Jag vill tacka dig som läser den här bloggposten just nu.
Jag vill tacka dig för att du är en av alla dem som gjort SSBD till vad det varit, men inte längre är.
Jag vill tacka alla skribenter som bidragit med sina texter och analyser, och alla er som låtit er intervjuas och citeras.
Jag vill tacka er som kommenterat, länkat och kommit med uppmuntrande glada tillrop och då och då behövlig kritik.
Jag vill tacka alla som prenumererat på och rekommenderat veckobrevet till era kunder, kollegor och bekanta.
Jag vill tacka mina vänner som peppat mig när jag varit trött och inte riktigt orkat.
Alldeles särskilt tack till Niclas Deeped Strandh som drog igång SSBD tillsammans med mig, och till Jerry Silfwer som tog stafettpinnen och hjälpte mig att dra lasset ett par år till.
Nu spikar jag igen, sätter punkt, tackar för fisken.
SSBD har gjort sitt.
Det betyder inte att jag personligen slutar bevaka mediebranschen och internet. Jag kommer att fortsätta göra det och om ni följer mig på Twitter kommer ni snart att bli varse hur och var någonstans detta ska ske. Det kommer att bli en helt ny grej.
Hej igen! Förra veckan kom inget veckobrev då vi gav oss själva ledigt och passade på att fira påsk och ta vara på det fina vädret. Jag hoppas att ni, våra kära läsare, också hållit er utomhus och inte saknat oss.
Fortfarande helg, och fortfarande en viss våryra till trots har jag samlat ihop en del länkar med intressant läsning från den gångna veckan.
Vi börjar med Wikileaks, som varit aktuella efter senaste släppet innehållande tidigare okända uppgifter om Guantánamo. Aftonbladet var den svenska tidning som denna gång fått ta del av materialet i förväg. Något som inte längre tycks ge några fördelar för de utvalda medierna, eftersom en läcka läckt Wikileaksmaterial även till andra medier, däribland Expressen. Helt i sin ordning kan man tycka, men Wikileaks uppträder mer och mer som de makthavare de säger sig vilja dra ner byxorna på:
Johannes Wahlström, Wikileaks man i Sverige, uttalar sig häpnadsväckande i Resumé. Thomas Mattssonkommenterar det hela i Dagens Media.
Hela den här soppan luktar så illa nu att det är svårt att längre uttrycka stöd för Wikileaks, som trots allt gör en i grunden bra grej. Jan Guillou av alla människor säger det bäst.
En SEO-kampanj som fått en hel del uppmärksamhet är denna om självmord och självmordsguiden. Många har hakat på och på kort tid lyckats lyfta upp bra och relevant information om självmord bland sökträffarna hos Google, även om fortfarande “fel” sida hamnar överst. Då vissa kritiska röster varit inne på att detta skulle vara en kampanj som jobbar mot yttrandefrihet vill jag bara kort påpeka att ingen (vad jag har sett) som deltar i kampanjen har fört fram önskemål om att någon sida skall stängas eller förbjudas. Uppdaterat: Nu har Magnus Brahn som ligger bakom sajten vi försökt knuffa ner från toppen beslutat att stänga ner den, och uppmanar samtidigt sina läsare att stötta SEO-kampanjen.
Personligen slutade jag använda Delicious för länge sedan och ryckte på axlarna när det pratades om nedläggning för en tid sedan. Men för dem som deppade då är jag ändå glad att Delicious nu köps upp och att det mesta kommer att fungera ungefär som tidigare.
En tjänst jag däremot inte riktigt skulle klara mig utan är Spotify, som diskuterats hett sedan de offentliggjorde framtida förändringar innebärande att gratistjänsten i praktiken försvinner idag. Samtidigt utlovades nya features, om än inte vilka. Nu ryktas att Spotify ska utökas från att vara en musiktjänst till att även streama film. Något som Daniel Ek bestämt förnekar.
Även Flattrpresenterar nyheter, som gör tjänsten enklare att använda. Förhoppningsvis kommer detta att generera fler användare, då jag verkligen tror på ett enkelt sätt att donera och få donationer för bra innehåll på nätet.
Bröllopsyran i Storbritannien har tagit stor plats i medierna i veckan. Alla uppskattar dock inte den massiva bevakningen, och på Guardian lade man in en republikanknapp, där den som ville kunde välja bort alla bröllopsnyheter från första sidan på sajten.
