Author Archives

Kristallkulan / journalistik — Mikael Zackrisson — View Comments
9
Dec 09

2010 – Med kniven på strupen kommer förnyelsen

2009 har kanske varit ett av de tuffaste åren för svenska medierna på mycket länge. När vi nu är på väg ut ur krisen är det lätt att tro att saker och ting kommer återgå till hur det var tidigare. Ingenting kunde vara mera fel. Under 2010 kommer mediecheferna bli brutalt medvetna om just hur tuff situationen är och hur stort behovet av förändringar är. För även om annonsintäkterna så sakteliga är på väg tillbaka så börjar insikten om behovet av nya idéer, nya affärer och nya medieprodukter komma till allt fler.

Det här innebär att det kommer hända mycket inom svenska medier 2010. Mycket på grund av rädsla och sparbehov, men mycket också för att man börjar se ett frö till en ny väg framåt.
Här är mina spaningar inför 2010.

1. Samarbete och fokus

Nyhetsmedierna krisar. Det görs allt färre egna unika nyheter i svensk media, det finns inga resurser. Kostnaden för att skapa nyheter är för hög i relation till intäkterna, och då krävs helt nya grepp för att klara sitt uppdrag. Både nyhetsredaktioner och andra medier inser att man måste samarbeta. Både med läsare och annonsörer, men även med konkurrenter, bloggare och andra medieaktörer.
Nyhetssajterna börjar äntligen länka, inte bara till läsare och källor, utan även till varandra. Konkurrerande medier kompletterar varandras bevakning, och webb- och pappersredaktioner jobbar allt mer nära varandra. Det blir en stor kulturomvandling, som kommer pågå i flera år, men trenden är tydlig. Några går så långt att de formaliserar samarbete med vissa utvalda externa bloggare och kompletterande medier, allt för att skapa en bättre totalprodukt.

2. Renässans för redaktören

Efter flera år där mediesajterna har packats med rewrites och allmänna nyheter så går trenden nu åt motsatt håll. I stället för att skriva lite om allt börjar tidningarna stärka sina varumärken med unikt innehåll. Brist på intäkter på webben o fortsatt höga kostnader tvingar tidningarna att fokusera. Man ha inte råd att köra på som förr, utan börjar välja mycket mer. Redaktörsskapet får en renässans.
Papperstidningar har ju alltid varit olika, men på webben har man kopierat varandra av någon sorts rädsla att bli marginaliserad. Webben har varit ett oändligt flöde, utan början eller slut. Vi har bara hällt på mer och mer och mer, i jakt på fler klick. Nu börjar vi inse att även på webben finns ett begränsat utrymme och att det måste vårdas ömt.
2010 inser vi att rewritandet och copypastandet kostar för mycket, både i form av tid och slitage på varumärket. Rewriten dör, eller lider i alla fall svåra kval.

3. Partnersskap o advertorials

Insikten om att bannern inte kommer rädda ekonomin gör att allt fler experimenterar med nya annonsformat och partnersskap. DN:s Vattenfallsponsrade klimatbevakning nu i veckan, Aftonbladets Minimedia-advertorials och månadsmagasinens “partner promotion“-sidor är bara början. Räkna med het debatt om gränsdragningen mellan annons och redaktionellt när trängda medieägare drar igång experimentlustan.
Själv tror jag vinnaren är den som både släpper in annonsörerna som partners, men samtidigt vågar ha en tydlig redaktionell gräns. Och aldrig försöker få läsaren att tro att en annons är något annat än en annons.

4. Kreativiteten blommar under val och bröllop

Valår och dubbla prinsessbröllop får kreativiteten i Sveriges medier att gå i taket. Medierna kommer tävla i olika nya medieformer under bröllopen i sommar. Bloggar, tävlingar, användargenererat, bilagor, webb-tv och så vidare.

5. Bloggvalet 2010

För första gången blir snacket om att valkampanjen ska ske på internet inte bara prat. Det blir så. Och traditionella medier, bloggare och twittrare tävlar intensivt i att sätta agendan. Och i flera fall vinner gräsrötterna. Minst en politisk affär avslöjas av en bloggare eller nätaktivist.

