Gästblogg


23
Feb 10

Eböcker – en evig följetong

Idag släpper vi in Mattias Boström på SSBD, som gästbloggare.
Mattias jobbar till vardags som eboksansvarig på Piratförlaget, och är en flitig twittrare som @piratforlaget. Dessutom driver han bloggen Bokblick med Mattias Boström, där han skriver en hel del om branschens utmaningar i den digitala världen. Mattias Boström är också en stor fan av Sherlock Holmes och driver sajten SherlockHolmes.se.

För SSBD har han nu författat en text om hur han ser på läsplattans betydelse för litteraturens utveckling, varsågoda:

Eböcker – en evig följetong

Mycket av diskussionen kring läsplattor och eböcker handlar om hur digitaliseringen av litteraturen förändrar läsandet. Men vad händer med skrivandet? Kommer det också att förändras och i så fall på vilka sätt?

När författare för bortåt två decennier sedan började använda ordbehandlingsprogram förenklades en stor del av skrivprocessen och redigeringsarbetet. Och i takt med att internet har vuxit och blivit mer innehållsrikt har många författare hittat nya, snabbare vägar för research. På senare år har vi dessutom sett hur flertalet författare blivit allt mer aktiva inom sociala medier och på det sättet byggt upp sina varumärken.

Hela tiden har de tekniska framstegen främst hjälpt författarna att förädla och förmedla den tryckta boken. Någon direkt förändring i själva berättandet har det inte inneburit. Om vi då bortser från att ordbehandlingsprogrammen varit skyldiga till en och annan alltför tegelstenstjock roman…

När vi förflyttar läsandet från papper till digitalplatta händer däremot något intressant. En bok är plötsligt inte längre begränsad av sin fysiska form. Vi kommer att få se många experiment där man försöker gifta ihop boken med andra medieformer: videoklipp, ljud eller till och med små spelapplikationer. Kanske lägger man in ett soundtrack eller varför inte ljudeffekter som plötsligt hörs när man bläddrar fram till ett visst avsnitt? Möjligheterna är otaliga, speciellt när vi går utanför skönlitteraturen och beger oss in på facklitteraturen och läromedelssidan. Där kommer digitaliseringen att innebära en definitiv kursändring i innehållsskapandet.

Men även det skönlitterära skrivandet kommer att påverkas. Rent tryckekonomiskt är det till exempel ingen större hit i dagsläget att ge ut en kortroman på hundra sidor. Den kostar lika mycket att binda in som en tjockare bok och de fasta kostnaderna är i princip desamma. Ute i bokhandeln försvinner den lätt bland travar av tegelstenar. Men som ebok fungerar den utmärkt, speciellt om man låter längden avspegla sig i ett lägre pris.

På samma sätt kommer det att gå att sälja noveller i eboksform, med priser som motsvarar låtpriserna i iTunes Store. Mikrobetalningar kommer att betyda mycket för litteraturen. När allt mer nöjeskonsumtion blir nästan gratis gäller det att hitta sätt att få eboksmarknaden att också kännas kundtillvänd på prissidan, utan att den för den skull behöver bli just gratis.

Ett sätt är att sälja litteratur uppdelad i kapitel. Fem kronor per kapitel i mikrobetalning så länge som du finner boken intressant. Det totala priset blir kanske lite högre än om du köper hela boken på en gång, men för den köpare som känner sig osäker på en okänd författare blir det ett utmärkt sätt att pröva på något nytt. Det ställer samtidigt krav på författaren – är det en roman gäller det verkligen att skapa ett sug efter vidareläsning precis före de inplacerade avbrotten.

Här börjar vi även närma oss en helt ny typ av skönlitterärt skrivande. Eller egentligen är det en gammal form fast i ny tappning. Det handlar om följetongen.

Eftersom vi inte längre behöver tänka på hur texten ska paketeras så kan vi helt och hållet koncentrera oss på innehållet. Vad är det som griper tag i läsaren och hur kan vi omvandla det till ett ännu större engagemang hos henne eller honom? Vad är det som får läsare att vilja återkomma till samma litterära figurer i bok efter bok? Förmodligen samma sak som får oss att följa tv-serier, vi gillar karaktärerna och sättet det är berättat på. På 80-talet följde jag slaviskt Dallas, Lödder och Varuhuset – idag är det en uppsjö andra serier som gäller.

I bokform är det ett problem att hålla intresset vid liv när det hinner gå ett år mellan romansläppen i en författares bokserie. Det är svårt att till en rimlig kostnad hålla kontakt med läsarna så att man kan bygga upp en tillräckligt stor förväntan inför nästa bok. Men vad händer om vi i skriven form skulle överta tv-konceptet med eviga följetonger i veckoavsnitt? Tidigare har det inte varit möjligt, åtminstone inte i bokform. Ursprungligen uppstod följetongsformen i tidningsvärlden, men i modern tid har det varit svårt att finna en betalningsmodell som fungerar. På något sätt måste författaren få betalt av tidningen och om inte följetongen blir tillräckligt läst är det svårt att försvara dess utrymme på tidningssidan.

