Bevakningen inför valet ger många tydliga exempel. Händelser förpassades snabbt till att bli bakgrundsmaterial till bevakningen av hur händelserna bevakades: det mest uppmärksammade var förstås Aftonbladets Littorin-artiklar, men gång efter gång hamnade mediernas hantering av uttalanden och händelser i fokus, medan själva händelsen sattes i periferin.

Detta är en del i samma trend som är uppenbar i min egen morgontidning, Svenska Dagbladet, som numera allt oftare inleder ett uppslag med analysen eller kommentaren. Det material som förr bifogades som en kommenterande eller förklarande del, blir idag huvudnyheten. Fullständigt idiotiskt i mina ögon, men det finns säkert någon läsarundersökning som visar att jo, läsarna vet redan allt som händer och behöver dessutom hjälp att dekonstruera och tolka skeendena i samhället.

(Att det de facto är billigare att låta en någorlunda erfaren reporter fylla i ett halvlagt pussel med egna erfarenheter och slutsatser än att faktiskt ta reda på maximalt antal fakta i det aktuella fallet och sedan lämna luckorna öppna, det lämnar vi därhän för denna gång.)

Utvecklingen grundar sig i konkurrensen från nätet och den utveckling som nu pågått i 15 år. De snabba kanalerna stressar medierna till att tro att en händelse eller nyhet är daterade bara timmar efter att den faktiskt hänt. Tidsrummet mellan tryckskick och läsning, i tidningarnas fall, innebär också stora risker för att det som skrivs de facto är daterat när det väl når läsekretsen – saker händer under natten, bloggare och andra gräver vidare och blottlägger kanske fakta som inte varit kände vid pressläggning, et cetera.

I hasten och röran glömmer redaktionerna bort att de allra flesta mottagare är långt mycket mindre uppdaterade än redaktionerna. Det är få människor som konsumerar medier i olika format lika intensivt som journalister. Så den nyhet som inte längre är nyhet för redaktionen, kan mycket väl vara det för läsarna.

Analysen eller kommentaren blir här en gardering för att uppmuntra de insatta fås fortsatta intresse. Tyvärr tar den plats från själva verkligheten, som ofta rumphuggs eller behandlas översiktligt, till förmån för reporterns guidande analyser.

Samtidigt finns det också goda grunder för sammanfattande och förklarande analyser och kommentarer. En komplex och tillgänglig verklighet kan behöva en lots för att bli begriplig. Så de interna argumenten för denna typ av ”journalistik” är säkert hjärtevärmande. Men de skymmer verkligheten.

Veckan som gått har hur som helst varit något av en navelskåderiets triumf när det gäller journalistiken idag.

Störst och tyngst väger naturligtvis Wikileaks uppmärksammade dokument-släpp, som blottlagt skvaller och interna bedömningar från den amerikanska diplomatin. De uppgifter som har publicerats har i mångt och mycket varit förbannat ointressant – skvaller om statschefer och interna smeknamn, liksom – men delvis graverande och uppseendeväckande. Att Mona Sahlin och Urban Ahlin sitter och smickrar USA:s utsända för att få hjälp och att dessa utsända avfärdar neutraliteten som död är intressanta, om än på olika sätt. Det mest givande är nog den försvars- och säkerhetspolitiska diskussion som svagt börjat flämta i spåren på neutralitets-avfärdandet.

Men Wikileaks handlingar tas emot med blandade känslor. Att många i USA vill sätta stopp för det hela förvånar väl ingen, men även här i Sverige diskuteras det i medierna hur avslöjandena påverkar världen. Wikileaks står ju egentligen för det som all journalistik borde stå för – fri och obunden publiceringsplikt – och borde stämma till eftertanke kring hur medierna arbetar normalt. Vilka hänsyn tas egentligen, av medierna som helhet och av enskilda journalister? Är det möjligt att gräva fram mer och bättre material än vad som görs idag?
Jag tror det, något bland andra SvD bevisar med sina sköna grävjobb som tyvärr är undantagen snarare än regeln, men är inte säker på att medierna klarar av en sådan omställning.

Och Wikileaks informationsspridning är inte oproblematisk. Wikileaks står för tillfället inte för journalistik utan bara som källa. Journalistik kräver också någon slags bedömning, granskning och urval för att vara relevant, något den första släppomgångens skvaller-fokus visar saknas hos organisationen (även om det självklart är bra som sensations-skapande).

Hur som helst behöver Wikileaks diskuteras vidare. Det är bra att det finns en organisation som fritt och obundet samlar och förmedlar information som annars förblivit dold för allmänheten, men det kräver nog sina former.

