Intervju


15
May 08

Vissa degar slutar aldrig jäsa

Idag uppmärksammades i Jaikububblan att bloggen Köksveckan lagt ut faksimiler från tidningen Expressen. Frågan om vem som ska fakturera tidningen Dagens Media är absolut relevant, utifrån det debacle som uppstod i februari när Niclas i sin blogg deepedition lade ut en faksimil från tidningen Dagens Media och chefredaktören Rolf van der Brink hotade att fakturera honom 20.000 kronor för användandet av tidningens material. Niclas valde att resonera med några vänner i mediabranschen för att ta reda på fakta innan han slutligen (inom ett dygn) plockade bort faksimilen från sin blogg.

Det visade sig inte vara nog för van der Brink, som raljerade över Niclas och hans beslut att “köpa material” just i bloggen Köksveckan.

(Här kan inflikas att anledningen till att Niclas lade ut faksimilen var att branschtidningen Dagens Media valt att inte låta reportaget om sociala medier finnas tillgängligt på nätet, bara det i sig något att ifrågasätta.)

Det fanns redan då anledning att misstänka att Rolf van der Brink inte riktigt hade tänkt igenom beslutet att fakturera Niclas. Det fanns även anledning att tro att han inte hade stenkoll på hur upphovsrätten egentligen ser ut och fungerar, något han faktiskt borde med tanke på sin position som chefredaktör för en av landets ledande branschtidningar.

Och idag fick jag det bekräftat, när jag tog ett snack med honom om publiceringen av Expressenartiklar i den egna bloggen. Jag började med att fråga vad som skilde Köksveckans publicering av Expressens artiklar från Niclas publicering av reportaget från Dagens Media.

- Den stora skillnaden mellan våra faksimiler och den Niclas hade lagt ut var att hans var fullt läsbar. Vad gäller bilderna från Expressen på Köksveckan så är de inget problem för Expressen, de hörde av sig till oss senast igår om ett annat fall där någon snott deras material om de ville att vi skulle skriva om det, men de har inte sagt något om det vi lagt ut i bloggen.

Men om man vänder på artikeln om Guillo och zoomar in så går den också att läsa?

- Den är inte alls läsbar på samma sätt om den PDF som Niclas lade ut.

Niclas plockade bort filen ganska snart efter att han fått ditt mail, men du hävdade fortfarande att du skulle skicka fakturan?

– Han lät bilden han hade på Flickr ligga kvar, och den kunde man också läsa.

Niclas hade gärna länkat till artikeln och Dagens Medias sajt om den funnits tillgänglig. Det gjorde den inte. Niclas tog ett foto av tidningsuppslaget och lade upp i sin blogg deepedition. Det var en liten bild och oläslig text. Där fanns också en länk till en pdf-fil, som man med vis möda kunde förstora, zooma in och faktiskt läsa texten, om man var särskilt angelägen. (Själv orkade jag inte göra mig den mödan, däremot skaffade jag ett nummer av papperstidningen och tog ett eget foto som ungefär motsvarar kvaliteten på den bild som Niclas lagt upp på sin Flickr)

Är det ingen skillnad på när en privatperson lägger ut saker och när någon gör det i kommersiellt syfte?

- Niclas är inte en privatperson, han tjänar pengar på sitt bloggande genom föreläsningar och annat.

Men kan du säga var gränsen går egentligen, om jag lägger ut ett foto här av den artikel som Niclas länkade till på Flickr, kommer du att fakturera mig då?

- Inte om den inte är läslig.

Men bilderna syns ju? Bilder är upphovsrättsskyddade likaväl som texterna?

- Jag är inte helt säker på vad som gäller här, så insatt är jag inte, men jag tror det är så att om man publicerar en bild och visar tydligt var den kommer ifrån, tillsammans med ett tidningshuvud, så är det ok. Men vi hävdade aldrig bildstöld i fallet med Niclas. (Jodå Brinken, du kanske har glömt att det var argumentet för att fakturera även sedan han plockat bort den “läsliga” pdf:en)

Men du backade ju till slut och skickade inte någon faktura till Niclas, hur kom du fram till det beslutet?

