TEXT OCH FOTO: Emanuel Karlsten

Halva sociala medier-Sverige har idag blivit uppringda av tidningar som söker kommentarer om varför Facebook förlorar användare, var de nu tar vägen och när vi börjar dumpa Facebook i Sverige.

I Expressen “flyr” användarna sajten och i Aftonbladet hänvisar man till att forskningsbolag visar att Facebook “slutar” användas. I SVD går man ännu längre och menar att användarna nu “lämnat” Facebook och sedan skickar TT ut ett telegram som därmed når alla Sveriges medier där Facebook nu tappar “användare”.

I Stockholm slår Metro upp saken stort på löp. Och några av våra smartaste sociala medier-experter analyserar utifrån den data de presenteras.

Men, med undantag för PC för alla, är det ingen som har försökt kolla vad Facebook själva säger. Både okritiskt och utan koll vidarebefordrar man data från Inside facebook och slår fast att “Facebook tappar”.

Det är många saker här som felar på ett väldigt besvärande sätt:

1) Perioden Statistiken från Inside facebook baseras bara på en månad. Det är alltså under en månad som det har diffat. Ingen trend, inget mönster. En månad, en diff.

2) Källan Visst är Inside Facebook erkänt som platsen vi nätnördar går för att hämta Facebook-data. Men den som har koll på datan vet också att statistiken kommer från Facebooks annonseringstjänst. Byggd och tillgänglig för att annonsörer ska kunna veta ungefär hur många som finns i ett visst kundsegment – land, ålder, kön eller intressen. Det är inte ett officiellt statistikverktyg för Facebooks användande. Att vi som jobbar med saken ändå använder och hänvisar till det handlar om att sätta tillväxten i perspektiv. Få ett hum. Det fungerar bra till det.
Men att utifrån en avvikelse i samma verktyg dra slutsatsen att Facebook nått sin topp, att trenden vänt, det är inte trovärdigt.

3) Aktivitet och användare Eftersom statistikverktyget är skapat för annonsörer visas enbart användare som varit aktiva den senaste månaden. Att se en minskning eller ökning innebär alltså inte att användare försvunnit eller släckt sina konton, utan att de inte loggat in den senaste 30 dagarna. Thats all. Antal användare berörs överhuvudtaget inte – bara aktivitet.

Allt det här skrev Facebook inside. Och redan på måndagen, en dag innan Metros artikel och två dagar innan de flesta andra medier rapporterade, uppdaterade samma källa med en post där källor inom Facebook – de enda som inte behöver gissa på hur många aktiva användare Facebook har – berättar att de inte alls har sjunkit, utan istället ökat under maj månad. Facebook inside kollar då med fyra andra analysföretag som också gör externa analyser om hur många användare Facebook har.  Två av de fyra menar att Facebook faktiskt ökade förra månaden.

Den reviderade informationen (som senare länkades upp högst upp i huvudet på den första bloggposten) fick dock inget genomslag. Nästan ingen redaktion gjorde det jobb som vi journalister menar är själva anledningen till journalistikens existens – faktakoll.

Det kan vara paranoia eller navelskådande upprördhet, men min känsla är att medier blir extra flåsiga när det handlar om de här områdena. En längtan efter att världen äntligen kanske blir mer greppbar, där vi slipper förhålla oss till fåniga fenomen som Youtube, Facebook och Twitter. Att allt det där är förgängligt, och att de fasta värdena – kvalitet! – finns i det utvalda, det journalistiska, broadcastiga, pappriga.

Så vi skyndar oss att ringa någon som kan ge snabbanalys, rajtar och ropar “lägg ut!”.

Och vad är problemet om nu Facebook faktiskt förlorar användare? Inget alls. Problemet är allra mest något mycket mer bekymmersamt: Varje gång den här situationen uppstår är det traditionella medier som förlorar både trovärdighet och användare.

Med sådana vänner behöver journalistiken inga fiender.

Uppdaterat: Läs också Business insider som nu skrivit: “The story about how Facebook lost users was a bunch of crap”

/Emanuel Karlsten, journalist, föreläsare och konsult
@emanuelkarlsten

Same!? Same?? But?? Different?!?

Än så länge har det inte blivit några större kalhyggen i Sverige, men allt fler tar ur ena fickan upp sin knutna näve och ur den andra sin nya smartphone: allt fler gör sin röst hörd i frågor som engagerar dem. Internet verkar onekligen ge makt till folket.

Frågan är hur jämnt makten sprider sig? Vem får de bästa bitarna, och finns där till och med de som relativt sett förlorar demokratisk makt? Vi journalister genomgår just nu seglarskolan och har så smått börjat lära oss hissa rätt segel för att fylla det av bloggvinden, men vad händer med dem som inte är journalister, med den som inte ens i den vidaste ”nyjournalist”-bemärkelse kan kalla sig journalist?

Jag kommer ihåg Magnus Bråths inlägg om att bloggande ger makt och stärker demokratin:

Internet och framförallt bloggandet har förändrat världen. Det som har hänt är att ett informationsoligopol har brutits. Det är inte längre några få som kontrollerar vad vi får reda på, vi kontrollerar alla informationen.

Det är ett bra inlägg, samtidigt som det till viss del är skrivet utifrån ett ovanifrån-perspektiv. ”Du ska skaffa en blogg så att du får samma makt som jag har för jag har faktiskt makt” är en sanning med modifikation – Magnus jobbar med SEO och är expert på att göra bland annat sina inlägg sökbara och lästa. Det han skriver om Karin Olsson (efter bråk mellan bland annat henne och Paul Ronge) blir läst av fler, eller som han själv uttrycker det i kommentarsfältet:

Vill dessutom tillägga att jag kan något som Karin inte kan – Om några dagar kommer den här bloggposten ha permanentat sig på förstasidan när man söker på hennes namn, min åsikt kommer alltså fortsätta spela roll även i framtiden när hennes post sedan länge är glömd.

Det Magnus tycker kommer alltså att finnas kvar. Likaså vad de stora företag säger som köper Magnus tjänster för att flytta upp sina egna sidor i sökresultaten, och på så vis knuffar ner andra, kanske kritiska, åsikter. Eller städar de helt enkelt bort kritik direkt, utan omsvep.

För de allra flesta är det ändå inte dammvippan som är problemet. Egentligen är problemet inte ens ett problem utan en möjlighet, problemet är bara att möjligheten inte är lika möjlig för alla.

Möjligheten består i att kunna skriva och publicera sin text, problemet för många är att göra det på ett bra och övertygande sätt.

Jag är journalist och har fått lära mig att skriva texter på ett sådant sätt att de blir lästa. Redan på själva antagningsprovet till journalistprogrammet kontrollerades det så att jag skrev någorlunda bra, och långt innan det hade jag fått höra av lärare att jag borde jobba med att skriva när jag blev stor. Som journalist övas jag dessutom i kritiskt tänkande och jag får betalt för att läsa andras debattinlägg; mina retoriska färdigheter blir på så vis bättre och bättre, och jag fyller mina texter med mer och mer övertygande innehåll. För mig innebär alltså informationssamhället med alla sina bloggar och skrivbara ytor en massa möjligheter att påverka, internet blir ett demokratitillskott jag kan ta tillvara på.

