journalistik


10
Feb 11

Offentlighetsprincipen, journalistrollen och härskartekniker

Jag är journalist. Jag säger det, även om jag inte längre ägnar huvuddelen av min arbetstid åt journalistiska arbetsuppgifter. Varför jag ändå kallar mig journalist är därför att jag har det i ryggmärgen.
De journalistiska grundprinciperna och värderingarna som styr mitt handlande även då jag gör annat än journalistik.
Dit hör bland annat att jag är rädd om min trovärdighet. Jag är så till den grad rädd om den att jag inte sällan väger mina ord på våg, väl medveten om att jag när som helst kan ställas till svars av vem som helst, för det jag säger och gör. Enkelt uttryckt kan man också säga att jag försöker leva som jag lär.
Jag lyckas inte alltid. Självklart inte. Jag är också människa. Men jag försöker.

Året 2011, när snart sagt varje journalistiskt alster finns tillgängligt på internet, och därtill tusentals granskare med egna plattformar för publicering, är det vardagsmat för journalister att bli ifrågasatta och granskade. Av sina läsare, lyssnare och tittare. Ibland sker ifrågasättandet i kommentarsfält direkt anslutna till en artikel, andra gånger genom syrliga kommentarer på Twitter, åter andra genom att någon dissekerar en text i en egen blogg eller kanske på Flashback.

Många ser detta som något dåligt. Många känner sig obekväma med att vem som helst öppet kan ifrågasätta allt ifrån en formulering till hela syftet med ett genomarbetat jobb, och såga resultatet.
Jag ser det som något oerhört bra, eftersom vi journalister måste leva som vi lär. Vi måste tåla att granskas, så som vi granskar andra. Vi måste vara öppna och offentliga med vad vi gör och hur och varför, så som vi kräver öppenhet av andra. Det logiska resultatet av detta bör vara att vi skärper oss. Blir än mer noggranna med research och formuleringar, och åstadkommer bättre resultat. Det innebär också att vi tränas i att argumentera för de prioriteringar vi gör, och därmed kanske inser att vi ibland prioriterar fel.

Men det var inte ovanstående jag hade tänkt skriva om idag. Jag har nämligen skrivit detta så många gånger redan, här på SSBD sedan 2008. Jag har ett tag trott att allt redan är sagt. Att inget nytt finns att tillägga, att SSBD spelat ut sin roll. Jag önskar åtminstone att det vore så. Det är inte så.

Svenska journalister är fortfarande livrädda för granskning. Svenska journalister är fortfarande livrädda för öppenhet. Och tydligen inte endast då det ställs krav på dem själva om öppenhet, utan otroligt nog även när personer i maktposition är öppna och använder sig av offentlighetsprincipen, en princip som alla journalister säger sig älska. Så länge den inte drabbar dem själva.

Johannes Wahlström är ett färskt exempel på en journalist som kan sägas inte riktigt leva som han lär, eller som i varje fall ställer högre krav på andra än sig själv, då han absolut inte ville att förhöret med honom själv skulle “läcka” ut till media.

Ett annat om möjligt än mer obegripligt exempel är konversationen, eller vad man ska kalla det, mellan Katrineholms kommunchef Mattias Jansson och journalister från Katrineholms-Kuriren.

Det hela började igår, när en av tidningens reportrar skickade ett mejl till Mattias Jansson med en rad intervjufrågor. Frågorna rörde en granskning av kommunens användande av sociala medier. Bra grej, tänker man vid första anblicken. Sedan läser man frågorna. De är insinuanta, långt ifrån öppna, och det är tydligt att reportern på förhand har bestämt sig för att det här med kommunens närvaro i sociala medier är en dålig sak.
Man kan ha alla möjliga åsikter om en kommuns närvaro på nätet, inte minst hur närvaron ser ut och fungerar i praktiken. Men att ha en sådan i grunden negativ syn på sociala medier i stort som reportern avslöjar i sina frågor tycker jag är otroligt märkligt av en journalist år 2011.

