journalistik


13
Apr 10

En svindlande tanke

“Jag tror inte han har fattat”, viskar min kollega under lunchen.
Vi pratar om den prominenta kulturjournalisten, en aktiv bloggare, twittrare och nästan en del av vår lilla internetbubbla, men bara nästan.
“Jag tror inte han har fattat…”
Han säger det aldrig rakt ut, men det är tydligt att han menar internet och den revolution som vi båda brottas dagligen med. Dialogen, samtalet, massmediernas död och konversationsmediernas födelse.

Jag tänker på detta när jag läser Publicistklubbens årsbok och debatten som följt på den. Jag funderar på hur det gick till när denna prominenta förening gör sin årsbok, och inte lyckas få in en enda röst som ser nätet som en möjlighet, inte ett hot.

En kollega mejlar en länk till Svante Weylers krönika i Godmorgon Världen från i söndags. Weyler tycker vi borde läsa Stig Dagermans “Tysk Höst” och återuppliva det klassiska reportaget. “Se bakåt inte framåt”.
Lösningen är hela tiden densamma: Tillbaka till print. Tillbaka till det klassiska reportaget. Lägg ned gratiswebben. Lägg ned det ytliga snacket, de korta meningslösa nyheterna.

Stefan Melesko, docent i medieekonomi, skriver att webben ”publicistiskt sett aldrig kan bli annat än en snabb kanal för nyheter”.

Samtidigt pågår en diskussion om hur boken som publiceringsform förändras av den digitala tekniken. Paul Carr skriver ett intressant inlägg om hur Ipaden kommer döda Kindle och hela den avkopplade, ostörda läsupplevelsen.

Jag tänker och tänker och tänker och hur jag än tänker så blir jag inte klok på det.

Jag är rätt dålig på att läsa böcker. Jag älskar att kasta mig över en spännande bok, oftast facklitteratur, men jag orkar sällan mer än ett eller ett par kapitel. Hemmet är fullt av halvlästa titlar.

Men det betyder inte att jag inte läser. Men jag gör ju tvärtom mot Publicistklubbens skribenter: Jag läser på skärm.
Jag börjar när jag vaknar och slutar när jag somnar, i sängen med Iphonen bredvid mig, laddad med inlägg via Twitter, Facebook eller Instapaper.
Jag läser nyheter, korta tweets och facebooksuppdateringar. Sport, kultur, nöje, till och med lite skvaller. Jag läser bloggar, personliga betraktelser och snärtiga sammanfattningar.
Men framför allt läser jag en massa långa, rätt nördiga, komplicerade blogginlägg. Jag läser inläggen, jag läser kommentarerna på inläggen, ibland är de tio, ibland 20, 50 eller över hundra, om det är ett välskrivet och provokativt inlägg. Jag läser bloggare som svarar på inläggen, jag följer debatten vidare.
Hela ämnet lever, rör sig och jag följer med. Kommenterar, diskuterar, ibland på bloggarna, ibland bara med korta tweets. Och jag lär mig enormt mycket.

Den enorma boom i läsande – och skrivande – som skett i vårt land sedan bloggarna slog igenom för fem år sedan saknar motstycke i modern tid. Genombrottet för bloggar och sociala medier har inneburit en enorm flora av nya nischade ställen där folk diskuterar allt från utrikespolitik till trädgårdsodling. Varje dag kan vi läsa och delta i djupa debatter där nya vinklar och nya spår ständigt för diskussionen vidare. Debatter där man ofta ägnar sig åt att diskutera sakfrågan i mycket större utsträckning än vad som oftast är fallet på de fina tidningarnas kultursidor.

Jag får helt enkelt inte ihop denna bild av vad man läser på webben med GP-reportern i Publicistklubbens domedagsskrift om hur ytlig och tramsig webben är.

För mig är webben allt annat än ytlig och tramsig. Visst toppar Aftonbladet sajten med kändisar, sex och korta händelsenyheter. Men det är ju bara en liten liten del av webben. Aftonbladet går man ju bara in på när man verkligen inte har något annat för sig, när tråknaden är för stor, tristessen för seg.
Jag tänker på det min vän sade på lunchen: Jag tror inte han har fattat.

