Dåligt

Analyserande / Dåligt / Nytt — Samesamebutdifferent — 16 Comments
25
Nov 08

Myten om kontroll över sitt medievarumärke

En av mina käpphästar när jag pratar sociala medier med företag är att ingen någonsin haft kontroll över sitt varumärke; och i sociala mediernas tid har man det ännu mindre. Det viktiga blir att förändra sin inställning och inse att man är delägare till sitt eget varumärke – och därmed också bara delvis den som fyller det med värde. Positivt är att det är ens konsumenter som kan vara medskapare av värden för detta – om man som företag eller organisation väljer att göra rätt.

Det är inga nya farhågor. I maj skrev vi om det i och problematiserade det utifrån interlänkning och target marketing utifrån den som länkar till artikeln.

Tyvärr har ett antal medieföretag det gamla sättet att se på kontroll – och nu senast är det branschorganisationen för danska tidningar som försöker att förbjuda “djuplänkning” av artiklar. Framförallt är det mot Google News och liknande mer automatiserade nyhetshubbar som danska publicister vänder sig mot men principfrågan innebär att det kommer att drabba alla de som väljer att använda länkar till en tidnings artiklar. Via Peter Sverre kan man läsa att:

Hvis de vil benytte danske avisers stof, så er der tale om en forretningsmæssig handling, og så er der et økonomisk mellemværende mellem Google og aviserne

. Ska man dra detta till sin spets så handlar det alltså om att den som tjänar pengar på sin sajt ska inte ha rätt att djuplänka till danska tidningars enskilda artiklar. Det innebär helt enkelt att om jag vill länka till artikeln i SvD där Nils-Petter Sundgren vill införa ungdomsfria biovisningar så skulle jag bara få länka till Svd.se. Så skulle det också vara på Google News: gissningsvis skulle rubriken kanske få vara med men länken skulle gå till förstasidan. Man kan undra hur det hela skulle ställa sig när det gäller Knuff.se, Bloggportalen och andra hubbar som djuplänkar till artiklar på grund av att bloggare djuplänkat i sin tur.

Självklart har det mött motstånd även från journalister trots att även journalistförbundet går på samma linje vilket Mediebloggers återpublicering av ett svar från förbundets jurist visar, där hon försöker att blanda in aspekten om “lojala” länkningar:

Der kan linkes frit til hovedside, hvis det er konkret begrundet. Opbygges der en samling, som mere eller mindre bliver formålet med din hjemmeside, er det noget andet. Så er det udenfor citatreglen og kan også være i strid med markedsføringsloven. Der kan dyblinkes, når linket er loyalt. Loyaliteten vurderes efter de samme kriterier som det lovlige citat.

Onekligen kan man fundera som Medieblogger ovan: en länk är väl en länk? Det finns ett antal historiska exempel på liknande försök att förhindra att användare, konsumenter och framförallt bloggare kan använda djuplänkning. Senast var då SF Bio valde att förhindra sajter att plocka ner deras tider och på så sätt ge människor möjligheter att se mer bio – något Vassa Eggen påpekade var galet och som jag också ansåg vara dålig varumärkes- och kundvård. 2006 hade Coop en märklig länkpolicy som jag uppmärksammade här. 2004, då Sverige knappt visste vad bloggar var hade man i USA samma problematik – bland annat valde Fast Mag att hålla en hård länkpolicy tillsammans med ett antal andra. (Fyll gärna på med exempel i kommentarerna).

Problemet är helt enkelt att en sån oerhört hårdför länkpolicy, som är i fullständig otakt med teknisk utveckling och användarens respektive läsarens beteenden skyndar på traditionella mediers svanesång. Vassa Eggen beskriver det med att tidningarna

fortsätter den obönhörliga lämmelmarschen mot stupet.
Tramp, tramp, tramp, tramp.

Den skapar ett nytt gap mellan å ena sidan hårt kämpande traditionella media och å andra sidan snabbfotade nya mediekanaler. Det som främst traditionella medier inte förstår (men ibland även glöms bort av bloggare och andra) är att de två är beroende av varandra mer och mer. Det sker ständigt en ökad synkronicitet mellan å ena sidan mediernas nyhetsrapportering och bloggares postningar, vilket båda har nytta av; tekniskt via Twingly och liknande funktionalitet men också via noder som Knuff med flera. RSS-tekniken innebär möjligheten att plocka ner alla publicisters enskilda postningar och artiklar och skapa ett eget nyhetsflöde på sin egen sajt – dock är det sällan som någon väljer att stoppa in hela artikeln i sin blogg.

