Analyserande


16
Mar 10

Öppet brev till Journalistförbundets Styrelse

Kära styrelse för SJF.
Agneta, Arne, Håkan, Marie, Petteri, Stephen, Eva, Maria, Rino, Marthina, Ulrica, Pär och Eva.

Jag har länge tänkt höra av mig till er, för att jag är besviken. Sedan mitt eget engagemang i förbundet fick ett abrupt slut för tre år sedan känns det som om vi glidit ifrån varandra.
Jag funderar på hur det skulle sett ut om jag varit kvar, och slagits för avtal och upphovsrätt. Om min inställning hade varit en annan, om jag hade blivit insnöad och hemmablind, eller om jag skulle ha haft orken att försöka förändra.

Under det här tre åren är det med ökad bestörtning och ibland ilska som jag följt med i utvecklingen, läst inlägg i debatten skrivna av käraste Agneta och antingen fått ökad puls eller bara undsluppit mig en uppgiven suck.

Jag har övervägt att lämna förbundet.
Men kommit fram till att förbundet inte är styrelsen, förbundet är medlemmarna, och jag är en av dem.
Därför väljer jag att stanna kvar ännu en tid, i en kanske orealistisk förhoppning om att vissa saker ska förändras.

En sak som jag älskat med Journalistförbundet är att det är ett skråförbund. Ett förbund som ska verka för yrkesfrågor, etik, demokrati, mångfald och för journalistiken som sådan. Jag anser dock att journalistiken är större än de enskilda journalisterna, och att den är viktigare än arbetstillfällena.
Därför är jag inte lika säker på att idén om ett fackförbund som ska försöka värna jobbet enligt arbetarrörelsens gamla principer är förenligt med ett skråförbund.

Jag får det helt enkelt inte att gå ihop. Slagorden om att journalistik inte är industri rimmar illa med krav på regleringar i avtal och lagar som stryper kreativitet och journalistikens naturliga utveckling.

Vad som slutligen fick mig att höja min röst – inte för att jag tror att jag kan åstadkomma förändring, inte för att jag väntar mig någon direkt respons, inte för att jag har en omedelbar lösning, utan enbart för att göra er uppmärksamma på att jag, som medlem av Journalistförbundet och med ett hjärta som brinner för frågor som demokrati, yttrandefrihet och mångfald är besviken – var när jag häpet konstaterade att jag plötsligt hör till en sammanslutning kallad Kulturskaparna.

Jag som medlem har aldrig tillfrågats om jag vill tillhöra en sådan sammanslutning och jag vill ta tillfället i akt att påpeka att Journalistförbundet om något borde vara öppet, transparent och demokratiskt i sin organisation.
Journalistförbundet borde mer än något annat fackförbund, i enlighet med skråandan och det som journalister säger sig stå för, nämligen trovärdighet, granskande av makt och värnande om yttrandefrihet och demokratiska värderingar, föra ett öppet resonemang och samtal med sina medlemmar.
Detta har inte gjorts i det här fallet.
Ingen frågade mig om jag ville vara med i sammanslutningen Kulturskaparna, det fördes överhuvudtaget aldrig någon diskussion bland medlemmarna.

Och jag kan inte med bästa vilja i världen skriva under på denna fullständigt hårresande programförklaring:

“Samtidigt innebär dagens former för fildelning att kulturskapare ofta går miste om ersättning för sitt arbete, när deras verk används utan att de får betalt. Det försämrar förutsättningarna för att människor även i framtiden ska kunna ta del av kulturell mångfald, nyskapande och kvalitet.”

Journalistförbundets styrelse borde tänka framåt och istället för att gräva skyttegravarna i ställningskriget mot dem som betalar för vårt arbete allt djupare klättra upp och lägga ner vapnen.

