Author Archives


31
Jan 11

Veckan som gick – vecka 4

Det är med stor ära jag skriver detta mitt första veckobrev för SSBD. Tack Sofia, för förtroendet.

Veckans stora händelse är naturligtvis upproren i Egypten. Redan från början hamnade informationsspridningen via nätet i fokus, myndigheterna stängde av först Twitter och sedan  Facebook för egyptierna, eftersom uppmaningarna till demonstrationer spreds mycket via de kanalerna. I torsdags stängdes så till slut internet av helt, vilket enligt experter är den värsta nedsläckningen av webben någonsin. Lyckligtvis finns det kreativa hjälpsamma människor som ser till att det går att nå ut ändå. Den decentraliserace internetrörelsen Telecomix har satt upp chatrum och en wiki för att hjälpa till med kommunikationen. Det har också satts upp hjälpkanaler med modempoolsnummer som egyptier kan ringa för att få uppkoppling. En av de deltagande är svensken Christoffer Kullenberg, men flertalet föredrar att vara anonyma. Hackernätverket Anonymous har också uppmanat till attacker mot egyptiska offentiliga webbsajter. Computerworld skriver också om hur egypterna kan kringgå internetstoppet.

Det senaste är att även Al Jazeera stoppas från att rapportera från Egypten, men det förbudet verkar i skrivande stund ännu inte har blivit omsatt i praktiken. Det verkar som att den engelskspråkiga versionen av kanalen fortfarande är live, men inte den arabiska. Jeff Jarvis uppmanar amerikanska kabeltv-bolag att göra en insats och börja distribuera Al Jazeera.
Annars verkar Al Jazeeras livesändningar ha blivit mångas sätt att följa utvecklingen live, de finns även som en app för Iphone (även om jag själv aldrig fick den att fungera). Al Jazeera har också släppt en hel del av sina bilder och filmer infrån Egypten under creative commons-licens för att få fler att sprida materialet.
En hel del filmer finns också att se på Youtube, och mer lär det bli, jag tycker jag se folk som fotograferar med mobilerna på varenda foto från Kairo.

Men trots myndigheternas omfattande begränsningar av kommunikationen så tycks det inte ha påverkat motståndet nämnvärt, utan protesterna fortsätter. Det kan tvärtom vara så att förbudet visar sig vara kontraproduktivt för staten.
För den som har svårt att hänga med i utvecklingen sammanfattas de stora dragen på Wikipedia.
Utrikesminister Carl Bildt har kritiserat den egyptiska regeringen och beklagat nedstängningen av internet, men det tog fram till i onsdags innan hans första tweet om Egypten kom.
Politiskt finns nu en oro för att upproren i Egypten ska spridas till andra delar av arabvärlden. I Kina har myndigheterna koll på situationen och har nu blockerat vissa sökningar efter “egypt” för att inte inspirera kineserna för mycket.
Nieman Journalism Lab skriver om reportern Nick Kristof som rapporterar från Egypten, direkt på Facebook.

Veckan inleddes annars med en intensiv debatt om en ny lag som förbjuder fotografering på privata platser. Många, inklusive undertecknad, tolkade lagen som ett förbud mot påträngande paparazzis, men syftet är att stoppa svartsjuka ex-partners från att till exempel montera in kameror och filma sina före detta partners i intima situationer.
Företrädare för medier gick dock till hårt angrepp mot lagen som man menar försvårar för fotografer att bevaka och granska makthavare. Ett hot mot det öppna samhället, menar Journalistförbundets Agneta Lindblom Hultén. Thomas Mattsson skriver också på sin blogg.
Bland försvararna märktes juristen Mårten Schultz som menar att rätten till integritet väger tyngre än rätten att fotografera folk i intima situationer. Joakim Jardenberg är upprörd över att debatten handlar om just journalisters rätt att granska andra, det är gäller ju alla, menar han. Fredrik Strömberg kommenterar också.
Personligen tycker jag syftet med lagen verkar vettigt, men ingenting i den verkar förhindra att den faktiskt skulle kunna användas även för att stoppa journalister som vill granska makthavare genom att fotografera dem i privata sammanhang. Begrepp som “hänsynslöst” och “förvarlig intrång” är trots allt frågor om tolkningar som vi inte vet hur de kommer se ut när de hamnar i rätten.

