Author Archives


25
Feb 11

SSBD 3 år idag

Idag är det exakt tre år sedan första bloggposten publicerades här på SSBD. Tre år då det hänt vansinnigt mycket och samtidigt är det mesta ungefär som det var då.

När jag och Niclas Strandh drog igång den här bloggen hade vi inget särskilt mål, eller strategi. Det var en rätt spontan idé som gick ut på att vi borde blogga ihop, och att det fanns utrymme för ännu en medieblogg. Vi tog en nisch som inte var inmutad – den om mötet mellan gamla medier och nya. Ett område som intresserade och engagerade oss båda, från lite olika perspektiv. Jag journalist – Niclas reklamare.
Förutom egna åsikter och analyser försökte vi vara en aktiv nyhetsrapportör, som berättade om sådant vi tyckte var viktigt och intressant i mediebranschen. Vi bjöd in gästskribenter, som gav sina perspektiv på det nya medielandskapet, och jag intervjuade en rad intressanta personer i branschen. Då var vi ganska ensamma om att rapportera om just den sortens nyheter, idag är det flera som gör det, inte minst har tidningen Medievärlden – som vi alltid haft en god relation till – börjat berätta sådant som vi från början ofta var ganska ensamma om.

Och vilken respons vi fick!

I september samma år var vi nominerade till Årets Nättidskrift. I februari 2009 vann vi nyinstiftade YABA för Årets bästa medieblogg.

Sedan gick luften ur. Både jag och Niclas satsade samtidigt på att bli egna företagare. Niclas hoppade av SSBD, och jag fick prestationsångest. SSBD hade fått så pass bra rykte att jag hade känslan av att varje post här måste vara extraordinär, lysande, briljant. Att nå dit jämt och ständigt kändes orimligt. Och litegrann kändes det som om intet nytt fanns att säga. Det var samma saker, möjligen med något andra formuleringar, som tuggades om och om igen. Samtidigt exploderade bloggvärlden i Sverige av mediebloggar, bloggar om sociala medier och journalistik, och det kändes fint. Vi hade dragit igång något, det hade blivit ringar på vattnet och verket kändes på sätt och vis fullbordat.

Men så var det det här med veckobreven. Redan i mars 2008 började vi varje söndag att publicera en länksamling som vi kallade “Veckan som gick”. Snart utvecklades det till en ambitiös veckosammanfattning som uppskattades och senare efterfrågades när det blev tyst härifrån. Så i september 2009, efter att SSBD legat nere några månader, gjordes en nystart.

Då hade jag fått med mig Jerry Silfwer som medhjälpare, och en rad lysande skribenter som tillsammans väckte liv i bloggen. Jag och Jerry turades om att skriva veckobreven och det rullade på, även om farten trappades ner något efter årsskiftet i fjol.

Idag är vi fyra personer som turas om att skriva veckosammanfattningarna. Förutom jag och Jerry är det Caroline Johansson och Mikael Zackrisson. Där emellan är aktiviteten oregelbunden, men fortfarande finns frågor i mediebranschen som vi tycker är angelägna att ta upp, och då och då har vi gästskribenter. Förhoppningen är att SSBD ska fortsätta att vara en plats för öppen mediedebatt och analys. Kanske inte den mest livaktiga, men alltid relevant och intressant.

Jag vill också tacka alla som hjälpt till att göra Same same but different till en av Sveriges främsta mediebloggar. Givet alla skribenter och gästbloggare genom åren, men lika mycket vill jag tacka er läsare, utan er skulle SSBD inte finnas.
Några personliga tack vill jag också rikta till Axel Andén, Martin Jönsson, Joakim Jardenberg, Morris Packer, Martin Källström, Anton Johansson, Fredrik Wass och Paula Marttila, för inspiration, pepp och bra feedback när jag behövt den.
Jag har säkert glömt någon, men det beror inte på att du som känner dig glömd är obetydlig, det beror helt och hållet på mitt eget dåliga minne.

/Sofia Mirjamsdotter
@mymlan


Flattr this


14
Feb 11

Journalistrollen

Jag minns inte året. Det kan ha varit 1996, men troligare är att det var först 1997 som jag blev godkänd som medlem i SJF – Svenska Journalistförbundet.

Fram till dess hade jag inte vågat kalla mig journalist. Vem var väl jag, en outbildad ganska naiv person som snubblat in i tevehuset i Sundsvall? På något märkligt sätt blev kvar där tillräckligt länge för att kvala in i förbundet. Det kändes stort. Som att det äntligen var på riktigt. Jag var en riktig journalist. Med pressleg, som jag visserligen aldrig haft någon direkt nytta av, men som ändå kändes fint att ha i plånboken.

Mot alla odds lyckades jag hålla mig kvar i yrket. Från SVT till SR, och vidare till Sundsvalls Tidning. Jag var en stolt medlem av SJF och började engagera mig fackligt, också det mot alla odds. Jag växte upp i en fackfientlig miljö. Facket endast ett nödvändigt ont för att ha rätt till a-kassa i händelse av arbetslöshet.
Men i SJF fann jag något annat som motiverade engagemanget. Nämligen de yrkesetiska diskussionerna, möjligheterna till fortbildning och samtalet om vad som egentligen var journalistikens uppgift.

Ett samtal som just nu är intensivare än någonsin, förs på alla nivåer och som tyvärr också skapar splittring. Inom förbundet och i branschen i stort.

