Dåligt


29
Mar 10

Vägen framåt heter samarbete – inte skyttegravskrig

Public service verksamhet ska begränsas på nätet. Det är innebörden i en ny utredning som det berättades om i P1:s Medierna i lördags. SR, SVT och Utbildningsradion ska framöver vara tvungna att anmäla nya planer på tjänster till regeringen, som sedan ska låta en särskild myndighet avgöra hur väl de passar in i public service-uppdraget och om de påverkar konkurrensen på marknaden.

“Sveriges Radio kan bli en stark konkurrens till tidningarnas nyhetssajter”, säger Carl-Johan Bonnier, och hänvisar till SR:s planer på att stärka nyhetswebben.

På ett seminarium i veckan uttalade han sig också kraftfullt mot public service-webbarna, och de pengar de får från staten, som han menar är statliga subventioner som snedvrider konkurrensen, och han fick stöd av TU-chefen Anna Serner.

Public service är naturligtvis, med rätta, upprörda. Ett liknande system i England har lett till att det tar ett och ett halvt år för BBC att få ut nya idéer, hävdar SVT-chefen Eva Hamilton.

Men, med tanke på de diskussioner det har varit kring SR:s nya sajt i veckan (och då tänker jag inte på valet av webbadress), så känns lösningen klockren: Låt de kommersiella medierna utnyttja och återpublicera public service material gratis. Det har flera fördelar:

  • Public service blir ingen konkurrent till kommersiella aktörer, utan ett komplement. De kommersiella medierna kan tvärtom tjäna pengar på visning av bra public service-innehåll.
  • Friheten att utnyttja SR- och SVT-material som bas gör att kostnaderna för att skapa journalistik för de kommersiella medierna sjunker. Vi får bättre journalistik för skattepengarna.
  • Public service får en mycket större spridning för sitt material.
  • Vi slipper en ny myndighet som försenar den nödvändiga förnyelsen av public service i dagens digitala medievärld.
  • Det naturliga urvalet när hundratals nyhetsredaktioner lyfter fram och jobbar vidare på viktiga reportage och inslag från SR, SVT och UR, gör att det bästa materialet sprids längre och får längre livslängd. En process där läsare, tittare, lyssnare och andra redaktörer gör urvalet ger i slutändan bättre journalistik än om vi låter en särskild myndighet göra årslånga utredningar för att avgöra om en viss specifik public service-satsning är bra eller ej.
  • Länkkraften när kommersiella och public service-medier länkar till varandra kommer göra det enklare att hitta det bästa materialet. Precis som SR haft som ett av målen för sin nya sajt.
  • Kostnaderna för distribution sjunker. Public service kan koncentrera sig på att skapa bra innehåll.
  • Ett samarbete mellan public service och kommersiella medier borde också påverka själva innehållet i public service, på sikt. I stället för att låta en myndighet i detalj specificera exakt vad public service får och inte får göra så kommer det mejslas ut av sig själv. Det som de kommersiella medierna redan gör kommer falla bort, och det som de inte gör kan SR/SVT/UR fokusera mer på.
Det finns naturligtvis problem också. Det största är, enligt public service själva, det kommersiella problemet. Trovärdigheten för SVT:s material sjunker när det paketeras med annonser i en kommersiell miljö, hävdade SVT-chefen Eva Hamilton på public service-seminariet i veckan (36 minuter in i klippet). Jag tror inte det behöver vara ett problem. Med tydliga regler för hur materialet får återpubliceras – vilka loggor, texter och miljöer omkring det man tillåter och kräver – går det att garantera. För sajter som embeddar Youtube-klipp har det aldrig varit någon tvekan om att klippen kommer från just Youtube, varför skulle det vara ett problem om de kom från en SVT-spelare?
Dessutom tycker jag, personligen, att det argumentet faller rätt platt till marken så länge SVT tillåter sponsring av vissa program.
Men den riktigt stora vinsten i det här ligger i samarbetet. Samarbete ger alltid bättre resultat än om vi gräver ned oss i skyttegravarna och envist försvarar våra befintliga fort.
Genom att tillåta fri spridning av material som redan en gång betalats med licenspengar får vi bättre spridning av den bästa public service-journalistiken. Och en djupare, mer nyanserad och kvalificerad samhällsdebatt.
Det borde ligga i både public service och de kommersiella nyhetsmediernas intresse.

