Det började i tisdags kväll. Johanna Koljonen – @jocxy på Twitter – twittrade om sina erfarenheter. Minnen som väcktes till liv då hon funderade över anklagelserna mot Julian Assange, och smutskastningen av de anmälande kvinnorna.
Hon berättade öppet och naket om hur hon haft sex med äldre man, att hon ville, men att han någonstans i mitten bröt deras gemensamma överenskommelse om att använda kondom.
Hon resonerade kring bristen vi har på ett språk för att faktiskt prata om sex. Om bra sex, om dåligt sex, om gråzonerna mellan övergrepp och ömsesidig sex.

Hon fick mängder av respons. Hejarop, pepp och rekommendationer. Och någonstans där, sent i tisdags kväll, föddes idén att skriva om detta. På många ställen, samtidigt. I etablerade medier. Under onsdagen började ett löst nätverk att ta form. Skribenter och redaktörer försökte samordna publicering av artiklar på temat #prataomdet. Vi började skriva och läste och kritiserade varandras texter.
Många av oss var rädda, men i det större sammanhanget blev det lättare att berätta om våra egna upplevelser, det kom inte längre att handla om oss var och en, eftersom våra upplevelser sattes i ett sammanhang. Vi var också eniga om att de personliga berättelserna behövdes. De personliga berättelserna är vad som skapar igenkänning. Det är först när läsaren kan identifiera sig med det berättade som budskapet riktigt når fram.

På torsdagen twittrade även jag. Jag delade med mig av mina erfarenheter av sexuella trakasserier, främst i mediebranschen. Jag använde taggen #prataomdet. Dammluckorna var öppna. Odjuret utsläppt. Parallellt med att jag twittrade om mina upplevelser började många, många andra att berätta. De använde taggen #prataomdet och de berättade om sexuella övergrepp, våldtäkter, trakasserier, dålig sex, och om skuld och skam.

Vi satte upp en blogg för att kunna länka till våra texter, och till andras. För det inte bara twittrades. Det bloggades också. Våra mejlboxar började fyllas med berättelser från personer som kände igen sig, som hade liknande erfarenheter, människor som ville #prataomdet.

Jag satt halva natten och läste texter, vi kontaktade olika tidningar och sajter för publicering av texter och på fredagen började journalisterna ringa. Alla ville skriva om #prataomdet. Vi flyttade bloggen till prataomdet.se, fortsatte ha koll på twitterflödet och fångade upp och länkade till bloggposter som skrevs. Vi pratade med medier och vi fortsatte fila på våra egna personliga texter. Vi påbörjade också översättning av texter till engelska eftersom #prataomdet rönte internationellt intresse, genom hashtaggen #talkaboutit.

Igår lördag, satte vi upp en sida på Facebook, som fick över tusen fans under gårdagen. Och mejlen fortsatte att strömma in. Bloggposterna, twittrandet och kommentarerna kom i en aldrig sinande ström.

Samtidigt publicerades Johanna Koljonens artikel i Dagens Nyheter. Den text vi hade trott skulle vara startskottet för den eventuella rörelsen.

Men den var redan igång. Den lever sitt eget liv. Det pratas om #prataomdet långt utanför Twitter och det står alldeles klart att det finns ett stort mörkertal, att det finns ett uppdämt behov av att prata om sex. Om sin egen roll, om skuld, om preferenser, och om svåra övergrepp.

Idag, i morgon och resten av veckan kommer texter att publiceras som handlar om att #prataomdet, i mängder av svenska medier. Vårt nätverk består av ett flertal skribenter. Kvinnor, män, homosexuella, heterosexuella, med erfarenheter av olika slag. Vissa är offer, andra förövare, andra har alldeles vanliga erfarenheter i gråzonen.
Mina egna texter kommer att publiceras i morgon på Dagens Arena, Medievärlden och i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda.

Om du är redaktör för en tidning och vill publicera en artikel – hör av dig, vi levererar.