Eller också är det kanske dags att dela på förbundet?
Skapa ett fackförbund som driver de fackliga principfrågorna om reglerade arbetstider och rimliga ersättningar för utfört arbete, och ett annat, som driver frågan om journalistikens framtid.
Ett förbund som slåss för yttrandefrihet och demokrati också i de fall den kan drabba en enskild reporter eller när det visar sig att journalistiken skulle gynnas av färre regleringar, kanske på bekostnad av anställningstrygghet för den enskilde individen.
Ett förbund som inser att det för demokratins skull kan vara viktigare att sprida information än att någon får betalt. Och ett förbund som inser att den mångfald och öppenhet och offentlighetsprincipen vi slagits för och fortfarande slåss för varje dag inte är något som finns till för att vi i vårt skrå ska kunna tillskansa oss fördelar eller ha större möjligheter än någon annan att ta del av och styra informationen, utan att den gäller alla.

vänligen
/Sofia Mirjamsdotter


14
Mar 10

Veckan som gick – Vecka 10

Två veckor går fort! Min tur att skriva veckobrev. Om jag missat viktiga länkar – bidra gärna i kommentarerna!

Fredrik Wass är hemma för en tid från sin tjänstgöring i Afghanistan och talar om de sociala mediernas mognad. Fredrik är en av pionjärerna som kommit att använda bloggen som verktyg för sin egen journalistiska karriär, men också som ett nätverksverktyg och en samtidsskildring av utvecklingen inom sociala medier. Han är även veckans gäst hos Sweet Sunday Web Crunch.

Sweet Sunday Web Crunch, förresten. De fick ett välförtjänt hederspris på Yaba hemma hos Daytona här i veckan. The Jennie sammanfattar Yaba – Yet another blog award – på ett bra sätt, men Per Torberger stal showen i en redan klassisk postningTack till alla som röstat på oss i SSBD-kollektivet! Och oavsett vem som nu var först i Sverige med tablålagd livestreamad webbshow – “Bella & Tyra” var alltså inte först.

Men vad gör väl det? Bra “tittarsiffror” fick de, siffror som dessutom kommer att kompletteras av en hel del longtail-tittande. Genom att gå direkt till produktionsbolagen och sedan sända via webben förvandlas tv-stationerna till mellanhänder samtidigt som en ny marknad för annonsörerna vaknar. Spännande tider – fortfarande, alltså.

Jag tycker i alla fall att Isabella Löwengrip är en äkta social media natural. Och SIS-index tycktes nappa på (hennes?) idé om Twitter-portal, vilket gör det intressant att resonera om vårt förhållande till kändisar.

Mycket spännande har hänt på operatörsfronten på senaste. Med allt fler ip-tjänster funderar förstås operatörerna över hur de undviker att förvandlas till mellanhänder vars samtalsminuter enkelt kan förbigås av innovationer som Skype och Google Talk. Fast å andra sidan fungerar ju operatörerna som ip-leverantörer i dag, vilket innebär att de är ISP:er och följaktligen tjänar pengar på datatrafik. Men så funderar ju Google över ISP-spåret de också…

Från andra hållet kommer antipiratlobbyn som nu har formerat Kulturskaparna (som missade att regga den här adressen). Till sin hjälp har de PR-byrån Westander, som aktivt tar ställning mot piraterna som ju vill reformera upphovsrätten. (Till saken hör att det är extremt ovanligt att en PR-byrå ställer sig sida vid sida i debattklimatet tillsammans med den klient de företräder.) Jag har samlat länkar under veckan här och här – kritiken har varit massiv framför allt mot Kulturskaparnas debattartikel hos SvD.

Kulturskaparna vill att operatörerna ska “ta ansvar” och skapa tjänster i nätet. Emma “opassande” Andersson föreslår snällt att Kulturskaparna borde ta fram dessa tjänster själva, Anders Mildner varnar för självmarginalisering, medan Karin Linder, förbundsordförande på DIK uttrycker sig mer rakt på:

@DoktorSpinn så funkar det i Kina, det är därför censuren funkar så bra. Isp censurerar åt staten annars förlorar de licensen.”

Apropå Kinanästan säkert (eller är det klart?) att Google drar sig ur. Internet kan vara att betrakta som en mänsklig rättighet, men human rights har väl knappast varit en olympisk gren för det stora landet i öster. Frågan är om vi är beredda på att Kina kommer till oss?

Det har ju varit Melodifestival och grejer. Jan Helin är mycket nöjd och tvekar inte att påpeka det, men eftersom jag själv inte hänger med i schlagersvängen så kan jag inte avgöra eller skriva något begåvat om detta. Personligen är jag nyfiken på det ekonomiska, inte det tekniska.

