Att ta godis från främlingar

Häromdagen hade jag en intressant mejlkonversation med en kvinna från en PR-byrå. Hon jobbade med att lansera en ny glassmaskin och ville erbjuda mig att anordna en tävling på min blogg, där mina läsare bland annat skulle titta på en reklamfilm om glassmaskinen, svara på frågor och läsa om glassmaskinens förträfflighet. Ett utmärkt sätt att annonsera, kan man tycka. Produkten sätts i ett sammanhang (en tävling), når ut på en stor plattform där alla läsare är intresserade av bakning och matlagning och ger dessutom läsarna ett mervärde i form av chansen att vinna en glassmaskin. Gott så. Problemet med just den här annonskampanjen var att PR-kvinnan ville att jag ska göra den gratis. Eller ja, till priset av en ny glassmaskin hemskickad i brevlådan, för att vara mer exakt. Konversationen som följer (och som finns återgiven nedan) är väl egentligen vare sig dummare, roligare eller mer häpnadsväckande än den här typen av mejlsamtal brukar vara, men den belyser en attityd som börjar bli ett allt större problem för oss som bloggar (som jag även skrivit om här). Dessutom är den långt ifrån den enda i sitt slag.

Som bloggare får man ständigt en massa mer eller mindre vansinniga erbjudanden från PR-byråer och andra aktörer som vill tjäna pengar på ens blogg. Man kan till exempel, som i det här fallet, bli erbjuden någon fin köksmaskin mot att man gör reklam för den på bloggen. Eller få ett gäng chokladaskar att lotta ut till sina läsare mot att chokladtillverkarens namn får synas i bild. Andra gånger kan man bli bjuden på fester, mässor och provsmakningar, där det i gengäld förväntas att man ska skriva om hur god den nya polkagrischokladen är eller använda extra mycket av just den eller den typen av kakao nästa gång man bakar något till bloggen. Till priset av några paket mjöl, en ny elvisp eller ett par chokladkakor vill företag och PR-byråer alltså ha reklamplats på Sveriges största plattformar för just de läsare som de vill nå. En reklamplats som i en tidning med samma mängd läsare skulle kosta betydligt mer än så.

Problemet är tudelat. Dels handlar det om en PR-värld som inte förstår sitt eget bästa. Som utnyttjar (ofta unga, kvinnliga) bloggare utan att inse värdet av att behandla dem schysst och rättvist och betala för sig. Som profiterar på den omsorgsfullt och hängivet uppbyggda läskrets som bloggarna skapat genom att (ofta gratis och under flera år) göra det de är bäst på – skriva, fota, formulera sig och skapa relationer.

Men det handlar också om bloggarna, som inte förstår sitt eget värde. Som inte ser vilken enorm makt och marknadskraft de besitter. Och vilket gränslöst inflytande de kommer att ha i framtiden – när papperstidningar inte längre är något annat än charmiga stenkakor man köper på loppis.

När bloggarna inser det kommer det inte att bli nådigt att vara en inställsam och parasiterande PR-byrå. Då kommer det att kosta pengar att använda de här fantastiska och unikt nischade annonsplattformarna till att marknadsföra sina produkter och inte räcka med att stå i skuggorna och sticka till dem en chokladkaka då och då. Förhoppningsvis kommer bloggarna då också att minnas hur utnyttjade de blivit av PR-byråerna och gå raka vägen förbi dem, direkt till annonsörerna.

____________________________________________________

Hej Theresia!

I april lanserar vi en helt ny sorts glassmaskin för alla som snabbt vill göra egen glass. Du gör din egen glass på mindre än 15 minuter. Det är bara att plocka fram skålen från frysen, hälla i smeten och vänta ca 10 minuter. Perfekt för otåliga barn och fikasugna föräldrar!

Vi vill gärna låta dig testa glassmaskinen. Dessutom vill vi ge dina läsare chansen att tävla om en egen. Kontakta oss före den 28/3.

Bloggtävling

För att testa den nya glassmaskinen spelade vi in filmen ”Glassmaskinsexperimentet” där vi lät fem barn utsättas för en utmaning: att låta bli att äta glassen som står framför dem på bordet, tills mamma och pappa kommer tillbaka. Se filmen här:

Vill du arrangera en tävling så gör du så här:
1. Lägg upp filmen på din blogg.
2. Hitta på en fråga kring filmen, t ex ”Vilken färg har Elvira på tröjan?” eller ”Äter Elvira av glassen?” Svaret ska alltså gå att hitta i filmen.
3. Kom också på en motiveringsfråga – t ex när är glass som godast?
4. Be dina läsare maila svaren till dig.
5. Du utser vinnaren. Meddela vinnaren och maila vinnarens kontaktuppgifter (inkl. mail och mobilnummer) tills oss så skickar vi ut priset.

Tävlingen bör ligga uppe i ca 2 veckor.

(Beskrivning av glassmaskinen…)

Vänlig hälsning
“Sara”

____________________________________________________

Hej igen Sara,

Visst finns det möjlighet att hålla eller sponsra en sådan tävling på Söta saker! Här nedan följer priser för annonsering och tävlingssponsring på bloggen. Givetvis går det också att göra en tävling som pågår under mer än en vecka om man vill det.

Med vänlig hälsning,

Therésia

(Annonspriser…)

__________________________________________________

Hej Therésia!

Vi har tyvärr inte möjlighet att annonsera.

Vänlig hälsning
“Sara”

__________________________________________________

Hej,

Jaså? Jag trodde att det var exakt det ni ville göra.

Mvh,

Therésia

__________________________________________________

Hej,

Vårt syfte är inte att köpa annonsering. Vi vill ge dig och dina läsare möjlighet att testa glassmaskinen. Det är en väldigt fin produkt (rek pris 595 sek) som vi tror att dina läsare skulle uppskatta. På så vis sprider vi ut information om produkten.

Vänlig hälsning
“Sara”

__________________________________________________

Hej,

Så ni vill alltså göra en två veckor lång reklamkampanj för er produkt på en blogg med en nischad målgrupp på cirka 12 000 unika besökare i veckan för 595 kronor? Det är inte att “sprida information om en produkt”. Det är att annonsera till ett orimligt lågt pris och ganska oförskämt.

Jag är relativt säker på att mina läsare skulle uppskatta om den reklam som riktas mot dem är ärligt betald för.

Mvh,

Therésia

__________________________________________________

Hej,
Jag är ledsen för att det har blivit missförstånd. Vi har haft liknande erbjudanden och vet att bloggare brukar uppskatta att tävla ut produkter till sina läsare. Många bloggare hör också av sig till oss för att de vill ha produkter att tävla ut. Det var inte alls meningen att vara oförskämd och dina synpunkter är tänkvärda.

Vänlig hälsning
“Sara”

__________________________________________________

Hej,

Det är väl just det som är så obehagligt, att det inte alls handlar om ett missförstånd, utan ett systematiskt utnyttjande av (ofta unga tjejer) som tillbringat otroligt mycket tid och kärlek med att bygga upp en lojal och intresserad läsekrets genom att göra det de är bra på – skriva, fota och bygga relationer. Jag har väldigt svårt att tro att ni som PR-byrå skulle närma er en etablerad papperstidning med samma mängd läsare som dessa bloggar och erbjuda dem att exponera er produkt under två veckor mot att de får en glassmaskin.

Jag tror att ni som branch kommer att få väldigt svårt att överleva om ni fortsätter att ha den synen på bloggarna som ni har idag. Ryktet om PR-byråer som beter sig dåligt och inte betalar för sig går fort i den digitala världen, där bloggtjejerna har ganska stor makt. Men det vet du förstås redan, annars skulle du inte försöka få dem att sälja dina glassmaskiner.

