Author Archives


14
Dec 09

Otappade reserver

“Newspapers already understand that photography tells a story in a different way, and video tells a story in a different way, and those subdisciplines are well established in news companies. But custom Web apps haven’t crossed that chasm in newsroom culture yet.”

Citatet ovan är från en Mashableintervju med Adrian Holovaty, grundaren av EveryBlock. En lokal nyhetssajt som utforskar nya sidovägar på internet istället för att fortsätta köra rakt fram på en spikrak autostrada. Internet är det största som har hänt journalistiken sedan tryckpressen. I Sverige är det dock fortfarande ont om nytänkande inom journalistiken, även om det dykt upp positiva exempel.

I dessa tider finns en potential att testa nya saker, att utnyttja möjligheterna som internet öppnat upp för medierna. 2010 blir förhoppningsvis året då fler medieaktörer vågar experimentera och pröva på sidospår. Möjligheterna är enorma om man vågar tänka i nya banor.

Framförallt är det dags att börja samarbeta med personerna man producerar nyheter för. Vill man ha en betydelsefull produkt måste man ta dialogen med läsarna.

Ett bra exempel är kanadensiska London Free Press, som vid extraordinära nyhetshändelser sänder direkt från redaktionen. Varje halvtimme så görs en nyhetsuppdatering på webben. Reportrar på tidningen streamar helt enkelt från nyhetsredaktionen. Läsarna får via en chatt vara med och kommunicera med journalister. Tidningens anställda får en möjlighet att resonera kring publicistiska beslut med personerna som man skriver för.

Om ett år har journalistiken blivit bättre på att utnyttja sina otappade reserver. För en reserv finns där, i form av läsare. Den väntar bara på att användas. Många verktyg för att öka engagemanget finns redan. Och engagerade läsare leder till en produkt som är relevant. Som engagerar. Precis som journalistik ska göra.

/Per-Ola Mjömark


4
Nov 09

Kärlek och respekt. Ska det vara så jäkla svårt?

Av alla passioner är fruktan den som försvagar omdömet allra mest, sa Kardinal de Retz en gång i tiden. Den svenska tidningsbranschen verkar ibland ha en närmast patologisk rädsla för det nya medielandskap som håller på att växa fram. Det är synd, eftersom det inte är speciellt farligt. Tvärtom. Men fortfarande kämpar människor och företag mot sina väderkvarnar.

DN:s ledarskribent Peter Wolodarski talade tidigare i år om att Google News kunde liknas vid parasiter. I somras beslöt Stampen att stödja ACAP, ett tekniskt system som används för att hindra sökmotorer att indexera innehåll. I dagarna kunde man läsa att den tyska regeringen uppges stödja flera stora mediaföretag som vill komma åt Google News.

Jag tror inte på det här.

Kampen mot länkarna innebär i praktiken att medieföretag sågar av den proverbiala grenen som de själva sitter på, menar Kristofer Björkman på Mynewsdesk. I stället för att  fokusera på att tjäna pengar på den enorma trafik som Google förser tidningarnas nätupplagor med, försöker man hindra Google från att tjäna pengar på aggregationen. Google som skulle kunna bli deras bästa samarbetspartner, blir nu närmast en fiende. Mediebolagen befinner sig i tvärtomvärlden.

Så här ligger det till. Det behöver inte vara speciellt svårt för en stor nyhetssajt att bete sig som resten av nätet. Ge lite länkkärlek är ett bra grundrecept. Att länka är ett sätt att visa respekt för både läsare och dem vars arbete man hänvisar till. Nyligen har tidningen Dagen beslutat att alla artiklar som skrivs för webben alltid ska länka till sina källor. Flera tidningar på nätet vågar också äntligen skicka sina läsare vidare till konkurrenterna med verktyg som Aitellus NewsMatcher, något som alla svenska tidningar borde våga sig på.

En ordning som kräver att den som bevakar och länkar till andras webbplatser har tillstånd från varje webbplatsinnehavare skulle skapa en orimlig byråkrati, som den moderata riksdagsmannen Karl Sigfrid så riktigt påpekat. Tjänster som organiserar information på internet skulle i praktiken inte kunna finnas, och enorma värden kan gå förlorade.

Det får bara inte hända.


16
Sep 09

På rullande sten växer ingen mossa

För några månader sedan läste jag i Medievärlden att Charli Nilsson, 62 år gammal, skulle bli chefredaktör på den anrika Västerviks-Tidningen.

“Det lokala är viktigast, men vi får inte glömma bort vår roll som granskare. Om inte vi berättar, så finns det ingen annan som gör det” sade han då.

Stanna upp och känn på den där sista meningen. “Om inte vi berättar, så finns det ingen annan som gör det”.
Jag är ledsen över att behöva vara den som breakar det här för dig Charli, men du har fel. Och fler behöver få reda på det. Inte minst bland gruppen som jag tillhör, journalister.

Jag börjar så smått se slutet på min sejour på JMG och journalistprogrammet. Om allt går vägen är jag färdigutbildad nästa år. Men ju längre tiden går, desto mer funderar jag på vad den där masterexamen egentligen betyder. För ärligt talat, vem vet hur journalistiken ser ut om tio år? Kommer det överhuvudtaget finnas behov av anställda gatekeepers?

Utbildningar på universitetsnivå ska vara ledande, innovativa. Man ska våga provocera och engagera. Inte konservera, vare sig det gäller gamla strukturer eller haltande affärsmodeller. Men tyvärr är det just så man jobbar.

De grundläggande journalistiska kunskaperna som man får på universitetet är bra. Mycket bra, till och med. Men sen då? Nästan allt som jag lärt mig om hur man som journalist kan utnyttja nätet, har jag lärt mig utanför skolväggarna. Nästan allt jag har hunnit läsa om hur framtiden kanske kommer att te sig för branschen hittar du inte i kursplanens obligatoriska läsning. Så ska det inte behöva vara.

Fram till i somras var Martin Jönsson gästprofessor på JMG, en nytänkare som är genuint intresserad av vart journalistiken är på väg. Ett steg i rätt riktning som jag och många med mig uppskattade. Hans efterträdare på posten, Kerstin Brunnberg, berättar i en intervju att hon i undervisningen vill satsa på “behovet av journalistik mitt i det fruktansvärda informationsflödet”.

Jag kan förstå att demokratiseringen av informationsflödet kan te sig skrämmande för vissa. Men vad är så fruktansvärt med det?

Kerstin Brunnberg är en journalist som genom sin yrkesmässiga erfarenhet och skicklighet kommer att ha mycket att tillföra både studenter och lärare under sin tid i Göteborg. Men med nya tider kommer samtidigt nya verktyg. De skapar nya utmaningar, både för chefredaktören på den 175-åriga Västerviks-Tidningen och för gästprofessorn på JMG.

Förhoppningsvis är framtiden inte helt nattsvart för journalistiken, något som Björn Hedensjö redan har skrivit om här på SSBD. Jag önskar bara att någon hade sagt det till mig när jag satt i föreläsningsalen på Seminariegatan i Göteborg.

/Per-Ola Mjömark