Svenska tidningar har förstått det – och använder det. Aftonbladet väljer att lyfta upp ett antal bloggar, direktlänkat med bild, till relevanta postningar. Fler och fler väljer att använda sig av Twingly eller liknande pingback-tjänster. SvD och kvällstidningarna skriver ofta en uppföljande artikel om vad bloggare skrivit (exempel dock utan länkar vilket är förhoppningsvis förbättras) om huvudartikeln: en uppföljningsartikel som är mycket läst och uppskattad, inte bara av de bloggare som är med i den. Svenska tidningar valde också rätt tidigt att använda sig av bloggformatet även hos sina krönikörer. Och Newsmills grundläggande tanke bygger mycket på länkar både till och från bloggosfären.

Det handlar helt enkelt om en ytterligare marknadsföringskanal – där både den som marknadsför och den som marknadsförs vinner: den första genom att det skapar mervärde för hans eller hennes besökare, den senare för att den får besökare från den förstas sajt. Att då förbjuda djuplänkningen innebär snabbt att få kommer att klicka på någon länk som hänvisar till en artikel – då man vet att man måste leta efter artikeln på tidningens sajt.

Ett sånt här förslag, liksom de tidigare diskussioner som förts runt en del tidningars val att rumphugga sina artiklar på nätet och hänvisa till papperstidningen, är möjligen kortsiktigt fruktbart (även om ingen kan bevisa att det senare faktiskt ökar papperstidningens upplaga) men långsiktigt att döda sitt varumärke. För det problem som danska tidningar eller vilka tidningar som helst kommer att stöta på är att när de väljer att förhindra djuplänkning så kommer någon annan att starta en tjänst där det går att länka direkt till artikeln; det kan vara en rewrite, det kan vara en egen nyhetsredaktion – men någon kommer att göra det. Och skratta hela vägen till banken. Det är samma problematik som skivbranschen missade och som gjorde att ett datorföretag, Apple, tog kakan vad gäller digital musikförsäljning via sitt iTunes. Och det har klara kopplingar till de heta diskussioner som pågår i alla medier, både de traditionella och de nya medierna, om upphovsrätt och IPred.

Vinna-eller-försvinna-frågan blir: ska man låta en princip döda eller hitta nya vägar för att än en gång gå i takt med utveckling och konsumenternas/läsarnas beteenden? Vill man fortsätta att försöka kontrollera sitt varumärke på bekostnad av sina läsares vilja att interagera med varumärkets produkt: i det här fallet artiklar och innehåll?

Eller vågar man att förändra sin syn på sig själv, sitt medievarumärke och sina läsare och därmed bli en del av den nya medievärlden?

Uppdaterat: Sofia har skrivit en mer personlig postning om länkkärlek. Som ändå har väldigt mycket att göra med ovanstående.
Jeff Jarvis uppmärksammar det hela precis som Twingly. Jason Fry skriver redan 2007 om det belgiska exemplet. Journalisten tar upp frågan precis som Medievärlden.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Dåligt / Nytt — Samesamebutdifferent — 33 Comments
21
Nov 08

Censurera kommentarer är en dum idé

I postningen Kommentera Kommentarerna väljer Sofia och SSBD att ta ställning i en öppenhetsfråga. Det är knappast någon osäkerhet om var vi står när det gäller balansen mellan nät och papper.

Tidningen BLT (Blekinge Läns Tidning) har börjat att sätta in en “läs mer i papperstidningen” på sina artiklar på webben, artiklar som numera är minst sagt rumphuggna.

Vi vill bara kort säga: Gör om, gör rätt! Att sabba för nätläsarna kommer inte att hjälpa BLT:s överlevnad.
Att ignorera, censurera och inte ta diskussionen med dem kommer att kraftigt förstöra läsarnas förtroende för tidningen, som i detta vansinniga exempel:

Jocke Jardenberg har hittat, och skärmdumpat ett flagrant exempel på censur:

Före:
null

Efter:
null

Att en tidning väljer att censurera kommentarer som faktiskt diskuterar och kritiserar tidningens handlande är skrämmande. Man får onekligen något riktigt illasmakande i munnen, en känsla av Pravda och Nordkorea. Det är fegt, det är ovärdigt en tidning i Sverige 2008.