20
Mar 10

It’s time

Häromdagen hörde jag något alldeles hårresande. Nämligen att webbredaktionen på en svensk morgontidning vägrat lägga ut Spotifylänkar på webben i anslutning till exempelvis recensioner eller artistintervjuer, om de inte får extra ersättning för merarbete.
Då jag inte har fullständiga detaljer om turerna tänker jag inte peka ut redaktionen. I bästa fall stämmer det inte. Men det är inte första gången jag hör liknande hårresande historier om hur facket bortom rimlighetens gräns bromsar utvecklingen i branschen.
Det gör mig bekymrad.

Jag gillar när det händer grejer. Jag älskar utveckling. Och jag är nyfiken. Jag vill veta hur det går. Jag drivs – som gissar jag – många andra journalister, av just nyfikenhet. Viljan att ta reda på saker, viljan att vara med där det händer, när det händer, fascinationen i att följa skeenden.
Därför har jag också nu en i grunden positiv inställning till vad som händer omkring oss, i en så rasande takt att det är svårt att hänga med.

Men lite bekymrad är jag ändå, över relationen mellan de svenska mediearbetsgivarna och Journalistförbundet.

Jag skrev nyligen ett öppet brev till Journalistförbundet som gällde Kulturskaparna. Den här posten handlar om något helt annat. För om Kulturskaparna handlade om ett förhållningssätt till medborgarna, de som förväntas betala för den journalistik vi producerar, och om demokratiska värderingar och andra hjärtefrågor för mig som journalist, så handlar det här om förhållningssättet till arbetsgivarna, där jag alltför ofta möts av utgångspunkten att medieföretagen är onda, medan journalisterna är goda.

En förutsättning för att de ska kunna tjäna pengar är att de har duktiga journalister, och att det finns människor som vill betala för det journalisterna åstadkommer.
På samma sätt som en förutsättning för Journalistförbundets hela existens är att det finns kapitalstarka företag som kan anställa och säkra journalisternas jobb också i framtiden.
Vi är beroende av varandra, och även om facket givet ska försöka få ut så rimliga löner som det bara går, och företagen helt logiskt försöker hålla dem nere, så har vi i grunden mer gemensamt än somliga tycks tro.

Det finns frågor där mediearbetsgivarna och SJF är och länge varit rörande överens. Frågor där det lobbas gemensamt. Det rör sig om viktiga frågor så som demokrati och yttrandefrihet, inte minst i fallet Dawit Isaak. Det rör sig om frågor som berör grundläggande förutsättningar för att det ska kunna bedrivas objektiv och granskande journalistik. Att SJF och arbetsgivarna kan ställa sig på samma sida och slåss för gemensamma intressen är inte några konstigheter.

Därför är det tycker jag mycket märkligt att vi när vi står inför det mest omvälvande vi varit med om i mannaminne, så tycks skyttegravskriget som pågår mellan parterna intensifieras. När vi mer än någonsin är beroende av att samarbeta för att hitta en väg i den nya värld som föds mitt framför våra ögon.
För ja, läs mammaminne bokstavligt.
Ingen nu levande människa har deltagit i en så världsomvälvande revolution som den som fötts ur internet – en revolution som allvarligt hotar hela branschen, och i viss mån även det vi idag kallar journalistik. Eller i varje fall den yrkeskår varav stora delar är anslutna till journalistförbundet.

På andra sidan Atlanten är tidningsdöden redan nästintill epidemisk.
Här i Sverige blöder branschen. DN hårdbantar, Sydsvenskan ska krympa, SvD har redan genomgått flera stålbad, Aftonbladet chockade omvärlden förra året när de för första gången i tidningens historia gjorde sig av med 90 anställda. Och det vi ser är bara början.