Bonnier startar tidning med Clas Ohlson. Bonnier satsar på kundtidningsbranschen? Kundtidningar och hackardagar, man kan ju inte klaga på mediehusets bredd!

Carl Johan Engvall diskuterar läsarredaktörens roll. Lasse Bernfalk slår ett slag för Internationella kvinnodagen. RvdB dammar till Aftonbladet efter noter.

Reuters släpper en policy för sociala medier och menar att Twitter inte ska användas för att släppa nyheter. Från Mashable:

“The policy as a whole is a fascinating read and exposes that Reuters, as a media organization, is torn between encouraging employees to use social media and the realization that the online behaviors of their staff put them at risk, a sentiment expressed in the comment that these tools, if misused, could ‘threaten our hard-earned reputation for independence and freedom from bias or our brand.’”

Frågan är hur Reuters ska kunna arbeta med “Breaking news” om de blir “slagna på mållinjen” av Twitter varje gång?

Annars efterlyser jag fler resonerande postningar av det här slaget hos TU. Ja, Washingtons Posts kombinerade prenumerationsmodell och mikrobetalningslösning är intressant som motvikt till engångsbetalningslösningarna. Och kolla in Fraxion Payments. Mediehusen har fortfarande ett stålbad framför sig eftersom kostymen är för stor, men det händer saker, både tekniskt och med våra betalningsmönster på webben. Mer om detta på Social Cash, alldeles säkert.

På ämnet rekommenderar jag även läsning hos Brian Solis.

Annars är Erick Schonfeld right on the money:

“The longer media companies wait, the bigger disadvantage they will have when they cross over to the other side and find a whole new host of competitors who never had any print legacy businesses to protect. Those competitors right now are blogs and online news hubs who are still furry little rodents in the underbrush, but who won’t stay little forever. The sooner print media companies cross over, the sooner they can be on pure offense. Their online strategies and business models won’t be crippled by any allegiance, or need to protect, to the old print business. If they wait until their online revenues become 25 or 50 percent before they fully commit, it will be too late.”

Mer Erick Schonfeld här – nyheter har aldrig varit någon superaffär.

Lina Lindahl tipsar om SVT-jobb. Paul Ronge skriver bok om länkkärlek och näthat.

Apropå nya lösningar så kommenterar Joakim Jardenberg läsplattan Letto. Men jag undviker att prata om läsplattor om möjligt, för jag fattar inte vad som är grejen med dem. Något sorts hopp sätts till dessa läsplattor, det har jag förstått, men varför förstår jag inte.

Hans Kullin listar företagen på Twitter med flest följeslagare. Som han påpekar är antalet följeslagare inget kvalitets- eller framgångsmått, men det är ändå intressant att studera den nya tidens engagemang. Jag puffar även gärna för Kullins wiki.

Min kära medredaktör Sofia Mirjamsdotter gästbloggar hos 365saker.se.

Lars Vilks publicerar en teckning och får ett pris på sitt huvud. När terror och tryck- och yttrandefrihet ställs mot varandra så blir det tydligt; vi behöver kämpa för vår frihet att tycka, tänka, skriva och dela vad vi vill, inte begränsa dessa friheter för att vi är rädda. För då vinner terroristerna.

Hellre rädd i frihet än trygg i slaveri, säger jag.

I allvaret; låt oss skicka en tanke åt Stig Hadenius. Hur många har hans och Lennart Weibulls Massmedier hemma i bokhyllan? Hand upp.

Till sist, ett troll. Eller nej, en trol-lo-lo-lo-lo.

Uppdaterat: Den här saken missade jag att lyfta framTransgenusmotorn polisanmäls.


22
Feb 10

Rättshaveristiska konspirationsteorier eller konstruktiv kritik värd att ta på allvar?

En bloggare som kallar sig Thomas Tvivlaren har den senaste veckan ägnat sig åt att kritiskt granska delar ur gammelmedia, och ifrågasätter enskilda journalisters oberoende och objektivitet.