– Det var för att han verkade väldigt bestört över att måsta betala för sig, och vi är ju inte elaka på det sättet.

Är det inte så att medierna måste tänka om när det gäller upphovsrätt nu när saker och ting så lätt sprids på nätet och det blir allt populärare att dela och ge bort gratis?

- Vi är i ett skifte nu och byter från en analog till en digital värld, ingen vet riktigt hur det ska hanteras. Det kan kanske bli så att alla måste lägga ut saker gratis, men den dagen allt blivit digitalt och det inte finns några andra alternativ kanske det blir lättare att motivera folk att betala för digitalt material, sen kanske det går att koda så att man inte kan sno rakt av jag vet inte.

Rolf van der Brink vet alltså inte vad som gäller. Han antar att det är okej att visa bilder ihop med ett tidningshuvud, och vad som anses vara läslig text är enligt honom godtyckligt. Han väljer dessutom att inte fakturera helt enkelt för att inte verka elak, vilket är ett märkligt argument för att inte ta betalt om man nu anser sig ha rätten på sin sida.

Samtidigt har han rätt. Vi är i ett skifte. Ingen vet riktigt hur det ska hanteras. Men en grundförutsättning innan man börjar hota med fakturering borde ändå vara att man sätter sig in i vad som gäller och kan motivera sitt beslut? Och om man inte kan det, eller om man ser att verkligheten inte riktigt fungerar ihop med gamla paragrafer, då är det läge att förändra både tänk och handlande. Dessutom – i den nya verkligheten där ord som transparens och trovärdighet är på modet vinner man mer på att backa och erkänna sina misstag än på att framhärda principer som man inte ens har full koll på.

I mitt inlägg om upphovsrätt i ett större perspektiv funderade jag en del över privatpersoner som tar text men framförallt bilder från nyhetssajter och lägger upp i sina egna bloggar. Jag har inte hört talas om ett enda fall där en privatbloggare tvingats betala för upphovsrättsintrång för ett sådant tilltag. (Hojta gärna ifall ni känner till något)

Jag tror att de flesta medieföretag ser lite mellan fingrarna på just privatpersoner som i ren okunskap använder bilder för att illustrera det de skriver i sina bloggar. När det gäller texter har de flesta bloggare lärt sig att länka till ursprunget istället för att kopiera och klistra in artiklar på den egna sidan.

Däremot är det få etablerade massmedier som stjäl rakt av från varandra. Visst händer det, men då inte utan konsekvenser. En del har insett värdet av att vara generösa med länkning, i vissa fall även till konkurrenter, för att ge sina läsare ett mervärde.

Mitt första tips är att göra material tillgängligt på de egna sajterna så att folk kan länka. Då slipper de fota av artiklar eller på andra konstiga vägar visa dem för vänner och bekanta och då får också sajten mer trafik. Det andra tipset är som jag redan sagt – samla journalister och utgivare kring frågan om hur upphovsrättsintrång ska bemötas, diskutera fram en lösning som på något sätt fungerar i gratisklimatet där alla vill dela med alla. Det kanske är så att visst extra känsligt material ska vara förbehållet papperstidningen eller betalande abbonenter på nätet. Det kanske är så att allt ska släppas fritt. Eller att tjuvar ska jagas. Men det måste finnas vettiga riktlinjer, konsekvens och framförallt en samsyn i branschen.

Eller som min fjortonåring konstaterar: “Det är väl bättre om man kan läsa hela texten, det är bättre reklam för tidningen ju”.


25
Apr 08

Nyfiken på Elisabeth Bäck

När jag läser Elisabeth Bäcks blogg blir jag både glad och nyfiken. Glad för att hon verkar ha insett vikten av relationer till läsare och transparens, och nyfiken såklart på hur hon resonerar kring det och andra saker som har med gammelmedias framtid att göra. Så jag skickade en hög frågor till henne som har varit snäll och svarat på.

