Ditto-feedbacken.

Financial Times har förresten lunchat Sean Parker. Verkar vara en intensiv individ minst sagt, vilket för oss till sångfågeln Regina Lund som delar sina tankar om hur vi med konstens hjälp störtar Khadaffi:

“Kanske har konsten, musiken och konstnärerna makten att ändra världsordningen? Om vi ser Khadaffi som låt nummer 5 i Melodifestivalen, vad händer med världens och folkets rädsla för Khadaffi då?”

Eh, okej… citatet får fungera som en övergång till Noy Alooshes Youtube-remix:

Week of Crazy, verkligen. Vi visste ju att han var galen, men…

Galenskap kan ju också angränsa genialitet och kanske är det något sådant som är i görningen hos Mattias Östmar som lagt en hel del tid på att göra den första spiraldynamiska analysen av tweets. Jag ska vara helt ärlig och säga att jag fattar ingenting, men jag känner Mattias och är därför ganska säker på att detta är något väldigt smart.

Twitters smått galna initiativ att skapa en sort annonshybrid med sina Trending topics föll inte så väl ut, men de hade i alla fall vett att lyssna till sina användare.

Helena Giertta har synpunkter på Paul Frigyes. I egenskap av PR-konsult kan jag inte låta bli att lägga mig i – läs punkt 3. Och så undrar jag varför Journalisten inte länkar till den DN-artikel som kritiseras. Var är solidariteten och var är den läsarservice som en länk innebär? Nåväl, en länk från mig här i alla fall. Slit den med hälsan.

Uppdaterat: Joakim Jardenberg skriver: “Com Hem låter igen meddela att man inte har någon plan för IPv6 (kommentarerna här http://jardenberg.se/b/antligen-ipv6-ar-har-comhem-borde-skammas/) – hur förberedda är svenska mediebranschen. Kollar man här http://go6.se/ så har jag hittills bara hittat hd.se som är ok. Alla andra bara skriver krigsrubriker om det. Jag tycker det är oerhört pinsamt.”

Några snabba:

Thord Daniel Hedengren gör en poäng:

“Det säger en del, för enligt alla argument om gammelmedias (ett generellt en på alla sätt och vis välförtjänt epitet) roll handlar om kvalitet. Om redaktörer som gör texter bra, om research och om journalistiska värderingar – allt är saker jag håller med om, det här är viktigt. Men när dagstidningarna likväl inte ens kan få en plats i min matiga RSS-läsare, och då gillar jag nyheter, då gör de fel. Inte jag, de gör fel, för de levererar inte den där berömda kvalitén.”

Vi avslutar detta veckobrev med lite pappersfras:

- Jerry Silfwer


14
Feb 11

Veckan som gick – vecka 6

Lite försenat kommer här en sammanfattning av stora och små händelser den gångna veckan, i mediebranschen och på nätet.

Vi börjar i Egypten.

Som så många andra har jag följt händelseutvecklingen främst genom Al Jazeera och Twitter.
Som så många andra väntade jag spänt på Mubaraks tal i torsdags, som visade sig bli ett antiklimax av värsta sort.
Ett antiklimax som byttes mot extatisk glädje på fredagen:

Twitter fullkomligt exploderade av reaktioner, och det var fascinerande att se hur i princip alla i flödet talade om samma sak. De flesta var jublande glada, medan några direkt uttryckte skepsis och farhågor för framtiden. Marita Ulvskog twittrade om världens första Twitterrevolution, vilket mest säger att hon inte har så bra koll på Twitter.
Så. Hur stor betydelse har egentligen Twitter haft för det som nu händer i Mellanöstern? Hur stor betydelse har internet? Jag har skrev några rader om det i Metro, och ignorera gärna rubriken. Jag tror nämligen inte att internet varit en förutsättning för revolutionen. Berlinmuren föll utan hjälp av Twitter, och revolutionerna i öststaterna avlöste varandra på samma sätt som protesterna nu sprids i flera diktaturer i Mellanöstern.
Men – internet är ett verktyg. Över internet sprids idéer snabbare, till fler, och som jag skriver i Metro – nätet underlättar engagemang från omvärlden och inte minst – håller ett vakande öga över vad som sker.

Kristofer Björkman sammanfattar bra. Här en intressant text om hur protesterna organiserades.
Mashable har en bra länksamling för den som vill läsa ikapp.
Den här texten skriven av en journalist länkar jag gärna till även om den för tillfället är inaktuell – What not to bring to Tahir square.

I fredags, strax innan Mubarak meddelade sin avgång, annonserade Aftonbladet att de på lördagen skulle släppa ett exklusivt magasin om Egypten, för att sätta händelserna i ett sammanhang, med bakgrund och analyser. Jag har tyvärr inte sett det själv, men har hört att de i absolut sista minuten även lyckades få med Mubarakas avgång i tidningen.