Medan många stångar sina huvuden blodiga och tänker så det knakar, träffas, diskuterar, till och med hjälper varandra att finna lösningar som ska ta mediebranschen ur krisen, sätt att hitta framtidens ultimata distribution av nyheter på ett inkomstbringande sätt, finns det andra som tycks ta varje tillfälle i akt att bromsa utvecklingen, och därmed – som jag ser det – snabba på förödelsen. Mina tankar går till den brända jordens taktik, även om det är en något haltande jämförelse.

SJF och arbetsgivarna har aldrig förr haft så stora gemensamma problem, det har inte tidigare i historien varit så angeläget att samarbeta för att hitta lösningar.

Därför är det med sorg i hjärtat jag konstaterar att mitt fack än en gång, enligt principen att arbetsgivaren är ond, bestämmer sig för att inte ens anamma de lättaste stegen in i den nya världen, eftersom det säkert också bara handlar om att chefen vill jävlas.

Det handlar inte om det. Det handlar om vår framtid. Det handlar om fackets framtid, om journalisternas framtid, om journalistikens framtid och om hela branschens framtid. Det finns inte tid att jävlas, energin behövs till annat.
Och jag säger inte att det här är ett problem där ansvaret ligger enbart på journalisterna. Också arbetsgivarna har anledning att tänka om i vissa frågor, men det är en annan postning.

Det finns exempel på andra krisbranscher, som exempelvis flyget, där anställda och facket har förstått och exempelvis accepterar lönesänkningar för att rädda vad som räddas kan.

Så snälla journalister, anslutna till SJF, om ni läser detta. Nästa gång er chef ber er testa något nytt på nätet, som att länka till Spotify i samband med en skivrecension eller reportage om en artist – förstå att det inte är av elakhet, utan för att vi behöver samla alla krafter, stora som små, för att utveckla journalistiken och göra den attraktiv för dem som konsumerar och betalar för våra medier.
Gör inte som kollegorna, som vägrar länka till Spotify om de inte får bättre betalt.
Det kommer att sluta med att ni inte har någon arbetsgivare alls. I en inte alltför avlägsen framtid.


22
Jan 10

Ska vi jobba med eller mot läsarna?

New York Times har ännu en gång aviserat att man komma ta betalt av läsarna på webben. Skillnaden är att nu har tidningen berättat lite om hur och när. Det blir först 2011, och det blir Financial Times modell, några artiklar blir gratis, men efter ett visst antal måste man hiva upp kreditkortet.

Det här har naturligtvis dragit igång betaldebatten igen.

Jag har tidigare lovordat Financial Times “första trippen gratis”-strategi. Och visst är den bättre än att som vissa svenska medier bara plumpt låsa in vissa artiklar.

Men att ta betalt för nyheter har också toksågats rejält av de flesta, jag skulle definitivt säga majoriteten. Nyheter är primärt information, och information flödar som sagt rätt snabbt i de digitala fibersladdarna.

Men låt oss stanna upp och fundera på vad ett betalvägg betyder. Egentligen.

Jeff Jarvis skriver att begränsningen i antalet lästa sidor/artiklar kommer få mig som läsare att tänka lite extra varje gång jag vill läsa en artikel. Varje artikel blir ett köpbeslut, eller i alla fall ett steg mot ett. Det blir en begränsning av relationen, skriver Jarvis.

“What I’m saying is that by metering, The Times will have me make a new economic decision every time I want to read a story: Is this unique content I will get only here (there is a good deal of that) or is this commodity information I can get elsewhere (BBC, Reuters, Washington Post, Politico, TechCrunch…). The Times then restricts our relationship and it is in that relationship that it has to find value.”

Det NY Times säger är alltså att relationen mellan läsare och tidning egentligen bara är en vanlig köpare-säljare-relation. Det är i alla fall effekten av deras agerande.
Tidningen säljer artiklar.
Läsarna köper.