En anledning att jag fortfarande kallar mig journalist är också att jag står för och slåss för demokratiska värderingar och rättigheter, för yttrandefrihet och transparens hos makten. Självklara saker kan tyckas.

Det tycker inte reportern på Katrineholms-Kuriren.

Mattias Jansson lever som han lär. Han publicerar först alla frågor i sin blogg, och crowdsourcear svaren genom att be sina läsare om hjälp.
Svaren han fått kan skrivas ut rakt av och användas som läromedel för vilken kommun som helst som funderar på att kasta sig ut i sociala medier. Han tar hjälp av dem och skriver svar till reportern, vilka han också publicerar i sin blogg.

Det Mattias Jansson gör är att han använder sig av offentlighetsprincipen, av internet, han agerar demokratiskt och öppet, han blottar också sin strupe eftersom vem som helst faktiskt kan kommentera och ifrågasätta hans svar, det kan finnas personer med insyn eller andra som känner till eventuella snedsteg som kan lägga sig i och Mattias Janssons handlande uppmuntrar till den sortens beteende från personer med horn i sidan till honom.
Det är just detta med att blotta strupen som är det farliga med offentligheten.
Och han blottar inte bara sin egen, utan även reporterns strupe när han publicerar frågorna i sin blogg.

Jag förstår att reportern tycker att det känns olustigt. Jag förstår också att reportern känner sig utskrattad och förlöjligad främst av ett par kommentarer till Mattias Janssons bloggpost. Reportern får smaka på sin egen medicin. Obekvämt.

Så vad händer då? Jo, reportern vill inte längre konversera med Mattias Jansson via mejl.
Istället skickar en annan av tidningens medarbetare följande mejl till Mattias Jansson, som jag begärt ut från Katrineholms Kommun med stöd av offentlighetsprincipen:

“Hej Mattias!

Jag har förstått av Marlene att du är svår att få tag på i dag. Jag håller på att skriva en artikel angående din publicering av Marlenes frågor på din blogg. Jag skulle behöva dina kommentarer och skickar därför här några frågor som jag vore glad om du kunde ta dig tid att besvara. Artikeln kommer att gå i morgondagens tidning.

Varför valde du att ta hjälp att av bloggläsarna för att besvara frågorna?

Borde inte en kommunchef kunna besvara dessa frågor utan hjälp av andra?

Du publicerar samma material som begärts ut för att genomföra en granskning och skriver egna kommentarer innan journalisten ens fått tillgång till det fullständiga materialet. Är förfarandet ett försök att komma undan en kritisk granskning?

Ditt förfarande kan uppfattas som en sorts härskarteknik. Är det frågan om det?

Att föregripa en journalistisk granskning, är det schyssta spelregler anser du?”

Jag är, precis som Joakim Jardenberg, chockad.

Mejlet innehåller så många fel så att jag inte vet var jag ska börja.
Givet att Katrineholms-Kuriren känner sig kränkta eller förminskade av den uppmärksamhet som Mattias Janssons bloggposter fått, tycks de reagera med ryggmärgen och känslan istället för att andas djupt och tänka igenom sin egen roll. Och resultatet blir att de målar in sig själva ännu mer i ett hörn, gör dubbelfel istället för att försöka reparera skadan från det första mejlet som trots insinuationer och en mindre trevlig ton ändå innehöll en del relevanta frågor.

Fråga ett har jag inga invändningar emot. Fråga två funkar väl, även om formuleringen kanske borde ha varit “Kunde du inte svara själv?”

Sedan får vi en föreställning i självfullkomlighet, dissande av den offentlighetsprincip som jag är övertygad om att alla på Katrineholms-Kuriren innerst inne kramar, samt en liten uppvisning i de härskartekniker som Katrineholms Kuriren beskyller Mattias Jansson för att använda.

