Gästblogg

Analyserande / Gästblogg — Sofia Mirjamsdotter — 4 Comments
28
Jun 10

Debatten om ett bröllop och två ekosystem

Johan Grafström är redaktionschef på UR. Han har skrivit ett inlägg i diskussionen om Public Service i allmänhet, SVT i synnerhet och om att släppa materialet fritt. Inlägget är ursprungligen publicerat i Grafströms egen blogg, men vi återpublicerar det här på SSBD med hopp om fler läsare och en vidgad debatt om Public Service-uppdraget in i framtiden;

I något SvD rubricerar som “SVT-Bråket om bröllopsbilderna” pågår just nu en diskussion mellan SVT:s VD Eva Hamilton och Joakim Jardenberg.

Inledningsvis vill jag poängtera en sak. Jag är inte jurist så de slutsatser och iakttagelser som jag ger uttryck för här bygger på erfarenhet och vad jag lyckats läsa mig till i allmänt tillgängliga artiklar i ämnet. Sitter du med sakkunskaper fyll då gärna på i kommentarsfältet.

Joakim Jardenbergs agenda är tydlig; Släpp så mycket public service-material som möjligt fritt så att publiken och entreprenörer kan dra nytta av det. Detta mot bakgrund av den unika finansieringsmodell som SVT vilar på. Eva Hamilton å andra sidan menar att det är inte rimligt att de aktuella bilderna från Kronprinsessan Victoria och Prins Daniels bröllop ska hamna i Reuters arkiv för den facila summan av €1.000. Utan att de endast skulle få sprida bilderna enligt modellen för nyhetsrätt, dvs 48 timmar. Principiellt förstår jag båda två men jag upplever att de pratar om olika saker.

Eva argumenterar på samma sätt som vilken chef för ett stort mediebolag som helst. Hon sitter på något som är unikt och vill inte att de dyra bilder man producerat ska kunna spridas för vinden. Problemet ligger möjligen i att hon inte är chef för vilket mediebolag som helst. SVT är ett publikfinansierat bolag som genom en av riksdagen beslutad licensavgift finansierar sin verksamhet. En gammal konstruktion sprungen ur en tid då TV-mediets genomslagskraft ansågs så stor att man var tvungen att reglera densamma. Men nu gäller diskussionen internet. En distributionsform som trots sin överlägsenhet i förhållande till TV inte har ansetts behöva reglering enligt samma modell. Men internet för en broadcaster som SVT är i allt väsentligt förknippat med distribution på samma sätt som etersänd TV. Ett sätt att nå brukarna genom teknologi.

Det internet Jocke pratar om är något helt annat. En plattform för att dela och samskapa innehåll. Vare det uppslagsverk, mjukvara,TV-program eller diktsamlingar, det spelar ingen roll. Internets styrka ligger i samskapandet snarare än distributionen i sig. Detta kräver i sin tur ett nytt ekosystem, av somliga benämnt wikinomics.

Om vi backar bandet så uppstod egentligen allt i samma ögonblick som Hovet valde att ge SVT ensamrätt till bröllopet. I samma ögonblick som förlovningen tillkännagavs började en skönhetstävling mellan SVT och TV4 om vem som skulle få rätten att vara Host Broadcaster. Ett prestigeuppdrag som kostar en ohygglig summa pengar. Jag vet inte på vilka grunder beslutet fattades, men det ligger nära tillhands att tro att SVT kunde erbjuda en produktion som i Hovets ögon var mindre kommersialiserad.

Eva Hamilton och SVT gick segrande ur denna kamp. Och hon gjorde det med kraften av sin finansieringsmodell och den trovärdighet SVT som public servicebolag lyckats skapa. Att sedan Hovet lyckades få till stånd denna skönhetstävling mellan SVT och TV4 som om det gällde en Champions League final är en annan historia.

Men nu stod alltså SVT där med denna gigantiska sändning. Hur skulle de då agerat? Vi leker med tanken att de – som Joakim Jardenberg föreslår – velat dela ut denna historiska händelse till publiken. Producerat den och släppt den på en frikostig CC-BY-NC licens. Vilka problem hade uppstått?

Till att börja med hade hela Reutersdiskussionen sannolikt inte upstått. Om alla bilder finns tillgängliga för användning av vem som helst i all framtid så faller deras idé att stoppa in den i ett arkiv som endast finns tillgängligt för deras kunder. Men SVT hade genom detta också underminerat deras affärsidé och skapat en kraftig marknadspåverkan. Kanske till den grad att detta skulle blivit underkastat ett PVT test?