Splittring kan visserligen leda till något bra i slutänden, men jag tror att vi i det här läget alla tjänar på att försöka hitta vår minsta gemensamma nämnare. I diskussionen om journalistrollen, och den förändring den just nu genomgår, behöver åtminstone jag försöka sätta fingret på vad journalistik är. Varför var det så viktigt för mig att få kalla mig journalist, och varför känns det som om jag idag är på väg bort? Vad är det som ändå gör att jag har vissa som jag själv brukar kalla dem journalistiska ryggradsreflexer, som styr mig i mitt handlande nästan dagligen?

Är vi ens överens om vad som är journalistik, vad som är journalistikens uppgift?

Här kommer mitt försök att definiera journalistrollen, eller kanske snarare journalistikens viktigaste uppgifter, på ett teknik-och plattformsoberoende sätt. Det är långt ifrån fullständigt, mer ett sätt att försöka lägga grunden för mitt eget fortsatta deltagande i diskussionen. Och för kommande inlägg här på SSBD denna vecka, då vi har journalistrollen som tema.

Det allra mest grundläggande är att journalistiken är en viktig ingrediens i ett demokratiskt samhälle. Både för att granska makten men kanske ännu hellre för att ge medborgarna relevant information som de behöver för att kunna kräva sina demokratiska rättigheter och fatta bra beslut grundade på god kunskap i exempelvis allmänna val. Viktigt för att journalistiken ska kunna verka fullt ut är också att slåss för bevarande av yttrandefriheten. Detta oavsett om det är professionella journalister som ska göra jobbet eller idealister som kommer att utöva journalistik på sin fritid.
Journalistiken bör också slå vakt om andra grundläggande saker som offentlighetsprincipen, meddelarfriheten och tryckfrihetsförordningen.

För att journalist även i fortsättningen ska vara ett yrke, för att vi även i framtiden ska kunna argumentera för och rättfärdiga dess existens är det otroligt viktigt att vi slår vakt om ovanstående. Om det nu är ett ändamål i sig – att bevara yrkestiteln. Jag är inte helt säker på det.

Oavsett – hur bevarar vi vårt existensberättigande? Vad är vårt uppdrag?
Grundläggande är att berätta. Berätta på ett sätt som är både lockande och begripligt, samt självklart sant och relevant. Det borde också ligga i varje journalists intresse att så många som möjligt får ta del av sann och objektiv rapportering om både stort och smått.

Journalistiken i sig är inte beroende av att leverera snabba händelsenyheter eller underhållning. Journalistiken i sig själv, då den är sann, relevant och folkbildande behöver inte tävla.
Journalistiken behöver kanske inte måste vara – kan inte ens vara – hundra procent objektiv, men den ska använda objektiva arbetsmetoder och alltid redovisa sina källor, då detta inte förhindras på grund av källskydd. Den ska inte underskatta läsarens intelligens, men heller inte överskatta dess förkunskaper.

Så hur ligger vi till idag?

Kombinationen tidningskris, lågkonjunktur och internet har orsakat stora nedskärningar i medieföretagen. Nedskärningar som inte nödvändigtvis föregåtts av ett långsiktigt tänk, och nedskärningar som sällan utgått ifrån ett publicistiskt tänk. De flesta tidningsägare idag är vinstdrivande koncerner med aktieägare som vill ha utdelning.
Det kan alltid diskuteras om DN Kultur behöver 100 eller 20 journalister för att göra bra kultursidor, det är inte riktigt det det handlar om. Men faktum är att när man drar ner på de mänskliga resurserna, journalisterna, så blir journalistiken sämre. Inte minst om det sker i kombination med krav på ökad produktion. Slarv, bristande research, dålig korrekturläsning och mindre tid åt att gräva fram egna historier har gjort journalistiken urvattnad.

Det har satsats mängder på tekniska innovationer, men inte lika mycket på innehåll och visioner. Det finns goda exempel. Det finns redaktioner som klarat nedskärningar med stolthet och kvalitet i behåll. Det finns framförallt många yrkeskunniga, engagerade och ambitiösa journalister som dagligen hindras från att använda sina kunskaper och sitt engagemang fullt ut.

Det finns ett utbrett journalistförakt. Ett förakt som vi pratar om alldeles för sällan. Ibland när det kommer på tal är det så lätt att som journalist slå sig själv på bröstet och tänka att de som kritiserar inte vet vad de talar om.
De som kritiserar är konsumenterna. Våra läsare, tittare och lyssnare. De som på ett eller annat sätt bör betala för det vi producerar om det i framtiden ska finnas några yrkesverksamma journalister. Och de har dessutom idag egna verktyg. Det inte vi gör kommer andra att göra, det vi inte gör bra kommer andra att göra bättre.

Jag är inte så väldigt rädd för att yrkestiteln ska försvinna. Jag är desto mer rädd om våra grundlagar och tror att demokrati är något vi måste slåss för varje dag. För mig är det viktigare att driva frågor som har med demokrati och yttrandefrihet att göra än att fortsätta kalla mig för journalist – hur stolt och lycklig jag än var den dagen jag fick mitt medlemsskap i SJF.


Flattr this


14
Feb 11

Veckan som gick – vecka 6

Lite försenat kommer här en sammanfattning av stora och små händelser den gångna veckan, i mediebranschen och på nätet.

Vi börjar i Egypten.

