Gästblogg

Gästblogg / Samesamebutdifferent — Samesamebutdifferent — View Comments
12
Mar 09

“Sociala medier kan få mig att börja gråta”

I lördags var det premiär för nya Sydsvenskan.se, frukten av ett redesignprojekt som SSBD följt och skrivit om en hel del under året som gått.

För ett år sedan idag publicerade vi den här intervjun med Sydsvenskans Digitalamedierchef Anders Olofsson
Nu när sajten äntligen är ett faktum är det med stor glädje vi låter Anders Olofsson själv berätta om arbetet från sin horisont, med fokus på användandet av sociala medier:

Anders Olofsson om Sydvenskans redesign

ao

Sociala medier kan få mig att börja gråta. Det är sant, det hände häromdagen.
Klockan 05.57 och 05.59 lördag 7 mars kom två meddelanden med identiska budskap:
“Vi är live!”.
Jag hade sovit i intervaller sen 02.30, vaknat till och kollat sajten och somnat om. 05.22 tänkte jag:
“Det har skitit sig! Nu är det något #€%& strul igen! Det här blir en kul helg.”.
Så; Nästa gång jag vaknade låg Jaiku-alertsen där från Erik och Sara. Sydsvenskan.se var uppe. Glädje, lättnad, stolthet och en tår i ögonvrån.
Börja gråta för en redesignad sajt?

Enklast kanske det kan förklaras genom att låna ord av Morris Packer från ett av våra många samtal. Denna gång i januari 2008:
- Anders, du har inte funderat på att bara skita i alltihop?.
Han frågade mig efter ett ärkehaveri för Sydsvenskan.se där vi under ett antal timmar varit helt utslagna. Ett av många haverier där ingen blev klok på om vi hade en gammal rostig Saab tankad med flygbränsle eller en F 16 där någon kissat i tanken. Klart vara bara att vi skänkte bort trafiktillväxt och pengar. Och framförallt misshandlade vi vår trovärdighet hos besökare och annonsörer.
Då var det tungt. Nattsvart.

Nyhetsredaktörerna slet i en buggig tillvaro toppad med haverier och andra driftsproblem så fort trafiken stack iväg det minsta lilla. Ibland dök sajten utan synbar anledning. Utvecklarna stretade med evighetslånga cykler för minsta åtgärd i virrvarret av gamla koder i de påbyggda mallarna. Säljarna hade så där lagom kul med badwill hos kunderna.

Brandväggarna, bandbredden, interna nätverket, serverparken, databaserna. Det fanns saker att bita i för den nyblivna driftsleverantören och för Sydsvenskans egen lilla IT-avdelning. Och då har jag bara nämnt det som berörde webben specifikt. Listan på investeringar och uppdateringar i system och hårdvara som fått stryka på foten i den föregående lågkonjunkturen var längre.

Så nej, ögonen tårades inte för en nydesignad sajt utan för att vi 05.57 lördagen den 7 mars hade nått en milstolpe.
All infrastruktur var utbytt så när som på databaserna vi byter om någon vecka, bandbredden dubblad, publiceringssystemet uppgraderat i två steg, alla mallar och funktioner uppbyggda från grunden.
Navigationen, designen och hela strukturen var ny. IT-avdelningen var förstärkt och hade tagit hem nyckelkompetens. Hela Sydsvenskan hade genomgått en omorganisation och webben med den.
Sydsvenskan.se och arbetet med Nya Sydsvenskan (ny papperstidning och ny organisation) var tydligt utpekade som de två prioriterade uppgifterna för 2009.
Nu fanns besluten och verktygen för att börja jobba på riktigt. Det var en revolution – om än senkommen – för alla som varit med på Sydsvenskans webbvandring.

Men det är klart att besökare och annonsörer kan strunta i hur vi sköter vår teknik och interna arbete. Det är sajten som är publikt intressant. Så varför prata om våra interna utmaningar och problem?
Jo, för att det vi gått igenom det gångna året kanske borde kallats något annat än “redesign”. Men redesignen var en nyckelfaktor i förändringen och den blev också ett lackmustest på vad som funkade och inte funkade hos oss.

