Same Same But DifferentEn blogg om mötet mellan gamla medier och nya

Jag har lagt in väldigt mycket personligt tyckande i det här veckobrevet, ty detta har i sanning varit en debatternas vecka. För er som enbart intresserar er för veckosammanfattningen, läs förbi mitt personliga tyckande bara!

Thord Daniel Hedengren menar att nytillträdda ansvariga utgivare ska ansvara för artiklar som publicerats på nätet innan de tillträdde. Detta blir en sorts “arvssynd” som ansvariga utgivare måste leva med, menar Hedengren. Exakt vad som gäller vet vi inte ännu.

Det hela aktualiserades av att Daniel Sandström inte vill ta ansvar för publiceringar som hans företrädare på Sydsvenskan gjort. Thomas Mattsson kallar domen för olycklig, och jag håller med honom. Mattsson menar att detta hotar de digitala arkiven med successiv utrensning: “Att rensa i mediesajternas arkiv är faktiskt lika befängt som att börja klippa i gamla tidningslägg”.  I den påföljande debatten poängterade exempelvis Joakim Jardenberg att publicering inte är något som sker varje gång en server http-anropas.

Mitt förslag på lösning: Om ett gammalt publiceringsbeslut anmäls och döms, låt då ansvarig utgivare fatta ett “ligga kvar-eller-ta-bort-beslut” och låt henne eller honom stå till svars för detta beslut och inte det första.

Apropå debatter så drar Sofia Mirjamsdotter sitt resonemang kring Sverigedemokraterna vidare, en vidare utbyggnad av hennes första omdiskuterade postning på ämnet. Textpassagen nedan tycker jag är kärnan i Mirjamsdotters resonemang och samtidigt skiljelinjen mellan henne och dem som argumenterar emot henne:

“Alla håller såklart inte med mig, men jag kompromissar inte när det gäller att yttrandefriheten måste försvaras, vem som än vill utöva den. Många tolkade min postning som att jag tycker att svenska tidningar ska släppa fram anhängare till partiet i kommentarsfält och debattinlägg. Det tycker jag inte. Yttrandefrihet är inte detsamma som rätten att publicera sig överallt, var som helst och när som helst. Varje ansvarig utgivare fattar sina egna publiceringsbeslut. Det jag reagerade mot var den svenska pressens tystnad i fall där sverigedemokrater blivit utsatta för allt från äggkastning till att förlora jobbet på grund av sina åsikter. Samma press som i dagarna ägnar spaltmeter efter spaltmeter åt att diskutera Lars Vilks rätt att yttra sig.”

Min åsikt är att journalistiken måste ställa sig frågan Är det här något som svenska folket borde känna till? och agera utifrån det. Behöver vi veta vilka åsikter som bubblar under ytan så har vi rätt att få veta. Om åsikterna sedan är problematiska rent politiskt så är detta inte något som enskilda mediehus är skickade att vara skiljedomare kring. Journalistikens uppgift är att genomlysa Sverigedemokraternas ideologi, sakpolitik och anhängare. Och dess konsekvenser. Här är medierapporteringens misslyckande ännu så länge monumentalt.

Och om exponering = framgång för Sverigedemokraterna, ja då har problematiken väldigt, väldigt lite med publicistisk att göra.

Kent Persson deklarerar i alla fall att han inte tänker samarbeta med några Sverigedemokrater. I skrivande stund 235 kommentarer och Persson får sannerligen kämpa med olika kommentarsstrategier. Webbkommentarer har ju annars varit på tapeten ett tag nu. Mina tankar efter att plöjt kommentarsväxlingarna för mig osökt till Monty Python (lägg gärna märke till affärsmodellen!):

Lars Vilks då? Jag tycker att Humanistbloggen gör en bra poäng somo kontaterar att häda inte är det samma som att kränka i lagensmening. Via Staffan Bengtsson. Andreas Johansson Heinö diskuterar rätt och fel om Lars Vilks föreläsning.

Värmlands Folkblad kritiserar Nya Wermlandstidningen i HBT-frågor.

Det smarta internet i dumburken? Ja, det är ju knappast en ny idé och det har funnits olika implementeringar. Men nu buzzas det kring Google TV. Via Kristofer Björkman:

Vad kommer detta att innebära för journalistiken? Traditionella tv-nyheter kan komma att behöva bli sökbara på Google både vad gäller indexering och transkriberingar – annars väljer nyhetskonsumenterna andra nyhetskällor. Text- och bildbaserade nyhetsmedier behöver inte transkribera förstås, men kan komma att behöva presentera alla sina nyheter även i webb-tv-format för att nå ut.

Kommer Google TV att slå? Kommer alla annonsintäkter att gå till Google? Det blir spännande att följa utvecklingen.