Så många som 2 miljarder människor världen över väntades titta på vigselakten, och möjligheterna att följa festligheterna var näst intill oändliga. Mashable ger oss grafik över vilka som i samband med bröllopet fick mest uppmärksamhet i sociala medier. En bild som spridits som en löpeld på nätet är denna. Thomas Mattssonskriver bra om det faktum att Syriens ambassadör portades från bröllopet i England, till skillnad från Eritreas ambassadör i Sverige, som fanns på plats i Storkyrkan förra året. Fredrik Pallin har skrivit om vad han tycker att det svenska kungahuset kan lära sig av britterna.
Dagen efter bröllopet fyllde vår egen kung 65 år. I samband med firandet kunde vi läsa en exklusiv intervju med Carl XVI Gustav, där han talar både om sin blyghet, mediebevakning och skandalboken. Sofia Tanaka gjorde intervjun för TT, och här berättar hon hur det var.
En stor snackis i veckan har varit Patrik Sjöberg och hans bok där han avslöjar att han blivit utsatt för sexuella övergrepp av sin tränare och styvfar. Här pratar han i TV4. När jag googlar efter mer finner jag detta i SVT:s “öppna arkiv”, och undrar hur lång tid det ska ta innan Public Service på allvar kan ge oss tillgång till sitt material.
Viss diskussion har uppstått kring det faktum att den anklagade tränaren är död och ej kan försvara sig, Martin Jönsson skriver om valet att ändå publicera uppgifterna och namnet på tränaren.
Inte helt oviktigt är att Patrik Sjöberg inte var ensam om sina upplevelser, en annan person som var utsatt för samme förövare var Yannick Tregaro, som twittrar öppet om avslöjandet.
Det är intressant att läsa om hur informationen kunnat hemlighållas så länge, av förlaget och inblandade personer.
Jag rekommenderar också läsning av Alex Schulmansfina text, om ett möte med Patrik Sjöberg. Patrick Ekwall bjuder på en gammal dokumentär han gjort om Sjöberg.
Diskussionerna kring övergreppen har även åtminstone tillfälligt väckt liv i taggen #prataomdet på Twitter.
Svenske journalisten Urban Hamid är på väg in i Libyen.
Datainspektionen ger tummen upp till lagförslaget om olovlig fotografering. Jag vill se en enad journalistkår stå upp och protestera högljutt mot detta.
Den här intervjun med Jaiku-grundaren Juri Engeström är måsteläsning, för alla som är intresserade av internet, sociala medier, mikrobloggar och startups i allmänhet, samt Google i synnerhet. Gör mig sorgsen, och inser att jag inte minns när jag loggade in på Jaiku senast.
Axel Andén funderar över långsiktiga konsekvenser av domen där en Vänsterpartistdöms för att ha pekat ut en Sverigedemokrat som rasist. Andén frågar sig om det nu är slut med politiska epitet överhuvudtaget, var går gränsen? Är det värre att peka ut någon som anarkist än som liberal, och i så fall varför?
Jeff Jarvis har skrivit en lång drapa om nyhetsbranschen och pengarna. En del klockrent, i annat är jag inte riktigt lika övertygad som Jarvis. Hur som helst är det en klart läsvärd text med många poänger.
Martin Ezpeleta sågar den svenska journalistkåren nere vid fotknölarna, och föreslår att utbildningen skrotas.
Tove Hanssonreflekterar över att allt privat kan bli offentligt, om Flashback om vad som egentligen är sant och inte. Jag hoppas verkligen att hon får rätt i sin slutkläm, och hoppas att det ska gå fort så offren blir få; “Jag hoppas att det kan lära oss att alla människor har något i bagaget. Tills dess tycker jag synd om de som offras på vägen.”
Mitt personliga flöde har den senaste tiden kantats av en hel del konflikt, och diskussion om hur vi behandlar varandra. Gert Frostskriver om en jargong han tycker är hård och har svårt att vänja sig vid. Joakim Jardenbergskrev först detta.
Jag hör till dem som tycker att man får tåla en del. I ovanstående exempel förstår jag inte alls, då jag inte tycker att någon varit hård i tonen. Vilket faktiskt tvingar mig att tänka efter ett varv till, på hur jag talar till andra, och hur det jag säger uppfattas. Jag vill inte göra någon ledsen. Men jag vill heller inte låta bli att säga saker jag tycker är viktiga av rädsla för att någon ska ta illa vid sig, för då skulle man aldrig kunna uttrycka sig öppet.