Som så många andra har jag följt händelseutvecklingen främst genom Al Jazeera och Twitter.
Som så många andra väntade jag spänt på Mubaraks tal i torsdags, som visade sig bli ett antiklimax av värsta sort.
Ett antiklimax som byttes mot extatisk glädje på fredagen:

Twitter fullkomligt exploderade av reaktioner, och det var fascinerande att se hur i princip alla i flödet talade om samma sak. De flesta var jublande glada, medan några direkt uttryckte skepsis och farhågor för framtiden. Marita Ulvskog twittrade om världens första Twitterrevolution, vilket mest säger att hon inte har så bra koll på Twitter.
Så. Hur stor betydelse har egentligen Twitter haft för det som nu händer i Mellanöstern? Hur stor betydelse har internet? Jag har skrev några rader om det i Metro, och ignorera gärna rubriken. Jag tror nämligen inte att internet varit en förutsättning för revolutionen. Berlinmuren föll utan hjälp av Twitter, och revolutionerna i öststaterna avlöste varandra på samma sätt som protesterna nu sprids i flera diktaturer i Mellanöstern.
Men – internet är ett verktyg. Över internet sprids idéer snabbare, till fler, och som jag skriver i Metro – nätet underlättar engagemang från omvärlden och inte minst – håller ett vakande öga över vad som sker.

Kristofer Björkman sammanfattar bra. Här en intressant text om hur protesterna organiserades.
Mashable har en bra länksamling för den som vill läsa ikapp.
Den här texten skriven av en journalist länkar jag gärna till även om den för tillfället är inaktuell – What not to bring to Tahir square.

I fredags, strax innan Mubarak meddelade sin avgång, annonserade Aftonbladet att de på lördagen skulle släppa ett exklusivt magasin om Egypten, för att sätta händelserna i ett sammanhang, med bakgrund och analyser. Jag har tyvärr inte sett det själv, men har hört att de i absolut sista minuten även lyckades få med Mubarakas avgång i tidningen.

Mubaraks avgång är ju på intet sätt slutet på historien. Snarare är det nu det börjar, och det ska bli väldigt spännande att följa utvecklingen nu i Egypten och kringliggande länder. Idag hålls demonstrationer bland annat i Iran, här finns en liveblogg för att följa utvecklingen där, annars är såklart Twitter ett bra ställe för att få det senaste. En twittrare jag rekommenderar som har helhetskoll är @weddady.

Därmed förflyttar vi oss till Finland, och Nokia.

Beskedet att Nokia inleder samarbete med Microsoft orsakade ras på börsen, och genast inleddes spekulationer om Nokias framtid, och det är inga ljusa bilder som målas upp.

Gigaom har samlat ett gäng kommentarer från branschen.
Läs också Stephen Elop’s “Burning platform” Memo, som skickades till de anställda, och BBC’s analys av detsamma.
Intressant är också att titta på Elop’s aktieinnehav i Microsoft.
Här lite rekapitulering - det är inte första gången Microsoft ingår partnerskap med aktörer i mobilbranschen.
Robert Scoble kommenterar, kallar Nokiafansen för nötter och avdramatiserar det hela. Han följer upp med denna post.

Med det tar vi ett steg över Bottenhavet och förflyttar oss hem till Sverige och Katrineholm.

Det var i onsdags som Katrineholms kommunchef fick en rad frågor från en reporter på Katrineholms Kuriren. (kan någon snälla tala om för mig om det ska skrivas med eller utan bindestreck?)
Han lade upp frågorna i sin blogg och bad läsarna om hjälp med svaren.
Ett agerande som blev upprinnelsen till årets hittills största clash mellan nya och gamla medier, det som SSBD ursprungligen handlade om. Det blev också ett konkret exempel att utgå ifrån i den sedan tidigare pågående diskussionen om journalistrollen, som Jerry Silfwer sammanfattade fint i förra veckans veckobrev.

Vi kommer att följa upp samtalet om kommunchefen i Katrineholm och journalistrollen under veckan, så jag väntar med egna ytterligare kommentarer nu och ger er istället länkar till något av allt utmärkt som skrivits under veckan.

Kommunchefen Mattias Jansson svarade med hjälp av läsarna på frågorna och publicerade även svaren i sin blogg. Något som fick Katrineholms Kuriren att se rött. Han fick ett mejl med följdfrågor som nu handlade om själva agerandet att publicera frågorna i bloggen. Frågorna var formulerade så att det inte rådde någon tvekan om att Katrineholms Kuriren ansåg att detta var ett dåligt tilltag.

Katrineholms Kurirens chefredaktör Krister Wistbacka svarar med en ledare som hade platsat i vilken Flashbacktråd som helst. Konflikten är ett faktum, och i Dagens Media blir bloggare som ifrågasatt Kurirens agerande kallade för bloggvalpar.
Tidningen gör också en grej av stormen på nätet.