Förhoppningsvis är det ett misstag som BLT inser att de bör be om ursäkt för. Vi ser fram emot att se ansvarige utgivare Kerstin Johansson blogga om tilltaget, inte minst mot bakgrund av detta som hon skrev så sent som i tisdags.

Hon citerar Mackenzie Warren, Director of Digital Content, som under en föreläsning sagt så här:

- Samtalet pågår därute, med eller utan din medverkan. Att ignorera dem utesluter dej bara från att vara delaktig, menade James Lenahan, Strategic Development Manager och avsåg de så kallade sociala medierna: Facebook , Youtube och drösvis med andra där folk umgås, debatterar, kommenterar, lägger upp bilder, delar med sig och är – sociala.
Hans poäng är att tidningarna också måste bli sociala medier där läsarna kan samlas och bli delaktiga.
- Det är läsarna som är experterna. Låt dem debatter och bjud in dem att dela med sig. “Conversation is messy; welcome the noise”. Det är en del av demokratin.

Kerstin avslutar inlägget (som skrevs under en studieresa i USA med syfte att läras sig en del om vad som händer i branschen där borta, inte minst gällande sociala medier) så här: “Här är våra kollegor i full sving som sociala medier: det är bara att lära och ta efter. ”

Ja Kerstin. Nu har du världens chans att visa vad du lärt dig. Welcome the noise! Ta diskussionen!

Uppdatering: Medievärlden har skrivit och talat med Calle Mathisson som fattade beslutet att plocka bort artiklarna. Argumentet: “Man ska hålla sig till ämnet”. Inte helt tillfredsställande…

Dåligt / Nytt — Sofia Mirjamsdotter — 27 Comments
14
Nov 08

Den fascistoida bloggosfären

I går skrev Niclas en postning utifrån Bo Rothsteins debattartikel i GP, där Rothstein skriver om bloggosfären, bland annat att: “Nu är spärrarna borta och att titta in i denna sfär är som att öppna locket till en kloakbrunn.”
Något som Niclas i sin postning kommenterade så här: “Men att välja att döma ut bloggandet som en fiende till deliberativ demokrati när det handlar om en sfär som består av bara i Sverige närmare 300 000 entiteter är minst sagt svagt argumenterat.”
Niclas reagerar således – precis som många andra bloggare gjort – mot det faktum att Rothstein generaliserar och dömer ut hela bloggosfären baserat på några få lästa inlägg. Martin Jönsson skriver så här:

Det Rothstein missar är framför allt följande:
1. Det stora demokratiska värdet med bloggande och sociala medier är att alla har en möjlighet att uttrycka sig. Sedan kommer inte allt som uttrycks att vara vackert, subtilt och elegant – demokratiyttringar är inte alltid det – men det förtar inte det grundläggande demokratiska värdet.
2. Hat och kränkningar kan ta sig många uttryck, inte bara på nätet. Men bloggande under eget namn står inte för den värsta delen: snarare är det något som tenderar att självsanera sig alltmer efter hand.
Jag försvarar inte personangrepp, om Rothstein nu drabbats av sådana. Men det förvånar mig att han använder det som grund för att spy galla på hela den användarskapade medierevolution som bloggandet faktiskt innebär.

Hur som helst. Jag skrev ett mail till Bo Rothstein, där jag erbjöd honom att bemöta Niclas postning i ett gästblogginlägg. Det var ett vänligt mail och jag förklarade att vi gärna publicerade också åsikter som skiljer sig från våra då vi tycker att demokratidebatten är viktig och intressant.
Rothstein svarade synnerligen häpnadsväckande, och den enda slutsats som kan dras av den mailväxling som sedan pågått mellan Rothstein och Niclas är att Rothstein anser att i princip hela bloggosfären är rasistisk och antisemitisk.

Rothstein inte gett sin tillåtelse för oss att publicera hans mail eller delar av dem. Men med tanke på de anklagelser han riktar mot bloggosfären i allmänhet och Niclas i synnerhet är det svårt att låta bli att faktiskt referera till dem. Att anklaga någon för att uppmuntra antisemitiska strömningar och rasism är nästan lika allvarligt som att angripa någon med rasistiska påhopp, och definitivt allvarligare än att i raljerande ordalag be någon suga ens kuk.

