Author Archives


20
Jun 11

Veckan som gick – vecka 24

Nej, vi har inte tagit sommarlov redan. På grund av ett par smärre missförstånd uteblev förra veckans sammanfattning och för det ber vi om ursäkt och hoppas att ni ska uppskatta detta vårens sista veckobrev innan vi tar SSBD-semester!

Med det kastar vi oss över den ständigt pågående diskussionen om journalistrollen, som varit intensiv under våren.
Vi kan varmt rekommendera läsning i gruppen Journalistbubblan på Facebook, där journalister och journalistikintresserade diskuterar. Det är en blandning av frilansar och fast anställda, unga och äldre, internetfrälsta och skeptiker, som pratar journalistik och även om ingen egentligen kommer fram till något så tror vi att gruppen har betydelse för utvecklingen då konsensus kanske inte ens är eftersträvansvärt, däremot kan konflikt och diskussioner som slutar i oenighet så frön och insikter som landar först i efterhand.

Den här tråden är särskilt intressant, missa inte kommentaren från Paul Frigyes om hans förre arbetsgivare – tidningen Journalisten.

Emanuel Karlsten skrev i veckan en post här på SSBD, utifrån den braskande nyheten att Facebook tappar miljontals användare på andra sidan Atlanten. Måsteläsning för alla som har minsta fundering eller intresse för journalistikens framtid.

Frågan om vem som betalar är naturligtvis relevant i sammanhanget och här kan ni läsa Axel Andéns kommentarer till seminariet “Vem betalar journalistiken” och även följa seminariet i efterhand.
Jag (Sofia) tycker också att Jan Gradvall har en intressant poäng när han läser boken “Vad kostade det? Priser och löner från medeltid till våra dagar” och jämför prisutvecklingen på teveapparater vs tidningsabonnemang:

“Boken är också lika lärorik som användbar. Man får svar på allt från ”Hur mycket kostade en ko i relation till den daglönares inkomst år 1350?” till moderna uppgifter som ”Vad kostade det att prenumerera på Dagens Nyheter 1980”?
Svaret på den senare frågan är 523 kronor. Att en 22-tums färg-tv samma år kostade hela 3 995 kr (ungefär samma pris i dag) säger något väsentligt om medieutvecklingen.”

Jag (Jerry) tycker snarast att detta säger något väsentligt om utbud och efterfrågan. I dagens diskussioner missas ofta det faktum att ren journalistik sällan varit en bra affär. Redan “från början” behövde den stöttas av lokal annonsering och senare i vissa fall av statligt stöd. Och vem bryr sig om mediekonsumentens ROI?

Samtidigt kan diskussionen om framtiden te sig rätt så banal när vi har betydligt mer akuta frågor att engagera oss i. Jag menar inte att journalistikens framtid inte är aktuell eller viktig, men utan meddelarskydd, yttrandefrihet, offentlighetsprincip osv kommer journalistik att bli mycket svårt att bedriva oavsett vem som betalar eller om ingen gör det. Jag är djupt oroad över flera liknande dystra nyheter under våren, där även frågan om fotoförbud kvalar in. Här har kåren något väldigt viktigt att ta tag i, särskilt om man ser journalistik som en viktig hörnsten i ett demokratiskt samhälle.

Hur använder journalister sociala medier? Det har några studenter på JMG tagit reda på. Här finns deras kandidatuppsats som webbtidning.
Med tanke på att internet är framtiden, och att fler svenskar använder sociala medier än traditionella medier på nätet är det en intressant undersökning. Och för att slå in en öppen dörr – det behöver inte finnas en motsättning mellan bra journalistik/traditionella medier och sociala medier. Här ett fint exempel på hur sociala medier kan användas för att få igång en traditionell pappersprodukt.
Relaterat: Snart kommer redaktörerna, skribenterna och bloggarna att äga sina egna tidningar.

Nyheten att City lägger ner slog ner som en bomb i början av veckan. Då jag (Sofia) inte bor i Stockholm och inte har någon egen relation till tidningen hänvisar jag till Jan Gradvall och Josefine Granding Larsson.
Reaktionerna på Twitter var också många och åtminstone i mitt flöde mestadels besvikna och ledsna över nedläggningen.



Frågan är om nu tidningen var den enda riktiga Stockholmstidningen om DN Stockholm kan ta över och kanske också ha en bättre lokalbevakning?

