Bra


18
Nov 09

140 tecken som gagnar medierna

Det finns en djupt rotad vana i den traditionella medieorganisationen att hålla hårt i sina nyheter. Får du reda på någonting brännande, gäller det att gå fram varsamt för att nyheten inte ska spridas till andra medier innan du har hunnit publicera. Ett exempel på en metod som väl mest begagnas av kvällstidningarna är den så kallade kyrkupplagan, att man trycker en fejkad version av tidningen för att lura konkurrenten, som kan ha uppgiftslämnare på det egna tryckeriet.

Den här vanan är bra, eftersom den underblåser tävlingen mellan olika redaktioner att hitta de bästa nyheterna och att alltid vara vassast. Konkurrens när den fungerar som bäst.

Men det finns tillfällen då vanan lägger krokben. Ett sådant tillfälle är när det handlar om nyheter som är ganska allmänna, nyheter som inte är framgrävda av den egna redaktionen. Det kan till exempel vara information som kommer i utskick eller pressmeddelanden från kommuner och myndigheter – information som går ut till många redaktioner och alltså inte blir unika.

Problemet med sådana här nyheter som sprids brett, är att de ofta får ett väldigt litet värde för det enskilda mediet. Om det inte handlar om riktigt stora händelser, kan den allmänna kännedomen leda till att något som egentligen berör läsekretsen ganska mycket, får stå tillbaka för en egen nyhet som egentligen inte är lika betydelsefull. Medierna lever på att ha egna nyheter, och även om alla medier vet att deras innehåll måste beröra läsaren, tror jag att det många gånger finns en risk att bedömningen av nyhetsvärdet påverkas av om det är en egen nyhet eller inte.

Den här vanan att försöka hålla på sina nyheter till den betalda utgåvan, tror jag många gånger hamnar i konflikt med önskemål att publicera i snabba medier, som mikrobloggar, bloggar och kanske till och med nätutgåvor. Det är synd, för faktum är att en publicering på till exempel Twitter många gånger skulle kunna gagna det egna mediet stort. Idag fick vi ett embryo till ett exempel som hade kunnat bli stilbildande.

Det var SVT Rapports Mats Knutson som vid 14-tiden igårskrev att fp:s Cecilia Malmström blir ny EU-kommissionär. Hans tweet återsändes (retweetades) av mängder av andra twittrare (över hela världen, dessutom) – några timmar senare skrev någon att åtminstone 10 000 personer haft möjlighet att läsa Knutsons tweet (hittar tyvärr inte den tweeten).

Det här tycker jag är ett alldeles utmärkt sätt att rapportera. Tänk om Rapport gjort som många andra medier nu gjorde och följt upp Knutsons inledande rapportering med pusselbit efter pusselbit? Att Knutson, efter 30 minuter, hade kunna skriva att ”Lär känna Cecilia Malmström” och länka till ett 5-minuters inslag på SVT Play? Ytterligare en timme senare till ett inslag med en intervju med Bildt, Björklund, Olofsson eller kanske Malmström själv? Och så vidare.

Andra medier, som DN och Expressen, tweetade ut länkar till egna artiklar (DN länkade till och med till andra medier – strålande!), men jag har inte kunnat hitta liknande från Rapport (vid en ganska snabb granskning). Det enda som hände därifrån, var att Knutson fortsatte att skriva korta meddelanden om händelseutvecklingen. Och vid 18-tiden, tipsade om att man inte skulle missa Rapport-sändningen 19.30, då Malmström skulle kommentera.

Så Mats Knutsons hoppfulla inledning blev lite av ett magplask. Min visserligen ganska ringa erfarenhet av redaktioner, är den att det går att göra väldigt mycket på väldigt kort tid. Den redaktion som hade velat, hade därför kunnat bli nyhetsledande i dag genom att snabbt och smidigt stegvis följa upp utnämningen av Malmström.

Genom att skriva kortkorta referat och länka till artiklar som skrivs efterhand, skulle många segrar vinnas på en gång.

– rapporteringen skulle få stort intresse
– mediets varumärke skulle stärkas och intresset för detsamma öka
– antalet följeslagare på till exempel Twitter, läsare av en blogg eller annat, skulle öka och delvis bestå
– mediet skulle ha ett stort försprång gentemot konkurrenterna
– intresset från en person i centrum av nyheten, i dag Malmström, att medverka skulle sannolikt kunna bli större i och med mediets tydligt stora intresse i frågan

Över huvud taget, att utnyttja de 140 tecken som ges på Twitter för att förändra sin rapportering, sitt sätt att arbeta och den där inrotade vanan vore kanske inte så dumt? Det kanske till och med skulle få fler i de yngre målgrupperna att uppskatta traditionella mediehus mer?