Fredrik Strömberg gör en specialedition av sina “korta klipp” där han kommenterar det hela. Fredrik Wass skriver klokt om vikten av att granska både kommunchefen och tidningen. (här ska väl sägas att ingen har ifrågasatt granskningen av kommunchefen i sak, inte vad jag har kunnat se)
Jag har själv kommenterat det hela här, möttes av en del invändningar som jag också besvarat.
Emanuel Karlsten skriver lite i affekt, och drar slutsatsen att det hela handlar om tidningens okunskap om hur internet fungerar.
Malin Crona skriver ödmjukt och förklarande, och säter fingret på de förändringar som vi alla måste förhålla oss till, kommunchefer som chefredaktörer.
Tomas Selig, som är Katrineholm kommuns konsult i frågor rörande sociala medier, de som granskningen gällde, ger sina svar på tidningens frågor.
Peter Sigfridsson på Barometern skriver väldigt bra, liksom Lars Johansson på Helsingborgs Dagblad.
Marcus Melinder på Allehanda.se funderar på om det var ämnet i sig – sociala medier – som orsakade sådana reaktioner i bloggvärlden.
Lasse Edfast har skrivit ett brev till Katrineholms Kuriren.
Magnus Höij om hur transparens provocerar, men länk till intervju som Internet World gjort med Mattias Jansson.
Göran Fröjdh om hur bloggvärlden upptäckte journalistik 1A.
Thord Daniel Hedengren skriver nyanserat. Men han skojar också till det och här utlyser han en tävling där han lottar ut en bok till den som ger bästa beskrivningen av en bloggvalp. Vinnare blev detta fotomontage:

Den konstigaste nyhetsvinkeln stod tidningen Resumé för. Klickfest i Katrineholm. Å andra sidan något som borde bevisa för tidningen att transparens och öppenhet inte nödvändigtvis behöver förstöra nyhetsvärdet, eller affären, utan snarare öka intresset för kommande artiklar.
Den allra konstigaste kommentaren alla kategorier stod Catarina Nitz, Katrineholms Kuriren, för:

“En kommunchef som vill ha goda relationer med det ledande mediet i sin kommun hade artigt besvarat frågorna.”

Hon följer upp med denna text, som jag tycker talar bra för sig själv.

Medievärlden har såklart också skrivit, och intervjuat både kommunchefen och Wistbacka.
Det är också intressant att läsa kommentarer av personer som inte är journalister.
Och något relaterat – en annan icke-journalist som uttrycker glädje över att hans lokala tidning är på väg att ta steget ut i sociala medier.

Katrineholm kommuns personalchef reagerar så här på hela cirkusen. Och Mattias Jansson avrundar själv genom en bloggpost där han är öppen med sina erbjudanden till Katrineholms Kuriren.

Så lämnar vi Katrineholm för lite branschnytt:

Ett brev från Jan Helin till personalen på Aftonbladet satte igång spekulationer om nedskärningar, som bekräftades av facket och upprörde Helin.
Senare i veckan kom svaret på frågan varför – upplageras.

Det går bra för Dagens Industri.
Också Bonnier har vänt resultatet.
Arbetaren varslar om uppsägning enligt tidningen Journalisten.
I mars kommer nya popkulturella nätmagasinet Popmani att se dagens ljus. Chefredaktörer är Bella Hansson och Cissi Wallin.
Expressen behöll ledningen före Aftonbladet i senaste Orvesto.
Newsmill blir också papperstidning. Varannan månad är det tänkt.

Medievärlden inför lite hårdare kommentarspolicy – eller kanske snarare – börjar leva upp till den policy man redan har.
Björn af Kleen blir fast redaktör på Expressen Kultur.
Mikael Zackrisson slutar på Bonnier för att jobba med digitala medier på Sveriges Radio.

Lite omvärldsbevakning:

Var det någon som sa att man inte kan tjäna pengar på nätet? Facebook gör det.
Och Arianna Huffington. Mikael Zackrisson har skrivit mer och resonerar kring varför vi inte har någon Huffington Post i Sverige. Jeff Jarvis kommenterar. Här en intressant text om hur de jobbar på Huffington Post.

Det viskas också om affär mellan Google och Twitter.
Twitter som fyller fem år i år, här en intressant tillbakablick.

Och så några spridda skurar ur veckans händelser:

Melodifestivaltwittrandet hamnade på Twitters trending topics. Och det är galet på lördagkvällarna. Twingly ger oss överblick.
I Storbritannien har det slagits fast att journalister får citera Twitter.

En stor snackis på Twitter har varit Sverigedemokraten Margareta Sandstedts felräkning i riksdagen.

Det har gått inflation i skämten innehållande siffran fyrtio tusen miljarder och inte blev det bättre av rättelsen som publicerades på svt.se. En bra sak med Twitter är dock att det alltid finns någon som tänker ett varv till, och snart blev jag varse att siffran 40 tusen miljarder stämmer. Felsägningen ska ha varit de 400 000 Eurona, alltså är rättelsen korrekt, vilket inte riktigt framgår.
Men förvirringen är ändå total.
Här kan du själv växla pengar enligt Sandstedts konvertering.

Det har varit mycket Assange i veckan, då hans fall åter togs upp i brittisk domstol. Jag är för tillfället lite Assangetrött och har inte riktigt hängt med, utan tipsar istället om den här helt irrelevanta Assange-nyheten.
Att jag är trött beror delvis på sakerna som Opassande tar upp i den här utmärkta bloggposten.

En annan spännande diskussion som pågått och fått lite för lite uppmärksamhet i skuggan av annat, både viktigare och oviktigare, är den om internet, friheten på internet och rätten till internet.
Måns Adler skrev redan förra söndagen en viktig debattartikel, fick svar av Carl Bildt som sedan sågades av Anna Troberg.
Carl Bildt och den svenska regeringens trovärdighet i internetfrågor vacklar. Inte minst avslöjandet att löften om insyn i FRA’s arbete inte levs upp till gör att det är lätt att tvivla.
Samtidigt har vi en biståndsminister som tar en del goda initiativ, som detta om bistånd till nätaktivister. Allt är inte nattsvart alltså. Måste här också än en gång puffa för UD-bloggen, som jag tycker är ett utmärkt initiativ.