6. Betalboom. Appar. Tablets

Apple lanserar till slut, efter alla spekulationer, en i-tablet. Mediebranschen bara gapar. Trots högt pris och avsaknad av massor av funktioner har produkten några helt avgörande nyskapande funktioner som får folk att älska den. Men fajten med andra datortillverkare och mediebolag vinns inte helt enkelt. Förutom Apple och Google kommer minst några andra bolag ge sig in i kampen om att äga ekosystemet kring betaltjänster för läsplattor och mobila enheter.
Mediebolagen lanserar appar för både Iphone, i-tableten och andra bärbara enheter. Det ger en mängd nya intressanta medieprodukter, men tyvärr inte alls de intäkterna mediehusen hoppats på. Än så länge.
Däremot kommer det bli ett uppsving i kreativiteten, äntligen vågar vi satsa på kvalitativt nytt content. Visst går det att ta betalt, men någon supersuccé är det inte, och långt ifrån någon slutlig lösning på mediebolagens intäktskris på nätet.
Murdoch lyckas för övrigt inte heller i år ta betalt för annat än finansinformation och underhållning för män online. Försöken att hålla Google ute, för att inte låta Google driva trafik till mediesajterna, floppar. Det går inte att stänga ute Google.

7. Entusiasterna tar över

Gratisarbetarna tar våra jobb. Bloggnätverk har ju redan etablerats, som Mindpark och detta. Under 2010 sprids idén till traditionell nyhetsjournalistik och vi får de första entusiastdrivna nyhetssajterna, som lever på länkkärlek, donationer
och medarbetarnas frivilligarbete. Även författare börjar experimentera med donationer som ersättningsmodell för sitt skrivande, både i bokform, på bloggen o på Twitter. Det visar sig fungera förvånansvärt bra för de som är kända.

8. Konversationer

Realtidswebben utvecklas och tar sig in på de stora mediesajterna som en enda stor, pågående konversation. Tidningarna inser att de måste börja prata med sina läsare. Exemplen på när detta ger positiva resultat blir allt fler så till slut ger både tidningar och traditionella företag upp.

9. Webb-tv

Rörlig bild på webben växer ännu mer och reklamen innan, runtomkring och över videoklippen blir bara mer och mer störande. Men folk tittar ändå. Det blir ett bevis på att kvalitet i någon mening fungerar. Eller kanske ska vi kalla det undehållning?

10. Hej då, sociala medier

Termen sociala medier blir så utsliten att ingen med heder i behåll vågar använda den längre. Ungefär samtidigt blir sociala medier en naturlig del av alla företags kommunikation.

11. Fortsatta mätproblem

Kia och annonsörerna försöker hitta nya sätt att mäta reklamens inverkan på nätet, men lyckas inte heller nästa år komma fram till något annat än unika besökare, besök och sidvisningar.

Sammantaget är jag förhoppningsfull. Tillräckligt många inom de etablerade medierna har förstått tillräckligt mycket om behovet av en ny dialog, ett nytt sätt att jobba för redaktionerna, där man inte bara utgår från megafontanken och den numera helt utdöda idén om att man skulle äga distributionen.
När ägarna sedan lägger på sina lönsamhets- och besparingskrav blir vi så illa tvungna att våga kasta oss ut i det nya, okända.

Det kommer bli smärtsamt.
Vi kommer göra massor av misstag.
Men det kommer vara otroligt lärorikt. Och läsarna, tittarna, besökarna kommer belöna oss rikt när vi väl hittar rätt.

Analyserande / Nytt — Mikael Zackrisson — View Comments
6
Oct 09

Sociala medier handlar inte om pengar – är det därför företagen inte fattar?

Sociala medier har utan tvekan blivit buzzordet nummer ett nu. Men nästan för mycket, jag kan knappt ta frasen i min mun bland det ickefrälsta utan att få konstiga blickar längre.
Tjatet om sociala medier håller på att stå folk upp i halsen. Samtidigt krisar tidningarna, medan mediesajterna inte heller få ordning på affärerna. Inte ens sociala mediefenomen som Twitter och Facebook gör stora affärer av trenden, utan beskylls snarare för att vara de nya bubbelbolagen, tio år efter de förra.