Mvh,
Therésia

Same!? Same?? But?? Different?!?

En dag upptäckte jag att en av mina texter om honom fanns på hans hemsida. Jag blev förstås rasande. Det är så klart aldrig snyggt att sno någons text, särskilt inte utan att fråga först, men det var inte däri min ilska låg, utan i frågan vad som skulle hända med mitt anseende.
Hur skulle någon kunna ta något jag skrev på allvar, om min text hade publicerat på en riksdagsledamots sida? Jag skulle granska honom, det var tidningen mot makten. Ungefär så.

Jag kan rodnande också erkänna att jag, efter att min chef vänligt men bestämt bett honom att plocka bort texten, letade efter möjligheter för att kunna stoppa hans länkar till min fina artikel också. Av samma anledning. Jag var granskare, han den granskade. Om han tyckte att mina artiklar var så bra att han kunde länka till dem måste jag ha gjort något fel. Jag antar att jag skämdes.

En dag fick jag äran att guida runt en grupp vitryska journalister på ett studiebesök lett av Malcolm Dixelius. Det han sa då gjorde starkt intryck på mig:

”De kan verkligen inte förstå hur journalister i Sverige skriver en nyhet varje gång det kommer snö. De riskerar livet för det de skriver. De undrar hur man kan använda yttrandefriheten till att skriva om snöoväder.”

Några år senare frågade min pappa mig under nyårsmiddagen: ”Malin, tror du att tidningar kommer att finnas kvar i framtiden?” Jag tänkte på Malcolms ord och svarade:

”Om du menar tryckta papperstidningar så vet jag inte. Och faktum är att jag faktiskt inte bryr mig. Det jag däremot på riktigt bryr mig om är huruvida journalistiken finns kvar. Och hur den i så fall kommer att se ut.”

Pappas fråga och mitt svar illustrerar tyvärr en klyfta man fortfarande kan se i branschen.
Att vi fortfarande stirrar oss blinda på de distributionsformer som finns (ska det här inslaget sändas i radio först, eller publiceras på webben, ska artikeln som finns i papperstidningen också göras tillgänglig för nätpubliken?) och pratar om ”plattformar”. (”Va? Ska vi uppdatera en Facebooksida nu också? Men vad ska jag producera för den?”) Ser journalistiken som en produkt istället för en process. Samtidigt som det finns människor världen över som riskerar livet för att beskriva vad de ser.

I lördags, efter det att jag fick ett DM på Twitter från Sofia Mirjamsdotter, där hon bjöd in mig för att skriva här på SSBD om journalistrollen (”Du är så bra på att förklara just dina egna tillkortakommanden. Kanske en tillbakablick, hur tänkte du då, vad fick dig att ändra dig?” skrev hon.) vaknar jag mitt i en dröm.

Jag står framför en kateder, håller uppenbarligen en föreläsning för några människor. Solen lyser in genom fönstret, det är ganska varmt. Och så hör jag mig själv säga:

”En journalist är en person som försöker beskriva verkligheten som den är, med sig själv som
redskap.” Jag hör mig lägga till ”i dagsläget brukar det oftast vara personer som får sin lön
från ett medieföretag för att göra det som kallas för journalister”.

Diskussionen i klassrummet rör sig kring ”med sig själv som redskap”. Att det kanske är just det som gör journalistrollen till någonting speciellt. Forskare kan använda sig av instrument, eller texter, men journalister behöver röra sig i den verklighet de ska beskriva.
Och problematiken i det, att vara en del av det samhälle man ska granska. Hur det ibland kan ställa orimliga krav på en journalist, men hur kravet på opartiskhet också kan leda till att texterna blir världsfrånvända, att den som texten handlar om inte längre känner igen sig i det som beskrivs.

Jag ska också rodnande erkänna att jag ganska länge höll på med något som i bästa fall skulle kunna kallas för att publicera nyheter på nätet. Men det var inte förrän min chef på DN.se, Charlotta Friborg, knuffade mig ut från tians hopptorn genom att ”be mig” börja blogga som jag på allvar började inse vilken potential det finns i att göra nätjournalistik.

Det var nämligen först då jag insåg skillnaden. Jag började försiktigt, trevande, med att göra artiklar, lägga ut dem, ta ett djupt andetag och hoppas på att jag inte skulle få för många elaka kommentarer i kommentarsfältet.
Senare skulle just kommentarerna bli bloggens hjärta. De frågor som ställdes där, de diskussioner som startade och fick sin näring var det som drev bloggen framåt. De som kritiserade, funderade, undrade, reflekterade.

Jag kan både förstå de som menar att ”det här med sociala medier är inte någonting nytt, vi har alltid skapat tillsammans med publiken” och de som säger att ”sociala medier är helt revolutionerande för medielandskapet.” Jag tror nämligen att båda sidor har rätt.

Jag har chattat utan chattverktyg, fört dialog och skapat tillsammans med läsarna utan kommentarsfält. Bjudit in, bjudits upp, dansat. När jag bevakade reformen av sjukpenningpolitiken efter förra valet hade jag många av Sveriges förtidspensionärer i min inbox. Utan dem hade jag inte kunnat beskriva den verklighet de gick till mötes. När Norrtälje sjukhus akutmottagning hotades av nedläggning ringde folk hela dagarna för att fråga mig vad
som hade hänt sedan de läst tidningen klockan 05.00 på morgonen.

Jag är också helt övertygad om att vi kommer att kunna tjäna pengar på journalistik även i framtiden och håller helt med Fredrik Strömberg om att visionerna kommer att födas när vi väl rusat runt här ett tag och undrat vad vi egentligen ska göra. Jag tycker faktiskt att jag redan kan se dem. Som gammal lokalredaktör och fashionista vet jag hur otroligt bra det kan bli när annonsörer möter sin publik. Jag har alltid varit lika intresserad av mötet som av affären och nätet har naturligtvis samma möjlighet att skapa det mötet, som lokaltidningen och modemagasinen alltid har haft. Malin Nävelsö närmar sig detta i sin utmärkta bloggpost ”bort med mellannivån”.

Och jag tror i ärlighetens namn på att det också kan vara viktigt att skriva om snöoväder.

Men när även granskarna granskas så gäller det att se till att det vi gör verkligen blir så bra som det kan bli. Jag är helt övertygad om att jag också kommer att göra saker som gör att jag rodnar när jag ser tillbaka på 2010 och 2011. År som jag skämtsamt och en aning överdrivet i mina biografier kommer att kalla för ”tiden då man kunde få ett jobb för att man hade ett twitterkonto”.

Lite likgiltighet, lite svalkande likgiltighet. Men ändå, en så starkt brinnande passion. Att beskriva den verklighet vi lever i i dag. Och ibland kanske, kanske göra skillnad.

/Malin Crona
Journalist
Sveriges Radio
Malins blogg

Same!? Same?? But?? Different?!?

Sluta kriga. Det är 2011 nu.

Ett skyttegravskrig. Vem tjänar på det? Ingen och inget. Ändå är det precis vad som pågår mellan sociala medier-sfären och de traditionella medierna. Från ena hållet skjuts det ut nedsättande epitet som gammelmedia och det spås vitt och brett om den professionella journalistikens nära förestående död. På andra sidan klamrar sig människor, som under efter decennier av mediemakt vant sig vid att ha tolkningsföreträde, fast vid illusionen om att närvaro i det digitala samhället fortfarande är något man som journalist kan välja bort. Det kan man inte. När Katrineholms-Kurirens medarbetare orerar om bloggvalpar eller stolt deklarerar att de inte är intresserade av Facebook eller Twitter, begår de ur ett journalistiskt perspektiv ett kardinalfel. Eller till och med flera.