Jag blir häpen, chockad, men allra mest beklämd, och lite ledsen.
Att påstå att Mattias Jansson på något sätt försöker förhindra en journalistisk granskning genom att själv publicera de offentliga uppgifter som journalisten frågat efter är absurt, obegripligt. När handlandet i själva verket ökar kommuninvånarnas möjligheter att läsa kommande artiklar med kritiska ögon, jämföra med Mattias Janssons egna uppgifter och dessutom ger en rad personer utanför Katrineholms-Kurirens läsekrets insyn i kommunens korridorer.
Ett agerande som varje vän av demokrati och öppenhet borde välkomna och omfamna, oavsett ämne, oavsett innehåll.

Den senaste tiden har journalistrollen diskuterats flitigt. Bland annat på JMK, där bland andra tidningen Journalistens chefredaktör Helena Giertta knappt kunde andas av upprördhet över själva tanken på att journalistrollen är under förändring.

Jag misstänker att hennes upprördhet över Anders Mildners framtidstankar bottnar i samma rädsla som den vi åser från Katrineholms-Kurirens medarbetare. Nämligen rädsla för att förlora makt, inflytande och rätten att diktera agendan för den offentliga diskussionen.

När varje journalists strävan kanske egentligen borde vara att göra sig själv överflödig?

/Sofia Mirjamsdotter

ps. Fredrik Wass säger det med färre ord än jag. ds

Uppdatering:
När man trodde att det inte kunde bli värre.
Och detta tycks vara det enda som internetläsarna får ta del av från granskningen från Katrineholms-Kuriren.

Förbryllande är också Thomas Mattssons kommentar till det hela.

Läs även Fredrik Strömbergs kommentarer.


Flattr this


8
Feb 11

Gästblogg: Twitternytta för lokalradion

Inte sällan kritiseras Twitter för att vara ett storstadsfenomen, något som journalister på landsbygden inte har så stor nytta av. Nicklas Malmberg som jobbar på Sjuhärad Direkt i Borås berättar här hur de haft nytta av Twitter, på kortare och längre sikt:

Jag heter Nicklas Malmberg och jobbar på en liten samhällsjournalistisk redaktion som gör programmet Sjuhärad Direkt på Sveriges Radio Sjuhärad P4 i Borås. När vi gav oss in i den sociala medievärlden för ungefär två år sedan gjorde vi det som ett experiment, och jag började twittra som @7direkt ”som en blandning av Agenda, Hylands hörna och En ding ding värld”.
Det är framför allt jag som skött vårt twitterkonto (lite som att mata en surdeg, med omsorg och kärlek) där jag ville testa blandningen av lokaljournalistisk nyhetsförmedling, satir, nonsensartad underhållning och dialog med publiken. Gränserna har varit ganska flytande, eftersom jag själv gillar journalistik och satir som tvingar publiken att jobba med sitt kritiska tänkande.

Från början hade jag och resten av redaktionen inte några tydliga förväntningar på vad twittrandet skulle ge, mer än att det var roligt och spännande. Nu, omkring två år senare, kan vi konstatera att vi twitter är ett väldigt bra och effektivt arbetsredskap för en liten redaktion journalister, som befinner sig ganska långt från det riksmediala centret i Stockholm.

För er som aldrig twittrat så funkar det som en ständigt levande ström av SMS-liknande statusuppdateringar på max 140 tecken, där man t ex kan hitta länkar till bloggar och nyhetsartiklar. De twittrare man väljer att följa (många är journalister, PR-människor eller rör sig gränslandet av dessa verksamhetsområden) dyker upp i ens ”flöde”.

Vi har sen vi startade @7direkt-kontot till exempel fått mängder av tips och idéer som vi sen kunnat genomföra i programmet, både uppslag till tyngre politisk journalistik och rena klacksparkar. Vid ett tillfälle upptäckte vi en twitterdiskussion om dåvarande arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorins nya skägg, som han visat upp i Aktuellt på kvällen. Det resulterade i att vi gjorde ett program om Littorins skägg som i sin tur ledde till kontakt med frilansjournalisten och krönikören Elin Grelsson, @elingrelsson.
Efter några inledande rader om det aktuella skägget startade vi så småningom ett samarbete som nu är inne på tredje säsongen, där Elin är regelbunden krönikör i vårt radioprogram. Det samarbetet hade aldrig blivit av utan twitter, vågar jag med säkerhet säga.