Jag själv reagerade på den här diskussionen på Facebook, och skrev en krönika om det.
Med det lämnar jag allvaret och avslutar med några mer lättsamma tips och förhoppningsvis ett och annat leende:
Surdegshotellet, en artikel som skulle ha platsat i vilken tidning som helst om det vore 1 april.
Historia och nostalgi, sånt gillar jag. Ge dig själv en halvtimme och titta på den här halvtimmen om tidningsmakeri på 70-talet. Jag blir alldeles till mig när jag ser korrekturläsarna, och önskar dem tillbaks. Då kanske vi skulle slippa läsa två artiklar samma vecka om svårigheten att skilja på de och dem.
Den här är gammal, men lika rolig nu som då. Fem saker du behöver veta innan du dejtar en journalist:
“You won’t be disappointed. Journalists are intense, driven, passionate folk. We carry those same attributes into our relationships, making it an extremely fun ride well worth the price of admission. Our lives are never boring and each day is different.
If the pitfalls are scaring you away, consider this:
The fact that we’re inquisitive means we’ll listen to you. Even if it does seem like an interview, we’re paying attention to what you have to say (see rule No. 1).
We’ll write about you or your thoughts because you’re an important part of our life and we care about you (see rule No. 2).
Our brains are a great resource. Ever go on a date with an attractive person and wind up wishing you hadn’t because everything they say is just, well, stupid? That’s not going to happen here (see rule No. 3).
Yes, it may seem that we put the job ahead of you, but we’re driven. You’re not with that loser whose life is going nowhere and who’s completely content being mediocre (see rule No. 4).
There you go, five things you should know before dating a journalist. Feel free to add to the list, point out where I’ve missed something or leave a comment. And yes, ladies, I’m single (see rule No. 5).”
Därmed säger jag tack för den här veckan, och lämnar över stafettpinnen till Jerry Silfwer som skriver nästa veckas sammanfattning. Jerry som förresten skrev en av förra veckans roligaste – om sociala medieexperters asociala twitterbeteenden.
Ett annat släpp som uppmärksammades i måndags var Mag+. Det är alltså Bonniers publiceringssystem för iPad, som nu släpps fritt under en begränsad tid för andra att ladda hem. (den som vill bygga en app kommer att måsta betala vid publicering)
Men inte bara Sveriges Radio har varit i ropet denna vecka, utan även nystartade pratradiokanalen Radio1, som kritiserats för bara ha män i etern, och vara allmänt gubbig.
Missa inte Lina Thomsgårds öppna brev. I Medievärlden finns Rättviseförmedlingens lista över kvinnliga radiopratare. Journalisten har intervjuat Thomsgård.
Och snabbare än en gris blinkar presenterades så Cissi Wallin som pratare i kanalen.
Unni Drougge har skrivit en läsvärd text som behandlar mediers syn på kvinnor respektive män. Heta Agneta.
En av veckans snackisar på Twitter var såklart de nya sedlarna. Bäst kommenterat av Olle Lidbom.
Apropå Twitter – enligt den här undersökningen över vilka som använder mest glada respektive ledsna ord verkar det som om svenskarna är de ledsnaste på Twitter. Gladast är – något oväntat – tyskarna. Kanske för att arga tyska journalister ännu inte twittrar, och är upprörda och känner sig förbigångna för att Angela Merkel postar viktig information på Twitter innan pressmeddelanden går ut. Väldigt intressant exempel och bevisar tydligt hur vissa journalister tror sig ha någon form av företräde eller veto när det gäller information, när, var och hur den ska släppas.
Kanske häst och vagn var bättre ändå?
Antalet medlemmar i SJF ökar något, men färre är aktiva. Många är pensionärer. Samtidigt presenteras de två nominerade till ordförandeposten som ska utses på förbundets kongress i maj. Två kandidater. Två män. En har varit med ett tag. Den andre, Jonas Nordling, kanske kan åstadkomma lite förnyelse?
Rekordmånga har sökt jobbet som reporter på Journalisten efter avhoppade Paul Frigyes. Vågar man gissa att jobbet kommer att ges till någon som tycker ungefär som Helena Giertta?