Grunden i all bra journalistik nyfikenhet. Att vilja veta mer om om människor, världen omkring oss och hur saker hänger ihop, eller inte gör det. Den som arbetar med nyhetsförmedling bör också bära på en övertygelse om att öppenhet och kommunikation är av godo. Inte bara den öppenhet och kommunikation som verkar till den egna mediets fördel, utan som allmän princip. Det är man skyldig sina läsare,lyssnare eller tittare.

Inte heller bör förglömmas att det är just dessa läsare, lyssnare och tittares tillvaro som skall skildras. Som världen ser ut i dag innebär det att journalister bör vara lika bekväma i den digitala verkligheten som bland kommunala handlingar eller vid människors köksbord. Att inte finnas där människor finns, innebär att gå miste om värdefulla idéer, nytänkande uppslag, diskussioner och information. Jag är ganska övertygad om att det är precis vad Katrineholms-Kuriren gjort. Det skulle förklara de slutna och fördomsfulla frågor som ställdes till kommunchefen Mattias Jansson. Frågor vars syfte inte var en förutsättningslös, och säkert välbehövlig, granskning av Janssons och Katrineholms kommuns användning av sociala medier, utan endast handlade om att bekräfta redaktionens fördomar om att kommunchefen ägnade en massa tid åt tramserier på arbetstid.

Katrineholms-Kuriren är givetvis inte unik. Samma sorts konservativa bubbla omgärdar många redaktioner där man ännu inte riktigt släppt sargen och kommit in i matchen (för att använda en gammal klyscha). Jag kan ha viss förståelse för det. Det är fortfarande ganska bekvämt där uppe i elfenbenstornet. Kombinationen med en pågående utveckling inom traditionella medier mot att allt färre skall göra mer, gör det lätt att sticka huvudet i sanden. Det finns ett starkt behov av att dra en gräns. Inte en sak till, har jag hört människor säga. INTE EN SAK TILL. Problemet är bara, att när man drar den gränsen vid sociala medier, är det snarare något som stjälper än som hjälper. Men det vet de ju inte. De tror kanske de vet. Men i själva verket har de ingen aning.

Så var det för mig. Jag är inte en infödd i det land som är internet. Jag var runt tjugo första gången jag kopplade upp mig via ett hackigt modem. Men som digital invandrare har jag ändå tyckt att jag assimilerat mig väl. Jag har surfat runt, hängt i chattrum, läst nätdagböcker som sedan blivit bloggar, facebookat och regelbundet scannat av flera stora nätforum. Även Twitter tyckte jag att jag hade koll på. Under valrörelsen följde jag flera politikers förehavanden via tweets. Att själv börja twittra föresvävade mig däremot inte. Varför?

För att Twitter, bortsett från det rent informativa politik- och nyhetsförmedlandet, i mina ögon var en sandlåda full av elaka barn, där jag inte ämnade slösa bort min tid. Jag ville inte vara en del av en digital lynchmobb på ständig jakt efter nästa offer. Inte frottera mig med egenkära posörer vilka varvade sina litterära spyor med att frenetiskt klia varandra på ryggen.
Så kände jag för två månader sedan och så känner jag i viss mån fortfarande. Men samtidigt, för den som är öppen och tar sig tid att lyssna och lära bleknar snabbt att dessa sorgliga ursäkter för mänsklig kommunikation bort, eftersom de fullständigt överskuggas av allt det intressanta, roliga och lärorika som Twitter har att erbjuda. Det fina i kråksången är ju också att det är upp till en själv att välja på vilket sätt och i vilken omfattning man vill delta i det ständigt pågående samtalet. Det viktiga är att man deltar. Att dörren är öppen.

Det går inte att förneka att sociala medier omformat den verklighet vi alla har att förhålla oss till. Kanske mest påtagligt är det för personer som befinner sig i någon form av maktposition. Journalister, politiker, opinionsbildare, PR-folk och företrädare för näringslivet.

Plötsligt har informationsmonopolet gått förlorat. Ingen kan längre räkna med att vara ensam om en källa, vara enda nyhetskanalen eller kunna stå oemotsagd. Inte heller kan man räkna med att dålig journalistik (till exempel som i mitt fall, usel research), beslut fattade på oklara grunder eller illa skött verksamhet kan passera utan anmärkning. Det är bra. Ju mer öppenhet desto bättre. Konsekvensen blir att kraven blir högre och att därmed kvaliteten (på till exempel den journalistik som produceras) förhoppningsvis blir bättre. De sociala mediernas intåg betyder däremot inte att journalistik som yrke inte fyller en funktion eller – vilket det finns de som vill göra gällande – inte längre existerar. Tvärtom. I ett informationsflöde som forsar fram likt Niagarafallet blir människor som både besitter hantverksskicklighet och en inställning som först och sist handlar om att vara lojal och sann mot läsare och lyssnare, oerhört viktiga.

Jag tror inte att sociala medier innebär något dödligt hot mot traditionella medier. Snarare är de att betrakta som ett komplement och en sparringpartner. Utan tvekan finns ett starkt ömsesidigt beroende och lyfter man lite på locket också en hel del kärlek trots alla svador om bloggvalpar och förstockad gammelmedia. Förmår företrädare från båda sidor möta varann med öppet sinne och insikt om att vi alla kan göra fel, men tillsammans kan vi göra om och göra bättre, kommer det inte dröja särskilt länge innan de flesta faktiskt kan vara överens om att det finns ett värde i ett medielandskap där både bloggar och prasselpress får plats. Att mångfald är bättre än skyttegravskrig och trött positionering. Kommunikation bättre än fingerpekande. Det är ju ändå 2011 nu.

/Malin Lernfelt
Journalist
Göteborgs-Posten

Same!? Same?? But?? Different?!?

Bäste Chefredaktör och ansvarig utgivare Herr Wistbacka.

Er kärlek till Canis lupus domesticus må vara av sådan art att ni har
överseende med vanskötsel av biblioteksböcker. Men er människosyn
tyder på ett misshushållande av samtliga era mentala gåvor.

Att Herr Wistbacka tycker att valpar är gulliga är ingen ursäkt för
att kalla sina medmänniskor för hundar. Att i tidningen anklaga
Kommunchefen Herr Jansson för att agera med så kallad härskarteknik
och därefter upprepade gånger på ledarsidan använda nedsättande epitet
såsom “bloggvalpar” gentemot de ni uppfattar som meningsmotståndare är
ovärdigt.

Ni, Redaktör Wistbacka och ingen annan, missbrukar den makt som varje
publicist har.
Ni missbrukar den för att skyla över en enkel klumpighet från en av
era reportrar. Istället för att utveckla er redaktionella idé när
första vinkeln föll valde ni att misstänkliggöra kommunchefens
agerande.

När ni sedan i branschpress förringar de samhällsmedborgare som
engagerat sig i frågan – ber ni därefter om ursäkt i er egen ledare?
Nej, ni förlöjligar samtliga ni förolämpat och förvärrar situationen
ytterligare genom att sarkastiskt tillägga er förhoppning kring
samtliga dessa människors framtida “rumsrenhet”.

En doft av trettiotalets bruna Tyskland lyfter sakta från trycksvärtan
- de som ej slaviskt följer Herr Wistbackas proklamationer är ännu
inte rumsrena.