Kanske gjordes denna rapportering i något medie, i så fall har jag missat det. Tipsa, så länkar jag.


29
Sep 09

DN.se – bra och konstigt på samma gång

DN.se skrev sent i går kväll om förhandlingarna i EU-parlamentet kring paragraf 138 i telekompaketet – den paragraf som gör att det krävs beslut i domstol för att kunna stänga av en användare från internet.

Innehållet i artikeln kan betraktas som både oroande och upprörande, men vad jag vill uppmärksamma är presentationen.

På den positiva sidan: kika in på artikeln, så ser du hur DN samlar länkar till mängder av andra artiklar som berör olika delar av det 138-artikeln rapporterar. Det är inte bara väldigt bekvämt och informativt för mig som läsare, det visar också att tidningen har skrivit en hel del om dessa frågor. Mycket bra, tack för det!

Bild 18

Kolumnen till höger innehåller länkar till artiklar som behandlar näraliggande frågor – mycket bra!

En liknande länklista till källor utanför tidningen vore också välkommet, till exempel till de mest intressanta blogginläggen, till röster för respektive emot med mera – men det får vi vänta på. De länkar åtminstone in via Twingly.

På den inte så positiva sidan: kolla sidhuvudet ovanför artikeln. ”Kultur & Nöje”. Ehhh … jaha, är internet kultur eller nöje? Hur hamnade artikeln i denna sektion?
Om nu artikeln inte passar under politik eller samhälle, borde den hamna under ekonomi. Detsamma gäller alla artiklar om upphovsrätt, naturligtvis. För det är ju vad det handlar om: politik och ekonomi.

Där borde DN tänka om. (SvD verkar svaja: deras rapportering om 138 hamnar under inrikesnyheter, medan till exempel upphovsrättsrapportering kring Google hamnat på Kultur & Nöje.)


8
Mar 09

Helin twittrar om etiska spörsmål

Det är mitt i natten men jag känner mig alldeles upprymd över vad jag just varit med om, och måste bara skriva en kort post om det.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin har nyligen börjat twittra, ni hittar honom här. För att vara nybörjare måste jag säga att han gör så väldigt rätt från allra första början, och jag hoppas att det som hände ikväll inte var en engångsföreteelse.

helin1

helin2

helin3

helin4

helin5

helin6

helin7

helin8

helin9

helin10

helin12

helin13

Det ni ser här ovan är alltså en twitterkonversation. Den börjar med (vilket jag inte tagit några skärmdumpar av) att Schyffert twittrar och frågar Helin om han har några enklare arbetsuppgifter åt honom för att han är uttråkad. Helin svarar med att ställa en fråga om ett etiskt spörsmål, jag lägger mig i och så småningom ett par personer till.
Det kan tyckas väldigt simpelt och onödigt, Helin hade alldeles säkert kommit fram till sina beslut utmärkt på egen hand. Så varför är jag då lyrisk, varför är detta så bra?

Aftonbladet är en kvällstidning vars rykte när det gäller just etik inte är det bästa. Att chefredaktören fattar beslut på det här transparenta sättet i realtid kan inte försämra det. Däremot skapa en känsla hos läsarna av att bladet faktiskt bryr sig och tänker. Dessutom kan vissa beslut vara enklare att förstå för läsaren som får följa med på vägen.

Transparens är bra, och en annan gång kanske Helin står inför svårare beslut, och kanske på allvar behöver feedback. Då kommer han också att få den om han visar att han lyssnar.

Helin är ny på Twitter och har inte så många followers. Jag är ganska säker på att han kommer att få massor ganska snart, och då kommer också antalet personer som kan ge input och åsikter att öka. Han kommer att få tips, och han kommer att få kniviga frågor. Om han besvarar dem lika öppet och rakt som han förde den här diskussionen ikväll – då kommer hans trovärdighet och därmed Aftonbladets trovärdighet att öka big time. Helt enkelt. Och efter kvällens lilla konversation fick han också en del credd:

helinabout

jenefeldtslut

bild-13

Tidigare har jag bloggat om Expressens twittrande och gjort en intervju med Thomas Mattsson som ni hittar här.

Uppdaterat: Här är artikeln som twitterdiskussionen handlade om.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


17
Feb 09

The Pirate Bay i Filter

För snart en månad sedan skrev jag postningen Att blogga om print där magasinet Filter fick sig en liten känga för att de inte publicerar sina artiklar på nätet. Eller snarare: de fick en känga för att de inte förstod att man inte gärna bloggar om en artikel som det inte går att länka till.