Parallellt med detta har Tidningen dragit igång Sveriges största livegranskning av den svenska skolan, med Emanuel Karlsten i en nyckelroll. Det går undan, så sent som förra veckan gjorde Emanuel sin sista dag som sociala medier-redaktör på Expressen, nu frilansar han och uppdraget åt Aftonbladet har han som extern konsult.
Som frilansjournalist har han också insett vikten av att marknadsföra sig själv och göra sig tillgänglig på Facebook, som i veckan lanserade en ny kategori pages, nämligen “journalister”.
Väntan har varit lång, men denna vecka togs äntligen den nya tryckpressen i Sundsvall i bruk. Med detta kom Sundsvalls Tidning i ny form, och jag ger en första tumme upp, inte minst för greppet att flytta ledare till sidan fyra och lägga debatten på sidan fem. Yngre människor i min närhet kommenterade att “det ser ut som en leksakstidning”.
Edvard Unsgaardstartar PR-byrå. Önskar honom lycka till och utgår ifrån att hans Facebookfadäs om bajs och arbetslinjen lärt honom något han kan förmedla till kunderna.
Turerna har varit många kring Hallands Nyheter den senaste tiden, den här gången är det chefredaktören som anklagas för att ha erbjudit medarbetarna svarta pengar. Det var en ny variant för mig, då kanske detta är att föredra – arvode utifrån hur många klick ens artikel genererar.
En ny version av Angry Birds genererade 10 miljoner nedladdningar på tio dagar. Helt obegripligt tycker jag då, eftersom Angry Birds är det tristaste iPhonespelet jag testat, och jag har testat ett gäng.
Bara en liten stund efter att Ulf Adelsohn tvingades lämna posten som ordförande för SJ brakade tågkaoset loss. Denna gång drabbades jag själv då jag skulle ta tåget från Stockholm till Sundsvall 18.30 på torsdagkvällen.
För mig spelar det inte så stor roll om förseningarna orsakades av Trafikverket eller av SJ, däremot är jag precis som Gunnar Bark häpen över SJ:s dåliga kommunikation.
Jag kom till centralen ungefär klockan 18.00, och hade då via Twitter fått veta att det var totalstopp i trafiken. I loungen försökte jag få lite information, men den var knapphändig. Tavlan som visade tågavgångarna hade slutat uppdateras klockan 15.37, då inget av de då aktuella tågen fått lämna stationen. De tåg som trots allt gick söderut kom inte upp på tavlan varför flera passagerare missade sitt tåg som trots kaoset faktiskt gick. Jag lyckades med hjälp av Twitter, en god vän och lite jävlaranamma snappa upp att vändande X2000 från Sundsvall skulle avgå från Solna station och slängde mig i en taxi för att mötas av en öde station, där så småningom ett tåg rullade in. Det var tomt, ostädat och personalen berättade att de stått på Arlanda i fyra timmar. Vi var en handfull personer som förstått att tåget skulle gå från Solna, och vi bänkade oss alla i första klassvagnen, resten av tåget var tomt. Med tanke på att tre tåg mot Sundsvall ställts in/var försenade är det väldigt märkligt att inte SJ sett till att få fler av de strandade passagerarna ombord på detta tåg. Den största frågan: om de kan skicka biljetter med sms, varför inte också information vid dylika händelser?
En annan och viktigare fråga är den om journalisters lyxfokus, som Isobel Hadley-Kamptz skriver om i Expressen.
Vi inleder denna veckosammanfattning i Japan som drabbats av den största jordbävningen i modern tid.
Jag är knappast ensam om att ha suttit mer eller mindre klistrad framför datorn de senaste dygnen för att försöka förstå det ofattbara, försöka ta in vad det är som händer i Japan. Jordbävningen och de tsunamis som följde har överskuggat det mesta annat under den gångna veckan, och att försöka sammanfatta är svårt eftersom det känns oöverskådligt och fortfarande kaotiskt.
Jag har tittat på bilderna jag vet inte hur många gånger och kan ändå inte riktigt förstå att det jag ser händer på riktigt.
Twitter har än en gång visat sig vara den snabbaste och mest omfattande källan till nyheter från Japan. Mindre än en timme efter den stora jordbävningen twittrades 1200 tweets i minuten om det inträffade. Det var via Twitter, tidigt på morgonen, som jag förstod vad som hänt genom att läsa mina vänners tweets. Samtidigt sades nästan ingenting om jordbävningen på Facebook. Jag slog på teven och väntade mig direktrapportering, men ingen av de kanaler jag har tillgång till var särskilt på alerten. I TV4 kunde vi till exempel se ett förinspelat program med Malou, om tsunamin 2004.