Man skulle också kunnat släppa klippen under en ännu frikostigare licens, CC-BY. Då hade Reuters i likhet med alla andra kunnat stoppa in det i sitt arkiv. Rent av ändrat och klippt lite i materialet. Men är det hederligt mot licensbetalarna? Att de gemensamt betalar för något som sedan kommersiella bolag kan använda och ta betalt för igen? Skulle rent av Hovet ha synpunkter på detta. Och är det förenligt med de etiska reglerna för press, TV och radio?

Detta skulle delvis kunnat lösas med en share alike licens, CC-BY-SA. Dvs Reuters hade kunna göra vad ville, lägga till, ta bort, men de får inte själva ta betalt i nästa led. Det kanske hade varit något?

Det kanske finns en väg för public servicebolagen att möta creative commons när allt kommer omkring. Men riktigt så enkelt är det naturligvis inte.

För att SVT skulle kunna släppa bröllopet på en CC licens måste man inte bara försäkra sig om att förvärvat samtliga rättigheter, utan också rätten att vidarelicensiera samtliga rättigheter. Det är en grannlaga uppgift. Varför? Jo. Säg att bröllopskortegen stannar framför ett upphovsrätts-skyddat konstverk som blir framträdande i bild. I ett nyhetssammanhang i Sverige innebär detta som regel inget problem. Om SVT vill använda samma bild i något annat sammanhang måste ersättning utgå till upphovspersonen via BUS. Detsamma gäller allt som anses ha verkshöjd. Givetvis innebär detta att framträdanden som görs i sändningen av artister också måste kontrakteras på ett sådant sätt att SVT i sin tur får släppa materialet fritt. Eventuella tal kanske också kan anses uppnå verkshöjd, eller ännu värre innehålla längre citat ur upphovsrätts-skyddade böcker måste också klareras. Listan kan, som du förstår, bli mycket lång.

Vidare överlåter alla anställda inom public servicebolagen genom sina respektive kollektivavtal den ekonomiska upphovsrätten till arbetsgivaren, men jag är osäker på om dessa avtal gör det möjligt för arbetsgivaren att släppa materialet vidare helt fritt att bearbetas. Utgångspunkten för public servicebolagen är att upphovspersoner ska ersättas ekonomiskt för deras prestationer, vilket exempelvis innebär att bolagen avsätter pengar årligen för att ersätta upphovsrätts-skyddade prestationer utförda av anställda. Fördelningen av dessa pengar sker i samarbete med de fackliga organisationerna. I det ekosystem som CC bygger på är valutan inte alltid reda pengar.

En annan komplicerande faktor är att det i upphovsrättslagen inte finns något som heter godtros förvärv. Det innebär att om SVT av någon anledning skulle missa någon tredje parts upphovsrätt och du använder materialet är det du, och inte SVT, som kan bli stämd av upphovspersonen, trots att materialet är släppt på en CC licens. Du har också att beakta den ideella rätten och ska tillfråga upphovspersonen i vissa fall.

Min slutsats är att för att kunna förverkliga det som Joakim Jardenberg vill krävs inte bara en vilja från de stora mediebolagen. Vi måste få en modernare lagstiftning, gällande såväl upphovsrätt som yttrandefrihet och tryckfrihet. Det måste till en rejäl diskussion kring tillämpningen av de etiska reglerna för press TV och radio om vi som journalister ska släppa råmaterialet fritt för vem som helst att använda. Om en CC licens ska tillämpas på aktualitetsmaterial så måste frågan kring vem som är ansvarig utgivare på nätet lösas.

Det är lätt att tro att bara för att man själv kan släppa det material man skapat fritt under CC (som denna text t ex) så kan stora företag göra detsamma. Det innebär inte heller att SVT ska komma undan med att agera som vilket kommersiellt TV bolag heller. De bör naturligtvis sätta ner foten och visa vart man vill i framtiden. De måste omedelbart börja utreda frågorna och inte ingå nya avtal som inte möjliggör en vidare spridning än idag. Vara försiktig när man tecknar kollektiviserande avtal så dessa innebär att om upphovspersoner vill släppa material fritt kan de också göra detta.

Allt sammantaget är det naturligtvis lätt att anklaga SVT för att vara snåla och inte se till publikens bästa. Men det är förenklat. De gör nog vad de kan under de regelverk som finns. Man kan möjligen anklaga Eva Hamilton för att inte tydligt ange riktningen. Vilken framtid man ser framför sig. För om public servicebolagen är rädda om sin position på mediamarknaden måste man ha strategier för de olika scenarier som kan tänkas ske. Det är något samtliga ps-bolag borde kunna vara öppnare med.

