Bra


19
Dec 10

Istället för veckobrev – #prataomdet

Vissa rörelser kan inte förutses.
Några få personliga tweets kan utlösa jordskred, öppna dammluckor, släppa ut odjur.

Det är precis vad som hände den gångna veckan, och det är anledningen till att det inte blir någon veckosammanfattning i vanlig ordning.
Jag har helt enkelt hamnat någonstans i stormens mitt, och ägnat all min vakna tid de senaste dagarna åt #prataomdet. Därför har jag inte lyckats ha den koll på mitt övriga flöde som jag brukar och som är nödvändig för att kunna ge er relevanta länkar om branschhändelser. För det ber jag om ursäkt.
Istället ber jag att få låna er tid några minuter, för att berätta vad det är som har hänt. Försöka förklara vad #prataomdet handlar om. Från mitt perspektiv.

Det började i tisdags kväll. Johanna Koljonen – @jocxy på Twitter – twittrade om sina erfarenheter. Minnen som väcktes till liv då hon funderade över anklagelserna mot Julian Assange, och smutskastningen av de anmälande kvinnorna.
Hon berättade öppet och naket om hur hon haft sex med äldre man, att hon ville, men att han någonstans i mitten bröt deras gemensamma överenskommelse om att använda kondom.
Hon resonerade kring bristen vi har på ett språk för att faktiskt prata om sex. Om bra sex, om dåligt sex, om gråzonerna mellan övergrepp och ömsesidig sex.

Hon fick mängder av respons. Hejarop, pepp och rekommendationer. Och någonstans där, sent i tisdags kväll, föddes idén att skriva om detta. På många ställen, samtidigt. I etablerade medier. Under onsdagen började ett löst nätverk att ta form. Skribenter och redaktörer försökte samordna publicering av artiklar på temat #prataomdet. Vi började skriva och läste och kritiserade varandras texter.
Många av oss var rädda, men i det större sammanhanget blev det lättare att berätta om våra egna upplevelser, det kom inte längre att handla om oss var och en, eftersom våra upplevelser sattes i ett sammanhang. Vi var också eniga om att de personliga berättelserna behövdes. De personliga berättelserna är vad som skapar igenkänning. Det är först när läsaren kan identifiera sig med det berättade som budskapet riktigt når fram.

På torsdagen twittrade även jag. Jag delade med mig av mina erfarenheter av sexuella trakasserier, främst i mediebranschen. Jag använde taggen #prataomdet. Dammluckorna var öppna. Odjuret utsläppt. Parallellt med att jag twittrade om mina upplevelser började många, många andra att berätta. De använde taggen #prataomdet och de berättade om sexuella övergrepp, våldtäkter, trakasserier, dålig sex, och om skuld och skam.

Vi satte upp en blogg för att kunna länka till våra texter, och till andras. För det inte bara twittrades. Det bloggades också. Våra mejlboxar började fyllas med berättelser från personer som kände igen sig, som hade liknande erfarenheter, människor som ville #prataomdet.

Jag satt halva natten och läste texter, vi kontaktade olika tidningar och sajter för publicering av texter och på fredagen började journalisterna ringa. Alla ville skriva om #prataomdet. Vi flyttade bloggen till prataomdet.se, fortsatte ha koll på twitterflödet och fångade upp och länkade till bloggposter som skrevs. Vi pratade med medier och vi fortsatte fila på våra egna personliga texter. Vi påbörjade också översättning av texter till engelska eftersom #prataomdet rönte internationellt intresse, genom hashtaggen #talkaboutit.

Igår lördag, satte vi upp en sida på Facebook, som fick över tusen fans under gårdagen. Och mejlen fortsatte att strömma in. Bloggposterna, twittrandet och kommentarerna kom i en aldrig sinande ström.

Samtidigt publicerades Johanna Koljonens artikel i Dagens Nyheter. Den text vi hade trott skulle vara startskottet för den eventuella rörelsen.

Men den var redan igång. Den lever sitt eget liv. Det pratas om #prataomdet långt utanför Twitter och det står alldeles klart att det finns ett stort mörkertal, att det finns ett uppdämt behov av att prata om sex. Om sin egen roll, om skuld, om preferenser, och om svåra övergrepp.