Hela detta spektakel som kallas #kkgate handlar inte längre om
kommunala tjänstemäns användning av internetbaserade
kommunikationsverktyg eller om redaktionella tillkortakommanden – som
förmodligen kommer av ett osunt ledarskap. Kan det vara så att Herr
Wistbacka uttryckt en önskan till redaktionen om att “sätta dit”
kommunens högste tjänsteman för hans “lekstuga”?

Nu handlar detta endast om er. Herr Wistbacka. Chefredaktör och
ansvarig utgivare. Två av de finaste titlarna som finns i det öppna
demokratiska samhället. Två titlar som ger makt, en makt att förklara,
sätta i perspektiv, polemisera, problematisera, roa, förföra, förfära,
driva och leda. En makt med ett särskilt ansvar för medborgarna i
Katrineholm.

Tycker Herr Wistbacka att han uppfyllt sitt publicistiska uppdrag i debatten?

Jag anser att ni, Herr Wistbacka har misslyckats med ert publicistiska uppdrag.
Av så banala skäl som fåfänga, självgodhet och maktbegär.
Det är dags för er, Herr Wistbacka att be era läsare om ursäkt.

Ni är en skam för tidningsbranschen.

/Morris Packer
Bergfinksvägen 4d
Vejbystrand
Tel + 46 700 715 700
@morpac

Brevet har även skickats med snigelpost till chefredaktör Wistbacka personligen.
Hoppas kunna länka till originalet snart, länkarna som lades in tidigare fungerade tyvärr inte.
Wistbacka har också erbjudits att svara på brevet här på SSBD.

(Senast idag publicerade Krister Wistbacka den här artikeln på ledarsidan.)

Same!? Same?? But?? Different?!?

Jag heter Nicklas Malmberg och jobbar på en liten samhällsjournalistisk redaktion som gör programmet Sjuhärad Direkt på Sveriges Radio Sjuhärad P4 i Borås. När vi gav oss in i den sociala medievärlden för ungefär två år sedan gjorde vi det som ett experiment, och jag började twittra som @7direkt ”som en blandning av Agenda, Hylands hörna och En ding ding värld”.
Det är framför allt jag som skött vårt twitterkonto (lite som att mata en surdeg, med omsorg och kärlek) där jag ville testa blandningen av lokaljournalistisk nyhetsförmedling, satir, nonsensartad underhållning och dialog med publiken. Gränserna har varit ganska flytande, eftersom jag själv gillar journalistik och satir som tvingar publiken att jobba med sitt kritiska tänkande.

Från början hade jag och resten av redaktionen inte några tydliga förväntningar på vad twittrandet skulle ge, mer än att det var roligt och spännande. Nu, omkring två år senare, kan vi konstatera att vi twitter är ett väldigt bra och effektivt arbetsredskap för en liten redaktion journalister, som befinner sig ganska långt från det riksmediala centret i Stockholm.

För er som aldrig twittrat så funkar det som en ständigt levande ström av SMS-liknande statusuppdateringar på max 140 tecken, där man t ex kan hitta länkar till bloggar och nyhetsartiklar. De twittrare man väljer att följa (många är journalister, PR-människor eller rör sig gränslandet av dessa verksamhetsområden) dyker upp i ens ”flöde”.

Vi har sen vi startade @7direkt-kontot till exempel fått mängder av tips och idéer som vi sen kunnat genomföra i programmet, både uppslag till tyngre politisk journalistik och rena klacksparkar. Vid ett tillfälle upptäckte vi en twitterdiskussion om dåvarande arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorins nya skägg, som han visat upp i Aktuellt på kvällen. Det resulterade i att vi gjorde ett program om Littorins skägg som i sin tur ledde till kontakt med frilansjournalisten och krönikören Elin Grelsson, @elingrelsson.
Efter några inledande rader om det aktuella skägget startade vi så småningom ett samarbete som nu är inne på tredje säsongen, där Elin är regelbunden krönikör i vårt radioprogram. Det samarbetet hade aldrig blivit av utan twitter, vågar jag med säkerhet säga.

Genom twittrandet har vi också fått en helt ny publik (som dock är snudd på omöjlig att uppskatta storleken på) långt utanför vårt sändningsområde. Vi har omskrivits i medier (bland annat i en sportkrönika i Sydsvenskan, och två gånger i DN:s radiokrönika) som förmodligen inte ens vetat att vi finns om det inte vore för twitter. För vår del gäller också det omvända förhållandet, att vi upptäckt bloggar och redaktioner genom flödet.

Men förutom den rena nyttan, så händer något bra med mig som journalist när jag twittrar. Vårt twittermotto “Som en blandning mellan Agenda, Hylands hörna och En ding ding värld” stämmer numera även utmärkt som beskrivning av flödet. Man får allt, och allt blir mycket tillgängligare: Länkar till nyheter, analyser, mediekritik, recensioner av debatter, radio- och teveprogram. När man lär sig att få en hygglig överblick över flödet, så finns där mängder av myrstigar att följa. På twitter händer det dessutom ofta att diskussionen har ett annat fokus än i de traditionella medierna, med stickspår som är betydligt mer intressanta än de baktunga expertsamtalen, där en liten grupp etablerade experter och proffstyckare ibland skapar en så öronbedövande rundgång att det är svårt att koncentrera sig på vad som sägs.

Vid sidan om nyhetsförmedlingen sjuder också flödet av satir, underhållning, rena tokerier, Youtube-klipp (en favorit under vårt twittrande är moderate riksdagsmannen Hans Rothenberg som försöker förklara storheten med Moderaterna genom att blanda en ”Free Martini”.) M-drinken blev ett radioinslag i Sjuhärad Direkt också, allt i en ständigt levande ström.

Jag älskar den här blandningen, bland annat eftersom den tvingar mig att lägga mitt eget pussel, dra mina egna slutsatser, och dagligen kolla uppgifter mot varandra. Twitter serverar en blandning av hårda fakta, journalistiskt lättviktsgods, osanningar och satiriska krumsprång utan att det finns några ledarskribenter att hålla i handen för att lista ut vad som är vad. Ibland är det njutbart svårt att skilja verkligheten från dikten, men att kasta sig in i detta källkritiska minfält håller de journalistiska sinnena på helspänn. Alla journalister rekommenderas att utsätta sig för detta, om inte annat för att det JÄVLIGT KUL också.

/Nicklas Malmberg
Programledare och reporter på samhällsprogrammet Sjuhärad direkt.
Twittrar som @7direkt.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Att koka soppa och kalla det journalistik

Jag är förmodligen vad den sociala mediesfären skulle kalla för lillgammal. 24 år liten och redan fast i de gamla tankesätten vad gäller journalistik. Tragiskt, jag som just börjat få några followers på Twitter. Jag som kunde blivit något.

Medierna i lördags handlade bland annat om nomineringen av en Flashback-tråd till Guldspaden. Det var Yasmine El Rafie och Carl Fridh Kleberg som den11 november nominerat tråden till priset, och förklarade varför på SR:s medieorm. Reaktionerna på nomineringen kom snabbt, både hos bloggareoch journalister (SSBD har fler länkar för den som vill, bland annat denna till Filters reportage om Flashback).

Förlåt, nu gjorde jag det igen. Gjorde en skillnad på journalister och bloggare. Några av er reagerade säkert redan innan ögat hoppat ner till detta stycke, kanske har jag redan tappat en läsare.

Men som sagt, jag är kvar i dåtidens journalistik. Jag har för många olästa poster i min RSS-läsare för att vara uppdaterad, för många bitar kvar i twitterkartongen för att se hur bilden ser ut i dag. Och ständigt är det någon som lägger dit nya. Sluta!