Om en liknande idé som public service skulle uppstått idag så skulle mycket kunna göras annorlunda. Det vore oerhört intressant om den diskussionen kunde uppstå i kölvattnet av denna diskussion. Det finns mycket i public service och Creative Commons grundidéer som är gemensamt. Men public service står fortfarande stadigt med fötterna i ett gammalt och tryggt ekosystem, medan Creative Commons bygger på ett annat.

Men det hoppas jag vi kan prata mer om på SSWC den 13-15 augusti. Jag och Joakim får förhoppningsvis till en session på ämnet. Vi ses väl då?

/Johan Grafström

Gästblogg / Nytt — Sofia Mirjamsdotter — 5 Comments
26
Mar 10

Peter Sunde om Flattr

Idag gästbloggar Peter Sunde Kolmisoppi, grundare av Flattr – den nya tjänsten för mikrobetalningar på nätet. Mer känd är han kanske som en av tre huvudmän för The Pirate Bay;

Nätet ger ett överflöd av information. Att värdera den, ekonomiskt såväl som socialt, personligt och politiskt, har vi mindre tid till. Samtidigt blir det krångligare att göra det.

Under hela nittiotalet så pratades det hela tiden om hur bra mikrobetalningarna skulle bli. Tjänster byggdes som var fantastiska; som bara saknade en enda komponent, själva betalningen.

I takt med att vi byggde bättre sajter, bättre integrationer och lärde oss att dela fantastiska mängder information så vaknade intresset för att kombinera detta med ekonomi.
Bankerna byggde betalningslösningar baserade på hur ekonomi fungerade. Internetspecialiserade företag såsom Paypal byggde system baserade på vad fysiska produkter kostade.

Och med pengar kommer säkerheten. Att göra en betalning på nätet idag är, oavsett summa, cirka sju klick bort. Och det kostar, i runda slängar, från fem kronor och uppåt i avgift, oavsett summa.

Med detta som teknisk/ekonomisk förutsättning diskuterar vi samtidigt hur man ska kunna ge och få betalt för digitala saker. Diskussionen är oftast om hur vi skall subventionera industrierna som är bortrationaliserade genom ny teknik.

Istället för att utveckla en smart ekonomiteknisk tjänst har vi spenderat många år på att försöka debattera “lösningar” för ett problem, som egentligen är en framgångssaga för produkten och skaparen i fråga, med anställda lobbyister som fått betalt för att inte förändra sina åsikter.

En av grundreglerna för hur internet fungerar (bra) är att vi har en fast kostnad för all trafik, oavsett var den kommer ifrån och var den ska. En annan regel är att informationen i sig är gratis, annars blir den inte speciellt populär. Och når man ingen kritisk massa med informationen så spelar inte informationen någon roll längre. Spelar den ingen roll, så vill ingen betala för den!

Hur är då en vettig modell för att dela pengar via internet? Pengar är idag helt vanlig digital information. Därmed bör vi kunna återanvända en del av de idéer som finns vid annan digital informationsdelning.
När jag tänkt på vilka problem som kan lösas så kom jag till slut fram till vad som är på väg att bli Flattr.

Flattr erbjuder sina användare att betala en fast summa varje månad, en summa man själv väljer (minimum 2 EUR).
Saker i systemet har ingen prislapp. Allt är faktiskt gratis, det måste det vara. Däremot kan man som användare välja att dela med sig av sina pengar då man hittat något man gillar.
Alla kan registrera sig. Ingen väljer vilket material som är bra eller dåligt förutom användarna. Alla kan ta emot pengar, alla kan ge pengar.
Om man till exempel läst ett blogginlägg så kan man snabbt klicka på en Flattr-knapp, istället för de sju klick som det i normala fall tar att skicka pengar. Och om du skickar pengar en gång eller tvåtusen gånger, så blir det ingen extra kostnad. Du betalar samma fasta summa varje månad som du själv valt att betala och fördela mellan de inlägg du väljer att flattra.

I slutet av varje månaden så räknar nämligen Flattr på två saker – hur mycket har du valt i månadskostnad och hur många saker har du Flattrat – och räknar genom det ut hur mycket ett knapptryck är värt. Sedan skickas pengarna till varje mottagares Flattr-konto.
Därifrån kan man antingen flattra saker själv, eller ta ut pengarna till sitt vanliga ekonomiska system (bank, paypal etc).

Vad man får i summa från dem som väljer att dela pengar, spelar faktiskt mindre roll. Detta är pengar som inte hade delats annars.
Att sätta en prislapp på något som de facto är utan kostnad är inte så produktivt eller ens lätt. Istället så sker värderingen i Flattr helt i det digitalas essens; det binära i form av 0 eller 1. “Gillade jag detta?” blir frågan, snarare än “Vad är detta värt för mig?”.