Han börjar med att smula sönder en artikel i Aftonbladet som handlar om fildelning, ett år efter ipred.
Vad han gör är att han lägger in sina egna tolkningar i lösryckta meningar som var för sig inte är särskilt anmärkningsvärda, men Tvivlaren tycks övertygad om att artikelförfattaren har en dold agenda som handlar om att hylla ipred och slå ner på piratrörelsen.
Han avslutar bloggposten med orden:
Vad hände med pressens etik och dess grundlagsskyddade demokratiska funktion?

Och jag förstår inte. Jag kanske är dum. Jag kanske är alltför insnöad i redaktioners och mediers tänk, men hela bloggposten känns som en enda stor konspirationsteori där Thomas Tvivlaren medvetet valt att misstolka, övertolka och använder en enda artikel för att leda i något slags bevis att medierna står på antipiratlobbyns sida.

Sen tänker jag, att oavsett min uppfattning så bör Tvivlaren tas på allvar. Vi som jobbar med journalistik bör definitivt ta till oss av liknande kritik, och göra vårt yttersta för att försöka förstå vad vi gör för fel när vi uppfattas så som han uppfattar oss.

Dessutom har vi ett viktigt pedagogiskt problem här, när det gäller att beskriva verkligheten på redaktionerna, journalistikens grundvalar och hur vi tänker.

Hur som helst, dag två tar Tvivlaren upp en artikel, också den i Aftonbladet, skriven av Martin Aagård.
Han mejlar till Aagård och ber honom förklara sig.
Läs gärna mejlväxlingen mellan Tvivlaren och Aagård.
Vad Aagård gör här är helt korrekt, han förklarar skillnaden mellan åsiktsjournalistik och granskande journalistik. Något som vi uppenbarligen måste bli väldigt mycket bättre på, precis som att vi måste bli bättre på undervisning i källkritik. Det nya informationssamhället ställer betydligt högre krav på den enskilde individen än tidigare, att ägna sig åt källkritik och skilja på fakta och åsikter.
Men vad som här måste sägas, är att artikeln definitivt var skriven som en nyhetstext, och inte en kolumn.
Därför kan man också fundera över varför artikeln plockades bort av Aftonbladet. Det är en utomordentligt bra metod att få konspirationsteorier och misstankar om opålitliga medier att frodas. I varje fall om ingen förklaring lämnas till varför artikeln plockats bort.
Är det så att Aagård insåg sitt misstag, att texten innehöll rena felaktigheter, så skulle väl allt ha varit frid och fröjd om han öppet erkänt, berättat att han var felinformerad, och därefter plockat bort texten?
Nu är det alldeles tyst från bladets sida, och det är inte bra för trovärdigheten.

Ett argument som många journalister brukar slänga in här är att “det är ingen idé att diskutera med rättshaverister, de ger sig ändå aldrig”.
Sant.
Men.
Thomas Tvivlaren kanske inte är en rättshaverist?
Eller, låt oss säga att han är det. Han läses av många, som också börjar fundera. Och även om det alltid finns några få rättshaverister som aldrig ger sig kan det vara en poäng att förklara för att inte konspirationsteorierna ska växa och frodas. Se till att ha ryggen fri helt enkelt.

Utgångsläget måste vara att ta all kritik på allvar, inte minst då den framförs i offentligheten till allmän beskådan.

Jerry Silfwer skriver bra om hur man kan hantera eventuellt bemötande och kommentera när andra skriver om en. Det han skriver är inte hugget i sten, läs också gärna kommentarerna och se hans text som en bra grundläggande vägledning.

Vi fortsätter. Thomas Tvivlaren skriver en uppföljning angående båda ovanstående artiklar, där han går igenom de pressetiska reglerna.
Här måste jag ge honom en poäng, för handen på hjärtat kära journalistkollegor, visst är det ganska ofta vi sätter rubriker som inte har bäring i texten, bara som ett exempel?

Vad vi i branschen lätt glömmer, eller ännu inte har förstått, är att vi inte längre är ensamma uttolkare av dessa regler. Vi har inte längre ensamrätt på att sätta agendan, vare sig vad gäller nyheter eller opinion.
Vi är granskade.
Det ställer krav.