En enskild artikel som rört upp känslor är Resumés superduperdunderviktiga avslöjande om att DN:s kritiker Johan Croneman missat att betala tv-licens så länge att kronofogden fått ärendet på sitt bord. Hade inte Croneman själv lyft upp artikeln i en krönika i DN, hade den kanske snabbt dött sotdöden: nu blev den istället gnistan för en diskussion om allmänintresse, relevans och privalivets helgd. Viggo Cavling försöker i ett blogginlägg rättfärdiga publiceringen, men det blir ganska tunt: att motivera en publicering med att ”sprickorna Cronemans professionella fasad” ska ”exponeras” och att ”En av anledningarna till att Croneman inte är en bättre skribent kan vara att han inte sköter sin ekonomi” är taget ur luften. Med en brasklapp om att Croneman eventuellt har jagat licenssmitare i sina krönikor, något jag i så fall missat, så har hans licens-betalande inte mycket att göra med hans gärning som kritiker. Att Resumé vill hjälpa Croneman att bli ännu bättre är visserligen behjärtansvärt, men … äh, vet inte riktigt hur jag ska avsluta den här meningen, det är lite för uppenbart.

Och läsarna har sprungit till Cronemans försvar. Har nog aldrig sett så många kommentarer på ett inlägg i Viggos blogg, till exempel. Och även om det är få i antal, kan det enligt medielogiken ”ett telefonsamtal är inget, tre är en läsarstorm” duga som bevis på att det rört upp känslor. Cavling själv har dock inte bemödat sig att svara på kritiken i kommentarsfältet.

Gränsen mellan privat och offentligt har blivit allt bredare och allt gråare med åren, och den utvecklingen lär fortsätta. Frågan är om vi egentligen vill ha mer privatliv eller mer privat i medierna.

Slutligen: Isabella Löwengrip ”sågar” svensk journalistutbildning i ett inlägg på Blondinbella.se. Utbildningen är ”ett skämt”, skriver hon, och inget som är meriterande för dem som söker jobb på hennes nya tidning.

Upprörande för mängder med journalister, tydligen, vilket är lätt att se både hos Blondinbella själv och i kommentarerna på Resumés artikel om det hela. Löwengrip själv tar stormen med ro och har inte förmått sig att en enda gång svara på kritiken hon fått i det egna kommentarsfältet. Uppenbarligen delar hon Cavlings intresse för interaktion.

Flera har också bloggat om uttalandet, mer eller mindre kritiskt, men det har också skapat diskussion i andra sociala medier.

Två som tar henne i försvar är Hanna Fridén och Jerry Silfwer. Fridén utifrån perspektivet att hon som journalist utan utbildning med bakgrund som bloggare ofta får beska kommentarer angående sin avsaknad av utbildning, Silfwer utifrån perspektivet att Löwengrip skapar en konflikt för att få PR, vilket är smart.

Det som intresserar mig i Silfwers kommentar är dock att han försöker ge uttalandet någon slags legitimitet utifrån att Löwengrip haft många journalist-kontakter genom åren. Exakt hur dessa kontakter ger Löwengrip fog för att bedöma utbildningens kvalitet, framgår inte: här skulle jag gärna vilja ha ett förtydligande från Silfwer.

Men, att trampa på journalisters tår är uppenbarligen effektivt om du vill ha uppmärksamhet. Därmed bevisar Löwengrip snabbt att förmågan att skapa PR för sig själv verkligen inte kräver någon utbildning. En lite lustig parantes i sammanhanget ;)

Same!? Same?? But?? Different?!?

Debatten var ”riktigt bra och nyanserad” för att citera en åhörare, och eftersom detta ämne kommer att ältas under året vill vi uppmärksamma dig på möjligheten att se debatten på nätet såhär i efterhand. Och jo, kanske uppmana också.

Publicistklubben om SD

Same!? Same?? But?? Different?!?

Juryns val har mötts med olika reaktioner: på Twitter haglade gratulationerna tätt igår kväll, men bland annat på Mindpark är Joakim Jardenberg kritisk och skriver att Newsmill borde ha fått priset. Bland annat skriver han att de till skillnad mot många mediehus tar konsekvenserna av utvecklingen och att Newsmill kommer att ha mycket större betydelse för den framtida medieutvecklingen.
Dagens Media å sin sida har idag på sin sajt en löjligt tendentiös omröstning om “Vann rätt person”, där ja-alternativet är det löjliga påståendet ”ja, utan twitter ingen bra journalistik”: trots denna larviga formulering, har Newsmill i nuläget bara tre procentenheters försprång.

Men är Kinga Sandén rätt mottagare av Stora Journalistpriset? Jag törs påstå att det finns inslag av förnyelse som inte riktigt kommer fram i juryns motivering, som i mina ögon är viktigare än den förnyelse juryn nämner. (Juryns motivering: För att hon i realtid med hjälp av Twitter hittar svåråtkomliga källor och information i utrikesjournalistiken och vidgar världen för läsarna.)