Detta hoppas jag förbättrar såväl som förändrar hur information delas. Att flattra en bild på en åkermark ger bildskaparen en inkomst han tidigare inte hade. En inkomst vi tidigare inte räknat på.
Barriären för vad som är en skapare kan brytas ner samtidigt. Det är till exempel fullt rimligt att flattra en insiktsfull kommentar på en blogg även om man inte gillade blogginlägget. Så länge det finns möjlighet att Flattra så spelar inte var man gör det så stor roll.

Flattr är inte heller inlåst till det internetska, det skulle faktiskt lika väl gå att flattra en bit av E20. Eller luften vi andas, om någon kom på en bra koppling till den. Rent tekniskt är det ingen större skillnad för systemet. Tankemässigt är det kanske lite vanskligare.

Kanske misslyckas Flattr fatalt. Det spelar inte heller så stor roll. Däremot spelar det stor roll att försöka gå ifrån situationer där ingen kan vinna, till att skapa en rättvis situation där alla vinner.

/Peter Sunde Kolmisoppi

Analyserande / Gästblogg / Nytt — Samesamebutdifferent — No Comments
25
Mar 10

Microsoft utnyttjar Googles utträde ur Kina

Idag gästbloggar Kal Ström på SSBD, med sina tankar kring Google och deras beslut att lämna Kina;

“The engineers in the room were rolling their eyes. Patel recalls: “Some of us were very anticorporate, and we didn’t like the idea of all these specific rules. And engineers in general like efficiency—there had to be a way to say all these things in one statement, as opposed to being specific.”

That’s when Paul Buchheit, another engineer in the group, blurted out what would become the most important three words in Google’s corporate history. “Paul said, ‘All these things can be covered by just saying, Don’t Be Evil’”…

The Search, s 138

Google har länge kritiserats för att ett företagsmotto som Don’t Be Evil inte kan kombineras med att låta en auktoritär regim censurera innehåll med obekväm information för sina medborgare.

Från Googles sida menade man att det var bättre att hjälpa de kinesiska medborgarna få tillgång till den information de tillåts ta del av än att inte göra någonting alls, när de lanserade Google.cn i januari 2006. Kritikerna menade att man spelade den kinesiska regeringen i händerna och att man i själva verket inte vågade lämna miljardmarknaden fritt till andra spelare på marknaden.

Efter attacken mot Googles system i december förra året bestämde man sig för att sluta censurera sökresultaten för den kinesiska marknaden1 och i måndags meddelade man att de börjat omdirigera Google.cn:s besökare till sina ocensurerade sökmotorindex i Hong Kong istället.

Google kommer fortfarande ha verksamhet i Kina, som man meddelat på Googles företagsblogg igår:

“Yesterday, we stopped censoring our search services – Google Search, Google News, and Google Images – on our Chinese domain, www.google.cn. This makes good on our commitment to stop censoring search results in China, and you can read more here. In terms of Google’s wider business operations, we intend to continue R&D work in China and maintain a sales presence there. We’d like to share some additional information on how this may affect your employees that use Google Apps within mainland China.”

Official Google Enterprise Blog An update for our customers on Google Apps and China (2010-03-23)

Att stänga Google.cn är mest en symbolhandling. Alla Googles tjänster har i olika omgångar varit tillgängliga utanför den Kinesiska brandväggen. Google har i dagarna skapat en sida som endast visar tillgängligheten av Googles tjänster från Kina och den visar att det mest är de användargenererade tjänsterna som blockerats helt av den kinesiska censuren. Det är snarare målsajterna som hela tiden varit blockerade och Google som spelat den kinesiska regeringens spel för att hålla sig väl med den makten.

Och att censurera för att hålla sig väl med en antidemokratisk regim är inte Don’t Be Evil. Och det följer inte heller Googles mer officiella företagsfilosofi som säger You can make money without doing evil.. För att vara ärliga mot sig själva i längden var det här tvunget att hända, även om den utlösande faktorn blev att dissidenters material komprometterats och Googles proprietära material stulits.