Så tillåt mig presentera VLT:s huvudredakör Elisabeth Bäck om bloggar och “nya” medier:

Hur länge har du bloggat?

- Jag började för en månad sedan.

Läser du själv bloggar, i så fall vilka?

- Nej inte mycket. Blir en del läsning av Micke Nestius blogg på city.se, Thomas Matssons på expressens.se och så brukar jag kolla av en av våra egna bloggare, småbarnsmamman och journalisten Karin Jährestens blogg på vlt.se.

Vad säger dina medarbetare, läser de din blogg?

- Ja, de läser. De tycker nog det är bra att snabbt få veta hur jag resonerar i olika frågor. Och så tror jag att de tycker det är roligt att läsa om sig själva.

Tar inte bloggandet mycket tid från annat?

- Ibland kanske, men inte så mycket. Jag tycker faktiskt att det hjälper mig att reda upp tankarna. Det är bara min man som tycker att jag borde blogga mindre. Han är rädd för att jag arbetar för mycket.

Kommentarerna i bloggen, är de inspirerande eller besvärliga?

- Mest inspirerande. Jag är van att få mycket synpunkter från läsarna. Mitt mobilnummer står i tidningen. När kommentarerna blir personliga (och det är tack och lov inte så ofta) så känns det inte riktigt lika bra.

Skulle du rekommendera andra chefredaktörer att blogga?

- Ja, jag tycker att det visar att vi är öppna, vill ha kontakt och är lätta att få tag på.

Vad betyder ordet transparens för dig?

- Öppenhet. Klarhet.

Är transparens viktig för medieföretagen, i så fall varför?

- Om jag i ordet lägger att vi ska vara öppna, mottagliga, bringa klarhet, så är det viktigt för oss.

Hur långt kan man gå när det gäller läsarmedverkan?

- Väldigt långt. Bra att vi har många öron och ögon där ute som hjälper oss att hålla koll på vad som händer. Dessutom har läsarna ofta mycket mer specialkunskap än vad vi själva har. Läsarna kan hjälpa oss, informera oss osv. Det har vi inte använt oss av så mycket än, men det kommer.

Hur påverkar det nya medieklimatet journalistiken?

VLT och framför allt vlt.se blir navet i samhället. En arena för många att tycka, tänka och hjälpa till. Vi kan hjälpa läsare att medverka, vi kan tekniskt visa dem hur de ska göra, vi åker runt och tar på oss rollen att vara hjälparen, så de kan bli delaktiga, diskutera och ta del av allt det som finns i samhället. Men det ställer också krav på oss så att vi kompletterar det läsarna ger oss. Vi får inte tappa i kvalité. Vi ska fortsätta granska osv.

Tror du att papperstidningen har en framtid?

- Ibland gör jag det, ibland inte lika mycket. Just nu tror jag att det på sikt blir mer och mer en tidning för 45+. Men helt klart kommer papperstidningen att vara kvar. Men den behöver kompletteras med andra kanaler.

Du skriver i din blogg att VLT:s medarbetare ska profilera sig och bygga relationer, kan du utveckla det?

- Vi ska vara tillgängliga. Vara ute mycket. Träffa folk. Bry oss. Vara ödmjuka.

Du sitter också i TU:s styrelse, hur går snacket där om bloggar och sociala medier?

- Vi snackar inte så mycket om bloggar. Men vi pratar nya kanaler. Och hur människor använder nya kanaler. Och att vi måste finans där. Det finns projekt inom TU för mobilt, för e-papper osv. Själv sitter jag med i en styrgrupp för TU tillsatta för projektet Unga vuxna, som ska sprida kunskap om medievanor hos yngre, hitta spännande projekt att förmedla vidare om sådant som görs inom mediehusen för att nå unga läsare osv. och där snackar vi om sociala medier.

Sist en fråga utifrån VLT:s ställningstagande i sjukskörskekonflikten som jag skrivit om här. Nämligen frågan om den objektive journalisten, om den finns, om det är möjligt att ställning och ändå vara objektiv?