Och om vi i branschen också i fortsättningen vill kunna ta betalt för innehåll, på något som helst vis, är det viktigt att vi förstår det här, och förstår att ingen kommer att vilja betala om vi inte ens lever upp till de etiska regler vi själva satt upp. Trovärdighet är A och O.
Vi talar om riktig journalistik, vi talar om att det behövs riktiga journalister för att sovra och tolka, men ärligt talat; om vi ska ha ett existensberättigande i framtiden är det bäst att vi börjar leva upp till det vi utger oss för att vara, alternativt skriver om våra egna regler. Det senare tror jag dock inte skulle visa sig vara en bra idé.

Att Martin Aagard inte svarar på Thomas Tvivlarens tweets kan jag däremot förstå. Inte minst efter att själv ha försökt diskutera saken med Tvivlaren på Twitter och det känns som att köra huvudet i en vägg eftersom han har bestämt sig för vad han tror och tycker och inte tycks se några som helst gråskalor.

Det bevisas av hans nästa sågning.
Nu ger sig Thomas Tvivlaren på TV4 i allmänhet och Jenny Östergren i synnerhet. Och när han påstår att hennes relation med Niklas Strömstedt skulle ha påverkat hennes inställning och gjort henne till en mindre objektiv journalist när det gäller piratfrågan, på grund av att Strömstedt skrivit under ett upprop för ipred, då känns det som om han är beredd att ta till varje medel, syna varje detalj, för att bevisa sin teori om att mediasverige skulle vara köpta av antipiratlobbyn.

Samtidigt är hans bloggpost något förvirrad, han säger sig ha förståelse för både det ena och det andra, han resonerar kring begreppet objektivitet och jag förstår inte vad det är han är ute efter. På Twitter ställde jag också frågan till Tvivlaren, upprepade gånger, vad han var ute efter, vad han egentligen ville ha sagt. Den lämnades obesvarad.

Han fortsätter sitt lilla drev mot Östergren i en uppföljande bloggpost.

Jag kanske är naiv. Men jag har väldigt svårt att tänka mig att jag i Jennys situation skulle ha sagt att “Nej, jag måste avstå från att delta i den här intervjun eftersom min ställning som oberoende journalist kan ifrågasättas med tanke på den relation jag har med Niklas Strömstedt.”

Visst, det är känsligt att vara journalist. Som journalist måste man avstå från vissa eventuella förmåner och även relationer, alternativt arbetsuppgifter, för att behålla sin trovärdighet. Men Sverige är ett litet land och om alla journalisters intervjuer skulle dissekeras på sättet som Tvivlaren gjort skulle väldigt få granskningar kunna genomföras, eftersom vi alla väldigt ofta känner människor på den ena eller andra sidan i en konflikt.
Och jag tänker att jag måste lita på de enskilda reportrarna. Precis som jag själv alltid har känt när ett ämne legat mig för nära på ett sätt som tagit ifrån mig förmågan till objektivt granskande och då sagt ifrån mig just det knäcket, medan jag andra gånger ifrågasatts men ändå litat på min förmåga, eftersom jag trott mig kunna skilja på sak och person.

Tillbaks till Thomas Tvivlaren. På Twitter kontaktar han Jenny Östergren för att få hennes kommentar till sin bloggpost. Hon svarar att “vi är inte samma person”. För mig är det helt uppenbart att det som kommentar till hans inlägg betyder att hon och Niklas Strömstedt inte är samma person, något som Tvivlaren inte uppfattar, utan går på på ett sätt som känns sådär lagom urspårat. Hans kommunikationsteknik påminner mycket om de på redaktionerna väl kända konspirationsteoretikerna som väljer att misstolka för att hitta ytterligare saker att kritisera när de väl kommit igång.
Det är synd.
Han går på så att han faktiskt skrämmer Östergren. Hon blir rädd.

Och om vi i medierna ska ta Thomas Tvivlaren på allvar vilket jag ändå försöker göra, och bena ut vilka poänger han faktiskt har i sin kritik, så tycker jag att Thomas Tvivlare ska fundera över sin egen retorik. Vill ha nå fram, vill han ha dialog, så kanske han ska vara lite mer lyhörd han också?

Jag försökte som sagt diskutera detta med Tvivlaren, på Twitter. Han var helt oemottaglig. Kan kanske bero på 140-teckensformen som gör att man måste formulera sig mer konkret och kärnfullt, men också vara en noggrann lyssnare och försöka förstå snarare än läsa bokstavligt.