Jag läser två ledarartiklar i ämnet idag. Dels DN:s huvudledare och NA:s ledarkrönika från den politiska redaktören Lars Ströman (inte på nätet) [faksimil]. DN:s ledare har en bra poäng att Google vinner mycket på att dra sig ur en av få marknader som man inte dominerar sökmarknaden på:

“Vid sidan av de moraliska argumenten för att inta en tuffare hållning mot Kina fanns sannolikt också mer krassa överväganden. Att Google gick med på att bedriva censur skadade företagets image som ett modernt företag som vidgar människors vyer. Kommersiellt har satsningen på Kina hittills heller inte blivit någon succé. Marknadsandelen är relativt låga 33 procent av internetsökningarna i Kina, medan inhemska Baidu.com har 63 procent.

Även om Kina har potentialen att bli den viktigaste marknaden kan ett stärkt varumärke på kort sikt vara mer värt för Google än en verksamhet i Kina som inte utvecklats som företaget hoppats.”

DN Giganternas kamp (2010-03-24)

Frågan är vad som hänt om man haft en dominerande ställning istället. Även om jag hoppas beslutet blivit detsamma är jag långtifrån säker. Det är svårare att vara idealist när man pratar om en stor vinstaffär för aktieägarna.

Lars Ströman målar mer en allmän bild av läget och refererar den kinesiska nyhetsbyrån Xinhuas kommentar på Googles agerande:

“I hope Google can abide by China’s laws and regulations,” he said. “It is irresponsible and unfriendly if Google insists in doing something that goes against China’s laws and regulations, and it will have to bear the consequence for doing so.”

Xinhua Google has freedom to quit or stay: Chinese minister (2010-03-12)

Ströman menar att den kinesiska allmänheten kommer lägga märke till att något de känner till inte längre är tillgängligt för dem och därmed blir medvetna om censuren. Men att de är medvetna om censuren är inte problemet, stora grupper accepterar den som ett allmäntillstånd. Vissa arbetar sig runt begränsningarna, andra lever med dem som de är, några bryr sig inte alls.

Det ledarredaktionerna borde tagit upp istället är den obehagligaste delen av Googles uttåg ur Kina: att Microsoft ser uttåget som en affärsmöjlighet. Det här är något som särskilt NA:s politiska redaktör borde fokuserat på under tiden som Microsoft anordnar TechDays i Örebro.

För att istället för att följa Googles exempel har Microsoft istället gått ut för att säga att de kommer stanna:

“I think we feel good enough now (about Microsoft in China). But it is a 20 year (journey) and not just three years (like for Google),” said Craig Mundie, chief research and strategy officer of Microsoft.

[…]

Mundie said Google’s plan to shut down its domestic website, Google.cn, will in no way impact on Microsoft.

“Microsoft is committed to stay,” he said.

He noted that Microsoft’s Bing search engine would gain some market share if the US search giant exits China. Bing currently has an 11 percent share of the global search engine market although in China its market share is less than 1 percent.

At the same time Mundie stresses that there will be no considerable changes in the way Microsoft operates in the country.”

Daily China Mundie: Perseverance pays off in long run (2010-03-18)

Att de kommer tjäna på att Google drar sig ur Kina ur ett affärsmässigt perspektiv när en spelare som har en tredjedel av marknaden drar sig ur den är inget att säga om, men att de går ut för att poängtera det är värre och inställsamt.

Det visar också att Bill Gates kommentarer till ABC:s Good Morning America inte var något misstag:

Mr. Gates, in an interview with ABC’s “Good Morning America” this week, said that China’s “efforts to censor the Internet have been very limited,” and likened its controls to those of other countries. In separate comments, he criticized Microsoft rival Google Inc.’s statement this month that it would stop obeying Beijing’s censorship rules on its Chinese-language site, and might close its offices in the country.”

Wall Street Journal China Ratchets Up Web Privacy Fight [Google cache] (2010-01-28)

De har till och med gått så långt att de använt situationen för att rekrytera anställda från Googles kinesiska verksamhet när beskedet om att Google kanske skulle dra sig ur kom:

“Although Bing has struggled to gain traction in China, Microsoft has already hired away at least three people from Google’s China business, after aggressively pursuing them following Google’s threat, according to a person familiar with the matter.

In the wake of Google’s announcement, Microsoft’s leaders, including Chief Executive Steve Ballmer and Chairman Bill Gates, have said they intend to remain in China and will continue to comply with local regulations, which means filtering out certain political content and other sensitive material.”

Wall Street Journal Google Exit Would Open a Door for Microsoft [Google cache] (2010-03-16)

Med strategier för att försöka ställa sig in hos en antidemokratisk regim och dra affärsnytta av ett moraliskt korrekt tillbakadragande gör de verkligen skäl för den kinesiska översättningen av Microsoft sökmotors produktnamn Bing. På mandarin betyder bing sjuk, förkylning eller pannkaka – beroende på uttalet.