Till gruppen som har lätt för att skriva ner sina argument kan vi lägga exempelvis PR-folk och mediestrateger, författare, diverse akademiska människor och ett gäng naturbegåvningar. På det hela taget finns där väldigt många människor som kan skriva rätt bra, och även de har allt att vinna på den möjlighet att publicera sig som internet innebär.

Frågan är hur den vars texter blev rödklottrade av svenskläraren, och vars åsikter blev stumma på skolgården, nu ska göra sig hörd i internetstormen? Vad ger internetdemokratin dem?

Men hallå, har vi inte riksdagsval där varje väljares röst räknas? Visst gäller fortfarande det vi fick lära oss om representativ demokrati, där de som är duktiga retoriker och skribenter företräder de som inte är det? Måste alla göra sig hörda på bloggar och i sociala medier, måste stormen utvecklas till en orkan?

De allmänna valen finns kvar, men jag tror att den demokratiska kraften har förskjutits lite från Regeringsformen och Vallagen mot Yttrandefrihetsgrundlagen. Medan rättigheterna i Vallagen är relativt enkla att tillgodogöra sig så krävs det mycket mer arbete för att få nytta av YGL, och den vars texter inte hörs (eller inte skrivs) kommer helt enkelt tappa demokratisk påverkansmakt relativt sett de som skriver högljutt och välljudande.

”Skolan ska ge eleven förutsättningar att bli en aktiv samhällsmedborgare” skriver Skolverket under ”Demokrati som uppdrag”. När jag gick i grundskolan betydde det att lära sig röstsystemet med kommunval etcetera, och möjligtvis få sig en bit demonstrationshistoria tills livs. Min lillasyster lämnade grundskolan för något år sedan och då verkade kurserna inte ha förändrats nämnvärt.

Det jag tror behövs för att bli ”en aktiv samhällsmedborgare” är kunskaper i retorik och ”offentligt skrivande”, det vill säga bloggande och liknande. Jag tycker att det är skolans ansvar att se till att eleverna får denna kunskap, annars är det rika företagsledare med SEO-budget, journalister samt en och annan naturbegåvning som lägger beslag på internetdemokratin.

/Lasse Edfast
@lasseedfast

(Eftersom detta inlägg snarast kan sägas handla om en #ojournalistroll, vill jag tillägga hur viktigt det är att de traditionella medierna lyfter fram de som inte själva kan publicera sig så att även deras röster blir hörda. Tyvärr tenderar media att ge än mer plats åt de som redan syns och hörs mycket på Twitter och dylikt eftersom de är lätta att hitta och man vet vad de tycker.)

Same!? Same?? But?? Different?!?

Det är en intressant maktkamp vi bevittnar just nu när de traditionella mediestrukturerna krackelerar och nya så sakteliga växer fram. Vi är mitt uppe i denna process, och ingen tror jag vet riktigt var det kommer att sluta. Men tecknen på att det håller på att hända blir allt fler.

Visst, traditionella medier har utmanats länge, kanske man kan hävda. Men nu börjar frågorna nå längre ut, till en bredare publik. Konflikterna blir tydligare.

Fallet med den bloggande kommunchefen i Katrineholm är kanske det mest uppenbara. Chefredaktören för lokaltidningen Katrineholmskuriren Krister Wistbacka beklagar sig öppet att kommunchefen “förstör” deras granskning, “folket förmår inte att sålla bland allt han lägger ut på sin blogg”, resonerar tidningsmannen. Men folket är bara glada och ser tidningen som bakåtsträvare. Nu är det inte bara tidningen som kan ha en publicistisk linje och nå ut till läsarna. Kommunchefen Mattias Jansson kan sätta sin egen agenda, eller i alla fall försöka göra det.

När Fredrik Reinfeldts stab revolterar mot det statsministern menar är en förvrängning av hans ord i DN är det samma sak. Regeringen publicerar sin egen version av historien, med ett “bevis” i form av en bandinspelning. Att jag personligen tycker statsministern är helt fel ute hör inte dit, av de hundratals läsarkommentarerna att döma är det många som håller med Reinfeldt om att han blivit feltolkad. Sveriges mäktigaste man låter sig inte nöja sig med den vinkling traditionella media gör, han publicerar själv sin vinkel, och vinner delvis gehör för den. Han flyttar utan tvivel i alla fall fokus från sakfrågan till bråket mellan honom och tidningen.

Världens högst värderade it-företag har samtidigt gått och blivit publicist för hundratusentals journalistiska alster värden över, genom att bolaget kontrollerar butiken där tidningarna säljs. Visst, Apples App Store är EN av flera digitala butiker för journalistik, men det intressanta här är att den kontrolleras av företagsledare på ett it-bolag, inte av publicister eller mediadirektörer. Journalistiken har reducerats till en produkt som ska sälja i en butik som inte bara är världsomspännande och världsledande, den leds också att personer med sin egen syn på vad som är moraliskt okej och inte. Visst, Coop bestämde sig för att plocka bort porren ur hyllorna för några år sedan, men Coops marknadsandel på tidningsförsäljning i Sverige går inte att jämföra med Apples på digital medieförsäljning. Större delen av den svenska tidningsförsäljningen kontrolleras dessutom av Tidsam, som ägs av de stora förlagen. Inte av ett it-företag som säljer datorer och bärbar hemelektronik. Och även om Google eller Microsoft skulle nå framgångar med sina digitala butiker är inte heller de publicister utan it-bolag med en helt annan agenda.

Tydligare kan det inte säga: Journalisterna är inte längre agendasetters.
När det gäller distributionen som en gång i tiden var mediehusens paradgren nummer ett har vi helt blivit omsprungna.

Så är då journalistiken död? Behövs inte journalister längre?
Jo, naturligtvis. Men det kommer ställas än större krav på oss för att folk ska lyssna till oss eller köpa våra produkter.
När det gäller agendafrågan är det bara att inse att vi måste bli ännu bättre på att förstå vilka frågor som engagerar, vilka frågor som är viktiga för demokratin. Och det kan vi bara göra i samarbete med våra läsare/tittare/besökare/lyssnare. Många journalister som är urduktiga på att känna av vad som är på agendan, men ibland är andra bättre än oss. Då ska vi lyssna, lära och ta till oss kritiken, inte sitta på egna stolar och tjurigt käbbla emot. Vi ska göra bra journalistik för våra läsare, tittare, lyssnare, besökare – inte primärt marknadsföra våra egna egon.