Jag tror att vi kommer få se en utveckling där vissa författare överger det avslutade berättelseformatet och börjar skriva eviga följetonger. Jag tänker så här: Läsaren får automatiskt nedladdat till sin 3G-uppkopplade läsplatta ett nytt avsnitt varje vecka och samtidigt en förfrågan om man önskar läsa nästa veckas avsnitt. Tackar man ja sker en mikrobetalning på t ex 5 kronor. Summan ska vara så låg att den känns som nästan gratis. Tackar man nej ställs man inför några alternativa val: vill man teckna sig för ett abonnemang resten av året till ett rabatterat pris, vill man få en påminnelse om följetongen längre fram i tiden eller vill man helt sluta att följa följetongen.

Varje avsnitt avslutas förstås med en ordentlig cliffhanger. Det behöver dock inte handla om ren spänningslitteratur, förmodligen har vardagsdramatik större chans att locka läsare och är enklare att spinna en evig följetong kring.

Den här typen av läsning passar utmärkt för den som inte läser så mycket. 30-45 minuters läsning i veckan för varje följetong man följer. Storläsarna når vi redan med böcker i romanformat, men det finns en stor grupp mediekonsumenter där en följetong i textform kan bli ett fullgott alternativ till tv-serier, filmer och spel.

Det påminner till viss del om SMS-böckerna som blivit en succé i Japan, speciellt bland tonårstjejerna där. Det är böcker med minimal person- och miljöbeskrivning, men med ett oerhört driv i handling och dialog – och de skickas regelbundet ut uppstyckade i korta SMS. Följetongsboken till digitalplattor torde dock snarare likna den vanliga skönlitterära formen, eftersom den inte behöver begränsas vad gäller antalet tecken.

I princip skulle en driftig författare kunna klara av att bygga upp en sådan här affärsrörelse på egen hand. Men för att få ordentlig framgång behövs en organisation runtomkring som hjälper till att förädla och förmedla. En förläggare som hjälper till att leda historien på rätt väg, en redaktör som jobbar med det textmässiga, och lägg till det PR-insatser och marknadsföring. Ganska typiska arbetsuppgifter för ett bokförlag. Men det skulle lika gärna kunna vara en annan typ av mediebolag som är ännu mer vant att vid tätt återkommande tillfällen locka tittare/läsare.

Tar man det ett steg längre kan man tänka sig att samma utgivare erbjuder flera parallella följetonger som vänder sig till olika läsargrupper. När man väl fått en läsare att gilla följetongsformatet är det lättare att introducera nya följetonger till just den personen.

För att ytterligare bygga vidare på den fiktiva värld som författaren skapat vill utgivaren förstås få läsaren att engagera sig i följetongens sajt, forum och i andra sociala medier-sammanhang. Kanske ger man även läsaren möjligheten att vara med och påverka fortsättningen på historien.

Det här är en helt annan typ av berättande än klassiskt romanskrivande. Varje avsnitt måste få en tydlig handling med början och slut, men samtidigt bära den övergripande historien vidare. Och inte minst kräver det en författare som kan bygga upp en fin cliffhanger i slutet på varje avsnitt, eftersom det förmodligen är då som läsaren fattar beslutet om de vill läsa vidare eller ej. Kanske är det till och med en för stor uppgift för en enskild författare, eventuellt kan man snegla mot tv-världen där manusförfattarteam är vanliga.

Vad finns det då för pengar i detta? Om vi tänker oss den enklaste varianten, där en enskild, ganska populär författare kan ha i genomsnitt 5 000 läsare i veckan så blir det en intäkt på en dryg miljon kronor på ett år. Där får vi inte rum med särskilt mycket marknadsföringspengar, speciellt inte med tanke på att det förmodligen även kommer att krävas någon sorts mellanhänder för försäljningen och den digitala distributionen. Men så fort vi börjar multiplicera läsarantalet några gånger blir det en riktigt intressant affär.

I och med att tillgängligheten är så stor och enkel minskar man trögheten i köpbeslutet. Fortfarande krävs det förstås att läsaren har en 3G-uppkopplad digitalplatta (e-ink-läsplatta eller bakgrundsbelyst medieplatta – men även iPhone etc), men den utvecklingen kommer gå snabbt de närmaste åren, inte minst om vi innehållsproducenter kan erbjuda spännande specialprodukter till plattorna.

Som en kringprodukt kan jag även tänka mig att man sammanställer ett års eller ett halvårs veckoavsnitt och ger ut dem i vanligt tryckt pocketformat, på samma sätt som man samlar tv-serier i dvd-boxar. Men huvudprodukten är hela tiden följetongen i digital form, det är där den har störst genomslagskraft.

/Mattias Boström


14
Oct 09

Förbättra ny bok om journalistik

Hjälp till att förbättra ett kapitel om sociala medier i ny bok för journalister.

I dag kan vi presentera ett kapitel från en bok om webbjournalistik som Norstedt släpper i början av nästa år. Boken är skriven av Kristian Lindquist, nyhetschef på SvD.se. Anledningen till att kapitlet publiceras redan nu är att få in förslag på förändringar och förbättringar av innehållet redan före publiceringen.

Vad är din journalistiska bakgrund?
”Började som vikare på GP i början av 2000-talet. Sedan dess har jag jobbat som webbjournalist på Vlt.se, Aftonbladet.se och Vagabond.se. Var också med och startade SVT:s debattsajt Opinion. Sedan tre år tillbaka arbetar jag på SvD.se där jag är nyhetschef.”