På det lokala planet svämmar mejlboxen över av erbjudanden från pr-folk och konsulter med erbjudanden om “hur du kan tjäna pengar på sociala medier”.

Det är rätt olyckligt, för även om det finns mycket att tjäna på att förstå de sociala medierna och fundera på vad de innebär för ens företag eller organisation, är det inte här den stora revolutionen ligger.

Sociala medier handlar inte om nya affärer för mediebolagen. Inte om nya affärer alls faktiskt. I alla fall inte idag.

Självklart kommer det att uppstå nya affärer som en effekt av de sociala medierna. Någon smartskalle kommer att komma på ett sätt. (Precis som bredbandsbolagen och mängder av nya medieaktörer idag tjänar stora pengar på det som belackare dömde ut som en fluga 1999).

Sociala medier handlar helt enkelt inte om pengar. Det handlar om att nå våra mål i livet, o då använder vi de verktyg som finns.

Det revolutionerande med de digitala sociala möjligheterna är just att de är sociala. De är en möjlighet för oss som individer att förverkliga våra drömmar, oavsett om de handlar om att få vara med i en diskussionsklubb för likasinnade, att hjälpa fattiga/utsatta/svaga någonstans i världen eller bara ha ett roligare liv med vänner o bekanta. Och drivkraften bakom detta är ju så otroligt mycket starkare än bara att tjäna pengar.

Anders Mildner skriver om kraften i att vara en del i en helhet, om gratisnätverken här på SSBD och Mindpark. Daniel Nuud skriver på Mindpark om pengar historiskt det alltid varit vår drivkraft, hela vårt samhälle har handlat om pengar. Men med sociala medier förändras allt detta.

Jag håller väl inte riktigt med om att pengar alltid varit drivkraften i vårt samhälle. Men däremot är det tydligt idag att drivkraften är något helt annat för väldigt många människor, och att de via nätet kan kanalisera dessa drivkrafter på ett helt oöverträffat sätt.
Sociala nätverk är helt enkelt på väg att bli ett kraftfullare medel för oss som individera att nå våra mål än pengar. Som Nuud skriver att relation är den nya valutan på nätet.
Våra relationer är viktigare än våra bankkonton.
Så har det kanske alltid varit, kan den filosofiske tillägga. Att utan vänner är ens liv tomt och innehållslöst, och det är naturligtvis helt rätt.
Men aldrig tidigare har relationerna varit så enkla att omsätta i resultat, eftersom vi kopplat dem till en digital verkstad med tusentals och åter tusentals medmänniskor som står redo att hjälpa oss. Starka relationer tar oss längre i livet är ett fett kapital, i alla fall är den ekvationen på väg att ombalanseras rätt rejält.

Brit Stakston formulerar det också bra:
“Sociala medier är ju inget annat än tjänster skapade av oss själva för att vi människor har ett djupt liggande behov av att vilja kommunicera. Vi kan nu oberoende av tid och plats dela erfarenheter, upplevelser och åsikter med varandra tack vare tekniskt stöd och det är stort och förändrar mycket för oss alla.”

Det här får följdeffekter:

  • Pengar som drivkraft är överskattad. Många företag som försöker tjäna pengar på sociala medier tror fortfarande att pengar viktigt, modesajten Bubbleroom kör just nu en reklamkampanj i tv för att locka unga tjejer att blogga (naturligvis om deras kläder), och lockar med att “du kan tjäna pengar på din blogg”.
    En entreprenör jag träffade i veckan ha skapat en rekommendationstjänst för musik, där den som tipsar om musik tjänar pengar när andra köper den. Men jag tror att vi inte vill tjäna pengar på våra kompisar, framför allt inte utan att tydligt säga va det handlar om. Vi vill tipsa om musik för att den är bra, inte för att vi får 50 öre om kompisen köper låten.
  • Att Twitter och Facebook har svårt att tjäna pengar idag är helt ointressant (om du inte är en investerare i de bolagen). Vårt behov av att använda tjänster som dem är så mycket större vi kommer aldrig att ge upp de möjligheterna att kommunicera de har gett oss, även om företagen bakom tjänsterna skulle få problem.
  • Många saker i livet som inte gjorts förut kommer att göras nu. Long Tail-teorin visar att mängder av varor och tjänster som det inte lönade sig att skapa och distribuera i en fysisk värld nu lönar sig i en digital. På samma sätt kommer det finnas nya sociala saker i livet vi kommer göra nu tack vare att kostnaden för att arrangera dem blir väldigt låg.
  • Många saker som tidigare gjordes av företag, organisationer eller myndigheter kommer att göras gratis av entusiaster. Om vi kan göra sakerna själva gör vi ofta hellre det.
  • Det här innebär en enorm vitalisering av demokratin.
  • Frågan om att ta betalt för digitala varor o tjänster får en helt ny dimension. Att betala för det andra skapar bli onekligen mindre intressant när man själv är med och skapar saker och ting själv.