Men man kan också se läsarrelationen som något annat. Internet har ju visat att det går att bygga fantastiska relationer och band inom grupper och mellan människor på webben. Vilket borde vara uppenbart för en tidning med 17 miljoner unika besökare varje månad, bara i USA och ett av världens starkaste publicistiska varumärken. Relationen med denna NYTimes-nation (det är ju faktiskt fler än alla svenskar och norrmän tillsammans) borde vara värd mycket.
Och är det något internetutvecklingen det senaste decenniet visat är det att går att bygga enorma värden med relationen mellan läsare och tidning, och även läsare emellan.
Värden som kanske inte går att kapitalisera på rakt av, men i alla fall till viss del.

Om man nu ändå ska mäta besökarnas aktivitet så noga på sajten, såsom tidningen planerat, borde det tvärtom gå att erbjuda reklam riktad utifrån intressen på ett mycket bättre sätt. Jag är rätt övertygad om att tröskeln för att registrera sig som medlem och gå med på att acceptera rätt mycket – men relevant – reklam är mycket lägre än att tröskeln för att börja betala.

Ty den stora risken tidningen tar är ju att de trogna läsarna blir så oändligt många färre. Säg att man fortfarande kan behålla rätt många unika, tillfälliga besökare. De som trillar in via Google News, externa länkar, sök. Men man måste fortfarande få in en väldigt stor del av läsarna i betaltjänsten för att dels få betalt för dem, dels få en annonsmarknad att tala om. Och naturligtvis också för att bygga en läsarcommunity.

Dessutom tappar ju tidningen möjligheten att vara det den alltid har varit: en mötesplats för samtalet i samhället. Stället där man diskuterar det viktiga, oavsett om det är senaste sportresultaten, eller konflikterna i mellanöstern. När man slutar vara den mötesplatsen, eller börjar kräva betalt för tillgång till den, då tappar man också på något vis sin själ.

Man kan räkna på det också:

Idag har Nytimes.com 17 miljoner unika besökare varje månad i USA. När tidningen senaste försökte ta betalt, med pluspaketet Times Select, lockade man 210 000 läsare att betala 49,95 dollar om året. Intäkten blev alltså lite lite drygt 10 miljoner dollar på årsbasis. Det motsvarar 875000 dollar i månaden, eller 5 ynka cent per unik besökare och månad.

5 cent. 35 öre i svenska pengar. Eller 4:50 kronor per år.

Jämför det med svenska Di.se. 2008 omsatte Di.se 106 miljoner kronor, på så gott som uteslutande annonser. I snitt hade sajten 820 000 unika besökare i veckan. Det ger 129 kronor per unik och år, eller 2:50 kronor i veckan. Nu kan man naturligtvis inte jämföra unika per vecka och månad rakt av, inte heller en affärssajt som Di.se med en bred nyhetssajt som NYTimes.
Men 4:50 om året är fortfarande en fis i världsrymden.

Nu invänder ni kanske mot detta och säger att målet naturligtvis måste vara att få fler betalande onlineprenumeranter än man hade i den förra, misslyckade betallösningen. Naturligtvis måste det vara målet. Men det är fortfarande väldigt långt att gå dit.

Det finns också en enorm outforskad potential i målinriktad, relevant reklam, som både kommunicerar fakta och känslor. Är det något som 00-talets mediasuccé Google har visat så är det ju att relevant reklam faktiskt upplevs som en bra tjänst. Det är något som läsarna vill ha. Det är bara det att vi inom de traditionella medierna har varit så erbarmeligt dåliga på att förstå detta. I vissa tidningar är det säkert så, våra läsarundersökningar på en del av våra tjusigaste magasin här på Bonnier Tidskrifter visar alltid att reklamen för mode, parfymer etcetera har högt läsvärde. Men överlag har reklam en väldigt låg status i svenskarnas ögon.

Man bör också betänka att Google ännu inte lyckats med klassiska banner, alltså varumärkesannonsering. Här borde finns en helt ny värld att upptäcka.

Men frågan återstår: Ska vi frivilligt umgås med våra läsare? Eller ska vi bjuda med armbågen och kräva att betalning för inträde till medlemsklubben.
Med tanke på hur tidningar och mediesajter jag formligen jagat besökare på webben de senaste åren har jag väldigt svårt att tro på det senare.

