För bara tre veckor sedan fick Thomas Mattsson på Expressen en eloge för sitt twittrande och kanske mest för att han använde sig av mikrobloggarna – för han använder både Bloggy och Twitter – på “rätt” sätt.

Eftersom Thomas Mattsson är en av de chefer i gammelmedia som är flitigast på att använda sociala medier, han både bloggar och mikrobloggar utan hejd, så har jag tagit pulsen på honom. Man kan säga att min frågeställning fortfarande är “Till vad ska man egentligen ha Twitter”.

Jag delade upp frågan i några andra, här får ni SSBD Exclusive, Mattsson om Expressens mikrobloggande:

Hur länge har ni twittrat?

- Expressen har twittrat i cirka en månad.

Är det ett gemensamt beslut eller är det slumpen att exempelvis du och wiman blivit twitterfantaster samtidigt?

- Både och. Inom affärsområdet Digitala Medier försöker vi etablera Expressen.se och Expressen.tv på olika plattformar för att öka räckvidden, men också för att få mer input tillbaka. Exempelvis fick vi konkret feedback på en fråga om hurvida Experssen.se bör börja erbjuda nyhetsbrev per epost igen. Vi uppmanar andra avdelningar att också kommunicera via mikrobloggar, och både Kulturen och Ledare är entusiastiska och har egna eldsjälar som driver på utvecklingen internt inom företaget. Jag tror att man kan ta övergripande beslut om exempelvis automatiserade flöden, den grafiska profilen på sidorna och så vidare… men det är svårt, för att inte säga ogörligt, att i nuläget beordra fram ett engagerat mikrobloggande om inte redaktörerna själva ser fördelen med den kanalen.

Hur många medarbetare Twittrar? ( i eller om jobbet alltså)

- Cirka ett tiotal om man uppskattar hanteringen av flödet från Nyheter, Ledare, Kultur och Hockey och det antal personer som på något sätt är involverade. Men det handlar förstås inte om heltidstjänster. Vi har dessutom flera tunga beslutsfattare som är medlemmar av Twitter och Bloggy som exempelvis redaktionscheferna Viveka Hansson på tidningen och Anna Rastner på tv-verksamheten, liksom Mattias Carlson som är biträdande chef för Digitala Medier. Min uppfattning är att man bör testa exempelvis Twitter för att förstå den kommunikationen, men sedan måste chefer och medarbetare själva avgöra hur de fördelar sin tid mellan broadcast tv-kanaler, bloggar, papperstidningar, nyhetssajter, mikrobloggar, databaser, mobila plattformar, traditionellt telefonerande… och så vidare.

Kan du säga någon konkret vinst eller fördel med Twittrandet?

- Jag håller mig uppdaterad både om kollegors förehavanden och om vad som skrivs i andra medier. Twitter ersätter väl inte en RSS-läsare fullt ut, men det ger mig en överblick till som jag saknade tidigare. Det är möjligt att etablera nya kontakter och skapa nätverk inom digitala medier, som annars kanske fordrar att man åker på konferenser eller gör studiebesök. Det är också bra att via Twitter kunna sprida information om Expressen.se som kanske annars bara kan publiceras i min blogg. Men, och det vill jag poängtera, mikrobloggandet aktualiserar behovet av en policy för sociala medier och hur man använder dem. Det tar faktiskt en hel del tid att bara lösa flödena, och att sen kommentera inlägg på arbetstid är något som man möjligen bör fundera kring… är det rimligt att anställda gör ett stort antal publiceringar på de här plattformarna när de ska jobba? Jag köper argumentet att man “måste vara där för att förstå”, men det är inte liktydigt med att använda tjänsterna hela tiden. Det beteende vi ser nu är möjligen resultatet av vad man kallar för en “omogen marknad”, vi accepterar ju inte längre att man för privatsamtal i telefonen under stora delar av en arbetsdag, och det kommer nog att sätta sig.

Vad är poängen med dina “mikroblogg exclusive”?

- Jag tänker så här: Jag skriver “Bloggen om Expressen.se” och den handlar bara om verksamheten affärsområdet Digitala Medier. Det är ingen name dropping av kändisar eller medieprofiler som jag kommer i kontakt med i tjänsten, den ger heller ingen inblick i mitt privata liv som småbarnsfar som lämnar på dagis fem dagar i veckan. Jag har valt att låta “Bloggen om Expressen.se” bara vara en informationskälla för branschmedier, medieförmedlare, annonskunder, konkurrenter och medarbetare. En konsekvens blir då att bloggen blir ganska… tråkig. Rimligen läses den bara av just de målgrupper som jag beskrev. En annan slutsats är att den som följer mig på Bloggy.se eller Twitter.com säkert också tillhör ungefär de målgrupperna. Och då tycker jag att jag kan bjuda på förhandsinformation, mikrobloggandet fungerar som en sorts löpsedel för den traditionella bloggen och kan därmed också jämföras med exempelvis SMS-flashar för vår nyhetsbevakning.

Skillnad mellan Twitter och Bloggy?

- Min amatöranalys säger mig att Twitter mer fungerar som uppdatering av medlemmarnas status, och Bloggy lockar fler att diskutera. Man kan förstås använda dem som vice versa, men de personer som jag följer Twitter respektive Bloggy förefaller använda dem så.

Har du nåt annat du gärna vill säga om mikrobloggande?

- Plattformarna måste snart erbjuda bättre möjligheter att sortera flöden. Det är orimligt att Facebook klassar alla kontakter som “vänner” utan gradering mellan familj och släkt och kollegor och bekanta, men det kommer över tid bli lika oöverskådligt att inte enkelt kunna sortera mikrobloggarnas flöden.

Och sist – det är ju kalasbra med rapporteringen från kulturredaktionen om kulturutredningen – men vad är poängen när man har 213 followers?

- Tvärtom. Den dag kulturrredaktionens mikroblogg när 213 000 personer ska vi editonera den, bryta ner flödet till fler och mer nischade ämnesområden, försöka bli mindre allmänna och mer specificerade. Jag kan inte kvantifiera någon nedre gräns på antalet mottagare, men jag kan slå fast att jag egentligen inte vill ha stora generella bloggar och mikrobloggar. Hellre många små som ger sina respektive läsare exakt vad de efterfrågar från Expressen. Men det här är förstås ett resonemang nu, i februari 2009, och förutsättningarna kan ju förändras. I princip är det ju inga andra stora etablerade medier som ens testar mikrobloggar nu, så konkurrensläget lär säkert hårdna vad det lider.

Med det säger jag tack till Thomas Mattsson och hoppas att han kan ha rätat ut en del frågetecken och kanske inspirerat andra att ge sig ut i Bloggysfären.

Och för dig som fortfarande känner att du inte alls begriper vad mikrobloggande handlar om rekommenderar jag den här guiden för dummies.

Läs även andra bloggares åsikter om Mikrobloggar, Thomas Mattsson, Expressen, Twitter

Same!? Same?? But?? Different?!?

Diskussionen runt vikten av Twitter (och andra sociala medietjänster) som nyhetskanal fortsätter och Techcrunchs Arrington tar i från tårna:

What matters isn’t any individual Twitter message and whether it’s right or wrong. It’s the organism as a whole, the aggregate, that lets people stream what they’re witnessing in real time to the world. That aggregate stream gives us more information, faster, than anything before. It’s news, and it’s incredibly valuable.

