Author Archives


2
Nov 09

Gunilla Herlitz tar fram kvasten på Dagens Nyheter

I dag gör Dagens Industris före detta publisher Gunilla Herlitz premiär som ny publisher på Dagens Nyheter.

Och hon verkar göra det med besked: Dagens media skriver att en rejäl omskakning levererades redan i hennes presentationstal för medarbetarna. Vilket säkert är helt rätt, enligt pr-logiken.

Tro vad man vill om utvecklingen, men spännande blir det. Och Herlitz verkar bli en “disruption” på DN, som det heter i buzz-nomenklatur numera. Resultatet kommer vi att kunna följa för mer eller mindre öppen ridå via bloggar och branschpress.

Uppdaterat:
Björn Hedensjö, medarbetare här på SSBD, blir för övrigt ny chef över dn.se. Grattis, Björn!


12
Oct 09

Olika information kräva olika medier

Den senaste veckan har jag funderat lite på hur jag vill ha min information levererad. Jag har en betald morgontidning på papper, jag läser böcker, jag ser på tablå-tv. Och jag läser på nätet, tittar på nät-tv, söker information. Helt enkelt, jag utnyttjar de kanaler som finns lätt tillgängliga.

Det jag började fundera kring, var vad som definierar informationsintaget från respektive kanal. Vad vill jag ha hur, helt enkelt?

När jag sedan läste Joakim Jardenbergs artikel om Medievärldens webb only-strategi (nåja), föll slanten ner (tack, Joakim!). Jag blev nämligen väldigt provocerad av något han skrev, detta:

Journalisten.se gör ett rakt nyhetsknäck som det inte är så mycket att säga om. Men sedan skriver Helena Giertta en ledare som gör mig stum. För det första hävdar hon genomgående att man ”lägger ner Medievärden”. Sedan fortsätter hon med fantastiska citat som: ”Papperstidningens uppskattas mest av sina medlemmar, oavsett om det är TU, scouterna eller Journalistförbundet man är medlem i.” Ahh, dit och läs själv [sic!]
(Min fetning och kursivering)

Så, vad provocerar?

Jo, att Jardenberg – (uppdaterat:) som jag misstolkar det – är så otroligt övertygad om att Giertta har helt fel i detta med att folk skulle uppskatta medlemstidningar på papper mer.

Hur vet du det, Joakim?

För mig blev det i alla fall en nyckel, och jag kunde konstatera att mina papper-webb-preferanser ser ut ungefär såhär:

1. Dagliga nyheter: papper. Jag vill ha dem, jag vill ha bredd, jag vet inte vad jag letar efter, jag orkar inte / har inte tid att leta efter dem själv. Webbtidningarna (tidningarnas webbversioner etcetera) har för dålig presentation för att jag ska få samma överblick och informationsintag, dessutom krävs en skärm.

2. Personliga intressen: webb. Områden som intresserar mig professionellt eller privat, läser jag helst om på webben. Då får jag fördjupning och vidarelänkningar på sätt som inga tryckta medier klarar. Tillgänlighet och ibland alternativa presentationer är också starka argument.

3. Meta/lågintresseinformation som jag behöver: papper. Papper är en okej form av push-information för mig. Information från föreningar och annat som jag inte måste läsa just nu, tar jag helt i pappersform: då blir den liggande tills jag har tid och lust att läsa. Det funkar, helt enkelt.

Utöver detta uppdateras jag liksom du ständigt via olika kanaler: radio i bilen, twitter och olika bloggar, mejl, post och annat. Men förenklat funkar det bäst för mig såhär.

Papper och webb har helt enkelt olika fördelar. Det är som post-it-lappar och Evernote, de har samma uppgift men fyller olika behov.

Andra lär hävda att de vill ha allt digitalt – helt ok. Men då får man också inse att man får ett förbannat mycket sämre utgångsläge när man ska argumentera för den som vill ha allt på papper.

Förtydligande: Som framgår av kommentarerna nedan har jag helt misstolkat Joakim Jardenbergs text. Jag ber Joakim om ursäkt för att ha lagt åsikter i hans mun. Texten ovan är uppdaterad.


29
Sep 09

DN.se – bra och konstigt på samma gång

DN.se skrev sent i går kväll om förhandlingarna i EU-parlamentet kring paragraf 138 i telekompaketet – den paragraf som gör att det krävs beslut i domstol för att kunna stänga av en användare från internet.