Fotnot: John Einar Sandvand skriver bra om villkoren för att ta betalt på nätet. Och får kommentarer om hur det är när chefen betalar tidningen. Jocke Jardenberg kommenterar också New York Times beslut.


4
Dec 09

Sveriges Radios policy för sociala medier

Idag damp följande dokument ner i min inbox. Det är en policy för Sveriges Radios medarbetares medverkan i sociala medier, så som Facebook, Twitter och bloggar.
Först tänkte jag ungefär äntligen. Äntligen har de rett ut begreppen och insett att särskilt medarbetarna inom Public Service har all anledning att vara transparenta och interaktiva. Sedan läste jag texten.
Den kunde lika gärna ha varit skriven år 1999.
Uppdatering: Jag har nu blivit informerad om att det gäller medarbetarnas privata aktiviteter i de sociala medierna.

“Riktlinjer för SR-medarbetares publicering på webben
I RT nummer 20/2009 * som kommer ut fredag 4 december * behandlas
bland annat hur sociala medier som ex bloggar, Facebook och Twitter
används här på Sveriges Radio. Det här har blivit en allt angelägnare
fråga * och i dagarna formulerade SR-ledningen ett antal riktlinjer
för SR-medarbetares publicering på webben. Riktlinjerna kan läsa här
nedan.

Riktlinjer för SR-medarbetares publicering på webben: Att publicera
sig på webben oavsett om det handlar om bloggar, på Facebook eller andra
sociala nätverk innebär inget annat än att publicera sig offentligt i
tidningsartiklar, genom föredrag, debatter eller liknande. I förhållande
till Sveriges Radio måste medarbetarna iaktta de regler som gäller i
dessa sammanhang.

Sveriges Radio kan inte hindra medarbetare att framföra sin mening i
sociala, ekonomiska, politiska och kulturella frågor samt delta i den
allmänna debatten om radion samt om företaget. Dock är medarbetarna,
enligt kollektivavtalen, skyldiga att iaktta diskretion om både sin och
andras verksamhet inom företaget, om medarbetare och medverkande i
program och om sådana företagsinterna förhållanden, vilkas
offentliggörande skulle vara till skada för företagets verksamhet
eller integritet. Medarbetarna är vidare skyldiga att i offentliga
sammanhang avhålla sig från sådana uttalanden och åtgärder som kan
medföra att företagets opartiskhet, särskilt på det politiska
området, med fog kan ifrågasättas.

I den mån medarbetare publicerar sig på Facebook eller chattar som är
omodererade och därför inte har grundlagsskydd gäller för övrigt
personuppgiftslagen (PUL). Enligt den får inga uppgifter som kan
hänföras till en fysisk person läggas ut utan medgivande, om det
inte sker uteslutande för journalistiska ändamål. Rent skvaller om och
bilder på andra medarbetare och chefer är sällan för journalistiska
ändamål.

Med hänvisning till ovanstående kan Sveriges Radio inte förbjuda
medarbetare att medverka på Facebook eller andra sociala nätverk eller
att ha egna bloggar, om det inte strider mot kollektivavtalet. Dock bör
en viss försiktighet uppmanas bl.a. med hänvisning till Sveriges Radios
oberoende och trovärdighet.”

Jag har knappt ord. Sveriges Radio kan inte förbjuda sina medarbetare att medverka i sociala nätverk, men de måste ta så stor hänsyn till företaget att jag om jag vore anställd på SR knappt skulle våga twittra om vem jag äter lunch med.
Erfarenhetsmässigt vet jag också att det sedan är upp till de lokala cheferna att tolka dokumentet och ha koll på sina egna medarbetare, och ovanstående lämnar väldigt mycket över för fri tolkning, så fortfarande tror jag att det kommer att skilja sig väldigt mycket åt beroende på vem som råkar vara ens närmaste chef.