Jag kan ärligt säga att jag för stunden är alldeles för insyltad för att kunna se nyktert på eller ha någon vettig analys om det som händer. Det enda jag vet är att det är stort. Att det är unikt, det som händer nu. Att gå från ingenting till folkrörelse på ett par dygn, på grund av människors behov av att #prataomdet.

Vi i nätverket är alla individer, som talar för oss själva. Det vi gör är inte att ta ställning i en rättsprocess. Vi försöker hitta ett språk, sätta ord på sådant som trots det öppna samtalsklimat vi tror oss leva i ändå är så svårt att prata om.
Eftersom vi fått sådana enorma, helt oförutsedda mängder respons jobbar vi på att organisera oss. Definiera vår roll. Förutom att naturligtvis förvalta de kanaler vi redan figurerar i. Håll koll, all information kommer att finnas på prataomdet.se.

Sist vill jag tacka alla fantastiska, modiga och starka människor som #prataromdet. Mina superlativ räcker inte för att uttrycka det jag känner för er. Tack.

Prataomdet.se
Prataomdet på Twitter
Prataomdet på Facebook

Same!? Same?? But?? Different?!?

Min vän och medredaktör här på SSBD, Sofia “Mymlan” Mirjamsdotter, har nominerats till Årets branschpersonlighet!

Ur Stockholm Mediaweeks pressmeddelande:

“Fem personer är nominerade i kategorin Årets Branschpersonlighet. Kriterierna i tävlingen och gemensamt de nominerade är att de är personer som har varit tongivande på den svenska mediemarknaden, väckt känslor och engagemang, varit nytänkande och innovativa samt flyttat fram positionerna för den svenska mediemarknaden.”

Övriga nominerade är:

• Manfred Aronsson – vd för MTG TV
• Michael Grimborg – försäljningsdirektör TV4
• Gunilla Herlitz – publisher Dagens Nyheter
• Thomas Mattsson – chefredaktör Expressen

Same!? Same?? But?? Different?!?

Som föregångare och förebild till öppna public serviceföretag är BBC som sedan november 2004 har bjudit in externa utvecklare under rubriken “use our stuff to build your stuff…”

Varför ska public service och andra företag erbjuda öppna APIer?
Främst av två enkla skäl: För att man som företag aldrig kommer att ha varken tillgång eller resurser till all innovation internt, men framför allt för att öka räckvidden genom att nå fler användare. Som ett exempel på styrkan av öppna APIer kan nämnas onlinemusiktjänsten Last.fm som får över 45% av sin trafik, 6,2 milj besök/mån, via tredjeparts APIer! (PDF)

I Stockholm hölls nyligen DagsVara, en konferens för mediebranschen med fokus på inspiration och innovation. Där lyssnade jag bland andra på Thomas Porsaeus, Strateg på SVT. Thomas har som en av sina främsta uppgifter att öka SVT’s räckvidd, att vara marknadsledare säger han är en överlevnadsfråga för SVT.

Thomas talade mycket om utmaningarna för SVT i ett medielandskap där tittandet har blivit unikt och individuellt, ensamtittandet ökar medan primetime blir kortare och sprids ut över dygnet med allt senare vanor. Enligt honom har on demand-tittande en årlig tillväxt på 60-70%, vilket gör att det är allt svårare att samla tittare kring lägerelden. Det vill säga att få människor att titta tillsammans. Han poängterade också vikten av sociala medier som gör det möjligt att förmedla en större nyhetsupplevelse.

Det var just igår under melodifestivalens första deltävling som jag tänkte speciellt på Thomas, lägerelden, och öppna APIer. Igår kunde nämligen tittarna för första gången följa melodifestivalen på Twitter – på Text-teve sidan 198. Nu har jag varken teveapparat eller är ett fan av melodifestivalen, utan förlitade mig helt på att mitt nätverk skulle rapportera det bästa och det sämsta från kvällen. Det gjorde jag genom att hålla ett halvt öga på kvällens hashtag (=sökord) #Mel2010 på Twitter.

