Author Archives


16
Dec 09

Den som gapar över mycket…

När vi går in i 2010 så hoppas många nyhetsmedier att de ska kunna ta betalt av sina läsare. Tonläget mot Google är högt från betalivrarna med Rupert Murdoch i spetsen. Tidigt på våren gör Murdoch allvar av sina planer på att ta betalt och stänger samtidigt ute Googles indexering från sina sajter.  Resultatet blir en kalldusch. Besökarantalet på Times Online rasar med 85 procent och intäkterna från de betalande nätläsare är försumbara.

Men Murdoch fortsätter envist att försvara sin linje och hävdar att misslyckandet beror på att för många fortfarande låter innehållet vara fritt. Han fortsätter att kalla Google för kannibaler och uppmanar till en bred bojkott och kräver dessutom att WAN ska uppmana sina medlemmar att ta betalt. Några större tidningssajter i USA, där läget börjar bli allt mer desperat för tidningarna, hänger på och stänger in sina sajter bakom betalväggar.

Men de svenska medieföretagen, som hela tiden har haft en avvaktande hållning, börjar på allvar inse att det är omöjligt att få läsarna att finansiera journalistiken. Man börjar återigen fokusera på annonsaffären, men de två åren man slösat på att diskutera betaltjänster har gjort att man tappat ytterligare mark.

Annonseringen ökar visserligen starkt på nätet igen, men det är sponsrade länkar och individanpassade annonslösningar som står för ökningen. Det traditionella sättet att sälja banners mot en antagen målgrupp som medieföretagen sysslat de senaste 15 åren fungerar nästan inte alls längre.

Situationen blir allt mer prekär. Mediebolagen har bra innehåll och mycket läsare, men den koll på användarna som behövs för att sälja bättre riktade annonser har man inte alls. Flera större tidningsutgivare har efter sommaren långt framskridna planer på att lägga ner sin nätverksamhet helt. De ser helt enkelt ingen möjlighet att få ekonomi i satsningarna. Andra gör stora neddragningar och satsar på små organisationer och tecknar samarbetsavtal med bloggnätverk för att kunna erbjuda ett brett material.

Men framåt senhösten börjar det öppna sig nya möjligheter. Redan under 2009 började många mediebolag, med DN i spetsen, lystet snegla på Facebooks användare. Under 2010 överskrider antalet registrerade svenskar 4 miljoner, men Facebook har svårt att få fart på sin annonsaffär och har börjat undersöka nya affärsmodeller.

I oktober lanserar man tjänsten Facebook Newsroom. Idén är låta mediebolagen flytta ut sitt material på Facebook och låta läsarna läsa nyheterna där istället för att behöva besöka en nyhetssajt. De som vill kan också få intelligent anpassade nyheter direkt sin nyhetsfeed. Facebook Newsroom är avancerat och det går att göra speciella minieditioner riktade mot olika målgrupper baserade på t.ex ålder, intresses, kön och bostadsort. I paketet ingår också ett annonsystem som klarar av att styra annonsera på samma finmaskiga sätt.

Men kruxet är att Facebook vill ha bra betalt av mediebolagen för tjänsten. Och deras argument är svåra att invända mot: “Vi vet något som ni inte vet. Vi vet vilka era läsare är”.

Snart börjar det poppa upp framgångsrika nyhetstjänster som bara bedriver arbete på Facebook. Och till sist är de som för bara ett år sedan argumenterade för att man måste ta betalt av läsarna absurt nog tvungna att inse att det är de själva är tvungna att betala för just läsarna för att kunna få ekonomi i sina webbsatsningar.

Gott Nytt 2011 Murdoch!


14
Oct 09

Integrerade redaktioner gör sämre nätjournalistik

De flesta svenska dagstidningar har på olika sätt försökt integrera eller öka samarbetet mellan nätredaktionen och tidningsredaktionen. Jag tror att det är helt fel väg att gå. Att slå ihop redaktionerna utvecklar inte nätjournalistiken. Man producerar visserligen fler och bättre uppdaterade artiklar till webben, men det är tidningsartiklar. Och att producera fler tidningsartiklar är inte att göra bättre nätjournalistik.

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att det snarare är precis tvärtom. Integrerade redaktioner hämmar innovationsförmågan och nytänkandet på nätredaktionerna.