En annan stor nyhet om än föga överraskande vad såklart årets avslöjande av sommarpratarna i radio som till min stora lycka fick Freddie Wadling att trenda på Twitter.
När Journalisten uppmärksammade de journalister som finns på listan valde Emanuel Karlsten att jubla över Underbara Claras inträde på den finkulturella arenan.

Kritik riktades också mot Sveriges Radio för den bristande representationen av Sveriges faktiska befolkning. Kritik som först möttes av tystnad men som efter en del protester bemöttes.
(Kritiken föll samman med en undersökning om mångfald på DN – som enligt Björn Hedensjö är ett absolut misslyckande.)

Vilka som får uppdraget att sommarprata i radio brukar vara en väl bevarad hemlighet som inte ens radiohusets egna medarbetare känner till, men det blir svårare och svårare att hålla dem hemliga in i det sista.

Viktigare än vilka som blir årets sommarpratare än frågan om Public Service framtid och den stora Public Serviceutredningen som nu drar igång. Mats Svegfors och Cilla Benkö kommenterar på Medieormen.
Här är regeringens egen kommentar. Och regeringens hemsida.
Parallellt med den officiella utredningen drar Allmänhetens Public Service-utredning igång. Lasse Edfast skrev mer om den här på SSBD i torsdags.

Veckans gå-mot-strömmen i tider av diskussioner kring öppna arkiv och sökbarhet får nog Steve Rubel stå för som raderar sitt innehåll istället.

Några fler branschnyheter:
Medievärlden har rekryterat Lisa Bjurwald. Grattis, både till Bjurwald och Medievärlden!
Fler journalister får jobb.
Bloggare i Almedalen har i år chans att få utmärkelsen “Årets Bloggare”.
Här skriver Anton Johansson om Twinglys närvaro under veckan.
Det blir inget OS i SVT 2014 och 2016. Väldigt sorgligt tycker jag (Sofia), som är en stor vän av Public Service. Men försöker se det ljusa och som någon twittrade – nu kanske de får pengar över till andra spännande satsningar.
Bonnier säljer Sydsvenskans systertidningar till Gota Media.
Jennifer Bark och Mats Lindborg har startat Bloggbyrån.
Expressen har äntligen släppt sin iPhoneapp och slagit mobilrekord. Och bytt bloggverktyg, inte en dag för tidigt.
NRK Beta sänder direkt från Hurtigrutten i vad de själva säger är en av världens längsta tevesändningar.
Linkedin satsar hårt på den nordiska marknaden.
“Flipperföräldrar” – kan det vara något?

Intresserad av HR-frågor? Här är en lista över HR-twittrare.

Biljetterna till Sweden Social Web Camp försvann snabbt i vanlig ordning. Per Axbom skickar dit Barack Obama:

Så här beskriver han campet:

För sociala medier-entusiaster i alla åldrar som behöver släppa loss och surra med andra som förstår vad RT och #FF betyder, så är Sweden Social Web Camp en unconference i det fria som ger en intensiv kick av konversation och rådslag för internetberoende. Till skillnad från Internetdagarna är det här på en avlägsen ö, det finns en bastuflotte och bräkande får som väcker dig natt och dag (skulle du ha tid att sova).

Eftersom detta är sista veckobrevet före sommaren är det läge att tipsa om lite långläsning att spana in vid tillfälle, sådan som inte blir inaktuell för att du väntar på en regnig dag.
Om du inte läst Jack Werners fantastiska bloggserie om internets största mysterier tycker vi att du ska göra det.
Missa till exempel inte den här texten om Maniska twittrare, mystiska youtubare och andra nätgalningar, eller denna om Internets mest hatade svensk som du aldrig har hört talas om. Fantastiskt välskrivna och gedigna artiklar som förtjänar betydligt större spridning.
Gissningsvis läser våra läsare också Joakim Jardenberg, men vill ändå puffa för den här texten, Filterbubblan som sprack.

Slutligen vill vi, Sofia, Jerry och övriga medarbetare på SSBD, önska er alla en riktigt fin sommar. Om ni får abstinens rekommenderar vi er att läsa någon av alla fina kuraterare som vi inte skulle klara oss utan, nämligen Jardenberg, Karlsten, Strömberg, och inte minst Jerry själv. Och så en ny stjärna på kuraterahimlen: Annika Lidne.

