Author Archives


19
Apr 10

Vad är receptet?

Idag gästbloggar Ola Henriksson, utvecklingsredaktör på SvD.se och ledamot i Publicistklubbens styrelse Stockholmskretsen, som svar på Mikael Zackrissons inlägg En svindlande tanke;

Vad är receptet?

När jag första gången praktiserade på SvD:s redaktion 1996 använde alla journalister datorer för att skriva texter och för att redigera sidorna. Men utanför den lilla webbredaktionen fanns bara två datorer som var uppkopplade mot internet.
Sedan växte antalet uppkopplade datorer successivt och fler och fler insåg nätets möjligheter. Men det dröjde innan flertalet journalister kunde omsätta den kunskap de fick om att söka information på nätet och krav på att den skulle vara tillgänglig, till att de själva insåg deras roll i att deras egen tidning hade en aktiv och uppdaterad webbplats.
Flera med mig kan nog vittna om en lång “kamp” för att nå ut med informationen på golvet. Argumentation, övertalning och inspiration i massor krävdes för att det dagliga jobbet med webben skulle fortskrida. De medieföretag lyckades bäst där ledningen tidigt insåg potentialen och där man satsade strategiskt från början.

Men det tog cirka tio år innan alla på redaktionen helt hade omfamnat nätet som arbetsredskap och som publiceringskanal. En viktig milstolpe var SvD:s projekt “Steg för steg”, under 2008, där SvD.se som eget bolag upphörde att existera och vi påbörjade en strategisk integration med övriga avdelningar.

Sen kom nästa steg och jag tror det är där många inte har hängt med, eller “inte har fattat” enligt Mikael Zackrisson. När hela skutan hade vänt och alla seglade åt samma håll började en ny utvecklingsfas på nätet. Det hade redan börjat som Web 2.0 men ansågs bara vara för startups och nördar. Men kraften och vitaliteten var större än så och nu kan ingen blunda för att mer än tre miljoner svenskar finns på Facebook och den enorma aktivitet som finns på olika sociala mediesajter.

I den första fasen sågs nätet mer som en anslagstavla, en ytterligare kanal vid sidan om den tidigare. Man kunde publicera nyheter, och man kunde uppdatera dem under dagen. Fine.
Men när nätet började leva sitt eget liv, när fler och fler skapade information parallellt med de stora mediehusen och denna information för det allra mesta var snabbare och i många fall också bättre, gick det inte att hänga med längre.
Min uppfattning är att många journalister redan ansåg att de hade sträckt sig till det yttersta för att lära sig nya redskap, tänka och leverera snabbare. Jag märker ett stort intresse för att lära sig Twitter och hur man ska använda Facebook, men det går långsamt. Och jag blir otålig och famlar efter recept för att få alla med på den nya banan.

En medarbetare som är mycket van bloggare och tidigt tagit till sig nymodigheter kom förbi och var upprörd över att han fått en inbjudan till ett möte direkt som ett meddelande i sin iPhone. Det kändes påträngande tyckte han. Men varför skulle det vara mer påträngande än ett sms eller ett telefonsamtal? Detta är bara ett av många exempel där ny teknik och nya kommunikationssätt inte riktigt landat.

Men utveckling kanske inte går smidigt?
Det kanske inte finns någon universalmedicin för att alla ska förstå? Vid all utveckling och alla nymodigheter finns det några som vågar gå före och som vågar göra fel och lära sig av misstagen. Dessa är oftast de enda som kan undervisa dem som kommer efter. Och jag tror fortfarande att det är vårt ansvar, vi som gått före. Det arbetet sker på många plan, till exempel här på SSBD, men vi kanske måste intensifiera det arbetet.