Mubaraks avgång är ju på intet sätt slutet på historien. Snarare är det nu det börjar, och det ska bli väldigt spännande att följa utvecklingen nu i Egypten och kringliggande länder. Idag hålls demonstrationer bland annat i Iran, här finns en liveblogg för att följa utvecklingen där, annars är såklart Twitter ett bra ställe för att få det senaste. En twittrare jag rekommenderar som har helhetskoll är @weddady.

Därmed förflyttar vi oss till Finland, och Nokia.

Beskedet att Nokia inleder samarbete med Microsoft orsakade ras på börsen, och genast inleddes spekulationer om Nokias framtid, och det är inga ljusa bilder som målas upp.

Gigaom har samlat ett gäng kommentarer från branschen.
Läs också Stephen Elop’s “Burning platform” Memo, som skickades till de anställda, och BBC’s analys av detsamma.
Intressant är också att titta på Elop’s aktieinnehav i Microsoft.
Här lite rekapitulering - det är inte första gången Microsoft ingår partnerskap med aktörer i mobilbranschen.
Robert Scoble kommenterar, kallar Nokiafansen för nötter och avdramatiserar det hela. Han följer upp med denna post.

Med det tar vi ett steg över Bottenhavet och förflyttar oss hem till Sverige och Katrineholm.

Det var i onsdags som Katrineholms kommunchef fick en rad frågor från en reporter på Katrineholms Kuriren. (kan någon snälla tala om för mig om det ska skrivas med eller utan bindestreck?)
Han lade upp frågorna i sin blogg och bad läsarna om hjälp med svaren.
Ett agerande som blev upprinnelsen till årets hittills största clash mellan nya och gamla medier, det som SSBD ursprungligen handlade om. Det blev också ett konkret exempel att utgå ifrån i den sedan tidigare pågående diskussionen om journalistrollen, som Jerry Silfwer sammanfattade fint i förra veckans veckobrev.

Vi kommer att följa upp samtalet om kommunchefen i Katrineholm och journalistrollen under veckan, så jag väntar med egna ytterligare kommentarer nu och ger er istället länkar till något av allt utmärkt som skrivits under veckan.

Kommunchefen Mattias Jansson svarade med hjälp av läsarna på frågorna och publicerade även svaren i sin blogg. Något som fick Katrineholms Kuriren att se rött. Han fick ett mejl med följdfrågor som nu handlade om själva agerandet att publicera frågorna i bloggen. Frågorna var formulerade så att det inte rådde någon tvekan om att Katrineholms Kuriren ansåg att detta var ett dåligt tilltag.

Katrineholms Kurirens chefredaktör Krister Wistbacka svarar med en ledare som hade platsat i vilken Flashbacktråd som helst. Konflikten är ett faktum, och i Dagens Media blir bloggare som ifrågasatt Kurirens agerande kallade för bloggvalpar.
Tidningen gör också en grej av stormen på nätet.

Fredrik Strömberg gör en specialedition av sina “korta klipp” där han kommenterar det hela. Fredrik Wass skriver klokt om vikten av att granska både kommunchefen och tidningen. (här ska väl sägas att ingen har ifrågasatt granskningen av kommunchefen i sak, inte vad jag har kunnat se)
Jag har själv kommenterat det hela här, möttes av en del invändningar som jag också besvarat.
Emanuel Karlsten skriver lite i affekt, och drar slutsatsen att det hela handlar om tidningens okunskap om hur internet fungerar.
Malin Crona skriver ödmjukt och förklarande, och säter fingret på de förändringar som vi alla måste förhålla oss till, kommunchefer som chefredaktörer.
Tomas Selig, som är Katrineholm kommuns konsult i frågor rörande sociala medier, de som granskningen gällde, ger sina svar på tidningens frågor.
Peter Sigfridsson på Barometern skriver väldigt bra, liksom Lars Johansson på Helsingborgs Dagblad.
Marcus Melinder på Allehanda.se funderar på om det var ämnet i sig – sociala medier – som orsakade sådana reaktioner i bloggvärlden.
Lasse Edfast har skrivit ett brev till Katrineholms Kuriren.
Magnus Höij om hur transparens provocerar, men länk till intervju som Internet World gjort med Mattias Jansson.
Göran Fröjdh om hur bloggvärlden upptäckte journalistik 1A.
Thord Daniel Hedengren skriver nyanserat. Men han skojar också till det och här utlyser han en tävling där han lottar ut en bok till den som ger bästa beskrivningen av en bloggvalp. Vinnare blev detta fotomontage:

Den konstigaste nyhetsvinkeln stod tidningen Resumé för. Klickfest i Katrineholm. Å andra sidan något som borde bevisa för tidningen att transparens och öppenhet inte nödvändigtvis behöver förstöra nyhetsvärdet, eller affären, utan snarare öka intresset för kommande artiklar.
Den allra konstigaste kommentaren alla kategorier stod Catarina Nitz, Katrineholms Kuriren, för:

“En kommunchef som vill ha goda relationer med det ledande mediet i sin kommun hade artigt besvarat frågorna.”