För Kinga Sandéns rapportering via Twitter handlar om en perspektivförskjutning och positionsförflyttning som är väldigt viktig.

Till att börja med, perspektivförskjutningen.
När Sandén skriver (mer eller mindre) direkt om vad som händer och vad hon ser, suddar hon delvis bort sig själv som filter. Det handlar om direktsändning via text. Det innebär att Sandén frånsäger sig möjligheten att själv tolka, sammanfatta och koppla ihop olika händelser till en sammansatt historia eller berättelse. Vi som följer rapporteringen får dels en renare bild av vad som händer, dels får vi själva stå för sammanfattning och tolkning. Och det är viktigt att den typen av journalistik också finns.

Positionsförskjutningen, då.
Genom att Kinga Sandén finns allmänt tillgänglig på Twitter, både att läsa och att kontakta, dessutom mitt under rapporteringen, flyttas Sandén närmare läsaren. Journalisten slutar att vara en officiell förmedlare och blir istället en del i läsarens grupp. Nära, kontaktbar.

Allt detta möjliggörs av Twitter, men det är inte Twitter som är centralt, det är de möjligheter realtidsverktyget ger. Det tycker jag att juryn missar i sin motivering: ta bort ordet ”med hjälp av Twitter”, och motiveringen skulle lika gärna ha kunnat gälla ”Årets utrikeskorre” eller så.

Förnyelsen är filosofin, inte verktyget. Och det är den filosofin som gör att Kinga Sandén väl förtjänar sitt pris.

Sofia Mirjamsdotter har skrivit en kortare kommentar om Kingas vinst i Bloggvärldsbloggen, och innan pristagaren var offentliggjord skrev både Sofia och Emanuel Karlsten varsin text på Newsmill om varför Kinga var rätt person att få det prestigefyllda priset.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Den här vanan är bra, eftersom den underblåser tävlingen mellan olika redaktioner att hitta de bästa nyheterna och att alltid vara vassast. Konkurrens när den fungerar som bäst.

Men det finns tillfällen då vanan lägger krokben. Ett sådant tillfälle är när det handlar om nyheter som är ganska allmänna, nyheter som inte är framgrävda av den egna redaktionen. Det kan till exempel vara information som kommer i utskick eller pressmeddelanden från kommuner och myndigheter – information som går ut till många redaktioner och alltså inte blir unika.

Problemet med sådana här nyheter som sprids brett, är att de ofta får ett väldigt litet värde för det enskilda mediet. Om det inte handlar om riktigt stora händelser, kan den allmänna kännedomen leda till att något som egentligen berör läsekretsen ganska mycket, får stå tillbaka för en egen nyhet som egentligen inte är lika betydelsefull. Medierna lever på att ha egna nyheter, och även om alla medier vet att deras innehåll måste beröra läsaren, tror jag att det många gånger finns en risk att bedömningen av nyhetsvärdet påverkas av om det är en egen nyhet eller inte.

Den här vanan att försöka hålla på sina nyheter till den betalda utgåvan, tror jag många gånger hamnar i konflikt med önskemål att publicera i snabba medier, som mikrobloggar, bloggar och kanske till och med nätutgåvor. Det är synd, för faktum är att en publicering på till exempel Twitter många gånger skulle kunna gagna det egna mediet stort. Idag fick vi ett embryo till ett exempel som hade kunnat bli stilbildande.

Det var SVT Rapports Mats Knutson som vid 14-tiden igårskrev att fp:s Cecilia Malmström blir ny EU-kommissionär. Hans tweet återsändes (retweetades) av mängder av andra twittrare (över hela världen, dessutom) – några timmar senare skrev någon att åtminstone 10 000 personer haft möjlighet att läsa Knutsons tweet (hittar tyvärr inte den tweeten).

Det här tycker jag är ett alldeles utmärkt sätt att rapportera. Tänk om Rapport gjort som många andra medier nu gjorde och följt upp Knutsons inledande rapportering med pusselbit efter pusselbit? Att Knutson, efter 30 minuter, hade kunna skriva att ”Lär känna Cecilia Malmström” och länka till ett 5-minuters inslag på SVT Play? Ytterligare en timme senare till ett inslag med en intervju med Bildt, Björklund, Olofsson eller kanske Malmström själv? Och så vidare.

Andra medier, som DN och Expressen, tweetade ut länkar till egna artiklar (DN länkade till och med till andra medier – strålande!), men jag har inte kunnat hitta liknande från Rapport (vid en ganska snabb granskning). Det enda som hände därifrån, var att Knutson fortsatte att skriva korta meddelanden om händelseutvecklingen. Och vid 18-tiden, tipsade om att man inte skulle missa Rapport-sändningen 19.30, då Malmström skulle kommentera.