Jag förstår oberoende och trovärdighetssnacket, utifrån att Sveriges Radio är Public Service och ska stå för en objektiv oberoende journalistik.
Men att inte få “skvallra” om medarbetare? Vad räknas som skvaller? Vem drar gränsen?

Och sedan snacket om kollektivavtalet och lojalitet med företaget.
För Public Service borde gälla samma som för alla i offentlig sektor, nämligen meddelarfrihet. Inte minst på grund av oberoendet och objektiviteten. Hur ska jag kunna lita på en nyhetsförmedlare som inte låter sina egna medarbetare kritisera eller uttala sig om sina arbetsförhållanden eller tycka till om journalistiken som produceras?
Uppdaterat: Fick påpekat för mig att meddelarprincipen är till för att man ska kunna berätta något för journalist som i sin tur ska publicera, men principen för meddelarfrihet i sin tur är ju att man av demokratiska skäl som anställd i offentlig sektor ska kunna berätta för att medborgarna/skattebetalarna har rätt att få reda på hur saker och ting går till. Så för mig är det inte någon stor skillnad på att folk har rätt att anonymt berätta saker för en journalist, eller att faktiskt berätta själva…

Detta tycker jag dessutom inte bara är en angelägenhet för Public Service, utan för alla medieföretag och journalister om de trovärdigt ska kunna värna om offentlighetsprincipen och kräva att andra lägger korten på bordet, står för sina handlingar och inte använder sig av sekretess-stämplar i tid och otid.

Det finns medarbetare på Public Service (fast i det här fallet SVT) som tillfrågats om de vill vara en del av SSBDs redaktion. En av dem har tackat ja. Men hon inte fått det skriftliga tillstånd som tydligen krävs för att hon ska få medverka och delta i diskussionen om framtidens medier och utvecklingen av journalistiken. Ett tillstånd som hon väntat på i flera månader nu.

Det tycker jag är fullständigt vansinne.
Vad tycker du?

Läs gärna också om Eva Hamiltons framtidstankar, och enkäten där bland andra jag svarar om SVT:s medverkan i sociala medier.

Uppdaterat: Fick en kul kommentar på Twitter. “Om PUL gällde irl, då fick jag inte berätta för Mia att Peo har en snygg tröja utan att först ringa Peo och fråga: Får jag berätta?”


5
Oct 09

TU skickar dubbla signaler när de lägger ner Medievärlden

I torsdags var jag på galamiddag. Det var tidningen Medievärlden och TU som delade ut priser till Årets Dagstidning. En galamiddag som påminde om en begravning. Var man såg såg man vita män med grånade tinningar i svarta kostymer. Dresskoden för festen var “black and white”, men det där med white var det bara Morris Packer från TV4 som verkar ha läst. När middagen var avslutad gick de flesta hem och lade sig, utom vinnarna som stannade kvar och firade med lite mer champagne. Jag hörde någon i baren som gnällde över att man var tvungen att betala själv, annat var det på tillställningarna förr i tiden, då flödade spriten.

Jag satt vid samma bord som Anders Ahlberg, Medievärldens chefredaktör som nu avgår, då TU beslutat att sluta trycka tidningenpapper. Han var lite bekymrad inför det kommande beslutet och talade om hur han försökt förklara att tidningen måste gå tillbaks till att bli en medlemstidning för alla, och inte prenumererad.

Jag har ofta skrivit om tidningen Medievärlden. TU:s branschorgan som gått från klarhet till klarhet sedan Anders Ahlberg tog över som chefredaktör för tre år sedan. En tidning som i mina ögon varit den enda i landet för seriös mediedebatt, kombinerat med bra reportage om branschen ur alla möjliga och omöjliga perspektiv. En tidning som lyckats kombinera granskande journalistik med humor.
Dagens beslut hade kunnat ses som något fantastiskt, om det varit så att TU helt enkelt förstått att nätet är framtiden, och fattat beslutet på grund av mod och framåtanda. Så är nu inte fallet. Papperstidningen läggs ner för att spara pengar.