Jobbet med att utforma en ny sajt från grunden gjorde vi så publik vi kunde. Inte för att vinna några gullighetspoäng. Bakom beslutet låg en övertygelse om att vårt arbete blir bättre utfört om vi försöker ta med våra användare. En sajt kunde vi alltid snickra ihop, men nu kunde vi försöka visa de över 400 anställda på Sydsvenskan vilka krav omvärlden börjat ställa på oss. Och ingen skulle efteråt kunna säga att de inget vetat.

Bakom beslutet låg också det krassa konstaterandet att redesignprojekt riskerar sluta i halvmesyrer eller inte bli av. De kan tyckas sönder av särintressen som letar efter sin placering på startsidan. Vi ska öka vår trafik och vi ska dra in betydligt mer pengar. Då är allmänt internt tyckande och revirpinkeri inte något att luta sig emot.
Omvärldens krav tillsammans med grundliga analyser av trafik och beteenden skulle bana väg för större förståelse och för att vi enklare skulle kunna prioritera.
Företagsledning, styrgrupp, diverse chefer och medarbetare fick upplägget presenterat för sig och var positiva till såväl öppenheten som hur vi skulle väva in trafikanalyser, intervjuer och studier när vi byggde den nya strukturen. Alla skulle surras vid masten ;)

I fokus har redesignbloggen stått. Kommentarerna och tipsen där har varit guld värda för att ta tempen på förslag och för att få råd, anvisningar och önskemål. En och annan driver mikroblogg på Sydsvenskan och när vi berättat om tankar eller ställt frågor har svaren i allmänhet tickat in.
Mässor, föredrag, tävlingar, enkäter, intervjuer, bloggande, interna möten och samtal. Cirka 1000 personer har på olika sätt bidragit i arbetet och därav ett 30-tal familjer som öppnade sina hem för att vi och vår samarbetspartner Inuse skulle kunna intervjua och filma dem och dokumentera deras nätbeteenden.
Jag kan inte påstå att vi gjorde någon strategi för hur vi skulle använda sociala medier. Vi kastade oss ut och använde glatt en mix av metoder och kanaler.

Lessons eventuellt learned :)

  • Jag har inte noterat några större tendenser till revirpinkeri eller ensidigt värnande av någons eget lilla universum. Eller så har jag förträngt det. Men jag tror arbetet lönat sig för att få sajten på plats utan större konvulsioner.
  • Det gav en del uppmärksamhet att försöka köra en öppen process. Kanske värt något i marknadsföring. Inflödet av förslag och synpunkter blev bra.
  • Det gav oss mycket kärleksbevis från våra läsare och jag tror det bidrog till en positiv uppfattning om Sydsvenskan att vi bad om hjälp.
  • Det tar tid att odla det sociala arbetssättet.
  • Det är ovant för många internt att odla ett öppet arbetssätt.
  • Öppenhet öppnar för kritik och gliringar. Det är en del av öppenheten. Surt ibland och svårt också eftersom man inte kan berätta om allt som sker inne i ett företag. Det kan såra och det kan skada. Man får bita ihop och blicka fram mot slutresultatet.
  • Löpande öppenhet har en multiplikatoreffekt. Man får tillbaka mer än man satsar om man går in för det.
  • Sannolikt kan vi sprida kommunikationen systematiskt på fler händer och driva den ännu hårdare.
  • Försök samla ihop er till någon slags riktlinje eller policy för hur ni ska jobba med kommunikationen. Vad ska man tänka på?
  • Var finns våra branschkollegor med specialkunskaper och var finns våra kärnläsare i vardagen? Är vi på rätt arenor?
  • Var inte social bara på nätet. Kom ihåg att vara social med alla de avdelningar och människor inne i företaget som behöver veta och förstå det du vet och förstår.
  • Mail kan bli asocialt. Mot detta bud har jag syndat.
  • Jag tror att vi nästa gång hittar någon helt eller delvis ny metod.
  • Till syvende och sist är det den konkreta sajten som öppnar kranen av kommunikation. Sedan morgonen den 7 mars har jag ägnat åtskilliga timmar åt att publicera info på mina mikrobloggar och scanna av och svara på kommentarer. Likadant på vår nya utvecklingsblogg där Mattias Pehrsson tagit över stafettpinnen från Ingrid Thulin. Kommentarerna strömmar in. Liksom mailen med mest uppmuntrande tillrop från våra besökare men också en del frågor och en och annan irritation.