Varför skrev du den här boken?
”För att den behövs. Undervisningen i webbjournalistik på journalistutbildningarna är ofta undermålig samtidigt som många elever efterfrågar bättre undervisning om just webb och sociala medier. Inte minst märker jag det när vi tar emot praktikanter som ofta är jätteintresserade men inte fått någon kunskap om webbjournalistik alls med sig från utbildningen. Den här boken ska kunna användas som kurslitteratur på utbildningarna. Där tror jag den kan göra stor nytta.”

Vad är ditt mål med att publicera kapitlet redan nu?
”Att få in värdefulla synpunkter och feedback på det här kapitlet från SSBD:s besökare. Det finns gott om folk som kan mycket mer än jag om webb och sociala medier, det vore dumt att inte försöka använda sig av deras kunskap och erfarenheter.”

Ta nu chansen. Här finns kapitlet att läsa. Du kan lämna dina förslag här på bloggen i kommentarerna nedan eller mejla till webbjournalistik@gmail.com


28
Sep 09

Gästbloggare: Rolf van den Brink

Idag gästbloggar Rolf van den Brink på SSBD. Det råkar sammanfalla med hans födelsedag – grattis! – och med den här postningen på Mindpark där han tas upp som en av de chefredaktörer som bloggat. Nu är han inte chefredaktör längre, istället har han skaffat en källarlokal med orange gummimatta. Men bloggar gör han.

Så – ordet över till Rolf van den Brink:

Tack snälla Mymlan för att jag får vara med i den fina diskussionsklubb som SSBD är. Den är tänkt som motpol till Joakim Jardenbergs Bloggteam på Mindpark. Det är bra med diskussionsklubbar. Skapar trygghet för dem som fruktar framtiden.

Paradigmskiften skapar möjligheter för alla som ser möjligheterna. Men möjligheterna förblir omöjligheter om ingen tar chansen att realisera dem. Jag tycker SSBD är ett utmärkt forum för alla som ser möjligheterna. Alla här är ju överens om att digitaliseringen förändrar mediernas förutsättningar i grunden.

Same, Same But Different. Jag tror på det. Men kanske inte på samma sätt som medlemmarna i de digitala rotaryklubbarna.

Vi är på väg till åter till tiden före tryckpressen, tillbaka till den muntliga traditionen där ingen upphovsrätt fanns, där ingen kunde äga en historia och ingen hade monopol på distributionen. Same, same, alltså. Men different, ja för att distributionen är digital och hela världen är uppkopplad.

Ibland anar jag att de digitala ryggkliarna på Mindpark och SSBD, anser att medierna lever vidare som i går, fast distributionen är digital. Det finns fog att se det så. De flesta analoga medier använder liknande affärsmodeller och journalistiska metoder när de uppträder digitalt. En bedräglig modell som är vida diskuterad. Just nu är knäckfrågan: hur ska medierna kunna ta betalt i den digitala världen?

Undra på det, Sveriges alla digitala versioner av de analoga medier omsätter inte ens hälften av vad Dagens Nyheter omsätter på ett år. Google i Sverige omsätter mer, en dryg miljard kronor per år. Och Sveriges näst största mediehus på internet efter Schibsted heter Microsoft som omsätter 300 miljoner kronor per år. På Google och Microsoft jobbar sannolikt högst en handfull journalister sammanlagt. Förståeligt därför att traditionella mediearbetare söker sig till de digitala rotaryklubbarna för att dämpa oron.

Det är också det som gör klubbarna så outhärdliga. Här sitter folk 30-40 år, som bevakar fina positioner och höga löner från gammelmedia, pr-byrån eller dataföretaget, och skriver kloka ord om digitala affärer. Det är fantastiska människor med grymma kunskaper, men de lever oftast på traditionella affärer.

Det är högst begripligt att kloka människor som Bonniers utvecklingschef Sara Öhrvall, Sydsvenskans Andreas ”jag är upphovsrättsindustrin” Ekström och Dagens Nyheters Jonas Leijonhuvfud grubblar över hur traditionella medier ska finansieras. Hur ska de annars få någon lön?

Allt medan Google och Microsoft bygger strategier för leva i en värld där berättelser och underhållning är gratis. Som det var på den tiden vi satt framför elden i stengrottan. Same, same.

Jag tycker diskussionen ofta är så fantastisk och brilliant att jag knappt vågar delta i den. Diskussionen får mig också att reflektera kring hur många i det digitala etablissemanget som faktiskt gör något av allt de bloggar och twittrar om. Jag möter många 35-åriga superhjärnor, som vet allt om hur det ska vara, men aldrig skulle ge upp sin tjänst, pappablogg, plats i toppen, föräldraledighet, gratis mobiltelefon, semesterresan eller sälja bilen eller pantsätta bostadsrätten för att prova sina idéer och försöka tjäna sitt digitala levebröd.

Joakim Jardenbergs och Mymlans diskussionsklubbar är hämmande för utvecklingen.
Fundera en stund till kring framtidens journalistik. Ett smart inlägg, applåder från rotarykompisarna och så några timmar till på det fina jobbet finansierat på gammeldags vis, inte sällan på annonser från en papperstidning.

Tyvärr, faktum är nog att personerna som förstår sig på framtidens medieaffärer håller till i någon källare och jobbar häcken av sig hellre än häckar på SSBD och Jardenbergs Bloggteam.