Idag, i morgon och resten av veckan kommer texter att publiceras som handlar om att #prataomdet, i mängder av svenska medier. Vårt nätverk består av ett flertal skribenter. Kvinnor, män, homosexuella, heterosexuella, med erfarenheter av olika slag. Vissa är offer, andra förövare, andra har alldeles vanliga erfarenheter i gråzonen.
Mina egna texter kommer att publiceras i morgon på Dagens Arena, Medievärlden och i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda.

Om du är redaktör för en tidning och vill publicera en artikel – hör av dig, vi levererar.

Jag kan ärligt säga att jag för stunden är alldeles för insyltad för att kunna se nyktert på eller ha någon vettig analys om det som händer. Det enda jag vet är att det är stort. Att det är unikt, det som händer nu. Att gå från ingenting till folkrörelse på ett par dygn, på grund av människors behov av att #prataomdet.

Vi i nätverket är alla individer, som talar för oss själva. Det vi gör är inte att ta ställning i en rättsprocess. Vi försöker hitta ett språk, sätta ord på sådant som trots det öppna samtalsklimat vi tror oss leva i ändå är så svårt att prata om.
Eftersom vi fått sådana enorma, helt oförutsedda mängder respons jobbar vi på att organisera oss. Definiera vår roll. Förutom att naturligtvis förvalta de kanaler vi redan figurerar i. Håll koll, all information kommer att finnas på prataomdet.se.

Sist vill jag tacka alla fantastiska, modiga och starka människor som #prataromdet. Mina superlativ räcker inte för att uttrycka det jag känner för er. Tack.

Prataomdet.se
Prataomdet på Twitter
Prataomdet på Facebook


Flattr this


7
Apr 10

Sofia Mirjamsdotter nominerad till Årets branschpersonlighet

Min vän och medredaktör här på SSBD, Sofia “Mymlan” Mirjamsdotter, har nominerats till Årets branschpersonlighet!

Ur Stockholm Mediaweeks pressmeddelande:

“Fem personer är nominerade i kategorin Årets Branschpersonlighet. Kriterierna i tävlingen och gemensamt de nominerade är att de är personer som har varit tongivande på den svenska mediemarknaden, väckt känslor och engagemang, varit nytänkande och innovativa samt flyttat fram positionerna för den svenska mediemarknaden.”

Övriga nominerade är:

  • Manfred Aronsson – vd för MTG TV
  • Michael Grimborg – försäljningsdirektör TV4
  • Gunilla Herlitz – publisher Dagens Nyheter
  • Thomas Mattsson – chefredaktör Expressen

8
Feb 10

Dags att hacka SVT

Sveriges Radio blev första nordiska public serviceföretag att öppna sig mot tredjepartsutvecklare genom att släppa ett publikt APIMusic Hack Day Stockholm förra helgen. Jag kunde tillsammans med Josefina Moström och Magnus Suneson från SR’s webbutvecklingsteam stolt bevittna hur det byggdes nya sätt att ta tillvara SR’s innehåll. Du kan läsa mer om SR på Music Hack Day och vilka nya tjänster som såg dagens ljus här.

Som föregångare och förebild till öppna public serviceföretag är BBC som sedan november 2004 har bjudit in externa utvecklare under rubriken “use our stuff to build your stuff…”

Varför ska public service och andra företag erbjuda öppna APIer?
Främst av två enkla skäl: För att man som företag aldrig kommer att ha varken tillgång eller resurser till all innovation internt, men framför allt för att öka räckvidden genom att nå fler användare. Som ett exempel på styrkan av öppna APIer kan nämnas onlinemusiktjänsten Last.fm som får över 45% av sin trafik, 6,2 milj besök/mån, via tredjeparts APIer! (PDF)

I Stockholm hölls nyligen DagsVara, en konferens för mediebranschen med fokus på inspiration och innovation. Där lyssnade jag bland andra på Thomas Porsaeus, Strateg på SVT. Thomas har som en av sina främsta uppgifter att öka SVT’s räckvidd, att vara marknadsledare säger han är en överlevnadsfråga för SVT.