Genom twittrandet har vi också fått en helt ny publik (som dock är snudd på omöjlig att uppskatta storleken på) långt utanför vårt sändningsområde. Vi har omskrivits i medier (bland annat i en sportkrönika i Sydsvenskan, och två gånger i DN:s radiokrönika) som förmodligen inte ens vetat att vi finns om det inte vore för twitter. För vår del gäller också det omvända förhållandet, att vi upptäckt bloggar och redaktioner genom flödet.

Men förutom den rena nyttan, så händer något bra med mig som journalist när jag twittrar. Vårt twittermotto “Som en blandning mellan Agenda, Hylands hörna och En ding ding värld” stämmer numera även utmärkt som beskrivning av flödet. Man får allt, och allt blir mycket tillgängligare: Länkar till nyheter, analyser, mediekritik, recensioner av debatter, radio- och teveprogram. När man lär sig att få en hygglig överblick över flödet, så finns där mängder av myrstigar att följa. På twitter händer det dessutom ofta att diskussionen har ett annat fokus än i de traditionella medierna, med stickspår som är betydligt mer intressanta än de baktunga expertsamtalen, där en liten grupp etablerade experter och proffstyckare ibland skapar en så öronbedövande rundgång att det är svårt att koncentrera sig på vad som sägs.

Vid sidan om nyhetsförmedlingen sjuder också flödet av satir, underhållning, rena tokerier, Youtube-klipp (en favorit under vårt twittrande är moderate riksdagsmannen Hans Rothenberg som försöker förklara storheten med Moderaterna genom att blanda en ”Free Martini”.) M-drinken blev ett radioinslag i Sjuhärad Direkt också, allt i en ständigt levande ström.

Jag älskar den här blandningen, bland annat eftersom den tvingar mig att lägga mitt eget pussel, dra mina egna slutsatser, och dagligen kolla uppgifter mot varandra. Twitter serverar en blandning av hårda fakta, journalistiskt lättviktsgods, osanningar och satiriska krumsprång utan att det finns några ledarskribenter att hålla i handen för att lista ut vad som är vad. Ibland är det njutbart svårt att skilja verkligheten från dikten, men att kasta sig in i detta källkritiska minfält håller de journalistiska sinnena på helspänn. Alla journalister rekommenderas att utsätta sig för detta, om inte annat för att det JÄVLIGT KUL också.

/Nicklas Malmberg
Programledare och reporter på samhällsprogrammet Sjuhärad direkt.
Twittrar som @7direkt.


17
Jan 11

Gästblogg: Att koka soppa och kalla det journalistik

Detta inlägg av Lasse Edfast är ursprungligen publicerat i hans egen blogg.

Att koka soppa och kalla det journalistik

Jag är förmodligen vad den sociala mediesfären skulle kalla för lillgammal. 24 år liten och redan fast i de gamla tankesätten vad gäller journalistik. Tragiskt, jag som just börjat få några followers på Twitter. Jag som kunde blivit något.

Medierna i lördags handlade bland annat om nomineringen av en Flashback-tråd till Guldspaden. Det var Yasmine El Rafie och Carl Fridh Kleberg som den11 november nominerat tråden till priset, och förklarade varför på SR:s medieorm. Reaktionerna på nomineringen kom snabbt, både hos bloggareoch journalister (SSBD har fler länkar för den som vill, bland annat denna till Filters reportage om Flashback).

Förlåt, nu gjorde jag det igen. Gjorde en skillnad på journalister och bloggare. Några av er reagerade säkert redan innan ögat hoppat ner till detta stycke, kanske har jag redan tappat en läsare.