Och då slås jag av Tanken: Tänk om det är så att Svante Weyler, Stefan Melesko & co i Publicistklubben och alla mina papperskramande kollegor inte vet om att DET FINNS NÅGONTING ANNAT?

Tänk om de aldrig har hittat de där bloggarna som gör att de känner sig smarta varje dag när de läser dem?
Tänk om de aldrig har deltagit i en debatt i ett kommentatorsfält? Aldrig har diskuterat med meningsmotståndare offentligt och fått erkänna sig besegrade? Eller vunnit?
Tänk om de bara ser webben som ett ställe där man hämtar in senaste nytt?
Tänk om de aldrig vågat fråga om hjälp på webben och därmed aldrig fått uppleva den givmildhet som folk generellt uppvisar i de sociala nätverken?

Och det blir med ens så mycket klarare: Om den gängse bilden av vad en tidnings sajt ska vara är att den ska vara ett ställe för korta, snabba nyheter – ja, så klart att det blir så då.

Vill man inte vara redaktör för det där lite djupare samtalet, den viktiga debatten, då blir man inte det.
———

Fotnot: Några fler röster i debatten om Publicistklubbens årsbok.


12
Apr 10

Journalistiken är inte hotad, mediehusen är det

Det har varit en hel del snack om “Press under press”, Publicistklubbens årsbok, i dag

Flera har skrivit bra. Och jag som inte ens har läst årsboken borde kanske vara tyst. Men så ser jag uppsättning på paneldebatten på publicistklubben ikväll, hör titeln, läser vad Martin och Karin skriver och måste få pysa.

Jag förstår oron. Färre läser papperstidningar. Det har inte fungerat att kopiera över pappret på nätet. De stora mediehusen har inte lyckats tjäna lika mycket pengar.

Men vi behöver särskilja journalistiken från mediehusen. För journalistiken har aldrig blomstrat mer än i dag. Aldrig har pressens artiklar nått fler människor.

Om det är något som är pressat är det pressarbetarna. Som kämpar med att smälta hur annorlunda branschen har blivit.

Men journalistiken? Den lever helt oavsett om det vi nu klassar som “press” överlever eller ej. Jag skrev häromdagen om att Wikileaks är ett exempel på det i USA. Men låt oss ta några exempel på vad som händer i Sverige. Som pekar på hur journalistiken “pressen” frodas och kommer att överleva:

* Febernätverket
Gänget bakom feber är inte journalistutbildade. De är entusiaster. Men det de gör i dag är nischad journalistik. Rapporterande, vägledande och ibland också först. Genom prefixen mode, mac, bil, film, har de gjort en mer naturlig indelning än många tidningar – de har skapat (och stängt) avdelningar utifrån intresse.
Och genom att läsarna får sätta temperatur på artiklarna skapar de en startsida av de artiklar läsarna älskar mest.

* Politikerbloggen
När Expressenreportern Niklas Svensson fick gå från Expressen slutade han inte vara journalist. Hans uppdrag hängde inte på en tjänst. Så han tog det han hade, startade en blogg och gjorde det han gjorde bäst: Jaga nyheter. Avslöjanden på avslöjanden gjorde att bloggen fick stor uppmärksamhet i övriga medier och Niklas fick ekonomi i sajten. Han kunde sedan sälja den för sjusiffrigt belopp, enligt DN.

* Bella och Tyra show
Tonårsbloggarna Bella och Tyra startade talkshow tillsammans. Här producerar de inslag, gör klassisk tv-journalistik när de besöker “drömjobb” och recenserar dem. Tittarsiffror? Hjälp ja. Ekonomi? You bet.

Vi kan fortsätta. Sajten Lilla gumman om prylar, bloggen Weird Science om film, tv-casten Sweet sunday web crunch om nättrender, Second opinion om mediekritik…

Med bakgrund av det är pressarbetare under synnerligen stor press. Vi, som skrå, har så svårt att anpassa oss till att journalistik i webbkontext är så olik den på papper. Därför gör vi vad vi kan för att sätta stopp för den webb som sänker pappret. Som sänker den framtid som inte ser ut som vår dåtid.
Vi förbjuder Google att tipsa om vår tidningssajt, vi förbjuder bloggare att  länka till våra sajter. Vill ha extra betalt för att lägga in spotifylänkar och låter webbredaktioner rewrita vad kollegan två skrivbord bort publicerat i papperstidningen.