/Sofia Mirjamsdotter och Jerry Silfwer


25
Mar 11

Att ta godis från främlingar

Här följer en gästblogg från Therésia Erneborg som till vardags bloggar på Söta Saker. Den beskriver hur PR-byråer går till väga för att få gratisreklam i bloggar.
Vad tycker du, är detta ett bra sätt att marknadsföra sig, eller borde fler bloggare svara som Therésia? Ni som jobbar med PR, vad säger ni?

Att ta godis från främlingar

Häromdagen hade jag en intressant mejlkonversation med en kvinna från en PR-byrå. Hon jobbade med att lansera en ny glassmaskin och ville erbjuda mig att anordna en tävling på min blogg, där mina läsare bland annat skulle titta på en reklamfilm om glassmaskinen, svara på frågor och läsa om glassmaskinens förträfflighet. Ett utmärkt sätt att annonsera, kan man tycka. Produkten sätts i ett sammanhang (en tävling), når ut på en stor plattform där alla läsare är intresserade av bakning och matlagning och ger dessutom läsarna ett mervärde i form av chansen att vinna en glassmaskin. Gott så. Problemet med just den här annonskampanjen var att PR-kvinnan ville att jag ska göra den gratis. Eller ja, till priset av en ny glassmaskin hemskickad i brevlådan, för att vara mer exakt. Konversationen som följer (och som finns återgiven nedan) är väl egentligen vare sig dummare, roligare eller mer häpnadsväckande än den här typen av mejlsamtal brukar vara, men den belyser en attityd som börjar bli ett allt större problem för oss som bloggar (som jag även skrivit om här). Dessutom är den långt ifrån den enda i sitt slag.

Som bloggare får man ständigt en massa mer eller mindre vansinniga erbjudanden från PR-byråer och andra aktörer som vill tjäna pengar på ens blogg. Man kan till exempel, som i det här fallet, bli erbjuden någon fin köksmaskin mot att man gör reklam för den på bloggen. Eller få ett gäng chokladaskar att lotta ut till sina läsare mot att chokladtillverkarens namn får synas i bild. Andra gånger kan man bli bjuden på fester, mässor och provsmakningar, där det i gengäld förväntas att man ska skriva om hur god den nya polkagrischokladen är eller använda extra mycket av just den eller den typen av kakao nästa gång man bakar något till bloggen. Till priset av några paket mjöl, en ny elvisp eller ett par chokladkakor vill företag och PR-byråer alltså ha reklamplats på Sveriges största plattformar för just de läsare som de vill nå. En reklamplats som i en tidning med samma mängd läsare skulle kosta betydligt mer än så.

Problemet är tudelat. Dels handlar det om en PR-värld som inte förstår sitt eget bästa. Som utnyttjar (ofta unga, kvinnliga) bloggare utan att inse värdet av att behandla dem schysst och rättvist och betala för sig. Som profiterar på den omsorgsfullt och hängivet uppbyggda läskrets som bloggarna skapat genom att (ofta gratis och under flera år) göra det de är bäst på – skriva, fota, formulera sig och skapa relationer.

Men det handlar också om bloggarna, som inte förstår sitt eget värde. Som inte ser vilken enorm makt och marknadskraft de besitter. Och vilket gränslöst inflytande de kommer att ha i framtiden – när papperstidningar inte längre är något annat än charmiga stenkakor man köper på loppis.

När bloggarna inser det kommer det inte att bli nådigt att vara en inställsam och parasiterande PR-byrå. Då kommer det att kosta pengar att använda de här fantastiska och unikt nischade annonsplattformarna till att marknadsföra sina produkter och inte räcka med att stå i skuggorna och sticka till dem en chokladkaka då och då. Förhoppningsvis kommer bloggarna då också att minnas hur utnyttjade de blivit av PR-byråerna och gå raka vägen förbi dem, direkt till annonsörerna.

____________________________________________________

Hej Theresia!

I april lanserar vi en helt ny sorts glassmaskin för alla som snabbt vill göra egen glass. Du gör din egen glass på mindre än 15 minuter. Det är bara att plocka fram skålen från frysen, hälla i smeten och vänta ca 10 minuter. Perfekt för otåliga barn och fikasugna föräldrar!