Jag tror också på fortsatt ödmjukhet och tålamod med dem som inte har förstått. Jag har ofta varit frustrerad, men jag tror inte det gynnar saken att bara låta sin frustration få utlopp. Bland annat därför har jag engagerat mig i Publicistklubben. Det finns andra forum där andra kan engagera sig utanför sina arbetsplatser. Och de som inte fastnar i Christer Lövkvists slarviga surslängar utan läser vidare finner två texter längre bak i PK:s årsbok av Oscar Westlund och Nima Dervish som aktivt propagerar för att medierna måste tänka nytt, tänka framåt för att vara relevanta för sin samtid.

Men frågan kvarstår: Vad gör vi med dem som…
… aldrig har hittat de där bloggarna som gör att de känner sig smarta varje dag när de läser dem?
… aldrig har deltagit i en debatt i ett kommentatorsfält? Aldrig har diskuterat med meningsmotståndare offentligt och fått erkänna sig besegrade? Eller vunnit?
… bara ser webben som ett ställe där man hämtar in senaste nytt?
… aldrig vågat fråga om hjälp på webben och därmed aldrig fått uppleva den givmildhet som folk generellt uppvisar i de sociala nätverken?

Räcker det att vi engagerar oss på våra arbetsplatser eller i sammanhang utanför dem? Eller behöver vi skapa fler forum, fler seminarier etc för alla de av våra medarbetare och kolleger som ännu inte har fattat?


Ola Henriksson
Utvecklingsredaktör SvD.se
ola.henriksson@svd.se
twitter.com/oholah


25
Mar 10

Microsoft utnyttjar Googles utträde ur Kina

Idag gästbloggar Kal Ström på SSBD, med sina tankar kring Google och deras beslut att lämna Kina;

“The engineers in the room were rolling their eyes. Patel recalls: “Some of us were very anticorporate, and we didn’t like the idea of all these specific rules. And engineers in general like efficiency—there had to be a way to say all these things in one statement, as opposed to being specific.”

That’s when Paul Buchheit, another engineer in the group, blurted out what would become the most important three words in Google’s corporate history. “Paul said, ‘All these things can be covered by just saying, Don’t Be Evil’”…

The Search, s 138

Google har länge kritiserats för att ett företagsmotto som Don’t Be Evil inte kan kombineras med att låta en auktoritär regim censurera innehåll med obekväm information för sina medborgare.

Från Googles sida menade man att det var bättre att hjälpa de kinesiska medborgarna få tillgång till den information de tillåts ta del av än att inte göra någonting alls, när de lanserade Google.cn i januari 2006. Kritikerna menade att man spelade den kinesiska regeringen i händerna och att man i själva verket inte vågade lämna miljardmarknaden fritt till andra spelare på marknaden.

Efter attacken mot Googles system i december förra året bestämde man sig för att sluta censurera sökresultaten för den kinesiska marknaden1 och i måndags meddelade man att de börjat omdirigera Google.cn:s besökare till sina ocensurerade sökmotorindex i Hong Kong istället.

Google kommer fortfarande ha verksamhet i Kina, som man meddelat på Googles företagsblogg igår:

“Yesterday, we stopped censoring our search services – Google Search, Google News, and Google Images – on our Chinese domain, www.google.cn. This makes good on our commitment to stop censoring search results in China, and you can read more here. In terms of Google’s wider business operations, we intend to continue R&D work in China and maintain a sales presence there. We’d like to share some additional information on how this may affect your employees that use Google Apps within mainland China.”

Official Google Enterprise Blog An update for our customers on Google Apps and China (2010-03-23)

Att stänga Google.cn är mest en symbolhandling. Alla Googles tjänster har i olika omgångar varit tillgängliga utanför den Kinesiska brandväggen. Google har i dagarna skapat en sida som endast visar tillgängligheten av Googles tjänster från Kina och den visar att det mest är de användargenererade tjänsterna som blockerats helt av den kinesiska censuren. Det är snarare målsajterna som hela tiden varit blockerade och Google som spelat den kinesiska regeringens spel för att hålla sig väl med den makten.