I teorin är en gemensam redaktion vettigt och effektivt. Alla kan skriva för webben och man kan utnyttja sina resurser i alla kanaler och slippa dubbelarbete. Men när man integrerar en relativt liten, ny och innovativ nätverksamhet som fortfarande inte hittat sina former i en stor och gammal tidningsorganisation som har väldigt starka traditioner och regler så övertar den lilla gruppen den stora gruppens normer. Det är helt naturligt, men ur ett nätperspektiv är det inte alls lyckat.

För på en tidning är normen att man skriver artiklar. Artiklarna börjar med stor bokstav och slutar med punkt. Och när sista punkten är satt är man klar med sin artikel och kan börja skriva en ny. Den förra artikeln är redan historia. Artiklar är den minsta beståndsdelen i det vi kallar tidningsjournalistik. Och skriver man många eller bra artiklar är man en duktig journalist och får beröm av sina kollegor och chefer.

Så har tidningsjournalistiken fungerat i över hundra år och tittar man på tidningarnas webbsidor så ser man att det fungerar så på nätredaktionerna också numera. Det är försvinnande lite som bryter mönstret av artiklar som man lika gärna kunde läst i en tidning.

Samtidigt utvecklar bloggare och nya aktörer som Huffington Post nätmediet och skapar nya berättarformer som tar det traditionella tidningsberättandet vidare. Och den skrivna artikeln är bara en beståndsdel i nätberättandet. Lika viktiga, eller till och med viktigare, beståndsdelar är till exempel öppenhet, att delta i diskussioner både före och efter man skriver, öppna databaser och API:er och att vara generös med cred, källor och länkar för att leda läsaren vidare. Den utvecklingen måste nyhetswebbarna vara en aktiv del av och helst leda. Det gör man inte i dag.

Men det saknas inte bra idéer på hur man kan utveckla nyhetsjournalistiken på redaktionerna. Pelle Sten skrev nyligen här på SSBD om att wikifiera nyhetsartiklar och låta dem bli levande dokument som byggs på efterhand. Det är ett många bra förslag och jag ser gärna att hans idéer tas upp på SvD och genomförs som något mer än ett kul sidoprojekt. Den här typen av idéer ska vara själva grundbulten på en nyhetswebb. Inte de uppfriskande undantagen.

Själv hoppas jag att Ola Eriksson på Dagens Media får rätt och att Gunilla Herlitz bolagiserar DN.se. Det finns så mycket bra tankar och idéer där som aldrig kommer att få fart om inte man inte kan ta sig utanför de osynliga gränserna som papperstidningsredaktionen sätter. De är värda ett bättre öde än så.

Jag väljer att avsluta utan punkt. Fyll på med dina tankar


12
Sep 09

Vi skriver historia här och nu

Media och underhållningsbranschen är mitt i en förändringscyklon. Affärsmodeller och värdesystem faller samman. Dagstidningarna har sett sina stora annonsmarknader flytta ut på nätet. Skivindustrins hela affärsfundament är försvunnet. CD-skivan finns snart inte längre, TV-tablåerna börjar bli överflödiga och ingen med vettet i behåll skulle väl få för sig att starta en videouthyrningskedja.

Distributionsmonopolen faller ett efter ett och allt blir tillgängligt ett klick bort. Det är en historisk tid och det går nästan att föreställa sig hur texten i historieböckerna kommer att börja.
“I slutet av 1990-talet började allt fler få tillgång till internet, ett världsomspännande nätverk som inom 20 år skulle koppla ihop hela mänskligheten och innebära den största informationsrevolutionen som världen skådat.”
Men det är svårare att veta hur texten kommer att fortsätta. Vad förändringen betyder för vår bransch är fortfarande höljt i dunkel. Hur vi agerar de närmaste åren kommer att bli avgörande för vilken roll vi spelar i framtiden.