Behovet av att samlas kring lägerelden har bevisligen inte minskat kunde jag konstatera, bara tagit andra former. #Mel2010 löpte stundvis mer eller mindre amok, en kort stunds frånvaro från flödet kunde resultera i över 1100 nya olästa twittermeddelanden, så kallade “tweets”.

Tanken med lägerelden och interaktivitet med tittarna från SVT’s sida var därmed god, men reaktionerna på genomförandet lät inte vänta på sig. Joakim Jardenberg var snabb på att kommentera och sammanfatta dem föredömligt.

Inte minst riktades kritik mot att det flöde som visades i Text-teve bestod endast av tweets från Annika Lantz och Ebba von Sydow. Lägereldseffekten uteblev alltså för dem som bara följde flödet via teven.

När väl SVTPlay’s iPhone applikation har landat i iTunes, rekommenderar jag Thomas att slå en signal till Josefina och Magnus på SR och snacka öppna APIer. Med en öppen API får vi kanske chansen att på riktigt samlas kring nästa lägereld, och kanske även äntligen få hjälp att finna lösning till taggning av innehåll, enligt honom en högt stående punkt på användarnas önskelista.

Dags att hacka SVT.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Men allra mest är det pedagogiskt smart lanserat av chefredaktör Anette Novak. Hon har tagit ordentligt med tid för att skissa, förankra och genomföra idén och initiativet passerar nu genom hela redaktionen. Med start i pappersredaktionens morgonpm, via de dagliga rutinerna med casesökande, genom webbredaktionens behov av snabba eftersökningar och tips.

Det tydliggör för hela tidningen hur den sociala webben inte är förbehållet en webbredaktion, lika lite som mejl är det. Det medvetandegör att den sociala webben är ett verktyg, mer än en plikt. Och det gör arbetet enklare. På samma sätt som redaktioner alltid poängterat vikten av att “finnas ute bland folk” tillgängliggör man nu sig för synpunkter och dialog.

Mest imponeras jag dock över beslutet att ge dem som hjälper redaktionens arbete en egen byline. Det är att på riktigt visa hur oumbärlig läsarmedverkan är för att göra bra journalistik.

För några veckor sedan skrev jag en artikel om hur en av våra läsare avslöjade Jonas Gardell. Kvällen innan hade vi utlyst en chatt när SVT sände en debatt mellan Gardell och Katolska kyrkan. Konflikten gällde ett inspelningstillstånd i Vatikanen som Gardell påstod sig ha fått, men sedan dragits tillbaka. Debatten inleddes med att Gardell visade upp beviset; ett inspelningsintyg från Vatikanen. Direkt var det en läsare, “Tobias H”, som i vår chatt bestämt hävdade att det där var en vanlig pilgrimsaudiens. Han översatte texten från italienska och menade att i vilket fall knappast handlade om inspelningstillstånd.

Dagen efter kollade vi upp saken med Katolska kyrkan som bekräftade “Tobias H”:s uppgifter. Avslöjandet var ett faktum. Jonas Gardells “bevis” var inte något bevis.

När jag skulle sammanställa artikeln försökte jag ge vår läsare så mycket credd som möjligt. Utan hans medverkan hade vi aldrig haft något att skriva om.

I den kontexten är Norrans nya policy befriande. Den ger den credd läsaren bör ha (om hon vill ha den). Den tydliggör det kollaborativa arbete som journalistik alltid har varit. Den gör läsaren stolt. Läsaren kommer med det avgörande tipset, leder oss till rätt personer, kanske till och med gör själva avslöjandet. Den kvarstående uppgiften är egentligen den minst glamourösa (men nog så viktig), att få uppgifterna bekräftade.

Norrans sätt att oftare påminna om det här beroendet är riktigt imponerande. Lyckas vi sedan översätta det till digitala relationer har journalistiken kommit en bra bit på vägen till att bli så relevant den behöver vara. Även i den digitala eran.