Och att censurera för att hålla sig väl med en antidemokratisk regim är inte Don’t Be Evil. Och det följer inte heller Googles mer officiella företagsfilosofi som säger You can make money without doing evil.. För att vara ärliga mot sig själva i längden var det här tvunget att hända, även om den utlösande faktorn blev att dissidenters material komprometterats och Googles proprietära material stulits.

Jag läser två ledarartiklar i ämnet idag. Dels DN:s huvudledare och NA:s ledarkrönika från den politiska redaktören Lars Ströman (inte på nätet) [faksimil]. DN:s ledare har en bra poäng att Google vinner mycket på att dra sig ur en av få marknader som man inte dominerar sökmarknaden på:

“Vid sidan av de moraliska argumenten för att inta en tuffare hållning mot Kina fanns sannolikt också mer krassa överväganden. Att Google gick med på att bedriva censur skadade företagets image som ett modernt företag som vidgar människors vyer. Kommersiellt har satsningen på Kina hittills heller inte blivit någon succé. Marknadsandelen är relativt låga 33 procent av internetsökningarna i Kina, medan inhemska Baidu.com har 63 procent.

Även om Kina har potentialen att bli den viktigaste marknaden kan ett stärkt varumärke på kort sikt vara mer värt för Google än en verksamhet i Kina som inte utvecklats som företaget hoppats.”

DN Giganternas kamp (2010-03-24)

Frågan är vad som hänt om man haft en dominerande ställning istället. Även om jag hoppas beslutet blivit detsamma är jag långtifrån säker. Det är svårare att vara idealist när man pratar om en stor vinstaffär för aktieägarna.

Lars Ströman målar mer en allmän bild av läget och refererar den kinesiska nyhetsbyrån Xinhuas kommentar på Googles agerande:

“I hope Google can abide by China’s laws and regulations,” he said. “It is irresponsible and unfriendly if Google insists in doing something that goes against China’s laws and regulations, and it will have to bear the consequence for doing so.”

Xinhua Google has freedom to quit or stay: Chinese minister (2010-03-12)

Ströman menar att den kinesiska allmänheten kommer lägga märke till att något de känner till inte längre är tillgängligt för dem och därmed blir medvetna om censuren. Men att de är medvetna om censuren är inte problemet, stora grupper accepterar den som ett allmäntillstånd. Vissa arbetar sig runt begränsningarna, andra lever med dem som de är, några bryr sig inte alls.

Det ledarredaktionerna borde tagit upp istället är den obehagligaste delen av Googles uttåg ur Kina: att Microsoft ser uttåget som en affärsmöjlighet. Det här är något som särskilt NA:s politiska redaktör borde fokuserat på under tiden som Microsoft anordnar TechDays i Örebro.

För att istället för att följa Googles exempel har Microsoft istället gått ut för att säga att de kommer stanna:

“I think we feel good enough now (about Microsoft in China). But it is a 20 year (journey) and not just three years (like for Google),” said Craig Mundie, chief research and strategy officer of Microsoft.

[…]

Mundie said Google’s plan to shut down its domestic website, Google.cn, will in no way impact on Microsoft.

“Microsoft is committed to stay,” he said.

He noted that Microsoft’s Bing search engine would gain some market share if the US search giant exits China. Bing currently has an 11 percent share of the global search engine market although in China its market share is less than 1 percent.

At the same time Mundie stresses that there will be no considerable changes in the way Microsoft operates in the country.”

Daily China Mundie: Perseverance pays off in long run (2010-03-18)

Att de kommer tjäna på att Google drar sig ur Kina ur ett affärsmässigt perspektiv när en spelare som har en tredjedel av marknaden drar sig ur den är inget att säga om, men att de går ut för att poängtera det är värre och inställsamt.

Det visar också att Bill Gates kommentarer till ABC:s Good Morning America inte var något misstag:

Mr. Gates, in an interview with ABC’s “Good Morning America” this week, said that China’s “efforts to censor the Internet have been very limited,” and likened its controls to those of other countries. In separate comments, he criticized Microsoft rival Google Inc.’s statement this month that it would stop obeying Beijing’s censorship rules on its Chinese-language site, and might close its offices in the country.”