Distributionsfrågan är knepigare, men kan, något hårddraget, på sitt sätt sammanfattas i samma tes.  Gör vi bara våra papperstidningar och webbupplagor tillräckligt bra så kan vi klara oss utan Apple. Visst, Apple sitter på infrastrukturen till det som många ser som framtidens stora betalningslösning för medierna. Det gör det bara ännu viktigare att vi som erfarna publicister argumenterar för att få in yttrandefrihets- och demokratiaspekter i it-bolagens digitalbutiker. Vill Apple, Google och Microsoft bli våra nya distributörer kan vi också ställa mycket tyngre publicistiska krav på bolagen.

Tyvärr handlar diskussionen idag mest om Apples villkor och avgifter, vilket skymmer de mer centrala publicistiska frågorna.

Det här är bara början. Fajterna kommer bli fler och säkerligen smutsigare. Men för den som bryr sig om journalistikens framtid som oberoende skildrare och granskare av vårt samhälle, för alla oss är det hög tid att fundera på vilken roll vi vill ha i framtiden. Toppolitiker, bloggande lokalpampar och multinationella it-bolag gör det i alla fall inte. De bara gör.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Sluta kriga. Det är 2011 nu.

Ett skyttegravskrig. Vem tjänar på det? Ingen och inget. Ändå är det precis vad som pågår mellan sociala medier-sfären och de traditionella medierna. Från ena hållet skjuts det ut nedsättande epitet som gammelmedia och det spås vitt och brett om den professionella journalistikens nära förestående död. På andra sidan klamrar sig människor, som under efter decennier av mediemakt vant sig vid att ha tolkningsföreträde, fast vid illusionen om att närvaro i det digitala samhället fortfarande är något man som journalist kan välja bort. Det kan man inte. När Katrineholms-Kurirens medarbetare orerar om bloggvalpar eller stolt deklarerar att de inte är intresserade av Facebook eller Twitter, begår de ur ett journalistiskt perspektiv ett kardinalfel. Eller till och med flera.

Grunden i all bra journalistik nyfikenhet. Att vilja veta mer om om människor, världen omkring oss och hur saker hänger ihop, eller inte gör det. Den som arbetar med nyhetsförmedling bör också bära på en övertygelse om att öppenhet och kommunikation är av godo. Inte bara den öppenhet och kommunikation som verkar till den egna mediets fördel, utan som allmän princip. Det är man skyldig sina läsare,lyssnare eller tittare.

Inte heller bör förglömmas att det är just dessa läsare, lyssnare och tittares tillvaro som skall skildras. Som världen ser ut i dag innebär det att journalister bör vara lika bekväma i den digitala verkligheten som bland kommunala handlingar eller vid människors köksbord. Att inte finnas där människor finns, innebär att gå miste om värdefulla idéer, nytänkande uppslag, diskussioner och information. Jag är ganska övertygad om att det är precis vad Katrineholms-Kuriren gjort. Det skulle förklara de slutna och fördomsfulla frågor som ställdes till kommunchefen Mattias Jansson. Frågor vars syfte inte var en förutsättningslös, och säkert välbehövlig, granskning av Janssons och Katrineholms kommuns användning av sociala medier, utan endast handlade om att bekräfta redaktionens fördomar om att kommunchefen ägnade en massa tid åt tramserier på arbetstid.

Katrineholms-Kuriren är givetvis inte unik. Samma sorts konservativa bubbla omgärdar många redaktioner där man ännu inte riktigt släppt sargen och kommit in i matchen (för att använda en gammal klyscha). Jag kan ha viss förståelse för det. Det är fortfarande ganska bekvämt där uppe i elfenbenstornet. Kombinationen med en pågående utveckling inom traditionella medier mot att allt färre skall göra mer, gör det lätt att sticka huvudet i sanden. Det finns ett starkt behov av att dra en gräns. Inte en sak till, har jag hört människor säga. INTE EN SAK TILL. Problemet är bara, att när man drar den gränsen vid sociala medier, är det snarare något som stjälper än som hjälper. Men det vet de ju inte. De tror kanske de vet. Men i själva verket har de ingen aning.

Så var det för mig. Jag är inte en infödd i det land som är internet. Jag var runt tjugo första gången jag kopplade upp mig via ett hackigt modem. Men som digital invandrare har jag ändå tyckt att jag assimilerat mig väl. Jag har surfat runt, hängt i chattrum, läst nätdagböcker som sedan blivit bloggar, facebookat och regelbundet scannat av flera stora nätforum. Även Twitter tyckte jag att jag hade koll på. Under valrörelsen följde jag flera politikers förehavanden via tweets. Att själv börja twittra föresvävade mig däremot inte. Varför?

För att Twitter, bortsett från det rent informativa politik- och nyhetsförmedlandet, i mina ögon var en sandlåda full av elaka barn, där jag inte ämnade slösa bort min tid. Jag ville inte vara en del av en digital lynchmobb på ständig jakt efter nästa offer. Inte frottera mig med egenkära posörer vilka varvade sina litterära spyor med att frenetiskt klia varandra på ryggen.
Så kände jag för två månader sedan och så känner jag i viss mån fortfarande. Men samtidigt, för den som är öppen och tar sig tid att lyssna och lära bleknar snabbt att dessa sorgliga ursäkter för mänsklig kommunikation bort, eftersom de fullständigt överskuggas av allt det intressanta, roliga och lärorika som Twitter har att erbjuda. Det fina i kråksången är ju också att det är upp till en själv att välja på vilket sätt och i vilken omfattning man vill delta i det ständigt pågående samtalet. Det viktiga är att man deltar. Att dörren är öppen.

Det går inte att förneka att sociala medier omformat den verklighet vi alla har att förhålla oss till. Kanske mest påtagligt är det för personer som befinner sig i någon form av maktposition. Journalister, politiker, opinionsbildare, PR-folk och företrädare för näringslivet.

Plötsligt har informationsmonopolet gått förlorat. Ingen kan längre räkna med att vara ensam om en källa, vara enda nyhetskanalen eller kunna stå oemotsagd. Inte heller kan man räkna med att dålig journalistik (till exempel som i mitt fall, usel research), beslut fattade på oklara grunder eller illa skött verksamhet kan passera utan anmärkning. Det är bra. Ju mer öppenhet desto bättre. Konsekvensen blir att kraven blir högre och att därmed kvaliteten (på till exempel den journalistik som produceras) förhoppningsvis blir bättre. De sociala mediernas intåg betyder däremot inte att journalistik som yrke inte fyller en funktion eller – vilket det finns de som vill göra gällande – inte längre existerar. Tvärtom. I ett informationsflöde som forsar fram likt Niagarafallet blir människor som både besitter hantverksskicklighet och en inställning som först och sist handlar om att vara lojal och sann mot läsare och lyssnare, oerhört viktiga.