Utan att direkt citera (vilket hade känts sjystare med tanke på minimerad risk för feltolkning) ska jag ändå försöka sammanfatta Rothsteins budskap till oss:

Han säger sig vara chockad och menar att bloggandet är en fara för demokratin och en potenitell grogrund för rasism. Han menar vidare att epitetet “stinkande kloakhål” var för snällt. Efter att ha läst de bloggar som kommenterat hans debattartikel menar han att detta kloakhål dessutom har fascistoida tendenser. Detta baserar han på att endast en av tio bloggare som kommenterat hans artikel öppet tagit avstånd från rasism. De som inte sagt ett ord om vare sig judehat eller rasism är alltså enligt Rothstein smygrasister.

Han anser dessutom att bloggvärlden i och med hans debattartikel fick chansen att ta avstånd från rasism och antisemitism, utan att ta den.

Saken är bara den att Rothsteins artikel handlade inte om rasism.

Han har baserat sitt omdöme om bloggosfären utifrån tre blogginlägg där han själv kritiseras.
Bland annat detta skrivet av Mattias Svensson. Inlägget handlar om bokmässan där Mattias talade om den ekonomiska krisen. Han inleder sitt inlägg så här:

“Det här är montern för kultur och kraftuttryck. Bo Rothstein sug min kuk. Det var kraftuttrycken, nu hade jag tänkt tala om varför Bo Rothstein behöver mer kultur.”
Den inledningen hade jag funderat på till lördagens framträdande i Kraft & Kulturmontern på bokmässan. Fast nu gick jag direkt på Rothsteins taskiga tajming i att skylla oss nyliberaler för tystnad angående den ekonomiska krisen, och det kulturmagasin som hade kunnat bespara honom genansen.

Enligt Bo Rothstein ska frasen “Bo Rothstein sug min kuk” vara ett huvudargument. Själv förstår jag inte hur man kan få frasen “sug min kuk” att bli ett argument för något alls, möjligen är det ett larvigt uttryck men knappast rasistiskt. Eller antisemitiskt. Inte någonstans i Mattias postning hittar jag uttryck för rasism eller judehat.

Det är tråkigt att just en sådan person som Bo Rothstein som är statsvetare ska basera sin uppfattning om flera hundra tusen personer på sådana grunder. Det tråkiga är också att många människor faktiskt fortfarande förlitar sig på en person med en sådan titel som Rothstein har, och köper hans argument utan att kanske själv ta reda på mer. Därför känns det också viktigt att berätta hur Rothstein reagerade på vår inbjudan att skriva hos oss, inte för att vi vill lägga mer ved på någon eld utan för att vi vill förklara att saker som skrivs i en blogg kan vara minst lika underbyggda som det som skrivs i en debattartikel på i GP eller varför inte i DN. (Läser man artikeln i DN ser man att Rothstein inte vänder sig endast mot bloggosfären utan även mot journalister)  Alla de bloggare som kommenterat Rothsteins inlägg har inte tydligt tagit avstånd från rasism eftersom sakfrågan i Rothsteins inlägg inte handlade om rasism. Rothstein själv hävdar att man måste hålla sig till sakfrågan i debatter och vi försöker litegrann att reda ut begreppen här.

Om Rothstein ville ge bloggosfären chansen att ta avstånd från rasism och antisemitism borde han ha uttryckt sig tydligare, och jag törs lova att han då skulle ha fått det gensvar han önskat sig.

Vi hoppas att Rothstein läser det här inlägget. Och vi hoppas att han ger sig tid att läsa de här inläggen, den här bloggen, eller varför inte detta, och vi hoppas att han är öppen för att faktiskt ändra sin uppfattning om bloggosfären som ickedemokratisk och rasistisk.

Vi håller absolut med om att bloggosfären är full av skit. Hela världen är full av skit. Men i bloggosfären, precis som i resten av världen, finns också en hel del som är vackert. Det vore trist om alla kloka människor som brinner för demokrati skulle ta avstånd från bloggosfären istället för att delta i den. Då skulle den kunna bli en farlig kraft.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Reblog this post [with Zemanta]
Dåligt / I praktiken / Nytt — Sofia Mirjamsdotter — 10 Comments
25
Sep 08

Till vad ska man egentligen ha Twitter?

I USA är Twitter stort.
Det används av massmedia och av journalister för att sprida sina nyheter och för att snappa upp det som händer, eftersom Twitter oftast är den snabbaste kanalen för information vid större händelsenyheter, som exempelvis vid orkanen Gustav som vi nämnde både inför och efter dess framfart.