Vi vill gärna låta dig testa glassmaskinen. Dessutom vill vi ge dina läsare chansen att tävla om en egen. Kontakta oss före den 28/3.

Bloggtävling

För att testa den nya glassmaskinen spelade vi in filmen ”Glassmaskinsexperimentet” där vi lät fem barn utsättas för en utmaning: att låta bli att äta glassen som står framför dem på bordet, tills mamma och pappa kommer tillbaka. Se filmen här:

Vill du arrangera en tävling så gör du så här:
1. Lägg upp filmen på din blogg.
2. Hitta på en fråga kring filmen, t ex ”Vilken färg har Elvira på tröjan?” eller ”Äter Elvira av glassen?” Svaret ska alltså gå att hitta i filmen.
3. Kom också på en motiveringsfråga – t ex när är glass som godast?
4. Be dina läsare maila svaren till dig.
5. Du utser vinnaren. Meddela vinnaren och maila vinnarens kontaktuppgifter (inkl. mail och mobilnummer) tills oss så skickar vi ut priset.

Tävlingen bör ligga uppe i ca 2 veckor.

(Beskrivning av glassmaskinen…)

Vänlig hälsning
“Sara”

____________________________________________________

Hej igen Sara,

Visst finns det möjlighet att hålla eller sponsra en sådan tävling på Söta saker! Här nedan följer priser för annonsering och tävlingssponsring på bloggen. Givetvis går det också att göra en tävling som pågår under mer än en vecka om man vill det.

Med vänlig hälsning,

Therésia

(Annonspriser…)

__________________________________________________

Hej Therésia!

Vi har tyvärr inte möjlighet att annonsera.

Vänlig hälsning
“Sara”

__________________________________________________

Hej,

Jaså? Jag trodde att det var exakt det ni ville göra.

Mvh,

Therésia

__________________________________________________

Hej,

Vårt syfte är inte att köpa annonsering. Vi vill ge dig och dina läsare möjlighet att testa glassmaskinen. Det är en väldigt fin produkt (rek pris 595 sek) som vi tror att dina läsare skulle uppskatta. På så vis sprider vi ut information om produkten.

Vänlig hälsning
“Sara”

__________________________________________________

Hej,

Så ni vill alltså göra en två veckor lång reklamkampanj för er produkt på en blogg med en nischad målgrupp på cirka 12 000 unika besökare i veckan för 595 kronor? Det är inte att “sprida information om en produkt”. Det är att annonsera till ett orimligt lågt pris och ganska oförskämt.

Jag är relativt säker på att mina läsare skulle uppskatta om den reklam som riktas mot dem är ärligt betald för.

Mvh,

Therésia

__________________________________________________

Hej,
Jag är ledsen för att det har blivit missförstånd. Vi har haft liknande erbjudanden och vet att bloggare brukar uppskatta att tävla ut produkter till sina läsare. Många bloggare hör också av sig till oss för att de vill ha produkter att tävla ut. Det var inte alls meningen att vara oförskämd och dina synpunkter är tänkvärda.

Vänlig hälsning
“Sara”

__________________________________________________

Hej,

Det är väl just det som är så obehagligt, att det inte alls handlar om ett missförstånd, utan ett systematiskt utnyttjande av (ofta unga tjejer) som tillbringat otroligt mycket tid och kärlek med att bygga upp en lojal och intresserad läsekrets genom att göra det de är bra på – skriva, fota och bygga relationer. Jag har väldigt svårt att tro att ni som PR-byrå skulle närma er en etablerad papperstidning med samma mängd läsare som dessa bloggar och erbjuda dem att exponera er produkt under två veckor mot att de får en glassmaskin.

Jag tror att ni som branch kommer att få väldigt svårt att överleva om ni fortsätter att ha den synen på bloggarna som ni har idag. Ryktet om PR-byråer som beter sig dåligt och inte betalar för sig går fort i den digitala världen, där bloggtjejerna har ganska stor makt. Men det vet du förstås redan, annars skulle du inte försöka få dem att sälja dina glassmaskiner.

Mvh,
Therésia


18
Feb 11

Gästblogg: Malin Crona om journalistrollen

När jag jobbade som kommunreporter på Norrtelje Tidning hade jag bland annat som uppdrag att granska Jan Emanuel Johansson, socialdemokratisk riksdagsledamot från Norrtälje.