Debatten om näthat och nätkärlek fortsätter. Joakim Jardenberg skrev i Expressen om att nätet är en del av lösningen på problemet, snarare än problemet i sig. Ebba von Sydow skrev om kvinnan som jagat henne i de digitala kanalerna under lång tid. Själv blev jag nog mest gripen av Björk Mirjamsdotters beskrivning av hur webben blev hennes tillflyktsord och hjälp när hon som 11-åring blev mobbad. Expressens egen intervju med mannen som skriver hatiskt på webben faller rätt platt, anser jag. Inga följdfrågor och ingen analys om varför han gör som han gör.
Svd:s Tobias Brandel intervjuar några sociala medieexpert på Twitter och skriver om hur mycket mothugg man som journalist får från nätälskarna när man kritiserar internet. Sam Sundberg skriver också i Svd. Niclas Strandh skriver om skillnaden mellan hat och kritik och ger lite fördjupning. Fredrik Wass liknar internet med ett läkemedel.
Joakim Jardenberg bidrar också med några konkreta råd till mediesajterna om hur de kan hantera sina kommentarfält.
Debatten kulminerade i en studiedebatt i TV4:s Kvällsöppet, med bland andra Sofia Mirjamsdotter, Malin Wollin och Emanuel Karlsten i studion. Sofia sammanfattar.

Den i mitt tycke mest intressanta debatten i veckan verkar ha förts på JMK i Stockholm, där frilansskribenten och föreläsaren Anders Mildner presenterade sin essä om en ny journalistroll. Deltog gjorde även Malin Crona, publikredaktör Ekot, Helena Giertta, chefredaktör Journalisten, Sigurd Allern, professor vid JMK och Fredrik Strömberg, creative director på Bonnier Tidskrifter Digitala Medier. Tyvärr finns Mildners essä inte att läsa på nätet, annat än om man köper den som e-bok. Inte heller fungerade Bambusersändningen från debatten, så vi som inte var där får hålla till godo med tweets och blogginlägg.
Fredrik Strömberg konstaterade att det fortfarande tycks finnas en milsvid skillnad mellan den nya medieverklighet som många ser ute på redaktionerna och det som undervisas på JMK.

“För det första handlar det om en, inte kuriös utan genomgripande, förändring av sändar-mottagarperspektivet. Man kan raljera sig blå om att det mesta i kommentarsfält på tabloidsajter är idiotiskt dravel och att människor på Facebook och Twitter snackar om tårtor och god pasta. Det är inte frågan här – utan frågan är tudelad: Hur mycket mer har ”vi” blivit som ”dem” – genom att skicka ut material direkt när det händer och låta verifikation och kontroll (dygder, mina vänner!) ta över allt mer av utrymmet? Och det andra är: Hur mycket mer har ”de” blivit som ”vi” – genom att erbjuda djupa insikter, välarbetat innehåll och alterntiva sätt att faktiskt skapa sig en verifierad bild? Det är nästan bedrägligt – att som Journalistens chefredaktör Helena Giertta hela tiden behäfta en så djup revolution inom tillgängliggörande av information med vad som händer i Aftonbladets kommentarsfält, där ingen på riktigt bjuder in till dialog eller deltagande. Det är som att avfärda Röda Korsets insamlingar med att man är irriterad över att ens barn tjatar om att få lördagsgodis.”

Helena Giertta avfärdar Mildners åsikter med att internet egentligen bara är ett nytt medium, som går lite fortare och gör det enklare för oss journalister att ha kontakt med våra läsare. Mildner menar att han blivit feltolkad (korrigerat: ej felciterad som jag skrev först). Brit Stakston, pr-konsult, skriver om att fastna i en identitet. Joakim Jardenberg kommenterar, Malin Crona kommenterar här och debattledaren Torbjörn von Krogh kommenterar själv och försöker sätta fokus på begreppet “massmedier”.
Själv tycker jag mest synd om de unga journaliststuderande som får en i mitt tycke väldigt  gammal världsbild under sin utbildning vilket inte gynnar de på något sätt när de kommer ut i yrkeslivet, oavsett om de blir grävreportrar på SVT, nyhetsjägare på kvällstidningarna eller nöjesskribenter i mer underhållande medier. Jag citerar Anders Mildner från hans essä:

“Att konsekven vägra intressera sig för det kulturskifte som pågår mitt framför ens ögon är möjligen en lätt flyktväg för den som längtar tillbaka till svunna tider, men ger naturligtvis inga som helst svar på hur man ska komma till rätta med de problem som framtiden för med sig.” [sid 69]

Fler inlägg om debatten: Pierre Andersson:  Vem är journalist?
Kristoffer Björkman: Journalistrollen i upplösning när journalistiken blomstrar
Bisonblog: Något är ruttet i journalisternas rike

Debatten den nya lagen som kräver förhandsgranskning av nya tjänster från public service fortsätter. Mats Svegfors, vd på Sveriges Radio, skriver att det inte finns något EU-direktiv som public service måste följa. TV4:s Gunnar Gidefeldt svarar att SR:s inställning är “oroväckande”.

Dagens Samhälle stänger ned webben i väntan på en ny satsning som ska “stärka affären”. “Vi är inte i webbpubliceringsbranschen” kommenterar chefredaktören Mats Edman.
Dagens Nyheter går med vinst och förbättrar resultatet kraftigt, mycket tack vare uppsägningar.
Fler och fler tittar på tv i mobilen visar ny studie. Sydsvenskan har jobbat med att öka annonsförsäljningen för sin webb-tv-satsning.
Bonniers nya magasin Style By med modebloggaren Elin Kling och journalisten Jonna Berg vid rodret har haft premiär på webben.

Annonsförsäljningen i svenska dagstidningar ökade kraftigt under 2010. Men trots det planerar mångra tidningshus neddragningar, tre av fyra dagspressföretag gör det, enligt en undersökning gjord av TU.
E-bokens segertåg fortsätter, nu säljer Amazon fler e-böcker än pocketböcker.
DN:s Ipad-app har laddats ned 26 000 gånger, berättar app-chefen Nils Öhman, hur frekventa och trogna läsarna är i övrigt berättar han dock inte. Mim Online går igenom säljsiffrorna för en del kända amerikanska tidningsappar.

SVT:s Uppdrag Granskning har grävt i Ikea och avslöjar att möbeljätten placerar pengar i skatteparadis. Granskningen har dock fått kritik, bland annat för att avslöjandena egentligen inte innehåller så mycket nytt.Joakim Jardenberg skriver. Ikea gick också självt ut med en kommentar, öppnade en chatt för frågor.
Ett bolag som inte var riktigt lika aktiva efter att ha fått kritik var Lindex, vars bristande jämställdhetsarbete gällande barnkläder kritiserades i ett blogginläggTV4 lyfte upp blogginlägget.

Sveriges Radio öppnar krypterad sajt för whistleblowers, Radioleaks.

Branschkonferensen Dagsvara har ägt rum. Caroline Thorén rapporterar från ett seminarium om bland annat erfarenheter från Storbritannien.

Annika Hamrud tycker svenska journalister myser med SD-ledaren Jimmy Åkesson.

I USA har innehållsmassproducenten Demand Media börsintroducerats och stigit så att bolaget är värt mer än New York Times. Demand Medias idé är att matematiskt analysera och räkna ut vad folk söker efter, och sedan producera stora mängder texter till låga arvoden för att möta det behovet, och i slutändan tjäna pengar på Googleannonser. Modellen har dock fått hård kritik.

New York Times jobbar vidare på sin planerade betalvägg. Mer om den i The Atlantic.

BBC Online planerar att friställa 360 personer i sin neddragning av webben, mycket beroende på den förhandsgranskning som andra medier gör av deras satsningar som nu införs i Sverige.

Linked In, karriärnätverket som kallats för Facebook för jobbet, ska börsintroduceras och ta in upp till 175 miljoner dollar i kapital för att expandera.