Den här postningen kan ses snarare som ett försök att tänka högt för att reda ut var jag själv står än som något slags statement.
Men säkert är att vi journalister måste bli bättre på att lyssna på våra läsare och tittare, och kanske inte minst ta av oss skygglapparna och inse att alla inte är skolade att tänka som vi, ha överseende med missvisande rubriker, tycka att det är en självklarhet att kultursidorna har större åsiktsfrihet än resten av tidningen, eller dra alltför snabba slutsatser om vilka det är vi har att göra med.

Och om vi väntar oss öppenhet och slåss för vår rätt till insyn för att kunna utöva granskande av makten är det minsta vi kan göra att öppna för insyn i vår egen verksamhet, och vara så öppna vi bara kan, istället för att nonchalera våra granskare. Även då de har en rättshaveristisk approach.

Vi sitter inte på informationstronen längre.
Det ställer krav på oss.
Och det är sjukt spännande.

Uppdaterat: Läs gärna Daniel Swedins kommentar om piratlobbyn.


28
Jan 10

Sju goda skäl att låta webbmedier vara självständiga

En sak har jag lärt mig efter snart tio år på webbmedier – när det gäller webbstrategier finns inga enkla svar och inga absoluta sanningar. Förutsättningarna förändras över tid, ofta snabbt, och det som var rätt i går behöver inte vara det i dag.

Om och i vilken grad webb- och papperstidningsredaktioner ska vara integrerade eller självständiga (hur mycket webbredaktionen ska arbetsledas från pappret och hur mycket ur pappret som ska publiceras på nätet) är eviga debattämnen i Sverige och internationellt, och debatten böljar fram och tillbaka från år till år, allt beroende på det senaste goda exemplet.

För ordningens skull ska vi börja med att konstatera att få webb- och pappersredaktioner är helt integrerade eller självständiga, det är en glidande skala. Frågan inte svartvit – båda varianterna har sina fördelar och nackdelar, och självklart spelar det roll vilken tidning det handlar om. Med detta sagt så tycker jag att fördelarna med en självständig dagstidningswebb, med dagens förutsättningar, klart överväger nackdelarna – åtminstone om man har en resursstark webbredaktion. Under mina år som verksam på webbmedier har jag jobbat på redaktioner längs i stort sett hela skalan integrerad-självständig. Baserat på mina erfarenheter: Här listar jag några av uppsidorna med en självständig webb, jämfört med den integrerade varianten.

1. Webben mår bra av att arbetsledas från webben. I en integrerad redaktion blir det i praktiken så att webben med jämna mellanrum, direkt eller indirekt, styrs av papperstidningschefer som fattar papperstidningsbeslut. Detta alldeles oavsett hur organisationsskisserna och avsikterna sett ut på förhand. Resultatet blir ofta en sämre nyhetswebb, som inte till fullo utnyttjar mediets unika möjligheter (interaktivitet, databasjournalistik, multimedia och annan webbfördjupning, med mera).

2. Organisationen mår bra av tydliga beslutsstrukturer. På integrerade redaktioner blir arbetssituationen för webbmedarbetare lätt besvärlig, eftersom de i praktiken lyder under dubbelt eller mångdubbelt chefsskap (webbchef plus överordnad chef för pappret plus avdelningschefer på pappret). På en självständig webbredaktion slipper man man mängder med intressekonflikter och maktstrider som är vardag på en integrerad redaktion.

3. En självständig webb slipper bli en ”papperstidning på nätet”. Är intimt sammanlänkad med punkt ett ovan, och dessutom nära kopplad till frågan om distribution av innehållet i papperstidningen. En webbredaktion med uppdrag att publicera allt eller det mesta ur papperstidningen på nätet kommer att göra en statisk webbtidning som grafiskt och innehållsmässigt är väldigt präglad av papperstidningen.

4. En självständig webbredaktion är öppnare mot omvärlden. Om man slipper uppdraget att väldigt nära spegla “modertidningen” får man frihet att göra något mycket bättre – nämligen den bästa tänkbara sajten för läsarna.

5. En självständig webb kan lägga kraften på det webbunika. I mina ögon är det bättre att sätta redaktörsmuskler på exempelvis en snygg webbgrafik än att pliktmässigt puffa upp en papperstext som man erfarenhetsmässigt (nätet är som bekant mycket mätbart) vet gör sig dåligt på nätet.