Wall Street Journal China Ratchets Up Web Privacy Fight [Google cache] (2010-01-28)

De har till och med gått så långt att de använt situationen för att rekrytera anställda från Googles kinesiska verksamhet när beskedet om att Google kanske skulle dra sig ur kom:

“Although Bing has struggled to gain traction in China, Microsoft has already hired away at least three people from Google’s China business, after aggressively pursuing them following Google’s threat, according to a person familiar with the matter.

In the wake of Google’s announcement, Microsoft’s leaders, including Chief Executive Steve Ballmer and Chairman Bill Gates, have said they intend to remain in China and will continue to comply with local regulations, which means filtering out certain political content and other sensitive material.”

Wall Street Journal Google Exit Would Open a Door for Microsoft [Google cache] (2010-03-16)

Med strategier för att försöka ställa sig in hos en antidemokratisk regim och dra affärsnytta av ett moraliskt korrekt tillbakadragande gör de verkligen skäl för den kinesiska översättningen av Microsoft sökmotors produktnamn Bing. På mandarin betyder bing sjuk, förkylning eller pannkaka – beroende på uttalet.

Fotnoter/tillägg

  1. Kinesiska Google är inte den enda lokala versionen av Google som censureras i viss mån, tyska och franska Google visar till exempel inte nazistiskt material. ?
  2. Google har tidigare haft en ägarandel i den största kinesiska sökmotorn Baidu, men aktierna såldes 2006.
  3. Veckans Affärers Michael Zackrisson skriver som vanligt intressant i ämnet, men inte heller han tar upp Bing.
  4. Kina har en officiell pressrelease om Googles uttåg: Google, don’t politicalize yourself

Kal Ström arbetar på Happy User och twittrar som @kalstrom. Han är chefredaktör på dagensskiva.com, bloggar på 2652 böcker kvar och Kulak.


19
Mar 10

Stenius skulle aldrig ha blivit PO

Idag gästbloggar Robert Rosén, förre chefredaktören för Gefle Dagblad, idag konsult. Han har skrivit ett inlägg i debatten om pressombudsmannen Yrsa Stenius;

Jag har full förståelse för Björn Wimans och Thomas Mattssons kritik mot allmänhetens pressombudsman, PO, Yrsa Stenius.
Hon borde aldrig ha blivit PO eftersom hon redan före utnämningen sviktat i omdömet rörande den publicistiska verksamheten och dess etiska självsanering.

1998 var Yrsa Stenius själv ledamot i Pressens Opinionsnämnd, PON. Samtidigt dristade hon sig till att PO-anmäla Gefle Dagblad för en recension på kultursidan! Jag var då chefredaktör och ansvarig utgivare på GD.

Dåvarande PO Pär-Arne Jigenius ville fria tidningen, men Gefle Dagblad fälldes av hennes nämndkamrater i PON. Både anmälan, recensionen och anmälarens relationer till PON uppmärksammades och debatterades.

Anmälan handlade om en recension av boken ”Mannen i mitt liv” av Yrsa Stenius. Det var onekligen en provokativ recension som berörde Yrsa Stenius person, men den anslöt också väl till den publicistiska syn Stenius själv torgfört i sin tidigare bok ”Makten och kvinnligheten” där hon bland annat skrev:

”Pressetiken tillåter hårda polemiska grepp och naken subjektivitet i åsiktsjournalistiken, dit kulturjournalistiken hör. Kulturjournalistiken framför bedömningar, inte fakta, och har rätt, ja till och med skyldighet att tycka fritt utan sidoblickar på vad någon annan skulle tycka om det han tycker”.

Som framgångsrik författare och publicist skulle hon naturligtvis avstått från sin anmälan. Och det borde Jan Guillou också ha gjort. Dessa båda publicistiska giganter har ju alla möjligheter att debattera och kritisera medierna när och var de vill, det är inte dem pressombudsmannen är till för.