Som Bill Gates, Paul Allen, Larry Page och Sergey Brin. Och även personerna bakom svenska Skype och Spotify som inledde sina karriärer med att ta jobba med den av etablissemanget ofta bespottade Pirate Bay-tekniken.

Sluta Sörja – Börja om Digitalt.

Själv har jag fixat en källarlokal med orange gummimatta. Så några inlägg mer här från mig blir det inte.

/Rolf van den Brink
@vandenbrink


19
Sep 09

Andreas Ekström om framtidens journalistik

Andreas Ekström är kulturjournalist på Sydsvenskan med egen blogg på andreasekstrom.se.

Den här texten är en aningen kortad variant av hans kapitel i antologin Framtiden har redan varit här, hejat och passerat som i oktober utkommer på Tusculum förlag, i samarbete med Svenska journalistförbundet.

Boken samlar ett tiotal yngre svenska journalister runt ett uppdrag: förutse hur vi jobbar om tio år. Berätta hur yrket ser ut år 2020.

Bland de andra skribenterna finns Elin Fredrikson, Lawen Mohtadi och Emanuel Karlsten.

***

Den som vill kan hävda att journalistiken som vi känner den bygger på ett antal givna sanningar. Låt oss säga tio. Jag tror att hälften av dem är hotade – och att journalistiken som vi känner den kommer att förändras i en omfattning som vi bara kan ana.

Här kommer de första fem sanningarna. De är inte hotade.

* Journalistiken är i politisk mening oberoende.

* Den berättar sådant som är sant.

* Den definierar ordet nyhet som något som inte är känt av den stora massan.

* Den förhåller sig kritisk. (Inte negativ, det är inte samma sak. Vanligt journalistiskt missförstånd.)

* Den lutar sig på ett berättande som är släkt med litteraturens – den arbetar med enkla och helt öppet redovisade dramaturgiska redskap.

Sedan finns de nästföljande fem, som jag menar är hotade, eller i vart fall inte lika givna i framtidens journalistik som i dagens.

* Journalister och medieföretag delar på den ekonomiska upphovsrätten, och får alltså en peng var när en text eller bild säljs vidare.

* Journalister besitter ideell upphovsrätt till sina resultat, och har alltså rätt att säga nej när tidningen vill sälja text eller bild vidare. Något skäl för det måste inte anges. (Du vill inte förekomma i Nazi-Posten? Ok. Du gillar inte strumpfärgen på den som vill köpa? Ok. Din ensak. Din upphovsrätt.)

* Journalister ska vara objektiva.

* Journalister ska ta ansvar, dels mänskligt och moraliskt i sin personliga yrkesutövning, dels juridiskt genom mediets utgivare.

* Journalister ska slutligen inte låta sig påverkas av pengar. Inte låta sig mutas, inte skriva snällt om den som betalar, inte fundera över de företagsekonomiska konsekvenserna av ett avslöjande som drabbar en annonsör.

***

Här har vi alltså fem plus fem sanningar. De första fem kommer att gälla på lång sikt, medan de fem övriga kommer att utsättas för svåra prövningar under den närmaste tioårsperioden, och jag menar att hotet mot upphovsrätten är den utlösande faktorn.

Mina fem plus fem gick inte att skilja från varann för bara några år sedan. Men med den digitala revolutionen följer förändringar som vi journalister förmodligen kommer att ha rätt litet inflytande över. Tekniken kommer att driva dem själv.

Låt mig ta ett kort exempel, ibland kallat ”Stenbecks fyra steg”, först identifierade i Per Anderssons briljanta biografi över Jan Stenbeck.

1. Först kommer en kille med en idé.

2. Sedan kommer någon med pengar och köper idén. Pengar slår idén.

3. Sedan kommer någon med makt, och förbjuder idén. Politik slår pengar.

4. Men – surprise! – så kommer tekniken tillbaka, och rundar politiken. Tekniken, idén, är vinnare igen till slut. Man kan förbjuda andra än staten att sända television så mycket man vill. Men om man inte också förbjuder parabolantenner blir förbudet verkningslöst, eftersom man ju då kan sända tv från England, på svenska, riktat mot en publik i Sverige.

Det har också funnits politiker som i ganska modern tid i riksdagen har motionerat om förbud mot parabolantenner.

Så vad vill tekniken då, om den nu är kapabel att driva förändringar alldeles av sig själv?

Ingenting. Det är det som är så gränslöst fascinerande. Eller skrämmande, om man är lagd åt det hållet.

Teknikerna uppfinner, men de definierar inte användningen. Det gör vi användare. Den amerikanske journalisten Chris Anderson – som nådde gurustatus med sin bok ”The Long Tail” – brukar understryka det. Att någon för många tiotals år sedan uppfann TCP/IP som möjliggör internettrafik har rätt lite att göra med vad vi faktiskt använder internet till i dag. TCP/IP-uppfinnarna hade inte som politiskt mål att slå sönder upphovsrätten för reportrarna på Östgöta Correspondenten i Linköping trettio år senare. Ändå är det precis så deras uppfinning används.

De ska inte klandras för det. Även Alfred Nobel hade fredliga avsikter.

***

När jag nu skriver vidare så använder jag för enkelhets skull orden ”tidning” och ”läsare”. Därmed inte sagt att inte ”radiostation” och ”lyssnare” eller ”sajt” och ”interaktivitetstörstande nätanvändare” kan vara lika rätt.