(SVT och Stampen inleder samarbete, förresten.)

Google Wave, förresten. Nu tillgängligt för alla. Det tog ju tid för Twitter att hitta sitt nischanvändande, så vi får akta oss att räkna ut Wave och Buzz ett tag till, tänker jag. Lite otäckt dock om Google ska agera censor. Det är hur som helst inte särskilt lätt att förutså framtiden (missa inte citaten)!

Håll koll på GeekGirls Crowdsourced Charity Hack!

Anna Troberg är kritisk till de traditionella mediernas hantering av Säpoaffären:

“Det talas då och då om “bloggsörjan”, men det framstår mer och mer som om det är bloggarna som fyller de skor som gammelmedia har för små fötter för: Opassande, Hax, Mikael Nilsson, Röda Berget, Rick Falkvinge.”

Sveriges Radio får kritik av Patrik Fältström. Anette Novak menar att SR hotar åsiktsmångfalden.

Jag sörjer att Värnpliktsnytt läggs ned. Det är säkert rätt beslut, nu när vi inte ska ha någon värnplikt och så, men ändå. Den har nog betytt mycket för många.

Mikael Zackrisson frontar en ny affärstidningssatsning. Jag tycker detta är superbra – vi behöver fler affärsmedier och mer konkurrens mellan dem! De sociala medierna är bättre på att lyfta fram de entreprenörssatsningar som görs, men lite sämre på att granska och ifrågasätta. Som här där Zackrisson diskuterar hur verkligheten kom ikapp Spotify.

Du följer väl förresten Micco Grönholms Twitternytta?

I Stockholm och för vana att arbeta på nätterna? Om du vill hänga tillsammans så finns nu Stockholm Nightowls.

Svenska PR-företagen ställer frågan om medietränare ska kunna få Stora journalistpriset eller om det är ett kok stryk de förtjänar?

Ted Valentin har listat Sveriges hetaste bloggare och skällt lite på Resumé. Tobias Rydergren var dock snabbt på bollen och rättade till, snyggt!

Martina Lind kommenterar Svenska Dagbladets partitest där politiskt aktiva plötsligt upptäcker att de ur ett sakpolitiskt perspektiv “hamnar” i andra partier. Jag vet inte vad slutsatsen ska vara. Lita inte på partitester eller Fundera en gång till över din partitillhörighet?

Lind fortsätter: “Ett intressant efterspel är att Svd dels varit inne och kommenterat på de kritiska bloggarna, och dels svarat på och anpassat sig efter kritiken. Så får tex Tommy Möller stå till svars mot bloggarnas kritik i Svd. Ett bra exempel på hurbloggarna läses av och påverkar traditionella medier. Och ett bra exempel på hur man som tidning kan hantera situationen. Dessutom kan Svd glädja sig över att nu ha valrörelsens antagligen mest länkade partitest.”

Några snabba puckar:

• RvdB funderar kring Bonnier och Sprite.
• Kristina Alexandersson om respons via Twitter.
• En analys av politiska partier på Twitter av Peter Krantz.
• Micco Grönholm tipsar om en video om varför vissa lyckas.
• Hårt tryck för att få sommarjobba på DN och Expressen.
• Martin Kreuger skriver initierat om mordtraumat i Härnösand med intressanta paralleller till Flashback- och Facebook-journalistik.
• En studie visar att fildelning är bra för försäljningen.
• Taggen #jourtips på Twitter trummar på riktigt bra! Om du är journalist på jakt efter case – tagga dina tweets med #jourtips.
• Det verkar väl gå sisådär för Wikileaks grundare…
• Medievärlden får nytt utseende.
• Kjell Häglund vill hyperläsa. Jag med.
• Konsulterna är den nya arbetarklassen?
• Jobbar du med PR på något sätt? Låt mig då egotipsa om nätverket PR of Sweden.
• Faktiskt kan skrivande vara som riktigt bra sex… typ.

Inte nog med detta?

Läs hela internet, vettja. Men kom för allt i världen i håg att ta hand om varandra. Eller ta jobb i reklambranschen om du känner att du fixar kreativitskraven. Och om du vill bli rik gör du klok i att inta bara hänga med likasinnade. Vilken väg väljer du?

Till sist 1: Ett specialomnämnande till Beta Alfa för alla de länktips som jag har så stor nytta av! Ni är förstås fler, och fler omnämnanden kommer. Det är ni som sätter agendan. Länkkärlek FTW!

Till sist 2: Agnereds Närsjukhus kör Dagens outfit.

Vi börjar med Magnus Bråth som har skrivit en tänkvärd postning med rubriken Bloggare är inte små tidningar. Läs den. Och läs Per Torbergers personliga reflektion om livet som entreprenör och frilansare. Om jag bara fick läsa två postningar den här veckan skulle jag välja dessa två! (Som bubblare kastar jag även upp Fredrik Stenbecks Triad of the internet och Johan Ronnestams The 10 commandments of future brands.)