Summering
Arbete med sociala medier och traditionell läsarkontakt underlättade och förbättrade antagligen vårt arbete. Det blev en skola för den verklighet vi nu möter.

Hälsningar
http://AndersOlofsson.jaiku.com/
http://twitter.com/AndersOlofsson
http://andersolofsson.bloggy.se/
http://nanoblogg.se/AndersOlofsson/
http://www.flickr.com/photos/andersolofsson/
http://alpha.bambuser.com/channel/Anders+Olofsson
Chef Digitala Medier
Sydsvenskan-koncernen

Gästblogg / Samesamebutdifferent — Samesamebutdifferent — View Comments
29
Jan 09

Brunegård mister bloggoskulden

Idag presenterar vi en gästbloggare som härmed gör sin bloggpremiär. Det är ingen mindre än Tomas Brunegård som är vd för Stampen tillika ordförande i TU.
Han har skrivit om tidningskrisen och gör en del jämförelser med USA och den där betydligt mer påtagliga krisen inom dagspressen.
Ordet över till Tomas Brunegård:

brunegard1

Det är en utmanande tid vi lever i

Första gången jag bloggar. Spännande.
I skrivande stund sitter jag på ett plan på väg till USA. Världens största tidningsmarknad. En marknad i kris. Tidningsläsandet är på en historiskt låg nivå. Att branschen här var på nedgång, det har man kunnat se under en längre tid. Inte därför att amerikanerna har blivit mer sofistikerade. Inte heller på grund av att man tjänar för lite pengar. Snarare tvärtom. Nej, min åsikt är att våra kollegor har spenderat alldeles för lite kraft och pengar på att utvecklas med sin marknad. Pengarna har gått till annat. Därför var det ett tag sedan vi slutade åka hit för att lära. Besöken har istället gjort hos de nya konkurrenterna eller också har vi farit österut, till den nya världen.

Nu kanske det är dags att fara hit igen och studera. Inte vad Obama gör eller nästa fas i bilindustrins elände. Nej, det är kanske just våra blåslagna kollegor i tidningsbranschen vi skall besöka för här pågår det just nu fullskaliga experiment med existensen som insats. Tidningar som Christian Science Monitor har släppt sin pappersutgivning och finns bara på nätet. Dagstidningarna i Detroit har minskat till tredagars utgivning och det finns många fler exempel. Till och med självaste New York Times funderar i dessa banor sägs det. För att alltså möta konjunktur- och strukturförändringen minskar man alltså frekvensen i papperstidningsutgivningen och litar på sina andra kanaler. Kommer detta att fungera? Jag har inget svar, men jag beundrar modet att försöka.

Är frågan relevant för oss ? Ja, jag tror det. Trots att det under mina tolv år i branschen aldrig talats om att minska frekvensen av våra tidningar. Diskussionen har alltid varit tvärt om. Inte ens när vi talat om stora investeringar i webb- eller mobilplattformar har detta varit en diskussion. Nu kommer den, tror jag.