Twinglys medarbetare Anton har också skrivit om det och gör slutsatsen att:

the suspicions of the Indian government, that the terrorists monitored Twitter as well, shows another dimensions of the impact micro blogging can have on live reporting of important events.

This was a real breakthrough for Twitter to become mainstream, and it happened over one night.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Tidigare hette den Pressens Tidning och jag måste säga att den var rätt trist. Men på senare tid är det faktiskt med stor förväntan och ofta överraskning jag läser tidningen, printversionen. Även på nätet har tidningen ryckt upp sig och är riktigt bra på att hålla sig uppdaterad om smått och stort som händer i branschen, inte minst när det gäller utvecklingen inom sociala medier. Enligt Martin Jönsson är den “klart bäst av medietidningarna på nätet och var det sannerligen inte för några år sedan.”

En person som bör creddas lite extra för detta är reportern Axel Andén. Som kom till tidningen lite tack vare Martin Jönsson. Chefredaktören Anders Ahlberg var på jakt efter en reporter och pratade med Martin som beskriver Axel så här:

“Axel är en entusiast; han tillhör dem som tycker att alla uppdrag är roliga. Och eftersom han rör sig naturligt i den nya medievärlden passade han perfekt på den tidningen som ju tidigare var väldigt papperstraditionell .
Jag tycker att han har tillfört väldigt mycket till tidningen. Och synen när han satt på WAN-konferensen och bambusade med en mobil i handen, timme efter timme, dag efter dag, är obetalbar: han slet upp skjortärmen på köpet. Men var lika glad ändå…”

Medievärlden var en av de första tidningarna som använde sig av Bambuser för att direktsända både evenemang och intervjuer, och det var Axels idé. Han säger själv att fick den när han intervjuade mig men också inspirerats av exempelvis Björn Falkevik, som väl får anses vara den störste Bambuserentusiasten i Sverige.

Den senaste tiden har tidningen också i hög utsträckning börjat plocka upp vad som händer i bloggosfären, i varje nummer av papperstidningen finns tips om bloggar och annat som händer på internet, och i nätupplagan snappas nyheter om den digitalsociala sfären upp snabbt. Inte sällan av Axel som ofta också tar kontakt med bloggare/debattörer/kritiserade personer och gör snabbintervjuer.

Sedan en kortare tid har Medievarlden.se dagligen en vinjett kallad 15.45 där en dagsaktuell person intervjuas, och i samband med det skickas också pressmeddelande ut. Bra grepp.

Axel Andén är enligt Medievärldens chefredaktör Anders Ahlberg “Ett fynd!” och som det verkar helt rätt person att rekrytera i en tid när det händer mycket i branschen. Och just att det händer mycket är något som tilltalar Axel. På frågan om vad han tycker är roligast med jobbet svarar han:

– Det är en medievärld som var likadan i hundra år, och som har blivit helt upp och nervänd de senaste tio åren. Det känns som en ynnest att få bevaka de förändringarna.

Men det är mer eller mindre en slump att Axel blev journalist. Han var civilekonomom från början och sommarjobbade på bank medan han utbildade sig. Men så gjorde han av nyfikenhet Journalistprovet samtidigt som han ströks från de D-kurser han sökt på Handels, så då hamnade han på JMG istället.

Vad får man lära sig om sociala medier på journalistutbildningen?
– Vad jag minns var det i det närmaste ingenting, men det kanske finns en poäng i det också, att det mest användbara är att få lära sig journalistik helt plattformsoberoende.

Du var tidigt engagerad i webben, vad är det med internet som lockar dig?
– Det har nog ändrats med tiden, när jag var barn var det drömmen om hackers och hemsidor. Det som lockar mig nu är potentialen i att ordet blir fritt och informationen gemensam, i teorin. I praktiken är det nog mer en slags rastlös nyfikenhet som drar.

Du har startat och drivit webb-byrå – är det något som påverkar ditt sätt att jobba idag?
– Det har säkert påverkat mycket, men det är svårt att sätta fingret på exakt vad.
Jag tror att jag förstår det tekniska bättre, jag vet hur man kan plocka saker från en databas och så. Men det har bara gjort det mer frustrerande när vår plattform inte varit särskilt flexibel.

Skulle du kalla dig själv för en digital native? När kopplade du upp dig?
– Jag blev intresserad av internet när jag var tio-elva år och kom över en internettidning hos en kompis storebror, där var ett stort reportage om svenska hackers och så fanns det en guide hur man gjorde en hemsida. När jag kopplade upp mig 94 byggde jag en hemsida med en snurrande jordglob på Geocities. Sedan startade jag och en kompis en webbyrå. Vårt första jobb var att bygga en hemsida och ett mackbeställningssystem åt Dagoberts Mackbar. Vi uppfann ett system som byggde på en hemsida med en meta refresh var 15:e minut som kopplade upp ett modem som sedan kopplade ner igen. Datorn var en 486 med internet exlporer i autostart och den här sidan som startsida. Databasen var en textfil. Jag snackade med den här kompisen igår och han hade precis varit där och köpt en macka och upptäckt att det fungerar fortfarande. Fast det gått mer än tio år nu.

Tror du att sociala medier är en generationsfråga?
– Jag chattade på Aftonbladet när jag var 12-14 kanske, sedan började jag mirca, men det handlade mycket om att bilda klaner och ta över och hålla kanaler med hjälp av botar. Det var inte den här konstruktiva kommunikationen jag upplever nu i bloggar och på jaiku, men det kan ju vara en åldersfråga också, att man är mer omogen då. Om man är indie och växer upp i en liten by är det klart att man kan leva större delen av sitt liv genom sociala medier som Skunk och Helgon. Jag tror att sociala medier var en generationsfråga fram till Facebook. Nu tror jag inte att det är det på samma sätt längre.

Hur engagerad har du varit i omgörningen av Medievärlden?
– Vi har alla varit väldigt engagerade i den, vi är bara fem personer här och gör egentligen allt tillsammans.

Fick du tjata om att få börja Bambusa eller har du fria händer?
– Nej jag behövde inte tjata alls, tvärtom har Anders varit väldigt mån om att vi ska hålla igång det här under sommaren. Sedan när jag testat det blev jag fast, jag känner mig väldigt levande när jag sänder live, även om det är få som tittar. Du kan inte göra några såsiga en-timmesintervjuer för att sedan välja ut godbitarna, du måste vara skärpt hela tiden och försöka ställa vassa frågor.

Vilka reaktioner har ni fått från besökarna på sajten?
– Det är lustigt för man tror att de som kommit längst inom nya medier ska vara de som är mest måna om teknisk fulländning. När det gäller livevideo på nätet är det tvärtom. Vi får sura mail från gubbar om bedrövlig kvalitet, medan it-människor som Joachim Jardenberg och Morris Packer öser beröm över dem.

De senaste numren har handlat väldigt mycket om nya medier, finns någon särskild tanke bakom det?
– Nej, eller det fanns väl en tanke om att det var ett sommarnummer och gärna fick vara lite lättsamt, som e-pappersjobbet. Sedan gjorde jag ju ett jobb om bambuser och ett om FRA, men det var väl det jag tyckte var mest intressant att göra då. Nästa nummer kommer också att bli lekfullt och mycket nya medier, sen blir det höst och då får vi se vad som händer.