Innehållet i artikeln kan betraktas som både oroande och upprörande, men vad jag vill uppmärksamma är presentationen.

På den positiva sidan: kika in på artikeln, så ser du hur DN samlar länkar till mängder av andra artiklar som berör olika delar av det 138-artikeln rapporterar. Det är inte bara väldigt bekvämt och informativt för mig som läsare, det visar också att tidningen har skrivit en hel del om dessa frågor. Mycket bra, tack för det!

Bild 18

Kolumnen till höger innehåller länkar till artiklar som behandlar näraliggande frågor – mycket bra!

En liknande länklista till källor utanför tidningen vore också välkommet, till exempel till de mest intressanta blogginläggen, till röster för respektive emot med mera – men det får vi vänta på. De länkar åtminstone in via Twingly.

På den inte så positiva sidan: kolla sidhuvudet ovanför artikeln. ”Kultur & Nöje”. Ehhh … jaha, är internet kultur eller nöje? Hur hamnade artikeln i denna sektion?
Om nu artikeln inte passar under politik eller samhälle, borde den hamna under ekonomi. Detsamma gäller alla artiklar om upphovsrätt, naturligtvis. För det är ju vad det handlar om: politik och ekonomi.

Där borde DN tänka om. (SvD verkar svaja: deras rapportering om 138 hamnar under inrikesnyheter, medan till exempel upphovsrättsrapportering kring Google hamnat på Kultur & Nöje.)


17
Sep 09

Jodå, Helin&Mellin: ni ger SD nytt bränsle

Fredrik Strömberg skriver nedan om Aftonbladets beslut att stoppa Sverigedemokraternas annonser i tidningen, och om hur det påverkar den redaktionella sidan av tidningen att vara mer generösa mot partiet för att så att säga väga upp beslutet på det demokratiska kontot.

Det är en viktig och intressant aspekt, men viktigare är det han berör lite tidigare i sitt inlägg: Aftonbladets beslut att stoppa anonserna är, för dem som inte vill se partiet i riksdagen nästa höst, rent kontraproduktivt.

Viktiga drivkrafter i SD:s argumentation är utanförskapet och etablissemangets tystnad kring det partiet målar upp som stora problem i Sverige. I korthet är det bland annat migrationspolitikens misslyckande och invandringens enligt partiets negativa påverkan på statsbudgeten och arbetsmarknaden. Ett vanligt inslag i partiets propaganda är olika våldsberättelser, normalt med vinkeln att ”de våldtar/misshandlar/stjäl från oss”, där ”de” är personer med invandrarbakgrund och ”oss” är ”svenskar”. Definitionen av vem som är svensk är inte glasklar.

Enligt partiet är detta vardagsmat men något som pressen och andra offentliga organ håller tyst om. I bakgrunden finns bland annat den ovilja som finns hos många medier att skriva ut eventuell nationalitet eller bakgrund för personer som skrivs om i artiklar om brottslighet, vilket utmålas som en mörkläggning: ett annat exempel är att kostnaderna för migrationspolitiken sällan debatteras i medier eller på andra platser, vilket bland annat kommenteras i samband med ett klipp på Youtube där statsminister Fredrik Reinfeldt anger kostnaderna för migrationspolitiken som en förklaring till det statsfinansiella läget.

Dessa är olika byggstenar i SD:s argumentation, som alltså bygger mycket på att partiet är de enda som vågar prata om det alla andra håller tyst om. Tyvärr lyckas de stadigt övertyga allt fler väljare om att detta är sanningen, vilket avspeglas i opinionsmätningarna. Om partiets väljarstöd står pall för ett riksdagsval återstår att se.

Men oavsett det spär Aftonbladets beslut sannolikt på dessa känslor i väljarkåren, samtidigt som det blir ett faktiskt bevis på att SD inte får samma möjligheter som alla andra att göra sin röst hörd och presentera sin bild av verkligheten. Trots allt så har ju till exempel Jan Myrdal inga större problem att propagera för sin verklighetsbild i offentligheten – trots att hans åsikter grundas i lika grumliga vatten som de Sverigedemokraterna hämtat sin näring ur.

Det är det ena problemet med Jan Helin och Lena Mellins beslut att stoppa propagandan.