Nä, skojade bara. Sluta inte. Jag är ju inte alls någon bakåtsträvare. Jag vill bara inte slänga det gamla på tippen, redan halvfull av uttjänta tryckpressar. Att trycka ord på papper är kanske snart helt meningslöst, men kan det finnas en mening i att ha kvar begreppet ‘journalistik’? Kanske det. Ja, jag skulle till och med, på det ödmjukaste sätt, vilja drista mig till att värna det en smula här på min blogg.

Så tillbaka till guldspadenomineringen av flashbacktråden. En lysande nominering som inte minst uppmärksammat hur croud surfing kan användas, och som säkert genererat en hel del nya journalistanknytna användakonton på Flashback. Juryn får avgöra om tråden vinner eller inte, ska bli spännande. Jag skriver det här inlägget eftersom den efterföljande diskussionen fått journalismbegreppet att glida iväg ytterligare lite, liksom stympat och utspätt för att ingen ska känna saknad, eller skillnad, när det tillslut bara finns informationsteknologi kvar. “Är forumtråden journalistik?” har man frågat sig, och även fast det inte har presenterats något klart och väl underbyggt svar så är känslan ändå att det lutar mot ett “ja”.

Det är heller inte så konstigt. Det journalistiska hantverket har nedprioriterats alltför länge, och det som verkar ta mest skada är produktens form. Internet gör att funktionen som informationsbärare bibehålls – även då varje redaktions informationsproducerade minskas får läsaren veta vad som händer genom en mångfald av källor. Google och webbaserade sökverktyg gör att innehållet av framtagna uppgifter hålls uppe trots färre som gräver. Men formen, sättet att presentera det som luskats fram och som sedan ska masspridas ut, har inte alls kunnat hämta lika mycket ur det internet som gjort så mycket gott för journalistiken i övrigt.

Visst, vi har fått webb-TV, det vill säga en i de flesta fall lågkvalitativ produktion med, gissar jag, relativt få tittare. Och bildspel (tyvärr var tidningen tvungen att skära ner på sin fotoredaktion så det är lite ont om fotografer). Antagligen något mer också, kan inte komma på vad just nu bara. Med allt mindre tid att lägga på vad man nu vill producera blir det hur som helst lite mer utav ett fuskjobb, och i journalistbranchen har nödlösningar blivit standard. Jag pratar form alltså, inte innehåll.

Det här har till exempel journalistutbildningen vid Göteborgs Universitet , JMG, tagit fasta på och pratar nu så lite form det bara går. Förutom det allra mest grundläggande sägs ingenting om gestaltning eller berättande. Vi övas i att följa nyhetsmallen, och avråds från att testa något annat. Bland det första jag fick höra var att “redaktörer hatar när en ung journalist försvarar sin artikel med att ‘jag har min egna stil’.” Må så vara, men låt oss då få testa oss fram på universitetet för att hitta någonting utanför 1A som fungerar! Eller är formen faktiskt inte viktig?

Den som beteckar forumtråden på Flashback som journalistik kan inte lägga speciellt mycket vikt vid formen. En soppa av flera tusen inlägg är lika mycket journalistik som en doktorsavhandling på flera tusen sidor. Det ligger naturligtvis en hel del research och “journalistiskt arbete” bakom både tråden och avhandlingen, men journalistik är inte bara summan av inhämtad och förmedlad information. För trots att all information om rättsfallet fanns där var det bara några få som hade tid och ork att tillgodogöra sig den. Skulle jag lägga ut mina oklippta intervjuer tillsammans med ett gäng mötesprotokoll, anteckningslappar och rapporter hade nog de flesta tyckt att det saknats något, att mitt journalistiska arbete bara kommit halvvägs. Skulle det sändas i radio hade nog de flesta slagit av.

Jag håller med Yasmine om att journalister ofta placerar sig själva på ett elfenbenstorn, och att det är dags att komma ner.

Jag föreslår inte att vi ska placera journalistiken i en elfenbensbur, oåtkomlig för andra och för förändring.

Jag tycker bara att det finns ett värde i att kunna berätta allt det man fått reda på på ett begripligt och intressant sätt så att andra kan förstå, och jag har en känsla av att den hantverksmässiga kunskapen värdesätts allt lägre. Precis som Augustin Erba skriver på Medieormen finns en uppfattning att “journalistik är något man kan göra själv”. Naturligtvis finns det mycket vi kan göra själva – jag städade i går min garderob och hittade då bland annat en väst jag sytt själv för länge sedan – men någon gång för ett många tusen år sedan blev det ändå så att den som gjorde många skor tillslut blev så duktig på det att hon kunde ta betalt för dem, och på så vis slapp andra både sticka sig på den ovana skinnålen och frysa om fötterna i sina halvtaskiga skor. Sedan dess har vi delat upp våra sysslor i olika yrken; några blev till exempel fattiga krakar som överlevde genom att gå mellan gårdar och berätta historier. Det fanns såklart historier som berättades mellan vänner på alla gårdar, men berättarens historier var ändå alltid något extra.

Jag hoppas fler testar att sy sin egen väst för att sedan kunna uppskatta skräddarens skicklighet, och jag tycker fler journalister ska lära känna Flashback för att ta del av – och bli en del av – allt researcharbete som görs där.

Dessutom måste mediebolagen uppskatta en skicklig journalist, för om inte de tar vara på det journalistiska hantverket behöver det bli mycket mer ekonomiskt lönsamt att blogga för att det även i fortsättnignen ska finnas de som kan lägga all sin tid på de historier som måste berättas för många fler än deltagarna i en forumtråd.

/Lasse Edfast
Twitter: @lasseedfast

Same!? Same?? But?? Different?!?

I något SvD rubricerar som “SVT-Bråket om bröllopsbilderna” pågår just nu en diskussion mellan SVT:s VD Eva Hamilton och Joakim Jardenberg.

Inledningsvis vill jag poängtera en sak. Jag är inte jurist så de slutsatser och iakttagelser som jag ger uttryck för här bygger på erfarenhet och vad jag lyckats läsa mig till i allmänt tillgängliga artiklar i ämnet. Sitter du med sakkunskaper fyll då gärna på i kommentarsfältet.

Joakim Jardenbergs agenda är tydlig; Släpp så mycket public service-material som möjligt fritt så att publiken och entreprenörer kan dra nytta av det. Detta mot bakgrund av den unika finansieringsmodell som SVT vilar på. Eva Hamilton å andra sidan menar att det är inte rimligt att de aktuella bilderna från Kronprinsessan Victoria och Prins Daniels bröllop ska hamna i Reuters arkiv för den facila summan av €1.000. Utan att de endast skulle få sprida bilderna enligt modellen för nyhetsrätt, dvs 48 timmar. Principiellt förstår jag båda två men jag upplever att de pratar om olika saker.

Eva argumenterar på samma sätt som vilken chef för ett stort mediebolag som helst. Hon sitter på något som är unikt och vill inte att de dyra bilder man producerat ska kunna spridas för vinden. Problemet ligger möjligen i att hon inte är chef för vilket mediebolag som helst. SVT är ett publikfinansierat bolag som genom en av riksdagen beslutad licensavgift finansierar sin verksamhet. En gammal konstruktion sprungen ur en tid då TV-mediets genomslagskraft ansågs så stor att man var tvungen att reglera densamma. Men nu gäller diskussionen internet. En distributionsform som trots sin överlägsenhet i förhållande till TV inte har ansetts behöva reglering enligt samma modell. Men internet för en broadcaster som SVT är i allt väsentligt förknippat med distribution på samma sätt som etersänd TV. Ett sätt att nå brukarna genom teknologi.