Men framför allt innebär det här att företag, medieägare och marknadsförare måste börja se på sina läsare och kunder på ett helt nytt sätt.

Nytt — Mikael Zackrisson — View Comments
11
Sep 09

Mediechefernas farliga önsketänkande

Jag blir inte klok på Olle Lidbom. Jag har läst hans blogg Vassa Eggen i många många år, och har så gott som alltid slagits över hans träffsäkerhet i medieanalyserna, inte bara i vad som funkar och inte, utan också i affärstänkandet.

Men nu skriver Olle att vi har överskattat den nya tekniken, att den fascination sådana som jag och många andra har för sociala medier och de nya möjligheterna till kommunikation, är elitism och att vi är helt ute och cyklar. Att ingenting egentligen har hänt inom medierna. I alla fall inte mycket.

“Verkligheten är att de allra flesta mediekonsumenter fortfarande är ointresserade av elitens teknikbild. Medielandskapets ekonomiska fundament bygger snarare tvärtom på de trögrörligaste: de som ser prenumerationen som ett medlemskap, de som inte läser en blogg eller de fruar som fortsätter prenumerera på Vi bilägare många år efter att deras män gått bort. Detta är majoriteten.

Om de svenska medieföretagen skyndar framåt i fel takt kommer dessa läsare/mediekonsumenter förloras.”

Visst har Olle rätt i att vi i den lilla internetbubblan har en tendens att överrdriva Twitters, bloggars och andra sociala mediers betydelse. Visst har han rätt i att världen fortfarande i stor utsträckning är analog, att de flesta fortfarande ser tv-nyheterna och läser sin morgontidning. Allt har inte förändrats. Visst finns det en framtid även för gamla medier.

Och visst är affärsmodellerna på nätet fortfarande i sin linda, vi har än så länge bara kopierat papprets annonsmodell, här finns jättemycket att göra, som min kollega Fredrik Strömberg skriver här idag.

Men Olle Lidbom har ändå fel i rätt mycket. Mycket HAR förändrats.

Jag skulle kunna gräva fram en massa siffror, som att dagstidningsläsandet har rasat från 76 procent av svenskarna vid millenieskiftet till 66 procent idag. Att unga läser bloggar lika mycket som de läser traditionella medier på nätet, att unga nästan totalt nobbar prenumererade morgontidningar.

Att Spotify har en miljon användare bara i Sverige och därmed inte alls är “helt okänt” för majoriteten av svenskarna.
Att Facebook numera lockar både pensionärer och gamla. VA:s egen redaktionsassistent med 40 år på förlaget facebookar numera, min svärfar, 74 år, och hans särbo gör det.

Att 85 procent av arbetslösa och egenföretagare använder internet regelbundet, att 90 procent av alla med ett jobb gör det, att 96-97 procent av alla studerande gör det, att till och med över hälften av alla pensionärer använder internet regelbundet, och det enligt officiella SCB-siffror från första kvartalet 2008.

Att som medieanalytiker hävda att detta inte påverkar mediemarknaden är ju faktiskt bara dumt.

Olle skriver:

“Allt pekar ju på att övergången från print till webb borde gå långsammare: antalet användare ökar inte lika drastiskt längre, målgrupperna är tummen-och-pekfingret-definierade, affärsmodellerna finns inte lika tydligt där, exponeringarna är färre, effektiviteten lägre och dessutom inte alls lika väl mätt som i printmedierna.”