6. En självständig webbredaktion har bättre självförtroende än en integrerad. Insikten att webbmedier klarar att stå på egna ben och att redaktionell webbkompetens är något speciellt höjer statusen i egna och andras ögon.

7. Resultaten talar för de självständiga webbmedierna.
Två svenska webbmedier utmärker sig skyhögt över alla andra när det gäller två viktiga mått: Lönsamhet och räckvidd (antal läsare) jämfört med den egna papperstidningen. Dessa två är Aftonbladet.se och Di.se – och båda har byggt sin framgång under perioder av stor självständighet för både redaktion och sälj.

DN.se, där jag är chef sedan några månader, är vi nu i färd att göra resan mot större självständighet. Men självklart ska vi inte sluta att publicera innehåll ur Dagens Nyheter. Agendasättande nyheter, recensioner och kritik, utrikesmaterial och många andra typer av artiklar – inte minst de som är särskilt relevanta för en webbpublik – ska publiceras på DN.se även fortsättningsvis. Vi ska också fortsatt lyfta DN:s profiler på nätet och göra en webbsatsning på bildjournalistik, opinion och debatt, för att nämna något.

Riktmärket är att publicera ungefär 30 procent av papprets innehåll på nätet, ett mål vi nästan nått redan nu (detta, ska tilläggas, helt utan negativa reaktioner från läsarna och med en färsk rekordnotering vad gäller trafiken). Jag gissar att det också är mycket nära den nivå som flera andra dagstidningar ligger på, exempelvis Expressen och Aftonbladet (återstår att se om någon orkar inleda korståg mot deras webbstrategi). Ingen dramatik alltså – DN.se ska fortsätta att vara en kvalitetssajt med bredd och djup.

De senaste månaderna har jag haft förmånen att jobba med mycket professionella webbjournalister och utvecklare, och jag kan försäkra att vi inte kommer att vara ett dugg defensiva i vårt arbete med DN.se – nu ska en bra sajt bli ännu bättre (se punkt 1-7 ovan). Håll utkik.


22
Jan 10

Ska vi jobba med eller mot läsarna?

New York Times har ännu en gång aviserat att man komma ta betalt av läsarna på webben. Skillnaden är att nu har tidningen berättat lite om hur och när. Det blir först 2011, och det blir Financial Times modell, några artiklar blir gratis, men efter ett visst antal måste man hiva upp kreditkortet.

Det här har naturligtvis dragit igång betaldebatten igen.

Jag har tidigare lovordat Financial Times “första trippen gratis”-strategi. Och visst är den bättre än att som vissa svenska medier bara plumpt låsa in vissa artiklar.

Men att ta betalt för nyheter har också toksågats rejält av de flesta, jag skulle definitivt säga majoriteten. Nyheter är primärt information, och information flödar som sagt rätt snabbt i de digitala fibersladdarna.

Men låt oss stanna upp och fundera på vad ett betalvägg betyder. Egentligen.

Jeff Jarvis skriver att begränsningen i antalet lästa sidor/artiklar kommer få mig som läsare att tänka lite extra varje gång jag vill läsa en artikel. Varje artikel blir ett köpbeslut, eller i alla fall ett steg mot ett. Det blir en begränsning av relationen, skriver Jarvis.

“What I’m saying is that by metering, The Times will have me make a new economic decision every time I want to read a story: Is this unique content I will get only here (there is a good deal of that) or is this commodity information I can get elsewhere (BBC, Reuters, Washington Post, Politico, TechCrunch…). The Times then restricts our relationship and it is in that relationship that it has to find value.”

Det NY Times säger är alltså att relationen mellan läsare och tidning egentligen bara är en vanlig köpare-säljare-relation. Det är i alla fall effekten av deras agerande.
Tidningen säljer artiklar.
Läsarna köper.