Lite personnytt: Martina Bonnier tar över Damernas Värld.
Lars Adaktusson, från TV8, och Johan Hallsenius, chefredaktör för Computer Sweden, blir pr-konsulter på Kreab. Daniel Bacelj ska leda Herencos digitala satsning.
Norra Skåne och Laholms Tidning får varsin chefredaktör och ansvarig utgivare, för att få behålla presstödet.
Margit Silberstein, politisk reporter och kommentator på Aktuellt, har börjat twittra aktivt.

Som avslutning, denna tidsbild från Mediesverige (inte helt färsk, men ändå), via The Victor Report:


12
Sep 10

Nej, sociala medier är ingen röstmagnet, men det kan vara något mycket större

Sociala medier är en flopp i valrörelsen, dundrar DN ut idag (finns inte på webben), precis som vi gjorde på VA.se för några veckor sedan. Man vinner inga röster på Facebook eller Twitter, konstateras det, utan det är traditionell dörrknackning och tv-reklam som är bästa sättet att nå ut med sin politik.
Fine, så. Helt korrekt. Rätt svar, men frågan är i mina ögon felställd.

För om vi överhuvudtaget ska prata om sociala medier och politik måste vi ha några saker klart för oss från början. En valrörelse är bara en del av politiken. Kampanjer är inte samma sak som långsiktighet, individen är ett och partiets agerande ett annat. För bilden är lite mer komplex än att kunna sammanfattas i ett flipp eller flopp.

Av de stora politiska partierna har Facebook, bloggar och Twitter i valrörelsen i princip enbart använts  för att marknadsföra och få ut sin politik. Alltså som traditionella medier. Envägskommunikation. Klassiskt kampanjarbete.

Och det är inget konstigt med det. Förebilden Barack Obama gjorde precis samma sak, “Obama är ingen internetpresident” skrev Fredrik Wass redan för två år sedan.
Och svenska partier har gjort ungefär detsamma, en del bättre än andra. Man har mobiliserat gräsrötterna via digitala kampanjverktyg. Man har sett till att finnas på de kanalerna dit en stor del av medborgarna, rösterna, har flyttat.
Men överlag är dessa räknat i antal fortfarande väldigt små. Du kan inte bedriva massmarknadsföring via sociala medier, utan tv-reklam och plakat på stan är naturligtvis effektivare.

Samtidigt har de sociala kampanjerna, för det är kampanjer det handlar om, ändå märkts. Folk skrattar gott åt Göran Hägglunds iphone-app. Gudrun Schyman har nått nya personer att samtala med på Twitter. Vinner detta ett val? Nej, det tror jag inte. Det är fortfarande för litet och för dåligt genomfört, överlag. Men det är ändå en viktig trend, och kommer bli än viktigare 2014.

Däremot har någonting helt annat hänt när det gäller sociala medier och politik. Vi vanliga väljare har börjat diskutera politik på ett sätt som faktiskt helt saknar motstycke i historien. David Heibrandt formulerar det bra:

“Jag har aldrig tidigare noterat ett sådant stort intresse för att prata om politik som nu. Internet har öppnat upp för en helt ny sorts politiserad mellanmänsklig kommunikation som inte kan beskrivas som annat än fantastisk. Den nya hypermedierade verkligheten har i stor utsträckning gjort valhemligheten överspelad. Få människor känner längre behov av att dölja sina sympatier, utan det länkas relevanta artiklar och det pratas sakfrågor som aldrig förr. På Internet finns också andra sociala konventioner än utanför, det går att föra en saklig debatt om politik utan att bli alltför osams trots skilda åsikter.”

Det intressanta är att på Facebook diskuteras det inte partipolitik, utan sakfrågor. Jämställdhet, Afganistan, rut-avdrag, för att inte tala om favoriten skolpolitik. Alla har en åsikt, en historia att berätta, erfarenheter som bidrar till den egna ståndpunkter. Argumenten stöts och blöts, och ger kanske inte svar på den enkla frågan vad man ska rösta på på söndag, men ökar i stället kunskapen. För politik handlar ju inte bara om val, politik har en praktisk sida, alltså hur vi gemensamt vill styra vårt samhälle så att det blir så bra som det bara går.
Och här finns idag ett engagemang som aldrig förr. Ett engagemang långt ifrån partiledardebatter och politiska reklamfilmer.  Ett engagemang som inte tar slut på söndag.