Men i Sverige går mikrobloggandet trögt. Få journalister vet ens vad det är, i varje fall de jag talar med. Några tidningar har en närvaro och pumpar ut rubriker, ett exempel är Aftonbladet som har tre (!) followers.

Men alltså. Skäms! Aftonbladet är fortfarande Sveriges största nyhetssajt. I alla diskussioner som förs i mediehusen om nya medier får Aftonbladet.se agera jämförelseobjekt och förebild, men faktiskt – Aftonbladets storhetstid som sådan är nog snart förbi.

För att fortsätta vara störst måste man också vara bäst och i dagens medielandskap också flexibel och det är inte längre AB som sätter normen för hur en svensk nyhetssajt ska vara.

Vad gör då Aftonbladet för fel?

Fel ett (och det är inte ett litet fel): De heter inte Aftonbladet på Twitter, utan Aftonblad1. Söker man på Aftonbladet hittar man den inte.

Fel två: Inte ens en vettig bild med logga har tidningen kostat på sig att ha ute på Twitter. Jag funderar nästan på om det är någon anarkistisk medarbetare som skapat användaren för att pumpa ut nyheter utan att det är sanktionerat uppifrån…

Varför skulle annars Aftonbladet.se ha endast tre followers? Till och med denna bloggen har fler…
Skapar man en användare måste den marknadsföras. Och man kan inte vara passiv på en mikroblogg, man måste vara aktiv och skaffa egna kontakter, följa några andra.

Bland andra svenska tidningar som finns på Twitter återfinns Dagen.se, med tio followers. Emanuel Karlsten förklarade lite skamset när jag intervjuade honom att det är en passiv användare som än så länge bara pumpar ut nyhetslänkar.
Expressen har en användare men man måste be om lov för att få bli en follower, och inga updates är publicerade.
Kan här finnas en strategi, en plan som man ännu inte satt i verket?

Att antalet followers till de olika mikrobloggarna är så få kan delvis förklaras med att Twitteranvändandet inte är så utbrett i Sverige. Men det räcker inte som ursäkt.

Faktiskt har stora tidningar som Aftonbladet och Expressen sådant inflytande att de med lite marknadsföring skulle kunna få massorna att börja använda mikrobloggtjänsterna, och det finns såklart en anledning att de inte gör det, men jag tror att de i längden förlorar på det.

Man behöver inte gå längre än till Norge för att hitta medier som har fungerande mikrobloggande, även om antalet personer som följer dem inte heller är sådär grymt imponerande i jämförelse med hur många träffar man får på de egna sajterna.

Reser vi över Atlanten hittar vi de som tar Twitter på allvar. New York Times har mängder av Twitteranvändare, man väljer allt efter intresse. Nyhetsbyrån Reuters har samma upplägg. Fler tidningar som använder Twitter kan du hitta här.

Utmärkt för den som vill hänga med men inte hinner surfa in överallt eller vill ha sin RSS-läsare översvämmad. Eller (när Twitter får ordning på SMS-tjänsten) ger möjligheten att få snabba nyheter, och förhoppningsvis kommentarer i sin mobil.

Axel Andén på Medievärlden skrev i senaste papperstidningen om mikrobloggar som verktyg för journalister. Han ringde upp mig och jag svarade just att det för att fungera måste finnas användare, och än så länge är underlaget i Sverige litet. Men som jag också skriver här – det finns ju inget som hindrar nyhetssajterna själva från att sprida ordet. Skapar man en Twitter-feed måste man ju på något sätt marknadsföra den och förklara vad det handlar om. Och dessutom söka upp och följa andra så att man får något tillbaks…

Tidningen Journalisten har en ny krönikör, Nanok Bie, och jag välkomnar honom. I sin senaste krönika som tyvärr bara finns på nätet skriver han just om Twitter som arbetsverktyg och förklarar pedagogiskt hur det går till. Jag hoppas att många läser den. Och jag hoppas att hans texter någon gång kan få plats även i Printupplagan, då flera av dem som bäst behöver läsa kanske aldrig surfar in på Journalisten.se.

Nanok tipsade också om ett användningsområde som var nytt även för mig:

Man kan också använda Twitter som ett intervjuverktyg mellan två registrerade användare. Det blir en ganska skön, dynamisk och snabb konversation än via vanlig chatt eller e-mail eftersom man är begränsad till 140 tecken per post. Eller så ber man folk gå in på en Twitter-sida och under tiden som intervjun pågår kan de skicka in frågor – som då också skapar en publik blogg (till skillnad från frågor inskickade via e-post).