Yrsa Stenius publicistiska omdöme har tidigare uppmärksammats i kritiska ordalag på en rad kultursidor i landet, inte minst efter hennes kontroversiella uttalanden i olika publicistiska sammanhang under senare år. Men det är inte första gången som det krävs att hon bör avgå.

För ett år sedan krävde t ex kulturjournalisten Andreas Ekström hennes avgång i tidningen Journalisten, där han bland annat pekar på hennes märkliga PO-anmälan mot kulturartikeln i Gefle Dagblad. Jag håller med Ekström om att alla hans exempel om hennes publicistiska inställning, likväl som de nu aktuella frågorna, diskvalificerar Stenius som PO.

Utnämningen av Yrsa Stenius till PO var ett misstag och det är olyckligt om det felsteget nu urholkar respekten för det pressetiska systemet. Där finns det problem ändå så det räcker i denna föränderliga tid.

/Robert Rosén

Uppdaterat:
Thomas Mattsson har fattat beslutet att bojkotta PO så länge Yrsa Stenius sitter kvar.
Yrsa Stenius svarar på kritiken från Mattsson och Wiman i Resumé.


23
Feb 10

Eböcker – en evig följetong

Idag släpper vi in Mattias Boström på SSBD, som gästbloggare.
Mattias jobbar till vardags som eboksansvarig på Piratförlaget, och är en flitig twittrare som @piratforlaget. Dessutom driver han bloggen Bokblick med Mattias Boström, där han skriver en hel del om branschens utmaningar i den digitala världen. Mattias Boström är också en stor fan av Sherlock Holmes och driver sajten SherlockHolmes.se.

För SSBD har han nu författat en text om hur han ser på läsplattans betydelse för litteraturens utveckling, varsågoda:

Eböcker – en evig följetong

Mycket av diskussionen kring läsplattor och eböcker handlar om hur digitaliseringen av litteraturen förändrar läsandet. Men vad händer med skrivandet? Kommer det också att förändras och i så fall på vilka sätt?

När författare för bortåt två decennier sedan började använda ordbehandlingsprogram förenklades en stor del av skrivprocessen och redigeringsarbetet. Och i takt med att internet har vuxit och blivit mer innehållsrikt har många författare hittat nya, snabbare vägar för research. På senare år har vi dessutom sett hur flertalet författare blivit allt mer aktiva inom sociala medier och på det sättet byggt upp sina varumärken.

Hela tiden har de tekniska framstegen främst hjälpt författarna att förädla och förmedla den tryckta boken. Någon direkt förändring i själva berättandet har det inte inneburit. Om vi då bortser från att ordbehandlingsprogrammen varit skyldiga till en och annan alltför tegelstenstjock roman…

När vi förflyttar läsandet från papper till digitalplatta händer däremot något intressant. En bok är plötsligt inte längre begränsad av sin fysiska form. Vi kommer att få se många experiment där man försöker gifta ihop boken med andra medieformer: videoklipp, ljud eller till och med små spelapplikationer. Kanske lägger man in ett soundtrack eller varför inte ljudeffekter som plötsligt hörs när man bläddrar fram till ett visst avsnitt? Möjligheterna är otaliga, speciellt när vi går utanför skönlitteraturen och beger oss in på facklitteraturen och läromedelssidan. Där kommer digitaliseringen att innebära en definitiv kursändring i innehållsskapandet.

Men även det skönlitterära skrivandet kommer att påverkas. Rent tryckekonomiskt är det till exempel ingen större hit i dagsläget att ge ut en kortroman på hundra sidor. Den kostar lika mycket att binda in som en tjockare bok och de fasta kostnaderna är i princip desamma. Ute i bokhandeln försvinner den lätt bland travar av tegelstenar. Men som ebok fungerar den utmärkt, speciellt om man låter längden avspegla sig i ett lägre pris.