Om mediekonsumenten är redo och annonsmarknaden utvecklad kan denna förändring till och med komma fortare än vi anat. Tajmingen blir nyckelfrågan. Hur och i vilken takt följer vi de nya kraven på 24/7  bevakning, snabb interaktion och ökad valbarhet mellan plattformar utan att göra våld på de delar i den framgångsrika papperstidningsmodellen som har uthållig lönsamhet.
Klarar vi tajmingfrågan, och vågar ta besluten när de behöver tas befinner sig de gamla tidningsföretagen, de lokala mediehusen, i en gyllene position. För vem kan vara bättre lokalt!? Vem har ett varumärke fyllt av allt det som alla våra konkurrenter försöker ladda in ? Ingen. I varje fall inte så länge vi inte upprepar det amerikanska misstaget att inte utvecklas med marknaden.

I grunden handlar det ju om att utveckla uppdraget: nyhetsförmedling, opinionsbildning till och med folkbildning men på ett nytt sätt.
Om lågkonjunkturen fortsätter är jag övertygad om att diskussionen om nedväxling och uppväxling av plattformar  kommer att finnas i många svenska tidningsföretag.  Mycket behöver då förändras som till exempel mätmetoder och syn på upplaga och räckvidd. Innovationstakt och experimentlusta måste öka. Det är en enormt utmanande tid vi lever i!

/Tomas Brunegård

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Gästblogg / Samesamebutdifferent — Sofia Mirjamsdotter — View Comments
8
Jan 09

Bloggosfären kommer att påverka valutgången

Nya medier – nya förutsättningar för politiken.
Idag gästbloggar miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand om sina tankar kring det nya medielandskapet och hur det påverkar politiken.

mariaw2-foto-fredrik-hjerling


Bloggosfären kommer att påverka valutgången

Jag har bloggat sedan valrörelsen 2006 och varje inlägg läses av mellan några hundra och ett par tusen personer. Redan 2002 började jag skriva krönikor på Sourze.se och även där är det ofta runt tusen personer som läser. Det finns i alla fall väldigt få inlägg jag gjort som haft färre träffar än antalet besökare på ett genomsnittligt torgmöte.

2008 var året som jag medvetet började använda bloggen för att sprida information i förväg. Den delen av mitt Almedalental som handlade om FRA la jag ut på kvällen innan, för att utveckla informationen för de som var oroliga över vår uppgörelse med Socialdemokraterna.

Jag gillar kombinationen av traditionella och nya medier, som att samköra ett blogginlägg med en debatt i en morgonsoffa. Ofta när man förbereder sig för traditionell media kommer man på bra och roliga exempel som inte får plats eller kanske inte passar in. I bloggen kan jag då uttrycka mig friare.

Ett blogginlägg har sedan en livslängd som är svårslagen, på gott och ont. När man googlar miljöpartiet är det säkert lätt hänt att hamna på en äldre artikel med åsikter som är skriven i ett sammanhang som inte längre är aktuellt. Men å andra sidan kan ett budskap nå fram gång på gång, istället för att hamna i pappersåtervinningen eller försvinna ut i etern.

Vi gröna är vana Internetanvändare. Det är därför gröna partier i världen landar i samma positiva åsikter om fri mjukvara och är engagerade i integritetsfrågor på nätet. Vi har generellt ett försprång mot de andra partierna som IT-användare. Så vitt jag kan se så är vi också överrepresenterade i bloggosfären. Om några veckor är gröna bloggare inbjudna på träff på riksdagen, där både jag och Peter Eriksson ska delta. Vi ser gröna bloggare som viktiga opinionsbildare, både inom partiet och bland allmänheten.

Självklart kommer bloggosfären och sociala medier att påverka valutgången. Bloggarna äger ju stora delar av associationsmakten. Vilka nyckelord nätanvändare kommer para ihop med miljöpartiets är förstås avhängigt vad som skrivs om oss på nätet. Blir det ”opålitligt” och ”mossigt” eller ”framtid” och ”yes we can”?