Men som sagt, jag är kvar i dåtidens journalistik. Jag har för många olästa poster i min RSS-läsare för att vara uppdaterad, för många bitar kvar i twitterkartongen för att se hur bilden ser ut i dag. Och ständigt är det någon som lägger dit nya. Sluta!

Nä, skojade bara. Sluta inte. Jag är ju inte alls någon bakåtsträvare. Jag vill bara inte slänga det gamla på tippen, redan halvfull av uttjänta tryckpressar. Att trycka ord på papper är kanske snart helt meningslöst, men kan det finnas en mening i att ha kvar begreppet ‘journalistik’? Kanske det. Ja, jag skulle till och med, på det ödmjukaste sätt, vilja drista mig till att värna det en smula här på min blogg.

Så tillbaka till guldspadenomineringen av flashbacktråden. En lysande nominering som inte minst uppmärksammat hur croud surfing kan användas, och som säkert genererat en hel del nya journalistanknytna användakonton på Flashback. Juryn får avgöra om tråden vinner eller inte, ska bli spännande. Jag skriver det här inlägget eftersom den efterföljande diskussionen fått journalismbegreppet att glida iväg ytterligare lite, liksom stympat och utspätt för att ingen ska känna saknad, eller skillnad, när det tillslut bara finns informationsteknologi kvar. “Är forumtråden journalistik?” har man frågat sig, och även fast det inte har presenterats något klart och väl underbyggt svar så är känslan ändå att det lutar mot ett “ja”.

Det är heller inte så konstigt. Det journalistiska hantverket har nedprioriterats alltför länge, och det som verkar ta mest skada är produktens form. Internet gör att funktionen som informationsbärare bibehålls – även då varje redaktions informationsproducerade minskas får läsaren veta vad som händer genom en mångfald av källor. Google och webbaserade sökverktyg gör att innehållet av framtagna uppgifter hålls uppe trots färre som gräver. Men formen, sättet att presentera det som luskats fram och som sedan ska masspridas ut, har inte alls kunnat hämta lika mycket ur det internet som gjort så mycket gott för journalistiken i övrigt.

Visst, vi har fått webb-TV, det vill säga en i de flesta fall lågkvalitativ produktion med, gissar jag, relativt få tittare. Och bildspel (tyvärr var tidningen tvungen att skära ner på sin fotoredaktion så det är lite ont om fotografer). Antagligen något mer också, kan inte komma på vad just nu bara. Med allt mindre tid att lägga på vad man nu vill producera blir det hur som helst lite mer utav ett fuskjobb, och i journalistbranchen har nödlösningar blivit standard. Jag pratar form alltså, inte innehåll.

Det här har till exempel journalistutbildningen vid Göteborgs Universitet , JMG, tagit fasta på och pratar nu så lite form det bara går. Förutom det allra mest grundläggande sägs ingenting om gestaltning eller berättande. Vi övas i att följa nyhetsmallen, och avråds från att testa något annat. Bland det första jag fick höra var att “redaktörer hatar när en ung journalist försvarar sin artikel med att ‘jag har min egna stil’.” Må så vara, men låt oss då få testa oss fram på universitetet för att hitta någonting utanför 1A som fungerar! Eller är formen faktiskt inte viktig?

Den som beteckar forumtråden på Flashback som journalistik kan inte lägga speciellt mycket vikt vid formen. En soppa av flera tusen inlägg är lika mycket journalistik som en doktorsavhandling på flera tusen sidor. Det ligger naturligtvis en hel del research och “journalistiskt arbete” bakom både tråden och avhandlingen, men journalistik är inte bara summan av inhämtad och förmedlad information. För trots att all information om rättsfallet fanns där var det bara några få som hade tid och ork att tillgodogöra sig den. Skulle jag lägga ut mina oklippta intervjuer tillsammans med ett gäng mötesprotokoll, anteckningslappar och rapporter hade nog de flesta tyckt att det saknats något, att mitt journalistiska arbete bara kommit halvvägs. Skulle det sändas i radio hade nog de flesta slagit av.