- Har den objektiva journalisten någonsin funnits? Alla har vi ju en ”ryggsäck” med oss som påverkar hur vi tänder på olika grejer, hur vi samlar in fakta, hur vi värderar och publicerar. Det som är viktigt, och så måste fortsätta att vara, är att vi så långt det överhuvudtaget är möjligt söker objektivheten, försöker beskriva nyheter och företeelser från olika håll, låter olika personer komma tilltals, alltid ge möjlighet till kommentar osv.

– När det gäller sjuksköterskorna så har vi (i detta fall nyhetscheferna och jag) sagt att vi stödjer syrrornas lönekamp. Vi har gett mycket utrymme åt den på nyhetsplats och vi har upplåtit en blogg för dem. Men självfallet är det ju så att vi avser bevaka konflikten opartiskt, låta alla komma till tals och spegla bägge sidors ståndpunkter. Vad som är rimlig lön och och lönen ska vara x eller y kronor – och vad samhällsekonomin tål, det lägger vi oss inte i, det avgör parterna själv. Vi ska självfallet sköta rapporteringen balanserat och ej styras av någondera sida. Journalisten som bevakat sjuksköterskekonflikten ska vara obejktiv så långt det är möjligt. Den enskilde journalisten får INTE ta personlig ställning för eller emot något när han skriver i en nyhetstext.



29
Mar 08

Författare som bloggar III

I den lilla serien om författare som använder bloggen som verktyg har vi nu kommit till Klaus-Peter Beiersdorf. Han skrev förra sommaren den uppmärksammade bloggen “Att stalka Alex Schulman”. Sedan har han bloggat som Tyskungen och numera skriver han på Beiersdorfbloggen, som länkas från Smålandsposten.

Det är intressant att jämföra hur Olle Svalander, Andreas Ekström och Klaus-Peter Beiersdorf använt bloggen som verktyg i sitt skrivande, och Klaus-Peter är den som verkar dra det längst, när det gäller att låta sina läsare styra vad som händer med texten.

Till vardags jobbar Beiersdorf som PR-projektledare på Svenska Spel och så har han en del frilansuppdrag. Dessutom håller han på att skriva en roman som han delvis bloggar.

Hur och varför får han berätta själv:

Varför bloggar du?
Först och främst för att fylla mitt enorma självbekräftelsebehov. Dessutom fungerar den även som en ventil för mig. Via bloggen kan jag släppa ut lite överskottsånga när tillvaron blir för intensiv. Med fru, två barn och ett väldigt krävande jobb så är det ganska skönt att bara få vara rolig någonstans. Eftersom jag är en medioker entertainer så använder jag istället bloggen för att dra mina dåliga ordvitsar och anekdoter från mitt riktiga liv. Jag hoppas att jag roar någon.

Vad bloggar du om?
Allt möjligt. Saker i tillvaron som är skruvade eller roliga på något sätt. Men jag är nog bäst när jag skriver om min familj och min uppväxt. Då bränner det till. Jag hoppas att min intention om att ha en stor bredd i mitt skrivande på bloggen uppskattas av mina läsare. Då det rör sig om en dagbok så speglas ju även mitt skrivande av min dagsform. Senaste månaden har det varit jobbigt, med nytt jobb, alldeles för mycket frilansuppdrag och noll fritid. Vad jag INTE bloggar om är mitt jobb och mina vänners eventuella problem eller hemligheter som jag blivit anförtrodd.

Hur använder du bloggen som verktyg i ditt romanskrivande?
Lite grann. Jag har lagt upp ett eller annat kapitel, vilket gett mig väldigt bra feedback. Faktum är att jag har valt att ta ett helt nytt spår och boken kommer se helt annorlunda ut efter några bloggläsare gett mig värdefull feedback.

Är det verkligen en bra idé att lägga ut texterna till allmänt beskådande?
Jag vet inte, på ett sätt så är det ju inte de, då försvinner ju läsarnas behov att köpa boken. Fast å andra sidan så lägger jag ju inte ut allt, och då kanske man istället väcker ett intresse att läsa boken. Jag hoppas att jag kommer framkalla en ”cliffhanger”-känsla precis innan varje sidvändning.