/Maria Wetterstrand
språkrör miljöpartiet de gröna

Reblog this post [with Zemanta]
Gästblogg — Samesamebutdifferent — View Comments
1
Dec 08

Anna Serner om yttrandefriheten

Att vi på SSBD brinner för yttrandefrihet och demokrati kan knappast ha undgått våra trogna läsare. Idag har vi glädjen att presentera en gästbloggare som gör detsamma. Det är Anna Serner som är vd för Tidningsutgivarna (TU). TU är Pressens Branschorganisation i Sverige och som sådan jobbar de mycket med sådana viktiga frågor som just Yttrandefrihet, Offentlighetsprincipen och Upphovsrätten, saker som vi ofta skriver om på SSBD. Anna Serner bloggar själv på annaserner.wordpress.com men har nu skrivit ett viktigt inlägg om Yttrandefriheten exklusivt för oss.

Yttrandefriheten hotad även i Sverige?

Tryck- och yttrandefrihet är en grundlagsskyddad rättighet som vi aldrig kan ta för given. Vi kan förlora den idag eller i morgon.

I dagarna har Sverige haft finbesök från två modiga män. Roberto Saviano, som gjort avslöjanden om den napolitanska maffian Camorran, och Salman Rushdie vars yttrandefrihet hamnade i konflikt med delar av den islamska världen. Båda lever nu med en dödsdom. De har kommit till Sverige, inbjudna för att berätta för oss som lever i yttrandefrihetens Sverige.

I Barometern skrev Åke Wredén den 24 oktober en skrämmande beskrivning om hur engelska och tyska domstolar agerar mot yttrandefriheten genom förhandsgranskning ().gm) Är någon inte nöjd med vad som skrivs kan personen helt enkelt gå till domstol och få det stoppat innan det ens kommit ut. Så varje gång en makthavare har på känn att grävande journalister är något på spåren kan det stoppas.

DN brukar följa hur yttrandefriheten upprätthålls i världen. Dagen efter Wredén räknade DN upp ett antal exempel från världen där dödshot mot journalister förekommit i anledning av att Sverige halkat ned till 7:e plats i världen. Skälen är flera, men bland annat journalistförbundet menar att dödshoten har ökat. Så lever vi verkligen i yttrandefrihetens land?

Så är det i Europa och världen. Men hur har vi det då med yttrandefrihet i Sverige? Frågan ställdes på sin spets förra veckan genom avslöjanden om städfusk på sjukhus.

Och enligt läkaren Björn Bragée, som själv hamnade på Danderyds sjukhus i Stockholm efter en operation med komplikationer, kan vi vara lugna. Han blev helt bestört över den bristande städningen på avdelningen med mycket sjuka patienter. Själv blev han varnad av en kollega för att gå till medierna med motiveringen att journalister är oseriösa:

Men jag tackar min gud för att det finns fria medier i det här landet. Det har varit en berusande demokratikänsla att se att man lever i en stat med obundna medier, som kan göra hela skillnaden mellan den lilla människans vanmakt och hennes påverkansmöjligheter.

Men låt oss fundera hur väl vår yttrandefrihet fungerar. Göran Subenko, medarbetare på TU, reflekterar över Bragées uttalande. För i verkligheten var det så att de vårdbiträden som ett antal gånger tidigare larmade fick inte samma uppmärksamhet. Man kan alltså fråga sig om det är en klassfråga vem som får journalisternas uppmärksamhet.

I kombination med att Sveriges riksdagsledamöter blir alltmer klåfingriga runt yttrandefrihetsgrundlagen ser det svenska läget lite mörkt ut. De kan både tänka sig att inskränka meddelarfrihet och yttrandefriheten. Sammanfattningsvis kan man väl konstatera att yttrandefriheten i Sverige fungerar hyfsat, även om alla inte värderas lika i tidningarnas nyhetsrapportering. Men frågan är hur våra framtidsutsikter ser ut. Exemplen Saviano och Rushdie känns världsfrämmande för oss idag, men om de inte ska bli verklighet krävs eftertanke från både politiker och journalister. Alla ska väl vara värda att känna ”en berusande frihetskänsla”? Tryck- och yttrandefrihet är en grundlagsskyddad rättighet som måste försvaras även i Sverige. Hela tiden, varje dag, alltid.