Hon följer upp med denna text, som jag tycker talar bra för sig själv.

Medievärlden har såklart också skrivit, och intervjuat både kommunchefen och Wistbacka.
Det är också intressant att läsa kommentarer av personer som inte är journalister.
Och något relaterat – en annan icke-journalist som uttrycker glädje över att hans lokala tidning är på väg att ta steget ut i sociala medier.

Katrineholm kommuns personalchef reagerar så här på hela cirkusen. Och Mattias Jansson avrundar själv genom en bloggpost där han är öppen med sina erbjudanden till Katrineholms Kuriren.

Så lämnar vi Katrineholm för lite branschnytt:

Ett brev från Jan Helin till personalen på Aftonbladet satte igång spekulationer om nedskärningar, som bekräftades av facket och upprörde Helin.
Senare i veckan kom svaret på frågan varför – upplageras.

Det går bra för Dagens Industri.
Också Bonnier har vänt resultatet.
Arbetaren varslar om uppsägning enligt tidningen Journalisten.
I mars kommer nya popkulturella nätmagasinet Popmani att se dagens ljus. Chefredaktörer är Bella Hansson och Cissi Wallin.
Expressen behöll ledningen före Aftonbladet i senaste Orvesto.
Newsmill blir också papperstidning. Varannan månad är det tänkt.

Medievärlden inför lite hårdare kommentarspolicy – eller kanske snarare – börjar leva upp till den policy man redan har.
Björn af Kleen blir fast redaktör på Expressen Kultur.
Mikael Zackrisson slutar på Bonnier för att jobba med digitala medier på Sveriges Radio.

Lite omvärldsbevakning:

Var det någon som sa att man inte kan tjäna pengar på nätet? Facebook gör det.
Och Arianna Huffington. Mikael Zackrisson har skrivit mer och resonerar kring varför vi inte har någon Huffington Post i Sverige. Jeff Jarvis kommenterar. Här en intressant text om hur de jobbar på Huffington Post.

Det viskas också om affär mellan Google och Twitter.
Twitter som fyller fem år i år, här en intressant tillbakablick.

Och så några spridda skurar ur veckans händelser:

Melodifestivaltwittrandet hamnade på Twitters trending topics. Och det är galet på lördagkvällarna. Twingly ger oss överblick.
I Storbritannien har det slagits fast att journalister får citera Twitter.

En stor snackis på Twitter har varit Sverigedemokraten Margareta Sandstedts felräkning i riksdagen.

Det har gått inflation i skämten innehållande siffran fyrtio tusen miljarder och inte blev det bättre av rättelsen som publicerades på svt.se. En bra sak med Twitter är dock att det alltid finns någon som tänker ett varv till, och snart blev jag varse att siffran 40 tusen miljarder stämmer. Felsägningen ska ha varit de 400 000 Eurona, alltså är rättelsen korrekt, vilket inte riktigt framgår.
Men förvirringen är ändå total.
Här kan du själv växla pengar enligt Sandstedts konvertering.

Det har varit mycket Assange i veckan, då hans fall åter togs upp i brittisk domstol. Jag är för tillfället lite Assangetrött och har inte riktigt hängt med, utan tipsar istället om den här helt irrelevanta Assange-nyheten.
Att jag är trött beror delvis på sakerna som Opassande tar upp i den här utmärkta bloggposten.

En annan spännande diskussion som pågått och fått lite för lite uppmärksamhet i skuggan av annat, både viktigare och oviktigare, är den om internet, friheten på internet och rätten till internet.
Måns Adler skrev redan förra söndagen en viktig debattartikel, fick svar av Carl Bildt som sedan sågades av Anna Troberg.
Carl Bildt och den svenska regeringens trovärdighet i internetfrågor vacklar. Inte minst avslöjandet att löften om insyn i FRA’s arbete inte levs upp till gör att det är lätt att tvivla.
Samtidigt har vi en biståndsminister som tar en del goda initiativ, som detta om bistånd till nätaktivister. Allt är inte nattsvart alltså. Måste här också än en gång puffa för UD-bloggen, som jag tycker är ett utmärkt initiativ.

Jag vill inte försena detta veckobrev mer än nödvändigt och stoppar här även om det givetvis finns mycket mer att berätta om den förra veckan. Istället för att som jag brukar avsluta med något lite lustigt eller lättsamt ger jag er en dödsruna. Lena Nyman.