Fått några reaktioner från gubbarna på TU?
– Nej ,det är nog mest Anders som får det.

Vilka medier använder du själv?
– Jag har väldigt svårt för tv-mediet, med några få undantag känns det ineffektivt. Jag lyssnar på P1, läser DN, SvD, Expressen, Aftonbladet, Arbetaren, Economist och Guardian Weekly på papper, samt min flickväns tidskrifter som Arena, Bang och Slut. På nätet utgår jag från Knuff och mina rss-flöden.

Bloggar du?
– Nej, men det kliar i fingrarna.

(Här måste jag inflika att Axel även om han inte bloggar är aktiv på mikrobloggsajten Jaiku, där de ivrigaste nördarna inom sociala medier och internet bloggar i kortform men kanske mest diskuterar och delar med sig av kunskap till varandra.)

Hur stor nytta har du av Jaiku i ditt jobb?
– Jättestor, det är nästan omöjligt att förklara Jaiku för någon som inte använder det, men som det fungerar just nu, när man hjälps åt att lösa problem och spåna fram idéer, det är helt fantastiskt.

Det är väldigt stor skillnad på Medievärlden i print och på nätet, ibland är det irriterande som när inte pappersmaterialet finns att hitta på webben, varför är det så?
– Jag tycker också att det är väldigt irriterande. Vi har en plattform där varje liten förändring kostar stora pengar. Jag har vetat exakt vad jag vill göra sedan årsskiftet, men nu är det nog bara någon månad bort.

Och irritationen blev påtaglig när vi skulle få ihop det här inlägget, eftersom inget av de jobb Axel själv håller för sina favoriter i tidningen fanns på nätet och vi alltså inte kan dela med oss av några länkar…

Jag ställer samma fråga till chefredaktör Ahlberg och undrar samtidigt varför inte exempelvis kommentarsmöjlighet är en självklarhet och han svarar så här:

“Mer av det vi trycker kommer strax på nätet. Bland annat Axel jobbar med det bredvid annat.
Vi ser till att haka på kommentarer allt oftare. En disciplinfråga bara.
De flesta gör vågen. Men vi behöver flytta fram positionerna på vår marknad, säger jag lite kryptiskt.”

Det verkar alltså som om vi kan vänta oss fler förändringar av Medievärlden. På min egen önskelista finns såklart mer interaktivitet. Som varande den rappaste branschtidningen borde den kunna bli en utmärkt plattform för en levande diskussion om mediehusens framtid. Och med reportrar som Axel med blicken framåt hoppas jag att alla tidningsredaktörer och chefer som inte riktigt tar internetet på allvar ska få upp ögonen genom det egna branschorganet. Men då måste Medievärlden ju leva som den lär, inte bara när det gäller snabb publicering av nyheter.

Och om de får behålla Axel är chansen stor att Medievärlden förblir den bästa branschtidningen. På frågan om vad han har för tankar om framtidens journalistik svarar han:

- Om man som jag läser väldigt många dagstidningar tröttnar man till slut på de välkammade ledarsidorna. Då känns det mycket mer uppfriskande att läsa originella röster som till exempel Blogge Bloggelito eller Petter Partikulärt. Jag tror att fler kommer att upptäcka det. Jag tror också att fler kommer att upptäcka potentialen i samtalet och samarbetet. Mina tankar om framtidens journalistik är nog inte bara mina. Men det jag upplever på Jaiku just nu, jag tror att det också ger ledtrådar. Att bygga saker utifrån den typen av dialog. Det känns som att den här nya satsningen Newsmill skulle kunna vara något åt det hållet, men det är ju helt omöjligt att säga, det kan ju vara en flopp också, även om det skulle förvåna mig.

Egentligen tror jag att tidningarna gör fel när de drar ner på gräv och andra tunga jobb för att spara pengar, nu när folk andas nyheter blir det deras viktigaste och kanske enda usp att gå på djupet. Både ur ett samhällsperspektiv, och på sikt kanske ur ett affärsmässigt perspektiv. Det som Kalla Fakta och Uppdrag Granskning är bra på, stora avslöjanden som Fredrik Laurins om CIA-planen, saker som är viktiga och svåra, och omöjliga att kopiera. Tidningarna idag är fulla av artiklar om folk som vill att artikeln ska skrivas. Det är ett trovärdighetsproblem. Och den typen av journalistik kan en ensam bloggare som Beta Alfa göra lika bra som en redaktion. Om man lyckas bygga en produkt med tung journalistik som blir navet i webbens rewrite-miljö (tänk tusen blogglänkar) så kanske det också kunde gå att tjäna pengar på det, men det är långt ifrån säkert. Kanske borde medierna även satsa på någon slags kvalitetsredaktörer som går igenom nyheterna innan de publiceras. Som storyn med de romska flickorna. Eller det israeliska medieinstitutet som översatt tal av Ahmadinejad och Khadaffi fel och de har gått ut felöversatta i alla svenska medier. Då kunde den redaktören ha kunnat ta kontakt med någon av sina Facebook- eller Jaiku-kontakter som pratar persiska eller arabiska och fråga: vad säger han egentligen? Det skulle också bli en sorts usp, och föda många egna nyheter av typen: så sa han egentligen, när alla andra redan skrivit fel. En roll som bloggarna fått ta över nu, men där kommer det ju ofta lite senare än det skulle göra om det kollades upp direkt.

Inga dumma idéer. Jag hoppas att Axel har rätt i att fler kommer att upptäcka det, istället för att vara rädda. Och jag önskar Axel och hela Medievärlden lycka till med framtida omgörningar, och hoppas för Tidningsbranschens skull att tidningen fortsätter ligga i framkant så att de gamla stötarna inte längre kan blunda för den nya verkligheten.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Kanske något oväntat är en av Sveriges modigaste tidningar när det gäller nya medier den kristna dagstidningen Dagen.
Den har under det senaste året genomgått något av en metamorfos och har idag en av de bästa sajterna av alla traditionella tidningar när det gäller interaktivitet.

Något som vi till stor del kan tacka Emanuel Karlsten för. Frälsningssoldaten som bloggade på “The kristen upplevelse” och därifrån plockades till Dagen som webbredaktör. Något som väcker i varje fall mitt intresse och jag var tvungen att ta reda på lite mer om Emanuel och hans jobb med att förändra Dagen.se.

Emanuel hade ingen journalistisk bakgrund överhuvudtaget men fick upp intresset för journalistik och hur medier fungerar genom sitt bloggande. I bloggen uppmärksammade Emanuel några tidningstabbar och fick uppmärksamhet i bloggosfären och även i media.

En av de största framgångarna var när Emanuel var den som uppmärksammade det faktum att Scandic hotels skulle ta bort biblarna från hotellrummen. Resultatet blev att hotellkedjan beslutade lägga tillbaks biblarna.