Thomas talade mycket om utmaningarna för SVT i ett medielandskap där tittandet har blivit unikt och individuellt, ensamtittandet ökar medan primetime blir kortare och sprids ut över dygnet med allt senare vanor. Enligt honom har on demand-tittande en årlig tillväxt på 60-70%, vilket gör att det är allt svårare att samla tittare kring lägerelden. Det vill säga att få människor att titta tillsammans. Han poängterade också vikten av sociala medier som gör det möjligt att förmedla en större nyhetsupplevelse.

Det var just igår under melodifestivalens första deltävling som jag tänkte speciellt på Thomas, lägerelden, och öppna APIer. Igår kunde nämligen tittarna för första gången följa melodifestivalen på Twitter – på Text-teve sidan 198. Nu har jag varken teveapparat eller är ett fan av melodifestivalen, utan förlitade mig helt på att mitt nätverk skulle rapportera det bästa och det sämsta från kvällen. Det gjorde jag genom att hålla ett halvt öga på kvällens hashtag (=sökord) #Mel2010 på Twitter.

Behovet av att samlas kring lägerelden har bevisligen inte minskat kunde jag konstatera, bara tagit andra former. #Mel2010 löpte stundvis mer eller mindre amok, en kort stunds frånvaro från flödet kunde resultera i över 1100 nya olästa twittermeddelanden, så kallade “tweets”.

Tanken med lägerelden och interaktivitet med tittarna från SVT’s sida var därmed god, men reaktionerna på genomförandet lät inte vänta på sig. Joakim Jardenberg var snabb på att kommentera och sammanfatta dem föredömligt.

Inte minst riktades kritik mot att det flöde som visades i Text-teve bestod endast av tweets från Annika Lantz och Ebba von Sydow. Lägereldseffekten uteblev alltså för dem som bara följde flödet via teven.

När väl SVTPlay’s iPhone applikation har landat i iTunes, rekommenderar jag Thomas att slå en signal till Josefina och Magnus på SR och snacka öppna APIer. Med en öppen API får vi kanske chansen att på riktigt samlas kring nästa lägereld, och kanske även äntligen få hjälp att finna lösning till taggning av innehåll, enligt honom en högt stående punkt på användarnas önskelista.

Dags att hacka SVT.


4
Dec 09

Att ge tipsaren den credd hon förtjänar

Tidningen Norran släppte i dagarna sin satsning “Eredaktion”. Kort sagt en öppen redaktion, där läsarna får ta del av morgonens pm, bidra med synpunkter och tips via chatt på norran eller via facebookpage, twitter eller bloggy (men länken dit verkar inte fungera?). Branschmedia har skrivit om det och hela saken är givetvis berömvärd.

Men allra mest är det pedagogiskt smart lanserat av chefredaktör Anette Novak. Hon har tagit ordentligt med tid för att skissa, förankra och genomföra idén och initiativet passerar nu genom hela redaktionen. Med start i pappersredaktionens morgonpm, via de dagliga rutinerna med casesökande, genom webbredaktionens behov av snabba eftersökningar och tips.

Det tydliggör för hela tidningen hur den sociala webben inte är förbehållet en webbredaktion, lika lite som mejl är det. Det medvetandegör att den sociala webben är ett verktyg, mer än en plikt. Och det gör arbetet enklare. På samma sätt som redaktioner alltid poängterat vikten av att “finnas ute bland folk” tillgängliggör man nu sig för synpunkter och dialog.

Mest imponeras jag dock över beslutet att ge dem som hjälper redaktionens arbete en egen byline. Det är att på riktigt visa hur oumbärlig läsarmedverkan är för att göra bra journalistik.

För några veckor sedan skrev jag en artikel om hur en av våra läsare avslöjade Jonas Gardell. Kvällen innan hade vi utlyst en chatt när SVT sände en debatt mellan Gardell och Katolska kyrkan. Konflikten gällde ett inspelningstillstånd i Vatikanen som Gardell påstod sig ha fått, men sedan dragits tillbaka. Debatten inleddes med att Gardell visade upp beviset; ett inspelningsintyg från Vatikanen. Direkt var det en läsare, “Tobias H”, som i vår chatt bestämt hävdade att det där var en vanlig pilgrimsaudiens. Han översatte texten från italienska och menade att i vilket fall knappast handlade om inspelningstillstånd.