Man kan tycka att vi är värda att dö, vi mediehus. Så vad gör då jag på Expressen? Jag tror på oss. Jag tror att vi kan anpassa oss. Ur ett journalistiskt perspektiv är vi ett drömlag. Så mycket kompetens, så starka nyhetsnäsor, så mycket driv.

Men jag inser också att saker, situationer och våra resurser kommer att se väldigt annorlunda ut i framtiden. Och vet ni? Jag tror det kommer vitalisera både journalistiken och journalisten.


29
Mar 10

Vägen framåt heter samarbete – inte skyttegravskrig

Public service verksamhet ska begränsas på nätet. Det är innebörden i en ny utredning som det berättades om i P1:s Medierna i lördags. SR, SVT och Utbildningsradion ska framöver vara tvungna att anmäla nya planer på tjänster till regeringen, som sedan ska låta en särskild myndighet avgöra hur väl de passar in i public service-uppdraget och om de påverkar konkurrensen på marknaden.

“Sveriges Radio kan bli en stark konkurrens till tidningarnas nyhetssajter”, säger Carl-Johan Bonnier, och hänvisar till SR:s planer på att stärka nyhetswebben.

På ett seminarium i veckan uttalade han sig också kraftfullt mot public service-webbarna, och de pengar de får från staten, som han menar är statliga subventioner som snedvrider konkurrensen, och han fick stöd av TU-chefen Anna Serner.

Public service är naturligtvis, med rätta, upprörda. Ett liknande system i England har lett till att det tar ett och ett halvt år för BBC att få ut nya idéer, hävdar SVT-chefen Eva Hamilton.

Men, med tanke på de diskussioner det har varit kring SR:s nya sajt i veckan (och då tänker jag inte på valet av webbadress), så känns lösningen klockren: Låt de kommersiella medierna utnyttja och återpublicera public service material gratis. Det har flera fördelar:

  • Public service blir ingen konkurrent till kommersiella aktörer, utan ett komplement. De kommersiella medierna kan tvärtom tjäna pengar på visning av bra public service-innehåll.
  • Friheten att utnyttja SR- och SVT-material som bas gör att kostnaderna för att skapa journalistik för de kommersiella medierna sjunker. Vi får bättre journalistik för skattepengarna.
  • Public service får en mycket större spridning för sitt material.
  • Vi slipper en ny myndighet som försenar den nödvändiga förnyelsen av public service i dagens digitala medievärld.
  • Det naturliga urvalet när hundratals nyhetsredaktioner lyfter fram och jobbar vidare på viktiga reportage och inslag från SR, SVT och UR, gör att det bästa materialet sprids längre och får längre livslängd. En process där läsare, tittare, lyssnare och andra redaktörer gör urvalet ger i slutändan bättre journalistik än om vi låter en särskild myndighet göra årslånga utredningar för att avgöra om en viss specifik public service-satsning är bra eller ej.
  • Länkkraften när kommersiella och public service-medier länkar till varandra kommer göra det enklare att hitta det bästa materialet. Precis som SR haft som ett av målen för sin nya sajt.
  • Kostnaderna för distribution sjunker. Public service kan koncentrera sig på att skapa bra innehåll.
  • Ett samarbete mellan public service och kommersiella medier borde också påverka själva innehållet i public service, på sikt. I stället för att låta en myndighet i detalj specificera exakt vad public service får och inte får göra så kommer det mejslas ut av sig själv. Det som de kommersiella medierna redan gör kommer falla bort, och det som de inte gör kan SR/SVT/UR fokusera mer på.
Det finns naturligtvis problem också. Det största är, enligt public service själva, det kommersiella problemet. Trovärdigheten för SVT:s material sjunker när det paketeras med annonser i en kommersiell miljö, hävdade SVT-chefen Eva Hamilton på public service-seminariet i veckan (36 minuter in i klippet). Jag tror inte det behöver vara ett problem. Med tydliga regler för hur materialet får återpubliceras – vilka loggor, texter och miljöer omkring det man tillåter och kräver – går det att garantera. För sajter som embeddar Youtube-klipp har det aldrig varit någon tvekan om att klippen kommer från just Youtube, varför skulle det vara ett problem om de kom från en SVT-spelare?
Dessutom tycker jag, personligen, att det argumentet faller rätt platt till marken så länge SVT tillåter sponsring av vissa program.
Men den riktigt stora vinsten i det här ligger i samarbetet. Samarbete ger alltid bättre resultat än om vi gräver ned oss i skyttegravarna och envist försvarar våra befintliga fort.
Genom att tillåta fri spridning av material som redan en gång betalats med licenspengar får vi bättre spridning av den bästa public service-journalistiken. Och en djupare, mer nyanserad och kvalificerad samhällsdebatt.
Det borde ligga i både public service och de kommersiella nyhetsmediernas intresse.