Jag tror inte att sociala medier innebär något dödligt hot mot traditionella medier. Snarare är de att betrakta som ett komplement och en sparringpartner. Utan tvekan finns ett starkt ömsesidigt beroende och lyfter man lite på locket också en hel del kärlek trots alla svador om bloggvalpar och förstockad gammelmedia. Förmår företrädare från båda sidor möta varann med öppet sinne och insikt om att vi alla kan göra fel, men tillsammans kan vi göra om och göra bättre, kommer det inte dröja särskilt länge innan de flesta faktiskt kan vara överens om att det finns ett värde i ett medielandskap där både bloggar och prasselpress får plats. Att mångfald är bättre än skyttegravskrig och trött positionering. Kommunikation bättre än fingerpekande. Det är ju ändå 2011 nu.

/Malin Lernfelt
Journalist
Göteborgs-Posten

Same!? Same?? But?? Different?!?

Fram till dess hade jag inte vågat kalla mig journalist. Vem var väl jag, en outbildad ganska naiv person som snubblat in i tevehuset i Sundsvall? På något märkligt sätt blev kvar där tillräckligt länge för att kvala in i förbundet. Det kändes stort. Som att det äntligen var på riktigt. Jag var en riktig journalist. Med pressleg, som jag visserligen aldrig haft någon direkt nytta av, men som ändå kändes fint att ha i plånboken.

Mot alla odds lyckades jag hålla mig kvar i yrket. Från SVT till SR, och vidare till Sundsvalls Tidning. Jag var en stolt medlem av SJF och började engagera mig fackligt, också det mot alla odds. Jag växte upp i en fackfientlig miljö. Facket endast ett nödvändigt ont för att ha rätt till a-kassa i händelse av arbetslöshet.
Men i SJF fann jag något annat som motiverade engagemanget. Nämligen de yrkesetiska diskussionerna, möjligheterna till fortbildning och samtalet om vad som egentligen var journalistikens uppgift.

Ett samtal som just nu är intensivare än någonsin, förs på alla nivåer och som tyvärr också skapar splittring. Inom förbundet och i branschen i stort.

Splittring kan visserligen leda till något bra i slutänden, men jag tror att vi i det här läget alla tjänar på att försöka hitta vår minsta gemensamma nämnare. I diskussionen om journalistrollen, och den förändring den just nu genomgår, behöver åtminstone jag försöka sätta fingret på vad journalistik är. Varför var det så viktigt för mig att få kalla mig journalist, och varför känns det som om jag idag är på väg bort? Vad är det som ändå gör att jag har vissa som jag själv brukar kalla dem journalistiska ryggradsreflexer, som styr mig i mitt handlande nästan dagligen?

Är vi ens överens om vad som är journalistik, vad som är journalistikens uppgift?

Här kommer mitt försök att definiera journalistrollen, eller kanske snarare journalistikens viktigaste uppgifter, på ett teknik-och plattformsoberoende sätt. Det är långt ifrån fullständigt, mer ett sätt att försöka lägga grunden för mitt eget fortsatta deltagande i diskussionen. Och för kommande inlägg här på SSBD denna vecka, då vi har journalistrollen som tema.

Det allra mest grundläggande är att journalistiken är en viktig ingrediens i ett demokratiskt samhälle. Både för att granska makten men kanske ännu hellre för att ge medborgarna relevant information som de behöver för att kunna kräva sina demokratiska rättigheter och fatta bra beslut grundade på god kunskap i exempelvis allmänna val. Viktigt för att journalistiken ska kunna verka fullt ut är också att slåss för bevarande av yttrandefriheten. Detta oavsett om det är professionella journalister som ska göra jobbet eller idealister som kommer att utöva journalistik på sin fritid.
Journalistiken bör också slå vakt om andra grundläggande saker som offentlighetsprincipen, meddelarfriheten och tryckfrihetsförordningen.

För att journalist även i fortsättningen ska vara ett yrke, för att vi även i framtiden ska kunna argumentera för och rättfärdiga dess existens är det otroligt viktigt att vi slår vakt om ovanstående. Om det nu är ett ändamål i sig – att bevara yrkestiteln. Jag är inte helt säker på det.

Oavsett – hur bevarar vi vårt existensberättigande? Vad är vårt uppdrag?
Grundläggande är att berätta. Berätta på ett sätt som är både lockande och begripligt, samt självklart sant och relevant. Det borde också ligga i varje journalists intresse att så många som möjligt får ta del av sann och objektiv rapportering om både stort och smått.

Journalistiken i sig är inte beroende av att leverera snabba händelsenyheter eller underhållning. Journalistiken i sig själv, då den är sann, relevant och folkbildande behöver inte tävla.
Journalistiken behöver kanske inte måste vara – kan inte ens vara – hundra procent objektiv, men den ska använda objektiva arbetsmetoder och alltid redovisa sina källor, då detta inte förhindras på grund av källskydd. Den ska inte underskatta läsarens intelligens, men heller inte överskatta dess förkunskaper.

Så hur ligger vi till idag?

Kombinationen tidningskris, lågkonjunktur och internet har orsakat stora nedskärningar i medieföretagen. Nedskärningar som inte nödvändigtvis föregåtts av ett långsiktigt tänk, och nedskärningar som sällan utgått ifrån ett publicistiskt tänk. De flesta tidningsägare idag är vinstdrivande koncerner med aktieägare som vill ha utdelning.
Det kan alltid diskuteras om DN Kultur behöver 100 eller 20 journalister för att göra bra kultursidor, det är inte riktigt det det handlar om. Men faktum är att när man drar ner på de mänskliga resurserna, journalisterna, så blir journalistiken sämre. Inte minst om det sker i kombination med krav på ökad produktion. Slarv, bristande research, dålig korrekturläsning och mindre tid åt att gräva fram egna historier har gjort journalistiken urvattnad.

Det har satsats mängder på tekniska innovationer, men inte lika mycket på innehåll och visioner. Det finns goda exempel. Det finns redaktioner som klarat nedskärningar med stolthet och kvalitet i behåll. Det finns framförallt många yrkeskunniga, engagerade och ambitiösa journalister som dagligen hindras från att använda sina kunskaper och sitt engagemang fullt ut.

Det finns ett utbrett journalistförakt. Ett förakt som vi pratar om alldeles för sällan. Ibland när det kommer på tal är det så lätt att som journalist slå sig själv på bröstet och tänka att de som kritiserar inte vet vad de talar om.
De som kritiserar är konsumenterna. Våra läsare, tittare och lyssnare. De som på ett eller annat sätt bör betala för det vi producerar om det i framtiden ska finnas några yrkesverksamma journalister. Och de har dessutom idag egna verktyg. Det inte vi gör kommer andra att göra, det vi inte gör bra kommer andra att göra bättre.