Fotnoter/tillägg

  1. Kinesiska Google är inte den enda lokala versionen av Google som censureras i viss mån, tyska och franska Google visar till exempel inte nazistiskt material. ?
  2. Google har tidigare haft en ägarandel i den största kinesiska sökmotorn Baidu, men aktierna såldes 2006.
  3. Veckans Affärers Michael Zackrisson skriver som vanligt intressant i ämnet, men inte heller han tar upp Bing.
  4. Kina har en officiell pressrelease om Googles uttåg: Google, don’t politicalize yourself

Kal Ström arbetar på Happy User och twittrar som @kalstrom. Han är chefredaktör på dagensskiva.com, bloggar på 2652 böcker kvar och Kulak.

Gästblogg — Samesamebutdifferent — No Comments
19
Mar 10

Stenius skulle aldrig ha blivit PO

Idag gästbloggar Robert Rosén, förre chefredaktören för Gefle Dagblad, idag konsult. Han har skrivit ett inlägg i debatten om pressombudsmannen Yrsa Stenius;

Jag har full förståelse för Björn Wimans och Thomas Mattssons kritik mot allmänhetens pressombudsman, PO, Yrsa Stenius.
Hon borde aldrig ha blivit PO eftersom hon redan före utnämningen sviktat i omdömet rörande den publicistiska verksamheten och dess etiska självsanering.

1998 var Yrsa Stenius själv ledamot i Pressens Opinionsnämnd, PON. Samtidigt dristade hon sig till att PO-anmäla Gefle Dagblad för en recension på kultursidan! Jag var då chefredaktör och ansvarig utgivare på GD.

Dåvarande PO Pär-Arne Jigenius ville fria tidningen, men Gefle Dagblad fälldes av hennes nämndkamrater i PON. Både anmälan, recensionen och anmälarens relationer till PON uppmärksammades och debatterades.

Anmälan handlade om en recension av boken ”Mannen i mitt liv” av Yrsa Stenius. Det var onekligen en provokativ recension som berörde Yrsa Stenius person, men den anslöt också väl till den publicistiska syn Stenius själv torgfört i sin tidigare bok ”Makten och kvinnligheten” där hon bland annat skrev:

”Pressetiken tillåter hårda polemiska grepp och naken subjektivitet i åsiktsjournalistiken, dit kulturjournalistiken hör. Kulturjournalistiken framför bedömningar, inte fakta, och har rätt, ja till och med skyldighet att tycka fritt utan sidoblickar på vad någon annan skulle tycka om det han tycker”.

Som framgångsrik författare och publicist skulle hon naturligtvis avstått från sin anmälan. Och det borde Jan Guillou också ha gjort. Dessa båda publicistiska giganter har ju alla möjligheter att debattera och kritisera medierna när och var de vill, det är inte dem pressombudsmannen är till för.

Yrsa Stenius publicistiska omdöme har tidigare uppmärksammats i kritiska ordalag på en rad kultursidor i landet, inte minst efter hennes kontroversiella uttalanden i olika publicistiska sammanhang under senare år. Men det är inte första gången som det krävs att hon bör avgå.

För ett år sedan krävde t ex kulturjournalisten Andreas Ekström hennes avgång i tidningen Journalisten, där han bland annat pekar på hennes märkliga PO-anmälan mot kulturartikeln i Gefle Dagblad. Jag håller med Ekström om att alla hans exempel om hennes publicistiska inställning, likväl som de nu aktuella frågorna, diskvalificerar Stenius som PO.

Utnämningen av Yrsa Stenius till PO var ett misstag och det är olyckligt om det felsteget nu urholkar respekten för det pressetiska systemet. Där finns det problem ändå så det räcker i denna föränderliga tid.

/Robert Rosén

Uppdaterat:
Thomas Mattsson har fattat beslutet att bojkotta PO så länge Yrsa Stenius sitter kvar.
Yrsa Stenius svarar på kritiken från Mattsson och Wiman i Resumé.

Gästblogg / I teorin — Samesamebutdifferent — 20 Comments
23
Feb 10

Eböcker – en evig följetong

Idag släpper vi in Mattias Boström på SSBD, som gästbloggare.
Mattias jobbar till vardags som eboksansvarig på Piratförlaget, och är en flitig twittrare som @piratforlaget. Dessutom driver han bloggen Bokblick med Mattias Boström, där han skriver en hel del om branschens utmaningar i den digitala världen. Mattias Boström är också en stor fan av Sherlock Holmes och driver sajten SherlockHolmes.se.