Om vi antar att de första fem sanningarna – politiskt oberoende, sanningsanspråket, nyhetsdefinitionen, det kritiska förhållningssättet och dramaturgin – kommer att stå sig, så ska vi för diskussionens skull tänka oss att de följande fem inte gör det. Den bärande tanken här är att förändringarna i allt väsentligt drivs fram av den digitala revolutionen, och att de i allt väsentligt bara kan påverkas marginellt av oss själva.

Vi ska ta de fem hotade i tur och ordning, och se hur de hänger samman.

***

För det första. Journalister och medieföretagen delar i dag på den ekonomiska upphovsrätten. Arbetsgivarsidan har gjort osnygga försök att förhandla bort den ekonomiska upphovsrätten för den som har tagit en bild eller skrivit en text. I ett smått klassiskt skambud från årtiondets början vill jag minnas att en årlig klumpsumma i storleksordningen tre hundra kronor diskuterades.

I dag är det hotet inaktuellt. För tekniken har möjliggjort ett storskaligt angrepp på den ekonomiska upphovsrätten, utifrån, där fotograferna hittills har drabbats mest och värst. Alla andra journalistiska upphovsmän står på tur.

Vilken betydelse det här får för journalistiken är svårt att bedöma – men alldeles klart är att exklusivitet är på väg att försvinna. Text och bilder stjäls varje dag. Och exklusivitet har historiskt sett varit något som både inköpande redaktörer och tidningsläsande allmänhet har gillat, och gärna betalat för. Exklusivitet kostar, precis som mycket av den goda journalistiken gör. Med en ekonomisk upphovsrätt som försvagas i det allmänna rättsmedvetandet försämras också möjligheterna att utöva resurskrävande och kvalificerad journalistik. Det gäller inte all journalistik, men det gäller stora delar av den: Någon måste betala – annars blir den inte gjord. Det är inte konstigare än så.

***

För det andra. Vad händer med den ideella upphovsrätten i en kultur som ”dropkickar” den ekonomiska, för att citera Piratpartiets ledare Rick Falkvinge? Jag tror att den hotas precis lika mycket. Mycket snabbt eroderas tanken på upphovsmannen som en person som är värd respekt på någon enda punkt.

I dag gör fildelarsajten The Pirate Bay ingen skillnad på ekonomisk och ideell upphovsrätt. Man skiter i all upphovsrätt rakt av. Skulle jag som upphovsman vilja avstå från att finnas tillgänglig via The Pirate Bay för att jag ogillar sammanhanget, så har jag inte den möjligheten. Min ideella upphovsrätt respekteras alltså inte.

Debatten mellan författaren Carina Rydberg och kollegan Mats Kolmisoppi i Expressen under vintern 2009 blev på denna punkt riktigt klargörande. Carina Rydberg skrev om hur hon har bett att få sin bok borttagen från The Pirate Bays sökresultatlistor. Som svar på denna begäran levererade Peter Sunde, The Pirate Bays frontfigur och Mats Kolmisoppis bror, en förolämpning.

Så långt inget konstigt: Det är business as usual för The Pirate Bay. Mer trafik, större annonsintäkter. Och alla som tycker något annat ska dra åt helvete.

Det intressanta är att Carina Rydberg inte vill få sin bok borttagen med hänvisning till den ekonomiska upphovsrätten, utan den ideella. Hon är alltså inte upprörd med tanke på den intäkt hon – högst eventuellt – förlorar på det här viset, utan med tanke på sammanhanget hon tvingas förekomma i.

Hon gillar inte The Pirate Bay. Hon gillar inte vad som där erbjuds. Hon gillar inte sajtens företrädare. Därför åberopar hon sin ideella upphovsrätt, och ber att få slippa vara med.

Upphovsrättsätarna, främst Piratpartiet, gör stort nummer av att skilja på ekonomisk och ideell rätt. Den ideella rätten vill Piratpartiet inte röra. Men exemplet Carina Rydberg visar hur upphovsrättens två delar hör ihop. Ett samhälle som bestämmer sig för att slänga ut den ekonomiska upphovsrätten kommer att få se bärande delar av den ideella rätten åka ut samtidigt.

Till slut kommer den här frågan inte att handla om teknik, eller pengar, eller juridik, eller politik, utan moral. Svårare kan det inte bli.

Anta att jag gör en intervju med en intressant person, låt säga en artist som inom kort ska uppträda i närbelägna Knäckebymohed. Då är det inte helt ovanligt att bygdesamfundet i Knäckebymohed tycker att det var en trevlig artikel, och utan ond avsikt trycker den i sitt medlemsblad. Så har det varit förut också. Nu är skillnaden den att Knäckebymohedarna når hela världen.

Det är tekniken som gör skillnaden. Det är tekniken som kräver särskilda hänsyn, särskilt tänk. Jag har skrivit det förut: Frasen ”det är ingen skillnad bara för att det är på internet” är 2000-talets dummaste axiom.

Så hur blir det nu då? Värre? Bättre?

Jo – dubbel överraskning! – här kommer inte bara tekniken och slår politiken, här kommer tekniken och slår tekniken en gång till. The New York Times initiativ, att öppna stora delar av sin källkod, är ett lysande sätt att visa innovationskraft och självförtroende hos ett medieföretag. Man säger: Remixa! Här är våra grejer. Paketera dem som du vill på din egen sajt. Klipp och klistra, go nuts, ha så roligt. Och så var lite hygglig och tala om att du har hittat godiset hos oss.