Jag vill inte försena detta veckobrev mer än nödvändigt och stoppar här även om det givetvis finns mycket mer att berätta om den förra veckan. Istället för att som jag brukar avsluta med något lite lustigt eller lättsamt ger jag er en dödsruna. Lena Nyman.


Flattr this


12
Feb 11

Läsarkommentar om journalistrollen och kommunchefen i Katrineholm

Susan Ritzén skrev en kommentar till min post om offentlighetsprincipen och journalistrollen, som hon ej lyckades publicera och istället skickade till mig via mejl. Den var lång, och jag väljer att publicera den i sin helhet här, med mina egna kommentarer och svar på Susans frågor:

Hej Sofia!
Jag vet inte hur du såg på din roll som journalist i gammelmedia, men jag har jobbat på olika redaktioner sen 1997, och stöter inte på några horder av journalister som är rädda för en förändrad journalistroll, eller rädda för att dela med sig av det inflytande som publicering innebär. Nu har jag i och för sig aldrig varit på Katrineholms-Kuriren.

Min kommentar: Jag har heller aldrig varit på Katrineholms-Kuriren. Men jag träffar ofta journalister, från små och stora medieföretag. Jag ska inte säga att jag träffar några horder av journalister som är rädda för en förändrad roll, däremot träffar jag relativt ofta journalister som hyser stor misstänksamhet mot sociala medier, rädsla för att själva bli överflödiga, och även journalister med ett visst förakt för det som också kallas medborgarjournalistik. Inte sällan är det just dessa journalister som gör sig hörda i de stora medierna. (läs: Elisabet Höglund, Jan Guillou, Staffan Heimersson, Siewert Öholm, Lisa Bjurwald m.fl.)
Glädjande nog blir dessa färre och färre, jag ser stor skillnad på intresset och förståelsen för sociala medier som journalistiskt arbetsverktyg nu och för bara två år sedan.
När det gäller min egen tid i gammelmedia så var jag länge naiv och oförstående inför den rädsla som jag faktiskt upplevde från många kollegor just vad gäller sociala medier. Personligen var jag (och är fortfarande) mer rädd för andra delar i utvecklingen, som mängder av ny teknik som känns svår och krånglig, än för just dialog och öppenhet, som är två ord som för mig beskriver sociala medier.

Deras sätt att hantera detta är under all kritik, fast jag är inte så säker på att det är ett bevis för just någonting. Sen jag började som journalist har min roll på vissa sätt förändras och utvecklats flera gånger om året. Jag har lärt mig inte bara granska och skriva, utan också att redigera och plåta och filma och webbpublicera, och vara aktiv på allt fler sociala medier. Jag och många kollegor kan i själva verket mer om Bambuser och Twitter än de flesta, även om många av oss tyvärr inte har tid att vara aktiva på samma sätt som du och andra proffs. Känner du inte igen det?

Mitt svar: Jag känner igen förändringarna, självklart. Jag har också genom åren mött kollegor som varit mer eller mindre nyfikna och intresserade av förändringar.

Jag tror att den ängslan och andnöd som du beskriver hos Giertta kanske vare sig är helt rättvis mot henne?, fast det vet jag förstås inte, men framför allt inte speciellt representativ för journalistkåren.

Min kommentar: Jag nämnde Giertta med länk till ett specifikt inlägg hon skrivit som jag tycker talar för sig själv. Inte samma sak som att säga att hon är representativ för hela kåren. Jag påminner också om inledningen av mitt inlägg, där jag skriver hur jag har känslan och uppfattningen att SSBD spelat ut sin roll, att liknande motstånd blivit betydligt ovanligare och det tycker jag räcker för att konstatera att jag inte pekar på hela kåren. Det finns alla sorter också bland journalister.

De flesta journalister jag känner är inte alls rädda för ny teknik eller nya publiceringsmöjligheter eller nya plattformar eller nya opinionsbildare som också kan göra sina röster hörda. Det ligger kanske inte heller i grundsynen för människor som oftast jobbar för att fler ska få sina röster hörda?

Min kommentar: Det du uttrycker här kunde jag inte sagt bättre själv. Och av precis den anledning står jag oftast häpen inför reaktioner som dem från Katrineholms-Kuriren. Och jag gläder mig åt att de blir allt ovanligare.

Vi är inte heller rädda för samarbeten, vare sig med andra redaktioner eller organisationer som t ex Wikileaks, eller bloggare och twittrare.
Det kanske inte går i raketfart för alla, men jag tror att snart sagt varje svensk redaktion försöker att lära sig mer om och ta hjälp av ny teknik och nya inflytelserika personer, och att den saken och ni faktiskt också ges väldigt stort utrymme i traditionella medier, om ni vill.
Kanske till och med oförtjänt mycket, framför allt det som diskuteras på twitter. Det spelar mig nu ingen roll om det är så.

Som en motbild till den usla och illvillige journalisten vet jag också få yrkesgrupper som är så självkritiska som vi, eller som kan vakna mitt i natten av oro för att något endaste ord i ett inslag eller en artikel blev missvisande. Det gör vi ju för att vi vet att vi har makt och att vi inte får ha fel. Känner du inte igen detta också?

Mitt svar: Jo, jag känner igen det.