För SSBD har han nu författat en text om hur han ser på läsplattans betydelse för litteraturens utveckling, varsågoda:

Eböcker – en evig följetong

Mycket av diskussionen kring läsplattor och eböcker handlar om hur digitaliseringen av litteraturen förändrar läsandet. Men vad händer med skrivandet? Kommer det också att förändras och i så fall på vilka sätt?

När författare för bortåt två decennier sedan började använda ordbehandlingsprogram förenklades en stor del av skrivprocessen och redigeringsarbetet. Och i takt med att internet har vuxit och blivit mer innehållsrikt har många författare hittat nya, snabbare vägar för research. På senare år har vi dessutom sett hur flertalet författare blivit allt mer aktiva inom sociala medier och på det sättet byggt upp sina varumärken.

Hela tiden har de tekniska framstegen främst hjälpt författarna att förädla och förmedla den tryckta boken. Någon direkt förändring i själva berättandet har det inte inneburit. Om vi då bortser från att ordbehandlingsprogrammen varit skyldiga till en och annan alltför tegelstenstjock roman…

När vi förflyttar läsandet från papper till digitalplatta händer däremot något intressant. En bok är plötsligt inte längre begränsad av sin fysiska form. Vi kommer att få se många experiment där man försöker gifta ihop boken med andra medieformer: videoklipp, ljud eller till och med små spelapplikationer. Kanske lägger man in ett soundtrack eller varför inte ljudeffekter som plötsligt hörs när man bläddrar fram till ett visst avsnitt? Möjligheterna är otaliga, speciellt när vi går utanför skönlitteraturen och beger oss in på facklitteraturen och läromedelssidan. Där kommer digitaliseringen att innebära en definitiv kursändring i innehållsskapandet.

Men även det skönlitterära skrivandet kommer att påverkas. Rent tryckekonomiskt är det till exempel ingen större hit i dagsläget att ge ut en kortroman på hundra sidor. Den kostar lika mycket att binda in som en tjockare bok och de fasta kostnaderna är i princip desamma. Ute i bokhandeln försvinner den lätt bland travar av tegelstenar. Men som ebok fungerar den utmärkt, speciellt om man låter längden avspegla sig i ett lägre pris.

På samma sätt kommer det att gå att sälja noveller i eboksform, med priser som motsvarar låtpriserna i iTunes Store. Mikrobetalningar kommer att betyda mycket för litteraturen. När allt mer nöjeskonsumtion blir nästan gratis gäller det att hitta sätt att få eboksmarknaden att också kännas kundtillvänd på prissidan, utan att den för den skull behöver bli just gratis.

Ett sätt är att sälja litteratur uppdelad i kapitel. Fem kronor per kapitel i mikrobetalning så länge som du finner boken intressant. Det totala priset blir kanske lite högre än om du köper hela boken på en gång, men för den köpare som känner sig osäker på en okänd författare blir det ett utmärkt sätt att pröva på något nytt. Det ställer samtidigt krav på författaren – är det en roman gäller det verkligen att skapa ett sug efter vidareläsning precis före de inplacerade avbrotten.

Här börjar vi även närma oss en helt ny typ av skönlitterärt skrivande. Eller egentligen är det en gammal form fast i ny tappning. Det handlar om följetongen.

Eftersom vi inte längre behöver tänka på hur texten ska paketeras så kan vi helt och hållet koncentrera oss på innehållet. Vad är det som griper tag i läsaren och hur kan vi omvandla det till ett ännu större engagemang hos henne eller honom? Vad är det som får läsare att vilja återkomma till samma litterära figurer i bok efter bok? Förmodligen samma sak som får oss att följa tv-serier, vi gillar karaktärerna och sättet det är berättat på. På 80-talet följde jag slaviskt Dallas, Lödder och Varuhuset – idag är det en uppsjö andra serier som gäller.

I bokform är det ett problem att hålla intresset vid liv när det hinner gå ett år mellan romansläppen i en författares bokserie. Det är svårt att till en rimlig kostnad hålla kontakt med läsarna så att man kan bygga upp en tillräckligt stor förväntan inför nästa bok. Men vad händer om vi i skriven form skulle överta tv-konceptet med eviga följetonger i veckoavsnitt? Tidigare har det inte varit möjligt, åtminstone inte i bokform. Ursprungligen uppstod följetongsformen i tidningsvärlden, men i modern tid har det varit svårt att finna en betalningsmodell som fungerar. På något sätt måste författaren få betalt av tidningen och om inte följetongen blir tillräckligt läst är det svårt att försvara dess utrymme på tidningssidan.