Flattr this


7
Feb 11

Veckan som gick – vecka 5

Dramat i Egypten fortsätter och jag tror att i synnerhet alla pirater där ute uppskattar Guy Fawkes-referensen i bilden ovan. Att internet är viktigt även ur ett demokratiskt perspektiv blir så oerhört tydligt i och med de fasansfulla händelserna – ett viktigt uppvaknande när vi tenderar att ibland fastna i diskussioner där vi å ena sidan har teknokrater, å andra sidan traditionalister.

Kanske kommer vi under detta årtionde få uppleva att internet upptas i FNs universella deklaration över mänskliga rättigheter? Tänk på saken. Med internet har du möjlighet att göra din röst hörd, skaffa dig en utbildning och även en chans till egen försörjning. Om det fria internet är din fiende, då har du av någon anledning hamnat på fel sida.

Och om nu stater har rätt att titta på oss borde vi ha rätt att titta tillbaka, åtminstone.

Händelserna i Egypten sammanfaller med en livfull diskussion i Sverige, den om journalistrollens utveckling, #journalistroll. Den har förstås pågått under längre tid, men efter ett seminarium av Anders Mildner hos JMK blossade den upp igen. Brit Stakston fångar seminariet väl och hela diskussionen har så många anknytningspunkter till händelserna i Egypten att jag nästan baxnar. I synnerhet när min uppmärksamhet fastnar på Nikke Lindqvist stillsamma kommentar:

“När jag läste det här kunde jag inte låta bli att reflektera över vad som händer i Egypten. Det första som stängdes av en hotad regim var Twitter. Dagen efter var det Facebook som blockerades. Sedan hela Internet och därefter mobilnätet. Först några dagar senare kom regimen på att de kunde dra in Al Jazeeras tillstånd och tvinga de lokala sattellitbolagen att ta bort dem från utbudet.”

Internet har blivit viktigt, riktigt viktigt. Men kanske tolkar vi det vi ser på ett felaktigt sätt? Bara för att internet har blivit viktigt så kanske det inte behöver betyda att journalistik blivit mindre viktigt? Paul Ronge poängterar till exempel att Al Jazeeras rapportering varit oerhört god och detta mycket tack vare internet – inte trots internet.

Mikael Zackrisson förklarar varför debatten är viktig, men när Joakim Jardenberg och Anders Mildner bestämmer sig för att köra en live-streamad repris på egenhändigt ihopsnickrat manér blir jag besviken. Anders framförande är inget sprängstoff i sig självt, utan mer en stilla nulägesanalys med historisk klangbotten. Inte heller är den efterföljande diskussionen särskilt ny, utan argumenten från bägge sidor kan spåras flera år tillbaka i tiden.

Det som är nytt är något helt annat. Debatten har svängt. Tidigare har det varit internetvännerna som stått för de syrligaste kommentarerna och den successivt upptrappade stämningen, men den rollen har nu övertagits av traditionalisterna.

Då är det lätt att som Gert Frost, själv utbildad journalist men samtidigt en numera inbiten internetentusiast med stark röst, faktiskt tappa tilltron till journalistiken. Det är meningslöst att skriva vidare, resignerar han och ställer frågan om huruvida folket faktiskt är beredda att betala för journalistik överhuvudtaget?

Det som saknades under den efterföljande debatten var frågan om vilken uppgift journalistiken ska fylla. Inte för journalistikens egen skull, utan för de som ska ha nytta av den. För som i fallet Egypten, sociala medier och Al Jazeera, så ser vi ju hur rapporteringen faktiskt blir bättre med miljontals kameror ute på gatorna, i händerna på de utsatta.

Det talades mycket om journalistrollens status och journalistikens makt. Att journalistiken ofta tycker att de är “lite finare”. Men är lösningen att i självsaneringens ädla namn kliva ner från de höga hästarna? Jag tror inte det. Det är journalistikens inneboende stolthet som ger dess innehåll ett värde, inte innehållet i sig självt.

Begrunda Anders Thoressons reflektion från seminariet:

“Kanske är det så att journalistrollen, som den här debatten handlar om, inte förändras så mycket ändå. Redaktionerna har fortfarande ett uppgift, för dem som inte hinner, orkar, eller vill skapa sina egna filter och flöden. Behovet av ställföreträdande som sköter filtrering och rutinkollar gäller inte bara kommunarkivet, utan hela nyhets- och informationsfloden. Till det kommer jakten på egna nyheter. I många nischer kommer det säkert bli stenhård konkurrens med nya aktörer, i andra fall kommer de traditionella redaktionerna stå relativt ohotade. Däremot råder det ingen tvekan om att de journalistiska arbetsmetoderna måste moderniseras, så att journalisterna kan leva upp till journalistrollen. Det handlar om att utnyttja alla möjligheter som finns för att producera en journalistik är relevant, viktig, underhållande, lockande.”