Sommaren 2007 sökte han sommarjobb på Dagen som reporter. Han fick vikariat som redaktör för Dagen.se och här beskriver han själv hur han jobbade den första sommaren:

“Med extremt enkla grepp snyggade jag upp sajten. Började använda bilder, ge puffarna lite “kärlek”, spela med rubriker och på så sätt tydliggöra för läsaren vår nyhetsvärdering. Till synes extremt enkla knep, men som ändå, av någon anledning, förbigåtts. Jag initierade bloggar från olika kristna sommarkonferenser. Startade en mms-portal där dagenläsare kunde mms:a in sina bästa sommarbilder eller bilder från andra event. Helt enkelt saker som jag själv saknat som läsare av Dagen.se.

Jag åkte till Almedalsveckan och gjorde, med oerhört enkla medel, relativt välproducerad webbtv.

Under sommaren inledde jag även kontakt med Twingly. Efter viss övertalning av den egna tidningsledningen kunde vi i augisti lansera Twingly på Dagen.se. Då som tredje dagstidning i Sverige, efter DN och SvD. Twingly kom att sätta och befästa Dagen.se på kartan. Det har gjort att det långt mer än tiodubblat antalet inlänkar till Dagen.se. Det har gjort att vi nästan varje dag har en länk med på knuff.se. Det har gjort att vi är en naturlig tidning för många att söka sig till för att få ett uppslag att skriva om, eller en ny vinkling på en nyhet.”

Som Emanuel Karlsten själv säger – många av de viktigaste förändringarna kan göras med enkla medel, och jag tror inte Dagen ångrar att de lät honom göra de här första smygande förändringarna av sajten.

Emanuel hade sökt in till en journalistutbildning men den hann han bara börja på eftersom Dagen ville ha tillbaks honom och sedan oktober ifjol är han deras webbredaktör.

Sedan Emanuel tog över har följande förändringar gjorts på Dagen.se:

* Dagen har fler, oftare och mer uppdaterade bloggar, och de har hög placering. Utöver nyheter och opinionsmaterial är det bloggarna som klickas mest.

* Tagit bort det inlåsta materialet. (här fick Emanuel stångas en del med tidningsledningen) TIdningen låser fortfarande in sitt featurematerial för prenumeranter, men de blir inte synliga så länge man inte är inloggad. Glada prenumeranter får mer material, och “gratisläsare” slipper bli förbannade.

* Googleoptimerat – Dagen fanns i princip inte på google innan, men googles intrafik står nu för drygt nu för drygt 30% av den dagliga trafiken.

* Infört prenumerationen Ekosmart – En idé född utifrån diskussionerna (och kompromissen) om att det inte längre går att låsa in material. Samtidigt får Dagen, som första tidning i Sverige, ts-poäng på dessa (webb)prenumeranter.
(Detta skrev SSBD om här.)

* Prioriterat tidningens kärnmaterial – Dagen har bortprioriterat att lägga ned tid på regelbunden egenproducerad webbtv, utveckling av sidotjänster och nya webbtjänster. Istället har fokus legat på att presentera textnyheter så bra som möjligt.

* LäsarDagen körs som beta. Där kan läsarna själva skicka in sina nyheter.

* Försök pågår med att leta sig ut bland microbloggarna på Twitter.com/dagen. Än så länge pumpas bara rss-flödet ut. (Men Emanuel själv är däremot – såklart – aktiv på Jaiku)

* Mobilsajten mobil.dagen.se

* Lagt ut rss-flöden

* De populäraste artikelserierna samlas på en platta längst ner på förstasidan.

* Anmäl fel i artikel-knapp (under varje artikel), för att snabbare ska hitta faktafel och eventuella stavfel eller formateringsfel. (Sofia like)

* Livebevakning med Bambuser – Under “Jesusmanifestationen” som lockade 12 000 kristna till kungsträdgården var det flera som livebloggade från olika håll under dagen, och allt bambusades. Dagen var då den första tidningsredaktion som använde Bambuser redaktionellt. Veckan senare använde svd.se tjänsten.

* Livesändning av egna arr – under Dagen och Frälsningsarméns arrangemang (g) som i Gud i Almedalen livesändes egna seminarier och eftersnack.

Och resultatet: Jo Dagen.se har ökat trafiken med 60 procent på ett år. Däremot har Emanuel inte ett dugg att göra med intäktssidan, han gör sitt redaktionella jobb oberoende av det. Men annonsförsäljningen på nätet ligger enligt uppgift just nu över budget…

Dessutom bloggar Emanuel om sitt jobb och om vad som händer i medievärlden och bloggosfären. Han länkar friskt till andra och är öppen och tar diskussioner, precis som det ska vara.

Som varande reporter på en morgontidning där jag tycker att beslutsfattandet är en alldeles för utdragen process som bromsar och hämmar kreativitet är jag imponerad av hur snabbt det går på Dagen. Men Emanuel själv säger så här:
“Dagen är en liten tidning med en ledning som – när de väl beslutat sig – arbetar OERHÖRT snabbt. Problemet är att komma till det där beslutet. Och där har det absolut inte varit helt lätt. Jag stångar mig alltjämt blodig varje dag. Och här finns oceaner av frustration hos mig.”

Emanuel snälla – fortsätt vara frustrerad. Stånga dig blodig och genomför dina idéer, så att andra får se hur bra det kan bli. Så att vi har någon att ta efter och använda som gott exempel på vad man kan åstadkomma.

Och ni tidningschefer: Våga lite mer. Fatta lite snabbare beslut. Låt killar som Emanuel få friare händer så att det händer saker.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Igår tog jag kontakt med henne igen för att jag ville veta lite om hennes besöksstatistik, men också mer om vilken konkret nytta hon tycker att hon får av sitt bloggande.
Svaret var mycket glädjande, och bevisar att bloggande inte bara är ett sätt för journalister att basunera ut egna budskap, (eller något man gör för att det är kul, vilket det också är) utan lika mycket omvänt – en utmärkt kanal för att få kontakt med människor som i sin tur bidrar till en utveckling av som i Elisabeths fall – den egna tidningen.

Hon har i sann bloggaranda själv bloggat sitt svar till mig, läs det här.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Det visade sig inte vara nog för van der Brink, som raljerade över Niclas och hans beslut att “köpa material” just i bloggen Köksveckan.

(Här kan inflikas att anledningen till att Niclas lade ut faksimilen var att branschtidningen Dagens Media valt att inte låta reportaget om sociala medier finnas tillgängligt på nätet, bara det i sig något att ifrågasätta.)

Det fanns redan då anledning att misstänka att Rolf van der Brink inte riktigt hade tänkt igenom beslutet att fakturera Niclas. Det fanns även anledning att tro att han inte hade stenkoll på hur upphovsrätten egentligen ser ut och fungerar, något han faktiskt borde med tanke på sin position som chefredaktör för en av landets ledande branschtidningar.

Och idag fick jag det bekräftat, när jag tog ett snack med honom om publiceringen av Expressenartiklar i den egna bloggen. Jag började med att fråga vad som skilde Köksveckans publicering av Expressens artiklar från Niclas publicering av reportaget från Dagens Media.

- Den stora skillnaden mellan våra faksimiler och den Niclas hade lagt ut var att hans var fullt läsbar. Vad gäller bilderna från Expressen på Köksveckan så är de inget problem för Expressen, de hörde av sig till oss senast igår om ett annat fall där någon snott deras material om de ville att vi skulle skriva om det, men de har inte sagt något om det vi lagt ut i bloggen.