Så Mats Knutsons hoppfulla inledning blev lite av ett magplask. Min visserligen ganska ringa erfarenhet av redaktioner, är den att det går att göra väldigt mycket på väldigt kort tid. Den redaktion som hade velat, hade därför kunnat bli nyhetsledande i dag genom att snabbt och smidigt stegvis följa upp utnämningen av Malmström.

Genom att skriva kortkorta referat och länka till artiklar som skrivs efterhand, skulle många segrar vinnas på en gång.

– rapporteringen skulle få stort intresse
– mediets varumärke skulle stärkas och intresset för detsamma öka
– antalet följeslagare på till exempel Twitter, läsare av en blogg eller annat, skulle öka och delvis bestå
– mediet skulle ha ett stort försprång gentemot konkurrenterna
– intresset från en person i centrum av nyheten, i dag Malmström, att medverka skulle sannolikt kunna bli större i och med mediets tydligt stora intresse i frågan

Över huvud taget, att utnyttja de 140 tecken som ges på Twitter för att förändra sin rapportering, sitt sätt att arbeta och den där inrotade vanan vore kanske inte så dumt? Det kanske till och med skulle få fler i de yngre målgrupperna att uppskatta traditionella mediehus mer?

Kanske gjordes denna rapportering i något medie, i så fall har jag missat det. Tipsa, så länkar jag.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Så tänkte jag för några år sedan, då en och annan webb-evangelist började viska om de eventuella förändringar som stod för dörren i det nya medielandskapet.

Idag har jag ändrat åsikt. Det gick väldigt snabbt, egentligen, eller åtminstone var det väldigt tydligt: det var nämligen två enskilda texter som blev droppen.

Så nu tänkte jag sälla mig till evangelisterna (som, i just denna fråga, numera redan har en rätt skön posse) och försöka övertyga dig om att bloggsfären faktiskt är ett reellt hot mot mediehusens kärnverksamhet.

Men först, varför kunde jag inte se att bloggarna skulle kunna komma att hota de etablerade mediernas nyhetsrapportering? Well, mina argument emot ”bloggarna tar över”-ståndpunkten, var ungefär dessa.

1. Bra journalistik kräver kunskap om research, samhälleliga funktioner och processer.
Så är det, naturligtvis. Men dels förändras samhället snabbt idag, information flyter i allt fler kanaler och gamla hållpunkter är inte längre aktuella, dels finns det massor med kvalificerade bloggare som har de här kunskaperna.
2. Bra journalistik kräver tid – mycket tid. Det är detta som är den verkligt stora kostnaden för bra journalistik.
Den gemene bloggaren har ett arbete eller en skola att gå till, och kan inte välja att jobba gratis istället.
3. Bra journalistik, bra som i granskande och grävande, har konsekvenser. Det är inte alltid kul i alla sammanhang att vara journalist, många tittar snett, fnyser, släpper inte riktigt in dig i samtalet. Andra gånger innebär ditt skrivande att du faktiskt drar på dig en hotbild – antingen genom att du stänger dörrar karriärmässigt utanför journalistiken, eller rent fysiskt genom att människor blir upprörda över dina skriverier. Och hör av sig.
Det är konsekvenser ingen ”vanlig” bloggare har anledning att ta.

Tills alldeles nyligen har dessa argument legat bloggarna i fatet, för min del. Men så hände något. Två bloggposter fick mig att ganska häftigt skifta fot.

Den första var denna, av Fredrik Wass, där han skriver om framtidens nyhetsmedier. Det är en insatt och smart artikel som gör det enkelt att se fördelarna i de lösningar han lägger fram.
Den gör det också svårt att se varför det krävs etablerade mediehus för att leverera detta.

Den andra bloggartikeln jag läste har jag tyvärr tappat bort, men den hade ett nyckelstycke som blev en ögonöppnare. Ungefär såhär löd den: ”De etablerade medierna har i åratal plockat in journalister som projektanställda eller vikarier, för att sedan sparka ut dem igen. Detta har lett till att det numera finns massor med friställda journalister som fått sin skolning hos de etablerade medierna, men inte har jobb. Det öppnar för att de själva startar sin egen journalistiska produkt på nätet.”
Riktigt, riktigt bra analys: den slår undan fötterna för två av mina viktigaste motargument pang poff.
Kunskap om research – check.
Risken för konsekvenser är mest relevant om du inte är heltidsjournalist, så – check!

Och när fjällen fallit från mina egna ögon, blir tecknen på att mediehusen faller som korthus just nu ännu tydligare. Sofia Mirjamsdotter skriver om varför ”riktig journalistik” kanske är en fras tradmedieförespråkare ska handskas varsamt med. Joakim Jardenberg lyfte för ett tag sedan upp den usla källkontrollen i många medier, SvD gjorde bort sig rejält med en artikel om spädbarns sovvanor och hanteringen av artikeln när felen uppmärksammades. Dagen ändrade sina uppgifter efter Jardenbergs artikel, och kommenterade det hela.Vill du ha mängder med tecken, kan en enkel googling ge uppslag.