Helin & Mellin skriver själva om detta perspektiv i den debattartikel där de presenterar och motiverar sitt beslut. De tror inte att effekten finns, eftersom ”i verkligheten sägs inget i svensk val­annonsering som för den politiska diskussionen framåt. Det är budskap för att väcka känslor, inte progressiva budskap ägnat att stimulera tanken.”
Det är så dumt att jag trillar av stolen. Bladet-chefernas prat om att annonseringen är ”budskap för att väcka känslor” och inte för diskussionen framåt visar på en obegripligt djup oförstående för dagens kommunikationsklimat. I dag är det inte i första hand annonser och ord som driver opinion – det är handling. Och Aftonbladets handling att stoppa SD:s annonser kommer att driva väldigt många nya väljare in i Jimmie Åkessons välkomnande, trygga, sfvänska famn.

Så trots att Helin twittrar, har han uppenbarligen inte insett effekten av realtidsmedier och mediehusens förlust av informationsmonopolet.

Det andra problemet är det rent demokratiska. Rätten att yttra sina åsikter är självklar i en demokrati – även om det är ett väldigt utslitet konstaterande. Att den rätten inte nödvändigtvis gäller för alla kanaler och medier är också självklart. Den som äger en informationskanal, måste ha rätten att besluta vad som ska sändas där.

För medierna blir det dock ett problem, i det att de ofta åberopar sin viktiga funktion för demokratin som en del i sitt existensberättigande. Aftonbladets bojkott innebär ett skarpt politiskt ställningstagande som trots allt kanske inte är helt koscher.

När Helin & Mellin gör etik av annonsblocken genom att ställa sig emot en viss annonsör, ställer de sig i samma ögonblick bakom alla annonsörer som de släpper in i tidningen. Med andra ord ställer sig duon bakom bland annat telefonsexannonser och andra typer av mindre behagliga inslag i annonsblocken: hur bra känns det för gemene AB-köparen?

”Ja, att porrindustrin är känd för sitt utnyttjande av människor struntar vi i, deras pengar vill vi ha. Däremot tackar vi helnej till pengar från ett parti – trots att partier är en del av den demokratiska parlamentarism vi existerar i.”

Kanske inte helt smart, ändå.

Det hade nog på många sätt varit bättre för bladet att släppa in SD i annonsblocken. Dels hade tidningen kunnat granska partiet hårdare (jämför Strömbergs resonemang nedan), dels hade tidningen faktiskt kunnat säga att man står för en absolut yttrandefrihet och att alla röster måste få komma fram också framöver.

Nu blir det knappast fallet.

Andra röster om detta:

Niclas Strandh tycker också att beslutet är märkligt:

Dagens Media skriver om beslutet: läs gärna kommentarsfältet:

Erik Laaksos position är kusligt likt min. Av ren slump, ska tilläggas.

Henrik Alexandersson är också kritisk.

Röda berget tycker AB gör rätt.

Utsikt från höjden dissar också beslutet.


14
Sep 09

Medierna måste vara lika viktiga som att bajsa

Massmediernas grundläggande problem är inte betalningsmodeller eller distributionsmetoder. Inte heller för låg, eller för hög, aktivitet i viss teknik. Att deras produkt inte är teknik borde vara en självklar insikt men verkar fortfarande inte vara det – men inte heller detta är det grundläggande problemet.

Problemet ligger helt enkelt i graden av angelägenhet.

Jag prenumererar på två morgontidningar. Ibland vet jag varför, men allt som oftast bollar jag med tanken på att säga upp prenumerationen. Varje dag efter frukost, varje dag efter att än en gång med en tung utandning ha lämnat tidningen därhän efter att ha läst ettan, nyhetssammanfattningen och eventuellt ledaren.

Är jag en ointresserad människa? Well, allmänbildningen har varit bättre. Men faktum är att jag lyckas skaffa mig rätt bra insyn i vad som händer i samhället varje dag ändå. Informationen hämtar jag från många olika platser: familj, vänner, nätet, nätet, nätet, radio … Precis som du, omger jag mig med informationskällor, precis som du kan jag inte undvika att snappa upp relevant information när den landar på mig.

Så, min prenumeration à 200 kronor per månad och tidning är oftast rätt bortkastade pengar, sett ur informationssynpunkt. Måste det verkligen vara så?