Tja, kanske kan vara något? Men Nanok. Om du ska få någon trovärdighet när du lobbar för Twitter kanske du skulle uppdatera lite oftare? Kanske skaffa några fler kontakter?

För den som vill fördjupa sig mer i hur Twitter och andra sociala medier kan användas av journalister rekommenderar jag läsning hos Joanna Geary, reporter på Birmingham Post. Hon har en privat Twitteranvändare, och en jobbanvändare, exempel på hur det kan gå till när hon twittrar i jobbet finns här.

Igår lanserades en helt ny svensk mikrobloggtjänst. Bloggy.se. Jag har skrivit mer om den här, och Fredrik Wass har skrivit här. Kanske är det Bloggy som ska få svenskarna att upptäcka mikrobloggandet?

Om någon är intresserad är det bara att hojta i kommentarerna så kommer det en invite i mailen, så länge de räcker.

Slutligen: SSBD finns på Twitter, följ oss här. Vi har inte aktivt letat kontakter dock eftersom både jag och Niclas har egna användare. Såklart.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Analyserande / Dåligt / Nytt — Sofia Mirjamsdotter — 43 Comments
6
Sep 08

Offentlighetsprincipen gäller alla

Via The Pirate Bay går det nu att ladda hem förundersökningsprotokollet (FUP) om morden i Arboga.
Barnens pappa har reagerat, liksom pressombudsmannen Yrsa Stenius.

Något som fått många i bloggosfären att tycka till.

Blogge Bloggelito har skrivit ett bra och förklarande inlägg, dels vad gäller hur The Pirate Bay fungerar, men också om offentlighetsprincipen:

“Pressombudsmannen Yrsa Stenius blir förstås livrädd för vad ”lagstiftaren” och ”politikerna” ska säga om detta fenomen. Hon är i vanlig ordning rädd för att dessa politiker ytterligare ska inskränka det fria ordet: ”Det är klart att politikerna inte kommer att sitta overksamma om precis vad som helst som är offentligt också publiceras.” Det är förvisso en berättigad rädsla med tanke på vilket slags politiker som är invalda i kammaren (FRA, någon?), men att huka för lagstiftaren är nu aldrig någonsin en lösning, utan tvärtom krävs konstant aggression för att försvara och utöka territoriet. Fast det kanske är svårt när staten och media sitter i samma båt, sammanväxta med varandra i feodala strukturer.

Yrsa Stenius tycks inte heller begripa vad ”offentligt” innebär – nämligen att det kan publiceras och spridas helt fritt, på samma sätt som när polisen på begäran överräcker offentliggjort material till journalister. För Stenius tycks ”offentlig” betyda ”offentlig endast för journalistkollegiet”, men så är det inte.”

Till skillnad från Blogge förstår jag Yrsa Stenius oro. Det finns redan en lång rad förslag till inskränkningar i offentlighetsprincipen, och den fungerar inte riktigt som den ska. Journalisten Backa Elias Bondpää skrev tidigare en blogg som endast behandlade offentlighetsprincipen, rekommenderad läsning för den som vill fördjupa sig.

Dessutom finns det all anledning att oroa sig för att personer med mindre empatiska drag kan få för sig att använda bilderna ur förundersökningen till mindre behjärtansvärda ändamål.
Men rötägg har alltid funnits. Information har alltid och kommer alltid att på ett eller annat sätt att kunna missbrukas. Att lagstifta bort alla tänkbara möjligheter att jävlas kommer inte att stoppa folk från att jävlas.

Jag tror att Beatrice Ask verkligen menar det hon säger om den viktiga offentlighetsprincipen men möjligheten att göra undantag finns faktiskt redan idag.
Däremot blir jag förvånad över den här formuleringen i SvD:s text:

“I och med att förundersökningen gjorts tillgänglig via The Pirate Bay kan vem som helst komma åt bland annat obduktionsbilder på de båda mördade barnen.”

Det är inte på grund av TPB som bilderna är tillgängliga. Det är på grund av offentlighetsprincipen.

Problemet är alltså inte som man kan tro när man läser tidningarna att det via fildelning går att plocka hem offentliga dokument. Problemet är de stora missuppfattningar som råder bland folk, politiker och uppenbarligen också journalister om vad demokrati faktiskt är och vad vår lagstiftning där offentlighetsprincipen ingår har för syte.