Märk väl att Per inte fokuserar på nyheter. Kanske kan vi hitta nyckeln till journalistikens problem i detta? Istället för att sträva efter att vara först med det senaste så kan istället journalistiken bli bäst på det viktigaste. I ett sådant paradigm kan journalistiken samexistera med internet och faktiskt behålla (och till och med utveckla) sin yrkesstolthet och därmed sitt värde.

Affären, då? Till att börja med kanske vi nyktert kan konstatera att nyheter sällan varit en affär på egna ben. Annonsintäkter har gått hand i hand med utvecklingen sedan allra första början. Att peka på att publiken försvinner känns orättvist, eftersom vi konsumerar mer nyheter än någonsin tidigare. Vi är vanedjur och som sådana är det svårt att hålla alla nyhetssajter i huvudet när vi surfar, i synnerhet om det handlar om att annonsörerna ska få sina banners synliga i några sekunder…

Att detta är en viktig medievecka accentueras ytterligare av hajpen kring den låsta nyhetsapplikationen The Daily, apropå medieaffären. Fredrik Strömberg poängterar i en första kommentar:

“Visst, tidningar som USA Today har haft stor framgång med sin icke-lokala strategi, men det här är en helt annan distributionsvärld. Och mitt största problem med The Daily är egentligen två. För det första ger den mig ingen känsla av att vara en matig nyhetsprodukt, lite samma problem som vi känner igen från andra dagliga nyhetstidningar. Och för det andra så blir det, hur mycket man än pratar om sin unika röst, för generiskt. Och ingen formgivning eller presentation i världen kan dölja det. Med detta sagt – kommer det att lyckas? Det är inte omöjligt, nyckeln här ligger i priset och tekniken. Den kommer att säljas för en dollar i veckan, på en förnyande (recurring) prenumeration. Det är ohyggligt många som kommer att bara låta prenumerationen fortgå för att att det är så billigt. Och där kan man bara gratulera amerikanerna, som har en så stor marknad att man kan gå runt på den här typen av priser (om det funkar). Men tro inte att det här sätter något exempel för hur man kan prisa medieprodukter i Sverige, bara.”

Nej, då är The Atavist intressantare.

Nåväl, jag är uppenbarligen inte journalist, men marknadsföring förstår jag mig på. Liksom Fredrik och Malin Nävelsö vill jag därför slå ett slag för den lokala journalistiken. I min värld ser jag från första parkett vad som händer med de stora marknadsföringsbudgetarna och särskilt med medieköpen. Annonsering behöver komma närmare dem de berör. Medieköp går från att spreja brett till att skjuta prick. Och för mediehusen kan många bäckar små faktiskt bli till en stor å.

Ett annan del av annonsaffären journalistiken behöver ta fasta på är att annonserna behöver följa med de enskilda nyheterna, inte själva formatet. Se hur Youtube eller för all del TV4 Mobilab bland andra experimenterar med inbäddad reklam som följer med även när du delar. Allt på ett kuvöst stadie förstås, men det finns en logik i att innehållsskaparen tjänar på spridning istället för inlåsning. Fokus blir då på att skapa relevant och viktigt innehåll istället för att med tekniska knep locka till den egna sajten.

Den senare strategin kannibaliserar blott på den egna branschen då vi konsumenter – som de vanedjur vi är! – knappast klarar att vara trogna fler än högst ett fåtal faktiska sajter.

På samma ämne slår jag även ett nytt slag för en annan gammal käpphäst: Det finns en affär som är bättre än annonsaffären, nämligen analysaffären. Genom att vara en hub för viktigt och relevant innehåll har mediehusen en möjlighet att ackumulera oerhörda mängder spännande data om läsarna, tittarna och lyssnarna – bara genom hur de klickar och sprider saker. Om djupanalysföretag som Forrester Research och Gartner Group hade tillgång till all denna data hade de kunnat tälja guld med kniv – varför skulle inte mediehusen kunna göra det?

Analysaffären går dessutom bättre hand i hand med journalistikens roll som oberoende granskare än vad annonsaffären någonsin gjort.

Apropå just marknadsföring så sitter jag just nu i min lägenhet på Manhattan med Superbowl i bakgrunden. Det är ett spektakel och det är tydligt att det finns en plats för masskommunikationen och de stora budgetarna ännu, även om jag är säker på att konversationerna går varma inte bara framför tv-apparaterna, utan även på Twitter och Facebook.

Jag missade shlagerspektaklet hemma i Sverige, men att döma av dem som diskuterade de första bidragen så höll de relativt låg kvalitet, vilket antagligen säger en hel del. Men riktigt snygg är Twinglys Liveboard över Twitter-snacket. Hans Kullin berättar att detta är ett rekordtwittrande.