Badlands Hyena leker lite med då-slipper-vi-växla-pengar-argumentet i EMU-debatten (i den mån den lever fortfarande). Vi geeks förnekar annars blint att Moores lag verkligen skulle vara död. Vi kanske kan sänka blodtrycket genom att läsa RSS utan stress?

Och så frågar folket, alltså. Ett initiativ att hålla koll på.

Brit Stakston har släppt Politik 2.0 och medverkar gör flera profiler inom sociala medier tillsammans med flera av de politiker som varit synliga i den digitala konversationen på webben. Bland annat Joakim Jardenberg tackar och länkar:

“Ett stort tack till Brit Stakston och Beijbom books för att de rodde iland Politik 2.0 (adlibris eller bokus). Boken är fin, den är välbehövlig och den kommer att göra skillnad. Stort tack också för ett grymt lanseringsmingel. Tajt, trångt och ingen som helst tvekan om att alla var där! Ni rockar.”

Niclas Strandhs råtext hittade jag här!

Gunilla Herlitz utsågs till årets branschpersonlighet. Jag hejade förstås på Sofia Mirjamsdotter som ju nominerats. Men jag hade blivit överraskad om hon faktiskt hade vunnit. Dels blev hon ju inte inbjuden till eventet(?), dels är ju sociala medier inom journalistiken på sina håll en oönskad bastard. Mina tankar om Gunilla Herlitz som val? Jag intervjuade henne för en uppsats när hon just tagit över efter Hasse Olsson på Dagens Industri och minns tydligt vår diskussion kring huruvida journalistik ska vara det människor vill klicka på ellerdet som allmänheten borde ha kännedom om. Hon slog mig som en klok, resonerande och handlingskraftig person.

NY Times + Facebook = Paying online readers? Eller som DN och SVD – ta varsin väg till pengarna? Eller varför inte satsa på chokl… kringtjänster?

Och vad du än gör – bjud på frukost! Men läs inte Johanna Sjödins postning enbart för avslutningsorden, utan för det orädda sätt som hon diskuterar sex på ett vuxet sätt, en diskurs som i övrigt känns som en tom lucka i det offentliga samtalet. Let’s talk about sex!

Mia Ankarvall skriver eftertänksamt om skolans och individens verkligheter i de sociala nätverkens era:

“Förhållandet mellan tingen och begreppen är minst lika viktiga som konstruktionen av desamma, likt trådar, eller kopplingarna som binder samman. Den figur som visar sig när man extraherar trådar och kopplingar är den kropp man ingår i, per funktion. När struktur möter metod händer något hos oss individer, och vi hittar vår placering och funktion.”

När jag läser Tommy K Johanssons Kommer Facebook att dö? får jag en distinkt flashback av det filosofiska konstaterandet i filmen Fight Club, att vi är alla döende; det är bara en fråga om att betrakta tidslinjen på tillräckligt långt avstånd. Vem vet, when all is said and done, så kanske det bara är Blocket som står när de andra har fallit? Till dess – dela, men dela ansvarsfullt, goddammit.

Sofia Mirjamsdotter lekte kändistwittrare i veckan. Det finns en del att ta med sig från experimentet och det kan förstås testa det förtroendekapital som Sofia över tiden har byggt upp, men det jag tycker är viktigt att titta extra på är att hon lägger ner mycket tid efter själva experimentet för att fånga upp feedback, prata med människor om deras reaktioner och att blogga om det efteråt, liksom för att vara delaktig i den kollektiva beskrivningen.

Någon kanske minns hur The Amazing Hanna gjorde sitt intåg på Twitter för några månader sedan? Utan att acceptera den ofta hyggliga kulturen på Twitter gick hon hårt åt både den ena och den andra. Och på kort tid har hon idag alltså 1643 följare utan att ha kultiverat någon närvaro under lång tid och utan att vara kändis. Vem som helst kan tycka att hennes approach gick stick i stäv med både det ena och det andra, men det gav ju henne en plats på kartan och en plattform. Inte för att antalet följare är rätt mätvärde, men jag hoppas ni förstår min poäng.

Mindre välkommet blev kanske Fredrick Federleys fejkade utspel, om någon minns?

Alldeles oavsett anser jag att organisationer gör det klokt i att inte ge sig på experiment av det här slaget. Jag har till exempel varit kritisk mot att Skattebetalarna hittar på en fejkad “motståndare” i Mats Roslin, en karaktär som de förser med både Facebook- och Twitterkonto kombinerat med annonser i dagspressen. Tips: Lämna de avancerade strategierna och experimenten åt social media naturals som Sofia Mirjamsdotter, Hanna Johansson och Fredrick Federley.