Här är “sociala medier” helt outstanding. Här finns allt som valstrategerna på partihögkvarteren behöver veta. Det enda de behöver göra är att skicka ut sina partiarbetare, låta dem ta diskussionerna, men inte som just partiarbetare, utan som sina privata jag. Lyssna, lära och förstå. Ta in kritiken, tänka om, tänka nytt, hitta de nya visionerna.
För det är väl ändå det politik handlar om?

Läs också Kristofer Björkman: Oförmåga att förstå sociala webben – enda floppen i valrörelsen


13
Apr 10

En svindlande tanke

“Jag tror inte han har fattat”, viskar min kollega under lunchen.
Vi pratar om den prominenta kulturjournalisten, en aktiv bloggare, twittrare och nästan en del av vår lilla internetbubbla, men bara nästan.
“Jag tror inte han har fattat…”
Han säger det aldrig rakt ut, men det är tydligt att han menar internet och den revolution som vi båda brottas dagligen med. Dialogen, samtalet, massmediernas död och konversationsmediernas födelse.

Jag tänker på detta när jag läser Publicistklubbens årsbok och debatten som följt på den. Jag funderar på hur det gick till när denna prominenta förening gör sin årsbok, och inte lyckas få in en enda röst som ser nätet som en möjlighet, inte ett hot.

En kollega mejlar en länk till Svante Weylers krönika i Godmorgon Världen från i söndags. Weyler tycker vi borde läsa Stig Dagermans “Tysk Höst” och återuppliva det klassiska reportaget. “Se bakåt inte framåt”.
Lösningen är hela tiden densamma: Tillbaka till print. Tillbaka till det klassiska reportaget. Lägg ned gratiswebben. Lägg ned det ytliga snacket, de korta meningslösa nyheterna.

Stefan Melesko, docent i medieekonomi, skriver att webben ”publicistiskt sett aldrig kan bli annat än en snabb kanal för nyheter”.

Samtidigt pågår en diskussion om hur boken som publiceringsform förändras av den digitala tekniken. Paul Carr skriver ett intressant inlägg om hur Ipaden kommer döda Kindle och hela den avkopplade, ostörda läsupplevelsen.

Jag tänker och tänker och tänker och hur jag än tänker så blir jag inte klok på det.

Jag är rätt dålig på att läsa böcker. Jag älskar att kasta mig över en spännande bok, oftast facklitteratur, men jag orkar sällan mer än ett eller ett par kapitel. Hemmet är fullt av halvlästa titlar.

Men det betyder inte att jag inte läser. Men jag gör ju tvärtom mot Publicistklubbens skribenter: Jag läser på skärm.
Jag börjar när jag vaknar och slutar när jag somnar, i sängen med Iphonen bredvid mig, laddad med inlägg via Twitter, Facebook eller Instapaper.
Jag läser nyheter, korta tweets och facebooksuppdateringar. Sport, kultur, nöje, till och med lite skvaller. Jag läser bloggar, personliga betraktelser och snärtiga sammanfattningar.
Men framför allt läser jag en massa långa, rätt nördiga, komplicerade blogginlägg. Jag läser inläggen, jag läser kommentarerna på inläggen, ibland är de tio, ibland 20, 50 eller över hundra, om det är ett välskrivet och provokativt inlägg. Jag läser bloggare som svarar på inläggen, jag följer debatten vidare.
Hela ämnet lever, rör sig och jag följer med. Kommenterar, diskuterar, ibland på bloggarna, ibland bara med korta tweets. Och jag lär mig enormt mycket.

Den enorma boom i läsande – och skrivande – som skett i vårt land sedan bloggarna slog igenom för fem år sedan saknar motstycke i modern tid. Genombrottet för bloggar och sociala medier har inneburit en enorm flora av nya nischade ställen där folk diskuterar allt från utrikespolitik till trädgårdsodling. Varje dag kan vi läsa och delta i djupa debatter där nya vinklar och nya spår ständigt för diskussionen vidare. Debatter där man ofta ägnar sig åt att diskutera sakfrågan i mycket större utsträckning än vad som oftast är fallet på de fina tidningarnas kultursidor.