Men hur viktigt är Twitter i Sverige? Om vi ska gå efter volym – inte särskilt viktigt. Den ambitiösa folkräkningen av Hampus Brynolf möttes först av stor beundran och många glada tillrop, men exempelvis Niclas Strandh och David Hall, som äger starka röster, uttrycker viss skepsis. Själv jämför jag dagligen konversationsvolymer på Twitter mellan olika länder och Sveriges volym… är inte stor. Men spelar det roll?

Snabbheten och enkelheten och kopplingarna mellan de mest tongivande individerna i den debatterade Twitter-eliten (ett begrepp som många starkt ogillar), gör att samtalen blir viktiga den lilla volymen till trots. Hur viktiga? Det kanske nästa undersökning tittar närmare på.

Charmigast var i alla fall Leif Pagrotskys inträde på Twitter. Eller hur några politiker i kommunfullmäktige bestämmer sig för att testa.

Apropå charmigt fick sig SL en liten näsbränna över de stigande priserna när nätaktivister bestämde sig för att använda deras lanserade tävlingskampanj för att föra fram sitt budskap. De flesta tycker nog att detta var rätt harmlöst och faktiskt ganska roligt, även om det kanske var lite svettigt på SL där ett tag.

Mer på allvar är då den stora krisövning i vilken sociala medier får en tydlig roll att spela:

“I morgon börjar första fasen av SAMÖ KKÖ 2011, Sveriges största krisövning någonsin med 70 myndigheter och andra aktörer, sammanlagt drygt 6000 personer inblandade. I spelet drabbas Sverige av en kärnteknisk olycka, och myndigheterna ska göra sitt bästa för att skydda medborgarna.”

Gick det bra? Berätta gärna i kommentarsfältet.

Här i USA har Kenneth Cole’s olyckliga försök till finurlighet varit den stora snackisen i sociala medier. Klädmärkets talesperson valde att göra sig lustig i en tweet i vilken han drog paralleller till händelserna i Kairo. Eftersom jag har fått viss insyn i detta i efterhand vore det oetiskt av mig att analysera händelsen djupare här, men det finns tusen och åter tusen arga tweets och blogginlägg för den som vill fördjupa sig i detta.

Noterade även att en mangatecknare dömts för barnpornografibrott. Det är svårt att tolka innebörden av detta. Betyder det att lagen syftar till att förhindra att barnpornografiska gestaltningar hamnar framför ögonen på människor med pedofila tendenser? Var det under sådana premisser lagen klubbades igenom? Sedan ser ju typ 9 av 10 figurer i mangavärlden ut att vara typ tio år, så genren får det svettigt i Sverige framöver. Hannah Fridén skriver initierat om ämnet.

Men det händer märkliga saker i verkligheten också. Som den här ondskefulla handen.

Gemensamt skulle jag även vilja att vi lyfter på hatten för alla de svenska journalister som riskerar liv och hälsa för att rapportera om händelserna i Egypten. I synnerhet varma tankar till de som faktiskt skadats eller kränkts, som Bert Sundström som knivhuggits och vars rapporter varit oerhört värdefulla.

Jag har även sett diskussioner om SJF och Pressens samarbetsnämnd i veckan, men dessa frågor lämnar jag därhän åt dem som förstår vad som händer bättre. Inte heller har jag koll på diskussionen om #prataomdet och Julian Assange. Men apropå Assange tycker jag att det är roligt att SR startar Radioleaks.

Vi avslutar den här viktiga medieveckan och detta pratiga SSBD-veckobrev med min favoritlåt av Gary Moore.

- Jerry Silfwer


23
Jan 11

Veckan som gick – Vecka 3

I ett smått febrigt tillstånd och med en mycket tveksam uppkoppling har jag efter bästa förmåga komponerat ett ganska kort veckobrevet för vecka 3.

 Vi börjar med Tunisien
Med det som kommit att kallas i Jasminrevolutionen och som vi nu i efterhand kan konstatera att västerländska medier varit hopplöst sena på bollen med.  Var det en revolution som skedde på grund av/tack vare sociala medier, eller var det en del av rapporteringen och inte en huvudaktör i själva händelserna? Nätet sägs i alla fall ha spelat roll. Dock var det så att det var de sociala medierna som var först med att sprida nyheterna kring vad som hände och de traditionella medierna låg efter. Den diskussionen har nog än så länge bara sett sin början och det verkar finnas olika svar och perspektiv. Som allt annat när det kommer till vad som egentligen hänt och varför.
 