Det internet Jocke pratar om är något helt annat. En plattform för att dela och samskapa innehåll. Vare det uppslagsverk, mjukvara,TV-program eller diktsamlingar, det spelar ingen roll. Internets styrka ligger i samskapandet snarare än distributionen i sig. Detta kräver i sin tur ett nytt ekosystem, av somliga benämnt wikinomics.

Om vi backar bandet så uppstod egentligen allt i samma ögonblick som Hovet valde att ge SVT ensamrätt till bröllopet. I samma ögonblick som förlovningen tillkännagavs började en skönhetstävling mellan SVT och TV4 om vem som skulle få rätten att vara Host Broadcaster. Ett prestigeuppdrag som kostar en ohygglig summa pengar. Jag vet inte på vilka grunder beslutet fattades, men det ligger nära tillhands att tro att SVT kunde erbjuda en produktion som i Hovets ögon var mindre kommersialiserad.

Eva Hamilton och SVT gick segrande ur denna kamp. Och hon gjorde det med kraften av sin finansieringsmodell och den trovärdighet SVT som public servicebolag lyckats skapa. Att sedan Hovet lyckades få till stånd denna skönhetstävling mellan SVT och TV4 som om det gällde en Champions League final är en annan historia.

Men nu stod alltså SVT där med denna gigantiska sändning. Hur skulle de då agerat? Vi leker med tanken att de – som Joakim Jardenberg föreslår – velat dela ut denna historiska händelse till publiken. Producerat den och släppt den på en frikostig CC-BY-NC licens. Vilka problem hade uppstått?

Till att börja med hade hela Reutersdiskussionen sannolikt inte upstått. Om alla bilder finns tillgängliga för användning av vem som helst i all framtid så faller deras idé att stoppa in den i ett arkiv som endast finns tillgängligt för deras kunder. Men SVT hade genom detta också underminerat deras affärsidé och skapat en kraftig marknadspåverkan. Kanske till den grad att detta skulle blivit underkastat ett PVT test?

Man skulle också kunnat släppa klippen under en ännu frikostigare licens, CC-BY. Då hade Reuters i likhet med alla andra kunnat stoppa in det i sitt arkiv. Rent av ändrat och klippt lite i materialet. Men är det hederligt mot licensbetalarna? Att de gemensamt betalar för något som sedan kommersiella bolag kan använda och ta betalt för igen? Skulle rent av Hovet ha synpunkter på detta. Och är det förenligt med de etiska reglerna för press, TV och radio?

Detta skulle delvis kunnat lösas med en share alike licens, CC-BY-SA. Dvs Reuters hade kunna göra vad ville, lägga till, ta bort, men de får inte själva ta betalt i nästa led. Det kanske hade varit något?

Det kanske finns en väg för public servicebolagen att möta creative commons när allt kommer omkring. Men riktigt så enkelt är det naturligvis inte.

För att SVT skulle kunna släppa bröllopet på en CC licens måste man inte bara försäkra sig om att förvärvat samtliga rättigheter, utan också rätten att vidarelicensiera samtliga rättigheter. Det är en grannlaga uppgift. Varför? Jo. Säg att bröllopskortegen stannar framför ett upphovsrätts-skyddat konstverk som blir framträdande i bild. I ett nyhetssammanhang i Sverige innebär detta som regel inget problem. Om SVT vill använda samma bild i något annat sammanhang måste ersättning utgå till upphovspersonen via BUS. Detsamma gäller allt som anses ha verkshöjd. Givetvis innebär detta att framträdanden som görs i sändningen av artister också måste kontrakteras på ett sådant sätt att SVT i sin tur får släppa materialet fritt. Eventuella tal kanske också kan anses uppnå verkshöjd, eller ännu värre innehålla längre citat ur upphovsrätts-skyddade böcker måste också klareras. Listan kan, som du förstår, bli mycket lång.

Vidare överlåter alla anställda inom public servicebolagen genom sina respektive kollektivavtal den ekonomiska upphovsrätten till arbetsgivaren, men jag är osäker på om dessa avtal gör det möjligt för arbetsgivaren att släppa materialet vidare helt fritt att bearbetas. Utgångspunkten för public servicebolagen är att upphovspersoner ska ersättas ekonomiskt för deras prestationer, vilket exempelvis innebär att bolagen avsätter pengar årligen för att ersätta upphovsrätts-skyddade prestationer utförda av anställda. Fördelningen av dessa pengar sker i samarbete med de fackliga organisationerna. I det ekosystem som CC bygger på är valutan inte alltid reda pengar.

En annan komplicerande faktor är att det i upphovsrättslagen inte finns något som heter godtros förvärv. Det innebär att om SVT av någon anledning skulle missa någon tredje parts upphovsrätt och du använder materialet är det du, och inte SVT, som kan bli stämd av upphovspersonen, trots att materialet är släppt på en CC licens. Du har också att beakta den ideella rätten och ska tillfråga upphovspersonen i vissa fall.

Min slutsats är att för att kunna förverkliga det som Joakim Jardenberg vill krävs inte bara en vilja från de stora mediebolagen. Vi måste få en modernare lagstiftning, gällande såväl upphovsrätt som yttrandefrihet och tryckfrihet. Det måste till en rejäl diskussion kring tillämpningen av de etiska reglerna för press TV och radio om vi som journalister ska släppa råmaterialet fritt för vem som helst att använda. Om en CC licens ska tillämpas på aktualitetsmaterial så måste frågan kring vem som är ansvarig utgivare på nätet lösas.

Det är lätt att tro att bara för att man själv kan släppa det material man skapat fritt under CC (som denna text t ex) så kan stora företag göra detsamma. Det innebär inte heller att SVT ska komma undan med att agera som vilket kommersiellt TV bolag heller. De bör naturligtvis sätta ner foten och visa vart man vill i framtiden. De måste omedelbart börja utreda frågorna och inte ingå nya avtal som inte möjliggör en vidare spridning än idag. Vara försiktig när man tecknar kollektiviserande avtal så dessa innebär att om upphovspersoner vill släppa material fritt kan de också göra detta.

Allt sammantaget är det naturligtvis lätt att anklaga SVT för att vara snåla och inte se till publikens bästa. Men det är förenklat. De gör nog vad de kan under de regelverk som finns. Man kan möjligen anklaga Eva Hamilton för att inte tydligt ange riktningen. Vilken framtid man ser framför sig. För om public servicebolagen är rädda om sin position på mediamarknaden måste man ha strategier för de olika scenarier som kan tänkas ske. Det är något samtliga ps-bolag borde kunna vara öppnare med.

Om en liknande idé som public service skulle uppstått idag så skulle mycket kunna göras annorlunda. Det vore oerhört intressant om den diskussionen kunde uppstå i kölvattnet av denna diskussion. Det finns mycket i public service och Creative Commons grundidéer som är gemensamt. Men public service står fortfarande stadigt med fötterna i ett gammalt och tryggt ekosystem, medan Creative Commons bygger på ett annat.

Men det hoppas jag vi kan prata mer om på SSWC den 13-15 augusti. Jag och Joakim får förhoppningsvis till en session på ämnet. Vi ses väl då?

/Johan Grafström

Same!? Same?? But?? Different?!?

Nätet ger ett överflöd av information. Att värdera den, ekonomiskt såväl som socialt, personligt och politiskt, har vi mindre tid till. Samtidigt blir det krångligare att göra det.

Under hela nittiotalet så pratades det hela tiden om hur bra mikrobetalningarna skulle bli. Tjänster byggdes som var fantastiska; som bara saknade en enda komponent, själva betalningen.