På samma sätt kommer det att gå att sälja noveller i eboksform, med priser som motsvarar låtpriserna i iTunes Store. Mikrobetalningar kommer att betyda mycket för litteraturen. När allt mer nöjeskonsumtion blir nästan gratis gäller det att hitta sätt att få eboksmarknaden att också kännas kundtillvänd på prissidan, utan att den för den skull behöver bli just gratis.

Ett sätt är att sälja litteratur uppdelad i kapitel. Fem kronor per kapitel i mikrobetalning så länge som du finner boken intressant. Det totala priset blir kanske lite högre än om du köper hela boken på en gång, men för den köpare som känner sig osäker på en okänd författare blir det ett utmärkt sätt att pröva på något nytt. Det ställer samtidigt krav på författaren – är det en roman gäller det verkligen att skapa ett sug efter vidareläsning precis före de inplacerade avbrotten.

Här börjar vi även närma oss en helt ny typ av skönlitterärt skrivande. Eller egentligen är det en gammal form fast i ny tappning. Det handlar om följetongen.

Eftersom vi inte längre behöver tänka på hur texten ska paketeras så kan vi helt och hållet koncentrera oss på innehållet. Vad är det som griper tag i läsaren och hur kan vi omvandla det till ett ännu större engagemang hos henne eller honom? Vad är det som får läsare att vilja återkomma till samma litterära figurer i bok efter bok? Förmodligen samma sak som får oss att följa tv-serier, vi gillar karaktärerna och sättet det är berättat på. På 80-talet följde jag slaviskt Dallas, Lödder och Varuhuset – idag är det en uppsjö andra serier som gäller.

I bokform är det ett problem att hålla intresset vid liv när det hinner gå ett år mellan romansläppen i en författares bokserie. Det är svårt att till en rimlig kostnad hålla kontakt med läsarna så att man kan bygga upp en tillräckligt stor förväntan inför nästa bok. Men vad händer om vi i skriven form skulle överta tv-konceptet med eviga följetonger i veckoavsnitt? Tidigare har det inte varit möjligt, åtminstone inte i bokform. Ursprungligen uppstod följetongsformen i tidningsvärlden, men i modern tid har det varit svårt att finna en betalningsmodell som fungerar. På något sätt måste författaren få betalt av tidningen och om inte följetongen blir tillräckligt läst är det svårt att försvara dess utrymme på tidningssidan.

Jag tror att vi kommer få se en utveckling där vissa författare överger det avslutade berättelseformatet och börjar skriva eviga följetonger. Jag tänker så här: Läsaren får automatiskt nedladdat till sin 3G-uppkopplade läsplatta ett nytt avsnitt varje vecka och samtidigt en förfrågan om man önskar läsa nästa veckas avsnitt. Tackar man ja sker en mikrobetalning på t ex 5 kronor. Summan ska vara så låg att den känns som nästan gratis. Tackar man nej ställs man inför några alternativa val: vill man teckna sig för ett abonnemang resten av året till ett rabatterat pris, vill man få en påminnelse om följetongen längre fram i tiden eller vill man helt sluta att följa följetongen.

Varje avsnitt avslutas förstås med en ordentlig cliffhanger. Det behöver dock inte handla om ren spänningslitteratur, förmodligen har vardagsdramatik större chans att locka läsare och är enklare att spinna en evig följetong kring.

Den här typen av läsning passar utmärkt för den som inte läser så mycket. 30-45 minuters läsning i veckan för varje följetong man följer. Storläsarna når vi redan med böcker i romanformat, men det finns en stor grupp mediekonsumenter där en följetong i textform kan bli ett fullgott alternativ till tv-serier, filmer och spel.

Det påminner till viss del om SMS-böckerna som blivit en succé i Japan, speciellt bland tonårstjejerna där. Det är böcker med minimal person- och miljöbeskrivning, men med ett oerhört driv i handling och dialog – och de skickas regelbundet ut uppstyckade i korta SMS. Följetongsboken till digitalplattor torde dock snarare likna den vanliga skönlitterära formen, eftersom den inte behöver begränsas vad gäller antalet tecken.