Så kom ett mail igen, från Filters Ivar Ekman. De har lyssnat. Och lagom till rättegången mot The Pirate Bay har de lagt ut den mastondontlånga artikeln Snedseglaren på sin sajt. Den publicerades i Filter i slutet av förra året.

Har du inte redan läst den på papper, eller fått tag i den på annat sätt föreslår jag att du sätter dig riktigt bekvämt och klickar på den här länken. Det är en genomarbetad, välskriven och högaktuell text som främst handlar om den fjärde piraten, nämligen Carl Lundström. Om hans bakgrund i olika nationalistiska organisationer, om hans barndom, Wasabrödsarvet och om hur han kom att bli vad åklagaren anser vara delägare i The Pirate Bay.

Det är synd att tidningen inte finns i butik längre, för jag misstänker att det finns några som skulle rusa till Pressbyrån och försöka få tag i ett nummer efter att ha läst på nätet. För att vissa texter gör sig bättre i print. Lite synd är det också att den här texten inte funnits ute på nätet längre eftersom den skulle varit ett viktigt inslag i TPB-diskussionen som redan pågått därute i ett par veckor inför det stora spektaklet.

Men som vi säger – bättre sent än aldrig. Läs nu, om Snedseglaren.

Uppdaterat: Nu är hela artikeln Snedseglaren publicerad på svd.se, men uppdelad i fyra avsnitt. För den som vill ha det lite mer lättläst kanske. Här hittar ni del ett, två, tre och fyra.

Läs även andra bloggares åsikter om


16
Feb 09

Getingen kvittrar som aldrig förr

Mikrobloggtjänsterna Twitter och Bloggy är på tapeten också denna vecka, inte minst med anledning av rättegången mot TPB.
När jag skrev Till vad ska man egentligen ha Twitter i höstas var användandet inte särskilt omfattande bland svenska medier och de som använde mikrobloggtjänster var lite osäkra på hur de egentligen skulle användas.
Så kom terrorn i Bombay och Skalvet i Skåne och sedan har det bara rasslat till. I årskrönikan skrev vi att 2009 blir mikrobloggens år.

För bara tre veckor sedan fick Thomas Mattsson på Expressen en eloge för sitt twittrande och kanske mest för att han använde sig av mikrobloggarna – för han använder både Bloggy och Twitter – på “rätt” sätt.

Eftersom Thomas Mattsson är en av de chefer i gammelmedia som är flitigast på att använda sociala medier, han både bloggar och mikrobloggar utan hejd, så har jag tagit pulsen på honom. Man kan säga att min frågeställning fortfarande är “Till vad ska man egentligen ha Twitter”.

Jag delade upp frågan i några andra, här får ni SSBD Exclusive, Mattsson om Expressens mikrobloggande:

Hur länge har ni twittrat?

- Expressen har twittrat i cirka en månad.

Är det ett gemensamt beslut eller är det slumpen att exempelvis du och wiman blivit twitterfantaster samtidigt?

- Både och. Inom affärsområdet Digitala Medier försöker vi etablera Expressen.se och Expressen.tv på olika plattformar för att öka räckvidden, men också för att få mer input tillbaka. Exempelvis fick vi konkret feedback på en fråga om hurvida Experssen.se bör börja erbjuda nyhetsbrev per epost igen. Vi uppmanar andra avdelningar att också kommunicera via mikrobloggar, och både Kulturen och Ledare är entusiastiska och har egna eldsjälar som driver på utvecklingen internt inom företaget. Jag tror att man kan ta övergripande beslut om exempelvis automatiserade flöden, den grafiska profilen på sidorna och så vidare… men det är svårt, för att inte säga ogörligt, att i nuläget beordra fram ett engagerat mikrobloggande om inte redaktörerna själva ser fördelen med den kanalen.

Hur många medarbetare Twittrar? ( i eller om jobbet alltså)

- Cirka ett tiotal om man uppskattar hanteringen av flödet från Nyheter, Ledare, Kultur och Hockey och det antal personer som på något sätt är involverade. Men det handlar förstås inte om heltidstjänster. Vi har dessutom flera tunga beslutsfattare som är medlemmar av Twitter och Bloggy som exempelvis redaktionscheferna Viveka Hansson på tidningen och Anna Rastner på tv-verksamheten, liksom Mattias Carlson som är biträdande chef för Digitala Medier. Min uppfattning är att man bör testa exempelvis Twitter för att förstå den kommunikationen, men sedan måste chefer och medarbetare själva avgöra hur de fördelar sin tid mellan broadcast tv-kanaler, bloggar, papperstidningar, nyhetssajter, mikrobloggar, databaser, mobila plattformar, traditionellt telefonerande… och så vidare.