I takt med att vi byggde bättre sajter, bättre integrationer och lärde oss att dela fantastiska mängder information så vaknade intresset för att kombinera detta med ekonomi.
Bankerna byggde betalningslösningar baserade på hur ekonomi fungerade. Internetspecialiserade företag såsom Paypal byggde system baserade på vad fysiska produkter kostade.

Och med pengar kommer säkerheten. Att göra en betalning på nätet idag är, oavsett summa, cirka sju klick bort. Och det kostar, i runda slängar, från fem kronor och uppåt i avgift, oavsett summa.

Med detta som teknisk/ekonomisk förutsättning diskuterar vi samtidigt hur man ska kunna ge och få betalt för digitala saker. Diskussionen är oftast om hur vi skall subventionera industrierna som är bortrationaliserade genom ny teknik.

Istället för att utveckla en smart ekonomiteknisk tjänst har vi spenderat många år på att försöka debattera “lösningar” för ett problem, som egentligen är en framgångssaga för produkten och skaparen i fråga, med anställda lobbyister som fått betalt för att inte förändra sina åsikter.

En av grundreglerna för hur internet fungerar (bra) är att vi har en fast kostnad för all trafik, oavsett var den kommer ifrån och var den ska. En annan regel är att informationen i sig är gratis, annars blir den inte speciellt populär. Och når man ingen kritisk massa med informationen så spelar inte informationen någon roll längre. Spelar den ingen roll, så vill ingen betala för den!

Hur är då en vettig modell för att dela pengar via internet? Pengar är idag helt vanlig digital information. Därmed bör vi kunna återanvända en del av de idéer som finns vid annan digital informationsdelning.
När jag tänkt på vilka problem som kan lösas så kom jag till slut fram till vad som är på väg att bli Flattr.

Flattr erbjuder sina användare att betala en fast summa varje månad, en summa man själv väljer (minimum 2 EUR).
Saker i systemet har ingen prislapp. Allt är faktiskt gratis, det måste det vara. Däremot kan man som användare välja att dela med sig av sina pengar då man hittat något man gillar.
Alla kan registrera sig. Ingen väljer vilket material som är bra eller dåligt förutom användarna. Alla kan ta emot pengar, alla kan ge pengar.
Om man till exempel läst ett blogginlägg så kan man snabbt klicka på en Flattr-knapp, istället för de sju klick som det i normala fall tar att skicka pengar. Och om du skickar pengar en gång eller tvåtusen gånger, så blir det ingen extra kostnad. Du betalar samma fasta summa varje månad som du själv valt att betala och fördela mellan de inlägg du väljer att flattra.

I slutet av varje månaden så räknar nämligen Flattr på två saker – hur mycket har du valt i månadskostnad och hur många saker har du Flattrat – och räknar genom det ut hur mycket ett knapptryck är värt. Sedan skickas pengarna till varje mottagares Flattr-konto.
Därifrån kan man antingen flattra saker själv, eller ta ut pengarna till sitt vanliga ekonomiska system (bank, paypal etc).

Vad man får i summa från dem som väljer att dela pengar, spelar faktiskt mindre roll. Detta är pengar som inte hade delats annars.
Att sätta en prislapp på något som de facto är utan kostnad är inte så produktivt eller ens lätt. Istället så sker värderingen i Flattr helt i det digitalas essens; det binära i form av 0 eller 1. “Gillade jag detta?” blir frågan, snarare än “Vad är detta värt för mig?”.

Detta hoppas jag förbättrar såväl som förändrar hur information delas. Att flattra en bild på en åkermark ger bildskaparen en inkomst han tidigare inte hade. En inkomst vi tidigare inte räknat på.
Barriären för vad som är en skapare kan brytas ner samtidigt. Det är till exempel fullt rimligt att flattra en insiktsfull kommentar på en blogg även om man inte gillade blogginlägget. Så länge det finns möjlighet att Flattra så spelar inte var man gör det så stor roll.

Flattr är inte heller inlåst till det internetska, det skulle faktiskt lika väl gå att flattra en bit av E20. Eller luften vi andas, om någon kom på en bra koppling till den. Rent tekniskt är det ingen större skillnad för systemet. Tankemässigt är det kanske lite vanskligare.

Kanske misslyckas Flattr fatalt. Det spelar inte heller så stor roll. Däremot spelar det stor roll att försöka gå ifrån situationer där ingen kan vinna, till att skapa en rättvis situation där alla vinner.

/Peter Sunde Kolmisoppi

Same!? Same?? But?? Different?!?

“The engineers in the room were rolling their eyes. Patel recalls: “Some of us were very anticorporate, and we didn’t like the idea of all these specific rules. And engineers in general like efficiency—there had to be a way to say all these things in one statement, as opposed to being specific.”

That’s when Paul Buchheit, another engineer in the group, blurted out what would become the most important three words in Google’s corporate history. “Paul said, ‘All these things can be covered by just saying, Don’t Be Evil’”…

The Search, s 138

Google har länge kritiserats för att ett företagsmotto som Don’t Be Evil inte kan kombineras med att låta en auktoritär regim censurera innehåll med obekväm information för sina medborgare.

Från Googles sida menade man att det var bättre att hjälpa de kinesiska medborgarna få tillgång till den information de tillåts ta del av än att inte göra någonting alls, när de lanserade Google.cn i januari 2006. Kritikerna menade att man spelade den kinesiska regeringen i händerna och att man i själva verket inte vågade lämna miljardmarknaden fritt till andra spelare på marknaden.

Efter attacken mot Googles system i december förra året bestämde man sig för att sluta censurera sökresultaten för den kinesiska marknaden¹ och i måndags meddelade man att de börjat omdirigera Google.cn:s besökare till sina ocensurerade sökmotorindex i Hong Kong istället.

Google kommer fortfarande ha verksamhet i Kina, som man meddelat på Googles företagsblogg igår:

“Yesterday, we stopped censoring our search services – Google Search, Google News, and Google Images – on our Chinese domain, www.google.cn. This makes good on our commitment to stop censoring search results in China, and you can read more here. In terms of Google’s wider business operations, we intend to continue R&D work in China and maintain a sales presence there. We’d like to share some additional information on how this may affect your employees that use Google Apps within mainland China.”

Official Google Enterprise Blog An update for our customers on Google Apps and China (2010-03-23)

Att stänga Google.cn är mest en symbolhandling. Alla Googles tjänster har i olika omgångar varit tillgängliga utanför den Kinesiska brandväggen. Google har i dagarna skapat en sida som endast visar tillgängligheten av Googles tjänster från Kina och den visar att det mest är de användargenererade tjänsterna som blockerats helt av den kinesiska censuren. Det är snarare målsajterna som hela tiden varit blockerade och Google som spelat den kinesiska regeringens spel för att hålla sig väl med den makten.

Och att censurera för att hålla sig väl med en antidemokratisk regim är inte Don’t Be Evil. Och det följer inte heller Googles mer officiella företagsfilosofi som säger You can make money without doing evil.. För att vara ärliga mot sig själva i längden var det här tvunget att hända, även om den utlösande faktorn blev att dissidenters material komprometterats och Googles proprietära material stulits.

Jag läser två ledarartiklar i ämnet idag. Dels DN:s huvudledare och NA:s ledarkrönika från den politiska redaktören Lars Ströman (inte på nätet) [faksimil]. DN:s ledare har en bra poäng att Google vinner mycket på att dra sig ur en av få marknader som man inte dominerar sökmarknaden på:

“Vid sidan av de moraliska argumenten för att inta en tuffare hållning mot Kina fanns sannolikt också mer krassa överväganden. Att Google gick med på att bedriva censur skadade företagets image som ett modernt företag som vidgar människors vyer. Kommersiellt har satsningen på Kina hittills heller inte blivit någon succé. Marknadsandelen är relativt låga 33 procent av internetsökningarna i Kina, medan inhemska Baidu.com har 63 procent.