Dagen efter kollade vi upp saken med Katolska kyrkan som bekräftade “Tobias H”:s uppgifter. Avslöjandet var ett faktum. Jonas Gardells “bevis” var inte något bevis.

När jag skulle sammanställa artikeln försökte jag ge vår läsare så mycket credd som möjligt. Utan hans medverkan hade vi aldrig haft något att skriva om.

I den kontexten är Norrans nya policy befriande. Den ger den credd läsaren bör ha (om hon vill ha den). Den tydliggör det kollaborativa arbete som journalistik alltid har varit. Den gör läsaren stolt. Läsaren kommer med det avgörande tipset, leder oss till rätt personer, kanske till och med gör själva avslöjandet. Den kvarstående uppgiften är egentligen den minst glamourösa (men nog så viktig), att få uppgifterna bekräftade.

Norrans sätt att oftare påminna om det här beroendet är riktigt imponerande. Lyckas vi sedan översätta det till digitala relationer har journalistiken kommit en bra bit på vägen till att bli så relevant den behöver vara. Även i den digitala eran.

/Emanuel Karlsten


27
Nov 09

Rätt låt vann – därför var det rätt att ge Stora Journalistpriset till Kinga Sandén

Igår landade Sydsvenskans utrikesredaktör Stora journalistpriset som Årets förnyare. Hon gjorde det i kamp mot Newsmill och Språktidningen.

Juryns val har mötts med olika reaktioner: på Twitter haglade gratulationerna tätt igår kväll, men bland annat på Mindpark är Joakim Jardenberg kritisk och skriver att Newsmill borde ha fått priset. Bland annat skriver han att de till skillnad mot många mediehus tar konsekvenserna av utvecklingen och att Newsmill kommer att ha mycket större betydelse för den framtida medieutvecklingen.
Dagens Media å sin sida har idag på sin sajt en löjligt tendentiös omröstning om “Vann rätt person”, där ja-alternativet är det löjliga påståendet ”ja, utan twitter ingen bra journalistik”: trots denna larviga formulering, har Newsmill i nuläget bara tre procentenheters försprång.

Men är Kinga Sandén rätt mottagare av Stora Journalistpriset? Jag törs påstå att det finns inslag av förnyelse som inte riktigt kommer fram i juryns motivering, som i mina ögon är viktigare än den förnyelse juryn nämner. (Juryns motivering: För att hon i realtid med hjälp av Twitter hittar svåråtkomliga källor och information i utrikesjournalistiken och vidgar världen för läsarna.)

För Kinga Sandéns rapportering via Twitter handlar om en perspektivförskjutning och positionsförflyttning som är väldigt viktig.

Till att börja med, perspektivförskjutningen.
När Sandén skriver (mer eller mindre) direkt om vad som händer och vad hon ser, suddar hon delvis bort sig själv som filter. Det handlar om direktsändning via text. Det innebär att Sandén frånsäger sig möjligheten att själv tolka, sammanfatta och koppla ihop olika händelser till en sammansatt historia eller berättelse. Vi som följer rapporteringen får dels en renare bild av vad som händer, dels får vi själva stå för sammanfattning och tolkning. Och det är viktigt att den typen av journalistik också finns.

Positionsförskjutningen, då.
Genom att Kinga Sandén finns allmänt tillgänglig på Twitter, både att läsa och att kontakta, dessutom mitt under rapporteringen, flyttas Sandén närmare läsaren. Journalisten slutar att vara en officiell förmedlare och blir istället en del i läsarens grupp. Nära, kontaktbar.

Allt detta möjliggörs av Twitter, men det är inte Twitter som är centralt, det är de möjligheter realtidsverktyget ger. Det tycker jag att juryn missar i sin motivering: ta bort ordet ”med hjälp av Twitter”, och motiveringen skulle lika gärna ha kunnat gälla ”Årets utrikeskorre” eller så.

Förnyelsen är filosofin, inte verktyget. Och det är den filosofin som gör att Kinga Sandén väl förtjänar sitt pris.

Sofia Mirjamsdotter har skrivit en kortare kommentar om Kingas vinst i Bloggvärldsbloggen, och innan pristagaren var offentliggjord skrev både Sofia och Emanuel Karlsten varsin text på Newsmill om varför Kinga var rätt person att få det prestigefyllda priset.