En dag upptäckte jag att en av mina texter om honom fanns på hans hemsida. Jag blev förstås rasande. Det är så klart aldrig snyggt att sno någons text, särskilt inte utan att fråga först, men det var inte däri min ilska låg, utan i frågan vad som skulle hända med mitt anseende.
Hur skulle någon kunna ta något jag skrev på allvar, om min text hade publicerat på en riksdagsledamots sida? Jag skulle granska honom, det var tidningen mot makten. Ungefär så.

Jag kan rodnande också erkänna att jag, efter att min chef vänligt men bestämt bett honom att plocka bort texten, letade efter möjligheter för att kunna stoppa hans länkar till min fina artikel också. Av samma anledning. Jag var granskare, han den granskade. Om han tyckte att mina artiklar var så bra att han kunde länka till dem måste jag ha gjort något fel. Jag antar att jag skämdes.

En dag fick jag äran att guida runt en grupp vitryska journalister på ett studiebesök lett av Malcolm Dixelius. Det han sa då gjorde starkt intryck på mig:

De kan verkligen inte förstå hur journalister i Sverige skriver en nyhet varje gång det kommer snö. De riskerar livet för det de skriver. De undrar hur man kan använda yttrandefriheten till att skriva om snöoväder.”

Några år senare frågade min pappa mig under nyårsmiddagen: ”Malin, tror du att tidningar kommer att finnas kvar i framtiden?” Jag tänkte på Malcolms ord och svarade:

Om du menar tryckta papperstidningar så vet jag inte. Och faktum är att jag faktiskt inte bryr mig. Det jag däremot på riktigt bryr mig om är huruvida journalistiken finns kvar. Och hur den i så fall kommer att se ut.

Pappas fråga och mitt svar illustrerar tyvärr en klyfta man fortfarande kan se i branschen.
Att vi fortfarande stirrar oss blinda på de distributionsformer som finns (ska det här inslaget sändas i radio först, eller publiceras på webben, ska artikeln som finns i papperstidningen också göras tillgänglig för nätpubliken?) och pratar om ”plattformar”. (”Va? Ska vi uppdatera en Facebooksida nu också? Men vad ska jag producera för den?”) Ser journalistiken som en produkt istället för en process. Samtidigt som det finns människor världen över som riskerar livet för att beskriva vad de ser.

I lördags, efter det att jag fick ett DM på Twitter från Sofia Mirjamsdotter, där hon bjöd in mig för att skriva här på SSBD om journalistrollen (”Du är så bra på att förklara just dina egna tillkortakommanden. Kanske en tillbakablick, hur tänkte du då, vad fick dig att ändra dig?” skrev hon.) vaknar jag mitt i en dröm.

Jag står framför en kateder, håller uppenbarligen en föreläsning för några människor. Solen lyser in genom fönstret, det är ganska varmt. Och så hör jag mig själv säga:

”En journalist är en person som försöker beskriva verkligheten som den är, med sig själv som
redskap.” Jag hör mig lägga till ”i dagsläget brukar det oftast vara personer som får sin lön
från ett medieföretag för att göra det som kallas för journalister”
.

Diskussionen i klassrummet rör sig kring ”med sig själv som redskap”. Att det kanske är just det som gör journalistrollen till någonting speciellt. Forskare kan använda sig av instrument, eller texter, men journalister behöver röra sig i den verklighet de ska beskriva.
Och problematiken i det, att vara en del av det samhälle man ska granska. Hur det ibland kan ställa orimliga krav på en journalist, men hur kravet på opartiskhet också kan leda till att texterna blir världsfrånvända, att den som texten handlar om inte längre känner igen sig i det som beskrivs.

Jag ska också rodnande erkänna att jag ganska länge höll på med något som i bästa fall skulle kunna kallas för att publicera nyheter på nätet. Men det var inte förrän min chef på DN.se, Charlotta Friborg, knuffade mig ut från tians hopptorn genom att ”be mig” börja blogga som jag på allvar började inse vilken potential det finns i att göra nätjournalistik.