Gör detta det till en självklarhet att bloggarna ska rädda ”den goda journalistiken” – hur du nu definierar den? Nej. Men det öppnar dörrar. Faller förtroendet för de etablerade medierna, blir steget upp till samma nivå mindre för den seriösa nyhetsbloggen.
Skulle bloggarna göra det bättre och inte innehålla fel, och inte använda de dramaturgiska greppen tradmedia gör? Nej. De skulle innehålla fel, men kanske korrigera dem snabbare.

Fyra viktiga styrkor bloggen har, som de traditionella medierna saknar idag:

1. Snabbhet
2. Insatthet
3. Subjektivitet
4. Interaktivitet

Dessa styrkor ligger till grund för bloggformatets popularitet och är en bra bas för en nyhetsförmedlande blogg på nätet.

Vad krävs då utöver detta för att en blogg ska kunna tävla aktivt med de etablerade medierna?
Jag tror att det räcker med två saker.
1. Hitta ett tillräckligt fokus.Här handlar det om att vara bredare än standardbloggen (enfrågeblogg), men smalare än dagstidningen. Fokus skulle kunna vara stockholmsnyheter, sport, näringsliv och liknande, men inte allt och inte bara ”fotboll”.
2. Bygg en redaktion med tillräckligt många medarbetare, som inte ska försörja sig på bloggen i första hand. Beroende på fokus behövs fler eller färre, men de måste dels vara intresserade av projektet (inte bara sig själva), dels vara beredda att lägga ett visst antal timmar i veckan.

Genom att ha tillräcklig bredd i rapporteringen, kommer många att intressera sig för innehållet. Genom att vara tillräckligt många som bidrar lite per skalle, blir det en form av kontrollerad crowdsourcing som inte kräver heltid av alla inblandade.

Visst kommer det att dyka upp problem på vägen, visst kommer det inte att gå som en dans hela vägen. Men faktum är att möjligheterna idag är så löjligt många och lockande, att de ensamma borde kunna utgöra den fyr av liv en grupp drivna upptäcktsresande behöver för att ro ett sånt här projekt i hamn.

Ja, det behövs intäkter, men en initial annonslösning borde kunna täcka utgifter för databasprenumerationer, drift och annat. Eller kanske en betallösning?

Bloggen kommer att utmana de etablerade medierna på ett mer kvalificerat sätt än idag: det är jag övertygad om. Det är jag inte ensam om: bland många, många andra som varit inne på ämnet finns till exempel Mikael Zackrisson.

Bo Hedin är rädd att journalistiken blir lidande om inte de traditionella medierna är med. Jag vill nog hävda att de är det, i och med att de utbildat de journalister som kanske gör detta. Det är bara att de kickade ut dem.

Andra skriver:
Polymeriska tankar undrade också över pedofil-rapporten, och kom fram till att TT:s artikel var uppåt väggarna.
Sänd mina rötter regn har också granskat artikeln.
En sajt helt hängiven granskning av medierna är Second Opinion.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Och hon verkar göra det med besked: Dagens media skriver att en rejäl omskakning levererades redan i hennes presentationstal för medarbetarna. Vilket säkert är helt rätt, enligt pr-logiken.

Tro vad man vill om utvecklingen, men spännande blir det. Och Herlitz verkar bli en “disruption” på DN, som det heter i buzz-nomenklatur numera. Resultatet kommer vi att kunna följa för mer eller mindre öppen ridå via bloggar och branschpress.

Uppdaterat:
Björn Hedensjö, medarbetare här på SSBD, blir för övrigt ny chef över dn.se. Grattis, Björn!

Same!? Same?? But?? Different?!?

Det jag började fundera kring, var vad som definierar informationsintaget från respektive kanal. Vad vill jag ha hur, helt enkelt?

När jag sedan läste Joakim Jardenbergs artikel om Medievärldens webb only-strategi (nåja), föll slanten ner (tack, Joakim!). Jag blev nämligen väldigt provocerad av något han skrev, detta:

Journalisten.se gör ett rakt nyhetsknäck som det inte är så mycket att säga om. Men sedan skriver Helena Giertta en ledare som gör mig stum. För det första hävdar hon genomgående att man ”lägger ner Medievärden”. Sedan fortsätter hon med fantastiska citat som: ”Papperstidningens uppskattas mest av sina medlemmar, oavsett om det är TU, scouterna eller Journalistförbundet man är medlem i.” Ahh, dit och läs själv [sic!]
(Min fetning och kursivering)

Så, vad provocerar?

Jo, att Jardenberg – (uppdaterat:) som jag misstolkar det – är så otroligt övertygad om att Giertta har helt fel i detta med att folk skulle uppskatta medlemstidningar på papper mer.

Hur vet du det, Joakim?