Kan du säga någon konkret vinst eller fördel med Twittrandet?

- Jag håller mig uppdaterad både om kollegors förehavanden och om vad som skrivs i andra medier. Twitter ersätter väl inte en RSS-läsare fullt ut, men det ger mig en överblick till som jag saknade tidigare. Det är möjligt att etablera nya kontakter och skapa nätverk inom digitala medier, som annars kanske fordrar att man åker på konferenser eller gör studiebesök. Det är också bra att via Twitter kunna sprida information om Expressen.se som kanske annars bara kan publiceras i min blogg. Men, och det vill jag poängtera, mikrobloggandet aktualiserar behovet av en policy för sociala medier och hur man använder dem. Det tar faktiskt en hel del tid att bara lösa flödena, och att sen kommentera inlägg på arbetstid är något som man möjligen bör fundera kring… är det rimligt att anställda gör ett stort antal publiceringar på de här plattformarna när de ska jobba? Jag köper argumentet att man “måste vara där för att förstå”, men det är inte liktydigt med att använda tjänsterna hela tiden. Det beteende vi ser nu är möjligen resultatet av vad man kallar för en “omogen marknad”, vi accepterar ju inte längre att man för privatsamtal i telefonen under stora delar av en arbetsdag, och det kommer nog att sätta sig.

mikrobloggexklusive

Vad är poängen med dina “mikroblogg exclusive”?

- Jag tänker så här: Jag skriver “Bloggen om Expressen.se” och den handlar bara om verksamheten affärsområdet Digitala Medier. Det är ingen name dropping av kändisar eller medieprofiler som jag kommer i kontakt med i tjänsten, den ger heller ingen inblick i mitt privata liv som småbarnsfar som lämnar på dagis fem dagar i veckan. Jag har valt att låta “Bloggen om Expressen.se” bara vara en informationskälla för branschmedier, medieförmedlare, annonskunder, konkurrenter och medarbetare. En konsekvens blir då att bloggen blir ganska… tråkig. Rimligen läses den bara av just de målgrupper som jag beskrev. En annan slutsats är att den som följer mig på Bloggy.se eller Twitter.com säkert också tillhör ungefär de målgrupperna. Och då tycker jag att jag kan bjuda på förhandsinformation, mikrobloggandet fungerar som en sorts löpsedel för den traditionella bloggen och kan därmed också jämföras med exempelvis SMS-flashar för vår nyhetsbevakning.

Skillnad mellan Twitter och Bloggy?

- Min amatöranalys säger mig att Twitter mer fungerar som uppdatering av medlemmarnas status, och Bloggy lockar fler att diskutera. Man kan förstås använda dem som vice versa, men de personer som jag följer Twitter respektive Bloggy förefaller använda dem så.

Har du nåt annat du gärna vill säga om mikrobloggande?

- Plattformarna måste snart erbjuda bättre möjligheter att sortera flöden. Det är orimligt att Facebook klassar alla kontakter som “vänner” utan gradering mellan familj och släkt och kollegor och bekanta, men det kommer över tid bli lika oöverskådligt att inte enkelt kunna sortera mikrobloggarnas flöden.

mattsson1

Och sist – det är ju kalasbra med rapporteringen från kulturredaktionen om kulturutredningen – men vad är poängen när man har 213 followers?

- Tvärtom. Den dag kulturrredaktionens mikroblogg när 213 000 personer ska vi editonera den, bryta ner flödet till fler och mer nischade ämnesområden, försöka bli mindre allmänna och mer specificerade. Jag kan inte kvantifiera någon nedre gräns på antalet mottagare, men jag kan slå fast att jag egentligen inte vill ha stora generella bloggar och mikrobloggar. Hellre många små som ger sina respektive läsare exakt vad de efterfrågar från Expressen. Men det här är förstås ett resonemang nu, i februari 2009, och förutsättningarna kan ju förändras. I princip är det ju inga andra stora etablerade medier som ens testar mikrobloggar nu, så konkurrensläget lär säkert hårdna vad det lider.

Med det säger jag tack till Thomas Mattsson och hoppas att han kan ha rätat ut en del frågetecken och kanske inspirerat andra att ge sig ut i Bloggysfären.

Och för dig som fortfarande känner att du inte alls begriper vad mikrobloggande handlar om rekommenderar jag den här guiden för dummies.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,