Vad är syftet med att låta folk läsa i förhand?
Att öka intresset för boken. Jag funderar på att författa ihop ett par fejkkapitel fulla av snusk och förnedring bara för att få vissa personer att bli livrädda. Skämt åsido, så hoppas jag få feedback på om det jag skriver är realistiskt och trovärdigt. Och så får jag snabbt reda på om folk vill läsa mer.

Hur påverkar det resultatet?
Som det är just nu så har boken påverkats så till den milda grad att det inte ens är samma bok som det var tidigare. Dessutom har jag tappat gnistan lite på grund av detta.

Hur långt är du beredd att ta samarbetet med dina bloggläsare när du skriver?
Jag vet inte. Hur långt vill mina bloggläsare ta det? Jag låter nog dem sätta gränserna.

Vad tror du om trenden att författare bollar idéer med sina läsare, är det något som kommer att spridas?
Det tror jag nog. Det ger en otrolig möjlighet att få input för en författare. Problemet är bara att historien finns ju i författarens huvud, inte i läsarens. Så man ska nog inte lyssna för mycket på vad de säger. Men har man en bra redaktör så tror jag att ett gäng utvalda bloggläsare utan tvekan kan hjälpa till att förädla ett litterärt verk.

Läste du “Konsten att förlora” om Mats Hård? Vad tyckte du i så fall om den?

Nej. Det är den där killen som låtsades att han var fotbollsfan och bloggade passionerat om det va? Som sedan gav ut en bok på temat? Jag kan tycka att det är lite kittlande att man utgör sig för att vara någon man egentligen inte är. Det var ju en jävla massa spekulationer kring vem det var som skrev den, speciellt då han var väldigt initierad och skrev om allt från idiotiska chefer, till korkade krönikörer och sina egna otrohetsaffärer vad jag förstått. Eftersom jag är fullkomligt ointresserad av fotboll så var den bloggen inget för mig. Men jag har ju själv bloggat under psedonym, så jag vet hur effektivt det kan vara ur ett hypeskapande perspektiv. Vem vet, jag kanske kommer ta till något liknande själv framgent.

När ska boken vara klar är det tänkt?

Jag vet inte. Min redaktör vill att jag ska ha den klar till nästa sommar. Men det kommer nog inte hända. Jag har ungefär 15 minuter ledig tid varje dag. Jag måste bli bättre på att strukturera upp min lediga tid. Och ta på mig mindre frilansuppdrag. Jag jobbar ju inte frilans för att jag behöver pengarna precis.

Kommer boken att finnas tillgänglig på internet?
Snart. Fast i en form som jag inte vill avslöja ännu. Det kommer bli annorlunda. Det skulle förvåna mig om den ”bloggen” inte kommer bli minst lika populär som min ”Att stalka Alex Schulman”-blogg som jag drev förra sommaren.

Är bloggen ett bra verktyg för skribenter överlag, så som tidningsskribenter? Varför/varför inte? Hur kan det utvecklas?
Det är en svår fråga. Som skribent förutsätts du vara objektiv. Det är VÄLDIGT svårt att vara det på en blogg. Det är ju trots allt en privat dagbok. Eller det ska vara det, om bloggen är genuint och personligt skriven, som till exempel Ninni Schulmans blogg ”Dagarna”, så kan jag tycka att den fyller sitt syfte. Men vissa bloggande journalister använder bara sina bloggar för att bygga sitt eget varumärke. Då blir det lätt opersonligt och spekulativt, och då tycker jag att det är helt ointressant. Det är ett exempel när man bara ser bloggen som ett verktyg och inte ett tidsdokument. Jag tror att bloggen kommer att utvecklas till mer mobil bloggning, kortare, och därmed ofta tråkigare inlägg. Det är lite som en morgontidning versus en kvällstidning, där kvällstidningen ofta är mycket mer snuttifierad än morgontidningen. Fast vad vet jag, folk verkar ju gilla ytligt skräp som Blondinbellas, Katrin Schulmans blogg och olika modebloggare. Det är ju bara att titta på Bloggportalens tio-i-topp-lista.