Jag tror att vi kommer få se en utveckling där vissa författare överger det avslutade berättelseformatet och börjar skriva eviga följetonger. Jag tänker så här: Läsaren får automatiskt nedladdat till sin 3G-uppkopplade läsplatta ett nytt avsnitt varje vecka och samtidigt en förfrågan om man önskar läsa nästa veckas avsnitt. Tackar man ja sker en mikrobetalning på t ex 5 kronor. Summan ska vara så låg att den känns som nästan gratis. Tackar man nej ställs man inför några alternativa val: vill man teckna sig för ett abonnemang resten av året till ett rabatterat pris, vill man få en påminnelse om följetongen längre fram i tiden eller vill man helt sluta att följa följetongen.

Varje avsnitt avslutas förstås med en ordentlig cliffhanger. Det behöver dock inte handla om ren spänningslitteratur, förmodligen har vardagsdramatik större chans att locka läsare och är enklare att spinna en evig följetong kring.

Den här typen av läsning passar utmärkt för den som inte läser så mycket. 30-45 minuters läsning i veckan för varje följetong man följer. Storläsarna når vi redan med böcker i romanformat, men det finns en stor grupp mediekonsumenter där en följetong i textform kan bli ett fullgott alternativ till tv-serier, filmer och spel.

Det påminner till viss del om SMS-böckerna som blivit en succé i Japan, speciellt bland tonårstjejerna där. Det är böcker med minimal person- och miljöbeskrivning, men med ett oerhört driv i handling och dialog – och de skickas regelbundet ut uppstyckade i korta SMS. Följetongsboken till digitalplattor torde dock snarare likna den vanliga skönlitterära formen, eftersom den inte behöver begränsas vad gäller antalet tecken.

I princip skulle en driftig författare kunna klara av att bygga upp en sådan här affärsrörelse på egen hand. Men för att få ordentlig framgång behövs en organisation runtomkring som hjälper till att förädla och förmedla. En förläggare som hjälper till att leda historien på rätt väg, en redaktör som jobbar med det textmässiga, och lägg till det PR-insatser och marknadsföring. Ganska typiska arbetsuppgifter för ett bokförlag. Men det skulle lika gärna kunna vara en annan typ av mediebolag som är ännu mer vant att vid tätt återkommande tillfällen locka tittare/läsare.

Tar man det ett steg längre kan man tänka sig att samma utgivare erbjuder flera parallella följetonger som vänder sig till olika läsargrupper. När man väl fått en läsare att gilla följetongsformatet är det lättare att introducera nya följetonger till just den personen.

För att ytterligare bygga vidare på den fiktiva värld som författaren skapat vill utgivaren förstås få läsaren att engagera sig i följetongens sajt, forum och i andra sociala medier-sammanhang. Kanske ger man även läsaren möjligheten att vara med och påverka fortsättningen på historien.

Det här är en helt annan typ av berättande än klassiskt romanskrivande. Varje avsnitt måste få en tydlig handling med början och slut, men samtidigt bära den övergripande historien vidare. Och inte minst kräver det en författare som kan bygga upp en fin cliffhanger i slutet på varje avsnitt, eftersom det förmodligen är då som läsaren fattar beslutet om de vill läsa vidare eller ej. Kanske är det till och med en för stor uppgift för en enskild författare, eventuellt kan man snegla mot tv-världen där manusförfattarteam är vanliga.

Vad finns det då för pengar i detta? Om vi tänker oss den enklaste varianten, där en enskild, ganska populär författare kan ha i genomsnitt 5 000 läsare i veckan så blir det en intäkt på en dryg miljon kronor på ett år. Där får vi inte rum med särskilt mycket marknadsföringspengar, speciellt inte med tanke på att det förmodligen även kommer att krävas någon sorts mellanhänder för försäljningen och den digitala distributionen. Men så fort vi börjar multiplicera läsarantalet några gånger blir det en riktigt intressant affär.

I och med att tillgängligheten är så stor och enkel minskar man trögheten i köpbeslutet. Fortfarande krävs det förstås att läsaren har en 3G-uppkopplad digitalplatta (e-ink-läsplatta eller bakgrundsbelyst medieplatta – men även iPhone etc), men den utvecklingen kommer gå snabbt de närmaste åren, inte minst om vi innehållsproducenter kan erbjuda spännande specialprodukter till plattorna.

Som en kringprodukt kan jag även tänka mig att man sammanställer ett års eller ett halvårs veckoavsnitt och ger ut dem i vanligt tryckt pocketformat, på samma sätt som man samlar tv-serier i dvd-boxar. Men huvudprodukten är hela tiden följetongen i digital form, det är där den har störst genomslagskraft.

/Mattias Boström

← Older Entries