20
Mar 10

It’s time

Häromdagen hörde jag något alldeles hårresande. Nämligen att webbredaktionen på en svensk morgontidning vägrat lägga ut Spotifylänkar på webben i anslutning till exempelvis recensioner eller artistintervjuer, om de inte får extra ersättning för merarbete.
Då jag inte har fullständiga detaljer om turerna tänker jag inte peka ut redaktionen. I bästa fall stämmer det inte. Men det är inte första gången jag hör liknande hårresande historier om hur facket bortom rimlighetens gräns bromsar utvecklingen i branschen.
Det gör mig bekymrad.

Jag gillar när det händer grejer. Jag älskar utveckling. Och jag är nyfiken. Jag vill veta hur det går. Jag drivs – som gissar jag – många andra journalister, av just nyfikenhet. Viljan att ta reda på saker, viljan att vara med där det händer, när det händer, fascinationen i att följa skeenden.
Därför har jag också nu en i grunden positiv inställning till vad som händer omkring oss, i en så rasande takt att det är svårt att hänga med.

Men lite bekymrad är jag ändå, över relationen mellan de svenska mediearbetsgivarna och Journalistförbundet.

Jag skrev nyligen ett öppet brev till Journalistförbundet som gällde Kulturskaparna. Den här posten handlar om något helt annat. För om Kulturskaparna handlade om ett förhållningssätt till medborgarna, de som förväntas betala för den journalistik vi producerar, och om demokratiska värderingar och andra hjärtefrågor för mig som journalist, så handlar det här om förhållningssättet till arbetsgivarna, där jag alltför ofta möts av utgångspunkten att medieföretagen är onda, medan journalisterna är goda.

En förutsättning för att de ska kunna tjäna pengar är att de har duktiga journalister, och att det finns människor som vill betala för det journalisterna åstadkommer.
På samma sätt som en förutsättning för Journalistförbundets hela existens är att det finns kapitalstarka företag som kan anställa och säkra journalisternas jobb också i framtiden.
Vi är beroende av varandra, och även om facket givet ska försöka få ut så rimliga löner som det bara går, och företagen helt logiskt försöker hålla dem nere, så har vi i grunden mer gemensamt än somliga tycks tro.

Det finns frågor där mediearbetsgivarna och SJF är och länge varit rörande överens. Frågor där det lobbas gemensamt. Det rör sig om viktiga frågor så som demokrati och yttrandefrihet, inte minst i fallet Dawit Isaak. Det rör sig om frågor som berör grundläggande förutsättningar för att det ska kunna bedrivas objektiv och granskande journalistik. Att SJF och arbetsgivarna kan ställa sig på samma sida och slåss för gemensamma intressen är inte några konstigheter.

Därför är det tycker jag mycket märkligt att vi när vi står inför det mest omvälvande vi varit med om i mannaminne, så tycks skyttegravskriget som pågår mellan parterna intensifieras. När vi mer än någonsin är beroende av att samarbeta för att hitta en väg i den nya värld som föds mitt framför våra ögon.
För ja, läs mammaminne bokstavligt.
Ingen nu levande människa har deltagit i en så världsomvälvande revolution som den som fötts ur internet – en revolution som allvarligt hotar hela branschen, och i viss mån även det vi idag kallar journalistik. Eller i varje fall den yrkeskår varav stora delar är anslutna till journalistförbundet.