Nej, absolut inte. Tvärtom, för medierna själva måste det vara på ett annat sätt: det är en övertygelse som jag delar med många, en övertygelse som det börjar finnas allt större samstämmighet om. Alltfler pratar om att mediernas problem inte är icke-existerande betalningsmodeller utan ett underpresterande innehåll. Alltfler pratar om att problemet sitter i attityder, rutiner och vanor, inte i förmågan att utnyttja teknikens landvinningar och möjligheter. Här på SSBD har Anton Johansson redan varit inne på det.

För låt oss enas om en sak: teknik är fruktansvärt ointressant (om än inte obefintligt) som konkurrensfördel, jämfört med innehåll. Varför funkar suddiga, korniga, svartvita bilder i dagstidningen, men inte i annonser? Varför tittar folk på hackiga, suddiga, sunkiga Youtube-klipp, när ”film är bäst på bio”? Varför sitter vi och tankar ner burkiga intervjuer på podcasts, när P3 fyller timme efter timme med regionala humor-stjärnor?

Helt enkelt för att innehållet är mer intressant än presentationen. (Vilket inte gör presentationen oviktig – men vi tar det innifrån och ut, ok?)

Så, nu närmar vi oss kärnan. Medierna måste leverera intressant, relevant, nytt och unikt innehåll för att behålla vårt intresse. En självklarhet, kan tyckas, journalistisk grundkurs 1A. Det stämmer naturligtvis, men som vanligt: snacka går ju.

Kvällspressen går i nio fall av tio på ”intressant”. Statsradion på ”relevant”. Morgonpressen på ”nytt”. Ingen på unikt.

Det är ju så det ser ut! (Ja, här lämnar jag dörren vidöppen för vederlägganden, men du kan motbevisa mig hur mycket du vill och ändå ha helt fel. Fall till föga, innan du gör dig själv till åtlöje.)

Kombinationen intressant-relevant-nytt-unikt är i princip omöjlig att hitta i dagens mainstreammedier (på riksplanet, ska tilläggas). Det finns enskilda och tillfälliga undantag, men på det stora hela. Vad vi istället hittar är omtuggad, gammal, ytlig, relevant på ett högre plan-information. Lyssna till exempel på Ekot en hel dag: samma nyhet som kommer i morgonsändningen, ligger ofta kvar i sändningen till kvart i fem-ekot.

Vilket gör att mina skäl för att lägga tid på att ta till mig informationen eroderar. Jag hoppar helt enkelt över att läsa.

Jag vill inte hävda att det var bättre förr, journalistiken har utvecklats och på sina håll blivit bättre. Men en viktig skillnad är att massmedierna förlorat sitt informationsmonopol. Det som var unikt förr, blir idag allmängods som levereras i många olika kanaler.

En annan skillnad är massmediernas försök att modernisera sig, att behålla läsarna. Kanske du, liksom jag, upplever en trend i en kraftigt förändrad journalistik sedan det stora tabloid-skiftet kring sekelskiftet? Inte bara i layout och presentation vilket är naturligt, utan i journalistikens attityd, djup, frågeställningar? Kanske kan Martin Jönssons inlägg inför SvD:s senaste redesign ett resultat av detta: han skriver att det inte bara är tidningens utseende som setts över, utan journalistiken och redaktionens arbete som helhet. (Han är för övrigt ytterligare en som talar om innehållet som problemet, inte betalningsmodeller.)

Ett annat viktigt skäl är naturligtvis varufieringen av journalistik, en utveckling som pågått länge men accelererat de senaste decennierna. Utvecklingen innebär ofta att till exempel tidningens paketering förändras, medan innehållet står stilla.

Teknikutvecklingen, informationsutvecklingen och samhällets utveckling i stort är alla faktorer som måste påverka och påverkar strategier och utveckling inom medierna. Att journalister och medieledningar utnyttjar bästa tänkbara teknik både för informationsinhämtning och presentation borde vara självklarheter (ofta är det inte ens svårt eller kostsamt).

Men i all denna utveckling måste medieledningarna, ägarna och framförallt hantverkarna själva, journalister på alla plan, komma ihåg varför någon över huvud taget skulle vara intresserad av att betala för deras jobb:

För att de levererar ny, relevant och intressant information till mig. Och för att det bara är just de som gör det.

Då blir det plötsligt viktigt för mig att konsumera just denna medieprodukt – oavsett kanal. Jag kommer inte att kunna undvika det, på samma sätt som att jag inte kan undvika att gå på toaletten när det behövs. Vilken medieägare har råd att säga nej till det?

/Per Torberger