Det var nämligen först då jag insåg skillnaden. Jag började försiktigt, trevande, med att göra artiklar, lägga ut dem, ta ett djupt andetag och hoppas på att jag inte skulle få för många elaka kommentarer i kommentarsfältet.
Senare skulle just kommentarerna bli bloggens hjärta. De frågor som ställdes där, de diskussioner som startade och fick sin näring var det som drev bloggen framåt. De som kritiserade, funderade, undrade, reflekterade.

Jag kan både förstå de som menar att ”det här med sociala medier är inte någonting nytt, vi har alltid skapat tillsammans med publiken” och de som säger att ”sociala medier är helt revolutionerande för medielandskapet.” Jag tror nämligen att båda sidor har rätt.

Jag har chattat utan chattverktyg, fört dialog och skapat tillsammans med läsarna utan kommentarsfält. Bjudit in, bjudits upp, dansat. När jag bevakade reformen av sjukpenningpolitiken efter förra valet hade jag många av Sveriges förtidspensionärer i min inbox. Utan dem hade jag inte kunnat beskriva den verklighet de gick till mötes. När Norrtälje sjukhus akutmottagning hotades av nedläggning ringde folk hela dagarna för att fråga mig vad
som hade hänt sedan de läst tidningen klockan 05.00 på morgonen.

Jag är också helt övertygad om att vi kommer att kunna tjäna pengar på journalistik även i framtiden och håller helt med Fredrik Strömberg om att visionerna kommer att födas när vi väl rusat runt här ett tag och undrat vad vi egentligen ska göra. Jag tycker faktiskt att jag redan kan se dem. Som gammal lokalredaktör och fashionista vet jag hur otroligt bra det kan bli när annonsörer möter sin publik. Jag har alltid varit lika intresserad av mötet som av affären och nätet har naturligtvis samma möjlighet att skapa det mötet, som lokaltidningen och modemagasinen alltid har haft. Malin Nävelsö närmar sig detta i sin utmärkta bloggpost ”bort med mellannivån”.

Och jag tror i ärlighetens namn på att det också kan vara viktigt att skriva om snöoväder.

Men när även granskarna granskas så gäller det att se till att det vi gör verkligen blir så bra som det kan bli. Jag är helt övertygad om att jag också kommer att göra saker som gör att jag rodnar när jag ser tillbaka på 2010 och 2011. År som jag skämtsamt och en aning överdrivet i mina biografier kommer att kalla för ”tiden då man kunde få ett jobb för att man hade ett twitterkonto”.

Lite likgiltighet, lite svalkande likgiltighet. Men ändå, en så starkt brinnande passion. Att beskriva den verklighet vi lever i i dag. Och ibland kanske, kanske göra skillnad.

/Malin Crona
Journalist
Sveriges Radio
Malins blogg


17
Feb 11

Sluta kriga. Det är 2011 nu.

Idag har vi äran att presentera ännu en gästskribent och det är ingen mindre än Malin Lernfelt, ledarskribent på Göteborgs-Posten, tidigare omnämnd här på SSBD i ett inlägg där hon blev rätt hårt kritiserad.

Sluta kriga. Det är 2011 nu.

Ett skyttegravskrig. Vem tjänar på det? Ingen och inget. Ändå är det precis vad som pågår mellan sociala medier-sfären och de traditionella medierna. Från ena hållet skjuts det ut nedsättande epitet som gammelmedia och det spås vitt och brett om den professionella journalistikens nära förestående död. På andra sidan klamrar sig människor, som under efter decennier av mediemakt vant sig vid att ha tolkningsföreträde, fast vid illusionen om att närvaro i det digitala samhället fortfarande är något man som journalist kan välja bort. Det kan man inte. När Katrineholms-Kurirens medarbetare orerar om bloggvalpar eller stolt deklarerar att de inte är intresserade av Facebook eller Twitter, begår de ur ett journalistiskt perspektiv ett kardinalfel. Eller till och med flera.

Grunden i all bra journalistik nyfikenhet. Att vilja veta mer om om människor, världen omkring oss och hur saker hänger ihop, eller inte gör det. Den som arbetar med nyhetsförmedling bör också bära på en övertygelse om att öppenhet och kommunikation är av godo. Inte bara den öppenhet och kommunikation som verkar till den egna mediets fördel, utan som allmän princip. Det är man skyldig sina läsare,lyssnare eller tittare.