På andra sidan Atlanten är tidningsdöden redan nästintill epidemisk.
Här i Sverige blöder branschen. DN hårdbantar, Sydsvenskan ska krympa, SvD har redan genomgått flera stålbad, Aftonbladet chockade omvärlden förra året när de för första gången i tidningens historia gjorde sig av med 90 anställda. Och det vi ser är bara början.

Medan många stångar sina huvuden blodiga och tänker så det knakar, träffas, diskuterar, till och med hjälper varandra att finna lösningar som ska ta mediebranschen ur krisen, sätt att hitta framtidens ultimata distribution av nyheter på ett inkomstbringande sätt, finns det andra som tycks ta varje tillfälle i akt att bromsa utvecklingen, och därmed – som jag ser det – snabba på förödelsen. Mina tankar går till den brända jordens taktik, även om det är en något haltande jämförelse.

SJF och arbetsgivarna har aldrig förr haft så stora gemensamma problem, det har inte tidigare i historien varit så angeläget att samarbeta för att hitta lösningar.

Därför är det med sorg i hjärtat jag konstaterar att mitt fack än en gång, enligt principen att arbetsgivaren är ond, bestämmer sig för att inte ens anamma de lättaste stegen in i den nya världen, eftersom det säkert också bara handlar om att chefen vill jävlas.

Det handlar inte om det. Det handlar om vår framtid. Det handlar om fackets framtid, om journalisternas framtid, om journalistikens framtid och om hela branschens framtid. Det finns inte tid att jävlas, energin behövs till annat.
Och jag säger inte att det här är ett problem där ansvaret ligger enbart på journalisterna. Också arbetsgivarna har anledning att tänka om i vissa frågor, men det är en annan postning.

Det finns exempel på andra krisbranscher, som exempelvis flyget, där anställda och facket har förstått och exempelvis accepterar lönesänkningar för att rädda vad som räddas kan.

Så snälla journalister, anslutna till SJF, om ni läser detta. Nästa gång er chef ber er testa något nytt på nätet, som att länka till Spotify i samband med en skivrecension eller reportage om en artist – förstå att det inte är av elakhet, utan för att vi behöver samla alla krafter, stora som små, för att utveckla journalistiken och göra den attraktiv för dem som konsumerar och betalar för våra medier.
Gör inte som kollegorna, som vägrar länka till Spotify om de inte får bättre betalt.
Det kommer att sluta med att ni inte har någon arbetsgivare alls. I en inte alltför avlägsen framtid.


17
Mar 10

Svar från Förbundsstyrelsen

Fick nyss det här i mejlen:

Öppet brevsvar till Sofia Mirjamsdotter

Kära Sofia!

Vi vet inte varför du med åren blivit bestört och ilsken, för det framgår inte av ditt brev.
Vi tyckte det var tråkigt när du valde att lämna dina fackliga uppdrag för tre år sedan.
Vi håller inte med dig om att vi är ett skråförbund. Vi är ett yrkes- och fackförbund och har så varit sedan 1901 och den ordningen stöds av medlemmarna, och ifrågasätts bara av arbetsgivare och organisationer som organiserar efter andra principer. Eftersom vi lever i en demokrati förfogar vi tack och lov själva över den frågan.
Som vår kongress uttrycker det i vårt handlingsprogram:
”Journalistförbundets syfte är att ge journalisterna så goda arbets- och levnadsvillkor som möjligt så att journalisterna utifrån dessa kan fylla sin uppgift i samhället och, på medborgarnas uppdrag, utöva så god och allsidig journalistik som möjligt”.
Naturligtvis är journalistik inte industriproduktion, journalistik är en kreativ verksamhet i kunskaps- och demokratibranschen. Vi kan inte erinra oss några krav på regleringar i avtal och lagar som skulle strypa kreativitet eller journalistikens naturliga utveckling.
Vi brinner alla för frågor som demokrati, yttrandefrihet och mångfald.
Journalistförbundet är medlem av många organisationer, IFJ, EFJ,TCO, PTK, KLYS, ALIS till exempel, och dessa medlemskap kan varje kongress ifrågasätta och har inte ifrågasatt i historisk tid. Att delta i olika kampanjer och manifestationer som kampanjen för Dawit Isaak, våra stora upphovsrättskampanjer och Kulturskaparna är en fråga som förbundsstyrelsen förfogar över.