/Anna Serner

Gästblogg — Samesamebutdifferent — View Comments
14
Nov 08

Hemliga pappan gästbloggar om framtiden

Dagens gästbloggare är kulturjournalisten Andreas Ekström, Sydsvenskan, som bloggat i olika former sedan 2003. Mest känd är förmodligen Hemliga pappan, som utvecklades till bok år 2006. Vi har tidigare intervjuat honom om just Hemliga pappan. I dag bloggar han huvudsakligen på egna, nyligen redesignade sajten andreasekstrom.se, men också på Sydsvenskans kulturblogg (som just nu är under ombyggnad). Under sin tid på DN blev han tidningens första bloggare – och vet en del om de klassiska striderna mellan papper och webb.

Så, ordet över till Andreas:


foto: Lars Brundin

Segertåget

Tänk er ett pressmeddelande från tidningen Göteborgs-Posten daterat 2015:

Tidningen Göteborgs-Posten har glädjen att meddela att den tryckta upplagan nu pressats ner till under 70 000 exemplar – samtidigt som senaste Orvesto konsument visar nya rekord i GP:s räckviddssiffror, alla kanaler sammanräknade.
”Vi vill sluta trycka helt så fort som möjligt. Med de nya modeller vi har för både intäkter och publicistik finns det snart ingen anledning att betala för en dyr och miljöovänlig distributionsapparat”, säger Stampenkoncernens huvudägare Peter Hjörne i en kommentar.
De 70 000 prenumeranter som fortfarande får tidningen hemburen betalar numera strax under 8 000 kronor om året, inklusive moms, för denna service. Ändå genererar de inga nettointäkter för GP.
”Men vi ser att det finns en äldre kärna, ett slags läsarbas som har levt med GP genom många år, och som fortfarande värdesätter det här sättet att läsa tidningen så högt att vi inte tycker att vi kan ta det ifrån dem”, säger Peter Hjörne.
Om den nuvarande minskningshastigheten kan hållas räknar Stampen med att trycka sin sista papperstidning år 2025.
”Det känns enormt roligt att det här målet äntligen finns i sikte. Jag hade inte trott att jag skulle få vara med om det under min livstid”, säger Peter Hjörne

***

Nej. Så låter det inte. I stället skrivs, flera gånger om året, den stora klagosången om papperstidningens död. Och den skrivs med sådan energi och fantasirikedom att den är på väg att bli en betydande del av vår kulturskatt.
Så kan vi inte ha det.
Inte när alla möjligheter till motsatsen finns.
Dagspressen, eller rättare sagt alla etablerade medier som huvudsakligen haft andra distributionssätt än internet, lider av ett enormt dåligt självförtroende i den här världshistoriska omställningen.
Jag har bara en fråga:
Varför det?
Om man har massor av kunskaper om vad folk vill läsa, höra och se, och när de vill göra det, och hur mycket de vill betala för det – då ligger man steget före alla andra, inte steget efter.
”Internet är en underbar plats, och vi leder där.” Bevingade ord? Inte riktigt, även om de borde vara det. Läs om dess ursprung och sammanhang här.

I korthet: Arthur Sulzberger, publisher på The New York Times, konstaterade för några år sedan sorglöst att han inte visste om Times alls skulle tryckas om fem år. Och vem bryr sig? Webben finns ju!
Sulzberger kan förstås bara ha talat sitt hjärtas mening. Men för den som är lite mer cyniskt lagd är det nog inte omöjligt att tolka Sulzbergers citat som en mycket medveten och inomredaktionell politisk handling.
Sulzberger har fattat det svenska tidningsledare ännu inte har fattat:
Det är ingen nekrolog vi jobbar med här. Det är storyn om ett segertåg. Ut och berätta.

Uppdaterat: Jo vi har flyttat upp det här inlägget, eftersom vi tycker Andreas eminenta inlägg förtjänade lite längre tid på toppen än ett par timmar.

Reblog this post [with Zemanta]
← Older Entries
Newer Entries →