Apropå förtroenden så ser förtroendet för Yrsa Stenius ut att fortsätta minska:

“Den senaste tiden har pressombudsmannen Yrsa Stenius kritiserats hårt. Men handlar det om några enstaka klandrade tidningar som slår ifrån sig – eller är kritiken mer spridd? Medierna har kollat – och det visar sig att det finns ett minskat förtroende på de flesta av de stora dagstidningarna.”

Joakim Jardenberg rör om i grytan och föreslår att vi inför engelska som modersmål. Som ofta hos honom är det bra nivå på kommentarerna (eftersom han deltar i konversationerna själv = en hint till alla webbjournalister som inte svarar på webbkommentarer till egna artiklar).

Nujo är någon sorts Twitterportal ut mot journalisttweets, men jag tror de får jobba lite till med gränsnittet så det blir enklar att förstå hur sajten ska användas. Jag tipsar även på ämnet att ta hjälp av hashtaggen #jourtips. Det är en tagg för journalister i jakt på case. Några organisationer har försökt spamma genom att tagga sina pressmeddelanden med #jourtips, men jag, Per-Ola Mjömark och Mikko Viitala är lite “poliser” och säger till dessa företag vänligt men bestämt.

Urban Lindstedt skriver tänkvärt om Spotify och Facebook-integrationen:

“Med ett enkelt klick kunde se vänners, kollegors och bekantas spellistor och musikvanor på Spotify. Jag var tillbaka i pojkrummet där jag spelade upp senast inköpta vinylplattan för kompisarna. Musiken blev social igen. Helt plötsligt har både Facebook och Spotify fått en ny livsnerv. Lite pinsamt att alla kan se att jag lyssnat på melodifestivallåtar, men det är priset jag får betala för att se vad bloggaren Discobell lyssnar på hos Spotify.Nu ställs integriteten mot nyttan och glädjen av interagera med människor kring musik. Denna gång förlorade integriteten.”

Visste du förresten att du nu kan beställa Wikipedia-innehåll som tryckta böcker? Sådant här får mitt hjärta att bli varmt. De som läser det jag postar på webben kanske tror att jag är digitalevangelist, men faktum är att jag älskar pappersprassel och jag samlar på böcker. Jag är en stor magasinkonsument och tycker det är härligt att läsa på papper. Men jag älskar tanken om att vi alla och envar får möjligheten att publicera oss och läsa dem vi vill läsa ännu mer. Därför hoppades jag barnsligt mycket på Vulkan. Därför tycker jag att Sofia Mirjamsdotters projekt Daßlog Papier var spännande och därför köpte jag den fina boken från förra årets Sweden Social Web Camp. Och spana förresten in det coola projektet 48H Magazine!

Men tror jag på ovanstående? Det är en annan fråga. Ännu så länge står mitt hopp till en kombinerad program- och hårdvara som förverkligar min dröm om att ha en skrivare hemma som printar och binder ihop mina individuella exemplar av såväl morgontidningar som glossiga magasin. Sådan drömmare är jag!

En drömmare som tänker börja se upp med url-förkortare i framtiden, ty dessa problem kände inte jag till innan jardenberg.se tipsade om dem. (Nej, därmed inte sagt att jag tänker satsa på url-förlängare…)

Annars sätter Anders Mildner fingret på exakt den problematiska dimension som många företag och organisationer kämpar med att förhålla sig till i dag:

“Carl Bildts blogg är ett utmärkt exempel. En person på UD berättade en gång för mig att det första personalen där gör på morgonen, är att gå in på utrikesministerns blogg för att få reda på vad Carl Bildt håller på med. Och om utrikesministern på det här sättet löser upp både de interna och externa informationsplattformarna genom att kommunicera via wordpress istället för med UD:s brevpapper, ja, varför skulle då inte övriga anställda inom departementet kunna göra precis samma sak? Problemet är bara att vi då går in i en ny terräng, där vi ännu inte vet var det personliga slutar och det offentliga börjar, just eftersom de nya kommunikationsformerna i så hög grad bygger på den enskilda individens filtrering av vad som sker. Vi vet faktiskt inte ens med säkerhet hur vi ska betrakta Carl Bildts blogg.”

Jag tycker detta är ett bra exempel på att samtalen och frågeställningarna kring sociala medier i näringslivet och politiken håller på att mogna och därmed bli allt mer väsentliga än det gamla vanliga tugget om huruvida sociala medier spelar någon roll eller inte.

Hand upp den som gillar xkcd! Och den nya Did you know?-filmen:

Till sist en efterlysning: Vem är det som springer omkring och köper 3,5-tumsdisketter? Lägg pengarna på något fantastiskt udda och elektrifierande snabbt istället!