Journalistförbundet är öppet, transparent och demokratiskt i värderingar. Vad som ligger inom styrelsens mandat att beslut om bestämmer kongressen. I varje enskild fråga eller opinionsyttring kan vi inte invänta besked från varje medlem. Kongresserna har alltid varit mycket tydliga i sitt uppdrag till styrelsen att försvara upphovsrätten.
Vi förstår inte vari det hårresande består att kräva att skapande människor ska få betalt för sitt arbete. Kan människor inte leva på det de producerar blir det självklart mindre producerat. Det gäller även journalistik. Vi förstår inte riktigt vad du menar med att ”Journalistförbundets styrelse borde tänka framåt och istället för att gräva skyttegravarna i ställningskriget mot dem som betalar för vårt arbete allt djupare klättra upp och lägga ner vapnen”.

Vi tror att du med ”dem som betalar för vårt arbete” menar arbetsgivarna och medieägarna. Då du satt i vår förhandlingsdelegation deltog du med stort och uppskattat engagemang i vårt försvar av upphovsrätten. Sedan dess har vi med dagstidningsägarna och numera medlemmarna i Medieföretagen kommit överens om ”delad vårdnad om upphovsrätten”.
Precis som vi gjorde då och som vi gör nu tillsammans med andra organisationer inom KLYS (ett medlemskap välsignat i demokratisk ordning av vår kongress) som står bakom Kulturskaparna arbetar vi för individens rätt till sin upphovsrätt, den kontinentala principen, i motsats till den angloamerikanska principen som ger upphovsrätten till medieägarna. Yttrandefriheten innebär att var och en har rätt att uttrycka, sprida och publicera sina åsikter. Den innebär inte att man utan lov har rätt att sprida och publicera andras texter och verk.

Idag ställs framförallt våra frilansande kolleger inför ultimativa avtal från de stora medieägarna som kräver att de ska uppge sin upphovsrätt helt och för all framtid om de ska få sälja sin journalistik. Däri ligger det stora hotet mot mångfalden och öppenheten och där behöver vi alla vara med och försvara upphovsrätten. Vi välkomnar dig i det arbetet.
Vi är det förbund du efterfrågar. Journalistförbundet slåss varje dag för öppenhet, mångfald och offentlighet och vi gör det för demokratins skull, för allmänhetens skull och för journalistikens skull. Vi anser dessutom att journalister precis som alla andra arbetande människor ska ha betalt för sitt arbete.

Självklart är inte offentlighetsprincipen till för journalisterna utan för medborgarna. Meddelarfriheten är en fri- och rättighet för medborgaren. Källskyddet är en plikt för journalisten.

Allt gott!
Journalistförbundets styrelse

———————————————————————————————————–


Uppdaterat med några klargöranden från mig:

Helt kort vill jag bara säga att jag med “dom som betalar” i första hand menar köparna av de produkter som mediebranschen tar fram. Utan mediekonsumenter ingen mediebransch.

Vad beträffar mitt eget engagemang och försvar av upphovsrätten, och som inte alls motsägs av mitt brev till er, så är det bra att man nu nått en någorlunda lösning med delad vårdnad.
Jag är idag precis som då lika övertygad om att upphovsrätten inte är en fråga för kollektivavtalet.

Det som gör mig besviken är att ni genom Kulturskaparna låter frågan om upphovsrätt inkräkta på andra för förbundet viktiga frågor, så som meddelarskydd, demokrati och mångfald.
Att påstå att fildelning försämrar förutsättningarna för människor att ta del av kulturell mångfald och kvalitet är direkt fel, eftersom det i själva verket är precis tvärtom.

vänligen
/Sofia