Jag gillar det här mycket. Man avstår alltså ett slags ideell upphovsrätt, genom att säga varsågod. Använd vårt material i det sammanhang du själv finner lämpligt. Och så litar man på att detta ska generera en intäkt någon annan gång, någon annanstans.

Men hur mycket jag än gillar det här initiativet, så är jag skeptisk av det tråkiga skälet att jag undrar om det är realistiskt att räkna med de intäkterna.

Jag har själv varit med och testat en variant på det här. I ett uppmärksammat försök publicerade Sydsvenskan en betaversion av en upphovsrättsspecial i februari 2009 – via The Pirate Bay. Specialen publicerades den 8 februari, och innehöll sju sidor debatt, fakta, intervjuer, personporträtt, internationella utblickar och historik. Men redan den 5 februari laddade vi upp sex av de sju sidorna, tydligt märkta med ordet ”betaversion”.

Och sedan cashade vi in. Inte i kronor och ören där och då – men i en våg av debatt, beröm, kritik och inte minst sakkunnig respons. Man skrev om oss i Danmark. Man skrev om oss i Tyskland, England och USA. Och vi lärde oss mer på några dagar än på ett vanligt år.

Jag vill tro att vi tjänade pengar på det också. Jag vill tro att vi någonstans cashar in på en seriös, genomtänkt journalistisk satsning. Jag är bara inte säker på att vi faktiskt gör det.

***

För det tredje. Journalister ska vara objektiva, sägs det. Inte tycka något särskilt, inte driva någon annan linje än ”demokrati och mänskliga rättigheter”.

Det är bara det att med den flytande gräns mellan sändare och mottagare av massmedialt innehåll vi har sett under 2000-talet, så blir det inte längre trovärdigt. Allt talar i dag för att den förment objektiva journalistiken är på reträtt.

I sin ursprungliga form är objektivitet en bra idé – men dels är det omöjligt att vara objektiv i filosofisk mening, dels är det inte längre möjligt att vinna gehör för tanken hos allmänheten.

En recensent får i dag inte stå oemotsagd efter en konsert eller ett krogbesök. Hårt formulerade kommentarer publiceras till och med i det egna mediet. Många tidningar har i dag en policy att låta texten stå för sig själv – skribenten ska alltså inte gå in och i efterhand debattera artikelns innehåll, eller gå i löpande polemik med läsekretsen.

Men jag tror att vi måste göra det av ett enkelt skäl: Vi tappar i trovärdighet om vi inte förblir ett socialt medium.

Trenden för året är transparens. Vi formulerar våra åsikter, vi varudeklarerar oss själva som reportrar, vi medger att vi faktiskt som alla andra har ett favoritlag. Men vi gör det under galgen. Vi gör det eftersom informationsmonopolet är brutet. Vi gör det för att vi måste.

Så är det ett problem? Kan vara. Genom att agera som vilken bloggare som helst, och till varje pris personalisera innehållet, så tar vi samtidigt en risk: Vi kan urvattna självkänsla och varumärke, och möjligen dessutom kvaliteten.

En rävsax. Om vi öppnar vinner vi i trovärdighet och mänsklighet – men förlorar klassiska exklusiva värden. Därmed minskar också snabbt möjligheten att ta betalt för vad vi gör. Samtidigt kan vi inte låta bli att öppna upp; kontrollen över samtalet har vi ju förlorat.

Min slutsats är att det helt enkelt inte finns plats för den klassiska objektiviteten. Det måste i och för sig inte vara ett problem – men vi kan inte göra en sådan förändring utan att prata om den och vara medvetna om den.

***

För det fjärde. Journalister ska ta ansvar för sin verksamhet, dess metodik och dess följder. Dels ska vi bete oss anständigt ute på fältet – människor i chock på olycksplats är förstås skolexemplet – och dels ska vi vara generösa med rättelser, nyanseringar och breddning när det finns möjlighet.

Dessutom ska vi rättsligt stå till svars för våra publiceringar, vilket vi gör genom att ha en ansvarig utgivare, en enda person, som ensam ska bära de juridiska konsekvenserna av varje enskild publicering.

Men vad händer med det om vi säger varsågod, som The New York Times? Jag tror att utgivarskapet inte längre blir en möjlig konstruktion.

Journalistik är inte bara sitt exakta innehåll, journalistik är också sitt sammanhang. En enstaka artikel om en person behöver inte utgöra förtal – men den kan bli tungan på vågen om den sätts i ett sammanhang med fyra andra artiklar. Alltså kan en framtida utgivare säga ”ja, men det får Knäppgöksbloggens utgivare stå för, vi har visserligen godkänt vår text och sagt att den får placeras i andra sammanhang, men det tar vi inget ansvar för” – och ändå ha ryggen helt fri, juridiskt, även om det rimligen kommer att kosta moraliskt.

Enligt juridiken blir en annan utgivare alltså i den modellen fälld för material som har godkänts av det producerande mediets utgivare. Som i sin tur tar sin hand ifrån det. (Som TT, då? Ja, fast nej. TT:s position är speciell, TT är väl känt, har avtalsreglerade kunder och ett historiskt rykte av att ligga i publicistisk bakkant, om man nu kan uttrycka det så utan att låta nedsättande. Jag tror att det är så enkelt: TT och TT:s kunder kan inte ens i ett mardrömsscenario bli en juridiskt farlig konstellation.)