För att följa händelserna i början var det utländska nyhetssajter, så som Guardian, Al Jazeera, CNN och BBC som stod för den snabbaste rapporteringen.
Sydsvenskan seglade snabbt upp i topp bland de svenska nyhetssajterna, med utmärkt liverapportering.
Medievärlden har samlat bilder från de större nyhetssajternas ettor under dagen. Thomas Mattsson ger oss förstasidor på tidningar från världens alla hörn.
Jag ställde en snabbfråga på min Facebookpage där jag undrade hur folk först fått kännedom om tsunamin. Svaren är ganska intressanta.
Fredrik Wass har skrivit om det personliga flödet och nyhetsrapportering. Här finns en lista på bra twittrare att följa. Att försöka hänga med i allt som sägs på Twitter är ogörligt, så att hitta några få trovärdiga källor är av yttersta vikt om man ska få ut något av det. Jag följer också TT:s utsända Sofia Tanaka, liksom Niklas Svensson som har fungerat som ett utmärkt filter för det enorma flödet av nyheter från Japan under helgen.
Via Twitter har jag också ramlat över mer lågmälda bilder, om än minst lika talande som de dramatiska där vi ser vattnet forsa in i städerna. Som den här filsnutten som visar lugnet på en japansk flygplats där människor väntar efter katastrofen:
Efter jordbävning med efterskalv och tsunamis, när man trodde att det inte kunde bli värre, då kom explosionen i kärnkraftverket. Med den följde kärnkraftsdebatt i svenska Twittersfären, och en mängd olika besked om riskerna för härdsmälta, evakuering och andra följder. Kritik har också riktats mot japanska myndigheter för bristande information, och det hela påminner skrämmande väl om SAMÖ-KKÖ, den krisövning där jag medverkade i februari. Minus jordbävning och tsunami då. Och i skrivande stund ser jag att det visst finns risk för härdsmälta i ytterligare två kärnkraftverk. Enligt Carl Bildt finns 56 kärnkraftsreaktorer i Japan.
Med det lämnar vi Japan för veckans händelser här hemma.
För melodifestivalen har naturligtvis varit på mångas läppar den här veckan, även igår kväll när vinnaren i den svenska uttagningen korades. Tidigare i veckan uttalade sig Siewert Öholm i Expressen. Bland det märkligaste jag läst i ämnet. Det går att ha åsikter om huruvida Melodifestivalen är public servie utan att blanda in låttextmoralism i det hela. Tycker jag då.
Jag tittade inte eftersom jag hade Facebooklektion med min mamma istället. Men måste erkänna att jag tittat de gånger jag inte haft annat för mig, då tittandet verkligen får andra dimensioner när man tittar tillsammans med Twitter.
Apropå att erkänna – det var många som upprördes över att nyhetsankaret Bengt Magnusson konstaterade att fotbollsspelaren Anton Hysén erkänt sin homosexualitet. Ungefär som om det vore någon kriminell verksamhet han plötsligt berättade. Andra irriterades över att han kallades Sveriges förste öppet homosexuelle fotbollsspelare. Också SVT fick kritik för denna klumpigt formulerade fråga:
Som Juholt själv säger i klippet är han ännu endast nominerad av valberedningen, men inget tyder på att kongressen skulle välja någon annan.
Twitter exploderade under dagen av prat om Juholt, och han hamnade snabbt på listan över trending topics worldwide. Allt från skämt om hans mustasch till diskussion och kommentarer om huruvida han är höger -eller vänstersosse ventilerades.
Emanuel Karlsten förklarar varför Håkan Juholt kommer att bli vår nästa webbstjärna. Jag tror det ligger väldigt mycket i den analysen.
Juholt har också mycket av den värme som jag saknat hos både Sahlin och Persson. Humor kan också vara ett alldeles utmärkt politiskt vapen, rätt använt.
Så lite blandade händelser från den gångna veckan i mediebranschen:
På tisdagen öppnades Sveriges Radios Radioleaks. Namnet får det att låta som något annat än det faktiskt är. Trots det är initiativet bra och alla medieföretag borde ha motsvarande för att så långt det är möjligt skydda sina källor.