För mig blev det i alla fall en nyckel, och jag kunde konstatera att mina papper-webb-preferanser ser ut ungefär såhär:

1. Dagliga nyheter: papper. Jag vill ha dem, jag vill ha bredd, jag vet inte vad jag letar efter, jag orkar inte / har inte tid att leta efter dem själv. Webbtidningarna (tidningarnas webbversioner etcetera) har för dålig presentation för att jag ska få samma överblick och informationsintag, dessutom krävs en skärm.

2. Personliga intressen: webb. Områden som intresserar mig professionellt eller privat, läser jag helst om på webben. Då får jag fördjupning och vidarelänkningar på sätt som inga tryckta medier klarar. Tillgänlighet och ibland alternativa presentationer är också starka argument.

3. Meta/lågintresseinformation som jag behöver: papper. Papper är en okej form av push-information för mig. Information från föreningar och annat som jag inte måste läsa just nu, tar jag helt i pappersform: då blir den liggande tills jag har tid och lust att läsa. Det funkar, helt enkelt.

Utöver detta uppdateras jag liksom du ständigt via olika kanaler: radio i bilen, twitter och olika bloggar, mejl, post och annat. Men förenklat funkar det bäst för mig såhär.

Papper och webb har helt enkelt olika fördelar. Det är som post-it-lappar och Evernote, de har samma uppgift men fyller olika behov.

Andra lär hävda att de vill ha allt digitalt – helt ok. Men då får man också inse att man får ett förbannat mycket sämre utgångsläge när man ska argumentera för den som vill ha allt på papper.

Förtydligande: Som framgår av kommentarerna nedan har jag helt misstolkat Joakim Jardenbergs text. Jag ber Joakim om ursäkt för att ha lagt åsikter i hans mun. Texten ovan är uppdaterad.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Innehållet i artikeln kan betraktas som både oroande och upprörande, men vad jag vill uppmärksamma är presentationen.

På den positiva sidan: kika in på artikeln, så ser du hur DN samlar länkar till mängder av andra artiklar som berör olika delar av det 138-artikeln rapporterar. Det är inte bara väldigt bekvämt och informativt för mig som läsare, det visar också att tidningen har skrivit en hel del om dessa frågor. Mycket bra, tack för det!

Kolumnen till höger innehåller länkar till artiklar som behandlar näraliggande frågor – mycket bra!

En liknande länklista till källor utanför tidningen vore också välkommet, till exempel till de mest intressanta blogginläggen, till röster för respektive emot med mera – men det får vi vänta på. De länkar åtminstone in via Twingly.

På den inte så positiva sidan: kolla sidhuvudet ovanför artikeln. ”Kultur & Nöje”. Ehhh … jaha, är internet kultur eller nöje? Hur hamnade artikeln i denna sektion?
Om nu artikeln inte passar under politik eller samhälle, borde den hamna under ekonomi. Detsamma gäller alla artiklar om upphovsrätt, naturligtvis. För det är ju vad det handlar om: politik och ekonomi.

Där borde DN tänka om. (SvD verkar svaja: deras rapportering om 138 hamnar under inrikesnyheter, medan till exempel upphovsrättsrapportering kring Google hamnat på Kultur & Nöje.)

Same!? Same?? But?? Different?!?

Det är en viktig och intressant aspekt, men viktigare är det han berör lite tidigare i sitt inlägg: Aftonbladets beslut att stoppa anonserna är, för dem som inte vill se partiet i riksdagen nästa höst, rent kontraproduktivt.

Viktiga drivkrafter i SD:s argumentation är utanförskapet och etablissemangets tystnad kring det partiet målar upp som stora problem i Sverige. I korthet är det bland annat migrationspolitikens misslyckande och invandringens enligt partiets negativa påverkan på statsbudgeten och arbetsmarknaden. Ett vanligt inslag i partiets propaganda är olika våldsberättelser, normalt med vinkeln att ”de våldtar/misshandlar/stjäl från oss”, där ”de” är personer med invandrarbakgrund och ”oss” är ”svenskar”. Definitionen av vem som är svensk är inte glasklar.

Enligt partiet är detta vardagsmat men något som pressen och andra offentliga organ håller tyst om. I bakgrunden finns bland annat den ovilja som finns hos många medier att skriva ut eventuell nationalitet eller bakgrund för personer som skrivs om i artiklar om brottslighet, vilket utmålas som en mörkläggning: ett annat exempel är att kostnaderna för migrationspolitiken sällan debatteras i medier eller på andra platser, vilket bland annat kommenteras i samband med ett klipp på Youtube där statsminister Fredrik Reinfeldt anger kostnaderna för migrationspolitiken som en förklaring till det statsfinansiella läget.