Jag är inte så väldigt rädd för att yrkestiteln ska försvinna. Jag är desto mer rädd om våra grundlagar och tror att demokrati är något vi måste slåss för varje dag. För mig är det viktigare att driva frågor som har med demokrati och yttrandefrihet att göra än att fortsätta kalla mig för journalist – hur stolt och lycklig jag än var den dagen jag fick mitt medlemsskap i SJF.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Året 2011, när snart sagt varje journalistiskt alster finns tillgängligt på internet, och därtill tusentals granskare med egna plattformar för publicering, är det vardagsmat för journalister att bli ifrågasatta och granskade. Av sina läsare, lyssnare och tittare. Ibland sker ifrågasättandet i kommentarsfält direkt anslutna till en artikel, andra gånger genom syrliga kommentarer på Twitter, åter andra genom att någon dissekerar en text i en egen blogg eller kanske på Flashback.

Många ser detta som något dåligt. Många känner sig obekväma med att vem som helst öppet kan ifrågasätta allt ifrån en formulering till hela syftet med ett genomarbetat jobb, och såga resultatet.
Jag ser det som något oerhört bra, eftersom vi journalister måste leva som vi lär. Vi måste tåla att granskas, så som vi granskar andra. Vi måste vara öppna och offentliga med vad vi gör och hur och varför, så som vi kräver öppenhet av andra. Det logiska resultatet av detta bör vara att vi skärper oss. Blir än mer noggranna med research och formuleringar, och åstadkommer bättre resultat. Det innebär också att vi tränas i att argumentera för de prioriteringar vi gör, och därmed kanske inser att vi ibland prioriterar fel.

Men det var inte ovanstående jag hade tänkt skriva om idag. Jag har nämligen skrivit detta så många gånger redan, här på SSBD sedan 2008. Jag har ett tag trott att allt redan är sagt. Att inget nytt finns att tillägga, att SSBD spelat ut sin roll. Jag önskar åtminstone att det vore så. Det är inte så.

Svenska journalister är fortfarande livrädda för granskning. Svenska journalister är fortfarande livrädda för öppenhet. Och tydligen inte endast då det ställs krav på dem själva om öppenhet, utan otroligt nog även när personer i maktposition är öppna och använder sig av offentlighetsprincipen, en princip som alla journalister säger sig älska. Så länge den inte drabbar dem själva.

Johannes Wahlström är ett färskt exempel på en journalist som kan sägas inte riktigt leva som han lär, eller som i varje fall ställer högre krav på andra än sig själv, då han absolut inte ville att förhöret med honom själv skulle “läcka” ut till media.

Ett annat om möjligt än mer obegripligt exempel är konversationen, eller vad man ska kalla det, mellan Katrineholms kommunchef Mattias Jansson och journalister från Katrineholms-Kuriren.

Det hela började igår, när en av tidningens reportrar skickade ett mejl till Mattias Jansson med en rad intervjufrågor. Frågorna rörde en granskning av kommunens användande av sociala medier. Bra grej, tänker man vid första anblicken. Sedan läser man frågorna. De är insinuanta, långt ifrån öppna, och det är tydligt att reportern på förhand har bestämt sig för att det här med kommunens närvaro i sociala medier är en dålig sak.
Man kan ha alla möjliga åsikter om en kommuns närvaro på nätet, inte minst hur närvaron ser ut och fungerar i praktiken. Men att ha en sådan i grunden negativ syn på sociala medier i stort som reportern avslöjar i sina frågor tycker jag är otroligt märkligt av en journalist år 2011.

En anledning att jag fortfarande kallar mig journalist är också att jag står för och slåss för demokratiska värderingar och rättigheter, för yttrandefrihet och transparens hos makten. Självklara saker kan tyckas.

Det tycker inte reportern på Katrineholms-Kuriren.

Mattias Jansson lever som han lär. Han publicerar först alla frågor i sin blogg, och crowdsourcear svaren genom att be sina läsare om hjälp.
Svaren han fått kan skrivas ut rakt av och användas som läromedel för vilken kommun som helst som funderar på att kasta sig ut i sociala medier. Han tar hjälp av dem och skriver svar till reportern, vilka han också publicerar i sin blogg.

Det Mattias Jansson gör är att han använder sig av offentlighetsprincipen, av internet, han agerar demokratiskt och öppet, han blottar också sin strupe eftersom vem som helst faktiskt kan kommentera och ifrågasätta hans svar, det kan finnas personer med insyn eller andra som känner till eventuella snedsteg som kan lägga sig i och Mattias Janssons handlande uppmuntrar till den sortens beteende från personer med horn i sidan till honom.
Det är just detta med att blotta strupen som är det farliga med offentligheten.
Och han blottar inte bara sin egen, utan även reporterns strupe när han publicerar frågorna i sin blogg.

Jag förstår att reportern tycker att det känns olustigt. Jag förstår också att reportern känner sig utskrattad och förlöjligad främst av ett par kommentarer till Mattias Janssons bloggpost. Reportern får smaka på sin egen medicin. Obekvämt.

Så vad händer då? Jo, reportern vill inte längre konversera med Mattias Jansson via mejl.
Istället skickar en annan av tidningens medarbetare följande mejl till Mattias Jansson, som jag begärt ut från Katrineholms Kommun med stöd av offentlighetsprincipen:

“Hej Mattias!

Jag har förstått av Marlene att du är svår att få tag på i dag. Jag håller på att skriva en artikel angående din publicering av Marlenes frågor på din blogg. Jag skulle behöva dina kommentarer och skickar därför här några frågor som jag vore glad om du kunde ta dig tid att besvara. Artikeln kommer att gå i morgondagens tidning.

Varför valde du att ta hjälp att av bloggläsarna för att besvara frågorna?

Borde inte en kommunchef kunna besvara dessa frågor utan hjälp av andra?

Du publicerar samma material som begärts ut för att genomföra en granskning och skriver egna kommentarer innan journalisten ens fått tillgång till det fullständiga materialet. Är förfarandet ett försök att komma undan en kritisk granskning?

Ditt förfarande kan uppfattas som en sorts härskarteknik. Är det frågan om det?

Att föregripa en journalistisk granskning, är det schyssta spelregler anser du?”

Jag är, precis som Joakim Jardenberg, chockad.

Mejlet innehåller så många fel så att jag inte vet var jag ska börja.
Givet att Katrineholms-Kuriren känner sig kränkta eller förminskade av den uppmärksamhet som Mattias Janssons bloggposter fått, tycks de reagera med ryggmärgen och känslan istället för att andas djupt och tänka igenom sin egen roll. Och resultatet blir att de målar in sig själva ännu mer i ett hörn, gör dubbelfel istället för att försöka reparera skadan från det första mejlet som trots insinuationer och en mindre trevlig ton ändå innehöll en del relevanta frågor.

Fråga ett har jag inga invändningar emot. Fråga två funkar väl, även om formuleringen kanske borde ha varit “Kunde du inte svara själv?”

Sedan får vi en föreställning i självfullkomlighet, dissande av den offentlighetsprincip som jag är övertygad om att alla på Katrineholms-Kuriren innerst inne kramar, samt en liten uppvisning i de härskartekniker som Katrineholms Kuriren beskyller Mattias Jansson för att använda.