Jag får helt enkelt inte ihop denna bild av vad man läser på webben med GP-reportern i Publicistklubbens domedagsskrift om hur ytlig och tramsig webben är.

För mig är webben allt annat än ytlig och tramsig. Visst toppar Aftonbladet sajten med kändisar, sex och korta händelsenyheter. Men det är ju bara en liten liten del av webben. Aftonbladet går man ju bara in på när man verkligen inte har något annat för sig, när tråknaden är för stor, tristessen för seg.
Jag tänker på det min vän sade på lunchen: Jag tror inte han har fattat.

Och då slås jag av Tanken: Tänk om det är så att Svante Weyler, Stefan Melesko & co i Publicistklubben och alla mina papperskramande kollegor inte vet om att DET FINNS NÅGONTING ANNAT?

Tänk om de aldrig har hittat de där bloggarna som gör att de känner sig smarta varje dag när de läser dem?
Tänk om de aldrig har deltagit i en debatt i ett kommentatorsfält? Aldrig har diskuterat med meningsmotståndare offentligt och fått erkänna sig besegrade? Eller vunnit?
Tänk om de bara ser webben som ett ställe där man hämtar in senaste nytt?
Tänk om de aldrig vågat fråga om hjälp på webben och därmed aldrig fått uppleva den givmildhet som folk generellt uppvisar i de sociala nätverken?

Och det blir med ens så mycket klarare: Om den gängse bilden av vad en tidnings sajt ska vara är att den ska vara ett ställe för korta, snabba nyheter – ja, så klart att det blir så då.

Vill man inte vara redaktör för det där lite djupare samtalet, den viktiga debatten, då blir man inte det.
———

Fotnot: Några fler röster i debatten om Publicistklubbens årsbok.


29
Mar 10

Vägen framåt heter samarbete – inte skyttegravskrig

Public service verksamhet ska begränsas på nätet. Det är innebörden i en ny utredning som det berättades om i P1:s Medierna i lördags. SR, SVT och Utbildningsradion ska framöver vara tvungna att anmäla nya planer på tjänster till regeringen, som sedan ska låta en särskild myndighet avgöra hur väl de passar in i public service-uppdraget och om de påverkar konkurrensen på marknaden.

“Sveriges Radio kan bli en stark konkurrens till tidningarnas nyhetssajter”, säger Carl-Johan Bonnier, och hänvisar till SR:s planer på att stärka nyhetswebben.

På ett seminarium i veckan uttalade han sig också kraftfullt mot public service-webbarna, och de pengar de får från staten, som han menar är statliga subventioner som snedvrider konkurrensen, och han fick stöd av TU-chefen Anna Serner.

Public service är naturligtvis, med rätta, upprörda. Ett liknande system i England har lett till att det tar ett och ett halvt år för BBC att få ut nya idéer, hävdar SVT-chefen Eva Hamilton.

Men, med tanke på de diskussioner det har varit kring SR:s nya sajt i veckan (och då tänker jag inte på valet av webbadress), så känns lösningen klockren: Låt de kommersiella medierna utnyttja och återpublicera public service material gratis. Det har flera fördelar:

  • Public service blir ingen konkurrent till kommersiella aktörer, utan ett komplement. De kommersiella medierna kan tvärtom tjäna pengar på visning av bra public service-innehåll.
  • Friheten att utnyttja SR- och SVT-material som bas gör att kostnaderna för att skapa journalistik för de kommersiella medierna sjunker. Vi får bättre journalistik för skattepengarna.
  • Public service får en mycket större spridning för sitt material.
  • Vi slipper en ny myndighet som försenar den nödvändiga förnyelsen av public service i dagens digitala medievärld.
  • Det naturliga urvalet när hundratals nyhetsredaktioner lyfter fram och jobbar vidare på viktiga reportage och inslag från SR, SVT och UR, gör att det bästa materialet sprids längre och får längre livslängd. En process där läsare, tittare, lyssnare och andra redaktörer gör urvalet ger i slutändan bättre journalistik än om vi låter en särskild myndighet göra årslånga utredningar för att avgöra om en viss specifik public service-satsning är bra eller ej.
  • Länkkraften när kommersiella och public service-medier länkar till varandra kommer göra det enklare att hitta det bästa materialet. Precis som SR haft som ett av målen för sin nya sajt.
  • Kostnaderna för distribution sjunker. Public service kan koncentrera sig på att skapa bra innehåll.
  • Ett samarbete mellan public service och kommersiella medier borde också påverka själva innehållet i public service, på sikt. I stället för att låta en myndighet i detalj specificera exakt vad public service får och inte får göra så kommer det mejslas ut av sig själv. Det som de kommersiella medierna redan gör kommer falla bort, och det som de inte gör kan SR/SVT/UR fokusera mer på.
Det finns naturligtvis problem också. Det största är, enligt public service själva, det kommersiella problemet. Trovärdigheten för SVT:s material sjunker när det paketeras med annonser i en kommersiell miljö, hävdade SVT-chefen Eva Hamilton på public service-seminariet i veckan (36 minuter in i klippet). Jag tror inte det behöver vara ett problem. Med tydliga regler för hur materialet får återpubliceras – vilka loggor, texter och miljöer omkring det man tillåter och kräver – går det att garantera. För sajter som embeddar Youtube-klipp har det aldrig varit någon tvekan om att klippen kommer från just Youtube, varför skulle det vara ett problem om de kom från en SVT-spelare?
Dessutom tycker jag, personligen, att det argumentet faller rätt platt till marken så länge SVT tillåter sponsring av vissa program.
Men den riktigt stora vinsten i det här ligger i samarbetet. Samarbete ger alltid bättre resultat än om vi gräver ned oss i skyttegravarna och envist försvarar våra befintliga fort.
Genom att tillåta fri spridning av material som redan en gång betalats med licenspengar får vi bättre spridning av den bästa public service-journalistiken. Och en djupare, mer nyanserad och kvalificerad samhällsdebatt.
Det borde ligga i både public service och de kommersiella nyhetsmediernas intresse.

22
Jan 10

Ska vi jobba med eller mot läsarna?

New York Times har ännu en gång aviserat att man komma ta betalt av läsarna på webben. Skillnaden är att nu har tidningen berättat lite om hur och när. Det blir först 2011, och det blir Financial Times modell, några artiklar blir gratis, men efter ett visst antal måste man hiva upp kreditkortet.

Det här har naturligtvis dragit igång betaldebatten igen.

Jag har tidigare lovordat Financial Times “första trippen gratis”-strategi. Och visst är den bättre än att som vissa svenska medier bara plumpt låsa in vissa artiklar.

Men att ta betalt för nyheter har också toksågats rejält av de flesta, jag skulle definitivt säga majoriteten. Nyheter är primärt information, och information flödar som sagt rätt snabbt i de digitala fibersladdarna.

Men låt oss stanna upp och fundera på vad ett betalvägg betyder. Egentligen.

Jeff Jarvis skriver att begränsningen i antalet lästa sidor/artiklar kommer få mig som läsare att tänka lite extra varje gång jag vill läsa en artikel. Varje artikel blir ett köpbeslut, eller i alla fall ett steg mot ett. Det blir en begränsning av relationen, skriver Jarvis.

“What I’m saying is that by metering, The Times will have me make a new economic decision every time I want to read a story: Is this unique content I will get only here (there is a good deal of that) or is this commodity information I can get elsewhere (BBC, Reuters, Washington Post, Politico, TechCrunch…). The Times then restricts our relationship and it is in that relationship that it has to find value.”

Det NY Times säger är alltså att relationen mellan läsare och tidning egentligen bara är en vanlig köpare-säljare-relation. Det är i alla fall effekten av deras agerande.
Tidningen säljer artiklar.
Läsarna köper.

Men man kan också se läsarrelationen som något annat. Internet har ju visat att det går att bygga fantastiska relationer och band inom grupper och mellan människor på webben. Vilket borde vara uppenbart för en tidning med 17 miljoner unika besökare varje månad, bara i USA och ett av världens starkaste publicistiska varumärken. Relationen med denna NYTimes-nation (det är ju faktiskt fler än alla svenskar och norrmän tillsammans) borde vara värd mycket.
Och är det något internetutvecklingen det senaste decenniet visat är det att går att bygga enorma värden med relationen mellan läsare och tidning, och även läsare emellan.
Värden som kanske inte går att kapitalisera på rakt av, men i alla fall till viss del.