Offentlighetsprincipen är en lag som finns till för att medborgarna ska ha möjlighet till insyn och inflytande över myndigheterna. Det är en lag som finns till för ökad rättssäkerhet, som i exemplet Arbogamorden.

Och här har Blogge en poäng. Det är en lag som inte gäller endast massmedier och journalister. Och han har rätt i att många i branschen ibland verkar tro sig ha ensamrätt på att begära ut offentliga handlingar. Dessutom är kunskapen om offentlighetsprincipen hos allmänheten inte särskilt höga.

Men en FUP är alltid offentlig utom i vissa särskilda fall. Det går att göra undantag i särskilt känsliga fall.

Jag kan förstå att Nicklas Jangestig är upprörd över att bilderna på hans döda barn sprids till människor vars syften kan vara tveksamma. Det är utan tvekan en väldigt mänsklig reaktion. Men det är inte The Pirate Bay som gjort fel här. Det är snarare rättsväsendet som kanske borde funderat på om delar av förundersökningen (så som bilderna) skulle belagts med sekretess, eftersom jag har svårt att tänka mig att de på något sätt är nödvändiga att visa av rättssäkerhetsmässiga skäl. (även om hemligstämpling är en åtgärd som bör användas med stor försiktighet och endast i extrema undantagsfall)

Nu gjordes inte så. Därmed är handlingarna offentliga. De går att ladda hem via fildelningssajter, men de går också för vem som helst att beställa från Tingsrätten. Man måste alltså inte vara journalist för att få se en FUP.

Medierna och deras talesmän, så som Yrsa Stenius, värnar självklart offentlighetsprincipen. Men det är ett feltänk om den ska värnas endast för att de etablerade nyhetsförmedlarna ska ha tillgång till den.
Journalisters arbete har i alla tider varit att samla och ta del av information och göra ett urval samt paketera det på ett begripligt och på senare tid i allt högre utsträckning säljande sätt. Det är fortfarande vårt uppdrag.

Men att allmänheten tack vare internet i allt högre utsträckning själva kan ta del av och kommentera offentliga handlingar och politiska förslag är inte något hot mot massmedierna och journalistiken. Snarare tvärtom.

Det finns en ständigt pågående diskussion om krympande mångfald i massmedierna på grund av ägarkoncentration. Några få stora jättar äger merparten av alla tidningar, etermediakanaler och även nyhetssajter på nätet. Något som journalisterna ständigt sätter sig emot med argumentet att mångfalden minskar. Ett tungt argument inte minst i diskussionen om upphovsrätten.

Det är en utveckling som inte är så rolig. Men istället för att nu försöka stoppa utvecklingen av medborgarjournalistik borde även Yrsa Stenius se potentialen och möjligheterna i att fler och fler kan delta dels i den offentliga debatten, dels också själva ta reda på fakta och även på ett smidigt sätt ta del av offentliga handlingar.

Genom bloggosfären och alla enskilda som engagerar sig i olika frågor ökar mångfalden.
Att försöka stoppa de stora drakarna från att köpa upp varandra och få mer eller mindre monopol på de tryckta tidningarna är meningslöst.

Däremot att omfamna, välkomna och dra nytta av den enorma mångfald som finns på internet, hos “vanligt folK”, det är att lägga sin tid och energi på rätt sak, om man är en journalist som värnar demokrati, yttrandefrihet och mångfald.

Så Yrsa Stenius borde istället för att reta upp sig på fildelningen faktiskt försöka att pedagogiskt förklara offentlighetsprincipen och skapa en debatt om demokrati och varför den kom till i början.
För allas vår skull utifrån vår önskan om att Sverige ska fortsätta vara ett demokratiskt samhälle, och inte minst för mångfalden i mediernas skull.

Också Teflonminne har skrivit mycket bra om saken. Och jag låter honom avsluta:

“Vad hon säger är att offentlighetsprincipen endast finns till så länge man inte utnyttjar den. Om något är offentligt så är det offentligt, end of story. Men Yrsa tycks göra gällande att det som är offentligt egentligen bara är offentligt så länge ingen tar del av det. Om man börjar använda sig av offentlighetsprincipen så ska den förstås regleras eller tas bort, så att ofoget kan få ett slut. Utöver det så har faktiskt ingenting PUBLICERATS, det har bara DISTRIBUERATS.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

← Older Entries
Newer Entries →