Jag blir häpen, chockad, men allra mest beklämd, och lite ledsen.
Att påstå att Mattias Jansson på något sätt försöker förhindra en journalistisk granskning genom att själv publicera de offentliga uppgifter som journalisten frågat efter är absurt, obegripligt. När handlandet i själva verket ökar kommuninvånarnas möjligheter att läsa kommande artiklar med kritiska ögon, jämföra med Mattias Janssons egna uppgifter och dessutom ger en rad personer utanför Katrineholms-Kurirens läsekrets insyn i kommunens korridorer.
Ett agerande som varje vän av demokrati och öppenhet borde välkomna och omfamna, oavsett ämne, oavsett innehåll.

Den senaste tiden har journalistrollen diskuterats flitigt. Bland annat på JMK, där bland andra tidningen Journalistens chefredaktör Helena Giertta knappt kunde andas av upprördhet över själva tanken på att journalistrollen är under förändring.

Jag misstänker att hennes upprördhet över Anders Mildners framtidstankar bottnar i samma rädsla som den vi åser från Katrineholms-Kurirens medarbetare. Nämligen rädsla för att förlora makt, inflytande och rätten att diktera agendan för den offentliga diskussionen.

När varje journalists strävan kanske egentligen borde vara att göra sig själv överflödig?

/Sofia Mirjamsdotter

ps. Fredrik Wass säger det med färre ord än jag. ds

Uppdatering:
När man trodde att det inte kunde bli värre.
Och detta tycks vara det enda som internetläsarna får ta del av från granskningen från Katrineholms-Kuriren.

Förbryllande är också Thomas Mattssons kommentar till det hela.

Läs även Fredrik Strömbergs kommentarer.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Bevakningen inför valet ger många tydliga exempel. Händelser förpassades snabbt till att bli bakgrundsmaterial till bevakningen av hur händelserna bevakades: det mest uppmärksammade var förstås Aftonbladets Littorin-artiklar, men gång efter gång hamnade mediernas hantering av uttalanden och händelser i fokus, medan själva händelsen sattes i periferin.

Detta är en del i samma trend som är uppenbar i min egen morgontidning, Svenska Dagbladet, som numera allt oftare inleder ett uppslag med analysen eller kommentaren. Det material som förr bifogades som en kommenterande eller förklarande del, blir idag huvudnyheten. Fullständigt idiotiskt i mina ögon, men det finns säkert någon läsarundersökning som visar att jo, läsarna vet redan allt som händer och behöver dessutom hjälp att dekonstruera och tolka skeendena i samhället.

(Att det de facto är billigare att låta en någorlunda erfaren reporter fylla i ett halvlagt pussel med egna erfarenheter och slutsatser än att faktiskt ta reda på maximalt antal fakta i det aktuella fallet och sedan lämna luckorna öppna, det lämnar vi därhän för denna gång.)

Utvecklingen grundar sig i konkurrensen från nätet och den utveckling som nu pågått i 15 år. De snabba kanalerna stressar medierna till att tro att en händelse eller nyhet är daterade bara timmar efter att den faktiskt hänt. Tidsrummet mellan tryckskick och läsning, i tidningarnas fall, innebär också stora risker för att det som skrivs de facto är daterat när det väl når läsekretsen – saker händer under natten, bloggare och andra gräver vidare och blottlägger kanske fakta som inte varit kände vid pressläggning, et cetera.

I hasten och röran glömmer redaktionerna bort att de allra flesta mottagare är långt mycket mindre uppdaterade än redaktionerna. Det är få människor som konsumerar medier i olika format lika intensivt som journalister. Så den nyhet som inte längre är nyhet för redaktionen, kan mycket väl vara det för läsarna.

Analysen eller kommentaren blir här en gardering för att uppmuntra de insatta fås fortsatta intresse. Tyvärr tar den plats från själva verkligheten, som ofta rumphuggs eller behandlas översiktligt, till förmån för reporterns guidande analyser.

Samtidigt finns det också goda grunder för sammanfattande och förklarande analyser och kommentarer. En komplex och tillgänglig verklighet kan behöva en lots för att bli begriplig. Så de interna argumenten för denna typ av ”journalistik” är säkert hjärtevärmande. Men de skymmer verkligheten.

Veckan som gått har hur som helst varit något av en navelskåderiets triumf när det gäller journalistiken idag.

Störst och tyngst väger naturligtvis Wikileaks uppmärksammade dokument-släpp, som blottlagt skvaller och interna bedömningar från den amerikanska diplomatin. De uppgifter som har publicerats har i mångt och mycket varit förbannat ointressant – skvaller om statschefer och interna smeknamn, liksom – men delvis graverande och uppseendeväckande. Att Mona Sahlin och Urban Ahlin sitter och smickrar USA:s utsända för att få hjälp och att dessa utsända avfärdar neutraliteten som död är intressanta, om än på olika sätt. Det mest givande är nog den försvars- och säkerhetspolitiska diskussion som svagt börjat flämta i spåren på neutralitets-avfärdandet.

Men Wikileaks handlingar tas emot med blandade känslor. Att många i USA vill sätta stopp för det hela förvånar väl ingen, men även här i Sverige diskuteras det i medierna hur avslöjandena påverkar världen. Wikileaks står ju egentligen för det som all journalistik borde stå för – fri och obunden publiceringsplikt – och borde stämma till eftertanke kring hur medierna arbetar normalt. Vilka hänsyn tas egentligen, av medierna som helhet och av enskilda journalister? Är det möjligt att gräva fram mer och bättre material än vad som görs idag?
Jag tror det, något bland andra SvD bevisar med sina sköna grävjobb som tyvärr är undantagen snarare än regeln, men är inte säker på att medierna klarar av en sådan omställning.

Och Wikileaks informationsspridning är inte oproblematisk. Wikileaks står för tillfället inte för journalistik utan bara som källa. Journalistik kräver också någon slags bedömning, granskning och urval för att vara relevant, något den första släppomgångens skvaller-fokus visar saknas hos organisationen (även om det självklart är bra som sensations-skapande).

Hur som helst behöver Wikileaks diskuteras vidare. Det är bra att det finns en organisation som fritt och obundet samlar och förmedlar information som annars förblivit dold för allmänheten, men det kräver nog sina former.

En enskild artikel som rört upp känslor är Resumés superduperdunderviktiga avslöjande om att DN:s kritiker Johan Croneman missat att betala tv-licens så länge att kronofogden fått ärendet på sitt bord. Hade inte Croneman själv lyft upp artikeln i en krönika i DN, hade den kanske snabbt dött sotdöden: nu blev den istället gnistan för en diskussion om allmänintresse, relevans och privalivets helgd. Viggo Cavling försöker i ett blogginlägg rättfärdiga publiceringen, men det blir ganska tunt: att motivera en publicering med att ”sprickorna Cronemans professionella fasad” ska ”exponeras” och att ”En av anledningarna till att Croneman inte är en bättre skribent kan vara att han inte sköter sin ekonomi” är taget ur luften. Med en brasklapp om att Croneman eventuellt har jagat licenssmitare i sina krönikor, något jag i så fall missat, så har hans licens-betalande inte mycket att göra med hans gärning som kritiker. Att Resumé vill hjälpa Croneman att bli ännu bättre är visserligen behjärtansvärt, men … äh, vet inte riktigt hur jag ska avsluta den här meningen, det är lite för uppenbart.