/Emanuel Karlsten

Same!? Same?? But?? Different?!?

Juryns val har mötts med olika reaktioner: på Twitter haglade gratulationerna tätt igår kväll, men bland annat på Mindpark är Joakim Jardenberg kritisk och skriver att Newsmill borde ha fått priset. Bland annat skriver han att de till skillnad mot många mediehus tar konsekvenserna av utvecklingen och att Newsmill kommer att ha mycket större betydelse för den framtida medieutvecklingen.
Dagens Media å sin sida har idag på sin sajt en löjligt tendentiös omröstning om “Vann rätt person”, där ja-alternativet är det löjliga påståendet ”ja, utan twitter ingen bra journalistik”: trots denna larviga formulering, har Newsmill i nuläget bara tre procentenheters försprång.

Men är Kinga Sandén rätt mottagare av Stora Journalistpriset? Jag törs påstå att det finns inslag av förnyelse som inte riktigt kommer fram i juryns motivering, som i mina ögon är viktigare än den förnyelse juryn nämner. (Juryns motivering: För att hon i realtid med hjälp av Twitter hittar svåråtkomliga källor och information i utrikesjournalistiken och vidgar världen för läsarna.)

För Kinga Sandéns rapportering via Twitter handlar om en perspektivförskjutning och positionsförflyttning som är väldigt viktig.

Till att börja med, perspektivförskjutningen.
När Sandén skriver (mer eller mindre) direkt om vad som händer och vad hon ser, suddar hon delvis bort sig själv som filter. Det handlar om direktsändning via text. Det innebär att Sandén frånsäger sig möjligheten att själv tolka, sammanfatta och koppla ihop olika händelser till en sammansatt historia eller berättelse. Vi som följer rapporteringen får dels en renare bild av vad som händer, dels får vi själva stå för sammanfattning och tolkning. Och det är viktigt att den typen av journalistik också finns.

Positionsförskjutningen, då.
Genom att Kinga Sandén finns allmänt tillgänglig på Twitter, både att läsa och att kontakta, dessutom mitt under rapporteringen, flyttas Sandén närmare läsaren. Journalisten slutar att vara en officiell förmedlare och blir istället en del i läsarens grupp. Nära, kontaktbar.

Allt detta möjliggörs av Twitter, men det är inte Twitter som är centralt, det är de möjligheter realtidsverktyget ger. Det tycker jag att juryn missar i sin motivering: ta bort ordet ”med hjälp av Twitter”, och motiveringen skulle lika gärna ha kunnat gälla ”Årets utrikeskorre” eller så.

Förnyelsen är filosofin, inte verktyget. Och det är den filosofin som gör att Kinga Sandén väl förtjänar sitt pris.

Sofia Mirjamsdotter har skrivit en kortare kommentar om Kingas vinst i Bloggvärldsbloggen, och innan pristagaren var offentliggjord skrev både Sofia och Emanuel Karlsten varsin text på Newsmill om varför Kinga var rätt person att få det prestigefyllda priset.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Den här vanan är bra, eftersom den underblåser tävlingen mellan olika redaktioner att hitta de bästa nyheterna och att alltid vara vassast. Konkurrens när den fungerar som bäst.

Men det finns tillfällen då vanan lägger krokben. Ett sådant tillfälle är när det handlar om nyheter som är ganska allmänna, nyheter som inte är framgrävda av den egna redaktionen. Det kan till exempel vara information som kommer i utskick eller pressmeddelanden från kommuner och myndigheter – information som går ut till många redaktioner och alltså inte blir unika.