Men om man vänder på artikeln om Guillo och zoomar in så går den också att läsa?

- Den är inte alls läsbar på samma sätt om den PDF som Niclas lade ut.

Niclas plockade bort filen ganska snart efter att han fått ditt mail, men du hävdade fortfarande att du skulle skicka fakturan?

– Han lät bilden han hade på Flickr ligga kvar, och den kunde man också läsa.

Niclas hade gärna länkat till artikeln och Dagens Medias sajt om den funnits tillgänglig. Det gjorde den inte. Niclas tog ett foto av tidningsuppslaget och lade upp i sin blogg deepedition. Det var en liten bild och oläslig text. Där fanns också en länk till en pdf-fil, som man med vis möda kunde förstora, zooma in och faktiskt läsa texten, om man var särskilt angelägen. (Själv orkade jag inte göra mig den mödan, däremot skaffade jag ett nummer av papperstidningen och tog ett eget foto som ungefär motsvarar kvaliteten på den bild som Niclas lagt upp på sin Flickr)

Är det ingen skillnad på när en privatperson lägger ut saker och när någon gör det i kommersiellt syfte?

- Niclas är inte en privatperson, han tjänar pengar på sitt bloggande genom föreläsningar och annat.

Men kan du säga var gränsen går egentligen, om jag lägger ut ett foto här av den artikel som Niclas länkade till på Flickr, kommer du att fakturera mig då?

- Inte om den inte är läslig.

Men bilderna syns ju? Bilder är upphovsrättsskyddade likaväl som texterna?

- Jag är inte helt säker på vad som gäller här, så insatt är jag inte, men jag tror det är så att om man publicerar en bild och visar tydligt var den kommer ifrån, tillsammans med ett tidningshuvud, så är det ok. Men vi hävdade aldrig bildstöld i fallet med Niclas. (Jodå Brinken, du kanske har glömt att det var argumentet för att fakturera även sedan han plockat bort den “läsliga” pdf:en)

Men du backade ju till slut och skickade inte någon faktura till Niclas, hur kom du fram till det beslutet?

– Det var för att han verkade väldigt bestört över att måsta betala för sig, och vi är ju inte elaka på det sättet.

Är det inte så att medierna måste tänka om när det gäller upphovsrätt nu när saker och ting så lätt sprids på nätet och det blir allt populärare att dela och ge bort gratis?

- Vi är i ett skifte nu och byter från en analog till en digital värld, ingen vet riktigt hur det ska hanteras. Det kan kanske bli så att alla måste lägga ut saker gratis, men den dagen allt blivit digitalt och det inte finns några andra alternativ kanske det blir lättare att motivera folk att betala för digitalt material, sen kanske det går att koda så att man inte kan sno rakt av jag vet inte.

Rolf van der Brink vet alltså inte vad som gäller. Han antar att det är okej att visa bilder ihop med ett tidningshuvud, och vad som anses vara läslig text är enligt honom godtyckligt. Han väljer dessutom att inte fakturera helt enkelt för att inte verka elak, vilket är ett märkligt argument för att inte ta betalt om man nu anser sig ha rätten på sin sida.

Samtidigt har han rätt. Vi är i ett skifte. Ingen vet riktigt hur det ska hanteras. Men en grundförutsättning innan man börjar hota med fakturering borde ändå vara att man sätter sig in i vad som gäller och kan motivera sitt beslut? Och om man inte kan det, eller om man ser att verkligheten inte riktigt fungerar ihop med gamla paragrafer, då är det läge att förändra både tänk och handlande. Dessutom – i den nya verkligheten där ord som transparens och trovärdighet är på modet vinner man mer på att backa och erkänna sina misstag än på att framhärda principer som man inte ens har full koll på.

I mitt inlägg om upphovsrätt i ett större perspektiv funderade jag en del över privatpersoner som tar text men framförallt bilder från nyhetssajter och lägger upp i sina egna bloggar. Jag har inte hört talas om ett enda fall där en privatbloggare tvingats betala för upphovsrättsintrång för ett sådant tilltag. (Hojta gärna ifall ni känner till något)

Jag tror att de flesta medieföretag ser lite mellan fingrarna på just privatpersoner som i ren okunskap använder bilder för att illustrera det de skriver i sina bloggar. När det gäller texter har de flesta bloggare lärt sig att länka till ursprunget istället för att kopiera och klistra in artiklar på den egna sidan.

Däremot är det få etablerade massmedier som stjäl rakt av från varandra. Visst händer det, men då inte utan konsekvenser. En del har insett värdet av att vara generösa med länkning, i vissa fall även till konkurrenter, för att ge sina läsare ett mervärde.

Mitt första tips är att göra material tillgängligt på de egna sajterna så att folk kan länka. Då slipper de fota av artiklar eller på andra konstiga vägar visa dem för vänner och bekanta och då får också sajten mer trafik. Det andra tipset är som jag redan sagt – samla journalister och utgivare kring frågan om hur upphovsrättsintrång ska bemötas, diskutera fram en lösning som på något sätt fungerar i gratisklimatet där alla vill dela med alla. Det kanske är så att visst extra känsligt material ska vara förbehållet papperstidningen eller betalande abbonenter på nätet. Det kanske är så att allt ska släppas fritt. Eller att tjuvar ska jagas. Men det måste finnas vettiga riktlinjer, konsekvens och framförallt en samsyn i branschen.

Eller som min fjortonåring konstaterar: “Det är väl bättre om man kan läsa hela texten, det är bättre reklam för tidningen ju”.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Så tillåt mig presentera VLT:s huvudredakör Elisabeth Bäck om bloggar och “nya” medier:

Hur länge har du bloggat?

- Jag började för en månad sedan.

Läser du själv bloggar, i så fall vilka?

- Nej inte mycket. Blir en del läsning av Micke Nestius blogg på city.se, Thomas Matssons på expressens.se och så brukar jag kolla av en av våra egna bloggare, småbarnsmamman och journalisten Karin Jährestens blogg på vlt.se.

Vad säger dina medarbetare, läser de din blogg?

- Ja, de läser. De tycker nog det är bra att snabbt få veta hur jag resonerar i olika frågor. Och så tror jag att de tycker det är roligt att läsa om sig själva.

Tar inte bloggandet mycket tid från annat?

- Ibland kanske, men inte så mycket. Jag tycker faktiskt att det hjälper mig att reda upp tankarna. Det är bara min man som tycker att jag borde blogga mindre. Han är rädd för att jag arbetar för mycket.

Kommentarerna i bloggen, är de inspirerande eller besvärliga?

- Mest inspirerande. Jag är van att få mycket synpunkter från läsarna. Mitt mobilnummer står i tidningen. När kommentarerna blir personliga (och det är tack och lov inte så ofta) så känns det inte riktigt lika bra.

Skulle du rekommendera andra chefredaktörer att blogga?

- Ja, jag tycker att det visar att vi är öppna, vill ha kontakt och är lätta att få tag på.

Vad betyder ordet transparens för dig?

- Öppenhet. Klarhet.

Är transparens viktig för medieföretagen, i så fall varför?

- Om jag i ordet lägger att vi ska vara öppna, mottagliga, bringa klarhet, så är det viktigt för oss.