Det här är en fascinerande intervju med Mikael Falk som ligger bakom sajten moderna tider som uppmärksammats senaste veckorna då SvD upptäckte att flera av deras artiklar snotts rakt av och låg uppe på sajten.
“Mikael Falk, som står som både säljare och reporter på modernatider.com, påstår att det hela rör sig om ett stort missförstånd.
– Vi är ett antal unga killar som startat ett nytt företag, och som inte riktigt har koll på det här med upphovsrättslagen, säger han och fortsätter:
– Vi är inga slipade grabbar eller journalister, men vi börjar nu få klarhet och ska verkligen läsa på om det här med journalistik.
Han berättar vidare att de, som i alla nystartade företag, brottas med en del “barnsjukdomar”, och påstår att problemet nu ska vara löst.”
Kan vara läge att uppmana alla som driver en nyhetssajt att ta en regelbunden titt på modernatider.com för att se till att det går rätt till, kanske hjälpa till lite att bota “barnsjukdomarna”.
Björn af Kleen släpper ny bok. Och för er som inte läste den förra – Jorden de ärvde – vill jag varmt rekommendera läsning av den. Tror nämligen att man får större behållning av den nya om man först läst den.
Spotify har passerat en miljon betalande användare. Jag lyfter på hatten, och tackar för en utmärkt tjänst som helt förändrat mitt musiklyssnande. På gott och ont, ska väl sägas.
Det har varit en händelserik vecka. Det har inte varit särskilt muntra händelser heller. Men allt är inte svart. Världen är full av liv och kärlek, och i det lilla händer fantastiska saker;
Paul Frigyes, reporter på tidningen Journalisten, säger upp sig från jobbet. Detta för att Helena Giertta stoppade en resonerande krönika om journalistrollen. En riktigt bra krönika, som om den hade publicerats i Journalisten hade kunnat vara startskottet för en seriös diskussion även där om framtidens journalistik och nya förutsättningar i en föränderlig värld.
Det är hög tid att Helena Giertta lämnar över chefredaktörsstolen på tidningen Journalisten till någon annan. Till någon som är intresserad av öppenhet och yttrandefrihet. Till någon som på allvar vill diskutera journalistrollen i en värld i förändring. Till någon som är intresserad av utveckling och framtid istället för bakåtsträvande och gamla ohållbara principer. Till någon som tar uppdraget på allvar utan att väja för svåra frågor, någon som är öppen för andras åsikter och tankar, någon som lyssnar.
Om inte Helena Giertta tänker säga upp sig av egen fri vilja vädjar jag, som medlem av Journalistförbundet, till SJFs styrelse att genast börja leta efter kandidater till jobbet och säga upp Giertta.
Jag ser fram emot en öppen process där både SJF och tidningen Journalisten spelar med öppna kort och har ett transparent samtal med medlemmarna om förbundets, tidningens och yrkets framtid.
Allt annat är oacceptabelt, utifrån det faktum att en av tidningens reportrar sagt upp sig i protest mot Gierttas syn på vad tidningen Journalisten ska stå för.
Det vore upprörande på vilken tidning som helst att en chefredaktör stoppade en reporter från att framföra åsikter om journalistik i en krönika. Att detta sker hos Journalistförbundets eget husorgan är ofattbart. Att en reporter känner sig nödgad att säga upp sig för att ledningen för den tidning som ska spegla just journalistrollen vägrar låta andra åsikter än de egna komma fram är inget annat än skandal, och det är inte första gången Giertta visar tecken på dåligt omdöme.
Och hennes förklaring till det inträffade lyckas inte på något sätt vare sig släta över eller förklara. Jag hade något hoppats att Frigyes överdrev, att det egentligen handlade om något annat, men hon står verkligen för detta. Magstarkt. (även om det såklart fanns andra men direkt relaterade orsaker till att Frigyes till slut lackade ur)
Men Helena Giertta menar alltså på fullt allvar att tidningens anställda inte får ha andra åsikter än dem hon själv representerar, för Helena Giertta är Journalisten. Gierttas åsikter är tidningens åsikter.
Frågan är nu om SJF’s ledning trots detta har fortsatt förtroende för Helena Giertta?
I så fall vill jag inte längre vara med i SJF. Antingen lämnar Giertta sin post som chefredaktör, eller också lämnar jag förbundet.