Problemet med sådana här nyheter som sprids brett, är att de ofta får ett väldigt litet värde för det enskilda mediet. Om det inte handlar om riktigt stora händelser, kan den allmänna kännedomen leda till att något som egentligen berör läsekretsen ganska mycket, får stå tillbaka för en egen nyhet som egentligen inte är lika betydelsefull. Medierna lever på att ha egna nyheter, och även om alla medier vet att deras innehåll måste beröra läsaren, tror jag att det många gånger finns en risk att bedömningen av nyhetsvärdet påverkas av om det är en egen nyhet eller inte.

Den här vanan att försöka hålla på sina nyheter till den betalda utgåvan, tror jag många gånger hamnar i konflikt med önskemål att publicera i snabba medier, som mikrobloggar, bloggar och kanske till och med nätutgåvor. Det är synd, för faktum är att en publicering på till exempel Twitter många gånger skulle kunna gagna det egna mediet stort. Idag fick vi ett embryo till ett exempel som hade kunnat bli stilbildande.

Det var SVT Rapports Mats Knutson som vid 14-tiden igårskrev att fp:s Cecilia Malmström blir ny EU-kommissionär. Hans tweet återsändes (retweetades) av mängder av andra twittrare (över hela världen, dessutom) – några timmar senare skrev någon att åtminstone 10 000 personer haft möjlighet att läsa Knutsons tweet (hittar tyvärr inte den tweeten).

Det här tycker jag är ett alldeles utmärkt sätt att rapportera. Tänk om Rapport gjort som många andra medier nu gjorde och följt upp Knutsons inledande rapportering med pusselbit efter pusselbit? Att Knutson, efter 30 minuter, hade kunna skriva att ”Lär känna Cecilia Malmström” och länka till ett 5-minuters inslag på SVT Play? Ytterligare en timme senare till ett inslag med en intervju med Bildt, Björklund, Olofsson eller kanske Malmström själv? Och så vidare.

Andra medier, som DN och Expressen, tweetade ut länkar till egna artiklar (DN länkade till och med till andra medier – strålande!), men jag har inte kunnat hitta liknande från Rapport (vid en ganska snabb granskning). Det enda som hände därifrån, var att Knutson fortsatte att skriva korta meddelanden om händelseutvecklingen. Och vid 18-tiden, tipsade om att man inte skulle missa Rapport-sändningen 19.30, då Malmström skulle kommentera.

Så Mats Knutsons hoppfulla inledning blev lite av ett magplask. Min visserligen ganska ringa erfarenhet av redaktioner, är den att det går att göra väldigt mycket på väldigt kort tid. Den redaktion som hade velat, hade därför kunnat bli nyhetsledande i dag genom att snabbt och smidigt stegvis följa upp utnämningen av Malmström.

Genom att skriva kortkorta referat och länka till artiklar som skrivs efterhand, skulle många segrar vinnas på en gång.

– rapporteringen skulle få stort intresse
– mediets varumärke skulle stärkas och intresset för detsamma öka
– antalet följeslagare på till exempel Twitter, läsare av en blogg eller annat, skulle öka och delvis bestå
– mediet skulle ha ett stort försprång gentemot konkurrenterna
– intresset från en person i centrum av nyheten, i dag Malmström, att medverka skulle sannolikt kunna bli större i och med mediets tydligt stora intresse i frågan

Över huvud taget, att utnyttja de 140 tecken som ges på Twitter för att förändra sin rapportering, sitt sätt att arbeta och den där inrotade vanan vore kanske inte så dumt? Det kanske till och med skulle få fler i de yngre målgrupperna att uppskatta traditionella mediehus mer?

Kanske gjordes denna rapportering i något medie, i så fall har jag missat det. Tipsa, så länkar jag.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Innehållet i artikeln kan betraktas som både oroande och upprörande, men vad jag vill uppmärksamma är presentationen.

På den positiva sidan: kika in på artikeln, så ser du hur DN samlar länkar till mängder av andra artiklar som berör olika delar av det 138-artikeln rapporterar. Det är inte bara väldigt bekvämt och informativt för mig som läsare, det visar också att tidningen har skrivit en hel del om dessa frågor. Mycket bra, tack för det!