Dessa är olika byggstenar i SD:s argumentation, som alltså bygger mycket på att partiet är de enda som vågar prata om det alla andra håller tyst om. Tyvärr lyckas de stadigt övertyga allt fler väljare om att detta är sanningen, vilket avspeglas i opinionsmätningarna. Om partiets väljarstöd står pall för ett riksdagsval återstår att se.

Men oavsett det spär Aftonbladets beslut sannolikt på dessa känslor i väljarkåren, samtidigt som det blir ett faktiskt bevis på att SD inte får samma möjligheter som alla andra att göra sin röst hörd och presentera sin bild av verkligheten. Trots allt så har ju till exempel Jan Myrdal inga större problem att propagera för sin verklighetsbild i offentligheten – trots att hans åsikter grundas i lika grumliga vatten som de Sverigedemokraterna hämtat sin näring ur.

Det är det ena problemet med Jan Helin och Lena Mellins beslut att stoppa propagandan.

Helin & Mellin skriver själva om detta perspektiv i den debattartikel där de presenterar och motiverar sitt beslut. De tror inte att effekten finns, eftersom ”i verkligheten sägs inget i svensk val­annonsering som för den politiska diskussionen framåt. Det är budskap för att väcka känslor, inte progressiva budskap ägnat att stimulera tanken.”
Det är så dumt att jag trillar av stolen. Bladet-chefernas prat om att annonseringen är ”budskap för att väcka känslor” och inte för diskussionen framåt visar på en obegripligt djup oförstående för dagens kommunikationsklimat. I dag är det inte i första hand annonser och ord som driver opinion – det är handling. Och Aftonbladets handling att stoppa SD:s annonser kommer att driva väldigt många nya väljare in i Jimmie Åkessons välkomnande, trygga, sfvänska famn.

Så trots att Helin twittrar, har han uppenbarligen inte insett effekten av realtidsmedier och mediehusens förlust av informationsmonopolet.

Det andra problemet är det rent demokratiska. Rätten att yttra sina åsikter är självklar i en demokrati – även om det är ett väldigt utslitet konstaterande. Att den rätten inte nödvändigtvis gäller för alla kanaler och medier är också självklart. Den som äger en informationskanal, måste ha rätten att besluta vad som ska sändas där.

För medierna blir det dock ett problem, i det att de ofta åberopar sin viktiga funktion för demokratin som en del i sitt existensberättigande. Aftonbladets bojkott innebär ett skarpt politiskt ställningstagande som trots allt kanske inte är helt koscher.

När Helin & Mellin gör etik av annonsblocken genom att ställa sig emot en viss annonsör, ställer de sig i samma ögonblick bakom alla annonsörer som de släpper in i tidningen. Med andra ord ställer sig duon bakom bland annat telefonsexannonser och andra typer av mindre behagliga inslag i annonsblocken: hur bra känns det för gemene AB-köparen?

”Ja, att porrindustrin är känd för sitt utnyttjande av människor struntar vi i, deras pengar vill vi ha. Däremot tackar vi helnej till pengar från ett parti – trots att partier är en del av den demokratiska parlamentarism vi existerar i.”

Kanske inte helt smart, ändå.

Det hade nog på många sätt varit bättre för bladet att släppa in SD i annonsblocken. Dels hade tidningen kunnat granska partiet hårdare (jämför Strömbergs resonemang nedan), dels hade tidningen faktiskt kunnat säga att man står för en absolut yttrandefrihet och att alla röster måste få komma fram också framöver.

Nu blir det knappast fallet.

Andra röster om detta:

Niclas Strandh tycker också att beslutet är märkligt:

Dagens Media skriver om beslutet: läs gärna kommentarsfältet:

Erik Laaksos position är kusligt likt min. Av ren slump, ska tilläggas.

Henrik Alexandersson är också kritisk.

Röda berget tycker AB gör rätt.

Utsikt från höjden dissar också beslutet.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Massmediernas grundläggande problem är inte betalningsmodeller eller distributionsmetoder. Inte heller för låg, eller för hög, aktivitet i viss teknik. Att deras produkt inte är teknik borde vara en självklar insikt men verkar fortfarande inte vara det – men inte heller detta är det grundläggande problemet.

Problemet ligger helt enkelt i graden av angelägenhet.

Jag prenumererar på två morgontidningar. Ibland vet jag varför, men allt som oftast bollar jag med tanken på att säga upp prenumerationen. Varje dag efter frukost, varje dag efter att än en gång med en tung utandning ha lämnat tidningen därhän efter att ha läst ettan, nyhetssammanfattningen och eventuellt ledaren.

Är jag en ointresserad människa? Well, allmänbildningen har varit bättre. Men faktum är att jag lyckas skaffa mig rätt bra insyn i vad som händer i samhället varje dag ändå. Informationen hämtar jag från många olika platser: familj, vänner, nätet, nätet, nätet, radio … Precis som du, omger jag mig med informationskällor, precis som du kan jag inte undvika att snappa upp relevant information när den landar på mig.