Detta tror jag medverkar till att RIKTIGA skribenter numera släpper bloggen som kanal. Det har blivit lite för mycket lekstuga.


18
Mar 08

Författare som bloggar II

I den lilla serien om författare som använder bloggen som verktyg har turen kommit till Andreas Ekström.

Del ett handlade om Olle Svalander aka Mats Hård.

På sin sajt skriver Olle om Andreas:

“Andreas Ekström, en vikarie från Sydsvenskan, skrev i en spalt en hyllning till bloggen med titeln “Vem är Mats Hård?” Det var på våren och jag gick på Årsta torg när en kompis ringde och läste högt ur tidningen. Artikeln beskrev Konsten att förlora som “Den överlägset roligaste svenskspråkiga bloggen just nu” vilket var en mycket bra beskrivning som senare fick plats på bokens framsida. Men den största förtjänsten som Ekström gjorde vara att han lanserade teorin att bloggen kunde ha fler upphovsmän än en. När jag läste det förstod jag att spekulationerna om vem som var Mats Hård skulle kunna hålla på hur länge som helst. (Andreas Ekström skulle sedan kopiera Mats Hård-formeln när han skrev sin egen blogg om den “Hemlige pappan” som också kom ut som bok och lanserades med snarliknande formuleringar.)”

Om det säger Andreas så här:

Jag gillade verkligen “Konsten att förlora”, men mitt eget projekt med “Hemliga pappan” var inte alls lika genomtänkt och uppstyrt som Olle Svalanders var. Jag hade inga som helst bokambitioner med “Hemliga pappan” när jag började blogga. När det sedan ändå blev så fick jag ju snabbt tänka om på en rad punkter. Så jag var kanske inte så inspirerad av “Konsten att förlora” trots allt – även om jag verkligen tyckte att den var lysande.

Vilket leder till nästa fråga – när du skrev Hemliga pappan, fanns då någon förebild eller annat liknande exempel?

Inte som jag utgick från. Men därmed inte sagt att det inte har funnits många andra som har gått från blogg till bok, eller från anonym till känd. Eller andra pappor som har skrivit om att bli pappa. Så frågan är… vad var så unikt med mitt projekt egentligen…? Hm…

Var tanken från början att det skulle bli en bok?

Inte alls. Jag skrev för min egen skull och för min dotters skull. Genomslaget jag fick var ju helt chockartat. Jag hade absolut inte väntat mig att få läsare i den omfattningen.

Hur påverkade kommentarerna ditt skrivande?

Ren bensin!

Vad betydde bloggandet för formen på den färdiga boken?

Jag är osäker på det. Å ena sidan kan man kanske hävda att bokens korta kapitel är besläktade med bloggformen, eftersom de är korta. Men det håller egentligen inte – för blogginlägg kan vara långa som romaner. Dessutom finns det ju av naturen ingen interaktivitet i en bok.

Har du något nytt blogg/bokprojekt på gång?

Jag bloggar alltid på andreasekstrom.se och ett tag till på hemligapappan.se. I vår utkommer jag med en bok som handlar om Lunds universitet, en bok som jag gör tillsammans med fotografen Per Lindström. Dock helt utan bloggkoppling!

Vad tror du om trenden att författare lägger ut delar av det de skriver i bloggar för att få feedback, är det bra för författandet? För läsarna? Som marknadsföring?

Chris Anderson var väldigt lyckosam med en sådan process då han skrev sin lysande “The Long Tail”. Jag tror att det i princip bara finns fördelar – så länge man själv som skribent orkar med det, och faktiskt vill ha en diskussion med sina läsare. Jag vet rätt många författare som inte alls är intresserade av det.

Tänk tanken att du skrivit samma bok men utan att blogga den, skulle resultatet ha blivit detsamma då?