Kolumnen till höger innehåller länkar till artiklar som behandlar näraliggande frågor – mycket bra!

En liknande länklista till källor utanför tidningen vore också välkommet, till exempel till de mest intressanta blogginläggen, till röster för respektive emot med mera – men det får vi vänta på. De länkar åtminstone in via Twingly.

På den inte så positiva sidan: kolla sidhuvudet ovanför artikeln. ”Kultur & Nöje”. Ehhh … jaha, är internet kultur eller nöje? Hur hamnade artikeln i denna sektion?
Om nu artikeln inte passar under politik eller samhälle, borde den hamna under ekonomi. Detsamma gäller alla artiklar om upphovsrätt, naturligtvis. För det är ju vad det handlar om: politik och ekonomi.

Där borde DN tänka om. (SvD verkar svaja: deras rapportering om 138 hamnar under inrikesnyheter, medan till exempel upphovsrättsrapportering kring Google hamnat på Kultur & Nöje.)

Same!? Same?? But?? Different?!?

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin har nyligen börjat twittra, ni hittar honom här. För att vara nybörjare måste jag säga att han gör så väldigt rätt från allra första början, och jag hoppas att det som hände ikväll inte var en engångsföreteelse.

Det ni ser här ovan är alltså en twitterkonversation. Den börjar med (vilket jag inte tagit några skärmdumpar av) att Schyffert twittrar och frågar Helin om han har några enklare arbetsuppgifter åt honom för att han är uttråkad. Helin svarar med att ställa en fråga om ett etiskt spörsmål, jag lägger mig i och så småningom ett par personer till.
Det kan tyckas väldigt simpelt och onödigt, Helin hade alldeles säkert kommit fram till sina beslut utmärkt på egen hand. Så varför är jag då lyrisk, varför är detta så bra?

Aftonbladet är en kvällstidning vars rykte när det gäller just etik inte är det bästa. Att chefredaktören fattar beslut på det här transparenta sättet i realtid kan inte försämra det. Däremot skapa en känsla hos läsarna av att bladet faktiskt bryr sig och tänker. Dessutom kan vissa beslut vara enklare att förstå för läsaren som får följa med på vägen.

Transparens är bra, och en annan gång kanske Helin står inför svårare beslut, och kanske på allvar behöver feedback. Då kommer han också att få den om han visar att han lyssnar.

Helin är ny på Twitter och har inte så många followers. Jag är ganska säker på att han kommer att få massor ganska snart, och då kommer också antalet personer som kan ge input och åsikter att öka. Han kommer att få tips, och han kommer att få kniviga frågor. Om han besvarar dem lika öppet och rakt som han förde den här diskussionen ikväll – då kommer hans trovärdighet och därmed Aftonbladets trovärdighet att öka big time. Helt enkelt. Och efter kvällens lilla konversation fick han också en del credd:

Tidigare har jag bloggat om Expressens twittrande och gjort en intervju med Thomas Mattsson som ni hittar här.

Uppdaterat: Här är artikeln som twitterdiskussionen handlade om.

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Helin twittrar etik, Twitter, Aftonbladet

Same!? Same?? But?? Different?!?

Så kom ett mail igen, från Filters Ivar Ekman. De har lyssnat. Och lagom till rättegången mot The Pirate Bay har de lagt ut den mastondontlånga artikeln Snedseglaren på sin sajt. Den publicerades i Filter i slutet av förra året.

Har du inte redan läst den på papper, eller fått tag i den på annat sätt föreslår jag att du sätter dig riktigt bekvämt och klickar på den här länken. Det är en genomarbetad, välskriven och högaktuell text som främst handlar om den fjärde piraten, nämligen Carl Lundström. Om hans bakgrund i olika nationalistiska organisationer, om hans barndom, Wasabrödsarvet och om hur han kom att bli vad åklagaren anser vara delägare i The Pirate Bay.