Jag håller med Yasmine om att journalister ofta placerar sig själva på ett elfenbenstorn, och att det är dags att komma ner.

Jag föreslår inte att vi ska placera journalistiken i en elfenbensbur, oåtkomlig för andra och för förändring.

Jag tycker bara att det finns ett värde i att kunna berätta allt det man fått reda på på ett begripligt och intressant sätt så att andra kan förstå, och jag har en känsla av att den hantverksmässiga kunskapen värdesätts allt lägre. Precis som Augustin Erba skriver på Medieormen finns en uppfattning att “journalistik är något man kan göra själv”. Naturligtvis finns det mycket vi kan göra själva – jag städade i går min garderob och hittade då bland annat en väst jag sytt själv för länge sedan – men någon gång för ett många tusen år sedan blev det ändå så att den som gjorde många skor tillslut blev så duktig på det att hon kunde ta betalt för dem, och på så vis slapp andra både sticka sig på den ovana skinnålen och frysa om fötterna i sina halvtaskiga skor. Sedan dess har vi delat upp våra sysslor i olika yrken; några blev till exempel fattiga krakar som överlevde genom att gå mellan gårdar och berätta historier. Det fanns såklart historier som berättades mellan vänner på alla gårdar, men berättarens historier var ändå alltid något extra.

Jag hoppas fler testar att sy sin egen väst för att sedan kunna uppskatta skräddarens skicklighet, och jag tycker fler journalister ska lära känna Flashback för att ta del av – och bli en del av – allt researcharbete som görs där.

Dessutom måste mediebolagen uppskatta en skicklig journalist, för om inte de tar vara på det journalistiska hantverket behöver det bli mycket mer ekonomiskt lönsamt att blogga för att det även i fortsättnignen ska finnas de som kan lägga all sin tid på de historier som måste berättas för många fler än deltagarna i en forumtråd.

/Lasse Edfast
Twitter: @lasseedfast


14
Dec 10

Det är ju ändå 2010

Gårdagens hashtag på Twitter blev högst oväntat #lernfelt. Där häcklades Göteborgspostens ledarskribent Malin Lernfelt friskt av Twittereliten, efter att ha skrivit en mycket tveksam krönika, publicerad både i papperstidningen och på nätet.

Efter häcklandet uppdaterades den på nätet, men i tidningen såg det ut så här.

På Twitter såg jag länken till krönikan, klickade och blev alldeles ställd. Jag läste igenom texten både en och två gånger i förhoppningen att finna poängen, det ironiska, skämtet. Men det var inget skämt.

Malin Lernfelt har alltså skrivit en krönika om att SJ borde börja twittra, eftersom det ändå är 2010.
Inget företag i Sverige har fått så mycket uppmärksamhet för sitt twittrande som SJ. SJ har twittrat sedan hösten 2009, de har en hel stab som twittrar på heltid. Ingen svensk som twittrar kan ha undgått deras twittrande, kritiken mot det, och hyllningarna.

En snabb googling på SJ och Twitter ger svar direkt.

Idag diskuteras häcklandet i sig, ord som häxjakt och twittermobb förekommer, och jag funderar på vad vi kan lära oss av detta. Är det så att Twitter består av ett gäng självgoda elitistiska människor som står redo att krossa den som misslyckas? Det vore inte så förvånande om Malin Lernfelt fått den uppfattningen.

Men jag är inte helt säker på det. Visst häcklas det. Men gårdagens fadäs uppfattades mest som väldigt rolig. Vi skrattade. Vi gjorde det på Lernfelts bekostnad – ja. Men när så en twittrare vid namn @MalinLernfelt dök upp och skrev följande tweet blev hon snabbt förlåten:

Det var bara det att ungefär samtidigt uppdaterades krönikan på nätet, och helt plötsligt handlade det om att Lernfelt tyckte att SJ borde ha bättre service dygnet runt. Vilket är oerhört märkligt med tanke på att hon till Dagens Media säger att hon inte hade någon aning om att SJ twittrade. Hur man kan uttala sig om hur någon sköter en service som man inte ens är medveten om att den existerar är för mig en gåta.