Hur långt kan man gå när det gäller läsarmedverkan?

- Väldigt långt. Bra att vi har många öron och ögon där ute som hjälper oss att hålla koll på vad som händer. Dessutom har läsarna ofta mycket mer specialkunskap än vad vi själva har. Läsarna kan hjälpa oss, informera oss osv. Det har vi inte använt oss av så mycket än, men det kommer.

Hur påverkar det nya medieklimatet journalistiken?

– VLT och framför allt vlt.se blir navet i samhället. En arena för många att tycka, tänka och hjälpa till. Vi kan hjälpa läsare att medverka, vi kan tekniskt visa dem hur de ska göra, vi åker runt och tar på oss rollen att vara hjälparen, så de kan bli delaktiga, diskutera och ta del av allt det som finns i samhället. Men det ställer också krav på oss så att vi kompletterar det läsarna ger oss. Vi får inte tappa i kvalité. Vi ska fortsätta granska osv.

Tror du att papperstidningen har en framtid?

- Ibland gör jag det, ibland inte lika mycket. Just nu tror jag att det på sikt blir mer och mer en tidning för 45+. Men helt klart kommer papperstidningen att vara kvar. Men den behöver kompletteras med andra kanaler.

Du skriver i din blogg att VLT:s medarbetare ska profilera sig och bygga relationer, kan du utveckla det?

- Vi ska vara tillgängliga. Vara ute mycket. Träffa folk. Bry oss. Vara ödmjuka.

Du sitter också i TU:s styrelse, hur går snacket där om bloggar och sociala medier?

- Vi snackar inte så mycket om bloggar. Men vi pratar nya kanaler. Och hur människor använder nya kanaler. Och att vi måste finans där. Det finns projekt inom TU för mobilt, för e-papper osv. Själv sitter jag med i en styrgrupp för TU tillsatta för projektet Unga vuxna, som ska sprida kunskap om medievanor hos yngre, hitta spännande projekt att förmedla vidare om sådant som görs inom mediehusen för att nå unga läsare osv. och där snackar vi om sociala medier.

Sist en fråga utifrån VLT:s ställningstagande i sjukskörskekonflikten som jag skrivit om här. Nämligen frågan om den objektive journalisten, om den finns, om det är möjligt att ställning och ändå vara objektiv?

- Har den objektiva journalisten någonsin funnits? Alla har vi ju en ”ryggsäck” med oss som påverkar hur vi tänder på olika grejer, hur vi samlar in fakta, hur vi värderar och publicerar. Det som är viktigt, och så måste fortsätta att vara, är att vi så långt det överhuvudtaget är möjligt söker objektivheten, försöker beskriva nyheter och företeelser från olika håll, låter olika personer komma tilltals, alltid ge möjlighet till kommentar osv.

– När det gäller sjuksköterskorna så har vi (i detta fall nyhetscheferna och jag) sagt att vi stödjer syrrornas lönekamp. Vi har gett mycket utrymme åt den på nyhetsplats och vi har upplåtit en blogg för dem. Men självfallet är det ju så att vi avser bevaka konflikten opartiskt, låta alla komma till tals och spegla bägge sidors ståndpunkter. Vad som är rimlig lön och och lönen ska vara x eller y kronor – och vad samhällsekonomin tål, det lägger vi oss inte i, det avgör parterna själv. Vi ska självfallet sköta rapporteringen balanserat och ej styras av någondera sida. Journalisten som bevakat sjuksköterskekonflikten ska vara obejktiv så långt det är möjligt. Den enskilde journalisten får INTE ta personlig ställning för eller emot något när han skriver i en nyhetstext.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Det är intressant att jämföra hur Olle Svalander, Andreas Ekström och Klaus-Peter Beiersdorf använt bloggen som verktyg i sitt skrivande, och Klaus-Peter är den som verkar dra det längst, när det gäller att låta sina läsare styra vad som händer med texten.

Till vardags jobbar Beiersdorf som PR-projektledare på Svenska Spel och så har han en del frilansuppdrag. Dessutom håller han på att skriva en roman som han delvis bloggar.

Hur och varför får han berätta själv:

Varför bloggar du?
Först och främst för att fylla mitt enorma självbekräftelsebehov. Dessutom fungerar den även som en ventil för mig. Via bloggen kan jag släppa ut lite överskottsånga när tillvaron blir för intensiv. Med fru, två barn och ett väldigt krävande jobb så är det ganska skönt att bara få vara rolig någonstans. Eftersom jag är en medioker entertainer så använder jag istället bloggen för att dra mina dåliga ordvitsar och anekdoter från mitt riktiga liv. Jag hoppas att jag roar någon.

Vad bloggar du om?
Allt möjligt. Saker i tillvaron som är skruvade eller roliga på något sätt. Men jag är nog bäst när jag skriver om min familj och min uppväxt. Då bränner det till. Jag hoppas att min intention om att ha en stor bredd i mitt skrivande på bloggen uppskattas av mina läsare. Då det rör sig om en dagbok så speglas ju även mitt skrivande av min dagsform. Senaste månaden har det varit jobbigt, med nytt jobb, alldeles för mycket frilansuppdrag och noll fritid. Vad jag INTE bloggar om är mitt jobb och mina vänners eventuella problem eller hemligheter som jag blivit anförtrodd.

Hur använder du bloggen som verktyg i ditt romanskrivande?
Lite grann. Jag har lagt upp ett eller annat kapitel, vilket gett mig väldigt bra feedback. Faktum är att jag har valt att ta ett helt nytt spår och boken kommer se helt annorlunda ut efter några bloggläsare gett mig värdefull feedback.

Är det verkligen en bra idé att lägga ut texterna till allmänt beskådande?
Jag vet inte, på ett sätt så är det ju inte de, då försvinner ju läsarnas behov att köpa boken. Fast å andra sidan så lägger jag ju inte ut allt, och då kanske man istället väcker ett intresse att läsa boken. Jag hoppas att jag kommer framkalla en ”cliffhanger”-känsla precis innan varje sidvändning.

Vad är syftet med att låta folk läsa i förhand?
Att öka intresset för boken. Jag funderar på att författa ihop ett par fejkkapitel fulla av snusk och förnedring bara för att få vissa personer att bli livrädda. Skämt åsido, så hoppas jag få feedback på om det jag skriver är realistiskt och trovärdigt. Och så får jag snabbt reda på om folk vill läsa mer.

Hur påverkar det resultatet?
Som det är just nu så har boken påverkats så till den milda grad att det inte ens är samma bok som det var tidigare. Dessutom har jag tappat gnistan lite på grund av detta.

Hur långt är du beredd att ta samarbetet med dina bloggläsare när du skriver?
Jag vet inte. Hur långt vill mina bloggläsare ta det? Jag låter nog dem sätta gränserna.

Vad tror du om trenden att författare bollar idéer med sina läsare, är det något som kommer att spridas?
Det tror jag nog. Det ger en otrolig möjlighet att få input för en författare. Problemet är bara att historien finns ju i författarens huvud, inte i läsarens. Så man ska nog inte lyssna för mycket på vad de säger. Men har man en bra redaktör så tror jag att ett gäng utvalda bloggläsare utan tvekan kan hjälpa till att förädla ett litterärt verk.