Men man kan också se läsarrelationen som något annat. Internet har ju visat att det går att bygga fantastiska relationer och band inom grupper och mellan människor på webben. Vilket borde vara uppenbart för en tidning med 17 miljoner unika besökare varje månad, bara i USA och ett av världens starkaste publicistiska varumärken. Relationen med denna NYTimes-nation (det är ju faktiskt fler än alla svenskar och norrmän tillsammans) borde vara värd mycket.
Och är det något internetutvecklingen det senaste decenniet visat är det att går att bygga enorma värden med relationen mellan läsare och tidning, och även läsare emellan.
Värden som kanske inte går att kapitalisera på rakt av, men i alla fall till viss del.

Om man nu ändå ska mäta besökarnas aktivitet så noga på sajten, såsom tidningen planerat, borde det tvärtom gå att erbjuda reklam riktad utifrån intressen på ett mycket bättre sätt. Jag är rätt övertygad om att tröskeln för att registrera sig som medlem och gå med på att acceptera rätt mycket – men relevant – reklam är mycket lägre än att tröskeln för att börja betala.

Ty den stora risken tidningen tar är ju att de trogna läsarna blir så oändligt många färre. Säg att man fortfarande kan behålla rätt många unika, tillfälliga besökare. De som trillar in via Google News, externa länkar, sök. Men man måste fortfarande få in en väldigt stor del av läsarna i betaltjänsten för att dels få betalt för dem, dels få en annonsmarknad att tala om. Och naturligtvis också för att bygga en läsarcommunity.

Dessutom tappar ju tidningen möjligheten att vara det den alltid har varit: en mötesplats för samtalet i samhället. Stället där man diskuterar det viktiga, oavsett om det är senaste sportresultaten, eller konflikterna i mellanöstern. När man slutar vara den mötesplatsen, eller börjar kräva betalt för tillgång till den, då tappar man också på något vis sin själ.

Man kan räkna på det också:

Idag har Nytimes.com 17 miljoner unika besökare varje månad i USA. När tidningen senaste försökte ta betalt, med pluspaketet Times Select, lockade man 210 000 läsare att betala 49,95 dollar om året. Intäkten blev alltså lite lite drygt 10 miljoner dollar på årsbasis. Det motsvarar 875000 dollar i månaden, eller 5 ynka cent per unik besökare och månad.

5 cent. 35 öre i svenska pengar. Eller 4:50 kronor per år.

Jämför det med svenska Di.se. 2008 omsatte Di.se 106 miljoner kronor, på så gott som uteslutande annonser. I snitt hade sajten 820 000 unika besökare i veckan. Det ger 129 kronor per unik och år, eller 2:50 kronor i veckan. Nu kan man naturligtvis inte jämföra unika per vecka och månad rakt av, inte heller en affärssajt som Di.se med en bred nyhetssajt som NYTimes.
Men 4:50 om året är fortfarande en fis i världsrymden.

Nu invänder ni kanske mot detta och säger att målet naturligtvis måste vara att få fler betalande onlineprenumeranter än man hade i den förra, misslyckade betallösningen. Naturligtvis måste det vara målet. Men det är fortfarande väldigt långt att gå dit.

Det finns också en enorm outforskad potential i målinriktad, relevant reklam, som både kommunicerar fakta och känslor. Är det något som 00-talets mediasuccé Google har visat så är det ju att relevant reklam faktiskt upplevs som en bra tjänst. Det är något som läsarna vill ha. Det är bara det att vi inom de traditionella medierna har varit så erbarmeligt dåliga på att förstå detta. I vissa tidningar är det säkert så, våra läsarundersökningar på en del av våra tjusigaste magasin här på Bonnier Tidskrifter visar alltid att reklamen för mode, parfymer etcetera har högt läsvärde. Men överlag har reklam en väldigt låg status i svenskarnas ögon.

Man bör också betänka att Google ännu inte lyckats med klassiska banner, alltså varumärkesannonsering. Här borde finns en helt ny värld att upptäcka.

Men frågan återstår: Ska vi frivilligt umgås med våra läsare? Eller ska vi bjuda med armbågen och kräva att betalning för inträde till medlemsklubben.
Med tanke på hur tidningar och mediesajter jag formligen jagat besökare på webben de senaste åren har jag väldigt svårt att tro på det senare.

Fotnot: John Einar Sandvand skriver bra om villkoren för att ta betalt på nätet. Och får kommentarer om hur det är när chefen betalar tidningen. Jocke Jardenberg kommenterar också New York Times beslut.