I en tid när material stjäls, flyttas, kortas, utökas, beskärs, förvanskas eller till och med förbättras blir ansvaret allt annat än som i dag knutet till en enda individ: Det blir kollektivt. Och kollektivt utkrävande av ansvar har vi historiskt dåliga erfarenheter av.

Kontentan är att det publicistiska ansvaret gradvis flyttas från en person till ingen enda.

Mitt enda hopp här är ett slags idé om tillgång och efterfrågan: Om ansvar blir en bristvara kanske denna vara kommer att efterfrågas mer.

Jag tror oavsett vilket att faran är reell, och att den kan bli enormt betydelsefull i en devalvering av journalistiken. Och den processen drivs av tekniken, inte för att den vill det, utan för att tillräckligt många användare av tekniken vill det, eller rättare sagt: inte reflekterar över konsekvenserna.

***

För det femte. Journalister ska inte låta sig köpas.

Det här kan vi säga vad vi vill om. För vad ska vi göra, om person efter person bestämmer sig för att inte betala för upphovsrättsskyddat material? Vad ska vi göra om vi själva inte kan besluta om i vilka sammanhang våra texter och bilder får förekomma?

Vi kan byta jobb, överlåta journalistiken på i bästa fall duktiga fritidsentusiaster och hoppas på det bästa.

Alternativt kan vi söka nya intäktsmodeller – både personligen och för våra arbetsgivare. Är det egentligen så farligt att åka på en sponsrad resa? Är det något problem om vi börjar ta emot föremål i stället för löner? Apple kanske vill ge alla reportrar på Aftonbladet en iPhone, inte med minsta krav på motprestation, utan bara… ja, som ett researchverktyg, en gåva? En tanke om att en gratis utdelning ska löna sig någon annan gång?

***

Ibland har jag hört att jag har fått upphovsrättsfrågorna på hjärnan. Jag har också fått höra att jag kanske borde reflektera mer över varför jag är så relativt ensam bland opinionsverksamma journalister att driva den här frågan. Så många smarta journalister är ju på det hela taget inte oroade alls, eller till och med ivriga apologeter för brottslig spridning av skyddat material.

Det finns skäl att fundera över varför det är på det sättet. Ett tänkbart skäl, i den bästa av världar, är att dessa apologeter gör en annan analys än jag. Det är bra. De kan säkert ha rätt.

Men jag tror att det finns ett element till i detta: journalisters flockmentalitet.

Journalister som sysslar med opinionsmaterial sätter ofta i system att vara motvalls, eller ”contrarian”, för att låna ett favoritord ur Stenbeckmytologin. Gör tvärt om, så lyckas du. Det finns många journalister med egna spalter som gör så varje vecka. De frågar sig: Vad tycker makt och etablissemang just nu? Jaså, de stiftar lagar till upphovsrättens försvar? Och sedan: Finns det ett intellektuellt hållbart sätt att tycka tvärt om?

Det är en för det offentliga samtalet rolig metod.

Ytterligare en del i flockbeteendet är att försöka vara först med saker. Den som först refererar till en obskyr osignad artist kan ju bli den som först såg en superstjärna.

De här två mönstren upprepar sig i opinionsbildandet kring upphovsrätt och fildelning. Journalister tror att upphovsrätten på det hela taget ändå är dödsdömd, och de inser att det absolut på många sätt kan vara intellektuellt hållbart att kritisera den. Alltså tar de lätta poäng genom att omfamna det nya, genom att försöka vara först med att peka ut framtidens superstjärna:

Det ansvarslösa, konsekvenslösa, utgivarlösa, laglösa och – i många fall, i ekonomisk mening – värdelösa innehållet.

***

Jag är av naturen optimist. Jag tror på en stark, professionell journalistik. Jag tror att en sådan kommer att finnas länge än, och bära flera av de kännetecken jag inledningsvis beskrev.

Men jag är samtidigt motståndare till idén om amatörisering av konstnärliga och intellektuella prestationer. Jag tror att de negativa konsekvenserna för ett samhälle som värderar sådana ansträngningar till noll kronor och skojar bort den ideella upphovsrätten på vägen är större än vi kan se.

Och jag menar att det går en rak linje från den slopade ekonomiska upphovsrätten till den kränkta ideella till den partiska journalistiken till det minskade ansvaret och slutligen till en korrupt utveckling av yrket. Ett, två, tre, fyra, fem.

Om jag skulle ha rätt återstår, i en vagt definierad framtid, fem av tio beståndsdelar av journalistiken som vi känner den i dag. Jag må vara hur mycket optimist som helst, men jag tror inte att det räcker. Och eftersom jag tror att stora delar av den här utvecklingen ligger bortom vår kontroll är det dags att börja investera grundligt i omvärldsanalys.

Det är vi själva som ska göra vägvalen. Reaktivitet har aldrig fött innovationer.