Min uppfattning är att det är precis tvärtom. Annonsörerna är oftast de som är sist med att anamma nya annonsformat, nya lösningar. Och är det något vi har på nätet så är det ju faktiskt mätbarhet.
Nu har jag mina erfarenheter från fack- och branschpress, men där har det alltid varit så att annonsörerna lägger pengarna inte där de kanske enligt excelarken ger mest, utan där det känns rätt. Känslan för vad som är rätt medium har alltid vägt tyngre än råa data. Medieköparna är som vi andra vanemänniskor och man bryter inte en bra vana bara sådär.

Men det farliga med Olle Lidboms inlägg är inte hans lite tokiga slutsatser.
Det farliga är vilken effekt hans resonemang får för mediebolagen.
Risken är att mediechefer som försöker orientera sig i det nya medielandskapet läser texten och med en lättnadens suck drar slutsatsen:
“Jaha, men det var ju det jag sa, internet är en fluga! Jag behöver inte ändra mitt sätt att arbeta, mitt sätt att tänka”

Och därmed faller in i tron att de inte behöver göra något.
Ingenting kunde vara mer fel.

När jag var på IDG var det en amerikansk chef som myntade ett bra ord för det: Wishful thinking.
Önsketänkande.
De ville så gärna att allt skulle bli bra igen, bara konjunkturen vände, “bara vi blunda och hoppas…”. Men det funkade naturligtvis aldrig. De VAR tvungna att omdefiniera sin affär, fråga kunderna vad de vill ha egentligen, och göra om allt.

Det är som med miljöresonemanget: Oavsett hur illa man tror det är med miljö- och klimathotet vet idag de allra flesta företagsledare att de måste förhålla sig till det. Man kan inte ignorera det, låtsas som det regnar.

Den mediechef som idag väljer att helt ignorera de digitala medierna gör samma stora blunder.

Jag säger inte att alla måste finnas i alla digitala kanaler, självklart inte, men alla måste göra analysen: Hur påverkas min marknad, mina läsare, mina intäkter?

Jag har bevakat och skrivit om nätet i över tio år nu, och en sak är väldigt tydlig: Det blir aldrig som vi trott.
Vem hade förutspått Facebook för tre år sedan? Google för tio år sedan? Youtube för fem år sedan? Twitter för ETT år sedan?

Det här påverkar oss som driver affärer på nätet. Men det påverkar naturligtvis också de som driver medieaffärer på papper. Jag tillhör de som tror att papperstidningarna har en stor chans att överleva, men då måste de moderniseras. Deras roll som ensam informationsbärare i samhället är borta sedan länge. Annonsmonopolen är borta.
Det här vet de flesta mediechefer idag, och jag är övertygad om att de gör allt i sin makt för att anpassa sig till den nya världen, inte för att “vara moderna”, utanför att det syns i deras orderböcker.

Jag ser det här själv. På Veckans Affärer har vi i 3,5 år drivit ett förändringsarbete där vi byggt upp en webbverksamhet från scratch, en eventverksamhet och en helt ny typ att konceptförsäljning. Idag, när vi ser affärerna komma tillbaka efter den värsta annonskrisen i början av året, är det just inom dessa nya områden som pengarna hamnar. Inte för att våra kunder vill vara moderna, utanför att det fungerar. Det ger dem de effekten de är ute efter, vilket vi också kan bekräfta i mätningar. Pappret är fortfarande viktigt för affärerna, men utan de nya tillskotten hade situationen sett helt annorlunda ut idag.

Hade vi följt Olles råd för tre år sedan tror jag knappt vi hade funnits kvar.

Läs också:

Per-Åke Olsson: Visst går det fort men inte överallt

Fredrik Strömberg: Jag erkänner, jag är en elitist

/Mikael Zackrisson

Mikael Zackrisson är webbchef på Veckans Affärer och affärsutvecklare inom Bonnier Tidskrifter.
Han bloggar till vardags på VA.se/webbloggen

Newer Entries →