Det är synd att tidningen inte finns i butik längre, för jag misstänker att det finns några som skulle rusa till Pressbyrån och försöka få tag i ett nummer efter att ha läst på nätet. För att vissa texter gör sig bättre i print. Lite synd är det också att den här texten inte funnits ute på nätet längre eftersom den skulle varit ett viktigt inslag i TPB-diskussionen som redan pågått därute i ett par veckor inför det stora spektaklet.

Men som vi säger – bättre sent än aldrig. Läs nu, om Snedseglaren.

Uppdaterat: Nu är hela artikeln Snedseglaren publicerad på svd.se, men uppdelad i fyra avsnitt. För den som vill ha det lite mer lättläst kanske. Här hittar ni del ett, två, tre och fyra.

Läs även andra bloggares åsikter om The Pirate Bay i Filter

Same!? Same?? But?? Different?!?

För bara tre veckor sedan fick Thomas Mattsson på Expressen en eloge för sitt twittrande och kanske mest för att han använde sig av mikrobloggarna – för han använder både Bloggy och Twitter – på “rätt” sätt.

Eftersom Thomas Mattsson är en av de chefer i gammelmedia som är flitigast på att använda sociala medier, han både bloggar och mikrobloggar utan hejd, så har jag tagit pulsen på honom. Man kan säga att min frågeställning fortfarande är “Till vad ska man egentligen ha Twitter”.

Jag delade upp frågan i några andra, här får ni SSBD Exclusive, Mattsson om Expressens mikrobloggande:

Hur länge har ni twittrat?

- Expressen har twittrat i cirka en månad.

Är det ett gemensamt beslut eller är det slumpen att exempelvis du och wiman blivit twitterfantaster samtidigt?

- Både och. Inom affärsområdet Digitala Medier försöker vi etablera Expressen.se och Expressen.tv på olika plattformar för att öka räckvidden, men också för att få mer input tillbaka. Exempelvis fick vi konkret feedback på en fråga om hurvida Experssen.se bör börja erbjuda nyhetsbrev per epost igen. Vi uppmanar andra avdelningar att också kommunicera via mikrobloggar, och både Kulturen och Ledare är entusiastiska och har egna eldsjälar som driver på utvecklingen internt inom företaget. Jag tror att man kan ta övergripande beslut om exempelvis automatiserade flöden, den grafiska profilen på sidorna och så vidare… men det är svårt, för att inte säga ogörligt, att i nuläget beordra fram ett engagerat mikrobloggande om inte redaktörerna själva ser fördelen med den kanalen.

Hur många medarbetare Twittrar? ( i eller om jobbet alltså)

- Cirka ett tiotal om man uppskattar hanteringen av flödet från Nyheter, Ledare, Kultur och Hockey och det antal personer som på något sätt är involverade. Men det handlar förstås inte om heltidstjänster. Vi har dessutom flera tunga beslutsfattare som är medlemmar av Twitter och Bloggy som exempelvis redaktionscheferna Viveka Hansson på tidningen och Anna Rastner på tv-verksamheten, liksom Mattias Carlson som är biträdande chef för Digitala Medier. Min uppfattning är att man bör testa exempelvis Twitter för att förstå den kommunikationen, men sedan måste chefer och medarbetare själva avgöra hur de fördelar sin tid mellan broadcast tv-kanaler, bloggar, papperstidningar, nyhetssajter, mikrobloggar, databaser, mobila plattformar, traditionellt telefonerande… och så vidare.

Kan du säga någon konkret vinst eller fördel med Twittrandet?