Hennes försvarsattityd gick inte ihop med twitterprofilen. Snart dök även en @mlernfelt upp, som genast började attackera SJ på Twitter. Det spekulerades i vilken av dem som var den rätta Malin Lernfelt och enligt Jack som faktiskt ringde upp henne för att fråga visade det sig till slut att @MalinLernfelt var den rätta och @MLernfelt försvann senare. Jag har bett Malin själv förklara denna förvirring men inte fått något svar, än.

Hur som helst – Malin Lernfelt har alltså börjat twittra. Hon häcklar tillbaka. Och fortsätter kritiseras.

Är det så att man är rökt på Twitter om man gör fel från början? Är man förlorad om man gör ett misstag? Nej. Så är det inte. Däremot spelar det roll hur man hanterar sitt misstag. Hade Malin Lernfelt nöjt sig med den första ironiska tweeten, skrattat åt det hela och därefter försökt lära sig Twitter är jag helt säker på att hon skulle ha omfamnats av “mobben”, förlåtits och fått hjälp.
Felet hon gjorde var att börja skapa efterkonstruktioner för att försvara sig mot sitt misstag, och att hon började hacka på inte bara SJ utan även Twitter i sitt raljerande över tjänsten som ett ställe där man beskriver vad man äter till frukost.

Till Jack säger hon dessutom att hon inte tar åt sig eftersom hon är van vid att få hatmejl. Jag vågar ändå påstå att det är stor skillnad på hatmejl och kritik mot faktafel, hur den än uttrycks. Att inte ta åt sig av kritik som är relevant är nonchalant och opassande. Att hatas för sina åsikter, vilket jag tror hör till det vanliga för en ledarskribent, är något annat.

Dessutom skiljer många på folk och folk. Med all rätt. Som ledarskribent på en av Sveriges större tidningar förväntar sig de flesta twittrare att hon ska ha koll på fakta. Det ställs alltså högre krav på personer i det offentliga än på andra. Det ställs höga krav på journalister. Krav som faktiskt är helt relevanta att ställa. Som ledarskribent antas man leda och påverka debatten och vilken riktning den tar. Att då göra det med så dåligt underbyggda fakta som Lernfelt gjorde i sin krönika väcker misstankar. Har hon koll på fakta när hon skriver om andra saker? Slarvar alla journalister på liknande sätt?

Som jag ser det handlar inte den här händelsen om någon twittermobb. Den handlar om mediekritik. Den handlar om krav på medierna, delvis nya. För femton år sedan skulle ett dylikt fel ha passerat obemärkt, någon kanske skulle ha hört av sig till redaktionen som eventuellt skulle ha gjort en liten rättelse. Idag fungerar det inte så. Idag tvingas massmedia att stå till svars för sina publiceringar, och erkänna sina fel och brister. Jag tror att detta enbart är till gagn för journalistiken, under förutsättning att kritik och ifrågasättanden tas på allvar.

Den kommer trots allt från dem som mediehusen förväntar sig ska betala för fortsatt utgivning.
Människor som vill kunna lita på dom “riktiga journalisterna”.
Lite ödmjukhet sitter aldrig fel. Det är ju ändå 2010.

Tove Hansson skriver bra om korrekturläsare på Twitter.
The Girls of Florida har också skrivit om Lernfelts fadäs.
Läs också gärna vad Emanuel Karlsten skev här på SSBD redan 2009, om högfärdiga journalister.