I princip skulle en driftig författare kunna klara av att bygga upp en sådan här affärsrörelse på egen hand. Men för att få ordentlig framgång behövs en organisation runtomkring som hjälper till att förädla och förmedla. En förläggare som hjälper till att leda historien på rätt väg, en redaktör som jobbar med det textmässiga, och lägg till det PR-insatser och marknadsföring. Ganska typiska arbetsuppgifter för ett bokförlag. Men det skulle lika gärna kunna vara en annan typ av mediebolag som är ännu mer vant att vid tätt återkommande tillfällen locka tittare/läsare.

Tar man det ett steg längre kan man tänka sig att samma utgivare erbjuder flera parallella följetonger som vänder sig till olika läsargrupper. När man väl fått en läsare att gilla följetongsformatet är det lättare att introducera nya följetonger till just den personen.

För att ytterligare bygga vidare på den fiktiva värld som författaren skapat vill utgivaren förstås få läsaren att engagera sig i följetongens sajt, forum och i andra sociala medier-sammanhang. Kanske ger man även läsaren möjligheten att vara med och påverka fortsättningen på historien.

Det här är en helt annan typ av berättande än klassiskt romanskrivande. Varje avsnitt måste få en tydlig handling med början och slut, men samtidigt bära den övergripande historien vidare. Och inte minst kräver det en författare som kan bygga upp en fin cliffhanger i slutet på varje avsnitt, eftersom det förmodligen är då som läsaren fattar beslutet om de vill läsa vidare eller ej. Kanske är det till och med en för stor uppgift för en enskild författare, eventuellt kan man snegla mot tv-världen där manusförfattarteam är vanliga.

Vad finns det då för pengar i detta? Om vi tänker oss den enklaste varianten, där en enskild, ganska populär författare kan ha i genomsnitt 5 000 läsare i veckan så blir det en intäkt på en dryg miljon kronor på ett år. Där får vi inte rum med särskilt mycket marknadsföringspengar, speciellt inte med tanke på att det förmodligen även kommer att krävas någon sorts mellanhänder för försäljningen och den digitala distributionen. Men så fort vi börjar multiplicera läsarantalet några gånger blir det en riktigt intressant affär.

I och med att tillgängligheten är så stor och enkel minskar man trögheten i köpbeslutet. Fortfarande krävs det förstås att läsaren har en 3G-uppkopplad digitalplatta (e-ink-läsplatta eller bakgrundsbelyst medieplatta – men även iPhone etc), men den utvecklingen kommer gå snabbt de närmaste åren, inte minst om vi innehållsproducenter kan erbjuda spännande specialprodukter till plattorna.

Som en kringprodukt kan jag även tänka mig att man sammanställer ett års eller ett halvårs veckoavsnitt och ger ut dem i vanligt tryckt pocketformat, på samma sätt som man samlar tv-serier i dvd-boxar. Men huvudprodukten är hela tiden följetongen i digital form, det är där den har störst genomslagskraft.

/Mattias Boström


28
Sep 09

Gästbloggare: Rolf van den Brink

Idag gästbloggar Rolf van den Brink på SSBD. Det råkar sammanfalla med hans födelsedag – grattis! – och med den här postningen på Mindpark där han tas upp som en av de chefredaktörer som bloggat. Nu är han inte chefredaktör längre, istället har han skaffat en källarlokal med orange gummimatta. Men bloggar gör han.

Så – ordet över till Rolf van den Brink:

Tack snälla Mymlan för att jag får vara med i den fina diskussionsklubb som SSBD är. Den är tänkt som motpol till Joakim Jardenbergs Bloggteam på Mindpark. Det är bra med diskussionsklubbar. Skapar trygghet för dem som fruktar framtiden.