Och läsarna har sprungit till Cronemans försvar. Har nog aldrig sett så många kommentarer på ett inlägg i Viggos blogg, till exempel. Och även om det är få i antal, kan det enligt medielogiken ”ett telefonsamtal är inget, tre är en läsarstorm” duga som bevis på att det rört upp känslor. Cavling själv har dock inte bemödat sig att svara på kritiken i kommentarsfältet.

Gränsen mellan privat och offentligt har blivit allt bredare och allt gråare med åren, och den utvecklingen lär fortsätta. Frågan är om vi egentligen vill ha mer privatliv eller mer privat i medierna.

Slutligen: Isabella Löwengrip ”sågar” svensk journalistutbildning i ett inlägg på Blondinbella.se. Utbildningen är ”ett skämt”, skriver hon, och inget som är meriterande för dem som söker jobb på hennes nya tidning.

Upprörande för mängder med journalister, tydligen, vilket är lätt att se både hos Blondinbella själv och i kommentarerna på Resumés artikel om det hela. Löwengrip själv tar stormen med ro och har inte förmått sig att en enda gång svara på kritiken hon fått i det egna kommentarsfältet. Uppenbarligen delar hon Cavlings intresse för interaktion.

Flera har också bloggat om uttalandet, mer eller mindre kritiskt, men det har också skapat diskussion i andra sociala medier.

Två som tar henne i försvar är Hanna Fridén och Jerry Silfwer. Fridén utifrån perspektivet att hon som journalist utan utbildning med bakgrund som bloggare ofta får beska kommentarer angående sin avsaknad av utbildning, Silfwer utifrån perspektivet att Löwengrip skapar en konflikt för att få PR, vilket är smart.

Det som intresserar mig i Silfwers kommentar är dock att han försöker ge uttalandet någon slags legitimitet utifrån att Löwengrip haft många journalist-kontakter genom åren. Exakt hur dessa kontakter ger Löwengrip fog för att bedöma utbildningens kvalitet, framgår inte: här skulle jag gärna vilja ha ett förtydligande från Silfwer.

Men, att trampa på journalisters tår är uppenbarligen effektivt om du vill ha uppmärksamhet. Därmed bevisar Löwengrip snabbt att förmågan att skapa PR för sig själv verkligen inte kräver någon utbildning. En lite lustig parantes i sammanhanget ;)

Same!? Same?? But?? Different?!?

Obamas valseger frälstes av internet och sociala medier. Den goda nyheten spred sig över hela världen. Kampanjledare helgonförklarades, valarbetare upphöjdes och svenska politiker vallfärdade till Washington för att få med sig nycklar hem till Sverige.
Allt var som upplagt för svensk, digital valväckelse.
Istället blev det en plågsam skärseld av dåliga försök.

Svenska valrörelser har aldrig karaktäriserats av uppfinningsrikedom. Vi gillar hur traditionellt det är uppbyggt. De röda valstugorna på torget, stadsmiljöer draperade i wellpappaffischer och den närmast sentimentalt analoga känslan i att gå med röstlapp till vallokal på valdagen.

Men det här valet skulle bli annorlunda. Partierna anställde valstrateger som, flera år i förväg, besökte USA för att lära sig av Barack Obamas stab. Men väl hemma har ingen satsning lyft. I alla fall inte på något betydande sätt. Det närmaste framgång vi fick var en Iphoneapplikation med Göran Hägglund som ordvitsar på dialekt.
Valrörelsen har varit en uppvisning i att man inte förstått någonting.

Det upprörande är inte att partierna misslyckats med att kopiera Obama, utan att man tycks ha missförstått internet. Det har styvmoderligt hanterats som ytterligare en kanal att skandera budskap i. Jag vill ursäkta det med att det har med vår historia att göra. Att vi bara känner till valkampanjer när den görs genom megafon. Att det är därför vi försökt pressa in sociala medier i samma enkelriktade fack. Som ett nytt sätt att slå fast sanningar, fast för finniga tonåringar.

Synen på internet sammanfattas bra av Alliansens Erik Bratthall som i söndagens DN menar att den ”allmänna väljaren” inte vill gå in ”där”. ”Där” betyder internet. Samma internet där 80 procent av svenskarna finns. Samma plats där Facebook har fyra miljoner aktiva svenska konton. “Där” samtalen kretsar kring politik – utan partiernas medverkan.

Här är vi nu. Partierna tycks klara med sin bedömning av sociala medier. De slår ut med händerna och pratar om hur det nog var lite överskattat ändå. Använder sina digitala satsningar som ett slags avlatsbrev. ”Vi försökte ju i alla fall”, säger de och valspurtar vidare på gator, torg och i tv-debatter.

Det ironiska är att de svenska valstrategerna – trots alla Obamaresor - missade den viktigaste nyckeln. Den som stod tryckt på varenda valaffisch: ”Change”.

Visst, Obama använde nätet framgångsrikt. Han skapade ett gräsrotsengagemang som var unikt, som fick helt nya väljargrupper att resa sig från soffan och skapa ett historiskt val.
Men allra mest lyfte han politik till att vara större än partipolitiska sakfrågor.

Han försökte inte styra samtalet till att handla om sjukvård eller jobb, utan slog an en idé om att våra liv var politik. Att våra liv kunde förändras. ”Change”.

Sociala medier handlar om att odla och låta något växa underifrån. Det varken kan eller ska ersättas av traditionella kampanjer, men det kan vara ett av de mest kraftfulla verktyg för att tillvarata ett växande och brinnande engagemang. Det var det Obama gjorde. Lyssna och kanalisera engagemang till något praktiskt där jag är just nu. Ett praktiserande av politik.

Valrörelsen gör nu sin sista spurt. Att den största valfrågan hittills har varit en bröstpump säger mycket. Men kanske allra mest något om partiernas oförmåga att vinna vårt engagemang.

För när vi sitter och blaséartat raljerar över blockens konturlösa politik står Sverigedemokraterna och jublar.

Chanserna till en framgångsrik digital väckelsekampanj må vara över för nu. Men kom igen svenska politiker. Hitta tillbaka till de där politiska frågorna som åtminstone får oss att förstå att valet handlar om något mer än vilket kontor ni får sitta i fyra år framöver.

Emanuel Karlsten, sociala medier-redaktör på Expressen

Same!? Same?? But?? Different?!?