Inte heller bör förglömmas att det är just dessa läsare, lyssnare och tittares tillvaro som skall skildras. Som världen ser ut i dag innebär det att journalister bör vara lika bekväma i den digitala verkligheten som bland kommunala handlingar eller vid människors köksbord. Att inte finnas där människor finns, innebär att gå miste om värdefulla idéer, nytänkande uppslag, diskussioner och information. Jag är ganska övertygad om att det är precis vad Katrineholms-Kuriren gjort. Det skulle förklara de slutna och fördomsfulla frågor som ställdes till kommunchefen Mattias Jansson. Frågor vars syfte inte var en förutsättningslös, och säkert välbehövlig, granskning av Janssons och Katrineholms kommuns användning av sociala medier, utan endast handlade om att bekräfta redaktionens fördomar om att kommunchefen ägnade en massa tid åt tramserier på arbetstid.

Katrineholms-Kuriren är givetvis inte unik. Samma sorts konservativa bubbla omgärdar många redaktioner där man ännu inte riktigt släppt sargen och kommit in i matchen (för att använda en gammal klyscha). Jag kan ha viss förståelse för det. Det är fortfarande ganska bekvämt där uppe i elfenbenstornet. Kombinationen med en pågående utveckling inom traditionella medier mot att allt färre skall göra mer, gör det lätt att sticka huvudet i sanden. Det finns ett starkt behov av att dra en gräns. Inte en sak till, har jag hört människor säga. INTE EN SAK TILL. Problemet är bara, att när man drar den gränsen vid sociala medier, är det snarare något som stjälper än som hjälper. Men det vet de ju inte. De tror kanske de vet. Men i själva verket har de ingen aning.

Så var det för mig. Jag är inte en infödd i det land som är internet. Jag var runt tjugo första gången jag kopplade upp mig via ett hackigt modem. Men som digital invandrare har jag ändå tyckt att jag assimilerat mig väl. Jag har surfat runt, hängt i chattrum, läst nätdagböcker som sedan blivit bloggar, facebookat och regelbundet scannat av flera stora nätforum. Även Twitter tyckte jag att jag hade koll på. Under valrörelsen följde jag flera politikers förehavanden via tweets. Att själv börja twittra föresvävade mig däremot inte. Varför?

För att Twitter, bortsett från det rent informativa politik- och nyhetsförmedlandet, i mina ögon var en sandlåda full av elaka barn, där jag inte ämnade slösa bort min tid. Jag ville inte vara en del av en digital lynchmobb på ständig jakt efter nästa offer. Inte frottera mig med egenkära posörer vilka varvade sina litterära spyor med att frenetiskt klia varandra på ryggen.
Så kände jag för två månader sedan och så känner jag i viss mån fortfarande. Men samtidigt, för den som är öppen och tar sig tid att lyssna och lära bleknar snabbt att dessa sorgliga ursäkter för mänsklig kommunikation bort, eftersom de fullständigt överskuggas av allt det intressanta, roliga och lärorika som Twitter har att erbjuda. Det fina i kråksången är ju också att det är upp till en själv att välja på vilket sätt och i vilken omfattning man vill delta i det ständigt pågående samtalet. Det viktiga är att man deltar. Att dörren är öppen.

Det går inte att förneka att sociala medier omformat den verklighet vi alla har att förhålla oss till. Kanske mest påtagligt är det för personer som befinner sig i någon form av maktposition. Journalister, politiker, opinionsbildare, PR-folk och företrädare för näringslivet.

Plötsligt har informationsmonopolet gått förlorat. Ingen kan längre räkna med att vara ensam om en källa, vara enda nyhetskanalen eller kunna stå oemotsagd. Inte heller kan man räkna med att dålig journalistik (till exempel som i mitt fall, usel research), beslut fattade på oklara grunder eller illa skött verksamhet kan passera utan anmärkning. Det är bra. Ju mer öppenhet desto bättre. Konsekvensen blir att kraven blir högre och att därmed kvaliteten (på till exempel den journalistik som produceras) förhoppningsvis blir bättre. De sociala mediernas intåg betyder däremot inte att journalistik som yrke inte fyller en funktion eller – vilket det finns de som vill göra gällande – inte längre existerar. Tvärtom. I ett informationsflöde som forsar fram likt Niagarafallet blir människor som både besitter hantverksskicklighet och en inställning som först och sist handlar om att vara lojal och sann mot läsare och lyssnare, oerhört viktiga.