Det som borde vara självklart när det kommer till hyfs och respekt kan kanske till och med snyggt sammanfattas i fyra korta ord, vilka för mig personligen är mycket vettiga. Hur gärna man vill kunna lämna detta område obevakat så är det helt enkelt så att man inte kan tillåta vad som helst. Vilken typ av regelverk man väljer är upp till var och en, men sanningen är att detta förekommer och måste hanteras på ett eller annat sätt. Hur?

För att stanna kvar i tyckandets och de sociala plattformarnas värld ett litet tag kan vi konstatera att Facebook dundrar på i fortsatt takt och var också huvudämnet i Staffan Heimerssons krönika i Aftonbladet i veckan där han deklarerar att det är ”trams med nacissistisk prägel”. Detta utlöser givetvis reaktioner och det skrivs långt och ifrågasättande kring liknelser och mötet mellan analoga och digitala värderingar och hur detta påverkar vår syn på gränser, vad som är privat och vad som är personligt.

Teleoperatörerna har också varit ämne för uppmärksamhet under veckan. Operatörerna reagerar mot populariteten hos IP-telefoni och tjänster som Skype, Tango och Vibr och inför begränsningar kring vad vi får och inte får göra med våra abbonnemang. Man kallar det för gratistelefoni, vilket starkt kan ifrågasättas eftersom vi faktiskt betalar dem för surfen. Lyssna och läs de goda argument och synpunkter på detta som framförs av Joakim Jardenberg, där du också hittar vidare länkar på ämnet.

Diskussion 
Lite blåsigt har det varit kring porren i Canal + vilket har fått journalistklubbens ombud på TV4 att lämna sina uppdrag i protest. Kanalen har alltså valt att ha kvar sina nattliga sändningar med hänvisning till lönsamheten. Ett beslut som delar koncernen eftersom det uppstår frågor kring om det verkligen ligger i enighet med kanalens profil. Debatten pågår för fullt på bland annat Newsmill där man kan läsa bland annar det här intressanta inlägget om vilka det faktiskt är som deltar i sagda debatt. 

Diskussionen som uppstått kring Primegate utvecklas vidare med ett resonemang kring källskydd och meddelarfrihet, samt kritik mot jämförelsen mellan läckande socialdemokrater och soldater som avslöjar övergrepp i Irak .  

Detta var också upp i debatten på Publicistklubben som den här veckan har diskuterat världen efter Wikileaks. En värld som är komplex och med en ny iställning till whistleblowers?

Lite blandat
Aftonbladet och SvD delar hus, vilket tydligen kan medföra mindre problem och oklarheter över var man får vistas och inte.

Heja, heja internet! Det största som hänt oss efter livet självt!

Resumé gör om och gör (förhoppningsvis) rätt gällande sin app.

Lars Ohly gillar Svd, om man bortser från ledarsidan.

Aftonbladet rapporteras nå rekordsiffror i sina digitala utgåvor, med mobilen som mest växande kanal. Men också med besöksrekordhemsidan under förra veckan.

Annorlunda inspiration i form av Jimmie Åkesson skrivs det om på inspirationssidan me&do, vilket i mina ögon visar på att man kan se möjligheter även i sådant som vid första anblick upplevs som enbart negativt. Olika åsikter kan utgöra inte bara förskräckelse och trötthet, utan också inspiration till att arbeta ännu mer för en rörelse i rätt riktning istället för i fel. Och sådant gillar jag

Tidningen Okej går i graven efter 30 år.  

P 3 guld. Robyn kröntes till kvällens drottning efter att hon kammat hem tre priser. 

Och till sist…
Att säga tack till sina läsare på det här viset är väl ett underbart initiativ!

Hoppas ni är friskare än jag och får en skön och avkopplande söndagskväll!
/Caroline


19
Dec 10

Istället för veckobrev – #prataomdet

Vissa rörelser kan inte förutses.
Några få personliga tweets kan utlösa jordskred, öppna dammluckor, släppa ut odjur.

Det är precis vad som hände den gångna veckan, och det är anledningen till att det inte blir någon veckosammanfattning i vanlig ordning.
Jag har helt enkelt hamnat någonstans i stormens mitt, och ägnat all min vakna tid de senaste dagarna åt #prataomdet. Därför har jag inte lyckats ha den koll på mitt övriga flöde som jag brukar och som är nödvändig för att kunna ge er relevanta länkar om branschhändelser. För det ber jag om ursäkt.
Istället ber jag att få låna er tid några minuter, för att berätta vad det är som har hänt. Försöka förklara vad #prataomdet handlar om. Från mitt perspektiv.