Om man nu ändå ska mäta besökarnas aktivitet så noga på sajten, såsom tidningen planerat, borde det tvärtom gå att erbjuda reklam riktad utifrån intressen på ett mycket bättre sätt. Jag är rätt övertygad om att tröskeln för att registrera sig som medlem och gå med på att acceptera rätt mycket – men relevant – reklam är mycket lägre än att tröskeln för att börja betala.

Ty den stora risken tidningen tar är ju att de trogna läsarna blir så oändligt många färre. Säg att man fortfarande kan behålla rätt många unika, tillfälliga besökare. De som trillar in via Google News, externa länkar, sök. Men man måste fortfarande få in en väldigt stor del av läsarna i betaltjänsten för att dels få betalt för dem, dels få en annonsmarknad att tala om. Och naturligtvis också för att bygga en läsarcommunity.

Dessutom tappar ju tidningen möjligheten att vara det den alltid har varit: en mötesplats för samtalet i samhället. Stället där man diskuterar det viktiga, oavsett om det är senaste sportresultaten, eller konflikterna i mellanöstern. När man slutar vara den mötesplatsen, eller börjar kräva betalt för tillgång till den, då tappar man också på något vis sin själ.

Man kan räkna på det också:

Idag har Nytimes.com 17 miljoner unika besökare varje månad i USA. När tidningen senaste försökte ta betalt, med pluspaketet Times Select, lockade man 210 000 läsare att betala 49,95 dollar om året. Intäkten blev alltså lite lite drygt 10 miljoner dollar på årsbasis. Det motsvarar 875000 dollar i månaden, eller 5 ynka cent per unik besökare och månad.

5 cent. 35 öre i svenska pengar. Eller 4:50 kronor per år.

Jämför det med svenska Di.se. 2008 omsatte Di.se 106 miljoner kronor, på så gott som uteslutande annonser. I snitt hade sajten 820 000 unika besökare i veckan. Det ger 129 kronor per unik och år, eller 2:50 kronor i veckan. Nu kan man naturligtvis inte jämföra unika per vecka och månad rakt av, inte heller en affärssajt som Di.se med en bred nyhetssajt som NYTimes.
Men 4:50 om året är fortfarande en fis i världsrymden.

Nu invänder ni kanske mot detta och säger att målet naturligtvis måste vara att få fler betalande onlineprenumeranter än man hade i den förra, misslyckade betallösningen. Naturligtvis måste det vara målet. Men det är fortfarande väldigt långt att gå dit.

Det finns också en enorm outforskad potential i målinriktad, relevant reklam, som både kommunicerar fakta och känslor. Är det något som 00-talets mediasuccé Google har visat så är det ju att relevant reklam faktiskt upplevs som en bra tjänst. Det är något som läsarna vill ha. Det är bara det att vi inom de traditionella medierna har varit så erbarmeligt dåliga på att förstå detta. I vissa tidningar är det säkert så, våra läsarundersökningar på en del av våra tjusigaste magasin här på Bonnier Tidskrifter visar alltid att reklamen för mode, parfymer etcetera har högt läsvärde. Men överlag har reklam en väldigt låg status i svenskarnas ögon.

Man bör också betänka att Google ännu inte lyckats med klassiska banner, alltså varumärkesannonsering. Här borde finns en helt ny värld att upptäcka.

Men frågan återstår: Ska vi frivilligt umgås med våra läsare? Eller ska vi bjuda med armbågen och kräva att betalning för inträde till medlemsklubben.
Med tanke på hur tidningar och mediesajter jag formligen jagat besökare på webben de senaste åren har jag väldigt svårt att tro på det senare.

Fotnot: John Einar Sandvand skriver bra om villkoren för att ta betalt på nätet. Och får kommentarer om hur det är när chefen betalar tidningen. Jocke Jardenberg kommenterar också New York Times beslut.