/Andreas Ekström


6
Apr 09

Gästblogg – Några rader från en långtradarchaffis

När vi själva har mycket och inte riktigt tid att skriva är det tur att det finns andra som har det.
Idag presenterar vi gästbloggaren Bosse Svensson, vd för mktmedia, som här utvecklar en debatt som hittills förts i Medievärlden, i ett par bloggar, på Jaiku och Bloggy, och nu alltså även här på SSBD;

bosse_profilepic

Några rader från en långtradarchaffis

För några veckor sedan skrev jag en debattartikel om lönsamma lokala mediehus. Jag ifrågasatte en del av de sanningar som i mitt tycke alltför snabbt och alltför oreflekterat etablerats i debatten om internet och mediehusen. För att synliggöra mina argument ifrågasatte jag en del av min vd-kollega Joakim Jardenbergs utspel om gratismodeller. Jag visste att han tål det. (Och han svarar här)

I Jaiku-trådar och bloggposter fick jag sedan äta upp detta, vilket jag naturligtvis förutsett. Men på en del andra spelplaner fick jag stort stöd, vilket egentligen var lika väntat.

Låt mig återkomma till sakfrågan. Bara en reflektion om tonläget i debatten. Jag köper att folk tycker att jag har fel, att jag tänker fel, att jag argumenterar konstigt och allt möjligt. Men jag köper inte argument av typen ” Du fattar inte” , ” Du är okunnig “. Som om framtiden var förutsägbar givet att man har rätt kunskaper.

Jag har arbetat med lokala medier i hela mitt yrkesliv. Byggde flerkanalstrategier på tidigt 90-tal. Flyttade vår tidning ut på nätet 1994. Har jobbat med upphovsrättsfrågor sedan mitten av 90-talet. De senaste tre åren har jag sysselsatt mig med digital utveckling åt fyra koncerner. Skrivit artiklar och medverkat i böcker i ämnet. Och är det en sak jag lärt mig av denna resa så är det att inget är svart eller vitt. Den som säger att framtiden är ett val mellan svart och vitt har alltså alltid fel.

Därför finns det alldeles självklara skäl att utmana framtidsdebatten när den plöjer ner i en mainstreamfåra och blir bekväm. Som den nu har blivit runt gratismodeller som det allena saliggörande. Gratisresonemanget är egentligen inte nytt – bara en digital förlängning av kända analoga modeller. I sin enklaste form – gratistidningen. I sin mest uppenbara form – mobiltelefoner , cykel på köpet – TV , eller gratis parabol. Eller bilmarknaden som sprider ut marginalen i en långsvansad värdekedja med serviceverkstäder som kassako. I sin medietappning dock så förenklad att den förvandlat lokala medier till en leverantör av annonsläsare till b2b kunder.

Gratismodeller fungerar och kommer att fungera på nätet också. Men gratis kan aldrig vara den enda modellen. Gratismodeller blir en av de varianter som lokala mediehus måste förhålla sig till, men bara en. För om man verkligen vill åstadkomma förändring så måste man respektera och försöka förstå en fungerande analog affärsmodell innan man avfärdar den. Man måste också respektera att den som i slutänden definierar nytta är användaren/ kunden. Och väldigt få kunder är antingen eller. De flesta är både och. (Framförallt definierar de sig inte enbart som potentiella mottagare av annonsbudskap)

Vilket betyder att de riktigt stora förändringarna ser man bara över längre tid, och i efterhand… Och till den tänkta framtiden får man etablera förhållningssätt som rymmer fler möjligheter än en i taget, även när det gäller möjligheten att kunna ta betalt för innehåll ( observera nu en gång för alla att jag skriver innehåll, inte nyheter ).

Mymlan kallade Mindpark för en Porsche och mktmedia för en långtradare, och jag tror att hon är rätt ute, även om jag skulle uttrycka det lite annorlunda.
Mktmedia är inte ett forskningsbolag. Vi är ett förändringsbolag med ett konkret intäktsmål. Vår omvärldsbevakning är ett internt stöd för de projekt vi bedriver tillsammans med våra fyra ägarkoncerner. Vår verkliga utmaning är och har varit att få mediehusen med på tåget, att göra mktmedia till summan av vi. Vår strategi för att nå detta är att kommunicera och arbeta i dialog.

Det har vi lärt oss inte minst genom att misslyckas med dialogen i projekt som blivit mindre lyckade. Samtidigt ser vi nu frukten av det som lyckats. Vi har faktiskt fått ihop 32 mediehus med fyra olika ägare i en gemensam affärsutvecklingsprocess med gemensam teknisk infrastruktur, enligt principen att dela med sig för att få ta del av.
Vackert så. Men det är en lång resa kvar.

Och åtminstone jag är fullständigt övertygad om att den resan och utvecklingen i stort måste fortsätta i långtradartakt. Affärsmodellsförändringen kommer i många små steg. Prenumererad tidning kommer inte att på amerikanskt maner bli bara webbsajt över natten. 95 % av våra intäkter kan inte transfereras från offline till online på ett år. Skiftet kommer att ske i ett steg i taget. Färre utgivningsdagar. Gratis istället för prenumererad print. Ökad 24/7 närvaro. Redaktionella integrationer och vertikaler i papper, web och mobilt. Cobranding. Varumärkesförflyttning. Steg för steg för steg.

Det kanske är medelåldern som slagit till – men jag tror fortfarande att det betyder något att ha ett uppdrag, att vilja göra skillnad. Till exempel som publicist. Jag tänker inte ge upp tanken på att det kan finnas en dubbel kundnytta som kan betala sig i detta.

//Bosse Svensson, vd mktmedia