Kan det vara så att Katrineholms-Kurirens reaktion faktiskt inte hejas på av just någon annan redaktion, och att den här framställningen att gammelmedia är usla, teknikfientliga och maktfullkomliga och i krig mot nya publicister inte är vare sig sann eller ens trovärdig längre?

Mitt svar:
En motfråga – uppfattas verkligen mitt inlägg som att jag framställer hela gammelmedia som usla, teknikfientliga och maktfullkomliga? I så fall har jag verkligen misslyckats med att formulera mig.

Vi publicerar ju dessutom sällan eller aldrig särskilt pantade twitter eller blogginlägg, eftersom det lika sällan är relevant kunskap i längden. Kanske borde vi göra det oftare, för jag tror att både Katrineholms-Kuriren och du och jag tvingas skärpa oss lite extra om risken för det är påtaglig.

Min kommentar: Jag förstår inte riktigt hur du menar nu? Att vi ska skärpa oss när vi twittrar för att tweetsen skulle kunna citeras/användas av gammelmedia? Att jag ska vara extra försiktig när jag bloggar eftersom jag kan granskas? OM det är vad du menar – jag räknar kallt med den risken ständigt.

Det tror jag är bra om det blir så, och det skulle kanske göra också t ex Twitter betydligt mindre hånande och skadeglatt över skitsaker.
Jag undrar bara vilka du tror att dina motståndare egentligen är? Och om det kanske är dags att fundera över om det verkligen stämmer, när en stor del av twittereliten stammar från gammelmedia på ett sätt eller annat? Och om det inte finns någon konflikt, varför blåses den i så fall ändå upp på t ex tvitter och bloggar hela tiden. Är det snart dags att fråga oss vad vi tjänar på den, och kanske vem som har tjänat på det hittills och vem det gynnar i framtiden?

Mitt svar: Jag ser det inte som att jag har direkta motståndare. Eller; jag har aldrig funderat över att det skulle vara så. Jag kan se att det finns motståndare mot sociala medier, jag ser motståndare mot gammelmedia, själv ser jag mig som en del av båda och jag jobbar rätt hårt på att bygga broar eftersom jag inte ser någon anledning att motarbeta varandra. Jag är oroad över journalistförakt, jag tror att journalister själva har en del i det. Jag är också fullt medveten om att det finns orsaker att ifrågasätta sociala medier och inte minst predikanter som jag som ibland får det att låta som om internet är lösningen på alla problem.
När du säger att det kanske inte finns någon konflikt och att den ständigt blåses upp vill jag igen påminna om att jag knappt bloggat här på över ett år, just för att jag sett fler möten än krockar, och jag har inget intresse av att blåsa upp konflikter för sakens skull. Sedan tror jag att många “nätpredikanter” länge har levt med en känsla av att vara missförstådda och motarbetade, även om det inte är riktigt så idag, men känslan av att vara missförstådd sitter kvar och gör att även vi ibland reagerar irrationellt på kritik – då den väcker gamla känslor till liv.

Men det finns ett verkligt demokratiskt dilemma i den här soppan som få nämner. En tjänsteman i en fattig kommun som stänger skolor, och som samtidigt har lagt mycket pengar på att utveckla sociala medier, och som framför allt lägger mycket tid på en blogg där hans person blir viktig, trots att han inte alls är folkvald, är ju inte helt oproblematiskt för en demokrati.

Folket väljer politiker för att de ska fatta de viktiga besluten och tjänstemännen ska utföra folkets vilja. De ska dessutom vara sakliga och opartiska i sin utövning. En blogg som tar tid och kraft och som blir en egen plattform för en kommuntjänsteman kanske kan vara effektivt för att engagera kommuninvånarna, men det är väl inte givet att det är så? Och det kan kanske också tänkas riskera att komma i strid med kraven på tjänstemannens saklighet och opartiskhet i sin utövning? Och det är väl inte heller givet att det är önskvärt att kommunen satsar pengar på just det, istället för att satsa dem på t ex de där skolorna eller kanske ännu hellre att i så fall göra politikerna, det vill säga de verkliga folkvalda, mer öppna och tillgängliga?

Mitt svar: Jag är alldeles för oinsatt i Katrineholms lokalpolitiska dilemman för att ha kunna sätta satsningen på sociala medier och konsultarvodena i samband med den mot kostnaderna för skolan.
Att granska kommunens utgifter är självklart en viktig uppgift för Katrineholms-Kuriren, och jag har heller inte påstått annat.
Utifrån de siffror jag sett kan jag ändå inte se att det är några orimliga summor som lagts på sociala mediesatsningen, som ju inte alls handlar om Kommunchefen enbart utan hela kommunen och dess tillgänglighet för invånarna. Och det kan jag tycka är grundläggande i varje modern kommun. (sen har kommunen om jag inte helt missförstått fått igen en del av pengarna genom kommunchefens föreläsningar).

Ur en demokratisk synvinkel, där alltså folkstyret är det centrala, och där fler parametrar än öppenhet ingår, är det självklart att en lokaltidning ska granska en sådan satsning. Det kan man också göra mer eller mindre skickligt. Men hur länge orkar du och andra på twitter och i bloggar förfasas över ett 15-tal erbarmliga frågor?

Mitt svar: Jag förfasas inte över de erbarmliga frågorna. Jag har åsikter om hur de ställdes, men förfasas – nej. Däremot förfasas jag, och det är inte en överdrift, över fortsättningen och påståenden om att Mattias Janssons öppenhet på något sätt skulle förstöra granskningen. Jag förfasas över reaktionen mot att någon annan med stöd av offentlighetsprincipen ger sin syn, sin version.