Även om Kina har potentialen att bli den viktigaste marknaden kan ett stärkt varumärke på kort sikt vara mer värt för Google än en verksamhet i Kina som inte utvecklats som företaget hoppats.”

DN Giganternas kamp (2010-03-24)

Frågan är vad som hänt om man haft en dominerande ställning istället. Även om jag hoppas beslutet blivit detsamma är jag långtifrån säker. Det är svårare att vara idealist när man pratar om en stor vinstaffär för aktieägarna.

Lars Ströman målar mer en allmän bild av läget och refererar den kinesiska nyhetsbyrån Xinhuas kommentar på Googles agerande:

“I hope Google can abide by China’s laws and regulations,” he said. “It is irresponsible and unfriendly if Google insists in doing something that goes against China’s laws and regulations, and it will have to bear the consequence for doing so.”

Xinhua Google has freedom to quit or stay: Chinese minister (2010-03-12)

Ströman menar att den kinesiska allmänheten kommer lägga märke till att något de känner till inte längre är tillgängligt för dem och därmed blir medvetna om censuren. Men att de är medvetna om censuren är inte problemet, stora grupper accepterar den som ett allmäntillstånd. Vissa arbetar sig runt begränsningarna, andra lever med dem som de är, några bryr sig inte alls.

Det ledarredaktionerna borde tagit upp istället är den obehagligaste delen av Googles uttåg ur Kina: att Microsoft ser uttåget som en affärsmöjlighet. Det här är något som särskilt NA:s politiska redaktör borde fokuserat på under tiden som Microsoft anordnar TechDays i Örebro.

För att istället för att följa Googles exempel har Microsoft istället gått ut för att säga att de kommer stanna:

“I think we feel good enough now (about Microsoft in China). But it is a 20 year (journey) and not just three years (like for Google),” said Craig Mundie, chief research and strategy officer of Microsoft.

[…]

Mundie said Google’s plan to shut down its domestic website, Google.cn, will in no way impact on Microsoft.

“Microsoft is committed to stay,” he said.

He noted that Microsoft’s Bing search engine would gain some market share if the US search giant exits China. Bing currently has an 11 percent share of the global search engine market although in China its market share is less than 1 percent.

At the same time Mundie stresses that there will be no considerable changes in the way Microsoft operates in the country.”

Daily China Mundie: Perseverance pays off in long run (2010-03-18)

Att de kommer tjäna på att Google drar sig ur Kina ur ett affärsmässigt perspektiv när en spelare som har en tredjedel av marknaden drar sig ur den är inget att säga om, men att de går ut för att poängtera det är värre och inställsamt.

Det visar också att Bill Gates kommentarer till ABC:s Good Morning America inte var något misstag:

Mr. Gates, in an interview with ABC’s “Good Morning America” this week, said that China’s “efforts to censor the Internet have been very limited,” and likened its controls to those of other countries. In separate comments, he criticized Microsoft rival Google Inc.’s statement this month that it would stop obeying Beijing’s censorship rules on its Chinese-language site, and might close its offices in the country.”

Wall Street Journal China Ratchets Up Web Privacy Fight [Google cache] (2010-01-28)

De har till och med gått så långt att de använt situationen för att rekrytera anställda från Googles kinesiska verksamhet när beskedet om att Google kanske skulle dra sig ur kom:

“Although Bing has struggled to gain traction in China, Microsoft has already hired away at least three people from Google’s China business, after aggressively pursuing them following Google’s threat, according to a person familiar with the matter.

In the wake of Google’s announcement, Microsoft’s leaders, including Chief Executive Steve Ballmer and Chairman Bill Gates, have said they intend to remain in China and will continue to comply with local regulations, which means filtering out certain political content and other sensitive material.”

Wall Street Journal Google Exit Would Open a Door for Microsoft [Google cache] (2010-03-16)

Med strategier för att försöka ställa sig in hos en antidemokratisk regim och dra affärsnytta av ett moraliskt korrekt tillbakadragande gör de verkligen skäl för den kinesiska översättningen av Microsoft sökmotors produktnamn Bing. På mandarin betyder bing sjuk, förkylning eller pannkaka – beroende på uttalet.

Kal Ström arbetar på Happy User och twittrar som @kalstrom. Han är chefredaktör på dagensskiva.com, bloggar på 2652 böcker kvar och Kulak.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Jag har full förståelse för Björn Wimans och Thomas Mattssons kritik mot allmänhetens pressombudsman, PO, Yrsa Stenius.
Hon borde aldrig ha blivit PO eftersom hon redan före utnämningen sviktat i omdömet rörande den publicistiska verksamheten och dess etiska självsanering.

1998 var Yrsa Stenius själv ledamot i Pressens Opinionsnämnd, PON. Samtidigt dristade hon sig till att PO-anmäla Gefle Dagblad för en recension på kultursidan! Jag var då chefredaktör och ansvarig utgivare på GD.

Dåvarande PO Pär-Arne Jigenius ville fria tidningen, men Gefle Dagblad fälldes av hennes nämndkamrater i PON. Både anmälan, recensionen och anmälarens relationer till PON uppmärksammades och debatterades.

Anmälan handlade om en recension av boken ”Mannen i mitt liv” av Yrsa Stenius. Det var onekligen en provokativ recension som berörde Yrsa Stenius person, men den anslöt också väl till den publicistiska syn Stenius själv torgfört i sin tidigare bok ”Makten och kvinnligheten” där hon bland annat skrev:

”Pressetiken tillåter hårda polemiska grepp och naken subjektivitet i åsiktsjournalistiken, dit kulturjournalistiken hör. Kulturjournalistiken framför bedömningar, inte fakta, och har rätt, ja till och med skyldighet att tycka fritt utan sidoblickar på vad någon annan skulle tycka om det han tycker”.

Som framgångsrik författare och publicist skulle hon naturligtvis avstått från sin anmälan. Och det borde Jan Guillou också ha gjort. Dessa båda publicistiska giganter har ju alla möjligheter att debattera och kritisera medierna när och var de vill, det är inte dem pressombudsmannen är till för.

Yrsa Stenius publicistiska omdöme har tidigare uppmärksammats i kritiska ordalag på en rad kultursidor i landet, inte minst efter hennes kontroversiella uttalanden i olika publicistiska sammanhang under senare år. Men det är inte första gången som det krävs att hon bör avgå.

För ett år sedan krävde t ex kulturjournalisten Andreas Ekström hennes avgång i tidningen Journalisten, där han bland annat pekar på hennes märkliga PO-anmälan mot kulturartikeln i Gefle Dagblad. Jag håller med Ekström om att alla hans exempel om hennes publicistiska inställning, likväl som de nu aktuella frågorna, diskvalificerar Stenius som PO.

Utnämningen av Yrsa Stenius till PO var ett misstag och det är olyckligt om det felsteget nu urholkar respekten för det pressetiska systemet. Där finns det problem ändå så det räcker i denna föränderliga tid.

/Robert Rosén

Uppdaterat:
Thomas Mattsson har fattat beslutet att bojkotta PO så länge Yrsa Stenius sitter kvar.
Yrsa Stenius svarar på kritiken från Mattsson och Wiman i Resumé.

Same!? Same?? But?? Different?!?