Läste du “Konsten att förlora” om Mats Hård? Vad tyckte du i så fall om den?
Nej. Det är den där killen som låtsades att han var fotbollsfan och bloggade passionerat om det va? Som sedan gav ut en bok på temat? Jag kan tycka att det är lite kittlande att man utgör sig för att vara någon man egentligen inte är. Det var ju en jävla massa spekulationer kring vem det var som skrev den, speciellt då han var väldigt initierad och skrev om allt från idiotiska chefer, till korkade krönikörer och sina egna otrohetsaffärer vad jag förstått. Eftersom jag är fullkomligt ointresserad av fotboll så var den bloggen inget för mig. Men jag har ju själv bloggat under psedonym, så jag vet hur effektivt det kan vara ur ett hypeskapande perspektiv. Vem vet, jag kanske kommer ta till något liknande själv framgent.

När ska boken vara klar är det tänkt?
Jag vet inte. Min redaktör vill att jag ska ha den klar till nästa sommar. Men det kommer nog inte hända. Jag har ungefär 15 minuter ledig tid varje dag. Jag måste bli bättre på att strukturera upp min lediga tid. Och ta på mig mindre frilansuppdrag. Jag jobbar ju inte frilans för att jag behöver pengarna precis.

Kommer boken att finnas tillgänglig på internet?
Snart. Fast i en form som jag inte vill avslöja ännu. Det kommer bli annorlunda. Det skulle förvåna mig om den ”bloggen” inte kommer bli minst lika populär som min ”Att stalka Alex Schulman”-blogg som jag drev förra sommaren.

Är bloggen ett bra verktyg för skribenter överlag, så som tidningsskribenter? Varför/varför inte? Hur kan det utvecklas?
Det är en svår fråga. Som skribent förutsätts du vara objektiv. Det är VÄLDIGT svårt att vara det på en blogg. Det är ju trots allt en privat dagbok. Eller det ska vara det, om bloggen är genuint och personligt skriven, som till exempel Ninni Schulmans blogg ”Dagarna”, så kan jag tycka att den fyller sitt syfte. Men vissa bloggande journalister använder bara sina bloggar för att bygga sitt eget varumärke. Då blir det lätt opersonligt och spekulativt, och då tycker jag att det är helt ointressant. Det är ett exempel när man bara ser bloggen som ett verktyg och inte ett tidsdokument. Jag tror att bloggen kommer att utvecklas till mer mobil bloggning, kortare, och därmed ofta tråkigare inlägg. Det är lite som en morgontidning versus en kvällstidning, där kvällstidningen ofta är mycket mer snuttifierad än morgontidningen. Fast vad vet jag, folk verkar ju gilla ytligt skräp som Blondinbellas, Katrin Schulmans blogg och olika modebloggare. Det är ju bara att titta på Bloggportalens tio-i-topp-lista.

Detta tror jag medverkar till att RIKTIGA skribenter numera släpper bloggen som kanal. Det har blivit lite för mycket lekstuga.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Del ett handlade om Olle Svalander aka Mats Hård.

På sin sajt skriver Olle om Andreas:

“Andreas Ekström, en vikarie från Sydsvenskan, skrev i en spalt en hyllning till bloggen med titeln “Vem är Mats Hård?” Det var på våren och jag gick på Årsta torg när en kompis ringde och läste högt ur tidningen. Artikeln beskrev Konsten att förlora som “Den överlägset roligaste svenskspråkiga bloggen just nu” vilket var en mycket bra beskrivning som senare fick plats på bokens framsida. Men den största förtjänsten som Ekström gjorde vara att han lanserade teorin att bloggen kunde ha fler upphovsmän än en. När jag läste det förstod jag att spekulationerna om vem som var Mats Hård skulle kunna hålla på hur länge som helst. (Andreas Ekström skulle sedan kopiera Mats Hård-formeln när han skrev sin egen blogg om den “Hemlige pappan” som också kom ut som bok och lanserades med snarliknande formuleringar.)”

Om det säger Andreas så här:

Jag gillade verkligen “Konsten att förlora”, men mitt eget projekt med “Hemliga pappan” var inte alls lika genomtänkt och uppstyrt som Olle Svalanders var. Jag hade inga som helst bokambitioner med “Hemliga pappan” när jag började blogga. När det sedan ändå blev så fick jag ju snabbt tänka om på en rad punkter. Så jag var kanske inte så inspirerad av “Konsten att förlora” trots allt – även om jag verkligen tyckte att den var lysande.

Vilket leder till nästa fråga – när du skrev Hemliga pappan, fanns då någon förebild eller annat liknande exempel?

Inte som jag utgick från. Men därmed inte sagt att det inte har funnits många andra som har gått från blogg till bok, eller från anonym till känd. Eller andra pappor som har skrivit om att bli pappa. Så frågan är… vad var så unikt med mitt projekt egentligen…? Hm…

Var tanken från början att det skulle bli en bok?

Inte alls. Jag skrev för min egen skull och för min dotters skull. Genomslaget jag fick var ju helt chockartat. Jag hade absolut inte väntat mig att få läsare i den omfattningen.

Hur påverkade kommentarerna ditt skrivande?

Ren bensin!

Vad betydde bloggandet för formen på den färdiga boken?

Jag är osäker på det. Å ena sidan kan man kanske hävda att bokens korta kapitel är besläktade med bloggformen, eftersom de är korta. Men det håller egentligen inte – för blogginlägg kan vara långa som romaner. Dessutom finns det ju av naturen ingen interaktivitet i en bok.

Har du något nytt blogg/bokprojekt på gång?

Jag bloggar alltid på andreasekstrom.se och ett tag till på hemligapappan.se. I vår utkommer jag med en bok som handlar om Lunds universitet, en bok som jag gör tillsammans med fotografen Per Lindström. Dock helt utan bloggkoppling!

Vad tror du om trenden att författare lägger ut delar av det de skriver i bloggar för att få feedback, är det bra för författandet? För läsarna? Som marknadsföring?

Chris Anderson var väldigt lyckosam med en sådan process då han skrev sin lysande “The Long Tail”. Jag tror att det i princip bara finns fördelar – så länge man själv som skribent orkar med det, och faktiskt vill ha en diskussion med sina läsare. Jag vet rätt många författare som inte alls är intresserade av det.

Tänk tanken att du skrivit samma bok men utan att blogga den, skulle resultatet ha blivit detsamma då?

Svårt att säga. Boken “Hemliga pappan” gick ju bra eftersom namnet var bekant för många bloggläsare. Det är klart att det var en stark marknadsföringskanal. Sedan finns det branschanalytiker som hävdar att boken nog kunde ha sålt ännu mycket mer om vi inte hade satt texten “Succébloggen nu som bok!” på omslaget – för den formuleringen antyder ju att hela materialet finns gratis på nätet. Och så är det alltså inte – boken och bloggen är i allt väsentligt två olika saker.

Fick du några lärdomar när du skrev Hemliga pappan som du tror dig kunna ha nytta av i övrigt skrivande?

Jag har ju skrivit väldigt mycket på bloggen och i boken, och alltså fått en mängdträning i genren. Det kommer jag säkert att ha nytta av.

Kan du tänka dig andra former för att skriva romaner ihop med läsarna? Wikiteknik?