Det enda riktigt intressanta för mig, och det som gav ny relevant kunskap, var hela Katrineholms-kurirens granskning – med kommunchefens alla svar.

Min kommentar till detta: Om inte kommunchefen hade publicerat dessa i sin blogg hade du inte fått alla svar. Katrineholms-Kuriren publicerade mig veterligen inte allihop.

Jag betvivlar inte att det finns skickliga granskare bland många som inte är journalister, liksom att det finns klåpare bland oss och inom alla yrkeskårer, och vi behöver uppriktigt sagt alla krafter som finns nu, om vi verkligen vill granska olika makthavare, inklusive oss själva?
Men då vill jag tipsa om vad jag faktiskt på riktigt frågar mig varje dag i mitt jobb. Och inte sällan flera gånger per dag: Är detta sant? Och i så fall – är det verkligen relevant?

Mitt svar: Diskussionen om journalistikens grunder och journalistrollen är relevant att föra. Personligen är jag övertygad om att det finns plats för alla. Och att vi genom samarbete, öppenhet och respekt för varandra kommer att bli ännu bättre på att komma så nära sanningen som det går i alla möjliga och omöjliga olika sammanhang.

/Susan Ritzén
Journalist på tidningar, tidskrifter, i radio och tv, på webben på facebook, på twitter, ett kort test på bambuser – och ja, jag behöver en blogg också.


10
Feb 11

Offentlighetsprincipen, journalistrollen och härskartekniker

Jag är journalist. Jag säger det, även om jag inte längre ägnar huvuddelen av min arbetstid åt journalistiska arbetsuppgifter. Varför jag ändå kallar mig journalist är därför att jag har det i ryggmärgen.
De journalistiska grundprinciperna och värderingarna som styr mitt handlande även då jag gör annat än journalistik.
Dit hör bland annat att jag är rädd om min trovärdighet. Jag är så till den grad rädd om den att jag inte sällan väger mina ord på våg, väl medveten om att jag när som helst kan ställas till svars av vem som helst, för det jag säger och gör. Enkelt uttryckt kan man också säga att jag försöker leva som jag lär.
Jag lyckas inte alltid. Självklart inte. Jag är också människa. Men jag försöker.

Året 2011, när snart sagt varje journalistiskt alster finns tillgängligt på internet, och därtill tusentals granskare med egna plattformar för publicering, är det vardagsmat för journalister att bli ifrågasatta och granskade. Av sina läsare, lyssnare och tittare. Ibland sker ifrågasättandet i kommentarsfält direkt anslutna till en artikel, andra gånger genom syrliga kommentarer på Twitter, åter andra genom att någon dissekerar en text i en egen blogg eller kanske på Flashback.

Många ser detta som något dåligt. Många känner sig obekväma med att vem som helst öppet kan ifrågasätta allt ifrån en formulering till hela syftet med ett genomarbetat jobb, och såga resultatet.
Jag ser det som något oerhört bra, eftersom vi journalister måste leva som vi lär. Vi måste tåla att granskas, så som vi granskar andra. Vi måste vara öppna och offentliga med vad vi gör och hur och varför, så som vi kräver öppenhet av andra. Det logiska resultatet av detta bör vara att vi skärper oss. Blir än mer noggranna med research och formuleringar, och åstadkommer bättre resultat. Det innebär också att vi tränas i att argumentera för de prioriteringar vi gör, och därmed kanske inser att vi ibland prioriterar fel.

Men det var inte ovanstående jag hade tänkt skriva om idag. Jag har nämligen skrivit detta så många gånger redan, här på SSBD sedan 2008. Jag har ett tag trott att allt redan är sagt. Att inget nytt finns att tillägga, att SSBD spelat ut sin roll. Jag önskar åtminstone att det vore så. Det är inte så.

Svenska journalister är fortfarande livrädda för granskning. Svenska journalister är fortfarande livrädda för öppenhet. Och tydligen inte endast då det ställs krav på dem själva om öppenhet, utan otroligt nog även när personer i maktposition är öppna och använder sig av offentlighetsprincipen, en princip som alla journalister säger sig älska. Så länge den inte drabbar dem själva.

Johannes Wahlström är ett färskt exempel på en journalist som kan sägas inte riktigt leva som han lär, eller som i varje fall ställer högre krav på andra än sig själv, då han absolut inte ville att förhöret med honom själv skulle “läcka” ut till media.

Ett annat om möjligt än mer obegripligt exempel är konversationen, eller vad man ska kalla det, mellan Katrineholms kommunchef Mattias Jansson och journalister från Katrineholms-Kuriren.

Det hela började igår, när en av tidningens reportrar skickade ett mejl till Mattias Jansson med en rad intervjufrågor. Frågorna rörde en granskning av kommunens användande av sociala medier. Bra grej, tänker man vid första anblicken. Sedan läser man frågorna. De är insinuanta, långt ifrån öppna, och det är tydligt att reportern på förhand har bestämt sig för att det här med kommunens närvaro i sociala medier är en dålig sak.
Man kan ha alla möjliga åsikter om en kommuns närvaro på nätet, inte minst hur närvaron ser ut och fungerar i praktiken. Men att ha en sådan i grunden negativ syn på sociala medier i stort som reportern avslöjar i sina frågor tycker jag är otroligt märkligt av en journalist år 2011.