Svårt att säga. Boken “Hemliga pappan” gick ju bra eftersom namnet var bekant för många bloggläsare. Det är klart att det var en stark marknadsföringskanal. Sedan finns det branschanalytiker som hävdar att boken nog kunde ha sålt ännu mycket mer om vi inte hade satt texten “Succébloggen nu som bok!” på omslaget – för den formuleringen antyder ju att hela materialet finns gratis på nätet. Och så är det alltså inte – boken och bloggen är i allt väsentligt två olika saker.

Fick du några lärdomar när du skrev Hemliga pappan som du tror dig kunna ha nytta av i övrigt skrivande?

Jag har ju skrivit väldigt mycket på bloggen och i boken, och alltså fått en mängdträning i genren. Det kommer jag säkert att ha nytta av.

Kan du tänka dig andra former för att skriva romaner ihop med läsarna? Wikiteknik?

Nej. Jag tror inte att mina läsare generellt sett är lika bra på att skriva som jag är… Att skriva är ett yrke, och den som försörjer sig som skribent är i nio fall av tio skickligare på att skriva än den som inte gör det. Därmed inte sagt att det inte kan finnas fullständigt lysande amatörskribenter – för det gör det ju, givetvis.
I rollen som journalist är jag tacksam för all feedback. Det är många läsare som har fått mig att tänka om i min syn på både stilistik och sakfrågor, när de har kommit med kunnig och engagerad kritik. Men som
romanförfattare… nej, om jag någonsin skriver en roman, vilket nog är ytterst osannolikt, så får jag nog försöka klara mig själv…


17
Mar 08

Författare som bloggar I

Mats Hård är tillbaka!

Men. Det blir ju inte som förut.

För er som har minnesluckor: Mats Hård var sportjournalisten som bloggade om fotboll. Om kärleken till Gif Sundsvall. Det var samma säsong som de åkte ur allsvenskan och inget kunde ha varit mer rätt än att döpa bloggen till “Konsten att förlora”.

Förutom om fotboll handlade bloggen en del om jobbet, och en del om brudar. Och den engagerade. Massor var det som läste dagligen och många kommenterade. Spekulationerna om vem Mats Hård egentligen var var många och intressanta. Intressanta inte minst med tanke på att Mats Hård inte existerade. Han var en romanfigur i Olle Svalanders roman, som kom till i bloggen, inför publik.

När Olle outade sig själv framåt hösten var det många som blev upprörda och kände sig lurade. De tyckte sig ha byggt upp en relation till Mats Hård och brydde sig om hur han hade det. Hur som helst. Boken släpptes och fick fina recensioner. Det var ju inte en blogg som blev en bok, utan en bok som skrevs i en blogg. Förra året släpptes Olle Svalanders andra roman Junk, som skrevs på traditionellt vis. Jag har pratat med Olle om hur bloggen kan fungera som verktyg för en författare, och skillnaderna mellan att skriva roman inför publik och att göra det på kammaren.

När du skrev Konsten att förlora, fanns då någon förebild eller annat liknande exempel?

- Inte från början. Efter en tid läste jag Dilledagboken. En finsk bok som skrevs på liknande vis. Den publicerades på en hemsida innan bloggen var uppfunnen och handlade om att supa.

Vad var egentligen tanken, från början?

- Jag skulle utveckla en karaktär på en blogg. Framförallt ville jag berätta en historia utan att gå omvägen via ett förlag. Jag ville nå läsarna direkt. Sen skulle folk läsa den och gilla den och när jag kände mig klar skulle jag gå till ett förlag och visa. Sen fick vi ta det därifrån.

Hur drog du läsare till bloggen?

- Genom att länka ifrån ett fotbollsforum och sedan hoppas att texten skulle va bra nog att spridas av sig självt. Alldeles i början name-droppade jag lite, men det kändes billigt.

Hur mycket påverkade kommentarerna händelseutvecklingen?

- Mycket lite. De fördjupade ibland historien och tillförde en dimension till texten. Och de uppmuntrade mig att fortsätta.

Vad betydde bloggandet för formen på den färdiga boken?