För lite mer än elva år sedan, direkt efter att jag gått ut journalistlinjen i Skurup, flyttade jag till Stockholm för ett sex veckor långt vikariat på DN.se. Jag var fascinerad av nätet redan då och förstod att internet skulle få stora konsekvenser för journalistiken. Men i Malmö och Skåne fanns inget som liknade nätredaktioner så det var bara att flytta. På DN var vi en liten tapper, men kuvad skara, som predikade nätets möjligheter och hoten mot den traditionella affären. Vi var underdogs som ständigt var förbannade på att ingen lyssnade på vad vi sa. Vi tyckte oss förstå, men om någon hade frågat oss vad som väntade tio år bort hade vi knappast kunnat förutse varken Google, Spotify, Twitter eller Facebook.

Lika omöjligt är det att se in i framtiden i dag. Utvecklingen går till och med snabbare nu än för tio år sedan. Vem kan till exempel säga vad den mobila revolutionen och den nya mobilbredbandstekniken LTE kommer att innebära för mediekonsumtionen. Eller vad devicer som den omtalade tableten från Apple kommer att betyda och följas av.
Ännu svårare är det att se vad som kommer att hända när den fysiska verkligheten kopplas ihop med den digitala genom RFID-taggar och Augmented Reality (AR).

Snart är allt och alla uppkopplade – hela tiden.

Perspektiven är hisnande. Vi kan ha teorier om vad det innebär för mediebranschen, men förändringarna är för stora och genomgripande för att vår hjärna ska förstå vidden av dem och alla de nya möjligheterna som de skapar.

En omdaning av den här magnituden kräver ödmjukhet och en insikt om att det inte finns några enkla allmängiltiga lösningar. Till exempel ser framtiden för en tidning som DN helt annorlunda ut än för Expressen eller en lokaltidning som Ystads Allehanda. Lika olika ser det ut om man jämför SVT och TV3. Bara för att vi har en gemensam historiks produkt eller tjänst så kan vi inte koka ihop våra framtidsstrategier efter samma recept. Våra varumärken är laddade med helt olika förutsättningar. Och det är där vi måste börja resonemangen när vi formar våra strategier. Därför är också betaldebatten som förs nu så meningslös. Det finns inget allmängiltigt svar på om det går att ta betalt för digitalt innehåll. Det beror på innehållet och hur det förpackas. Nyhetsartiklar på webben – nej knappast. Livesport, musik och film i mobila devicer – ja kanske. Vi får testa och se helt enkelt, men branschen i stort kommer inte att överleva bara genom att ta betalt för det man alltid gjort. Det behövs bättre idéer än så. Så låt oss lägga energin på det.

För att komma vidare i debatten behöver vi både höja blicken och våga tänka stort samtidigt som vi inte glömmer att plocka ner teorierna till vad det innebär här och nu och översätta dem till konkreta förändringsförslag. Annars är risken stor att vi drabbas av handlingsförlamning. När förändringarna är så svåra att överblicka är det lätt att fastna i stora tankar som inte går att översätta till verksamheten och vardagen. Framtidsteorierna kan vara en vägledning men för att överleva behöver mediebranschen ta många små steg och hoppa från tuva till tuva trots att man inte riktigt vet vad som väntar längre fram.

Med alla skickliga skribenter och debattörer som nu är knutna till SSBD kan vi bli en viktig vägvisare som vidgar perspektiven och för resonemangen framåt. Men för att kunna vara det tror jag att det är viktigt att vi inte faller in i ensidig kritik av allt branschen gör och föreslår. Det är enkelt att plocka poänger på att kritisera, men det är utan tvekan ett underdogbeteende. Och i dag är vi inte längre några underdogs. Vi har en samlad kunskap som är otrolig värdefull för mediebranschen. Jag hoppas vi kan frigöra den och få SSBD att stå för framtidsoptimism och framåtanda. Det behövs. Och egentligen har de flesta av oss samma mål som de vi ofta kritiserar. Att hitta vägar så att medieföretagen överlever informationsrevolutionen.

Glöm inte att vi skriver historia de närmaste åren. Det är ett privilegium att få vara med om något så stort. Jag hoppas vi, och då menar jag både vi som skriver och ni som läser, kan vara med och skriva fortsättningen i historieboken så att den blir något i stil med: “Men de svenska medieföretagen var skickliga på att förstå vad internet betydde för journalistiken och affärsmodellerna och lyckades med beslutsamt agerande vända förändringen till något positivt. I dag spelar de en större roll för det demokratiska samtalet än någonsin.”

/Per-Åke Olsson
Blogg
Twitter