Jag tror inte att sociala medier innebär något dödligt hot mot traditionella medier. Snarare är de att betrakta som ett komplement och en sparringpartner. Utan tvekan finns ett starkt ömsesidigt beroende och lyfter man lite på locket också en hel del kärlek trots alla svador om bloggvalpar och förstockad gammelmedia. Förmår företrädare från båda sidor möta varann med öppet sinne och insikt om att vi alla kan göra fel, men tillsammans kan vi göra om och göra bättre, kommer det inte dröja särskilt länge innan de flesta faktiskt kan vara överens om att det finns ett värde i ett medielandskap där både bloggar och prasselpress får plats. Att mångfald är bättre än skyttegravskrig och trött positionering. Kommunikation bättre än fingerpekande. Det är ju ändå 2011 nu.

/Malin Lernfelt
Journalist
Göteborgs-Posten


15
Feb 11

Öppet brev till chefredaktör Wistbacka

Öppet brev från Morris Packer till Katrineholms Kurirens chefredaktör och ansvarige utgivare Krister Wistbacka.

Bäste Chefredaktör och ansvarig utgivare Herr Wistbacka.

Er kärlek till Canis lupus domesticus må vara av sådan art att ni har
överseende med vanskötsel av biblioteksböcker. Men er människosyn
tyder på ett misshushållande av samtliga era mentala gåvor.

Att Herr Wistbacka tycker att valpar är gulliga är ingen ursäkt för
att kalla sina medmänniskor för hundar. Att i tidningen anklaga
Kommunchefen Herr Jansson för att agera med så kallad härskarteknik
och därefter upprepade gånger på ledarsidan använda nedsättande epitet
såsom “bloggvalpar” gentemot de ni uppfattar som meningsmotståndare är
ovärdigt.

Ni, Redaktör Wistbacka och ingen annan, missbrukar den makt som varje
publicist har.
Ni missbrukar den för att skyla över en enkel klumpighet från en av
era reportrar. Istället för att utveckla er redaktionella idé när
första vinkeln föll valde ni att misstänkliggöra kommunchefens
agerande.

När ni sedan i branschpress förringar de samhällsmedborgare som
engagerat sig i frågan – ber ni därefter om ursäkt i er egen ledare?
Nej, ni förlöjligar samtliga ni förolämpat och förvärrar situationen
ytterligare genom att sarkastiskt tillägga er förhoppning kring
samtliga dessa människors framtida “rumsrenhet”.

En doft av trettiotalets bruna Tyskland lyfter sakta från trycksvärtan
- de som ej slaviskt följer Herr Wistbackas proklamationer är ännu
inte rumsrena.

Hela detta spektakel som kallas #kkgate handlar inte längre om
kommunala tjänstemäns användning av internetbaserade
kommunikationsverktyg eller om redaktionella tillkortakommanden – som
förmodligen kommer av ett osunt ledarskap. Kan det vara så att Herr
Wistbacka uttryckt en önskan till redaktionen om att “sätta dit”
kommunens högste tjänsteman för hans “lekstuga”?

Nu handlar detta endast om er. Herr Wistbacka. Chefredaktör och
ansvarig utgivare. Två av de finaste titlarna som finns i det öppna
demokratiska samhället. Två titlar som ger makt, en makt att förklara,
sätta i perspektiv, polemisera, problematisera, roa, förföra, förfära,
driva och leda. En makt med ett särskilt ansvar för medborgarna i
Katrineholm.

Tycker Herr Wistbacka att han uppfyllt sitt publicistiska uppdrag i debatten?

Jag anser att ni, Herr Wistbacka har misslyckats med ert publicistiska uppdrag.
Av så banala skäl som fåfänga, självgodhet och maktbegär.
Det är dags för er, Herr Wistbacka att be era läsare om ursäkt.

Ni är en skam för tidningsbranschen.

/Morris Packer
Bergfinksvägen 4d
Vejbystrand
Tel + 46 700 715 700
@morpac

Brevet har även skickats med snigelpost till chefredaktör Wistbacka personligen.
Hoppas kunna länka till originalet snart, länkarna som lades in tidigare fungerade tyvärr inte.
Wistbacka har också erbjudits att svara på brevet här på SSBD.

(Senast idag publicerade Krister Wistbacka den här artikeln på ledarsidan.)