Så, min prenumeration à 200 kronor per månad och tidning är oftast rätt bortkastade pengar, sett ur informationssynpunkt. Måste det verkligen vara så?

Nej, absolut inte. Tvärtom, för medierna själva måste det vara på ett annat sätt: det är en övertygelse som jag delar med många, en övertygelse som det börjar finnas allt större samstämmighet om. Alltfler pratar om att mediernas problem inte är icke-existerande betalningsmodeller utan ett underpresterande innehåll. Alltfler pratar om att problemet sitter i attityder, rutiner och vanor, inte i förmågan att utnyttja teknikens landvinningar och möjligheter. Här på SSBD har Anton Johansson redan varit inne på det.

För låt oss enas om en sak: teknik är fruktansvärt ointressant (om än inte obefintligt) som konkurrensfördel, jämfört med innehåll. Varför funkar suddiga, korniga, svartvita bilder i dagstidningen, men inte i annonser? Varför tittar folk på hackiga, suddiga, sunkiga Youtube-klipp, när ”film är bäst på bio”? Varför sitter vi och tankar ner burkiga intervjuer på podcasts, när P3 fyller timme efter timme med regionala humor-stjärnor?

Helt enkelt för att innehållet är mer intressant än presentationen. (Vilket inte gör presentationen oviktig – men vi tar det innifrån och ut, ok?)

Så, nu närmar vi oss kärnan. Medierna måste leverera intressant, relevant, nytt och unikt innehåll för att behålla vårt intresse. En självklarhet, kan tyckas, journalistisk grundkurs 1A. Det stämmer naturligtvis, men som vanligt: snacka går ju.

Kvällspressen går i nio fall av tio på ”intressant”. Statsradion på ”relevant”. Morgonpressen på ”nytt”. Ingen på unikt.

Det är ju så det ser ut! (Ja, här lämnar jag dörren vidöppen för vederlägganden, men du kan motbevisa mig hur mycket du vill och ändå ha helt fel. Fall till föga, innan du gör dig själv till åtlöje.)

Kombinationen intressant-relevant-nytt-unikt är i princip omöjlig att hitta i dagens mainstreammedier (på riksplanet, ska tilläggas). Det finns enskilda och tillfälliga undantag, men på det stora hela. Vad vi istället hittar är omtuggad, gammal, ytlig, relevant på ett högre plan-information. Lyssna till exempel på Ekot en hel dag: samma nyhet som kommer i morgonsändningen, ligger ofta kvar i sändningen till kvart i fem-ekot.

Vilket gör att mina skäl för att lägga tid på att ta till mig informationen eroderar. Jag hoppar helt enkelt över att läsa.

Jag vill inte hävda att det var bättre förr, journalistiken har utvecklats och på sina håll blivit bättre. Men en viktig skillnad är att massmedierna förlorat sitt informationsmonopol. Det som var unikt förr, blir idag allmängods som levereras i många olika kanaler.

En annan skillnad är massmediernas försök att modernisera sig, att behålla läsarna. Kanske du, liksom jag, upplever en trend i en kraftigt förändrad journalistik sedan det stora tabloid-skiftet kring sekelskiftet? Inte bara i layout och presentation vilket är naturligt, utan i journalistikens attityd, djup, frågeställningar? Kanske kan Martin Jönssons inlägg inför SvD:s senaste redesign ett resultat av detta: han skriver att det inte bara är tidningens utseende som setts över, utan journalistiken och redaktionens arbete som helhet. (Han är för övrigt ytterligare en som talar om innehållet som problemet, inte betalningsmodeller.)

Ett annat viktigt skäl är naturligtvis varufieringen av journalistik, en utveckling som pågått länge men accelererat de senaste decennierna. Utvecklingen innebär ofta att till exempel tidningens paketering förändras, medan innehållet står stilla.

Teknikutvecklingen, informationsutvecklingen och samhällets utveckling i stort är alla faktorer som måste påverka och påverkar strategier och utveckling inom medierna. Att journalister och medieledningar utnyttjar bästa tänkbara teknik både för informationsinhämtning och presentation borde vara självklarheter (ofta är det inte ens svårt eller kostsamt).

Men i all denna utveckling måste medieledningarna, ägarna och framförallt hantverkarna själva, journalister på alla plan, komma ihåg varför någon över huvud taget skulle vara intresserad av att betala för deras jobb:

För att de levererar ny, relevant och intressant information till mig. Och för att det bara är just de som gör det.

Då blir det plötsligt viktigt för mig att konsumera just denna medieprodukt – oavsett kanal. Jag kommer inte att kunna undvika det, på samma sätt som att jag inte kan undvika att gå på toaletten när det behövs. Vilken medieägare har råd att säga nej till det?

/Per Torberger

Same!? Same?? But?? Different?!?