- Det tvingade mig att skriva kort. Med resten av internet ett klick bort är konkurrensen om läsarens intresse enorm. Jag skrev på en 12″ skärm och valde för det mesta att skriva så kort att man inte skulle behöva scrolla.
Jag strök enormt mycket.
Konsten att förlora är ju en roman. Men skulle vara som på riktigt. I en dagbok vet berättaren inte vad som händer imorgon. Därför var jag tvungen att maskera förebud om kommande händelser så att läsaren trodde sig veta mer än berättaren. Det var kul.

Hur gjorde du urvalet när det gällde de kommentarer som publicerades i boken? Var det överhuvudtaget självklart att ta med några alls?

- Jag tog med de som bidrog med information eller intressanta perspektiv. Och där det uppstod en relation mellan Mats Hård och den som kommenterade.

Du har tidigare sagt att en sån sak kan man bara göra en gång, står du fast vid det?

- Vet inte. Jag säger mycket… Jag behövde bloggen för att berätta den historien. Men processen utvecklades till en hetsjakt på Mats Hård som gjorde mig nästan paranoid. Det har jag inget behov av att göra om.

Nu skriver Mats Hård igen, kommer det att bli en del 2 av boken eller är det något du bara gör för nöjes skull? Kan det överhuvudtaget funka nu när Mats Hård är avslöjad?

- Så länge det finns en historia att berätta kommer folk att vilja läsa. Annars är romanen illa ute. Jag skriver för att det är roligt. För att jag behöver Mats Hård och för att det finns en historia. Om det blir en andra bok om Mats Hård så är det bonus. Jag vill inte bara skriva mer av samma. Jag vill att det ska vara som en ny historia. Men först och främst en blogg.

Vad tror du om trenden att författare lägger ut delar av det de skriver i bloggar för att få feedback?

- Texter mår ofta bra av utsikten att få läsare. För dem som vågar och kan kontrollera processen är det säkert bra.
Tänk tanken att du skrivit samma historia men utan att blogga den, skulle det ha blivit samma historia då? - Ja, men den hade blivit längre. Och förmodligen inte lika bra. Antagligen hade den fortfarande inte varit färdig. Har Mats Hård några followers, andra som gjort samma sak eller liknande, som du känner till? - Andreas Ekström gav ut en bok som hette den Hemliga pappan. Sen har det kommit ett antal sex/strip/escort-bloggar som spelar på autentitet/sanningsbegreppet och blivit böcker. Även Rosetta Steen gjorde väl en ganska liknande resa. Lärde du dig något av bloggromanen som du kan använda dig av när du skriver på traditionellt vis? - Att man måste stryka mycket, att man måste fatta beslut, att man ska tänka på läsaren och att man måste ta semester ibland. Har du blivit ifrågasatt, vilken typ av motstånd har du mött? - Eftersom jag var bland de första i Sverige var det svårt att få bokläsarna att fatta. Likaså bokhandeln. Jag hittade Konsten att förlora på fackavdelningen... Vissa skrek bluff och blåsning! när jag trädde fram. Speciellt de trognaste fansen. De kände sig kanske svikna. Men roligaste var ändå de som skrev: bloggen var bättre. De flesta som själva skriver har varit mycket positiva. Likaså alla de som läst boken utan att ha följt bloggen. Kan du tänka dig andra former för att skriva romaner ihop med läsarna? Wikiteknik? - Absolut. Gärna grupparbeten. Men bara om jag får bestämma. Nu kanske någon undrar vad detta har med old media/new media att göra. Men boken är verkligen ett gammalt traditionellt media. Bloggen är ny. Kombinationen är spännande, inte minst när bloggen används som arbetsverktyg som i fallet med Mats Hård. Att ge ut en blogg som bok på exempelvis vulkan, utan att det funnits någon boktanke från början, det är något annat. Och jag tror att inte minst tidningar och skrivande reportrar har något att lära av Svalander. Imorgon kommer en intervju med Andreas Ekström, apropå Svalanders hänvisning till Ekström som en efterföljare till konceptet.