Eventuellt försvinner också personal. Idag görs tidningen av fem personer inklusive Ahlberg, fem journalister som gör ett jättejobb med att hålla koll och sajten uppdateras flitigt, och håller koll på det senaste i branschen. På det görs varje månad ett pappersmagasin som är matnyttigt och modernt, som lyckats hitta en balans för att tilltala målgruppen – de äldre papperskramande tidningscheferna – utan att kompromissa med den granskande och upplysande journalistiken, och de har verkligen försökt bli en tidning även för folk utanför den innersta kretsen.

Dessa fem personer som med entusiasm och nyfikenhet inte varit rädda för att testa allt som är nytt – deras sajtomgörning var verkligen en orgie i widgets och nya tekniker – kanske inte helt igenom lyckad, men modig och allt skedde helt öppet.

Jag hör inte till papperskramarna. Jag tror att internet är en minst lika bra om inte bättre kanal för nyhetsförmedling in i framtiden. Men jag undrar ändå hur TU tänker här. Den stora målgruppen är (som Helena Giertta också påpekar) inte direkt internetgenerationen. De är män i övre medelåldern som helst läser sin tidning på papper, och flera av dem har säkert aldrig ens varit inne på Medievärldens sajt. Det märks inte minst på den relativt låga trafiken och den nästan obefintliga debatten i anslutning till artiklarna.
Medievärlden har gjort ett hästjobb hittills, för att ändå informera och uppdatera dessa grånade herrar om vad som händer i omvärlden, och vad som händer på nätet. Genom den utmärkta papperstidningen.

Så vad händer nu? Förutom att papperstidningen läggs ner ska även inriktningen på innehållet ändras. Tidigare har tidningen varit opinionsdrivande i branschfrågor. Nu ska den inte längre vara det enligt beslutet, utan endast ägna sig åt att granska medierna. Jag frågar mig hur man tänkt granska utan att därmed också skapa opinion?

Men jag hoppas att besparingen begränsar sig till papper och distribution, så att Medievärldens redaktion också framgent ska ha resurser, både att driva en bra ständigt uppdaterad sajt och att ägna sig åt djupare granskning. Det vore väldigt trist om tidningen övergick till att bli en skvallertidning likt Resumé eller Dagens Media. Som båda i och för sig har betydligt bredare bevakningsområden än de som Medievärlden har.

Tyvärr tror jag med tanke på tidningens målgrupp att det här beslutet är en dödsstöt för Medievärlden. Jag tror nämligen att bloggarna, som exempelvis vi här på SSBD med respektive egna bloggar, och Mindparks bloggteam, i kombination med Twingly Channels och andra nya verktyg för fördjupad diskussion och grupparbete på nätet redan ligger steget före när det gäller att driva mediedebatt och branschfrågor på nätet.

Och var har TU tänkt att debatt om yttrandefrihet, offentlighetsprincip och andra för mediebranschen viktiga frågor ska drivas?
På styrelsemöten i stängda rum? Ska Journalisten ensam driva de frågorna på ett lite bredare plan? Tycker TU att det räcker så?
En annan intressant fråga är ju vilka signaler TU skickar till sina medlemmar då de väljer att lägga ner tidningen i print, samtidigt som man kampanjar och satsar på att öka upplagorna för pressen och locka unga läsare att köpa papperstidningen.
I ljuset av det är det faktiskt inte bara lite pinsamt att Tidningsutgivarna inte klarar av – eller tror på – att ge ut en egen branschtidning.

Joakim Jardenberg har en del spännande idéer, som bland annat handlar om att Mindpark och SSBD skulle kunna driva opinion medan Medievärlden står för granskningen. Han spånar även på gemensamma annonspaket för bloggarna och tidningen. Och så föreslår han Axel Andén som ny chefredaktör. Ingen dum idé, inte alls.

Och så hoppas jag att nästa års galamiddag bli en något ljusare tillställning, präglad av framtidstro och entusiasm. Det kanske borde instiftas ett pris för Årets Affärsmodell? Att bytas ut mot Årets tryckeri, då TU nu visat att de inte heller tror på print.