Paradigmskiften skapar möjligheter för alla som ser möjligheterna. Men möjligheterna förblir omöjligheter om ingen tar chansen att realisera dem. Jag tycker SSBD är ett utmärkt forum för alla som ser möjligheterna. Alla här är ju överens om att digitaliseringen förändrar mediernas förutsättningar i grunden.

Same, Same But Different. Jag tror på det. Men kanske inte på samma sätt som medlemmarna i de digitala rotaryklubbarna.

Vi är på väg till åter till tiden före tryckpressen, tillbaka till den muntliga traditionen där ingen upphovsrätt fanns, där ingen kunde äga en historia och ingen hade monopol på distributionen. Same, same, alltså. Men different, ja för att distributionen är digital och hela världen är uppkopplad.

Ibland anar jag att de digitala ryggkliarna på Mindpark och SSBD, anser att medierna lever vidare som i går, fast distributionen är digital. Det finns fog att se det så. De flesta analoga medier använder liknande affärsmodeller och journalistiska metoder när de uppträder digitalt. En bedräglig modell som är vida diskuterad. Just nu är knäckfrågan: hur ska medierna kunna ta betalt i den digitala världen?

Undra på det, Sveriges alla digitala versioner av de analoga medier omsätter inte ens hälften av vad Dagens Nyheter omsätter på ett år. Google i Sverige omsätter mer, en dryg miljard kronor per år. Och Sveriges näst största mediehus på internet efter Schibsted heter Microsoft som omsätter 300 miljoner kronor per år. På Google och Microsoft jobbar sannolikt högst en handfull journalister sammanlagt. Förståeligt därför att traditionella mediearbetare söker sig till de digitala rotaryklubbarna för att dämpa oron.

Det är också det som gör klubbarna så outhärdliga. Här sitter folk 30-40 år, som bevakar fina positioner och höga löner från gammelmedia, pr-byrån eller dataföretaget, och skriver kloka ord om digitala affärer. Det är fantastiska människor med grymma kunskaper, men de lever oftast på traditionella affärer.

Det är högst begripligt att kloka människor som Bonniers utvecklingschef Sara Öhrvall, Sydsvenskans Andreas ”jag är upphovsrättsindustrin” Ekström och Dagens Nyheters Jonas Leijonhuvfud grubblar över hur traditionella medier ska finansieras. Hur ska de annars få någon lön?

Allt medan Google och Microsoft bygger strategier för leva i en värld där berättelser och underhållning är gratis. Som det var på den tiden vi satt framför elden i stengrottan. Same, same.

Jag tycker diskussionen ofta är så fantastisk och brilliant att jag knappt vågar delta i den. Diskussionen får mig också att reflektera kring hur många i det digitala etablissemanget som faktiskt gör något av allt de bloggar och twittrar om. Jag möter många 35-åriga superhjärnor, som vet allt om hur det ska vara, men aldrig skulle ge upp sin tjänst, pappablogg, plats i toppen, föräldraledighet, gratis mobiltelefon, semesterresan eller sälja bilen eller pantsätta bostadsrätten för att prova sina idéer och försöka tjäna sitt digitala levebröd.

Joakim Jardenbergs och Mymlans diskussionsklubbar är hämmande för utvecklingen.
Fundera en stund till kring framtidens journalistik. Ett smart inlägg, applåder från rotarykompisarna och så några timmar till på det fina jobbet finansierat på gammeldags vis, inte sällan på annonser från en papperstidning.

Tyvärr, faktum är nog att personerna som förstår sig på framtidens medieaffärer håller till i någon källare och jobbar häcken av sig hellre än häckar på SSBD och Jardenbergs Bloggteam.

Som Bill Gates, Paul Allen, Larry Page och Sergey Brin. Och även personerna bakom svenska Skype och Spotify som inledde sina karriärer med att ta jobba med den av etablissemanget ofta bespottade Pirate Bay-tekniken.

Sluta Sörja – Börja om Digitalt.

Själv har jag fixat en källarlokal med orange gummimatta. Så några inlägg mer här från mig blir det inte.

/Rolf van den Brink
@vandenbrink