Nej. Jag tror inte att mina läsare generellt sett är lika bra på att skriva som jag är… Att skriva är ett yrke, och den som försörjer sig som skribent är i nio fall av tio skickligare på att skriva än den som inte gör det. Därmed inte sagt att det inte kan finnas fullständigt lysande amatörskribenter – för det gör det ju, givetvis.
I rollen som journalist är jag tacksam för all feedback. Det är många läsare som har fått mig att tänka om i min syn på både stilistik och sakfrågor, när de har kommit med kunnig och engagerad kritik. Men som
romanförfattare… nej, om jag någonsin skriver en roman, vilket nog är ytterst osannolikt, så får jag nog försöka klara mig själv…

Same!? Same?? But?? Different?!?

Men. Det blir ju inte som förut.

För er som har minnesluckor: Mats Hård var sportjournalisten som bloggade om fotboll. Om kärleken till Gif Sundsvall. Det var samma säsong som de åkte ur allsvenskan och inget kunde ha varit mer rätt än att döpa bloggen till “Konsten att förlora”.

Förutom om fotboll handlade bloggen en del om jobbet, och en del om brudar. Och den engagerade. Massor var det som läste dagligen och många kommenterade. Spekulationerna om vem Mats Hård egentligen var var många och intressanta. Intressanta inte minst med tanke på att Mats Hård inte existerade. Han var en romanfigur i Olle Svalanders roman, som kom till i bloggen, inför publik.

När Olle outade sig själv framåt hösten var det många som blev upprörda och kände sig lurade. De tyckte sig ha byggt upp en relation till Mats Hård och brydde sig om hur han hade det. Hur som helst. Boken släpptes och fick fina recensioner. Det var ju inte en blogg som blev en bok, utan en bok som skrevs i en blogg. Förra året släpptes Olle Svalanders andra roman Junk, som skrevs på traditionellt vis. Jag har pratat med Olle om hur bloggen kan fungera som verktyg för en författare, och skillnaderna mellan att skriva roman inför publik och att göra det på kammaren.

När du skrev Konsten att förlora, fanns då någon förebild eller annat liknande exempel?

- Inte från början. Efter en tid läste jag Dilledagboken. En finsk bok som skrevs på liknande vis. Den publicerades på en hemsida innan bloggen var uppfunnen och handlade om att supa.

Vad var egentligen tanken, från början?

- Jag skulle utveckla en karaktär på en blogg. Framförallt ville jag berätta en historia utan att gå omvägen via ett förlag. Jag ville nå läsarna direkt. Sen skulle folk läsa den och gilla den och när jag kände mig klar skulle jag gå till ett förlag och visa. Sen fick vi ta det därifrån.

Hur drog du läsare till bloggen?

- Genom att länka ifrån ett fotbollsforum och sedan hoppas att texten skulle va bra nog att spridas av sig självt. Alldeles i början name-droppade jag lite, men det kändes billigt.

Hur mycket påverkade kommentarerna händelseutvecklingen?

- Mycket lite. De fördjupade ibland historien och tillförde en dimension till texten. Och de uppmuntrade mig att fortsätta.

Vad betydde bloggandet för formen på den färdiga boken?

- Det tvingade mig att skriva kort. Med resten av internet ett klick bort är konkurrensen om läsarens intresse enorm. Jag skrev på en 12″ skärm och valde för det mesta att skriva så kort att man inte skulle behöva scrolla.
Jag strök enormt mycket.
Konsten att förlora är ju en roman. Men skulle vara som på riktigt. I en dagbok vet berättaren inte vad som händer imorgon. Därför var jag tvungen att maskera förebud om kommande händelser så att läsaren trodde sig veta mer än berättaren. Det var kul.

Hur gjorde du urvalet när det gällde de kommentarer som publicerades i boken? Var det överhuvudtaget självklart att ta med några alls?

- Jag tog med de som bidrog med information eller intressanta perspektiv. Och där det uppstod en relation mellan Mats Hård och den som kommenterade.

Du har tidigare sagt att en sån sak kan man bara göra en gång, står du fast vid det?

- Vet inte. Jag säger mycket… Jag behövde bloggen för att berätta den historien. Men processen utvecklades till en hetsjakt på Mats Hård som gjorde mig nästan paranoid. Det har jag inget behov av att göra om.

Nu skriver Mats Hård igen, kommer det att bli en del 2 av boken eller är det något du bara gör för nöjes skull? Kan det överhuvudtaget funka nu när Mats Hård är avslöjad?

- Så länge det finns en historia att berätta kommer folk att vilja läsa. Annars är romanen illa ute. Jag skriver för att det är roligt. För att jag behöver Mats Hård och för att det finns en historia. Om det blir en andra bok om Mats Hård så är det bonus. Jag vill inte bara skriva mer av samma. Jag vill att det ska vara som en ny historia. Men först och främst en blogg.

Vad tror du om trenden att författare lägger ut delar av det de skriver i bloggar för att få feedback?

- Texter mår ofta bra av utsikten att få läsare. För dem som vågar och kan kontrollera processen är det säkert bra.

Tänk tanken att du skrivit samma historia men utan att blogga den, skulle det ha blivit samma historia då?

- Ja, men den hade blivit längre. Och förmodligen inte lika bra. Antagligen hade den fortfarande inte varit färdig.

Har Mats Hård några followers, andra som gjort samma sak eller liknande, som du känner till?

- Andreas Ekström gav ut en bok som hette den Hemliga pappan. Sen har det kommit ett antal sex/strip/escort-bloggar som spelar på autentitet/sanningsbegreppet och blivit böcker.
Även Rosetta Steen gjorde väl en ganska liknande resa.

Lärde du dig något av bloggromanen som du kan använda dig av när du skriver på traditionellt vis?

- Att man måste stryka mycket, att man måste fatta beslut, att man ska tänka på läsaren och att man måste ta semester ibland.

Har du blivit ifrågasatt, vilken typ av motstånd har du mött?

- Eftersom jag var bland de första i Sverige var det svårt att få bokläsarna att fatta. Likaså bokhandeln. Jag hittade Konsten att förlora på fackavdelningen...
Vissa skrek bluff och blåsning! när jag trädde fram. Speciellt de trognaste fansen. De kände sig kanske svikna. Men roligaste var ändå de som skrev: bloggen var bättre.
De flesta som själva skriver har varit mycket positiva. Likaså alla de som läst boken utan att ha följt bloggen.

Kan du tänka dig andra former för att skriva romaner ihop med läsarna? Wikiteknik?

- Absolut. Gärna grupparbeten. Men bara om jag får bestämma.

Nu kanske någon undrar vad detta har med old media/new media att göra. Men boken är verkligen ett gammalt traditionellt media. Bloggen är ny. Kombinationen är spännande, inte minst när bloggen används som arbetsverktyg som i fallet med Mats Hård. Att ge ut en blogg som bok på exempelvis vulkan, utan att det funnits någon boktanke från början, det är något annat. Och jag tror att inte minst tidningar och skrivande reportrar har något att lära av Svalander.

Imorgon kommer en intervju med Andreas Ekström, apropå Svalanders hänvisning till Ekström som en efterföljare till konceptet.

Same!? Same?? But?? Different?!?