Flattr this


17
Sep 10

En plågsam och pinsam digital valrörelse

(Den här texten är tidigare publicerad i Expressen)

Obamas valseger frälstes av internet och sociala medier. Den goda nyheten spred sig över hela världen. Kampanjledare helgonförklarades, valarbetare upphöjdes och svenska politiker vallfärdade till Washington för att få med sig nycklar hem till Sverige.
Allt var som upplagt för svensk, digital valväckelse.
Istället blev det en plågsam skärseld av dåliga försök.

Svenska valrörelser har aldrig karaktäriserats av uppfinningsrikedom. Vi gillar hur traditionellt det är uppbyggt. De röda valstugorna på torget, stadsmiljöer draperade i wellpappaffischer och den närmast sentimentalt analoga känslan i att gå med röstlapp till vallokal på valdagen.

Men det här valet skulle bli annorlunda. Partierna anställde valstrateger som, flera år i förväg, besökte USA för att lära sig av Barack Obamas stab. Men väl hemma har ingen satsning lyft. I alla fall inte på något betydande sätt. Det närmaste framgång vi fick var en Iphoneapplikation med Göran Hägglund som ordvitsar på dialekt.
Valrörelsen har varit en uppvisning i att man inte förstått någonting.

Det upprörande är inte att partierna misslyckats med att kopiera Obama, utan att man tycks ha missförstått internet. Det har styvmoderligt hanterats som ytterligare en kanal att skandera budskap i. Jag vill ursäkta det med att det har med vår historia att göra. Att vi bara känner till valkampanjer när den görs genom megafon. Att det är därför vi försökt pressa in sociala medier i samma enkelriktade fack. Som ett nytt sätt att slå fast sanningar, fast för finniga tonåringar.

Synen på internet sammanfattas bra av Alliansens Erik Bratthall som i söndagens DN menar att den ”allmänna väljaren” inte vill gå in ”där”. ”Där” betyder internet. Samma internet där 80 procent av svenskarna finns. Samma plats där Facebook har fyra miljoner aktiva svenska konton. “Där” samtalen kretsar kring politik – utan partiernas medverkan.

Här är vi nu. Partierna tycks klara med sin bedömning av sociala medier. De slår ut med händerna och pratar om hur det nog var lite överskattat ändå. Använder sina digitala satsningar som ett slags avlatsbrev. ”Vi försökte ju i alla fall”, säger de och valspurtar vidare på gator, torg och i tv-debatter.

Det ironiska är att de svenska valstrategerna – trots alla Obamaresor - missade den viktigaste nyckeln. Den som stod tryckt på varenda valaffisch: ”Change”.

Visst, Obama använde nätet framgångsrikt. Han skapade ett gräsrotsengagemang som var unikt, som fick helt nya väljargrupper att resa sig från soffan och skapa ett historiskt val.
Men allra mest lyfte han politik till att vara större än partipolitiska sakfrågor.

Han försökte inte styra samtalet till att handla om sjukvård eller jobb, utan slog an en idé om att våra liv var politik. Att våra liv kunde förändras. ”Change”.

Sociala medier handlar om att odla och låta något växa underifrån. Det varken kan eller ska ersättas av traditionella kampanjer, men det kan vara ett av de mest kraftfulla verktyg för att tillvarata ett växande och brinnande engagemang. Det var det Obama gjorde. Lyssna och kanalisera engagemang till något praktiskt där jag är just nu. Ett praktiserande av politik.

Valrörelsen gör nu sin sista spurt. Att den största valfrågan hittills har varit en bröstpump säger mycket. Men kanske allra mest något om partiernas oförmåga att vinna vårt engagemang.

För när vi sitter och blaséartat raljerar över blockens konturlösa politik står Sverigedemokraterna och jublar.

Chanserna till en framgångsrik digital väckelsekampanj må vara över för nu. Men kom igen svenska politiker. Hitta tillbaka till de där politiska frågorna som åtminstone får oss att förstå att valet handlar om något mer än vilket kontor ni får sitta i fyra år framöver.

Emanuel Karlsten, sociala medier-redaktör på Expressen