En anledning att jag fortfarande kallar mig journalist är också att jag står för och slåss för demokratiska värderingar och rättigheter, för yttrandefrihet och transparens hos makten. Självklara saker kan tyckas.

Det tycker inte reportern på Katrineholms-Kuriren.

Mattias Jansson lever som han lär. Han publicerar först alla frågor i sin blogg, och crowdsourcear svaren genom att be sina läsare om hjälp.
Svaren han fått kan skrivas ut rakt av och användas som läromedel för vilken kommun som helst som funderar på att kasta sig ut i sociala medier. Han tar hjälp av dem och skriver svar till reportern, vilka han också publicerar i sin blogg.

Det Mattias Jansson gör är att han använder sig av offentlighetsprincipen, av internet, han agerar demokratiskt och öppet, han blottar också sin strupe eftersom vem som helst faktiskt kan kommentera och ifrågasätta hans svar, det kan finnas personer med insyn eller andra som känner till eventuella snedsteg som kan lägga sig i och Mattias Janssons handlande uppmuntrar till den sortens beteende från personer med horn i sidan till honom.
Det är just detta med att blotta strupen som är det farliga med offentligheten.
Och han blottar inte bara sin egen, utan även reporterns strupe när han publicerar frågorna i sin blogg.

Jag förstår att reportern tycker att det känns olustigt. Jag förstår också att reportern känner sig utskrattad och förlöjligad främst av ett par kommentarer till Mattias Janssons bloggpost. Reportern får smaka på sin egen medicin. Obekvämt.

Så vad händer då? Jo, reportern vill inte längre konversera med Mattias Jansson via mejl.
Istället skickar en annan av tidningens medarbetare följande mejl till Mattias Jansson, som jag begärt ut från Katrineholms Kommun med stöd av offentlighetsprincipen:

“Hej Mattias!

Jag har förstått av Marlene att du är svår att få tag på i dag. Jag håller på att skriva en artikel angående din publicering av Marlenes frågor på din blogg. Jag skulle behöva dina kommentarer och skickar därför här några frågor som jag vore glad om du kunde ta dig tid att besvara. Artikeln kommer att gå i morgondagens tidning.

Varför valde du att ta hjälp att av bloggläsarna för att besvara frågorna?

Borde inte en kommunchef kunna besvara dessa frågor utan hjälp av andra?

Du publicerar samma material som begärts ut för att genomföra en granskning och skriver egna kommentarer innan journalisten ens fått tillgång till det fullständiga materialet. Är förfarandet ett försök att komma undan en kritisk granskning?

Ditt förfarande kan uppfattas som en sorts härskarteknik. Är det frågan om det?

Att föregripa en journalistisk granskning, är det schyssta spelregler anser du?”

Jag är, precis som Joakim Jardenberg, chockad.

Mejlet innehåller så många fel så att jag inte vet var jag ska börja.
Givet att Katrineholms-Kuriren känner sig kränkta eller förminskade av den uppmärksamhet som Mattias Janssons bloggposter fått, tycks de reagera med ryggmärgen och känslan istället för att andas djupt och tänka igenom sin egen roll. Och resultatet blir att de målar in sig själva ännu mer i ett hörn, gör dubbelfel istället för att försöka reparera skadan från det första mejlet som trots insinuationer och en mindre trevlig ton ändå innehöll en del relevanta frågor.

Fråga ett har jag inga invändningar emot. Fråga två funkar väl, även om formuleringen kanske borde ha varit “Kunde du inte svara själv?”

Sedan får vi en föreställning i självfullkomlighet, dissande av den offentlighetsprincip som jag är övertygad om att alla på Katrineholms-Kuriren innerst inne kramar, samt en liten uppvisning i de härskartekniker som Katrineholms Kuriren beskyller Mattias Jansson för att använda.

Jag blir häpen, chockad, men allra mest beklämd, och lite ledsen.
Att påstå att Mattias Jansson på något sätt försöker förhindra en journalistisk granskning genom att själv publicera de offentliga uppgifter som journalisten frågat efter är absurt, obegripligt. När handlandet i själva verket ökar kommuninvånarnas möjligheter att läsa kommande artiklar med kritiska ögon, jämföra med Mattias Janssons egna uppgifter och dessutom ger en rad personer utanför Katrineholms-Kurirens läsekrets insyn i kommunens korridorer.
Ett agerande som varje vän av demokrati och öppenhet borde välkomna och omfamna, oavsett ämne, oavsett innehåll.

Den senaste tiden har journalistrollen diskuterats flitigt. Bland annat på JMK, där bland andra tidningen Journalistens chefredaktör Helena Giertta knappt kunde andas av upprördhet över själva tanken på att journalistrollen är under förändring.

Jag misstänker att hennes upprördhet över Anders Mildners framtidstankar bottnar i samma rädsla som den vi åser från Katrineholms-Kurirens medarbetare. Nämligen rädsla för att förlora makt, inflytande och rätten att diktera agendan för den offentliga diskussionen.

När varje journalists strävan kanske egentligen borde vara att göra sig själv överflödig?

/Sofia Mirjamsdotter

ps. Fredrik Wass säger det med färre ord än jag. ds

Uppdatering:
När man trodde att det inte kunde bli värre.
Och detta tycks vara det enda som internetläsarna får ta del av från granskningen från Katrineholms-Kuriren.

Förbryllande är också Thomas Mattssons kommentar till det hela.

Läs även Fredrik Strömbergs kommentarer.


Flattr this