- Jag håller mig uppdaterad både om kollegors förehavanden och om vad som skrivs i andra medier. Twitter ersätter väl inte en RSS-läsare fullt ut, men det ger mig en överblick till som jag saknade tidigare. Det är möjligt att etablera nya kontakter och skapa nätverk inom digitala medier, som annars kanske fordrar att man åker på konferenser eller gör studiebesök. Det är också bra att via Twitter kunna sprida information om Expressen.se som kanske annars bara kan publiceras i min blogg. Men, och det vill jag poängtera, mikrobloggandet aktualiserar behovet av en policy för sociala medier och hur man använder dem. Det tar faktiskt en hel del tid att bara lösa flödena, och att sen kommentera inlägg på arbetstid är något som man möjligen bör fundera kring… är det rimligt att anställda gör ett stort antal publiceringar på de här plattformarna när de ska jobba? Jag köper argumentet att man “måste vara där för att förstå”, men det är inte liktydigt med att använda tjänsterna hela tiden. Det beteende vi ser nu är möjligen resultatet av vad man kallar för en “omogen marknad”, vi accepterar ju inte längre att man för privatsamtal i telefonen under stora delar av en arbetsdag, och det kommer nog att sätta sig.

Vad är poängen med dina “mikroblogg exclusive”?

- Jag tänker så här: Jag skriver “Bloggen om Expressen.se” och den handlar bara om verksamheten affärsområdet Digitala Medier. Det är ingen name dropping av kändisar eller medieprofiler som jag kommer i kontakt med i tjänsten, den ger heller ingen inblick i mitt privata liv som småbarnsfar som lämnar på dagis fem dagar i veckan. Jag har valt att låta “Bloggen om Expressen.se” bara vara en informationskälla för branschmedier, medieförmedlare, annonskunder, konkurrenter och medarbetare. En konsekvens blir då att bloggen blir ganska… tråkig. Rimligen läses den bara av just de målgrupper som jag beskrev. En annan slutsats är att den som följer mig på Bloggy.se eller Twitter.com säkert också tillhör ungefär de målgrupperna. Och då tycker jag att jag kan bjuda på förhandsinformation, mikrobloggandet fungerar som en sorts löpsedel för den traditionella bloggen och kan därmed också jämföras med exempelvis SMS-flashar för vår nyhetsbevakning.

Skillnad mellan Twitter och Bloggy?

- Min amatöranalys säger mig att Twitter mer fungerar som uppdatering av medlemmarnas status, och Bloggy lockar fler att diskutera. Man kan förstås använda dem som vice versa, men de personer som jag följer Twitter respektive Bloggy förefaller använda dem så.

Har du nåt annat du gärna vill säga om mikrobloggande?

- Plattformarna måste snart erbjuda bättre möjligheter att sortera flöden. Det är orimligt att Facebook klassar alla kontakter som “vänner” utan gradering mellan familj och släkt och kollegor och bekanta, men det kommer över tid bli lika oöverskådligt att inte enkelt kunna sortera mikrobloggarnas flöden.

Och sist – det är ju kalasbra med rapporteringen från kulturredaktionen om kulturutredningen – men vad är poängen när man har 213 followers?

- Tvärtom. Den dag kulturrredaktionens mikroblogg när 213 000 personer ska vi editonera den, bryta ner flödet till fler och mer nischade ämnesområden, försöka bli mindre allmänna och mer specificerade. Jag kan inte kvantifiera någon nedre gräns på antalet mottagare, men jag kan slå fast att jag egentligen inte vill ha stora generella bloggar och mikrobloggar. Hellre många små som ger sina respektive läsare exakt vad de efterfrågar från Expressen. Men det här är förstås ett resonemang nu, i februari 2009, och förutsättningarna kan ju förändras. I princip är det ju inga andra stora etablerade medier som ens testar mikrobloggar nu, så konkurrensläget lär säkert hårdna vad det lider.

Med det säger jag tack till Thomas Mattsson och hoppas att han kan ha rätat ut en del frågetecken och kanske inspirerat andra att ge sig ut i Bloggysfären.

Och för dig som fortfarande känner att du inte alls begriper vad mikrobloggande handlar om rekommenderar jag den här guiden för dummies.

Läs även andra bloggares åsikter om Mikrobloggar, Thomas Mattsson, Expressen, Twitter

Same!? Same?? But?? Different?!?