Det började i tisdags kväll. Johanna Koljonen – @jocxy på Twitter – twittrade om sina erfarenheter. Minnen som väcktes till liv då hon funderade över anklagelserna mot Julian Assange, och smutskastningen av de anmälande kvinnorna.
Hon berättade öppet och naket om hur hon haft sex med äldre man, att hon ville, men att han någonstans i mitten bröt deras gemensamma överenskommelse om att använda kondom.
Hon resonerade kring bristen vi har på ett språk för att faktiskt prata om sex. Om bra sex, om dåligt sex, om gråzonerna mellan övergrepp och ömsesidig sex.

Hon fick mängder av respons. Hejarop, pepp och rekommendationer. Och någonstans där, sent i tisdags kväll, föddes idén att skriva om detta. På många ställen, samtidigt. I etablerade medier. Under onsdagen började ett löst nätverk att ta form. Skribenter och redaktörer försökte samordna publicering av artiklar på temat #prataomdet. Vi började skriva och läste och kritiserade varandras texter.
Många av oss var rädda, men i det större sammanhanget blev det lättare att berätta om våra egna upplevelser, det kom inte längre att handla om oss var och en, eftersom våra upplevelser sattes i ett sammanhang. Vi var också eniga om att de personliga berättelserna behövdes. De personliga berättelserna är vad som skapar igenkänning. Det är först när läsaren kan identifiera sig med det berättade som budskapet riktigt når fram.

På torsdagen twittrade även jag. Jag delade med mig av mina erfarenheter av sexuella trakasserier, främst i mediebranschen. Jag använde taggen #prataomdet. Dammluckorna var öppna. Odjuret utsläppt. Parallellt med att jag twittrade om mina upplevelser började många, många andra att berätta. De använde taggen #prataomdet och de berättade om sexuella övergrepp, våldtäkter, trakasserier, dålig sex, och om skuld och skam.

Vi satte upp en blogg för att kunna länka till våra texter, och till andras. För det inte bara twittrades. Det bloggades också. Våra mejlboxar började fyllas med berättelser från personer som kände igen sig, som hade liknande erfarenheter, människor som ville #prataomdet.

Jag satt halva natten och läste texter, vi kontaktade olika tidningar och sajter för publicering av texter och på fredagen började journalisterna ringa. Alla ville skriva om #prataomdet. Vi flyttade bloggen till prataomdet.se, fortsatte ha koll på twitterflödet och fångade upp och länkade till bloggposter som skrevs. Vi pratade med medier och vi fortsatte fila på våra egna personliga texter. Vi påbörjade också översättning av texter till engelska eftersom #prataomdet rönte internationellt intresse, genom hashtaggen #talkaboutit.

Igår lördag, satte vi upp en sida på Facebook, som fick över tusen fans under gårdagen. Och mejlen fortsatte att strömma in. Bloggposterna, twittrandet och kommentarerna kom i en aldrig sinande ström.

Samtidigt publicerades Johanna Koljonens artikel i Dagens Nyheter. Den text vi hade trott skulle vara startskottet för den eventuella rörelsen.

Men den var redan igång. Den lever sitt eget liv. Det pratas om #prataomdet långt utanför Twitter och det står alldeles klart att det finns ett stort mörkertal, att det finns ett uppdämt behov av att prata om sex. Om sin egen roll, om skuld, om preferenser, och om svåra övergrepp.

Idag, i morgon och resten av veckan kommer texter att publiceras som handlar om att #prataomdet, i mängder av svenska medier. Vårt nätverk består av ett flertal skribenter. Kvinnor, män, homosexuella, heterosexuella, med erfarenheter av olika slag. Vissa är offer, andra förövare, andra har alldeles vanliga erfarenheter i gråzonen.
Mina egna texter kommer att publiceras i morgon på Dagens Arena, Medievärlden och i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda.

Om du är redaktör för en tidning och vill publicera en artikel – hör av dig, vi levererar.

Jag kan ärligt säga att jag för stunden är alldeles för insyltad för att kunna se nyktert på eller ha någon vettig analys om det som händer. Det enda jag vet är att det är stort. Att det är unikt, det som händer nu. Att gå från ingenting till folkrörelse på ett par dygn, på grund av människors behov av att #prataomdet.

Vi i nätverket är alla individer, som talar för oss själva. Det vi gör är inte att ta ställning i en rättsprocess. Vi försöker hitta ett språk, sätta ord på sådant som trots det öppna samtalsklimat vi tror oss leva i ändå är så svårt att prata om.
Eftersom vi fått sådana enorma, helt oförutsedda mängder respons jobbar vi på att organisera oss. Definiera vår roll. Förutom att naturligtvis förvalta de kanaler vi redan figurerar i. Håll koll, all information kommer att finnas på prataomdet.se.

Sist vill jag tacka alla fantastiska, modiga och starka människor som #prataromdet. Mina superlativ räcker inte för att uttrycka det jag känner för er. Tack.

Prataomdet.se
Prataomdet på Twitter
Prataomdet på Facebook


Flattr this