(Jaron Lanier säger till NPR att det vore vettigare att ha eleverna att böta en cent till välgörenhet varje gång de använde någon av tjänsterna, så att de istället på ett mer konkret sätt skulle bli uppmärksammas på sitt beteende.)

Jag har funderat flera gånger på en egen internetblackout. Både på skoj och på allvar, både som experiment och som ren självbevarelsedrift.

Det senare handlar om de där dagarna när det känns som att det blir för mycket. När den ständiga nätvaron och de aldrig sinande inflödena börjar kännas stressande och krävande istället för stimulerande, spännande och underhållande. Gånger som jag varit bortrest och haft massa annat för mig och sporadisk nättillgång har det nästan bara varit skönt. Visst, man kan undra vad man missar, men det fina med internet är ju att nästan allt finns kvar sen. Och oavsett hur genialisk jag kan tycka att jag är så är det generellt ingen katastrof om jag missar att kommentera någon enskild händelse eller debatt. (Och är jag så genialisk att jag kommer på något som ingen annan formulerat så kan jag faktiskt skriva det en vecka senare.)

Det förra handlar mer om det reflekterande och problematiserande som professor Darr är ute efter med sitt experiment. Att genom brutal undanryckning undersöka och pröva min relation till och användande av sociala medier – med vilket jag väl egentligen menar typ ”hela internet och allt som finns där”. På ett mycket mer konkret sätt åskådliggöra att här skulle jag vilja säga nåt roligt till en kompis, här vill jag skriva ett argt inlägg om nåt konstigt i tidningen, här har jag tråkigt och vill titta på youtubevideor, här behöver jag kolla upp, kanske be om hjälp med hur jag stickar ett visst mönster.

Frågan är för vem ett sånt åskådliggörande skulle vara ämnat – och för vem det skulle vara intressant. Instinktivt tänker jag att de flesta är ganska medvetna om sitt beteende, men det kanske inte är så? Större delen av vår internetkonsumtion kanske sker så parallellt med allt annat, så självklart och självgående, att den blir ungefär som att andas – man tänker på det när man börjar tänka på det, men inte annars. Alla automatiska extrakollar av mailkorgen, youtuberundan när man egentligen borde gå och lägga sig, den extra tweeten när man kommer på något fyndigt i mjölkdisken. Tänker man på dem när de händer? Och, kanske ännu mer intressant: Vad skulle det betyda om man faktiskt gjorde det?

Skulle ett blackoutexperiment förändra mitt beteende? Kanske inte. Och det skulle nog inte vara avstressande, i och med det ständiga självpåminnande och reflekterandet. Men intressant skulle det nästan garanterat vara (om jag kunde hitta en arbetsgivare eller sponsor som gick med på det). Frågan är kanske vad som är mer intressant — om en av oss internetknarkare testar, eller om en (tänkt) genomsnittsanvändare gör det. Det skulle innebära ganska skilda reaktioner och reflektioner.

Om inte annat skulle det vara kul att se hur folk omkring mig skulle reagera på försöket. Sannolikt med misstro och skepsis – både mot att lägga ner Facebook i sju dagar, och mot att jag personligen skulle klara av det.

Same!? Same?? But?? Different?!?

För om vi överhuvudtaget ska prata om sociala medier och politik måste vi ha några saker klart för oss från början. En valrörelse är bara en del av politiken. Kampanjer är inte samma sak som långsiktighet, individen är ett och partiets agerande ett annat. För bilden är lite mer komplex än att kunna sammanfattas i ett flipp eller flopp.

Av de stora politiska partierna har Facebook, bloggar och Twitter i valrörelsen i princip enbart använts  för att marknadsföra och få ut sin politik. Alltså som traditionella medier. Envägskommunikation. Klassiskt kampanjarbete.

Och det är inget konstigt med det. Förebilden Barack Obama gjorde precis samma sak, “Obama är ingen internetpresident” skrev Fredrik Wass redan för två år sedan.
Och svenska partier har gjort ungefär detsamma, en del bättre än andra. Man har mobiliserat gräsrötterna via digitala kampanjverktyg. Man har sett till att finnas på de kanalerna dit en stor del av medborgarna, rösterna, har flyttat.
Men överlag är dessa räknat i antal fortfarande väldigt små. Du kan inte bedriva massmarknadsföring via sociala medier, utan tv-reklam och plakat på stan är naturligtvis effektivare.

Samtidigt har de sociala kampanjerna, för det är kampanjer det handlar om, ändå märkts. Folk skrattar gott åt Göran Hägglunds iphone-app. Gudrun Schyman har nått nya personer att samtala med på Twitter. Vinner detta ett val? Nej, det tror jag inte. Det är fortfarande för litet och för dåligt genomfört, överlag. Men det är ändå en viktig trend, och kommer bli än viktigare 2014.

Däremot har någonting helt annat hänt när det gäller sociala medier och politik. Vi vanliga väljare har börjat diskutera politik på ett sätt som faktiskt helt saknar motstycke i historien. David Heibrandt formulerar det bra:

“Jag har aldrig tidigare noterat ett sådant stort intresse för att prata om politik som nu. Internet har öppnat upp för en helt ny sorts politiserad mellanmänsklig kommunikation som inte kan beskrivas som annat än fantastisk. Den nya hypermedierade verkligheten har i stor utsträckning gjort valhemligheten överspelad. Få människor känner längre behov av att dölja sina sympatier, utan det länkas relevanta artiklar och det pratas sakfrågor som aldrig förr. På Internet finns också andra sociala konventioner än utanför, det går att föra en saklig debatt om politik utan att bli alltför osams trots skilda åsikter.”

Det intressanta är att på Facebook diskuteras det inte partipolitik, utan sakfrågor. Jämställdhet, Afganistan, rut-avdrag, för att inte tala om favoriten skolpolitik. Alla har en åsikt, en historia att berätta, erfarenheter som bidrar till den egna ståndpunkter. Argumenten stöts och blöts, och ger kanske inte svar på den enkla frågan vad man ska rösta på på söndag, men ökar i stället kunskapen. För politik handlar ju inte bara om val, politik har en praktisk sida, alltså hur vi gemensamt vill styra vårt samhälle så att det blir så bra som det bara går.
Och här finns idag ett engagemang som aldrig förr. Ett engagemang långt ifrån partiledardebatter och politiska reklamfilmer.  Ett engagemang som inte tar slut på söndag.

Här är “sociala medier” helt outstanding. Här finns allt som valstrategerna på partihögkvarteren behöver veta. Det enda de behöver göra är att skicka ut sina partiarbetare, låta dem ta diskussionerna, men inte som just partiarbetare, utan som sina privata jag. Lyssna, lära och förstå. Ta in kritiken, tänka om, tänka nytt, hitta de nya visionerna.
För det är väl ändå det politik handlar om?

Läs också Kristofer Björkman: Oförmåga att förstå sociala webben – enda floppen i valrörelsen

Same!? Same?? But?? Different?!?